- IX -

NY KYRKA, NY HERDE.

1937 — 41.

1937. Sedan Jesu-hjärtaprästerna Kuipers och Schwering lämnat Göteborg blir Bartholomeus van Mierlo och en nyanländ benediktin vid namn Ansgar Tillquist t. v. församlingens präster. Van Mierlo stannar dock i församlingen endast till den 24 januari.

Den 1 februari föreslår kyrkorådet biskopen, att ett av G. Albert Gustafssons Byggnads AB lämnat anbud på 362.528 kr. för uppförandet av församlingens nya kyrka i hörnet av Sten Sturegatan och Parkgatan skall antagas. Kontraktet undertecknades av samtliga närvarande medlemmar i kyrkorådet den 5 februari. Biskopen besökte under denna första vecka i februari Göteborg för att underteckna kontraktet. Samtidigt utnämndes efterträdare till kyrkoherde G. M. Kuipers, som flyttat till Oskarström. Den nye herden blev Frans Krijn.

Kyrkoherde Frans Krijn var född i Maastricht, Holland, den 17 december 1892. Han prästvigdes i Roermond 1919 och arbetade därefter som präst i Holland och Norge.

— I Norge hade fader Krijn varit verksam 1925-31, först som spiritual vid St. Elisabeth Hospital i Tromsö, sedan som kyrkoherde vid St. Olavs kirke i Oslo. — Samtidigt hade han utövat en omfattande journalistisk verksamhet och var fortfarande korrespondent för ett flertal stora tidningsföretag i Holland. Krijns ordination gällde från 1 februari.

Den 5 februari 1937 kan man i Handelstidningen läsa följande:

"Göteborgs katoliker får ny kyrka, ny herde.

Invigning i Nya allén i februari nästa år.

I februari nästa år, jämnt tio år efter det att saken först bragtes på tal, kommer katolska församlingen i Göteborg att kunna inviga sin nya kyrka i Nya allén, närmare bestämt på två tomter i hörnet av Stureplatsen och Parkgatan, mittemot Ullevi. De svenska katolikernas primas, biskop Müller från Stockholm, är själv nere i Göteborg i dag i samband med att kontrakt om byggnadsarbetet tecknats med G. Albert Gustafssons byggnads-a.-b.

Det sista biskopen gjorde innan han lämnade Stockholm var att utnämna ny kyrkoherde i St.Josefs katolska församling i Göteborg efter kyrkoherde G. M. Kuipers, som flyttats till Oskarström. Den nye herden blev Franz Krijn, liksom företrädaren holländare till börden och tidigare kyrkoherde i katolska församlingen i Oslo. Kyrkoherde Krijns ordination gäller från 1 februari i år.

Den nya kyrka som pater Krijn får inviga i februari nästa år bygges efter ritningar av arkitekt Carl E. Rosell i Malmö, vilka redan i halvtannat år varit godkända av byggnadsnämnden efter att redan tidigare ha passerat alla kyrkliga instanser. Att bygget inte tidigare kunnat bli av har berott på svårigheter med finansieringen. Biskop Müller meddelar att utom de insamlingar som göteborgsförsamlingen ordnat ha bidrag till kyrkobygget lämnats av trosbröder både på andra håll i Sverige och även i utlandet.

Sammanbyggd med själva kyrkan, som blir av tegel och får koppartak, är det meningen att anlägga även prästgård och senare också en byggnad för den katolska skolan och en för S:t Josefssystrarna, men tills vidare får allt utom själva kyrkan anstå. Prästgården hoppas man dock kunna sätta i gång att bygga om c:a fyra månader, så att den också står klar nästa år, och för den skull utföras nu grundarbetena även för detta parti av byggnadskomplexet."

På Quinquagesimasöndagen (7/2) kungöres följande: "--- Som ett anmodande exempel får omnämnas, att då en av våra församlingsmedlemmar (Max Klusendick från Alingsås) hörde denna glädjande nyhet (d. v. s. om byggnadskontraktets undertecknande), som vi alla så länge längtat efter, lämnade denne omedelbart en gåva på 10.000 kr. Nu, i morgon då nybygget skall sättas i gång, vilja vi med tacksamhet komma ihåg alla dem, icke minst våra präster, som under årens lopp ha arbetat för denna sak. Vi vilja nedkalla Guds välsignelse över nybygget genom att varje söndag läsa en bön till Kristus konungen och varje onsdag till församlingens skyddspatron St. Josef."

Första söndagen i fastan (14/2) meddelas, att en församlingsmedlem skänkt 1.000 kr. till den nya kyrkan.

Från den 6 maj får församlingen en ny kaplan, Gösta Pontén (f. 1903, d. 1983). Denne var av gammal småländsk prästsläkt och hade studerat teologi i Lund i fyra år, då han beslöt sig för att konvertera och studera till katolsk präst. Dessa studier bedrev han i Innsbruck, där han prästvigdes 1934.

På Kristus Konungens fest (31/10) lägges grundstenen till den nya kyrkan. Efter 8-mässan samt före och efter högmässan finnes tillfälle för dem, som önskar underteckna grundstensläggningens dokument, att göra detta i biblioteket. Kyrkorådet undertecknar strax efter högmässan ett särskilt dokument. Grundstensläggningen äger rum kl. 12.30. Församlingsborna äger tillträde till byggnadsplatsens högra sida. Dokumentet, som sedermera nedlägges under den nya kyrkans högaltare, lägges denna dag under högmässan på altaret för att nedkalla Guds välsignelse över nybygget.

Katolska Församlingsbladet Hemmet och Helgedomen lämnar i sitt kommande nummer följande utförliga redogörelse för denna viktiga tilldragelse:

"Grundstenen lagd till den nya kyrkan i Göteborg.

Under stor anslutning såväl från katolikernas som protestanternas sida firade Göteborgs församling den 31 oktober på Jesu Kristi Konungadömes fest grundstensläggningen till sin nya kyrka, som kommer att bliva belägen på en av de vackraste platserna i staden.

Man fick vid detta tillfälle ett nytt bevis på att tidningspressen i Göteborg i allmänhet intar en tolerant och i vissa fall nästan sympatiserande ställning till katolska Kyrkan. Hittills har man i varje fall aldrig talat om "den romerska faran" i samband med vårt nybygge, som tid efter annan varit omnämnt i pressen.

När grundstensläggningen skulle äga rum efter levithögmässan i den gamla S:t Josefskyrkan, stod en mycket kompakt människomassa samlad på och omkring den nya kyrkans byggnadsplats. För den stora allmänheten torde denna ännu knappast erbjuda någon intressant anblick. Katolikerna själva, som längta efter den dag, då den eviga lampan skall tändas i deras nya tempel och med spänning följa arbetets gång på byggnadsplatsen, kunde nu med glädje konstatera, att murarna till det nya prästhuset börjat att skjuta i höjden samt att betonggrunden till kyrkan är lagd, så att man i varje fall kan få en föreställning om den nya kyrkans form och omfång. Det var nog inte utan andakt de nu för första gången gingo upp för den redan färdiga trappan, framför vilken kyrkans portal skall resas. Och så visste man, att arbetet nu skall gå raskt framåt, såvida inga oväntade hinder möta.

Om själva ceremonien vid grundstensläggningen innehöll Göteborgs-Tidningen redan samma dag på aftonen en längre artikel, ur vilken vi saxa följande utdrag: "Prästerna stego i full ornat ur sina bilar. Kyrkoherde Frans Krijn i korkåpa och pastorerna G. Pontén och A. Tillquist iförda vita dalmatikor. Företrädda av korgossar med processionskors och brinnande vaxljus begåvo de sig upp till platsen för det blivande högaltaret och hade i sällskap några pampar, som på särskilt sätt hörde ihop med dagens högtidlighet: arkitekt E. (Carl E.) Rosell, entreprenörerna, ingenjörerna Gustafsson och Hellqvist, kontrollanten ingenjör Holmén samt det katolska kyrkorådet, av vilka herrar de flesta sågo anmärkningsvärt svenska ut.

Officianten höll ett kort tal, som förklarade den stundande ceremonien. Både kyrkans grundsten och fundament böra välsignas, eftersom Guds hus enligt gammal god hävd bör stå på invigd grund. I katolska Kyrkans böner erinras vi om, att Kristus är den första och gudomliga hörnstenen och Petrus den andra. Gud skall åkallas. Vi böra bedja honom att taga detta heliga rum i besittning, och vi skola anropa alla de heliga att med sina böner styrka vår bön, så att arbetet må slutföras Gud till ära!

Därefter välsignades grundstenen därigenom att ett kors gjordes med mursleven och hela ceremoniens innebörd sammanfattades i bönen: I tron på Jesus Kristus lägga vi denna grundsten i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn för att den sanna tron och Herrens fruktan och broderliga kärlek må härska här och för att denna plats må användas till bön och till att anropa och förhärliga vår Herres Jesu Kristi namn, som med Fadern och den Helige Ande lever och regerar i evigheters evighet.

I grundstenen nedlades samtidigt ett dokumentskrin av koppar, som innehöll var sitt exemplar av Göteborgs dagliga tidningar, ritningar till den nya kyrkan samt fotografier av den gamla. Vidare ett pergamentsdokument. Detta senare som också givit rum för en hel del församlingsmedlemmars namnteckningar och som tillsammans med det övriga innehållet i skrinet under den föregående högmässan legat på den gamla kyrkans altare och nu skulle vara med under det nya högaltaret, hade en egendomlig personlig stil, som skilde det från de vanliga torra formulären vid dylika tillfällen. Dokumentet har följande ordalydelse:

"I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

I Herrens år 1937, då kristendomen och Kyrkan lida ute i världen såväl under en våldsam kamp mot Gud och religionen som under motsättningar mellan staterna och folken;

då vår Helige Fader, Pius XI, i hög ålder och efter en allvarlig sjukdom, som förde honom till gravens rand, med hjältemodig uthållighet och beundransvärd kraft styr Guds rike och försvarar dess rättigheter mot alla angrepp;

då vår Biskop, Hans Excellens Dr. Johannes Erik Müller, som Göteborgs församling har så oändligt mycket att tacka för och om vilken den till sin stora sorg fått erfara, att hans ihärdiga arbete för Kyrkan i Sverige nedsatt hans lekamliga krafter, ehuru han å andra sidan till vår glädje fått uppleva den andliga trösten av att kunna fira S:ta Eugeniakyrkans, nutidens äldsta svenska katolska kyrkas 100-årsjubileum;

då Konung Gustaf V regerar liksom en landsfader för sitt folk och statsminister Per Albin Hansson värdigt står i spetsen för landets regering och landshövdingen för Göteborgs och Bohus län är Malte Jacobsson och borgmästare för Göteborgs stad är Ivan Nyborg och stadsfullmäktiges ordförande är Ernst Birger Jungen;

då kyrkoherden för Göteborgs katolska församling är pastor Frans Krijn, hjälppräster äro pastor Gösta Pontén och pastor Ansgar Tillquist;

då kyrkorådets medlemmar äro herrarna Nicolai Johannsen, Max Klusendick, Gustaf Edvard Törnell, Johan Verheijen och Karl Gösta Westberg, blev på Jesu Kristi Konungadömes fest den 31 oktober under högaltaret grundstenen lagd till denna nya Jesu Kristi Konungakyrka.

Den katolska församlingen i Göteborg står i särskild tacksamhetsskuld till arkitekten Carl E. Rosell, ingenjören Albert Gustafsson och ingenjören Hugo Hellquist, kontrollanten, ingenjör Walter Holmén, till byggnadsarbetare med verkmästaren J. W. Mattsson i spetsen, till ingenjörerna Filip Ahlrén, Per Frenell och Olof Frykfors jämte deras personal och firmorna A. E. G. och Gerhard Oving samt icke minst till byggnadsnämnden i staden Göteborg.

Församlingens tacksamhet gäller likaledes alla, som bidragit till nybygget med sina gåvor, stora och små, men framför allt med sina mäktiga böner; biskopar och alla präster, som ha arbetat för och i den gamla kyrkan samt alla församlingsmedlemmar, som under tidernas lopp församlats i denna, bevarat tron och överlämnat den katolska traditionen till senare släkten. Församlingen står även i berättigad tacksamhetsskuld till det övervägande flertalet av Göteborgs borgerskap, som visar fördragsamhet mot densamma.

Det är med stor glädje vi i dag samlas till denna högtidliga akt och det är med tillförsikt vi nedkalla Guds välsignelse över framtiden. Måtte detta tempel bliva ett härligt vittnesbörd om vår kristna tro på Kristi gudom och Kristi gudomliga herradöme över den mänskliga individen och det mänskliga samhället.

Lovad vare Jesus Kristus i all evighet. Amen."

Efter Allhelgonalitanian och skrinets nedläggande välsignades högtidligt hela den blivande kyrkans fundament och den enkla men anslående kyrkofesten var slut."

Liknande beskrivningar av högtidligheten stodo införda i alla Göteborgstidningar. I allmänhet voro tidningarna även försedda med stora och vackra bilder från grundstensläggningen. Påfallande många av dem ha särskilt framhållit, att dokumentet, som nedlades under högaltaret, bl. a. innehöll följande passus: "Församlingen står även i berättigad tacksamhet till det övervägande flertalet av Göteborgs borgerskap, som visar fördragsamhet mot densamma." Och som enda kommentar till detta tydligen intressanta uttalande har man tillfogat ett utropstecken.

Däremot hade man alltför litet framhållit den utomordentligt vackra sången, som berättigar Göteborgs katolska kyrkokör och särskilt dess dirigent hr Fr. Zák ett varmt och tacksamt erkännande.

Från H. H. Biskopen hade dagen före grundstensläggningen följande telegram anlänt, som upplästes vid högmässan:

"Själva den gudomliga Hörnstenen, som är Konungen Kristus, give sin välsignelse till kyrkan och församlingen, att den må tillväxa och blomstra i tro, dygd och frid. Av hjärtat hälsar Johannes Erik Müller."

Tisdagen den 9 november hålles basar för nybygget på Lorensberg och efteråt musikafton.

På domsöndagen (21/11) celebrerar biskop Müller högmässan och utdelar i samband med aftongudstjänsten bekräftelsen. Det blir den sista konfirmationen i S:t Josefs kyrka.

Påföljande dag, den 22 november 1937, har Morgontidningen följande reportage om denna i församlingens historia så viktiga händelse:

"Katolikernas biskop förrättar konfirmation.

Kristendomen har svår tid i Tyskland säger biskop Müller i intervju.

Med handen lyft till välsignelse över de knäböjande folkskarorna, som till trängsel fyllde den lilla S:t Josefskyrkan, från vars fasad den heliga stolens färger — gult och vitt — vajade, skred biskop Müller i går upp mot koret, uppvaktad av prästerskapet och företrädd av korsbärare. Hans Högvördighet tog plats på sin biskopliga tron och den högtidliga mässan tog sin början på slaget 11. Kyrkoherde Frans Krijn celebrerade med fader Pontén som diakon och benediktinerpater Tillquist som subdiakon. Altaret strålade av ett tjugotal brinnande vaxljus, rökelsens blåa vågor stego mot valven och kören utförde, dagen till ära, under dir. Zaks mästerliga ledning en mässa av Schubert med offertorium av Mozart. Solistpartierna sjöngos glansfullt av fröken Berger och hr Simonsen.

Då det var sista gången biskopen avlade besök i den lilla kyrkan vid Spannmålsgatan, som snart får lämna rum för något mera modernt byggnadsverk, tilldrog sig givetvis biskopens predikan mycket stort intresse. Sedan evangeliet sjungits talade den katolske överherden i anslutning till domsöndagens evangelietext om det gångna och det kommande. På domsöndagen bedja vi det dalande kyrkoårets aftonbön, sade tal. Men när vi tänka på, att det är sista gången vi få ända ett år här i denna vår gamla kyrka, vilja vi också bedja denna lilla helgedoms aftonbön. Framför allt vilja vi tacka Gud. Vi vilja med tacksamhet minnas den ädla katolska drottning Josefina av Sverige, som jämte den dåvarande apostoliske vikarien Studach främst bar omsorgen om detta tempels tillkomst och som alltid var sina svenska katolikers trofasta stöd. Sist vilja vi katolska kristna i tacksamhet vara trogna mot Kyrkan, ihågkommande att denna lilla S:t Josef blott är ett litet sidokapell i den väldiga, världsomfattande katedral, som med sina 380 miljoner människor över hela jordkretsen uppstämmer ett mäktigt Credo i förening med de triumferande helgonen i himmelen. Hon är, som en protestantisk professor uttryckte det, "den mäktigaste uppenbarelsen i vår värld av Guds godhet och kärlek."

Kl. 5 meddelade så biskopen åt femton konfirmander, därav en del vuxna konvertiter, konfirmationens eller bekräftelsens sakrament, vilket som bekant hos katolikerna är en handling, som i allmänhet blott en biskop kan utföra. Utgående från orden "Varen ljus" höll biskopen ett tal, varpå konfirmanderna avlade sin trosbekännelse. Därpå välsignade han var och en med handpåläggning och tecknade med den invigda oljan — chrisman — ett kors på vars och ens panna.

Till sist var på Lorensbergs festvåning en församlingsfest anordnad till biskopens ära. Som bekant har han i dagarna fyllt 60 år. Efter hälsningstal av kyrkoherde Krijn höllos tal — av fru Wanja Söderberg på Mariakongregationens vägnar, av hr Westberg såsom representant för kyrkorådet samt av biskopen själv. Programmet utfylldes med deklamation, sång och musik. Särskilt violoncellisten Vecchis bravurnummer blevo synnerligen högt uppskattade.

"Prästerskapet hjältemodigt i Tyskland".

Den katolske kyrkomannen beviljade M. T. en liten intervju, där han gjorde synnerligen intressanta uttalanden om det religiösa världsläget. För hälsans vårdande har Mgr. Müller vistats i Bad Nauheim, och har under sin vistelse i Tyskland kunnat konstatera, att starka krafter äro i rörelse för att bekämpa kristendomen både i dess protestantiska och dess katolska form, ehuru kristendomen varit till sådan välsignelse för Tyskland. Biskopen ville icke säga, att den nuvarande regimen vore identisk med dessa krafter. Dock var det påtagligt, att de antikristliga tendenserna såväl i tal som skrift, i press som i annan offentlig meddelelse för närvarande hade större frihet än den, som kristendomens och kyrkornas försvarare åtnjöto. Biskopen underströk gång på gång det offersinne och hjältemod, som prästerna lagt i dagen och omtalade vidare, att också de bredare, mera religiöst indifferenta lagren av det tyska folket anse det fullkomligt onödigt att i det närvarande kritiska läget i politiskt och ekonomiskt avseende införa det stora oroselement som religionsstriden utan tvivel utgör och beklagar det. — Men mitt i dessa strider tappa katolikerna icke modet. Både deras präster liksom de protestantiska äro verkligen kultiverade och lägga i dagen ett beundransvärt hjältemod, slöt biskopen."

Byggnadsarbetena för den nya kyrkan påbörjas mot slutet av året. Under augusti månad utföres spåntrings- och efterschaktningsarbeten, förorsakade av den av byggnadsnämnden den 18 mars påfordrade sänkningen av höjden för pålavskärningen samt betonggjutning för grund. Betonggjutningen av grunden för prästgården påbörjas den 6 augusti, och den 13 augusti börjar grundgjutningen för kyrkan.

Den 23 oktober 1937 läses i Göteborgs-Posten:

"Katolska kyrkan tar form.

Ett torn börjar resa sig över det gula och gröna bladverket i Allén, när man kommer från Stampbrohållet, där nu redan slanor och bjälkar börja skymma Fattighusåns yta intill själva bron. Tornet är inte så högt ännu, men när det blir färdigt kommer det säkert att bilda ett vackert inslag i stadens anlete — det är den nya katolska kyrkans blivande himmelssträvare, som börjat gjutas.

Vid ett besök där finner Göteborgs-Posten hela grunden färdiggjuten, och man kan nu tydligt se hur templet är planerat. Grått i grått ligger här hela kyrkgolvet, och framme vid koret, längst bort från Ullevi alltså och intill f. d. Krügerska villan, höjer sig altaravsatsen i två trappavdelningar. Det ser rätt egendomligt ut, detta kala grå, som i sinom tid väl enligt katolska kyrkans sed skall så helt döljas av en de yttre sinnena mera tilltalande inredning — här skola rökelsekar svängas och latinska böner ljuda under valven….

Kyrkobyggets arkitekt, hr Carl Rosell, och ingenjör Gustafsson, som nyss fått Göteborgs-Postens nybyggnad under tak, äro just på platsen och diskutera ett eller annat problem med katolska församlingens herde, pater Krijn. De visa medarbetaren omkring en smula — här skall den lilla "klosterträdgården" ligga med sin pelargång, mellan koret och kyrkoherdebostället med expeditionen. Och här är kyrkoherdens matsal, här ämbetsrummet. Här komma kyrkbänkarna att stå, och här — det syns åtminstone tydligt — börjar tornet resa sig. Kyrkoherde Krijn kan det här kapitlet, det komma vi snart underfund med.

Kanske är det närmast för att jag känner till kyrkobyggen, som jag sänts hit, berättar han på oklanderlig svenska. Jag har nämligen varit med ett par gånger förut. Fem år, 1925-30, var jag i Norge och då byggde vi bl. a. kapellet i Stiklastad, där Olaf den helige stupade, och sedan har jag byggt en kyrka i mitt hemland, Holland, också. Här har jag varit snart ett år. Tycker ni att svenskan går bra? Ja, det är inte svårt, fast jag i början fick reda mig med tyskan.

Det egendomliga är, att kyrkoherden inte, som kunde ligga nära till hands, reder sig med norska ord eller tonfall. Han talar verkligen svenska, och när han rycker på axlarna och säger att det bara är så, att han har lätt för språk, så tro vi gärna det senare.

— Naturligtvis tycker jag det är roligt att få börja min verksamhet här med att bygga ett så vackert tempel, slutar patern, som — är det en slump? — råkat bli nästgranne till vårt lutherska prästgymnasium."

1938. Årets präster är Krijn, Tillquist och Pontén. Från och med påsktiden antecknas även mässor av pr. Lusser.

Av protokoll från kyrkorådssammanträde den 14 mars framgår:

§ 5: — beslutades antaga ett anbud från M o. O Ohlssons klockgjuteri i Ystad å tre stycken ringklockor med en vikt av 300, 500 och 1000 kg. inkl. mekaniskt ringmaskineri, allt komplett levererat och uppsatt till ett pris av kronor 9 225:-.

Namnen på klockorna föreslogs av Kyrkoherden till resp. Josef, Maria och Birgitta.

§ 6: — bänkarnas utsmyckning: förslag att på gavlarna insnida en kombination av krona och spira, symbol hänvisande till Kristus Konungen.

§ 8: — grindar till dop- och biktkapellen skall utföras i järn. Enligt prisuppgift 1 000 kr. för båda grindarna.

§ 13: — beslut om taklagsfest: till samtliga arbetare, 39 st., utbetalas 5 kr, till verkmästaren 15 kr. När kyrkobygget är fullt färdigt skall en särskild fest anordnas för dem.

Den 16 mars meddelar Handelstidningen:

"Katolska kyrkan i bruk senast i juli.

INVIGNING FÖRST PÅ HÖSTSIDAN.

Nu har taklagskransen kommit upp på katolska kyrkobygget vid Nya Allén och någon gång under sommarens lopp har församlingen hopp om att kunna få utbyta den trånga och undangömda gudstjänstlokalen vid Spannmålsgatan mot den rymligare och mera ändamålsenliga som bjudes i den centralt och fritt belägna nya kyrkobyggnaden. Ursprungligen var det tänkt att invigningen skulle äga rum i vår, men många omständigheter ha medverkat att försena nybygget. Bl. a. måste pålningen med anledning av grundförhållandena göras 1,1 m. djupare än beräknat och det arbetet tog en månads tid utöver den som avsetts för grundläggningsarbetena. Så medförde strejken en tvungen arbetspaus. Men nu äro i varje fall alla hyresgäster i församlingens fastighet vid Spannmålsgatan uppsagda till 1 juli och då är det meningen både att kyrkoherde Krijn skall ta sin nya bostad i besittning och att kyrkorummet efter en enkel förberedande invigning skall tagas i bruk för gudstjänsterna.

Den verkliga invigningen blir troligen inte förrän på höstsidan. Den skall nämligen förrättas av biskop Müller och han torde på grund av vacklande hälsa komma att åtnjuta fyra à fem månaders semester till fram i september.

För närvarande äro arbetarna sysselsatta med att lägga koppartaket och av tornet återstår endast omkring 6 meter. De klockor som så småningom komma att placeras däruppe bli av svenskt material, från klockgjuteriet i Ystad. I den yttre konstnärliga utsmyckningen skall ingå en relief i sten över ingångsdörren. Konstverket som utföres av skulptören Oscar Johannesson visar Kristus överlämnande nycklarna till Petrus. Gruppen kompletteras av två ytterfigurer, på ena sidan den helige Ansgar i full biskopsornat och på andra sidan den helige Sigfrid med en modell av Husaby kyrka i sin utsträckta hand. Vidare skall ena gaveln högst upp prydas av en relief i bränt tegel, som utföres av en tysk professor från München (A. Weckbecker, d. 1942). Denna relief, som föreställer Kristus som konung — kyrkans namn blir Kristi konungadömes kyrka — överlämnas av konstnären som en gåva till kyrkan."

Ungefär samtidigt (d. v. s. i mars 1938) uppmärksammar Ny Tid kyrkobygget:

"Göteborg kommer att inom en snar framtid begåvas med tre nya kyrkobyggnader. Det är katolska kyrkan vid Nya Allén, Johannebergskyrkan i Johanneberg samt Salem-Smyrnaförsamlingens nya tempel vid Parkgatan.

Den katolska kyrkan, som får namnet Kristi Konungadömes kyrka, blir först färdig av dessa tre tempelbyggnader. Man beräknar att den skall kunna tagas i anspråk redan i juni eller juli men den officiella invigningsceremonien kommer troligen inte att förrättas förrän någon gång i september månad.

Katolikernas nya kyrka får ett förträffligt läge och församlingens kyrkoherde förklarar vid ett samtal med en medarbetare i Ny Tid att man är mycket belåten med detta. Läget är troligen det bästa någon katolsk kyrka i hela Norden har. Det är på samma gång centralt och fritt.

Yttertaket är nu pålagt och det är egentligen endast arbetet med interiören som återstår. I tornet komma klockor av svenskt material att placeras. Det är klockgjuteriet i Ystad som utför gjutningen av klockorna.

Den nya kyrkan får en mycket konstnärlig utsmyckning, berättar kyrkoherde Krijn. I den yttre utsmyckningen ingår en relief av sten över ingångsdörren. Detta konstverk skall utföras av skulptören Oscar Johannesson och motivet blir Kristus överlämnande nycklarna till Petrus. Gruppen kommer att kompletteras av två figurer, en på var sin sida av huvudgruppen. På den ena sidan S:t Ansgar i full biskopsornat och på den andra sidan den helige Sigfrid med en modell av Husaby kyrka i sin utsträckta hand. Vidare kommer ena gaveln att prydas med en två meter hög relief i bränt tegel, framställande Kristus såsom konung. Denna relief har en tysk professor lovat att skänka.

Även kyrkans interiör kommer att få en värdig konstnärlig utsmyckning. Bakom högaltaret skall man uppsätta en stor Kristusfigur. Kyrkan får givetvis även en del mindre altare, bl. a. kommer ett par sådana att avskiljas för jungfru Maria och S:t Josef. Den gamla katolska kyrkan på Spannmålsgatan heter S:t Josefskyrkan och det är framför allt för att hugfästa minnet därav som S:t Josef får ett altare i den nya kyrkan. Golvet i koret kommer att beläggas med grön Bergamarmor, och altaret skall hållas i ljusa färger. Kyrkans höga fönster skola förses med glasmålningar — det blir de tolv apostlarnas gestalter som skola framställas på dessa.

Prästgården bakom kyrkan, som står i förbindelse med denna med en för ändamålet byggd korridor, är i det närmaste färdig och kommer inom kort att tagas i besittning av kyrkoherden. Kyrksalen kommer att erhålla 300 sittplatser."

På Marie bebådelsedagen (25/3) är kl. 8 sångmässa och högtidlig upptagning av 40 Maria- och Birgittakongregationens medlemmar. Föreningen grundades den 2 febr. 1938.

Fjärde söndagen i fastan (27/3) hålles kyrkostämma med val av kyrkoråd, och måndagen den 14 november är likaledes kyrkostämma.

I juni 1938 kan man i en av Göteborgs dagliga tidningar läsa:

"KATOLSKA KYRKAN

inför sin fullbordan.

KLOCKDOP DEN 19 JUNI

Den nya katolska kyrkan i Göteborg, Kristi Konungadömes kyrka, vars vackra exteriör sedan en tid stått färdig och glatt dem som har sina vägar bortåt Heden, med sina enkla och värdiga linjer och sitt smäckra och välproportionerade torn, tar söndagen den 19 juni ett stort steg närmare sin fullbordan.

Då inviges nämligen kyrkans tre klockor genom en uråldrig ceremoni, som kallas klockdop. Efter högmässans slut förrättar kyrkoherde Krijn dopet vid den nya kyrkan och sedan är klockorna klara att placeras på sin plats i kampanilen, vars spets befinner sig 36 m. över marken.

Klockorna får namn efter S:t Josef, den gamla kyrkans skyddspatron, Jungfru Maria och den heliga Birgitta, den sistnämnda är huvudklockan. Varje klocka är försedd med en inskription, som anger dess syftemål.

Själva kyrkans invigning är inte bestämd ännu. Under alla förhållanden kommer den inte att äga rum förrän till hösten, när biskop Müller återkommer från sin sjukledighet i Italien. Invigningen blir unik så tillvida som kyrkan är den första i Skandinavien, vilken sedan reformationen invigts genom biskoplig konsekration. Kyrkorna i Skandinavien har hittills fått nöja sig med s. k. benediktion, d. v. s. välsignelse.

Kyrkans interiör är nu också så pass färdig att man kan bilda sig en föreställning om hur den kommer att ta sig ut. Den är hållen i basilikestil med platt tak, koret blott obetydligt upphöjt och rund absid. Några sidoskepp i egentlig mening finns inte men i kyrkans längdriktning går en gång utmed varje sida. Gångarna avgränsas från huvudrummet genom rundbågar och i dem finns nischer uppsatta, där de i varje katolsk kyrka obligatoriska korsvägsbilderna skall placeras.

Genom att allra största delen av utrymmet reserverats för huvudskeppet gör kyrkan ett luftigt och rogivande intryck. Man beräknar få plats för omkring 300 personer på en gång och de behöver inte sitta trångt. Höjden till taket är inte mindre än 11,5 meter.

Tre altare i själva kyrkan.

Det blir tre altare i själva kyrkan, Vårfrualtaret och Jesu Hjärtaaltaret. Dessutom får S:t Josef ett särskilt altare i ett litet tvärskeppskapell framme till vänster om koret.

Liksom i våra gamla medeltida svenska kyrkor finns här också ett dopkapell strax vid ingången. Dessutom är utrymme reserverat för tre biktstolar.

Mitt emot koret på andra kortsidan ligger läktaren. På den finns det gott om plats både för orgeln och kören.

Golvet i kyrkan blir belagt med kalkstensplattor, koret får dock marmorbeläggning. Taket består av ohyvlade furubjälkar, som laserats och oljats. Det påminner för resten inte så litet om Masthuggskyrkans tak.

Hur kyrkan konstnärligt skall utsmyckas är inte avgjort ännu.

Rosengård bakom kyrkan.

Bakom kyrkan ligger prästgården, som står i förbindelse med kyrkan genom en utomordentligt vacker arkadgång. Innanför denna bildas en liten rosengård i stil med de medeltida klosterträdgårdarna.

På prästgårdens nedre botten finns utom kök och matsal lokaler för församlingens föreningar och pastorsexpeditionen. Vid behov kan man genom sammanslagning av tre mindre rum få en ganska rymlig församlingslokal. I övre våningen får de tre prästerna sina bostäder, ett arbetsrum och ett sovrum var.

I en framtid är det också meningen att bygga ett hus för katolska skolan på tomten. Skolan har hittills haft sina lokaler i fastigheten nere vid Spannmålsgatan. Den gamla kyrkan skall rivas och tomten säljas

Arkitekt har varit hr C. Rosell i Malmö, men en stor roll vid utformningen har även kyrkoherde Krijn spelat. Han har erfarenheter från kyrkobyggen förut. Förutom en del kyrkor i Norge fullbordade han för några år sedan den för sin skönhet berömda kyrkan i Nerbekk i Holland.

*****

På Kristi lekamens fest (19/6) försiggår högtidlig klockinvigning vid nya kyrkan.

En Göteborgstidning skriver den 20 juni 1938:

"Rökelse och vigvatten vid katolskt klockdop."

"Ganska mycket folk hade samlats vid den nya katolska kyrkan i går middag, när kyrkoherde Frans Krijn invigde de tre klockor, som inom en snar framtid skola, som kyrkoherden sade i sitt tal, "i harmonisk samklang sjunga med i kören av stadens övriga kyrkklockor".

Största delen av den katolska församlingen i Göteborg hade givetvis mött upp och inte mindre än tre nunneordnar voro representerade, S:t Josefssystrarna, de bayerska skolsystrarna, som skola efterträda de förra och ha hand om undervisningen i katolska skolan, samt Elisabethssystrarna. Men dessutom voro påfallande många utomstående närvarande vid den korta men högtidliga och vackra ceremonin.

På slaget halv ett anlände kyrkoherden, iklädd mässkjorta, stola och en grann pluviale i spetsen för de två assisterande prästerna, fader Pontén och benediktinpater Tillquist, och korgossar med vigvatten och rökelse till högtidsplatsen, som var dekorerad i de svenska och påvliga färgerna. De togo plats bakom klockorna, som hängts upp i en bastant ställning. Framför varje klocka stod en representant för donatorerna. Alla tre klockorna ha nämligen skänkts till församlingen.

Kyrkoherden tog först till orda och gav en kort förklaring av ceremonin. Han framhöll att det var en gammal ärevördig kristlig tradition som också kräver att varje klocka bär ett helgons namn. Därför ha vi, fortsatte han, en Josefs-, en Maria-, samt en Kristi-Konungs och Birgitta-klocka.

S:t Josefsklockan bär följande inskription: "I den helige Josefs namn ringer jag välsignelse över allas arbete".

Mariaklockan bär som inskription: "I Marias, Fridsdrottningens namn, ringer jag frid över alla levande och döda".

Den största klockan ringer i Kristi-Konungens och i Birgittas namn, det stora nationella svenska helgonet, "för alla kristnas återförening".

I samband med att han nämnde klockornas namn och angav deras uppgift, utvecklade han i några få ord vad denna uppgift innebar.

Kyrkoherden tackade därefter donatorerna och riktade även ett tack till leverantören för hans utmärkta arbete.

Själva dopet inleddes med att prästerna läste de vid tillfället föreskrivna bönerna och under tiden sjöng kyrkokören under kapellmästare Frans Záks ledning Miserere och Laudate Dominum.

Åtföljd av de andra prästerna gick kyrkoherden därefter runt och bestänkte klockorna med vigvatten. Sedan gick han ännu en gång runt omkring dem, nu med rökelsekaret, medan han bad att "liksom rökelsen stiger upp mot himlen måtte även våra böner nå fram till Guds tron". Till slut nämnde han namnet på de skyddspatroner, till vilkas ära klockorna skola ringa, smorde dem med krisma (= invigd olja) och gjorde korstecknet över dem.

Kören sjöng som avslutning Fader vår och så vidtog ett allmänt avprovande av klangen hos klockorna. Den befanns vara god och församlingen kunde skiljas åt i den glada förvissningen att en viktig etapp på vägen mot kyrkans fullbordande var klar.

De nya klockorna skola ringa Angelusringning.

Själva högmässan i den gamla kyrkan före klockdopet hade dagen till ära — det var också Helga Lekamens fest i går — fått karaktären av en högtidlig s. k. levitmässa, celebrerad av kyrkoherde Krijn. Kyrkoherden ägnade sin predikan åt klockinvigningen och uttalade sin glädje över att församlingen fått dessa vackra och välljudande klockor. Han meddelade även att församlingen skulle återupptaga den gamla traditionen av Angelusringning mitt på dagen.

Den stora klockan skänktes av fru Wanja Söderberg, den mellersta av änkefru Wilma Björklund och den minsta av direktör Elof Hansson, vars hustru Anita Hansson tillhörde församlingen.

Den 26 juli berättar Handelstidningen:

"Kristus med påvligt kors över kyrkoportalen.

Katolska kyrkans utsmyckning i full gång.

Arbetena med den konstnärliga utsmyckningen av Kristi konungadömes kyrka — den nya katolska kyrkan i Göteborg — pågå för fullt. Oscar Johannessons relief i bohusgranit som visar Kristus överlämnande himmelrikets nycklar till Petrus, har kommit på sin plats över portalen och har fått en annan, synnerligen vacker relief i sällskap. Strax under gavelbågen på samma sidofasad har nämligen uppsatts en rund relief av bränt tegel, vars färg väl harmonierar med murytan. Konstverket är utfört av den internationellt kände konstnären, professor Weckbecker och föreställer Kristus-konungen med förgylld härskarkrona och ett trearmat kors i handen. Detta sistnämnda, som också brukar kallas det påvliga korset, symboliserar det trefaldiga kyrkliga ämbetet: läro-, styrelse- och prästämbetet.

Inne i kyrkan har ett stort steg mot fullbordandet tagits. De fjorton s. k. korsvägsbilderna, som framställa detaljer ur Jesu väg mot Calvarieberget och som löpa längs långskeppet på båda sidor, äro också uppsatta. Även de äro av bränt tegel, men denna gång är färgtonen svagt gröngrå, så att den harmonierar med de putsade väggarna och med korets beläggning av kolmårdsmarmor. Samma konstnär, som gjort rundreliefen i gavelbågen, har svarat för dessa. Under det exteriörbilden mera lagt vikt på det objektiva och monumentala, kommer i dessa fjorton korsvägsbilder Weckbeckers modernistiska konstnärliga individualism klart till uttryck. Figurerna äro framställda med impressionistisk realism.

Nedanför högkoret uppföras på gammalkyrkligt vis två s. k. ambones eller läspulpeter för episteln och evangeliet. Deras postament är av kolmårdsmarmor som hela korets golvbeläggning, men deras överdel blir av smidd metall. Utsmyckningen bjuder på en hel del gamla, kristna symboler, såsom Kristus-monogrammet, druvor, ax o. s. v.

Högaltaret är av rödbrun marmor. Dess sakramentshus och altarprydnad äro av smidd metall med reliefer föreställande änglar och gestalter ur den heliga historien. Hela altarets framsida är en stor bronsrelief, som sålunda får ersätta antependium. Två hjortar, som söka sig fram till en källa, symbolisera här det andliga livet, och hur detta förmedlas från altaret.

Ljuskronorna bli också smidesarbete. A. E. G. som sköter om de elektriska installationerna, har hand om en del armatur. Konstsmidesfirman A. Matousek svarar för det mesta av det rent konstnärliga. I överensstämmelse med kyrkans namn är nämligen symboliken genomförd t. o. m. i småsaker, varför också genomgående i kyrkan kombinationen törnekrans — konungakrona förekommer i den dekorativa utsmyckningen. - - -"

Målningen av väggarna ställs tills vidare på framtiden. "Kyrkan gör sig dock" - enligt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 26 juli - "i sitt nuvarande skick alldeles utmärkt utan väggmålningar. - - - När sådana rena, enkla linjer, som i denna kyrka, inbjuda till samling och ro, är målningen i varje fall något sekundärt."

12 september säljs fastigheterna på Spannmålsgatan 18 till direktör Carl Ringius för ett pris av 115.000 kr.

Sextonde söndagen efter pingst (25/9) förrättades den sista högmässan i gamla kyrkan; denna mässa är en tacksägelsegudstjänst till S:t Josef. Det kungöres, att den nya kyrkan först skall invigas privat och att den högtidliga konsekrationen äger rum senare.

Prästgårdens adress är numera Parkgatan 14, men skolan och skolsystrarna stanna i den gamla lägenheten till första veckan i oktober. — Enligt kyrkorådets beslut kan man säkra sig en plats i den nya kyrkan mot betalning av 5 kr. om året. Platsen reserveras blott till gudstjänstens början; alla namn ersättes med siffror. Föreskrifter om bönpallarnas kuddar — deras färg och storlek — lämnas. I den nya kyrkans vapenhus upphänges ett par veckor senare en lista, där alla som reserverat sig en plats i kyrkan upplyses om vilket nummer deras plats har. — Det tillkännagives att ingen äger rätt att på egen hand anbringa eller förändra något i kyrkan, utan att man i alla händelser bör hänvända sig direkt till kyrkoherden.

Lördagen den 1 oktober rapporterar Göteborgs-Posten:

"En preliminär invigning av nya Katolska.

---

Äger rum söndag — flyttning under fredagen.

Det stannade ett flyttlass utanför den nya Katolska kyrkan vid Heden i går em., men det var just inga vanliga flyttsaker, bilen bar på flaket. Altaren och helgonbilder ser man inte så ofta på laståk, och G.-P:s medarbetare tittade in i det till det yttre färdiga templet för att se, vad som stod på. Kyrkoherde Krijn stod framme i koret, i full färd med att dirigera utplaceringen av bänkar, anvisande av plats för det och detta och med mångahanda bestyr. Han hade i alla fall tid att visa oss litet omkring i Kristi Konungens kyrka, som blir dess namn.

En vacker helgedom, enkel och värdig i linjerna såväl invändigt som beträffande exteriören, vilket senare göteborgarna själva länge kunnat konstatera. Egentligen är det mycket litet, som anger, att detta inte kan vara ett svenskt lutheranskt tempel — det skulle vara vigvattensskålen, biktavdelningen med sina två "hytter", skilda åt av en stenvägg med ett trägallerfönster och några andra detaljer. Väntar man sig mystiskt dunkel eller överlastad utsmyckning, så blir man överraskad av ljuset, vidden, rymden i templet och de enkla, rena linjerna.

Men altaret och helgonbilderna, äro de gamla, gamla saker? När allt kommer på sin plats, skall det väl se litet annorlunda ut?

Nej, säger kyrkoherden. — S:t Josephs kyrka, vår gamla, var ju bara 65 år, och det är ju ingen ålder att räkna med i sådana sammanhang. Det här altaret skall ersättas av ett enklare format altare i marmor, och likaså de två "ambones" eller småaltarna på var sida. Kyrkan är byggd efter den gamla fornkristna basiliketypen.

Från stora fönster, som senare skola få målade rutor, strömmar septemberljuset bländande in genom tre stora valv över orgelläktaren. Ingen orgel kan på grund av fukten byggas in åtminstone under första året , utan man får reda sig med ett vanligt harmonium. Längs långväggarna ser man en rad terrakottaplattor, föreställande Kristi väg till korset. Fönsterraden i samma höjd framställer i glasmålning Kristus som konung i olika avseenden, och de sex höga fönstren upptill på ena sidan liksom de sju på den andra sidan framställa apostlarna.

Men det är ju tretton fönster, undra vi.

Ja, ler patern, men vi räkna med att Judas gick bort, medan Paulus och Matteus kommo till, alltså tolv minus en plus två lika med tretton.

Lamporna prydas av små kronor, dels kungakronor och dels törnekronor, symboliserande den lidande och den triumferande Kristus, och många detaljer syfta på samma sätt på kyrkans blivande namn. Vi gjorde en hastig titt in på pastorsexpeditionen, i biblioteket och i den lilla korgången runt den stilla gården bakom koret — överallt samma sobra stil.

På söndag har vi vår första gudstjänst här, upplyser kyrkoherden — konsekrationen, den högtidliga invigningen sker först i december, då biskopen kommer hit."

*****

Av gamla kyrkans inventarium följde med till den nya kyrkan: mässkrud, alla slags dukar, tre tavlor, föreställande 1) Josefs död, 2) Flykten till Egypten och 3) altartavlan, vilka hängdes tillsammans i Josefskapellet.

Harmonium och Maria-altaret skänktes till Skolsystrarna, små statyer till systrarna, kommunionbänken och bänkar till Boråskapellet S:t Sigfrid, de stora statyerna till Vikariatet, S:t Ansgar- och Birgittamålningar till Vadstena.

Den 1 oktober 1938 förtäljer Handelstidningen:

"Första mässan i morgon i nya katolska kyrkan.

Altare och predikstol t. v. provisoriska

I dag har katolska kyrkan, som så många enskilda medborgare i Göteborg, verkställt sin oktoberflyttning. Den sista mässan lästes i den lilla S:t Josefskyrkan på Spannmålsgatan kl. 9 fm av kyrkoherde Krijn. Högaltaret var redan borttaget, varför kyrkoherden måste celebrera sin mässa vid det lilla Maria-altaret på vänstra sidan. Den röda evighetslampan, som då den på sin tid för första gången tändes inspirerade Viktor Rydberg till en av hans vackraste dikter om den kulturbevarande traditionen under "medeltidens stjärnenatt", har nu släckts för alltid i detta söndervittrade tempel, men i morgon tändes den ånyo i ännu vackrare gestalt uppe i högkoret till Kristus-Konungens nya kyrka, som då för första gången tas i bruk efter en kort och anspråkslös välsignelseakt.

Den högtidliga biskopliga invigningen eller konsekrationen kan icke äga rum, förrän man fått det nya stenaltaret, vilket ännu dröjer någon månad. Göteborgs nya kyrka är nämligen den första i hela Skandinavien efter femtonhundratalets mitt, som på detta högtidliga sätt kommer att invigas. Som provisorium är den gamla kyrkans träaltare med dess lilla, infällda, diminutiva altarskiva av sten uppsatt. Det är dock berövat alla sina nygotiska prydnader och endast försett med ljusstakar och ett enkelt, förgyllt krucifix, varför helhetsintrycket av det vackra koret icke fördärvas. Här läses i morgon kl. 8 f.m. den första mässan — en s. k. stilla mässa utan sång och predikan, varvid evighetslampan tändes i samband med konsekrationen av nattvardselementen och kyrkan sålunda blir tagen i bruk för sitt ändamål. Dessförinnan har kyrkoherden genom en synnerligen enkel ceremoni nedkallat Guds välsignelse över kyrkan samt bestänkt hela tempelrummet med vigvatten.

Den egentligt publikdragande invigningshögtidligheten blir väl högmässan i morgon kl. 11 f.m. Den gestaltas som högtidlig levitmässa, varvid kyrkoherde Krijn celebrerar och pastorerna Gösta Pontén och H. Grauel tjänstgöra som respektive diakon och subdiakon. Festpredikan hålles av kyrkoherden.

Oktoberflyttning är alltid besvärlig. Ett och annat är provisoriskt i det nya templet, ehuru det i sitt nuvarande skick ger intryck av att vara färdigt. Förutom det tillfälliga träaltaret är också predikstolen, som nu blott är en osmyckad talarepulpet, ämnad att endera dagen ersättas av den nya, reliefförsedda. Korupphöjningen flankeras av statyer, föreställande den heliga jungfrun och S:t Josef.

De små fönstren i den undre raden äro nu fullt färdiga. De äro målade av professor Schumacher från München och utförda i mera traditionell stil vad både färg och komposition beträffar än de stora fönstren. Då endast mittfältet är figurerat, ha stora krav på lämpligt färgval och dekorativ uppläggning av de symboliska scenerna ställts på konstnären. Det genomgående motivet är Kristus såsom konungen. Hans närvaro på bröllopet i Kana får illustrera konungamakten över familjen, hans stillande av stormen får symbolisera hans härskarställning över naturen, välsignandet av barnen hans ställning som barnens konung, hans undervisning i templet hans betydelse som sanningens konung o. s. v. På ett ofta fyndigt sätt har konstnären här med utnyttjande av för allmänheten kända bibliska motiv varierat det tema som givit kyrkan dess namn.

Och arbetarna verkade belåtna över ett gott jobbs fullbordan. Medan tvätt- och skurflickorna drucko kaffe i de snidade kyrkbänkarna, drogo dessa ett och annat bloss i kyrkans förhall.

— Snart blir det annan sorts rökelse här…. men en trivsam, ljus och glad kyrka är det i alla fall."

Som framgår av referatet, har församlingen nu fått en ny kaplan, Henrik Grauel, född i Bielefeld i Tyskland 1903, som nyvigd präst detta år den 16 september anländ till Sverige. Han ersatte Tillquist, som lämnat församlingen i slutet av augusti. (G. d. 1969.)

På kvällen lördagen den 1 oktober invigdes den nya kyrkan med tillåtelse av monsignore Assarsson, ställföreträdande vikarie under biskopens frånvaro, enligt "Ritus benedicandi novam Ecclesiam". Hela prästerskapet var närvarande och deltog.

På Rosenkransfesten, söndagen den 2 oktober, hålles den första högmässan i den nya kyrkan, varvid Te Deum sjunges. Predikan utgör en kristen och kyrklig programförklaring. Dagen därpå, den 3 oktober lämnar Morgontidningen följande referat av kyrkohögtiden:

"Kyrkans uppgift: centrum för kristen, human kultur.

Invigningshögmässa i går i Kristus-Konungens kyrka.

Tio smala vaxljus brunno på högaltaret under jättepalmer och kyrkan var till trängsel fylld av folk, som till och med måste packa sig samman på den rymliga mittgången, då den prästerliga processionen kl. 11 i går förmiddag framträdde i den nya katolska kyrkans kor för den högtidliga invigningshögmässans firande.

Först utfördes vigvattensbestänkningen av kyrka och menighet av kyrkoherde Krijn, iklädd pluviale, assisterad av pastorerna G. Pontén och H. Grauel iförda dalmatikor. Den liturgiska färgen för festdagen var den vita, eftersom den katolska kyrkan i går firade den s. k. Rosenkransfesten. Under vigvattensceremonien utförde kören under dir. Záks ledning Asperges me såsom gregoriansk koral.

Vid den därpå omedelbart följande levithögmässan tjänstgjorde fader Krijn som celebrant med assistens av pastorerna Pontén och Grauel som diakon och subdiakon. Rökelsen steg för första gången i blåa vågor upp mot de vita valven, och då kommunionbänk ännu fattas i den nya kyrkan, kunde allmänheten i minsta detalj följa ceremonielet. Introitus var gregoriansk, men sedan följde de musikaliska partierna Kyrie och Gloria enligt Pickas mässa. Efter Veni Creator Spiritus i dir. Zaks egen sättning, bestegs ambonen på evangeliesidan av fader Krijn, som höll dagens festpredikan.

Om förberedelsens tid varit lång för detta kyrkobygge, sade tal. bl. a., så har fullbordandets tid varit desto kortare. Vi moderna människor ha svårt att ha tålamod, och i dessa dagar saknas sådant både hos goda och onda makter, tyckes det. Där man förr ännu använde århundraden eller årtionden för att fullborda saker och ting, där vilja vi ofta göra undan allt på kanske ett år.

I detta raska tempo, som är tidens signum, få vi inte, då vi ta i bruk detta nya kyrkobygge, glömma bort att tacka alla, både levande och döda, som varit initiativtagare eller medverkat till templets fullbordan. Tacka vi Gud för Hans gåvor, skola vi tacka de människor, som nu hjälpt oss att bygga en konungslig boning åt Kristus-Konungen. I dag går särskilt vår tacksamhet till vår arkitekt, vår byggnadsfirma med byggmästare och våra ingenjörer samt alla arbetare, som här gjort sin sak så villigt och förträffligt. Såsom byggherre kan jag inte underlåta att i denna stund göra mig till tolk för församlingens känslor och även tacka Göteborgs stads myndigheter, allmänheten och alla intresserade. Dessa tacksägelser äro inga fraser. Vi, som varit med här från det första spadtaget till dess korset kom upp på tornspiran, ha genomlevat en tid, som inte är ägnad för fraser utan för nakna fakta och påtagliga gärningar. — Vår nya kyrka vill påminna oss om, att Kristus icke blott är triumfatorn i himmelen utan att han också bär törnekransen här på jorden. För människan, som gråter vid sitt inträde i detta livet och lämnar det under smärta, för människan, som inte kan vara säker på friden en enda dag här, blir tanken om konungamakt genom offer och lidande begriplig. Ingen människa behöver därför känna sig främmande i Kristus-Konungens nya kyrka i Göteborg. Kyrkan bör vara levande, en sanningens pelare och grundfäste. Osannfärdigheten i vårt eget liv och i andras förhållanden till oss skrämmer oss mest. Alla våra lidanden bli outhärdliga, om de äro osanna och meningslösa. Därför måste lidandena förankras i en kristen livsföring, d. v. s. en omutlig kamp för idealet.

En kristen kyrka skall vara ett verksamt centrum för kristen, human kultur. För att uppnå detta syfte behöver man inte reformera läran eller ändra om sanningen, lika litet som man behöver förinta och fördärva naturens värld för att lära känna dess hemligheter. Vår kyrkas svåra moderna uppgift är just att söka genomföra det gudomliga i det sant mänskliga och mitt i det alltför mänskliga och omänskliga framställa hela den universella världskyrkan i hennes skönhet och kraft alltifrån hennes grundläggning i Kristi och apostlarnas tidsålder. Må vår kyrkas andliga framträdande icke stå hennes materiella efter i enkla, monumentala linjer. En dag som denna fordrar en programförklaring. Hela programmet ligger i den nya kyrkans namn Kristus-Konungens kyrka. Här skall Gud bo i de sju heliga sakramenten, här skall han bo i våra gudstjänster och tala i allas hjärtan. "Se, nu står Guds tabernakel bland människorna och Han skall bo bland dem" eller som Herren själv i sin inbjudan till själarna tolkar samma tanke: "Kommen till mig, I alle, som arbeten och betungade ären, och jag vill vederkvicka eder."

Efter predikan vidtog den egentliga mässan med sina olika delar: offertoriet, förvandlingen och kommunionen. Som en kuriositet kan nämnas, att kören utförde Ave Maria i en sättning av Czapek, som ehuru han var katolik beklädde posten som organist vid härvarande synagoga och var en frejdad musiker. Partituret till denna komposition finnes i Musikaliska akademien och en handskriven kopia här i Göteborg. Vid förvandlingen ringde altarklockorna och före kommunionen gåvo de tjänsteförrättande prästerna varandra den s. k. fridshälsningen eller fridskyssen, som består i den svala geste, som vi känna från Frater Angelicos alfrescomålning från Franciscus och Dominicus möte.

Sedan mässan avslutats, sjöngs Te Deum i Grubers sättning, och medan vetgiriga ynglingar utanför den nya kyrkan förfrågade sig hos hemvändande katoliker, huruvida de trodde på Gud eller huruvida det var riktigt, att "ändamålen helgade medlen", förrättades icke mindre än 3 barndop i den nya kyrkans baptizarium till vänster om huvudingången."

F. B.

---------

Församlingsskolan råkade under 1930-talet i dödläge. 1938 fanns bara 16 elever, fördelade på sju klasser. Byggnaden var fallfärdig och det saknades både inredning och undervisningsmaterial. S:t Josefssystrarnas ledning i Chambéry hade följaktligen i avsikt att möjliggöra en reorganisation av skolan ställts inför kravet att bidra med en föryngring av lärarkrafterna. Då man där ej sett sig i stånd att tillmötesgå dessa krav, gick uppdraget att ansvara för skolan i stället över till de bayerska skolsystrarna de Notre Dame, vilka sedan december 1931 framgångsrikt lett S:t Eriks skola i Stockholm. Därför nödgades moder Céline Fahling, som verkat i Göteborg sedan 1905, och som 1928 efterträtt den 1935 i Köpenhamn avlidna moder Marie Louise des Anges (av änglarna) som skolföreståndarinna, att med sina få medsystrar lämna Göteborg.

Den 19 april 1938 kom skolsystrarnas föreståndarinna i Stockholm, syster Deocara Ederer (f. 1875, d. 1952) till Göteborg i egenskap av föreståndarinna för det nya klostersamfund, som där skulle bildas, för att taga allt i besiktning och söka anskaffa en passande lägenhet för skolan, skolhemmet och systrarna. Redan den 23 april kom de två första systrarna (för prästgården bestämda), Maria Reginberta för köket och Maria Willehada för hemsysslorna. I nybygget erhöll de båda systrarna tillsammans ett rum att bo och sova i, fri kost och av vardera prästen inalles 20 kr. per månad.

I augusti anlände gruppvis sex systrar från München för skolan och i augusti påföljande år ytterligare en syster. Alltså kom det — utom de redan nämnda systrarna — att bli: syster Legadia och syster Bonaventura för skolan, syster Edelgundis för undervisning i främmande språk för vuxna, syster Johanna för handarbete i skolan samt tjänstgöring som sakristan i Kristus konungens kyrka, syster Damasia för kindergarten och orgelspelning i kyrkan, syster Theocosia för köket och syster Vintillas för hemsysslor.

De båda lärarinnorna började med förvånansvärt mod det nya skolåret den 1 september 1939 med 16 lärjungar, av vilka 8 bodde i skolhemmet. Systrarna hade lämnat de väl inredda och blomstrande skolorna i sitt fädernesland för att uppoffra sig för missionen, och här fann de en liten skara barn och fullständigt tomma skolsalar, ty Josefssystrarna hade vid sin avresa också medfört allt användbart ur skolrummen: bänkar, tavlor, kartor, böcker.

Kyrkorådet överlämnade för den nödvändiga skolinredningen 1.000 kr. och 1939 och 1940 ytterligare 1.000 kr. om året. Så kunde rummen möbleras som skolsalar och nödig skolmateriel anskaffas.

Hela september månad måste systrarna ännu hålla skola i de gamla bristfälliga lokalerna på Spannmålsgatan 18 utan bänkar el. dyl. Först i oktober 1938 kunde inflyttningen i en ny våning på Karl Gustavsgatan 1 a äga rum, och då kom även de från Malmö och Gävle beställda skolbänkarna; tavlor, planscher, kartor etc. beställde man från Skriv- och ritbokförlaget i Göteborg och skolböcker genom vederbörande rektor.

Den nya våningen var härligt belägen vid Kungsparken. Den hade två ljusa, luftiga skolsalar, ett rum för språklektionerna, ett bonings- och ett sovrum för de inackorderade flickorna, ett rum för kindergarten, tre små rum som bonings- och sovrum för de åtta systrarna, kök, badrum och ett visserligen litet, men riktigt trevligt huskapell. Detta invigdes den 25 oktober 1938; sedan dess hålles där regelbundet gudstjänst fyra gånger i veckan.

Vacker är lägenheten på Karl Gustavsgatan, men hyran dyr — 5.000 kr. om året. Visserligen lovade biskopen att bidraga till en del av hyran (de 1.000 kr., som vikariatet alltid årligen brukat betala till hemmet, ökades under de första två åren med 3.000 kr. om året och under de följande två åren med 2.000 kr. årligen), men det återstående hyresbeloppet jämte underhållet för de åtta systrarna och hembarnen är en tryckande börda, emedan församlingen ingenting gör för skolan. Förbindelserna med fosterlandet är på grund av kriget så gott som fullständigt avskurna och skolbarnen, liksom alla folkskolebarn i staden, erhåller kostnadsfri skolundervisning. De enda inkomstkällorna utgöres av honoraren för lektioner i främmande språk och för handarbeten, som utföres på beställning, så långt tiden räcker till.

Den 24 oktober 1938 står en artikel av följande lydelse införd i Morgontidningen:

"Katolsk gravsättning med rökelseceremoni:

På Centralstationen ägde på söndagsmiddagen i all stillhet en högtidlighet rum, för vilken vederbörande fått begära extra tillstånd av polismästaren. Det var Katolska församlingens kyrkoherde Krijn som tillsammans med prästkandidaten Söderberg och pastor Grauel i högtidlig procession, iklädda pluviale, togo emot stoftet efter professor F. J. Linders (d.v.s. statistikern och Uppsala-professorn Josua Linders, f. i Göteborg 1882), vilket kom från Stockholm, där jordfästning och requiemmässa hölls i lördags (22/10) i Eugeniakyrkan. Från Centralen fördes kistan till östra kyrkogården, där gravsättning ägde rum. Kyrkoherde Krijn benedicerade graven och hela den katolska ritualen utfördes med rökelsceremoni m. m.

Vid graven talade fil. lic. Filip Liljeholm för gamla studentkamrater och nedlade en krans, och dir. Kaleb Linders tackade å de anhörigas vägnar.

Med kistan kommo från Stockholm kransar från Uppsala universitet, Filosofiska fakulteten, Kungliga statistiska centralbyrån, Uppsala studentkår, Lantbrukshögskolan i Ultuna, Statistiska sällskapet i Uppsala, Göteborgs nation i Uppsala, Uppsala katolska församling, Forna lärjungar i Stockholm samt Statistiska föreningen."

1938 har församlingen i Göteborg 500 medlemmar.

1939. Onsdagen den 18 jan. firade Göteborgs katolska församling sin traditionella julfest för barnen, vilken församlingens präster hedrade med sin närvaro. Det var första gången som denna kunde äga rum under eget tak, i den nya, trevliga prästgården. Som genom ett trollslag försvann skiljeväggarna mellan de tre rummen i bottenvåningen och en ståtlig festsal visade sig, prydd med brokiga guirlander och en strålande julgran. Barnen samlades i kyrkan framför Krubban, där kyrkoherden höll ett kort tal. Därefter vidtog förplägnaden ute i de klosterlika, festligt upplysta och dekorerade arkaderna kring den inre gården, där stämningen genast blev hög och sedan stegrades ytterligare under dans och lekar kring granen. Pauserna utfylldes av sagor och sånger, illustrerade på den vita duken. Före avskedet dansade barnen långdans förbi Mariaföreningens ordförande och övriga festarrangörer, som till var och en överräckte en välfylld gottpåse. Årets julfest efterlämnade hos alla deltagarna ett synnerligen glatt minne.

På Kyndelsmässodagen (5/2) äger för första gången i församlingens historia en högtidlig ljusprocession rum i samband med högmässan och ljusinvigningen. Fredagen den 10 februari avlider påven Pius XI (ursprungligen Achille Ratti) i Rom i en ålder av 81 år.

Lördagen den 11 februari välsignas kyrkans tre nya altaren, nämligen högaltaret med tabernaklet, Maria-altaret och Josefsaltaret.

Första mässan vid Maria-altaret läses lördagen den 11 februari för den avlidne Helige Fadern Pius XI.

Första mässan vid det nya högaltaret förrättas söndagen den 12 februari 1939. Kyrkoherde Frans Krijn celebrerade denna dag högtidlig mässa och sorgehögtid över Pius XI. Han höll även minnespredikan över den bortgångne påven. Redan i vapenhuset möttes besökarna av påvens bild i stort format, draperat i svart och silver. På högaltaret brann åtta höga vaxljus och liturgen med ministranter hade iklätt sig violett, den dämpade sorgens färg. Predikstolen, draperad i svart och silver, var smyckad med vimplar i den Heliga Stolens färger: vitt och gult. — Som en särskild nyhet kan omtalas, att den nya kyrkans nya altaren genom denna gudstjänst för första gången kunde beskådas av allmänheten. De är i rödaktig marmor, och högaltaret därtill smyckat med reliefer och skulpturer. Minnesgudstjänsten hade samlat en menighet, som till sista plats fyllde den rymliga kyrkan. På särskilda hedersplatser såg man de inbjudna karriärskonsulerna för de länder, där den katolska kyrkan är av särskild betydenhet.

Denna sorgegudstjänst uppmärksammas rejält i dagspressen i staden. Redan samma eftermiddag, d.v.s. den 12 februari berättar Göteborgs-Tidningen:

"PÅVEN manade aldrig till krig.

Högtidlig sorgemässa i Kristi Konungs kyrka.

Endast en konstnär och lärd kan skildra den döde helige fadern.

Ett samhälle med likställighet för alla är en omöjlighet. En stat utan regering är ett fruktansvärt samfund, en familj utan föräldramakt går sin upplösning till mötes

Så ungefär började kyrkoherde Krijn sin predikan i dag vid den högmässa i Kristi Konungs kyrka i Göteborg vilken fick sin särskilda prägel som åminnelsegudstjänst med anledning av påven Pius XI:s timade frånfälle.

Kyrkoherdens predikan formade sig i fortsättningen till en apologi för auktoriteten. En auktoritet som i detta speciella fall, kyrkans, måste vara av gudomligt ursprung, oangripbar och fullkomlig. Han återupprepade det gamla ordet: "På denna klippa skall jag bygga min kyrka och jag skall giva dig himmelrikets nycklar" och framhöll med skärpa, att dessa grundläggande ord endast kunna tolkas på så sätt, att en människa insattes som medlare mellan Gud och menigheten. För människornas skull måste han vara som en av dem — inför Gud måste han vara utrustad med gudomlig makt och myndighet.

Varje samhälle har sin världsliga överhöghet, tidsbetonad och tidsbestämd. Men varje samhälle har även sin a n d l i g a överhet, evig och oföränderlig. Gudsriket är av högre börd än det rike som är av denna världen — detta behöver inte alls leda till stridigheter. Men Gud skall ha vad honom tillkommer!

Att kyrkan blandar sig i folkens liv beror på att den såsom varande ett rikt samfund har så mycket att ge. Det är sorgligt att se hurusom den äldsta kristna kyrkan misstänkliggöres. Lika ofattliga som angreppen på kyrkan för påstådd religionsförföljelse äro, lika ofattliga äro sådana påståenden som att kyrkan strävar efter att lägga under sig hela Europa, ja, hela världen. Kyrkan driver inte politik!

Och än vidare — här höjde kyrkoherden rösten och ljudet av ett fast slag med handen i predikstolens barriär ekade genom kyrkan — det är osanning när det påstås att påven skulle ha manat till krig! Han har i stället sagt: "måtte Gud förinta dem som vilja krig!"

Å ena sidan ser man på sina håll påven som den där välsignar kriget — å andra sidan fruktar man en fredsstiftande påve! De kristna skola inte strida inbördes, så länge de ha att kämpa emot den moderna hedendomen!

Slutligen apostroferade kyrkoherden påvens död som en världshändelse och framställde honom som en man, vilken trots sin ålder var ung till anden. Man borde vara både vetenskapsman och konstnär — såsom han själv var — för att rätt kunna skildra honom. Kyrkoherden påminde om hans insatser till kyrkans fromma, skapandet av den 44 hektar stora kyrkostaten, tillräcklig för att ge Petri stol ett värdigt hem på jorden. Påven vägrade inte nationalsocialismen ett konkordat, — men sedan svarade han med obönhörlig kraft!

Vi gå med osviklig tro hans efterträdare till mötes. Må Gud välsigna Pius XI i evighet, slutade kyrkoherden sin predikan.

Mässan förlöpte i övrigt enligt övlig ritual — d. v .s. Gloria sjöngs inte — den delen bortfaller mellan Septuagesima och påsk och i stället för Veni creator före predikan sjöngs med anledning av påvens död ett Miserere. Requiem får nämligen inte sjungas i högmässan. Gudstjänsten avslutades med en koral, sjungen av kören och den fulltaliga menigheten.

Officiant var pastor Grauel och i dag togs det nya altaret för första gången i bruk.

Bland de närvarande märktes amerikanska, engelska, italienska, brasilianska och franska konsulerna i Göteborg."

Påföljande dag, måndagen den 13 februari 1939 lämnar Morgontidningen följande redogörelse:

"Hans stämma från Vatikanen överröstade våldets förkunnelse.

SORGEHÖGTID ÖVER PIUS XI HOS GÖTEBORGS KATOLIKER

En man som påven Pius XI behöver inga rosor på sin grav. Där passar bättre den hårda, klara sanningen, som han hela livet igenom omgjordade sig med som en vapenrustning.

Så karakteriserade Fader Krijn i sin minnespredikan i går i Kristus-konungens kyrka den bortgångne herden för hela den katolska kyrkan. Den högtidliga mässan var lagd som en minnesgudstjänst.

----- ----- -----

I sin högtidspredikan betonade kyrkoherden, huru påveämbetet uppstått och hur den andliga myndigheten skiljer sig från den världsliga, som varje nation äger. Den avlidne påvens stora insatser på det internationella området skildrades och huvudsakligast hans kamp mot de auktoritära envåldsidéerna i vissa stater och hans omutliga hävdande av individens och det mänskligas rättigheter betonades.

Det är med ledsnad och harm, som man då och då ser, hur den äldsta och största kristna kyrkan misstänkliggöres, sade tal. Detta sker av folk, som mena sig förstå allt bättre än andra, ehuru deras kunskaper inte äro stort djupare än bläcket i bläckhornet!

En sak måste jag här säga med mer än vanligt eftertryck, nämligen, att det är en osanning, som hederliga människor inte borde sprida, att påven någonsin skulle ha välsignat vapnen. Det är kanske en ideologisk lögn men därför inte mindre motbjudande. Däremot har han en gång offentligen uttalat följande ord, som man för några dagar sedan med beröm och tacksamhet erinrade om i franska parlamentet.

"Måtte Gud förinta de folk, som vilja krig." Har någon talat öppet i vår tid, så var det Pius XI. Har någon dragit a n d e n s vapen, när det gällt att försvara kristendomen och kyrkan, kulturen och det mänskliga värdet, så var det också den bortgångne påven. Är det inte så, att miljoner tacka honom för att de fått bevara tron på att vara människor? Överröstade inte hans stämma från Vatikanen de väldigaste och våldsammaste förkunnelser om att den enskildes rättigheter och personliga frihet nu en gång för alla upphört?

Ju livligare kyrkan är, desto mera liv meddelar hon. I förhållande till de mänskliga institutionerna uppstår då en utväxling av liv, som berikar. Under sådana förhållanden bär folklivet många spår av kyrkligt intresse och initiativ och omvänt kyrkan av den levande kontakten med folklivet. De, som ej förstå detta, tala då om att kyrkan driver politik, liksom man anklagade Kristus för att ha haft politiska motiv. Han kallades en upprorsmakare och påstods ha haft för avsikt att tillvälla sig den politiska makten över judafolket och bli judarnas konung.

Det är nog kyrkans och påvarnas tragiska öde att bli missförstådda och misstydda. Herren Kristus förutsade detta, då han lärde sina apostlar, att lärjungen icke är förmer än mästaren och att också sanna kristna skulle lida förföljelse som han. Även tillägger han med kraft dessa fruktansvärda trösteord: "Men ve eder, när människorna tala väl om eder, ty sammalunda gjorde deras fäder med de falska profeter!"

— Historien kommer att ge Pius XI rätt. Nu har han gått att inför Guds domstol avlägga räkenskap. Vi vilja bedja för honom och med suveränt lugn gå framtiden och kyrkans nye ledare till mötes. Det tyckes som om måttet bleve större och större för de gestalter, som Gud skänker oss under de senaste tiderna. Detta är ett tecken på att Gud är med sin kyrka, närvarande i vår tids stora, avgörande religiösa händelser. Må Gud välsigna Pius XI, och måtte Kristi ståthållare och Petri efterträdare bli till välsignelse för hela mänskligheten. Amen.

Efter predikan följde den egentliga mässan med offertorium, konsekration och kommunion. Före offertoriet sjöng kören Ecce quomodo mortus est justus, och sedan akten var tillända utfördes hymnen Saliga äro de döda."

Göteborgs-Posten slutligen konstaterar samma dag, d. v. s. måndagen den 13 februari:

Minnesmässa över påven i Göteborg — Jubileum, som blev en sorgehögtid.

Över all världen skulle i går i de katolska kyrkorna i skilda länder firats minnet av påven Pius XI:s tredubbla jubileum. Det var 60 år sedan han prästvigdes, 20 år sedan han vigdes till biskop och 17 år sedan han kröntes till påve. Nu blev det i stället minnet av den bortgångne själv, som firades vid en sorgehögtid.

I Kristus Konungens kyrka i Göteborg möttes menigheten redan i vapenhuset av den dödes bild, anbringad på ett svart dok eller bonad med ett vitt kors samt band i gult och vitt, de påvliga färgerna. -------

Officiant var pastor Grauel. I går togs för övrigt det nya, vackra altaret för första gången i bruk. Det är nog sant, att det värdigt fyller sin plats i den vackra kyrkan.-------"

Den 12 februari sändes den gamla kyrkans högaltare, vilket i förenklat skick hade tjänstgjort som provisoriskt högaltare, till Stockholm.

Den 2 mars väljs den avlidne påvens statssekreterare, kardinal Eugenio Pacelli, till ny påve. Han antar namnet Pius XII. I detta sammanhang kan det vara på sin plats att erinra om, att det var denne, som vigde Müller till biskop i München 1923.

Andra söndagen i fastan (5/3) sjunges efter högmässan Te Deum och böner hålles för den nye påven, Pius XII. Göteborgs Morgonpost intervjuar i dessa marsdagar kyrkoherde Krijn om påvevalet och rapporterar:

"Oväntat, glädjande.

Kyrkoherde Krijn om påvevalet

Kardinal Pacellis val till påve var helt oväntat för de allra flesta — men glädjande och välkomnat i dessa kritiska tider för kyrkan, uttalar kyrkoherde Frans Krijn i Göteborgs katolska församling för GMP med anledning av meddelandet om det slutförda påvevalet.

Många — däribland den avlidne påven — hoppades visserligen att Pacelli skulle bli efterträdaren i kyrkans ledning, men det är nu en gång inte brukligt att välja en av den föregående påvens egna, närmaste medarbetare. Alltför många i kardinalkollegiet önska nämligen kursförändring i kyrkopolitiken, men denna gång tycks man ha gjort ett undantag. Man talade ju också om en icke-italiensk påve, men därav blev intet, vilket förmodligen också var det lyckligaste.

Pacellis val är glädjande för kyrkan, emedan vi nu icke behöva vänta på att den man som tar ledningen, skall hinna sätta sig in i förhållandena och förvärva den nödvändiga överblicken. Som den avlidne påvens närmaste medarbetare är Pacelli redan djupt insatt i Vatikanens politik och kan genast ta rodret — det blir inte möjligt att överrumpla Vatikanen. Att den nyvalde påven är en klok och i kyrkodiplomati utomordentligt skicklig personlighet har han redan bevisat under sin verksamhet som nuntie i Bayern och Berlin före den nationalsocialistiska eran. Man har talat om att Pacellis val skulle betyda "krigsförklaring mot totalitärmakterna". Det är fel — kanske man kan tala om krigsförklaring mot de totalitära ideologierna, men det är en annan sak. Utan tvivel kommer Pius XII att fortsätta sin företrädares fasta politiska kurs gentemot dessa ideologier. Just i hans val av namn ligger en symbolik, som icke kan missförstås.

Hur stor del Pacelli hade i Pius XI:s kyrkopolitik kan icke för närvarande bedömas. Bägge helgjutna och fasta karaktärer — andens stormän — ledde samarbetet mellan dessa två kanske ibland till vissa slitningar. Men i princip voro de eniga, och fast Pacelli, född 1876 som han är, var en bland de yngsta i kardinalkollegiet, är man säker på att en fast och målmedveten hand nu gripit kyrkans roder. Valet är utan tvivel lyckligt och välkomnas av de allra flesta inom kyrkokretsar som en framgång för kyrkan själv."

*****

Ungefär vid samma tid kan man i en av Göteborgs dagstidningar läsa:

"Svensk församling skall skötas efter svenska linjer.

Ingen utlandspropaganda i katolska församlingen.

En världsomspännande kyrka är religiös degeneration — denna sats spriddes för några dagar sedan genom de tyska, protestantiska kyrkomännens förklaring. För att få reda på hur denna sats betraktas på katolskt håll, eftersom katolicismen är den äldsta och mest vittomfattande kyrkliga internationalen, ha vi vänt oss till kyrkoherde Frans Krijn vid Kristus-Konungens kyrka i Göteborg.

Kyrkoherden svarar med Julien Bendas träffande karakteristik av tidsläget:

Tre stora lidelser göra att människor i våra dagar resa sig mot varandra i mordlust och hat. Dessa tre lidelser äro: rasen, klassen och nationen. De ha nått en utveckling i vår tid, som historien inte känner till tidigare. De tendera att bli mer och mer universella. Skulle då religionen, som går ut på att predika människors värde och som vill dämpa dessa lidelser, bli blott nationell och begränsad? Det går inte an.

Katolska kyrkan som världskyrka är dock icke främmande för de olika nationernas egenart. Detta bevisas bäst därav, att den försöker tillvarataga sina barns intressen genom konkordat även med sådana länder, vars politiska system den ej kan gilla. Som kyrkoherde i en katolsk församling måste man emellertid lägga verksamheten så, att det allmänkristliga träder fram, ty det sant mänskliga måste vara grundval för all bärkraftig kultur. Detta är också rent evangeliskt, ty kristendomen skulle passa för alla slags folk. Om det nu uppstår särskilda krav inom en kristen sammanslutning, så måste man undersöka de särskilda behov, som finnes bakom dessa särkrav. Alldeles klart är emellertid, att man i en svensk, katolsk församling blott kan räkna med svenska och icke med utländska behov. Själv har jag som utlänning existensberättigande här endast därför, att det inte finns tillräckligt med svenska, katolska präster. En utlandsfödd församlingspräst här i Sverige måste helt enkelt betrakta sig själv blott som en representant för det svenska prästerskap, som en gång skall komma. Har någon församlingspräst en annan syn på sin uppgift kan han lika gärna stanna hemma i sitt gamla land. Som född holländare betraktar jag mig icke som stående utanför det allmänna kulturlivet. Jag tänker på de gamla förbindelserna mellan Sverige — särskilt Göteborg — och Holland. Men den holländska katolicismen har icke någon koloniserande inställning, beroende delvis på, att i Holland samarbeta i politiskt avseende protestanter och katoliker. Som kyrkoherde och neutralt inställd kan man knappast vara propagandist för sitt gamla hemlands kultur annat än genom att ordentligt anpassa sig efter svenska förhållanden — men aldrig omvänt!

För mig personligen är det t. ex. en principsak att inte ens vara med i Svensk-nederländska föreningen, ehuru jag naturligtvis inte kan fordra sådant av fåtalet holländska församlingsbor. Utlänningarna inom församlingen ha sin personliga frihet. Dock få katoliker inte tillhöra föreningar, som ej gillas av Sveriges folk. Vilja de gruppera sig efter sådana främmande ideologier böra de stanna i sitt hemland. De flesta utlänningar, som vi ha här i katolska göteborgsförsamlingen, äro svenska medborgare. Just därför finns det ingen rimlig anledning att behandla dem annorlunda än infödda svenskar. Enligt min uppfattning finns det för en utlänning som blivit svensk medborgare blott två alternativ: antingen att uppföra sig som sådan eller att upphöra som sådan! Dubbel nationalitet skapar dubbla personligheter."

*****

Birgittakongregationens (dess huvudtitel är "Immaculata Conceptio Beatae Mariae Virginis") stiftande godkändes av biskop Müller den 2 februari 1938 och Marie bebådelsedagen (25/3) upptogs de första medlemmarna i kongregationen, som därvid började sin verksamhet, som är enbart andlig. Den följer Mariakongregationens allmänna regler, tillämpade på de lokala förhållandena, och är avsedd för gifta och ogifta damer. Medlemmarna har möten var månad och firar som festdagar Marie bebådelsedagen och Birgittasöndagen.

Under Birgittakongregationen lyder Mariaföreningen, vars ändamål är att renovera och förfärdiga paramenter, förfärdiga klädesplagg till de fattiga eller kommunionbarnen samt organisera och sy för basarerna. Den sammanträder andra måndagen i varje månad.

Ur Birgittakongregationens årsberättelse för 1939 kan bl.a. följande hämtas: Kongregationen har kallat docent S. Kraft från Stockholm att hålla en föreläsning om den heliga Birgitta som svensk politiker. Den avhölls i Studentkårens lilla sal torsdagen den 27 april.

På initiativ av kongregationen har ett lånebibliotek öppnats med en avdelning apologetisk och religiös katolsk litteratur på olika språk. Biblioteket är öppet efter alla söndagsgudstjänsterna kl. 8, 11 och 18. Boklånen är avgiftsfria och biblioteket tillgängligt för alla som intresserar sig för katolsk litteratur. Söndagen den 18 juni 1939 invigdes det nya altarkorset i rent silver — en gåva till kyrkan. Med tillstånd av H. H. Biskopen fick den högtidliga formen för korsvigning begagnas. Efter Asperges vidtog ceremonierna med böner, rökelse och vigvatten, varunder kören sjöng hymner till den Korsfästes ära.

Krucifixet har komponerats av kyrkoherde Krijn i samarbete med hovjuvelerare Hallbergs, som tillverkat det. Det framställer Kristusbilden i överensstämmelse med fornkyrkans uppfattning som en triumferande Kristus. Törnekronan på huvudet är ersatt med en gloria, men då även lidandet måste symboliseras, har törnekronan virats omkring den jordglob på vilken krucifixet vilar. Törnekronan runt jordgloben skall också symbolisera den ångest och det lidande, som trycker världen i vår tid. På denna glob är förresten både Jerusalem och Göteborg utsatta.

Krucifixet, som under vigningen stått på altaret, lyftes därefter upp till sin plats över tabernaklet, där det dominerade i strålande skönhet. Efter levitmässan med vacker sång, bars det till Maria-altaret, där det ställdes för att på nära håll kunna beskådas av allmänheten.

I sin predikan gav kyrkoherden en förklaring av korsets symbolik: För att ge Kristus-Konungens kyrkas kors en speciellt personlig prägel, har det blivit komponerat med jordgloben som grundval, där alla världsdelarna ingraverats. Två städer, Jerusalem och Göteborg, har utmärkts med ett kors. Runt jordklotet har en törnekrona blivit lagd, dels som symbol för Kristi lidande och delvis också för att minna om de fruktansvärda lidanden som härjar mänskligheten i vår tid. Över den av törnen omkransade jorden, reser sig korset, men inte med en lidande utan med en triumferande Kristus, sådan han framställdes i de första kristna tiderna, utsträckande sina armar, visande att lidandet för till seger och döden till uppståndelse. De båda änglarna på tabernaklet, där krucifixet står, håller en stor krona över Kristi lidande och seger på en gång.

Göteborgspressen har visat ett stort intresse för detta härliga arbete av svensk silversmedskonst. Stadens tidningar har infört fotografier av korset med hedersamma omnämnanden, inte blott för att det är vackert och originellt utan också därför att det mera ovanliga uppdraget lämnats åt en svensk firma, hovjuvelerare Hallbergs, som häri levererat ett stort konstverk.

*****

Kaplanerna Grauel och Pontén lämnar församlingen i augusti resp. november 1939. Ny kaplan från september blir benediktinpatern Leander Haase, född i Tyskland 1889, prästvigd 1916. Denne, som vistats i Sverige sedan 1928, har varit biskopens sekreterare.

*****

1940

Den 3 januari berättar Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning:

"Handarbetad predikstol i katolska kyrkan.

Konstsmide av göteborgare.

En ny predikstol i den katolska Kristus-konungens kyrka är nu färdig och uppställd på sin plats i stället för den tidigare provisoriska, som varit i bruk under ett helt års tid. Predikstolen utgöres av ett ståtligt sammanhängande konsthantverk i metall, utfört av göteborgaren, konstsmeden A. Matousek. Ritningarna äro ursprungligen uppgjorda av kyrkans arkitekt Rosell. De ha emellertid ändrats om till stor del, innan de kommit till utförande i det vackra, guldgula materialet. Arkitekt Rosell har givit kyrkoherde Krijn fullmakt att förändra ritningarna, så att de på bästa sätt skulle ansluta sig till såväl den kyrkliga symboliken som kyrkointeriören. ---------- Den slutgiltiga utformningen av ritningarna till predikstolen är en frukt av samarbete mellan honom och hr Matousek.

Predikstolen har formen av en gammalkyrklig evangelieambon. Den är alltså inte så hög som vanliga talarstolar i kyrkorna. Vidare kan man se tvärs igenom det utsmyckade "bröstvärn", varpå själva läspulpeten vilar. Predikanten kan sålunda inte med framgång praktisera gamle professor Skarstedts knep att gömma sig för församlingen och sedan helt plötsligt hoppa upp som trollet ur leksaksasken. Här står han under ständig publikuppsikt från hjässan till fotabjället, vilket inte brukar vara tilltalande för nervösa talare, som gärna vilja i obemärkthet knyta handen i byxfickan eller dra upp en näsduk ur bakfickan. Då inga andra talare än en katolsk präst, iklädd sutan, rochett och stola, här torde kunna ifrågakomma, kan systemet med genomskinlig predikstol ur alla synpunkter anses tilltalande.

I gammalkristna symboler anknyter konstverket till de kristna motiv, som av ålder bruka förenas med mässan och förkunnelsen. Ax och druvor symbolisera Nattvarden, och huvudfasaden domineras av ett krucifix på ett kors i T-form, den äldsta formen av kors, känd bl. a. från katakomberna och det s. k. smädekrucifixet. Ovanför detta kors finnes en liksidig triangel, som symboliserar Trefaldigheten. Inuti triangeln är det grekiska kristusmonogrammet, som i modern tid kanske blivit allra mest känt i vårt land genom KFUM:s föreningsmärke. På båda sidor om mittfältet finnas två av evangelisternas symboler. Man ser S:t Matteus framställd i ängelns gestalt och S:t Marcus framträda under lejonets bild. Dessa gestalter äro liksom allt annat på ambonen handarbetade.

Den nya predikstolen är uppställd på kyrkans s. k. evangeliisida. Om någon vecka skall den få en motsvarighet på epistelsidan i en likartad ambon, utarbetad av samme konstnär. Denna ambon får symbolisk utsmyckning, också den. Kyrkans orubbliga berg synes i mittfältet, och därifrån välla paradisets fyra strömmar ut över jordkretsen. På båda sidor anbringas de återstående evangelistemblemen: S:t Lucas oxe och S:t Johannes flygande örn. Denna nya ambon är i det närmaste färdig. Dess plats blir i omedelbar närhet av S:t Josefs altare, där nu julkrubban lyser i sydländsk färgprakt, omgiven av nordanlandens dunkla granskog!"

En del metallarbeten, såsom de båda ambonens ornament, är skänkta av Max Klusendick i Alingsås och utförda av AB Tekaverken.

Den 28 juni upptas den 23-årige fil. kand. Tryggve Lundén i Kyrkan. Han skriver en historisk krönika över Göteborgs katolska församling fram till 1939 (vilken i icke obetydlig grad ligger till grund för denna framställning). Senare känd medeltidshistoriker och översättare av medeltida texter, bl. a. Birgittas uppenbarelser, utg. 1957-59.

Nittonde söndagen efter pingst, den 22 september 1940, läses i Göteborgs-Posten:

"Katolska kyrkans orgel inviges i dag.

---------

Den nya katolska kyrkan i Göteborg kan i dag inviga sin nya orgel, ett verk av orgelbyggare John Grönvall i Lilla Edet. Besiktningen och provspelningarna ha utfallit till fullständig belåtenhet, och samtliga sakkunniga uttalade sin lyckönskan till församlingen och kyrkans styrelse.

Hr Grönvall åtog sig att bygga orgeln trots eller kanske just på grund av de byggnadstekniska svårigheter som mötte vid förundersökningen. Väggen bakom orgelläktaren, som är placerad över huvudingången, har tre vackra, målade fönster, och det befanns nödvändigt att för att icke skymma dem bygga orgeln i två fullt avskilda delar. Men kyrkan är relativt liten och dess akustik god men känslig, det gällde att förena tonerna från de båda hälfterna av orgeln till ett helhetsintryck. I dylika fall finns ganska liten erfarenhet att gå efter, men hr Grönvall löste problemet överlägset. Hur är det alltför omständigt att beskriva. Men det finns reservlåda för luft, flera reläer, genom vilka tonen kommer omedelbart vid anslaget på manualen eller pedalen, och en massa finesser. Givetvis har man tryggat sig för elektriska avbrott i tillförseln av luft, och det finns plats för en orgeltrampare, visserligen ej i tungvikt men fullvuxen.

Orgeln har femton stämmor och är alltså bland de mindre kyrkoinstrumenten, men när alla resurser utnyttjas åstadkommas klangeffekter som icke stå de stora kyrkorglarna efter. Tonen i alla register är skön, och exempelvis corno liksom vox celeste helt enkelt underbar. Registreringsmöjligheterna äro ultramoderna och möjliggör framförande av både äldre kyrkomusik, Bach-tidens och 1700-talets speciella orgelkompositioner och moderna tonverk. -----"

Senare samma dag rapporterar Göteborgs-Tidningen under rubriken "ORGELINVIGNING hos katolikerna" :

Vid dagens högmässa i Katolska kyrkan förrättades invigningen av kyrkans nya orgel.

Invigningen skedde efter gängse ritual och förrättades av kyrkoherde Krijn. Sedan församlingen sjungit den gamla hymnen "Loven Herren i hans helgedom" trädde kyrkans prästmän fram till orgeln där bön och växelsång utfördes. Organisten musikdirektör Frans Zák utförde några orgelsoli varefter kyrkoherde Krijn efter korstecken och sedan orgeln blivit bestänkt med vigvatten förklarade denna invigd för sitt ändamål. I sin högmässopredikan berörde även kyrkoherden den nya orgeln och kyrkomusikens betydelse för gudstjänstlivet. Efter högmässan spelades Panis angelicus med fröken Mitzi Berger som solist."

*****

Söndagen den 27 oktober meddelar Göteborgs-Tidningen:

"Dagens katolska mässa formade sig även till en musikalisk högtidsstund — i anslutning till Kristi Konungadömes fest — och en rad beaktansvärda musikverk kommo till utförande.

Början gjordes med en stilfull tonsätttning av Davids 70:e psalm, sjungen av operasångare Knut Olof Strandberg, som med sin malmklingande stämma helt fyllde kyrkan. Därpå följde Schubertmässan i G, len i tonen och modulationen och så gott som alltigenom väl sjungen av kyrkans kör. I tur och ordning följde sedan Veni creator av kyrkans organist, Frans Zák, samt Ave Verum av Mozart för kör. Gudstjänsten avslutades med Tantum ergo av Bruckner för kör varefter organisten spelade en sonat för orgel av Guilmant.

Man hade under den myckna musiken ofta tillfälle att höra kyrkans nya orgel, som tycks passa utmärkt samman med kyrkans specifika atmosfär. Den har den mjuka disposition, som hör katolsk kyrkomusik till, och organisten är tydligen redan hemtam på instrumentet och förstår att underordna det den vokala musiken — och låta tutti ljuda mäktigt under valvet när så skall vara.

Kyrkan var för övrigt fullsatt och många stodo i bakre tvärgången uppenbart ivrigt lyssnande på musiken från ovan som också var värd att höras.

T. Ag."

Orgeln är helt och hållet en gåva av:

Fru Wilma Björklund, Göteborg;

Fru E. Grönvall, Lilla Edet (orgelbyggarens fru), som skänkte makens förtjänst, så att församlingen fick orgeln nästan till självkostnadspris;

Fam. A. Andersson, som skänkte sina sparpengar — deponerade i pastorsexpeditionen.

Församlingsmedlemmarna herr Max Klusendick, Alingsås, och änkefru Wilma Björklund, Göteborg, välkända för sin generositet vid den nya kyrkans tillkomst, hedrades sedan med den påvliga utmärkelsen "Pro Ecclesia et Pontifice".

I november börjar den 31-årige nyvigde konvertiten Harald Högberg, bördig från Gotland, sin tjänst som kaplan i Göteborg. (H. f. 1909, d. 1963.)

*****

Efter över 30 års uppehåll firas midnattsmässa på julnatten. På annandagen skriver Göteborgs-Tidningen härom:

"Då klockan gick mot 12 i julnatten började storklockan i Kristus-Konungens kyrkas torn att ringa. Så blandade sig mellanklockans något ljusare bas med storklockans för att snart efterföljas av lillklockan, vars ljusa tenorstämma hördes över den mäktiga klangen av klockor. Kyrkan var till trängsel fylld då gudstjänsten skulle börja och kyrkoherde Krijn konstaterar vid ett samtal med Göteborgs-Tidningen att katolikerna vid tillfället säkert voro i minoritet.

--- Det är första gången som vår nya kyrka varit för liten, säger kyrkoherden. Den räcker annars gott till. Det kunde ingen ana att intresset var så stort för midnattsmässan. Det är en mässa som är vanlig i den katolska världen. Varför den inte hållits här i Göteborg på så många år kanske beror på att man här följt landets sed och endast hållit julotta. Sedan midnattsmässan nu återupptagits på gudstjänstordningen kommer den säkert att bli en tradition även för Göteborgs vidkommande.

-------------

Jag hoppas, säger kyrkoherde Krijn till slut, att inga göteborgare stördes av att kyrkklockorna ringde vid denna sena tidpunkt. Men det är väl knappast så många som sover vid denna tid på julaftonen. Vi hade dock inhämtat poliskammarens tillåtelse först. Det vackra templet var vackert smyckat med granar och ljus. I dekorationerna märktes den sedvanliga Jesuskrubban.

Gudstjänsten präglades av Grubers ljusa vackra musik. Mässan inleddes med att kören sjöng Stilla natt, heliga natt, och fortgick sedan enligt ritualen för mässor som denna. Den sakrala musiken utgjordes av Grubers Pastoralmässa och fick ett vackert och innerligt utförande. Efter Det är en ros utsprungen tonade mässan ut i ett underbart vackert Gloria.

Predikan hölls av kyrkoherde Krijn.

Den fulltaliga menigheten var märkbart gripen av den vackra gudstjänsten.

Också juldagens gudstjänster voro välbesökta även om inte rekordtillslutningen vid midnattsmässan överträffades. Särskilt vid högmässan var tillslutningen god, och denna gudstjänst hade också ett musikaliskt inslag med bl. a. flöjt och stråkmusik."

--- I Sverige finns 5 000 katoliker, av vilka drygt hälften är födda i Sverige, 26 präster och 132 systrar.

*****

1941

Första söndagen i Fastan, den 2 mars, sjunger den i maj föregående år i Holland prästvigde 35-årige, i Blekinge födde, göteborgskonvertiten Stig Söderberg, som före påbörjandet av sina teologiska studier i utlandet bl. a. undervisat i församlingens skola, för första gången högmässan i sin gamla hemförsamlings kyrka. Kyrkoherde Krijn lyckönskar honom å prästerskapets och församlingens vägnar.

I månadsskiftet april-maj lämnar kaplanen Harald Högberg församlingen för att göra militärtjänst på Gotland.

I maj får församlingen en ny kaplan, Constant de Bie, född i Holland 1900 och prästvigd 1934.

Efter 20 år på Postgatan 2 B flyttar Elisabetssystrarna in på Chalmersgatan 9. Den nya våningen välsignas den 28 augusti 1941 av pater Leander Haase. Nästa morgon, den 29 augusti, inviges kapellet och altaret av kyrkoherde F. Krijn.

Fjortonde söndagen efter Pingst, den 7 september, celebreras levithögmässa med anledning av p. Leander Haases 25-års prästjubileum.

Katolska Församlingsbladet meddelar den 1 oktober 1941:

"Kyrkoherde F. Krijn i Göteborg, vilken under ett flertal år utfört ett förtjänstfullt arbete i denna stad, kommer inom kort att lämna sin församling. I ett dekret av den 13 sept. har H. H. Biskopen till honom framfört ett varmt tack för allt trofast arbete, som han under svåra förhållanden nedlagt på församlingen i Göteborg och framförallt för hans förtjänstfulla insatser för och under byggandet av Krist-Konungskyrkan, då han fungerade såsom biskopens och församlingens verkställande organ och tillsyningsman.

Kyrkoherde Krijn har av sin egen biskop, Mgr. Lemmens, vilken under dessa år givit honom tillstånd att arbeta i Sverige, erbjudits en befattning i stiftet Roermond, i vilket kyrkoherde Krijn fortfarande är inkardinerad. - - - - -"

Den 9 oktober har Göteborgs-Tidningen infört en intervju med kyrkoherde Krijn, vilken har följande utformning:

"Att VÄRNA FRIHETEN - VÅR PLIKT mot mänskligheten.

GÖTEBORGARNA gå ofta i katolska kyrkan.

Kyrkoherde F. Krijn lämnar sin tjänst.

Då Göteborgs katoliker på söndagen fira minnet av den heliga Birgitta i Kristus Konungens kyrka, är det också sista gången som församlingens kyrkoherde Frans Krijn talar från predikstolen som katolikernas ledare här i staden. Han kommer nämligen inom kort att frånträda sin befattning. På vilket verksamhetsfält kyrkoherde Krijn sedan skall fullgöra sin gärning, vet han ännu inte — förhållandena ute i världen ha gjort att kyrkoherden, holländare till börden, inte kan återvända till sitt land utan vidare.

--- Som holländare lyder jag under den holländska regeringen i London och måste inhämta dess direktiv för min vidare verksamhet, säger kyrkoherde Krijn vid ett samtal med Göteborgs-Tidningen. Jag tillhör stiftet i Holland, men som "icke ockuperad" och som läget nu är kan jag inte resa tillbaka till Holland. Men allt flyter ju nu för tiden, man vet inte hur saker och ting gestalta sig, och det är som sagt ännu inte bestämt var jag skall hamna. Någon efterträdare till mig är heller inte utnämnd, befattningen uppehålles på förordnande så länge.

Förhållandena ute i världen ha gjort att vi nu äro avstängda från förbindelse med Hollands katoliker, som förut bisprungit oss med kapital. Det blir den schweiziska kyrkan som nu får överta den holländskas plikter.

--- Det är inte utan att det känns litet vemodigt att lämna Göteborg, säger kyrkoherden. Jag har trivts bra här och haft glädje av mitt arbete. Vad som framför allt känts värdefullt i tider som dessa är att jag förunnats förmånen att få leva och verka i ett land som ännu är fritt.

Friheten är det värdefullaste i tillvaron. Den skattar jag för min personliga del högst. Vi ha här i Sverige så mycket att slå vakt om och värna, och så länge vi ha det fria ordet i behåll är det vår plikt mot oss själva och mänskligheten att försvara vår kulturs dyrbaraste egendom. Ett samvetets tvång strider mot Guds ordning, samvetet måste vara fritt om vi människor skola kunna leva.

Vår tids största fel, säger kyrkoherde Krijn vidare, är att människorna anamma idéerna färdiga. Man tillägnar sig dem på det bekvämaste sättet utan att tänka. Men då människorna ställas inför praktiska uppgifter visar sig ofta ihåligheten.

I denna tid med dess många politiska motsättningar kan det ofta vara svårt att samordna de olika tänkesätten och åsikterna i en församling, vars medlemmar till övervägande delen äro utlänningar. Men jag har alltid hävdat att en utlännings första plikt, då han åtnjuter gästfrihet i Sverige är att tänka och känna svenskt. Katoliker som leva i Sverige, på Sverige och äro beroende av Sverige måste alltid tänka svenskt. Kunna de inte uppföra sig som svenskar, böra de upphöra att vara det. Göra de inte det så äro de — om inte aktiva — så dock alltid passiva femtekolonnare. För oss som ha vårt levebröd här är det en heder och självrespekt att tänka och känna svenskt.

Enkel, öppen, rejäl och sann vill svensken ha den religiösa förkunnelsen. Det duger inte att komma med försåtlig retorik, då blir han genast misstänksam. Jag har i min förkunnelse efter förmåga strävat att skänka åhörarna den allmänkristna blicken på tidens problem. Vi måste leva i tiden. Vår kyrka har gammal tradition och vi leva i den, men vi få aldrig fastna i dess livlöshet utan levandegöra den. Man får inte som kristen isolera sig — man måste ha kontakt med frågorna och söka lösa dem från en kristlig utgångspunkt.

Här i Göteborg har särskilt efter vår nya kyrkas tillkomst intresset för våra gudstjänster bland icke katoliker varit mycket stort. Det är många gånger ett 100-tal och mera som deltaga i våra gudstjänster. Mer än någonstädes i Sverige besökas de katolska gudstjänsterna i Göteborg av protestanter. De komma inte bara en gång av nyfikenhet, utan de komma tillbaka. Även om man inte delar våra åsikter och vår tro i allt, så söker man säkert något mera än att tillfredsställa nyfikenheten på främmande riter och ceremonier. Någon propaganda har jag aldrig utsatt dessa kyrkobesökare för — religion är en samvetssak som man inte får påtvinga någon, men jag är helt naturligt glad över det märkbara intresset eller kanske något ännu mera.

--- Även om jag kanske inte ögonblickligen kallas till ett nytt fält, så saknar jag ingalunda arbete, säger kyrkoherde Krijn till slut. Det är en sak som jag för övrigt skulle vilja önska alla människor — då skulle så mycket vara annorlunda! Mina 5 år i Göteborg har varit arbetsamma men goda och lyckliga år och jag går ödmjukt vidare till den post jag nu kan komma att kallas till.

Kyrkoherde Krijn utnämndes till kyrkoherde för Göteborgs katolska församlimg 1 februari 1937 och är född i Maastricht, Holland 17 dec. 1892. Han prästvigdes i Roermond 1919 och arbetade först som präst i hemlandet, där han utfört ett omfattande socialt arbete i kolgruvedistriken. Han kom sedan till Norge och efter en kortare tid i Holland till Sverige. I sitt hemland har han utövat journalistisk verksamhet och har under sin tid här i Sverige varit korrespondent till ett flertal stora holländska tidningar. Som kyrkoherde i Göteborgs katolska församling har han varit den drivande kraften för den nya kyrkans tillkomst och färdigställande.

Kyrkoherde Krijn kommer säkert att saknas inte minst av sina många protestantiska åhörare, som alltid fängslats av hans rika och orädda förkunnelse.

Rims."

Påföljande söndag, den 19:e efter Pingst, d.v.s. den 12 oktober, då 550-årsminnet av den heliga Birgittas kanonisering firas, står Krijn för sista gången i kyrkans predikstol, vilket påföljande dag uppmärksammas både av Göteborgs-Posten och Göteborgs Morgonpost.

Göteborgs-Posten meddelar således måndagen den 13 oktober 1941:

En kyrkobyggare tar avsked.

Pater F. Krijn lämnar nu Göteborg.

Med sin predikan vid åminnelsefesten över den heliga Birgittas kanonisering för 550 år sedan tog i går kyrkoherde F. Krijn avsked av katolska församlingen i Göteborg, där han verkat i fem år.

Göteborg är ju allt annat än en katolskt betonad stad, men oavsett trosbekännelse torde alla vara ganska eniga om att ett av våra vackraste tempel är den nya katolska, Kristus Konungens kyrka vid Heden. Arbetet med dess tillkomst var i icke ringa mån just kyrkoherde Krijns, men så är han också väl förfaren i praktiska ting. Holländare till börden har han bl. a. grundat en katolsk församling i sitt hemland och byggt denna en kyrka, och strax innan han kom hit, hade han som katolsk herde i Oslo ombesörjt uppförandet av Olav den heliges minneskapell vid Stiklastad. Att han nu lämnar Göteborg utan att veta, var hans nästa mission skall fyllas, hänger samman med tidens oro och kända förhållanden ute i världen. Möjligen stannar han i Vadstena, ty "man kan behöva t. ex. ett år för att ägna åt egen andlig och intellektuell uppbyggelse, när man så länge sysslat med materiella ting — jag var journalist i mitt hemland i fyra år också".

--- Jag har ju egentligen blott varit "utlånad" till Sverige, och nog finns det arbete och uppgifter i världen i dessa tider. I samband med Birgitta-minnet, som förresten är mycket levande i Nederländerna, kan jag omtala, att man just i staden Roermond i Limburg tror sig ha funnit en birgittarelik. På vinden i ett gammalt hus hittades en träskulptur, som på ena sidan bar ett adligt vapen, tillhörande en gammal släkt i grannskapet, på den andra folkungavapnet. Vad man närmare kan få ut av detta fynd är det för tidigt att yttra sig om.

En historisk predikan

blev det, som kyrkoherden efter mässan, vid vilken han assisterades av benediktinerpatern Leander Haase och kaplanen de Bie, höll för sin församling. Han erinrade om den stora svenska kulturkvinnans verk och om den strid, som uppstod kring hennes helgonförklaring genom påven Bonifacius IX för 550 år sedan. Den rörde sig om hennes inblandning i frågan om var påven skulle bo, i Rom eller Avignon, och man anföll henne för att hon blandat sig för mycket i kyrkopolitik. Detta ansåg pater Krijn, var bara naturligt och förståeligt, då hon som ättling av lagmän och ledare, själv gift med en lagman, var politiskt inställd, skolad och bildad. Och små egna fördelar drog hon av sina insatser.

Ehuru hennes arbete mest var förlagt utomlands, har hon betytt oerhört mycket för svensk kulturs höjande, och hennes ande har verkat mest efter hennes död. Påven Martin V stadfäste 1417 giltigheten av hennes kanonisering, men nu började man bråka om hennes uppenbarelser, vilka somliga ansågo heliga, andra åter som kätterska. I slutet av 1400-talet fastslogs, att de ej finge jämställas med evangelierna, och hennes fiender genomdrevo en förordning, som alltjämt teoretiskt-kyrkohistoriskt är i kraft, enligt vilken de ej får läsas från predikstolen.

--- Birgitta var huvudet högre än de flesta, hon hade att göra med, och hon betyder, och har betytt, alldeles oavsett vad hon är för oss katoliker, otroligt mycket för det svenska namnet särskilt i södra Tyskland, i Belgien, Holland och England, för att inte tala om Italien, där hon mest verkade. En svensk kvinna, för svenskarna att vara stolta över!

Kyrkoherde Krijn predikade som vanligt på svenska, alldeles utmärkt svenska utan brytning, för övrigt, och man förstår, att han slagit rot här. Men andra uppgifter vänta, kanske sociala, var vet han ej.

E."

Göteborgs Morgonpost slutligen ger sin rapport den 13 oktober följande utformning:

"Birgitta, ett föredöme i tider som våra.

550-årsminnet högtidligt firat i Katolska kyrkan.

Det är i år 550 år sedan Birgitta blev helgonförklarad. Först på senare tider har man riktigt förstått hur stor och inspirerande hennes gärning var ej bara kyrkligt utan även kulturellt och nationellt. Birgittas lysande begåvning, starka personlighet, mod och frimodighet göra henne till ett föredöme i tider som våra, särskilt för dem som ännu har ordet fritt och kunna tala klart och högt och personligt.

Det var kyrkoherde Frans Krijn i Katolska församlingen som karakteriserade Birgittas insats, då hennes minne i går firades med högtidlig mässa i Kristus-Konungens kyrka. På samma gång var det kyrkoherdens avskedspredikan, i det att han nu lämnar sitt verksamhetsfält i Göteborg. Till sista plats hade kyrkan fyllts, långt ut i dörren stodo de församlade.

--- Den 7 okt. för 550 år sedan blev Birgitta helgon och den 8 okt. firades för första gången Birgittamässa i S:t Peterskyrkan i Rom, sade kyrkoherde Krijn. Avgjort måste Birgitta räknas till de stora bland Guds helgon. Den personliga självständigheten är ett av hennes starkaste grunddrag. Med mod och frihet kunde hon vara sig själv, fast detta ej godtogs på alla håll. Den ena besvikelsen efter den andra drabbade henne. Hon var en mycket omtalad och mycket omstridd person. Hade hon flera fiender än vänner, så hade hon åtminstone den trösten, att hennes vänner voro henne så mycket mer tillgivna. Hon kunde vara oerhört sträng men också oändligt mild. Hennes uppenbarelser äro en utförlig lärobok i kristendom och man förvånar sig över hennes stora vetande, som var rikare än många teologers. En så begåvad kvinna och en så rakryggad karaktär kunde ej heller undgå att befatta sig med tidens problem även på det världsliga området, där hon gjorde en stor insats, ävensom på det kyrkopolitiska området.

Det stötte på stora svårigheter att få Birgitta helgonförklarad. Fyra gånger blev förslaget till hennes helgonförklaring fastställd men upprepade motstånd restes innan den slutligen skedde 1391. Men det tog fem år innan Sverige gjorde hennes kanonisationsdag till allmän helgdag. Och ej förrän 1417 stadfästes slutgiltigt helgonförklaringen. Därmed gjordes det slut på striden om hennes personliga helighet. Tvisten om hennes skrifter fortsatte emellertid alltjämt och nya stormar väcktes om hennes uppenbarelser. Det var först i slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet, som dessa började spridas i handskrift och tryck.

--- Inte alla stridsmän äro enbart orosstiftare, även om de oroa sin omgivning, sade kyrkoherde Krijn till sist. Det är den rättmätiga envisheten och uthålligheten i förening med mod, som gör dem besvärliga för samtiden. Att tänka sig en Birgitta i ett oväder som detta, som nu far över världen! Vi önska, att hennes bild alltid måtte stå levande för oss."

Krijn förflyttas till Birgittasystrarna i Djursholm, där han blir verksam som själasörjare fram till i mars 1946. Han lämnar Djursholm den 13 april 1946.

***

Antal konversioner under Frans Krijns kyrkoherdetid (febr. 1937 - okt. 1941): ….10.

*****

Källor:

Göteborgs katolska församling arkiv: Församlingskrönika. Otryckt.

Kungörelseböcker. Otryckta.

Privata samlingar: Klipp ur pressen om kyrkobygget.

Kristus Konungens Katolska Församling: Festskrift med anledning av Kyrkans 50-årsjubileum. Den 2 oktober 1988.

 

-----------------------------127881525112332 Content-Disposition: form-data; name="userfile"; filename="" 1