till geocities    Geocities
HOME   and
 
 
  Animation
  
  Steve´s Animation  
  Steve har i sin hemsida gjort animeringar,
  som visar hur man använder snörlekar.
  
  Steve visar också hur man bollar med tre
  och fyra bollar.
  
  Min vårsida
  innehåller mina favoritdikter.

  Spela kula, en dikt av Sten Selander
  Visst gör det ont, en dikt av Karin Boye

  
       Snörlek
   Svensk utgåva 1985,
   ISBN 91-510-4371-8 
  
  På biblioteket hittade jag en bok om snörlekar,
  visar här tekoppen.
   










   
Spela kula

Vi spelade kula i Torget en dag,

en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.

Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,

då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,

och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans

kunde någon säga, var grabben fanns.




Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,

när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,

för att en gång få se den där pojken glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,

som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.

Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen

och trösta pojkar, som stelnat till män.

Sten Selander
   

 
 
 

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye
Ur diktsamlingen "För trädets skull".

En bild från 60-talet.
 

HOME     and

Hosted by www.Geocities.ws

1