Hej Lisen!
Tack f�r din sida p� internet. Det var kul att se att det fanns en s�n sida. Vad mycket tid du m�ste ha lagt ned.
Jag vill ber�tta min historia.
Jag �r 31 �r och och har tv� sm�barn, en p� 4 �r och en p� 1.5 �r. Det hela b�rjade 1997 n�r jag kom p� min man med att vara otrogen med en kvinna p� sitt jobb. Det var en sv�r tid men ingen av oss ville att f�rh�llandet skulle ta slut s� vi besl�t att g� vidare, med viss hj�lp av familjeterapi.
Vi skaffade ett barn till och livet gick vidare, sveket fanns givetvis d�r hela tiden men gick att leva med. Jag trodde att allt skulle bli bra igen.
I november f�rra �ret kom de f�rsta tecknen smygande, han var n�stan aldrig hemma, skyllde p� sitt jobb och diverse fritidsintressen. Men jag k�nde igen symtomen, jag visste det hela tiden, letade bara efter bevis. S� en dag gl�mde han sin mobiltelefon hemma. Jag besl�t mig f�r att leta efter ett nummer som jag inte k�nde igen, mycket riktigt. Jag hittade ett nummer som inte st�mde riktigt och n�r jag ringde upp var det en tjej som svarade, trots allt blev jag f�rv�nad, fick inte fram ett ord och lade p� luren. Jag tog tjuren vid hornen och ringde nummerbyr�n och tog reda p� adressen till personen i fr�ga, en adress inte l�ngt ifr�n mig. Tog med mig b�da barnen i bilen och �kte dit, jag gick inte in i l�genheten utan n�jde mig med att se att hans bil stod utanf�r. Jag hade f�tt de bevis jag beh�vde. N�r jag kom hem st�llde jag hans v�ska utanf�r d�rren, fortfarande ouppackad efter hans s� kallade "tj�nsteresa".
D�refter satte jag mig att v�nta, n�r han v�l d�k upp visade jag honom p� d�rren. Efter en stunds argumentation ins�g han allvaret och �kte iv�g. Det har g�tt m�nga turer sen detta intr�ffade tv� dagar innan julafton. Han har bott periodvis hemma igen, det har givetvis inte fungerat. Vi har tagit ut skilsm�ssa, den g�r igenom till h�sten.
Han har flyttat ihop med personen ifr�ga, hon blev ocks� utsl�ngd fr�n sin kille och hade ingenstans att ta v�gen. Allts� blev l�sningen att flytta ihop. Jag k�nner hat mot min exman, att han kunde svika mig igen n�r jag tyckte att jag gav honom en andra chans, vilken han inte tog. Jag har kommit �ver den v�rsta chocken, jag tycker p� s�tt och vis att jag nu ocks� f�tt en chans, en chans att hitta n�gon som behandlar och �lskar mig f�r den jag �r och inte sviker mig.
Jag beh�ver aldrig mer stanna kvar i n�gonting som �r d�ligt.
Jag har hittat tryggheten i mig sj�lv och den �vervinner allt annat.
Det som �r v�rst f�r mig �r att jag m�ste l�mna mina barn som jag �lskar �ver allt annat p� denna jord till n�gon jag hatar. Dessutom bor det en m�nniska hos honom som har del i skulden till den h�r skilsm�ssan.
Detta �r en fullkomligt absurt situation.
Du tar upp orsaker till otrohet p� din hemsida, finns det verkligen en orsak till att svika den man �lskar, jag tycker ist�llet att man kan s�ga att det finns f�rklaringar till ett beteende men man har �nd� ett ansvar som en vuxen m�nniska mot en sambo/make/maka. Man �r hela tiden ansvarig f�r sina handlingar. En f�rklaring som jag tror �r vanlig men som du inte tar upp �r att man blivit sviken sj�lv, t.ex. bortl�mnad som liten. Allt vi g�r utg�r fr�n vad som h�nde oss i barndomen och i ton�ren, det �r d�r vi f�r v�ra redskap att agera som vuxna individer. �nda tills vi lyckas bryta ett m�nster upprepar vi de g�ng p� g�ng.
Tack �n en g�ng f�r din sida.
Elisabeth