Anne Rice, 1993
Kapitel 1
I begynnelsen fanns Fars r�st.
�Emaleth!� viskade den n�ra hennes Mors mage n�r Mor sov. Och sedan sj�ng den f�r henne, de l�nga s�ngerna om det f�rflutna. S�nger om dalen i Donnelaith och om slottet, och om var de en g�ng skulle m�tas, och hur hon skulle f�das med all Fars kunskap. Det �r v�rt s�tt, sa han till henne p� det snabba spr�ket som andra inte f�rstod.
F�r andra l�t det som nynnade eller visslande. Det var deras hemliga spr�k f�r de kunde h�ra de stavelser som var f�r snabba f�r att andra skulle uppfatta dem. De kunde sjunga f�r varandra. Emaleth kunde n�stan g�ra det, n�stan tala-
�Emaleth, min �lskling, Emaleth, min dotter, Emaleth, min maka.� Far v�ntade p� henne. Hon m�ste v�xa snabbt och bli stark f�r Fars skull. N�r tiden var inne m�ste Mor hj�lpa henne. Hon m�ste dricka Mors mj�lk.
Mor sov. Mor gr�t. Mor var sjuk. Och n�r Far och Mor gr�lade skakade v�rlden. Emaleth k�nde skr�ck.
Men Far kom alltid efter�t och sj�ng f�r henne, p�minde henne om att orden i hans s�ng var f�r snabba f�r att Mor skulle f�rst�. Melodin gjorde att Emaleth k�nde som om den lilla runda v�rld hon levde i v�xte och hon sv�vade p� en plats utan gr�nser, knuffad hit och dit av Fars s�ng.
Far ber�ttade vacker poesi, framf�rallt ord som rimmade. Rim s�nde en rysning genom Emaleth. Hon str�ckte ut ben och armar och v�nde huvudet �t olika h�ll; de k�ndes s� bra, rimmen.
Mor talade inte med Emaleth. Mor skulle inte veta att Emaleth fanns d�r. Emaleth var s� liten, sa Far, men perfekt formad. Emaleth hade redan sitt l�nga h�r.
Men n�r Mor talade f�rstod Emaleth henne; n�r Mor skrev s�g Emaleth orden. Emaleth h�rde Mors s� ofta f�rekommande viskningar. Ibland s�g hon Mors dr�mmar. Hon s�g Michaels ansikte. Hon s�g slagsm�l. Hon s�g Fars ansikte som Mor s�g det och det gjorde Mor ledsen.
Far �lskade Mor, men Mor gjorde honom rasande, och d� han slog Mor led Mor och till och med f�ll, och Emaleth skrek eller f�rs�kte skrika. Men Far kom alltid efter�t, n�r Mor sov, och sa �t Emaleth att inte vara r�dd. De skulle m�tas i cirkeln av stenar i Donnelaith, och sedan ber�ttade han historier om f�rr, d� alla de vackra levt p� en � och det var Paradiset, innan de andra och sm�folket hade kommit.
Sorglig och dyster �r m�nniskornas svaghet och sm�folkets tragedi, och �r det inte b�ttre att de alla f�rsvinner fr�n jorden?
�Jag ber�ttar f�r dig vad jag vet, och saker som ber�ttats f�r mig,� sa han. Och Emaleth s�g cirkeln av stenar och Fars l�nga gestalt som han var nu, kn�ppandes p� en harpas str�ngar. Alla dansade. Hon s�g sm�folket g�mma sig i skuggorna, onda och arga. Hon tyckte inte om dem, och hon ville inte att de skulle ta sig in till staden. De f�raktar oss instinktivt, sa Far om sm�folket. Varf�r skulle de inte? Men de spelar ingen roll nu. De �r bara en kvarleva fr�n dr�mmar som inte blivit verklighet.
Nu �r timmen slagen. Timmen f�r Emaleth och Far.
Hon s�g Far fr�n f�rr, med armarna utstr�ckta. Det var jul och dalen var fylld med sn�. De skotska tallarna stod t�tt inp�. Hymner steg fr�n folkmassan. Emaleth �lskade r�sternas uppg�ng och fall. Det fanns s� mycket hon m�ste se och l�ra sig senare.
�Om vi kommer ifr�n varandra, min �lskade, s� kom till dalen i Donnelaith. Du kan hitta den. Du kan g�ra det. Folk letar efter Mor, folk som skulle skilja oss �t. Men kom ih�g att du kommer f�das till denna v�rld och redan veta allt du beh�ver veta. Kan du svara mig nu?�
Emaleth f�rs�kte med kunde inte.
�Taltos,� sa han och kysste Mors mage. �Jag h�r dig, �lskling, jag �lskar dig.� Och medan Mor sov var Emaleth lycklig, f�r n�r Mor vaknade skulle Mor gr�ta.
�Tror du inte jag skulle d�da honom p� direkten?� sa Far till Mor. De br�kade om Michael. �Jag skulle d�da honom bara s� d�r. Om du l�mnar mig, varf�r tror du att det inte skulle h�nda?�
Emaleth s�g den d�r personen, Michael, som Mor �lskade men inte Far. Michael bodde i ett stort hus i New Orleans. Far ville �terv�nda till det stora huset. Han ville �ga det, det var hans hus och att Michael fanns d�r gjorde honom v�ldigt arg. Men han visste att han m�ste bida sin tid. Emaleth m�ste komma till honom, l�ng och stark. Det m�ste finnas en B�rjan. Han ville att de skulle m�tas i dalen i Donnelaith. B�rjan var allt. Det fanns inget om det inte fanns en b�rjan.
Blomstra, min dotter.
Taltos.
Ingen bodde i Donnelaith l�ngre. Men de skulle bo d�r � Far och Emaleth och deras barn. Hundratals barn. Det skulle bli B�rjans heliga plats. �V�rt Betlehem,� viskade han till henne. Och det skulle bli tidens b�rjan.
Det var m�rkt. Mor gr�t mot kudden, Michael, Michael, Michael.
Emaleth visste n�r gryningen kom.
F�rgerna p� allt ljusnade, och hon s�g Mors hand h�gt �ver sig, m�rk och tunn och j�ttelik, skuggande hela v�rlden.
Back to IwF