Lindas Lantbruk
Kaninerna
Kaniner är verkligen trevliga djur tycker jag. Jag har därför tre stycken, men skulle gärna ha flera om min kära Anders hade tyckt som jag.
Jag har
- Angorakanin, Tova.
- Gotlandskanin, Sara.
- Dalmantiner Rex, Elsa.
Kaniner har man haft som tamdjur i cirka 2000 år. Under lång tid har man fött upp dem för köttet och pälsens skull. Nu är de flesta kaniner endast som sällskap.
Kaniner till hör familjen hardjur och det finns ungefär 50 olika kanin raser idag.
Gotlands kaninen är en av våra svenska raser. Gotlandskaniner var nära att bli utrotade eftersom man länge importerade andra raser. På 1960 talet trodde många att den svenska lantraskaninen var utdöd. Men man hade tur som hittade några på Gotland. Det är därför rasen kallas Gotlands kanin.
Angora kaniner är lite mindre och väger runt 3,5 kg. Att ha en angora kanin kräver lite mer arbete, eftersom dess ull växer hela tiden. Angora kaninen måste klippas fyra gånger per år. En angora kanin ger ungefär 1 kg ull per år, jämför man det med fåret, så ger angorakaninen 4 gånger mer ull per kilo kroppsvikt.
Dalmantiner Rex är en prickig kanin med päls som är raka motsatsen till Angoran. Pälsen är mycket kort.
Tidigare hade jag Harald som var av rasen Stora silver. Harald var när han var liten, helt svart, men med tiden blev han den fick han de vita pälsstråna som gjorde honom silvrig. Harald blev tyvärr mat åt ett rovdjur. Det var en mycket stor sakand när han försvann.
Kaninerna bor granne med våra kvigor i ladugården på vintern. På sommaren bor de på gräsmattan. För mig som är ute bland de andra djuren dagligen är det perfekt att kunna ha dem ute. Där händer det ju alltid något för dem, så de blir aldrig ensama, dessutom slipper jag ha halm och spån i hela huset. Framför allt, så tycker jag att de verkar trivas bättre ute.
Ibland får kaninerna besök av gårdens katter. Harald gillade att jaga dem, men det tyckte inte katterna att var lika roligt. De brukar bli rädda och springa iväg.
Harald var förutom kattjägare en utmärkt rymmare. Han visste hur man ska gnaga sönder hönsnät, gräva långa gångar och puta på saker för att komma ut på lite äventyr. Efter en stund brukade han dock tröttna på äventyren och ville då gärna komma in i sitt trygga bo igen. Hans problem var bara det att han inte visste hur han ska komma in igen. Men när jag eller någon annan i huset kommer och öppnar för honom skuttade han glatt in i sin bostad igen.
Det lustiga är att han lärde Tova hur man ska göra. Så även om vi inte har kvar Harald, så lever minnet kvar efter honom, och Tova påminner oss hela tiden.
