Rafael Saráchaga

 

Kyrkoherde från den 1 januari 1980 blir den tidigare omnämnde, från Baskien bördige, Rafael Saráchaga, som efter sin prästvigning i Spanien 1965 från sommaren 1966 till sommaren 1967 tjänstgjort som kaplan i församlingen. Från sistnämnda tidpunkt till sommaren 1972 hade han varit kaplan i församlingen i Malmö, där han vid sidan om sina ordinarie prästerliga uppgifter främst varit verksam inom ungdomsarbetet, inom själavården för spanjorer och portugiser samt under den sista delen av nämnda period som präst för Trelleborg. I juli 1972 hade Saráchaga tillträtt som kyrkoherde i Borås, där förhållandena i församlingen p. g. a. en del tråkiga händelser var tämligen kaotiska. Den nytillträdde kyrkoherden lyckades emellertid genom träget arbete dels tillvinna sig församlingsbornas förtroende, dels förvandla den av Svenska Missionsförbundet förvärvade kyrkan till en fin liten katolsk kyrka. I anslutning till denna påbörjades 1979 uppförandet av en prästgård efter Saráchagas egna idéer och skisser. 1980 slöts så cirkeln och efter 14 år återkom Saráchaga till Göteborg, denna gång som kyrkoherde. Under några månader var han emellertid samtidigt kyrkoherde i Borås, där han således kunde se sitt verk fullbordas med färdigställandet och invigningen av den nyssnämnda prästgården. Han kunde därmed lämna en väl fungerande församling, som vid hans ankomst åtta år tidigare mer eller mindre befunnit sig i upplösning. Allt tydde därför på, att den illa sargade församlingen i Göteborg nu fått den kyrkoherde man behövde. Till skillnad från sina närmaste företrädare slog han in på en i liturgiska frågor moderat linje. Hans första åtgärd som kyrkoherde var att återinföra regelbundna mässor på latin. Detta gladde ofantligt de traditionsälskande församlingsborna, men väckte ont blod hos de kretsar som motarbetat Lanciais restaurationssträvanden på kyrkomusikens område. Den av kyrkoherde Frans Zielinski tidigare anställda kyrkomusikerstuderanden Elisabet Brander arbetade som organist och körledare i församlingen från den 1 januari 1978 till den 1 juli 1981. Hon uppskattade - enligt egen utsago - att få tjänstgöra vid mässor på olika språk, vilket hon ej fann svårt, då samma agenda tillämpades på dem alla. Elisabet Brander tyckte också, att det var nytt och spännande med latinska mässor, eftersom hon också hade ett gediget språkintresse med kunskaper i både engelska, franska och lite italienska. Hon var, trots att hon själv inte var katolik, mycket intresserad av mässan och dess delar. Kören, som Elisabet Brander ledde, bestod av några katolska skolsystrar samt sångare från skilda håll i Göteborgstrakten. Man försökte med små medel även arrangera mindre konserter, med bl.a. Mariamusik, vilket var en nyttig erfarenhet för en ung musikstuderande. Elisabet Brander spelade ofta tillsammans med den förnämlige cellisten Guido Vecchi, som annars spelade i Stora Teaterns orkester, samt med sångare från Stora Teatern vid flera tillfällen. Tyvärr ansåg församlingen, att man inte hade råd att ha en anställd organist, utan Elisabet Brander fick söka vidare till annan tjänst efter drygt tre års tjänstgöring. Tre decennier senare berättar hon, att hon trivdes väldigt bra i församlingen och har bevarat sin tjänstgöringstid där som ett mycket ljust minne från sin ungdom, som också gav henne kunskap om den katolska mässan samt om likheter och skillnader mellan de olika samfunden. Dessa kunskaper har berikat och fördjupat hennes utbildning och varit henne till stor nytta under hela hennes fortsatta musikerliv. Elisabet Brander säger sig också ha kunnat vidarebefordra sina kunskaper om den latinska mässan etc. till de körer hon sedermera varit ledare och dirigent för. Avslutningsvis konstaterar den tidigare organisten och körledaren, att hon är väldigt tacksam, att församlingen tog emot henne under de år hon var anställd, och att hon gärna kommer tillbaka på besök i den vackra kyrkan vid Heden. Efter ett kortare mellanspel av Hanna Witkowska, som annars ansvarade för kyrkomusiken vid de polska mässorna, anställdes Georg Keczan, som hade ungersk bakgrund men hade vuxit upp i församlingen. Han hörde alltså hemma i denna och skötte sin syssla lovvärt och utan problem med Saráchagas nya latinska standard. Då hade dock för länge sedan alla Wredings mässor glömts bort och sjöngs aldrig mer, och även Lanciais egenhändigt ihopsnickrade psalmbok hade för länge sedan skrotats, varvid än en gång alla de gamla melodiska Mariapsalmerna liksom många andra traditionella och kontinentala inslag åter tystnat, kanske denna gång för alltid.

 

Från 1980 förläggs alla Trestadsområdets församlingsaktiviteter till Väne-Ryrs kyrka, som lånas från Svenska kyrkan. Det är en idealisk samlingspunkt, belägen exakt 15 km från såväl Uddevalla som Trollhättan och Vänersborg.

 

Fr. o. m. den 15 augusti 1980 verkar den unge - bara en och en halv månad tidigare prästvigde - maltesaren Emmanuel Cordina (f. 1949) som kaplan i församlingen.

 

1981 börjar de engelskfödda passionistprästerna John McCormack (f. 1940, prästvigd 1969), som sedan 1973 varit verksam i Småland (Växjö och Kalmar), samt den tidigare omnämnde William Kenney att verka i Johannesgården. De fortsätter därvid den verksamhet, som pater Rask sedan 1970 bedrivit. I Katolsk Kyrkotidning Nr 16 den 8 oktober 1982 återfinns följande intervju med de båda ordensbröderna i Johannesgården:

 

Präster med "uteliv"

"Den 3 september 1962 kom John McCormack och William Kenney, två unga män, till den lilla byn Broadway i England för att börja sin prövotid i novitiatet i passionistklostret St. Saviour. Sju år senare prästvigdes de tillsammans i stiftets domkyrka i Birmingham, varefter deras vägar skildes. I fjol återförenades de på Johannesgården.

- - Jag uppskattar att ha en medbroder, säger John McCormack, som tidigare levt ensam under en del av sin tid som präst i Småland.

- - William och jag hör till samma generation, och vi delar samma synsätt. Vi har lätt att prata med varann. Man kan leva i en stor grupp och ändå vara väldigt ensam, men att leva helt utan medbröder är svårt. Man behöver någon att kasta ut sina idéer till, någon att dricka en kopp te med sedan arbetet är gjort för dagen.

 

Fördjupning

- - När jag kom hit till Johannesgården fick jag frihet att skapa ett apostolat för mig själv. O, vad det fanns mycket att göra! Bland annat leder jag en kurs i Nya Testamentet och undervisar i religion i Drottning Astrids skola.

- - Det blir mer och mer vanligt med en präst i varje församling, fortsätter han. En aspekt i min verksamhet är att jag vikarierar, reser runt. Påsken i Skövde, förra helgen i Jönköping. . . När en präst ringer för att få hjälp en söndag, så säger jag: "Försök organisera en reträtt på lördagen!" Ute på landet hinner prästen ofta bara med det vanliga, jag vill arbeta med en fördjupning. Ibland kan en utomstående präst göra särskild nytta, t. ex. då det gäller biktens sakrament.

Nu dyker William Kenney upp med portfölj i handen. Han har ett förordnande som studierektor, ungefär på halvtid, i religionsvetenskap vid universitetet i Göteborg.

- - Och nu är det du som ska lyfta Andreas Rasks fallna mantel, undrar jag lite provocerande. William Kenney blir inte svaret skyldig:

 

Äktenskapsskola

- - Nej, eftersom Andreas är Andreas, och jag är jag, kan jag inte göra vad han gjorde. Men det är möjligt att bygga vidare på den atmosfär i huset som han var en del av, den öppna och välkomnande attityden. Och måndagskvällarna är en aktivitet som fortsätter, liturgin, söndagsmässan, intensivundervisningen andra. Ett nytt projekt, ett experiment, är Äktenskapsskolan, som är fulltecknad av unga katoliker. Vi vill förbereda dem för äktenskapet i en tid, då vi vet att den sortens liv är utsatt för särskilda prövningar. Till vår hjälp har vi psykolog, läkare, jurist, ekonom och en panel med äkta par, som ska berätta om sina erfarenheter. John kommer att ta upp äktenskapet som sakrament.

 

Kyrkan ska finnas i samhället

- - Är det inte splittrande att verka på flera håll som du gör, på universitetet och här?

- - Mina överordnade har bett mig ta det här arbetet, och jag trivs och tycker det är roligt. Kyrkan ska uppenbara sig i samhället också, svarar han. Att ordensfolk verkar vid universitet har lång tradition.

John McCormack instämmer. - Det är genom William och andra präster som vi här hemma får veta vad som pågår ute i samhället. Genom att sända ut sitt folk får kyrkan mycket tillbaka.

Gunnel Enby"

***

 

Den 28 december 1981 bestämdes, att passionistpater Victor Doran flyttas från Växjö till Göteborg. Pater Victor fick i uppdrag att undersöka vilken stadsdel i Göteborg som skulle vara lämpligast för att upprätta en ny och självständig församling. Det var biskopen och kyrkoherden i Göteborg som bad om detta. De liksom församlings- och kyrkoråd ansåg nämligen att Göteborgs församling var för stor.

*****

 

1981 godkännes i Rom den svenska översättningen av mässans ordinarium och eukaristiska böner. - 52 katolska gudstjänstlokaler och 92 000 registrerade katoliker finns i Sverige.

 

*****

1982 finns uppemot 10 000 registrerade församlingsmedlemmar i Göteborg.

 

Den 1 februari 1982 bildar Trestadsområdet egen församling, S:t Petri församling. Udo Ostrop återvänder till Södertälje. Passionistfadern Kasimir Pawlak (f. 1929, prästvigd 1957), bördig från Polen, men verksam i Sverige - närmare bestämt Växjö och Kalmar - sedan 1972, blir den nybildade Trestadsförsamlingens kyrkoherde. Detta blir geografiskt den största församlingen i stiftet med inte mindre än 15 kommuner.

 

I månadsskiftet mars-april lämnar Cordina Göteborg och blir kaplan i domkyrkan.

 

1982 börjar pater Victor Doran bedriva själavård i Angeredsområdet i nordöstra Göteborg. Här finns många katoliker, framför allt invandrade från Östeuropa och Latinamerika. I april flyttar han och en kommunitet passionistsystrar in i var sin lägenhet på Bergsgårdsgärdet i Hjällbo, ett bostadsområde i Angered. Påskdagen, den 11 april, läser fader Doran den första mässan i Angered. I Katolsk Kyrkotidnings speciella Göteborgsnummer (Nr 16) den 8 oktober 1982 ger journalisten Gert Gelotte följande fina karakteristik av pater Doran:

 

"Passionister smittade

Victor Doran är en mycket vanlig son i en mycket ovanlig textilarbetarefamilj från Kitkeel på Nordirland. Sex av tio barn blev passionister!

Hur gick det till? Victor "skyller" på far och mor:

- - Det fanns inget religiöst tvång hemma. Tron var något naturligt för mina föräldrar. Vi barn följde deras exempel.

Victor Doran är född 1930, blev passionist 1950, prästvigdes 1957 och kom till Sverige 1958, sju år efter de första passionisterna.

Här blev han "handelsresande i Gud" och genomkorsade Småland med mässväskan i handen.

- - Jag var tio år i Sverige innan jag läste mässan i en katolsk kyrka, berättar han.

Tillsammans med sina medbröder byggde han upp församlingarna i Växjö, Olofström och Kalmar. För några år sedan kom han till Göteborg.

Nu är han åter "handelsresande", knackar dörr i Angered, letar efter kända och okända katoliker.

Varför blev han passionist? Victor tänker efter och svarar:

- - Dom var så vänliga mot mig.

Det var smittsamt. Victor Doran är en mycket vänlig man."

 

I juni börjar tre av de tidigare i Småland verksamma passionistsystrarna att verka i Angered. Verksamheten bedrives i lånade kyrkor. Söndagsmässan firas kl. 13.00 i Svenska Missionsförbundets Tomaskyrka i Hammarkullen. Undervisning bedrivs fr. o. m. oktober i Hjällbokyrkan, som tillhör Svenska kyrkan. Den 29 november 1982 bestämde passionisterna att satsa på Angered som den framtida församlingen.

 

Efter 21 års verksamhet i Sverige återvänder benediktinpatern Andreas Rask sommaren 1982 till sitt kloster i Niederaltaich i Västtyskland.

 

Den 24 juni sistnämnda år beslutar svenska regeringen att upprätta diplomatiska förbindelser med den Heliga Stolen.

 

Under rubriken En religion i svensk medvind "Inte längre konstigt vara katolik" kan man i

Göteborgs-Posten måndagen den 25 oktober 1982 läsa:

 

"Katolska kyrkan i Sverige har medvind just nu. Den växer mer än någon annan kyrka och är näst störst efter Svenska kyrkan.

- - Vi har upplevt en enorm skillnad i attityden mot katolska kyrkan under senare år, säger kyrkoherde Rafael Saráchaga. Det är inte längre konstigt att vara katolik. Tvärtom. Det som händer i Polen och Latinamerika har fått människor att upptäcka vad kyrkan kan betyda för samhället.

När kyrkklockorna ringer klockan elva på söndag förmiddag fylls katolska kyrkan vid Heden i Göteborg, i folkmun kallad "Hedendomen". Församlingen är stor, den största katolska i Sverige med sina 8 000 registrerade medlemmar.

Över 50 nationer finns representerade och därför hålls det varje söndag sju mässor på olika språk. Höjdpunkten är högmässan klockan elva då det är så fullt i kyrkan att många får stå.

- - För många invandrare som kommer hit är kyrkan det enda som förenar dem med hemlandet, säger Rafael Saráchaga. Vi får ofta hjälpa dem med praktiska problem, som t. ex. att vara tolkar eller hjälpa till att fylla i blanketter.

- - Även om vår kyrka till en del präglats av de svenska förhållandena så är ändå den katolska kyrkan allmännelig och det mesta är likadant världen över.

 

- Svenskarna minoritet

Att katolska kyrkan växt så kraftigt i Göteborg, liksom i landet för övrigt, beror till en del på invandringen. Man räknar med att det finns 120 000 katoliker i landet, 10 000 av dem bor i Göteborg. Men eftersom det är varje katoliks skyldighet att själv anmäla sig till sin församling så vet man inte exakt hur många det finns.

- - Det skall erkännas att det kan vara svårt att hålla ihop en församling med så många nationaliteter. Vi har en präst för de cirka 2 000 kroaterna, och en för de cirka 800 slovenerna. Det hålls mässor på ett tiotal språk.

Svenskarna utgör en minoritet av församlingen men antalet växer. Under senare år har det blivit mer vanligt att konvertera (omvända sig) till katolicismen. Ända fram till 1860 var det förbjudet i Sverige. Kristus Konungens församling i Göteborg grundades redan 1862. 1938 invigdes den nuvarande kyrkan och då hade den 500 medlemmar.

 

- Dopet ett krav

Det finns ett krav för att bli katolik: man måste vara döpt som barn eller vuxen. Katolicismen lär att genom dopet tar man emot den helige Ande och får syndernas förlåtelse.

- - Dessutom måste man naturligtvis acceptera kyrkans tro och leva efter den. Vi har kurser för sådana som är intresserade. Där kan man överväga om man vill bli upptagen i kyrkan.

Katolska kyrkan är i egentlig mening inte missionerande. Alla som är döpta räknar man som kristna. Gud respekterar alla människor och kyrkan vill inte vara mer än Gud, menar man.

Det finns ett visst samarbete med de svenska kyrkorna. Framför allt mellan enskilda präster och församlingar.

- - Men det är svårt att samarbeta på alla plan eftersom tron skiljer sig, säger Saráchaga. Vi kan t.ex. inte fira nattvard tillsammans. Vi tror att Kristus är närvarande i nattvarden, att brödet och vinet blir Kristi kött och blod. Svenska kyrkan ser det mer som en symbol.

 

 

- Stort ungdomsarbete

Den kanske viktigaste uppgiften för katolska kyrkan är att föra tron vidare till sina barn. Kyrkan har ett omfattande barn- och ungdomsarbete i Göteborg. Det finns bl. a. en ungdomsförening med ett 50-tal deltagare, en scoutkår och dessutom har man kristendomsundervisning för omkring 500 barn i åldrarna 7 - 16 år.

Katolska kyrkan har en egen låg- och mellanstadieskola med 125 barn som utöver den vanliga läroplanen också får lära sig om det kristna livet. Till lekskolan och fritidshemmet på Viktor Rydbergsgatan är det lång kö.

- - Vi tror att det är viktigt att barnen får en riktig grund i livet. Det kanske kan bli svårt för dem när de kommer till vanliga skolor men förhoppningsvis har de fått med sig så mycket från katolska skolan att de klarar svårigheterna.

I Västra Frölunda finns Johannesgården med daghem, studiegård och ett kapell. Det är församlingen som driver den tillsammans med Sacré Coeur-systrarna. Där hålls mässa varje söndag och på måndagskvällarna inbjuder man till diskussioner omkring något aktuellt ämne. Många av dem som kommer är icke-katoliker.

 

- Lånar kyrka

I Angered, där en stor del av församlingens medlemmar bor, håller man nu på att organisera en verksamhet. Där lånar man Svenska missionsförbundets Tomaskyrka i Hammarkullen för söndagsmässorna. För att klara av verksamheten ekonomiskt bör varje medlem ge en procent av sin nettoinkomst, men det är inget krav. Kyrkan får dessutom ett visst bidrag från staten.

Katolska kyrkan i Sverige är ett enda stift med en biskop för hela landet. Av de 100 prästerna är bara tio svenskar. På flera håll växer kyrkan så snabbt att man tvingas låna lokaler av de svenska kyrkorna.

Men varför har katolska kyrkan blivit så populär? En av anledningarna är det som händer i Latinamerika och Polen idag där kyrkan ställt sig på folkets sida i den sociala och politiska kampen. På många håll i världen har katolska kyrkan stått på makthavarnas sida men det har alltid funnits grupper inom kyrkan som tagit avstånd från de reaktionära krafterna.

- - Den katolska kyrkan i Polen är en levande kyrka, säger Rafael Saráchaga. Människorna låter Gud vara en del av livet. Kyrkan är den sammanhållande länken där människor kan samlas fritt och få information om vad som händer.

Det finns naturligtvis en fara att man politiserar religionen. Men det är en fara man får ta. Gud vill rättvisa och älskar alla. Kyrkan som officiell institution bedriver ingen politisk verksamhet men uppmuntrar enskilda människor till aktivitet.

- - Prästerna i Polen upplyser människor om vilka rättigheter de har. Gud har skapat oss till fria människor för att vi skall vara fria.

 

- Välfärden ett problem

Det är inte i alla katolska länder som kyrkan har en så stark ställning.

- - I länder där välfärden ökat har också intresset för religionen svalnat. Människor har blivit mer slöa, säger Rafael Saráchaga. Han menar att eftersom kyrkan har fått i uppdrag att förvalta de sju sakramenten så går den normala vägen till Gud genom kyrkan. Den som inte går till kyrkan är en dålig katolik. Det är där man får undervisning och syndernas förlåtelse genom bikten.

För den som inte är van vid ritualen i katolska kyrkan känns det främmande med rökelse, vigvatten, mässa, korgossar o.s.v.

- - Det är en formalism som känns nödvändig och viktig. Det är i den vi möter Gud och blir stärkta. Den som blir katolik kan på sätt och vis fortsätta att leva som förut men får ett inre förhållande till Gud och människor som är baserat på kärleken.

CHRISTINA LARSSON"

***

Mot slutet av 1982 tas S:t Josefs kapell nära SKF - främst avsett för gudstjänster på italienska - i bruk. Det benediceras dock av biskopen först 1984.

Pater Wilhelm Köster, vars hälsa försämrats, återvänder 1982 till Uppsala.

 

Källarkyrka

En utpost i Göteborgs församling som nästan står på egna ben är Alingsås, en småstad ca fem mil nordost om Göteborg. Där bildades redan på sextiotalet en mässfirande grupp.

Initiativet togs av Göran Fahlström (f. 1914, konvertit 1964, vigd till präst i dominikanorden 1973, d. 1976), tidigare präst i Svenska kyrkan och konvertit, då rektor för stadens gymnasium, sedermera dominikan och kyrkoherde i Lund.

Gruppen har eget kapell, S:ta Elisabeths kapell, i en hyrd källare under ett hyreshus på Gärdesgatan och firar mässan andra och fjärde söndagen i månaden klockan 11.00.

Kapellet som rymmer 40 personer är ofta fullsatt. För de mindre barnen ordnas undervisning. Kyrkkaffe serveras då och då.

Det andliga ansvaret bärs av Gene Dyer, kaplan i Göteborg. Resten sköter kapellkommittén.

*****

 

1983 firar stiftet 200-årsjubileum. Av världens 800 miljoner katoliker bor 110 000 - av 50 olika nationaliteter - i Sverige. De utgör drygt en procent av landets befolkning. Katolska kyrkan är nu det näst största trossamfundet i Sverige. 107 präster - av vilka 11 är födda i Sverige - och 235 systrar är verksamma i landet. I katolsk regi drivs två grundskolor och åtta förskolor. Stiftet har 33 församlingar. Cirka 30 000 av medlemmarna har fötts som svenska medborgare. Medlemsantalet ökar fortfarande dagligen genom invandring.

Biskopen med kansli flyttar till ett hus vid Götgatan i Stockholm, där de flesta stiftsorganisationerna får sina lokaler. En sedan gammalt angelägen tillbyggnad av S:t Eriks domkyrka invigs med stor högtidlighet på Marie Bebådelsedag, den 25 mars 1983.

 

***

I april 1983 stationeras den från Polen anlände pastor Stanislaw Matula (f. 1931, prästvigd 1956) i Kristus Konungens församling. Han skall arbeta där och även ta hand om den polska själavården i Göteborg.

 

Den 19 juni nyssnämnda år konverterar S:t Franciskus’ brödraskap i Jonsered utanför Göteborg, vilket funnits sedan 1975 som en kommunitet inom Svenska kyrkan. Konventets "gardian", Frans-Eric Larson (f. 1943 i USA), liksom bröderna Ingmund Andersson och Stefan Welander upptas i katolska Kyrkans fulla gemenskap vid högmässa i Kristus Konungens kyrka kl. 11.00.

 

Den 10 november 1983 avlider pater Victor Doran i Angered oväntat. Requiemmässan firas i Kristus Konungens kyrka och jordfästning äger rum på Östra kyrkogården i Göteborg den 23 november.

Nu uppstår frågan: Skall passionisterna fortsätta med sina planer angående Angered? Efter viss diskussion fattade man den 24 januari 1984 beslut, att den polskfödde passionistprästen Wojciech (Wojtek) Seliga (f. 1935, prästvigd 1959), sedan 1972 verksam i Jönköping, skall flytta till Angered och fortsätta med förberedelserna att upprätta en självständig församling. Vid slutet av februari anländer pater Seliga och den 4 mars firar han sin första mässa i Tomaskyrkan i Hammarkullen.

Nu var diskussionerna i gång mellan passionisterna och Kristus Konungens kyrkoråd, hur gränserna skulle gå mellan den gamla och den nya församlingen.

Angered blev en ny kapellförsamling. Kapellråd valdes. Pater Seliga och det nya kapellrådet hade från allra första början en vision av en församling med en katolsk kyrka i Angered. Det resulterade i att Seliga och kapellrådsledamöterna Gert Gelotte och Andrzej Jarzabek den 22 maj 1984 besökte Göteborgs fastighetskontor för att undersöka möjligheten att få en tomt för ett kyrkobygge. Kapellförsamlingen utvecklades snabbt. Redan från den 21 maj detta år sändes radioprogram och mässor i närradio.

 

I början av augusti 1984 stationeras fyra assumptionssystrar vid Kristus Konungens kyrka och öppnar kloster där. De tillhör en kongregation, som grundades 1839 av fransyskan Marie Eugénie Milleret (1817-98), som saligförklarades 1975. Systrarna avser att inlemma sig i kyrkans redan existerande apostolat och hjälpa prästerna.

 

Fjärde söndagen i advent, den 23 december 1984, prästvigs franciskanbrodern Frans-Eric Larson av biskop Brandenburg i Kristus Konungens kyrka.

 

Efter några års bortovaro - först som rådgivare åt ordensgeneralen i Rom, sedan som vikarierande kyrkoherde i Växjö - återvänder pater William Kenney vid årsskiftet 1984/85 till Johannesgården. Samtidigt väljs han till ny superior för passionisterna i Sverige. Därmed markerades att passionisternas centrum hade flyttats från Växjö till västkusten.

 

Den 1 januari 1985 blir Angereds församling, som är anförtrodd åt passionistorden och uppkallas efter dennas grundare, S:t Paulus av Korset, självständig. Den omfattar Angeredsområdet med stadsdelen Bergsjön i Göteborg och Ale, Alingsås, Lerums och Partille kommuner. Pater Wojciech Seliga blir församlingens förste kyrkoherde. Församlingen består av c:a 2 400 medlemmar av 58 olika nationaliteter. Söndagsmässa firas på tre platser, nämligen i Tomaskyrkan i Hammarkullen, i det ovan nämnda - i ett hyreshus belägna - kapellet i Alingsås samt i biolokalen Logen i Jonsered. I Jonsered har kyrkoherden god hjälp av de nykonverterade franciskanbröderna, vilkas i ett nedlagt ålderdomshem inrymda kloster och gästhem, Franciskusgården, är beläget inom Angeredsförsamlingens område. Efter det att broder Frans-Eric Larson blivit prästvigd, tar han tillsammans med sina medbröder hand om Partilleområdet i församlingen.

 

Fr. o. m. den 1 januari detta år verkar den unge kroaten Marinko Jurisin (f. 1953) som kaplan i församlingen. Han har från våren 1981 till våren 1984 varit kaplan i domkyrkoförsamlingen i Stockholm.

Pater Wilhelm Köster, som i början av maj 1984 lämnat Uppsala, avlider den 6 juni 1985 i jesuiternas ålderdomshem i Berlin.

Eugene Dyer, som utnämnts till kyrkoherde i Falun, lämnar Göteborg den 31 augusti 1985.

 

Som tidigare framgått var kyrkoherde Wojciech Seliga tillsammans med kyrkorådet och passionistsystrarna från sina första dagar i församlingen inställda på att bygga en kyrka i Angered. Biskop Hubertus Brandenburg var positivt inställd till projektet. Den 1 december 1985 valdes en byggkommitté. Myndigheterna i Göteborgs kommun var också mycket positivt inställda till bygget. En drömtomt beviljades på en vacker bergkulle i Angered.

 

Den 11 april 1986 avlider förre kyrkoherden Petrus Verburgh i Holland, dit han återvände vid sin förtidspensionering 1968. Han verkade som kaplan i Göteborg 1948-54.

 

I juni 1986 ger S:t Paulus av Korsets församling arkitekt Pierre der Hagopian i uppdrag att rita en församlingskyrka och församlingshem vid Rappedalen, Titteridammstigen i stadsdelen Gunnared i Göteborg. Arkitekt Josef Bandi kopplas in som medförfattare till projektet. I augusti godkänner Angeredsförsamlingens kyrkoråd skisserna till kyrkan och församlingshemmet.

 

I augusti 1986 avgår Rafael Saráchaga som kyrkoherde för att efter 21 års verksamhet i Sverige återvända till Spanien, där han avser att ägna sig åt kanonisk rätt. Känslan hos många församlingsbor vid avskedet från sin kyrkoherde kommer till fullödigt uttryck i följande ord ur ett av Nils Pramme vid församlingsfesten den 9 augusti hållet tal:

 

"Man kan väl föreställa sig, hur det kändes att efter allt arbete Du lagt ner i Borås och vid en tidpunkt då Du kunde förvänta Dig att få skörda frukterna av detta arbete, bli erbjuden att ta sig an den - om vi skall vara ärliga - illa beryktade församlingen i Göteborg. Säkert fordrades mer än ett övertalningsförsök från biskopens sida. Vi är Dig tacksamma att Du antog utmaningen.

Jag förmodar att Du först fick hämta Dig efter diverse chocker, innan Du kunde gripa Dig verket an i Göteborg. Men med Guds hjälp är som bekant ingenting omöjligt.

Redan under tiden i Borås hade Du ju visat att Du har ett brett register av intressen och kunskaper även vid sidan av de rent teologiska och apostoliska. Det sträcker sig faktiskt ända från amatörradiovågorna uppe i skyn, med vilka Du håller kontakt med hela världen och ända ner till fiskarna i havets djup med viss förkärlek för Kullavik, där Du lurat mången torsk med Ditt kastspö. Även här i Göteborg skulle Dina tekniska kunskaper bli till gagn för församlingen. Jag tänker främst på de stora arbeten Du genomfört för att förbättra och bygga ut församlingens lokaler här vid Parkgatan:

- - Ombyggnad av prästernas bostäder för att ge dem ett någorlunda värdigt hem.

- - Utvidgning av expeditionslokalerna.

- - Utbyggnad och modernisering av skollokalerna.

- - Tillkomsten av de lokaler där Assumptionssystrarna nu bor och verkar.

- - Renovering av kyrkan, som var så nödvändig. Regnvattnet trängde ju faktiskt in genom

väggarna och klockorna uppe i tornet höll på att ramla ner.

Allt detta, som sagt, stora, viktiga och nödvändiga arbeten, som säkert kostat Dig både tid, arbete och nerver.

Men även i de mindre detaljerna märks Din omsorg om församlingen:

- - Du har ändrat koret enligt kyrkolagens liturgiska ordning;

- - flyttat den vackra dopfunten till sin rätta plats;

- - inrättat Mariakapellet;

- - renoverat orgeln;

- - sörjt för nya mässkrudar och albor;

- - egenhändigt tillverkat och satt upp en ny tavla för psalmnumren.

Din omsorg har fortsatt ända fram till de sista dagarna. Det senaste är väl de nya flaggstängerna ute på gården. Jag tycker vi kan se det här med flaggstängerna som en symbol och en krona på Ditt verk. Nu kan både Vatikanflaggan och den svenska flaggan vaja stolt för vinden här i Göteborg med den värdighet de kräver.

Om nu den här återblicken på Din verksamhet i Sverige har gett intrycket att Du huvudsakligen ägnat Dig åt den mera praktiska och materiella delen av det som hör till församlingen, så beklagar jag verkligen, ty så har ingalunda varit fallet. Naturligtvis har den andliga delen och den apostoliska verksamheten alltid kommit i första hand. Du har lyft liturgin till en värdighet som väl närmast går att beskriva som gripande. Tro det eller ej, men det är inte sällan jag får tårar i ögonen under Dina mässor och det är jag nog inte ensam om.

Stor tid har Du också ägnat åt själavården. Din insikt om att de enskilda medlemmarna - som ju representerar lemmarna i Kristi kropp - är en församlings viktigaste tillgång har gjort att Du medvetet valt att ägna mer tid åt den enskilda människan än åt de olika grupper och föreningar som finns inom församlingen. Din själavårdande insats har alltså skett mera i tysthet, men har därför inte varit mindre betydelsefull. I många fall har Du satt in hela Din energi, kraft och även Ditt temperament för att hjälpa en enskild människa eller en enskild familj i nöd.

Ja, käre Rafael, jag vet att Du inte tycker om att bli lovprisad och att Du blir nästan generad om man visar tacksamhet för det Du uträttat. Du brukar säga att om Du gjort något nyttigt så är det Guds verk och genom den Helige Ande. Vi får alltså tacka Gud för det han låtit Dig uträtta här i församlingen.

Du står nu i begrepp att lämna en församling, som är unik i flera avseenden, men framför allt vad gäller den heterogena sammansättningen av medlemmarna. Jag vet inte exakt hur många nationer som finns representerade här, men härom kvällen räknade jag utan svårighet till 35 och då hade jag faktiskt glömt svenskarna. Om vi betänker att alla dessa har olika kulturell bakgrund, olika modersmål, olika temperament och karaktärsdrag, olika vanor etc., då inser man lätt de svårigheter en kyrkoherde har att hålla ihop det hela och hur lätt han riskerar att bli utsatt för kritik. Om en anser att det bör vara svart och en annan vitt, då har kyrkoherden bara tre möjligheter. Han kan välja svart eller vitt och i båda fallen blir en glad och belåten och den andre missnöjd och ledsen; eller han kan välja grått och då har han två som är missbelåtna, ledsna eller arga. Jag tror att i början plågades Du ganska mycket av sådana här situationer, ty Du försökte göra alla till lags. Men jag tror också att Du ganska snart insåg att Du måste låta Din inre övertygelse, Kyrkans lagar och förordningar fälla avgörandet och att på så sätt hålla en rak linje, grundad på kärlekens budskap, även om det kunde innebära kritik. Jag kan då inte se något bättre sätt för att leda en församling av det slaget, som den här i Göteborg. Du lämnar en församling där det har talats mycket om splittring. Själv tror jag att det talet är överdrivet. I varje fall blir det inte bättre av att vi beklagar oss alltför mycket över det. Något måste ju göras också. Jag tycker faktiskt det är dags att vända på det hela och inse det fantastiska i att vi - trots att vi är så olika som vi är - ändå har den enighet vi har, en enighet i vår tro.

Jag tror att den bästa avskedsgåvan till vår kyrkoherde skulle vara vissheten om en enad församling och att vi visar att vi lyssnat till och förstått hans många predikningar om kärlekens budskap.

Till sist vill jag anknyta till Din predikan i söndagsmässan för två veckor sedan. Bibeltexterna talade om bönen och dess betydelse. Du sade i Din predikan att utan bön kan inget kristet liv existera. Jag är övertygad om att när Du återvänt till Spanien, kommer Du att vara innesluten i många böner från medlemmar och vänner i den här församlingen och att Du kommer att fortsätta Dina böner för oss. Så kan vi upprätthålla kontakten på det för oss kristna bästa sättet, även om det geografiska avståndet är stort.

Hjärtligt tack för allt vad Du gjort för oss här i Göteborg och i Sverige! Vi önskar Dig lycka, välgång och Guds välsignelse i Spanien."

 

Kaplanen Jurisin blir tjänstledig för studier i Rom fr.o.m. den 15 augusti 1986.

 

***

 

John McCormack

 

I augusti 1986 bad biskop Hubertus Brandenburg passionisterna att ta över församlingen i Göteborg under en period av fem år. Pater John McCormack utnämndes fr.o.m. den 15 augusti 1986 till kyrkoherde och hans ordensbroder, f.d. passionistsuperioren och Växjökyrkoherden Richard Appleyard (f. 1925, prästvigd 1950), som varit verksam i Småland sedan 1968, blev kaplan, jämte en ung stiftspräst, Tadeusz Bienatz (f. 1959, prästvigd 1986). I augusti flyttade de in i prästgården och i september installerades pater John McCormack som kyrkoherde av generalvikarien Paul Schmidt, SJ. Det var inte första gången som passionister arbetade i denna församling. Som tidigare nämnts verkade passionistpatern Gerard Mulveal där som kaplan 1953-56.

 

John McCormacks kyrkoherdetid tedde sig inledningsvis - åtminstone i vissa avseenden - lovande. I början vinnlade sig den nye kyrkoherden på ett klokt sätt att odla kontakter med församlingens äldsta gräsrötter. Vad som däremot föreföll illavarslande och kunde befaras vara ett förebud om återkommande polarisering inom församlingen var den renodlat - för att inte säga extremt - efterkonciliära framtoning, som starkt satte sin prägel på attityderna - liksom på aktiviteterna - inom församlingen under dess nya ledning. Inte det minsta utrymme gavs åt mera traditionella fromhetsyttringar - såsom exempelvis mässor på latin. Även den nye kyrkoherdens obändiga lust att i kyrkorummet pietetslöst utplåna alla spår av tidigare katolsk tradition blev snart uppenbar för alla och envar och upplevdes av många som outhärdligt smärtsam. Även äldre kyrkliga inventarier avyttrades känslo- och omdömeslöst vid julmarknader och i andra sammanhang. Organisten Georg Keczan hade svårt för alla dessa drastiska förändringar, slutade frivilligt och flyttade från Göteborg.

 

Passionisten William Kenney fick inte vara verksam i Göteborg så länge i och med att han 1987 utnämndes till hjälpbiskop i stiftet och den 24 augusti vigs till detta i en fullsatt domkyrka med deltagande av elva biskopar. Det som började så smått i Växjö 1970 hade alltså lett till biskopshuset i Stockholm.

*****

1988 är antalet katoliker i Sverige 129 403. Församlingarna är 36 st. och prästerna 104 - från 20 nationer. Hösten detta år startar Stockholms katolska stifts prästseminarium med bl.a. kyrkoherde Miroslaw Dudek i ledningen.

*****

 

Efter att tidigare ha vikarierat på posten tillträder Göteborgsflickan Christina Behre som organist och körledare i februari 1988. Hennes familj har varit medlemmar av församlingen sedan 1965. Hon är musikstuderande med allmän skolning i musikens uttrycksmedel. Christina Behre tycker att den urgamla gregorianiken i kyrkosången borde förekomma oftare i mässfirandet för att odla och göra fornkyrkans speciella idiom bekant.

Kaplanen Bienatz lämnar församlingen sommaren 1988.

I oktober 1988 firas Kristus Konungens kyrkas 50-årsjubileum. Detta firande beskrivs utförligt i följande referat i Nr 2 av Katolsk Kyrkotidning 1989:

 

"Hedendomen" fyllde 50 år

Så firas ett riktigt jubileum

 

"Den 2 oktober 1938 firades den första högmässan i Göteborgs nya katolska kyrka, Kristus Konungens kyrka vid Heden. Kyrkobyggnadens femtioåriga tillvaro har firats intensivt under oktober månad, framförallt liturgiskt med de sju sakramenten som tema.

Oktober var församlingens festmånad som inleddes redan fredag 30 september med en botandakt med tillfälle till enskild bikt.

Den 2 oktober, passande nog på en söndag precis som 1938, firades en högtidlig mässa med biskop Brandenburg då vi tillsammans med honom tackade för de år som gått och bad om välsignelse för vår församling i framtiden. Efteråt var det församlingsfest i restaurang Trädgården där Per Bergmans stora, glada affischer vägledde besökarna.

"Den festliga måltiden är också viktig i det den påminner oss om vårt ansvar för varandras väl utanför kyrkan och liturgin; att sitta till bords är ett gemenskapstecken som har sina rötter långt tillbaka i människosläktets historia och särskilt i Bibeln. " (Kyrkoherde Mc Cormack i församlingsbladet.)

 

Artister

Nationella grupper underhöll med sång och dans, professionella artister spelade respektive sjöng. Festen var väl planerad och livligt uppskattad.

För att informera göteborgarna om vår kyrka och jubileet hade ett fönster hyrts i kommunens informationscentral vid Kungsportsplatsen från 4 september en vecka framåt. I fönstret fanns ett stort nytaget foto av kyrkan, kort text om kyrka och församling samt en modell i tegel av kyrkan. Varje liten tegelsten har formats i lera, bränts och sammanfogats till en vacker, blickfångande enhet. Klass 4 i Drottning Astridsskolan har under syster Marias ledning tålmodigt tillverkat modellen som sedan lottades ut under julbasaren.

Fredagen den 7 oktober firades kvällsmässan med äktenskapets sakrament som tema för kvällen. Vi fick tillfälle att särskilt tänka på och tacka Gud för detta sakrament; dessutom kunde alla gifta par, stående nedanför altaret, förnya sina löften. Efteråt samvaro i Astridssalen, d v s skolans elevbespisningslokal, som dekorerats med hjärtan och blommor av den sociala gruppens medlemmar som dessutom överraskade varje dam med en ros.

 

Alla gamla saker

Samma kväll var det start för en utställning i skolans gymnastiksal. Med hjälp av syster Josefa, som plockade fram alla gamla saker, visades äldre mässhakar med tillhörande maniplar och stolor, korkåpor, kalkdukar, en praktfull monstrans, ett altarkors i silver där krucifixet vilar på en jordglob på vilken tre städer är utsatta, nämligen Jerusalem, Rom och Göteborg, ett vackert altarmissale, silverkärl för vin och vatten, kalkar, patener, tavlor m.m. Skärmar, som godhetsfullt lånats ut av en privatperson genom Sveriges Kyrkliga Studieförbund, visade en del tidningsreportage och foton.

Söndag den 9 oktober anordnades en ekumenisk gudstjänst, vesper, tillsammans med biskopen i Göteborgs stift, Bertil Gärtner, som predikade. Vid kyrkkaffet, fick vi, i stor trängsel, tillfälle att bekanta oss med medlemmar från våra grannförsamlingar.

Torsdag 13 oktober hade eukaristins sakrament som tema vid kvällsmässan.

Lördagen den 15 oktober firades en särskild barnmässa på förmiddagen.

Söndagen den 16 oktober kl. 16 fylldes Göteborgs Domkyrka av katoliker. Alla nationella grupper var med och det kändes fint att hela församlingen kunde fira den heliga mässan tillsammans, en enda mässa lästes nämligen den dagen.

Fredagen den 21 oktober firade biskop Kenney kvällsmässan tillsammans med församlingens nuvarande präster samt de inbjudna präster som förut tjänstgjort i vår församling och som kunnat komma:

Kyrkoherdarna Göran Degen, Gene Dyer, pater Engelhart, Paul Müller och Jan Smith, pater Andreas Rask och rektor Mirek Dudek som också predikade. Dagens tema gällde prästvigningens sakrament. Vi hade tillfälle att träffas och "prata minnen" vid ett samkväm i Astridssalen.

Lördagen den 22 oktober högtidlighölls de sjukas sakrament och

söndagen den 23 oktober firades dopets sakrament varvid församlingsmedlemmarna fick tillfälle att förnya sina doplöften.

 

 

 

 

Kallelse

Fredagen den 28 oktober celebrerades kvällsmässan av biskop Kenney som predikade över ämnet kallelse. Biskopen ledde därefter en temakväll över samma ämne i regi av AC (Academicum Catholicum).

Söndagen den 30 oktober behandlades bekräftelsens sakrament i en ungdomsmässa då konfirmandkandidaterna aktivt medverkade och högtidligt, tillsammans med församlingen, startade sin förberedelsetid. Pater Johannes Jörgensen predikade och musiken hade förberetts av ungdomarna själva med den kroatiska ungdomskören i spetsen.

Så var jubileumsfirandet över. Mycket folk har kommit även på vardagarna vilket visat engagemang och glädje. En liten skrift har gjorts med utdrag ur kyrkorådsprotokoll och församlingskrönika, pressreportage och intervjuer med församlingsmedlemmar som varit med från begynnelsen. Alla jubileumsaktiviteter har videoinspelats av Perolow Jonsson-Falck till glädje för både nuet och framtiden.

GRETA STENWALL"

*****

Påvebesök i Sverige

 

1989 finns 135 470 katoliker registrerade i Sverige. Året bjuder på en i ett historiskt perspektiv fullständigt sensationell händelse. Påven Johannes Paulus II besöker det traditionellt antikatolska Norden. Något liknande hade ingen bara ett eller annat decennium tidigare ens i sina vildaste fantasier kunnat föreställa sig.

Påvebesökets svenska del tar sin början torsdagen den 8 juni, då den Helige fadern anländer till Arlanda. Därifrån går färden till katolska domkyrkan, där domprosten vid portalen står beredd för att ge honom vigvatten och tillsammans med de övriga prästerna hälsa honom välkommen. I katolska kyrkans centrum i vårt land ville Johannes Paulus II vända sig till "Sveriges hjärta". Ingen av de närvarande kommer någonsin att glömma hans ord och det synintryck han gav: Petri efterträdare omgiven av hela det katolska Sveriges representation i S:t Erikskatedralens kor, "denna kyrka, som är en aldrig slocknande appell för evangeliets sak", såsom han själv har skrivit till dess konsekration och som står skrivet i valvet mellan kyrkans gamla och nya del. Domkyrkans församlingsblad talar med rätta om DEN OFÖRGLÖMLIGA DAGEN. Påven träffar sedan kungaparet vid besök på slottet och statsminister Ingvar Carlsson kommer på kort besök i domkyrkoförsamlingens lokaler, innan påven far till Globen, där han förrättar högtidlig mässa med 16 000 deltagare. Denna gudstjänst, som blir den absoluta höjdpunkten av besöket, direktsänds i TV. Efter att ha tillbringat natten i S:ta Birgittas kloster i Djursholm far den Helige fadern tidigt på morgonen tisdag den 9 juni till Uppsala, där ekumenisk gudstjänst firas i domkyrkan, Sveriges nationalhelgedom, med 1 800 deltagare från olika samfund. Därefter tar han emot alla kristna samfunds högsta ledare. Det blir alltså en viktig ekumenisk insats. Efter att ha hållit en föreläsning i universitetet firar påven på eftermiddagen utomhusmässa i Gamla Uppsala med c:a 8 000 deltagare. På denna plats inandas man naturligtvis en historisk atmosfär av enastående slag. Det var ju där som under hednatiden ända in i andra millenniet den kanske mest betydande hedniska kultbyggnaden fanns, på vars ställe nu resten av den äldsta domkyrkan från katolsk tid finns kvar. Även denna dag avslutar den Helige fadern i klostret i Djursholm, där han ägnar en stund åt representanterna för de organisationer som gör så enorma insatser för Kyrkan i Sverige genom sina bidrag. Besökets sista dag, lördagen den 10 juni, tillägnar påven ungdomar från hela Norden. Detta sker i Vadstena, där kort besök med andakt vid den heliga Birgittas skrin äger rum. Den stora mässan med alla ungdomar firas på borggården inom Vasaborgen vid Vättern. Även många andra människor tar tillfället i akt att få möta den Helige fadern i denna en gång så betydande katolska metropol. Sedan är det dags för hemfärd direkt till Rom i specialplan från Linköping.

Påven möts vid sitt besök av positiva förväntningar - både från katoliker, andra kristna och från det svenska samhället. Det är få negativa röster som har hörts, i tidningsinsändare eller vissa kristna kretsar. Att katolikerna gläder sig är inte konstigt. Mer förvånande är det, hur många kristna i andra samfund som ser påven som en andlig ledare och har förväntningar på hans ledarskap. Påven betonar själv mycket klart att hans besök också sträcker sig över katolska kyrkans gräns till alla kristna. Vikigt är också mötet med det svenska samhället, vilket framför allt äger rum vid påvens tal i Uppsala universitet, som hans företrädare Sixtus IV (1414-84) grundade genom en bulla år 1477.

Om det varit övervägande positiva reaktioner i Sverige, så har det inte varit lika positivt överallt, i alla fall inte i Norge. Det ekumeniska arbetet tycks ha kommit längre i Sverige, i varje fall om man dömer efter diskussionerna inför påvebesöket. I Norge har det varit starka protester mot att påven skulle komma till en ekumenisk gudstjänst i domkyrkan i Trondheim. I Danmark vägrar några universitetsprofessorer att komma till den ekumeniska gudstjänsten.

***

 

Den 15 september 1989 avlider den tidigare omnämnde teol. lic. och fil. dr, förre lektorn Lechard Johannesson (f. 1904 i Älvsborgs län; prästerliga befattningar i Svenska kyrkan 1936-42; senare konvertit). Lechard var en verkligt katolsk profil, som på 1940-talet deltog i debatterna om tro och vetande med professor Ingemar Hedenius. Han godtog utan prut Hedenius’ grundsatser, att den kristna tron är antingen sann eller falsk, och att man kan meningsfullt diskutera detta även med den som inte tror. Det låter enkelt. Det var inte självklart då - bland protestantiska teologer. Frågan är, om det är självklart nu - bland katolska. Det vore trist, om Lechards stundom hårdhänta intellektuella avvisande av allsköns trams skulle gå i graven med honom.

 

Kyrkobygge i Angered

 

Byggnadslov för kyrkan i Angered beviljades den 16 juni 1987. Biskop Brandenburg ansökte om bidrag hos Bonifatiuswerk i Västtyskland. Den 30 april 1988 togs det första spadtaget av biskopen tillsammans med kyrkoherde Wojciech Seliga och många människor kom för att vara med om denna viktiga händelse. Schaktningsarbetet började den 20 december 1988. Den 24 augusti 1989 hölls taklagsfest. S:t Paulus av Korsets kyrka invigdes och konsekrerades av biskop Brandenburg på Kyndelsmässodagen den 2 februari 1990. Själva byggkomplexet omfattar en sakral del med kyrktorg, kapell och kyrka för 160 besökare och en profan del med församlingslokaler för administration, undervisning, ungdomsverksamhet, servering och bostäder för präster. Angeredsförsamlingen har 2 500 medlemmar.

Kyrkan i Angered uppvisar en av de märkligaste kyrkointeriörerna i Sverige med några värdefulla inventarier. Högaltaret, dopfunten och predikstolen är i enastående vacker granit. De blyinfattade kyrkfönstren föreställer tolv apostlar. De är målade och tillverkade av en polsk konstnär, Katarina Stasinska. Hennes berömde man Josef Stasinski har skulpterat tabernaklet. Bilden föreställer lärjungarna i Emmaus och är i brons. Samme konstnär har skulpterat dörrhandtagen med passionisternas kännetecken (ett hjärta med inskriften JXP = Jesu Kristi lidande, tre spikar och ett kors ovanpå). De är också i brons. Mariastatyn är skulpterad i ett stycke trä av en italiensk bildhuggarinna - en kopia av statyn i Öja kyrka på Gotland från 1200-talet. Den anknyter till den gamla katolska traditionen under medeltidens historia i Sverige. De vackra korsvägsbilderna är skulpterade av en konstnär som är medlem i församlingen, Jerzy Maliszewski.

Så fort kyrkan och huset var färdiga flyttade passionistlekbrodern Gabriel Moran, som verkat i Småland sedan 1951, från Jönköping till Angered. Han tog hand om kyrkans omgivning - med många buskar och blommor blev trädgården vackrare och vackrare för varje år. Allt planterat av broder Gabriel. Även passionistpatern Patrick McKeown (f. 1938, prästvigd 1964), som verkat i Småland sedan 1965, och lekbrodern Francis Welsh, som varit verksam i Småland sedan 1957, flyttade till Angered efter semestermånaderna 1990. Pater Patrick arbetade i församlingen och vid sidan av den vanliga själavården ägnade han sin tid åt att leda reträtter och vara biktfader för nunnorna. Broder Francis hjälpte till med undervisning, vissa administrativa uppgifter: passioniststiftelsens bokföring m.m. Med deras insats och hjälp växte och utvecklades församlingens verksamhet mer och mer för varje år. Passionistsystrarna lämnade Sverige sommaren 1996, men de övriga passionisterna var verksamma i Angered till den 27 augusti 2000. Pater Wojciech Seliga kunde inte fortsätta som kyrkoherde i församlingen på grund av sin hälsa. I detta läge tyckte passionisterna att det var bäst att be stiftet ta över ansvaret för församlingen i Angered. De fyra passionisterna - två präster och två lekbröder - flyttade alltså från Angered till andra uppgifter. Från den 27 augusti 2000 är kapucinprästerna ansvariga för själavården i S:t Paulus av Korsets församling.

 

*****

 

1990 uppgick antalet katoliker i Sverige till 140 000. De hade 37 församlingar och 104 präster. Den 31 mars detta år avlider stiftets tidigare överherde, biskopen och benediktinpatern Ansgar Nelson i sitt kloster Portsmouth, Rhode Island, USA. Han var född i Danmark 1906, prästvigdes 1937 och biskopsvigdes 1947 i USA, kom sistnämnda år som biskop-coadjutor åt biskop Müller till Sverige för att 1957 efterträda denne. 1962 avgick han som biskop av hälsoskäl och återvände till sitt kloster i USA.

 

***

Jonsered

 

Franciskanbröderna i Jonsered längtade efter att få en egen kyrka. De lyckades att få byggnadstillstånd och finansiell hjälp för att förverkliga sin dröm. Bygget började med ett spadtag som togs av Angeredskyrkoherden Seliga tillsammans med bröderna, församlingsmedlemmarna och deras många vänner. Den vackra kyrkan - Kristi Förklarings kapell vid Franciskusgården i Jonsered - invigs av biskop Brandenburg den 7 april 1990. Arkitekt är även i detta fall Pierre der Hagopian. Problemet här var den smala, nästan omöjliga tomten och man hade också visst besvär att hitta det rätta teglet för att erhålla den nödvändiga harmonin med det gamla ålderdomshemmet, som utgör brödernas boning. Det var för övrigt franciskanerna som introducerade teglet som byggnadsmaterial i Sverige under tidig medeltid. Kapellet erbjuder endast ett 70-tal platser, men kyrkorummet är ytterst smakfullt med sina övervägande blå bänkar - skänkta till bröderna - ikoner och armaturer. Här finns också korsvägstavlor av ovanligt rejält format och en dopfuntsavgjutning, som dels för tankarna till det bysantinska, dels får kännarna av Dalby kyrka i Skåne att höja på ögonbrynen - där finns nämligen det medeltida originalet. En trappa ner ligger en stor samlingssal med angränsande hobbyrum, kök och handikapptoalett. Samlingssalen har två speciella blickfång, dels en Jesu Hjärtastaty, dels en stor öppen spis.

Pater Frans-Eric Larson är mycket uppskattad som själavårdare liksom bröderna som medhjälpare. Broder Stefan gör ett fantastiskt arbete med ungdomarna.

***

 

Församlingslivet på Parkgatan

 

Christina Behre hade till en början framgång som organist och hon gick in för sitt värv med själ och hjärta. Samarbetet mellan henne och kyrkoherden förefaller emellertid inte ha varit det bästa och i juni 1990 tvingades hon begära avsked. Detta ledde till att hela familjen Behre tog avstånd från kyrkan efter att i ett decennium ha hört till dess främsta stöttepelare.

 

Den 12 juli 1990 avlider skolsystern Damasia Lipp (f. 1912 i Tyskland), verksam i Göteborg 1938 - 1984, i systrarnas hem i Nacka. Hon var under drygt fyra decennier ansvarig för församlingens barndaghem och lekskola. Dessutom var hon under lång tid vikarierande organist i kyrkan.

 

1990 blev det år, då kyrkoherde McCormack uppenbarligen ansåg tiden mogen att sätta sina planer på drastisk omgestaltning av kyrkointeriören i verket. I januari diskuterade kyrkorådet vissa ändringar i kyrkorummets möblering och beviljade pengar för projektet. Församlingsrådet diskuterade samma projekt i februari och var positivt. Under årsmötet i april månad visades diabilder av de föreslagna ändringarna och den 3 oktober hölls ett möte för att diskutera dessa "förbättringar". Under vecka 42, d.v.s. 14 - 20 oktober, har ritningarna visats i vapenhuset. Eftersom - enligt församlingsbladet KRISTUS KONUNGEN NYHETER av den 21 oktober 1990 - "inget allvarligt skäl har framförts emot detta projekt så börjar vi det under den kommande veckan". I påföljande nummer av församlingsbladet den 28 oktober meddelas:

"Kyrkorådet har tisd den 23 okt beslutat att dels verkställa de planerade ändringarna (flyttning av altaret, ambon, tabernakel och dopfunten), dels att tills vidare avstå från övertäckningar av målningar. Arbetet börjar den 29 okt. Dessa ändringar genomföras enligt de riktlinjer för liturgin som har bestämts av Kyrkan."

Så långt alltså kyrkoherde McCormacks officiella historieskrivning. I den nämns ingenting t. ex. om följande av en betydande grupp församlingsbor till biskopen riktade skrivelse:

 

"Ers Excellens,

Vi tror oss veta att ni av Kristus Konungens församlingsledning blivit väl underrättad om de omfattande interiörförändringar som några önskar och planerar för vår kyrka. Däremot är vi inte säkra på att ni har bibringats en klar bild av den oro, skepsis - ja, rent av bestörtning, som dessa planer väckt hos många församlingsmedlemmar. Denna skrivelses syfte är att i någon mån råda bot på detta förhållande och vi vädjar om er förståelse.

Grunderna för den oro och tvekan som finns önskar vi i det följande - utan anspråk på fullständighet eller täckande av alla nyanser - redogöra för i punktform. Till skrivelsen bifogas enskilda yttranden.

1. Borttagande av statyer och kormålningar.

Detta motiveras huvudsakligen med att dessa är estetiskt/konstnärligt undermåliga. Vi

uppfattar detta som en subjektiv bedömning som mycket väl kan bestridas (se bil.).

Viktigare är dock att kyrkan inte är en konstutställning. Det finns fromhets- och

pietetsaspekter som vi menar är viktigare. Statyerna är donerade av tacksamma konvertiter,

och en gåva av detta slag måste bemötas med viss respekt även av senare släkten. Har man

för övrigt tänkt på dem som varje vecka, kanske varje dag, ber framför dessa statyer.

Vilken respekt skall visas för dessas andliga liv? Var skall rosenkransen bedjas i framtiden?

Avseende korets väggmålningar har även vissa fuktskador anförts som skäl för

avlägsnande. Men kommer fukten att försvinna? Sannolikt inte. Frågan är då om

fuktskadan är mindre störande på en monokrom, sannolikt vit, vägg?

Vi vädjar: Låt oss behålla Guds Moder, St Josefs-kyrkans skyddspatron samt korets "Biblia

pauperum".

2. Flyttande av tabernaklet.

Argumentet synes vara på Vaticanum II följande rekommendationer om att tabernaklet inte

skall "konkurrera" med altaret då liturgi pågår. Men så sker ju inte heller nu. Korets fond är

ju partiellt skymd då mässan firas (av celebranten etc). Däremot blir tabernaklet

automatiskt focus då ingen altartjänst pågår, men det kan väl inte vara fel - enskild

tillbedjan underlättas ju?

Biskopen invigde ju nyligen kapellet i Jonsered där tabernaklet är placerat som hos oss,

vilket indikerar att lösningen i hög grad är legitim och lämplig.

3. Ökande av antalet sittplatser i kyrkan.

Det lilla antal ökade sittplatser som ev. finns behov av kan enkelt lösas genom bänkar/stolar

utmed långsidorna. Det markant större behov av stolar som uppstår ett par gånger/år, t ex

vid konfirmation, löses likväl överhuvudtaget inte genom de föreslagna ändringarna.

4. Den ekonomiska frågan.

Förändringarnas första etapp är budgeterad till 500 000:- (med kännedom om

byggbranschen kan en slutnota på 1,5 milj. förutses). Hur motiverar man etiskt för sina

vänner att kyrkan i en svältande värld lägger pengar av detta slag på ändringar som inte är

tekniskt eller liturgiskt nödvändiga? Vad kunde pengarna inte eljest ha använts till? Inte så

få uppfattar detta som en skandal.

5. Handläggningen.

Vid församlingsmöte i våras sades att inga vidare åtgärder skulle vidtagas förrän efter

ytterligare ett möte hållits. När detta möte hölls nyligen framkom att budgetering skett,

ritningar framtagits, byggfirmor vidtalats etc etc! Något egendomligt, enligt många. De

nationella grupperna synes inte ha vidtalats alls.

Medlemmar i församlingens ledande organ säger att de varit med om att budgetera

500 000:- för renovering efter fuktskador. De blev milt uttryckt förvånade att vad som

projekterats var en arkitektonisk omgestaltning av kyrkans interiör.

6. Flyttande av altaret.

Detta motiveras med att man nu "skall" understryka mässans drag av måltid snarare än

draget av offer. Vi har inte kunnat upptäcka en sådan förskjutning av tonvikten i vare sig

"Sacrosanctum concilium" eller "Inter oecumenici". Däremot avvisade Pius XII en sådan

förskjutning i skarpa ordalag i encyklikan "Mediator Dei".

Vi, undertecknade, vädjar att Ers Excellens tar dessa synpunkter i beaktande vid den vidare handläggningen av frågan.

Vördsammast"

/Undertecknarnas namn/

 

Skrivelsen synes emellertid inte ha haft någon som helst verkan, ty med den proklamerade - något diffusa - målsättningen "FÖRBÄTTRINGAR I KYRKORUMMET", till vilka pengar finns avsatta, igångsättes dessa omfattande - långt ifrån okontroversiella - förändringsarbeten i fråga om kyrkans interiör på utsatt dag, den 29 oktober 1990. Altartrappan, högaltaret, de båda sidoaltarna med sina Maria- resp. Josefsstatyer och evangelieambonen avlägsnas. Tabernaklet flyttas från absiden och inmuras i väggen, där Mariastatyn tidigare funnits och med öppningsmöjlighet även från sidokapellet. Kortrappan ersättes med en ramp. Så nära denna, att en präst knappast kan gå runt med rökelsekaret, placeras ett minimalt altare, som blir kyrkans enda. I stället för evangelieambonen anskaffas en vanlig flyttbar läspulpet. I stället för kyrkans tidigare, vackert snidade, korstolar och diskreta pallar insättes längs korets väggar väggfasta bänkar av parksoffsliknande typ. --- Flera försök att förhindra ombyggnaden gjordes, men utan framgång. Enstaka reservationer i de kanske inte alltid så representativa råden nonchalerades. Den ovan återgivna vädjan till biskopen att stoppa projektet lämnades som sagt obeaktad. Det enda man lyckas avvärja är planer på att övertäcka kormålningarna. Det enda genmäle kyrkoherde McCormack var mäktig att leverera till all denna kritik var det svepande konstaterandet, att "En katolsk kyrka är samlingsplats för en levande församling och får anpassas till dess nuvarande behov. Ingen katolsk kyrka skall vara ett museum som bevarar det förflutna utan skall ge uttryck åt församlingens tro och liturgiska liv. " (Församlingsbladet 21/10 1990.) Det bryska tillvägagångssättet vid och det - milt uttryckt - mediokra resultatet av kyrkorummets omgestaltning skapar en bestående spricka, som delar församlingen i två läger. Den mera traditionsmedvetna och pietetsfulla delen av församlingsborna känner sig sviken och "överkörd", vilket leder till ett sviktande intresse för att stödja församlingen såväl ekonomiskt som via personligt engagemang. Det brutala ingreppet i kyrkointeriören har - i kombination med andra omständigheter - åstadkommit sår, som sedan aldrig helt kunnat läkas.

Resultatet av de hårdhänta ingreppen i kyrkointeriören väckte bestörtning även utanför den egna församlingens krets. I den oppositionella tidskriften Adoremus’ Nr 1 1991 var följande, i advent 1990 daterade, kommentar av en ortodox teolog vid namn Johannes B. Westerberg införd:

 

Ikonoklasm (d.v.s. bildstormning) i katolska kyrkan.

 

"Det förekommer klagomål i katolska församlingen i Göteborg. På grund av att klagomålen är av ett särdeles känsligt slag som går långt tillbaka i tiden kommer de inte lätt till ytan, och därför blir en sådan som jag i stället använd som klagomur, som ingenting har med den katolska kyrkan att skaffa och som aldrig sätter min fot i en sådan. Emellertid är dessa klagomål så allvarliga att jag i egenskap av ortodox teolog måste ställa den katolska kyrkan frågan vart den egentligen är på väg, en fråga som många av mina kolleger på såväl protestantiskt som ortodoxt håll ställer med samma oro.

 

Vad som har hänt i Kristus Konungens katolska kyrka i Göteborg är i korthet följande. De första uttrycken för ikonoklasm från dess prästerliga lednings håll lär ha kommit omedelbart efter det Andra Vatikankonciliet i början på 60-talet, när två små, men utsökta realistiska statyer, föreställande Jesus Kristus framför Mariaaltaret och Jungfru Maria (var faktiskt den hel. Therese av Lisieux) framför Josefsaltaret, bars ut ur kyrkan för att ställas i tornet, där de sedermera fördärvades av skador genom fukt. Antingen finns dessa vackra statyer kvar än idag men är väl i så fall i oreparerbart skick, eller också har de slängts i en container. Följande steg i ikonoklasmen var att ett antal musicerande änglar kalkades över med Den Korsfäste högst upp bland dem. Dessa fresco-målningar lär inte ha varit världens vackraste, men de flesta av änglarna lär inte heller ha varit direkt avskräckande, och framför allt gjorde de ingen skada, emedan den musik de exekverade till och med var stum. Därefter målades de stora statyerna av Jungfru Maria och Josef, som tidigare haft naturliga färger, över i smutsbrunt. I år har de nu burits ut och lämnat sina respektive altaren tomma efter sig. Naturligtvis var inte heller dessa klumpiga trästatyer några mästerverk, men inte heller gjorde de någon skada såsom livlösa prydnadsföremål. Naturligtvis kan det vara befogat att bära ut statyer av Maria och Josef ur en katolsk kyrka, om man ersätter dem med bättre statyer, vilket man dock inte har gjort och tydligen inte heller ämnar göra.

 

Denna ikonoklasm bör ytterligare illustreras med mera levande scener. I juni i år tvingades organisten Kristina Behre begära avsked, medan kören och hon själv stod i tårar över otacksamheten för ett långvarigt och väl utfört musikaliskt arbete. Vi erinrar oss att en annan organist i samma kyrka, den gamle Frans Zák, tvingades till avsked på samma sätt i början på 60-talet och att 1978 en annan organist på samma sätt avlägsnades från församlingen. Det är tydligen praxis att avskeda denna kyrkas organister precis vid sommarledighetens inträffande, så att de försvinner så smärtfritt som möjligt. Vi vet även att något av det sista som kyrkoherde Rafael Saráchaga gjorde i denna församling var att avskeda och för gott upplösa en hel kör, som dittills regelbundet hade tjänat församlingen till uppbyggelse i ungefär tio år.

 

Vi i den ortodoxa kyrkan ser dess prydnadsföremål i form av konst och utsmyckningar jämte den heliga musiken som uttryck för kristendomens kärlek. I en katolsk kyrka där organister sparkas ut bakvägen och statyer bärs ut för att fördärvas och målningar hänsynslöst kalkas över måste vi oroligt fråga oss vad som har hänt med kärleken i den katolska kyrkan, om den inte längre respekterar dess uttryck i form av kultur, skönhet och skapande."

 

I Nr 3-4 1991 av samma tidskrift hörs liknande tongångar i ett inlägg, signerat "en god katolik", daterat den 18 mars 1991:

"- - - -

I somras avskedade McCormack organisten Behre, som därmed blev den tredje martyrorganisten i vår kyrkas historia. Därefter har kyrkans stora inre ommöbleringar inträffat. Emellertid har allt gått riktigt till, tillstånd har sökts, saken har diskuterats med kyrkoråd och församlingsråd, man har till och med efterlyst synpunkter från församlingen, och ytterst få har visat sig vara emot ombyggnadsförslaget. Först efter operationerna har folk börjat reagera.

 

Naturligtvis är resultatet beklagligt. Man har fullständigt förstört kyrkans inre arkitektur och krossat dess enhetliga stil. Resultatet av "ansiktslyftningen" är en kall och död sterilitet som är närmast sarkofagaktig. De nya bänkarna i koret är funktionella, men fula. Allt liv och all värme i utsmyckningen av kyrkan är borta. Det mest märkvärdiga med hela bestyret är att församlings- och kyrkorådet faktiskt låtit sig luras att gå med på allt detta. Dessa ändringar har man genomfört under åberopande av det Andra Vatikankonciliet, men det finns ingenting i det Andra Vatikankonciliet som säger att man ska kasta ut Jesu föräldrar ur kyrkan. Utseendemässigt har vår kyrka invändigt blivit till en banal avskräckande kalvinistisk gravkyrka och till en av Göteborgs allra fulaste och kallaste ... Den benämnda "ikonoklasmen" i vår kyrka är att direkt jämföras med protestanternas ursinniga angrepp mot statyer och bilder i tyska kyrkor under 1500-talet, varvid oskattbara kulturvärden gick förlorade. Ett liknande fall var den franska revolutionens destruktiva helgerån mot de franska katedralerna, varvid även mycket vackert förstördes utan vettig anledning. Man kan även ifrågasätta det förnuftiga i att omvandla en katolsk kyrka till en protestantisk, när protestantiska kyrkor i Sverige står tomma, medan allt fler strömmar till katolska och ortodoxa helgedomar bara för att komma bort från protestantismen. Men det värsta i vår kyrka är att dessa meningslösa operationer har kostat pengar och att det är församlingen som har fått bekosta sin egen kyrkas inre förstörelse.

 

Samtidigt har kyrkoherde McCormack ställt till det för sig och för församlingen i framtiden, vilket är beklagligt, då han började så bra. De goda kontakter med församlingens äldsta gräsrötter som han i början så klokt vinnlade sig om att odla är vad han först och främst har förstört i och med kyrkans inre skändning. Att restaurera kyrkan till dess ursprungliga skick (med änglar, statyer, predikstol m.m.), vilket en god och human präst som Zielinski säkert gärna hade velat göra, kommer nu att kosta förmögenheter. John McCormack har gått i samma fälla som van Pottelsberghe: han har missbrukat det Andra Vatikankonciliet genom att använda det som ursäkt för att göra om kyrkan och församlingen efter sin egen personliga smak.

 

Det enda vi kan göra i protest är att sluta betala våra kyrkoavgifter, sluta besöka jul- och vårmarknaderna och i stället betala våra pengar till tydligen välbehövliga underjordiska tidskrifter som "Adoremus in aeternum", då sådana säkerhetsventiler är vår enda möjlighet som katoliker i Sverige att få våra argument framförda."

***

 

Pater Kasimir Pawlak stannade i sex år i Uddevalla som S:t Petri (Trestadsområdets) förste kyrkoherde. År 1988 blev han förflyttad till Göteborg och fick arbeta som hjälpkaplan i ett år. 1989 blev han själasörjare för polska gruppen i Göteborg. Han fortsätter därvid den verksamhet som sedan 1983 bedrivits av pastor Stanislaw Matula. Den sistnämnde lämnade församlingen hösten 1989.

*****

 

Den 31 december 1990 finnes 145 312 katoliker i Sverige.

 

*****

 

S:t Petri församling i Trestadsområdet tecknar köpekontrakt på Trollhättans Missionsförsamlings Centrumkyrka den 2 april 1991. Köpeskilling: 4 miljoner kr.

 

***

 

Håkan Jerrhage (f. 1948), tidigare präst i Svenska kyrkan och efter konversion bl.a. lärare i katolska skolan, vigs till präst i Kristus Konungens kyrka den 15 september 1991. Han är gift och familjefar. Han blir kaplan i församlingen.

 

*****

 

1991 - närmare bestämt den 7 oktober - firar Kyrkan 600-årsjubileet av den heliga Birgittas helgonförklaring. I samband med statsbesök hos påven Johannes Paulus II i Vatikanstaten den 3 maj detta år besökte Sveriges konung Carl XVI Gustaf och hans familj också den heliga Birgittas hus och Birgittasystrarnas konvent vid Piazza Farnese i Rom. I Peterskyrkans krypta hade han tidigare lagt ned en krans vid drottning Kristinas grav. I Sverige firar stiftet detta Birgittaår bl.a. med stiftsvallfärd till Vadstena den 15 juni 1991. Från den 3 till den 8 oktober arrangeras av Vitterhetsakademien i samarbete med Birgittastiftelsen i Vadstena ett forskarsymposium med syfte att sätta fart på birgittaforskningen.

 

*****

Den 9 november 1991 fyller Monsignore Sigfrid van Pottelsberghe de la Potterie, församlingens tidigare kyrkoherde - sedan 1976 verksam i Helsingborg - 70 år och går i pension.

*****

 

Av Sveriges 8,6 miljoner invånare 1992 är 150 000 katoliker. Dessa har 120 präster och 37 församlingar.

Den 26 januari 1992 invigs S:t Petri kyrka i Trollhättan av biskop Hubertus Brandenburg. Omvandlingen av det gamla missionshuset till katolsk kyrka har varit anförtrodd åt arkitekten Jörgen Kjaergaard från Stockholm. Själva kyrkolokalen är lite romantiskt 20-tal med brunt trä som bryter av mot de vita väggarna. Arkitekten har lyckats med konststycket att använda delar av den gamla estraden för att göra ett fint kor i den aningen platta, men breda absiden. Runt sidorna och ovanför vapenhuset löper läktare. I en med kyrkan hopbyggd vinkelbyggnad är kyrkoherdebostad, pastorsexpedition och församlingssal inrymda. Trestadsförsamlingen omfattar hela Dalsland, Bohuslän norr om Stenungsund och området söder om Vänern från Vänersborg i nordost till Lödöse i söder. Där bor 1 400 registrerade katoliker. Kyrkoherde vid denna tid är Furio Cesare (f. 1954 i Italien; anländ till Sverige vid 10 års ålder, prästvigd i Malmö 1987), vilken tidigare bott i Uddevalla, där ett par Sacré Coeur-systrar är verksamma. Drygt 60% av församlingens medlemmar bor i Trollhättan - Vänersborg - Lilla Edet.

 

***

 

Förre Göteborgskonvertiten och prästen Tryggve Lundén (f. 1917; prästvigd 1957) avlider den 29 oktober 1992. Efter en olyckshändelse, som gjorde honom förlamad, lämnade han prästämbetet 1964. Han ägnade sig sedan åt vetenskapligt arbete. Åtta år efter olyckan blev han filosofie hedersdoktor i Lund.

***

 

På kyrkans tomt i Göteborg fanns, som vi minns, sedan 1962 en katolsk låg- och mellanstadieskola under ledning av Skolsystrarna de Notre Dame. Önskemål förelåg om en komplett grundskola, d.v.s. låg-, mellan- och högstadium. Därför började man planera för ny tomt, ny skolorganisation m.m. Något som krävde både tid och energi - liksom de vanliga uppgifterna i alla storstadsförsamlingar: undervisning för barn, ungdomar och vuxna samt dem som var intresserade av att konvertera. Till detta kom kateketundervisning för barn som inte gick i katolska skolan. Andra aktiviteter: scouter, universitetets studenter, handikappgruppen Tro & Ljus, Birgittinoblater och Pensionärsgruppen. Julmarknaden hade stor omfattning, var välbesökt och inbringade ett välkommet ekonomiskt tillskott.

 

Den 1 juli tillträder den svenskfödde sekularprästen, pastor Tobias Unnerstål (f. 1965, prästvigd 1992), som kaplan i församlingen.

 

Det var meningen att passionisterna skulle stanna i Kristus Konungens församling i fem år. Det blev sju år, innan man kunde lämna tillbaka den till stiftet. Detta skedde den 1 oktober 1993. Kyrkoherde från detta datum blir Göran Degen. Sedan denne lämnade Göteborg 1979, har han varit ungdomspräst och därefter 1985-93 kyrkoherde i Sundsvall.

 

*****

Låt oss avslutningsvis se, hur det under det här aktuella skedet ser ut i fråga om själavården för speciella språkgrupper:

 

För kroater: Monsignore Franjo Prstec lämnar i och med 1992 års utgång sin tjänst som ledare för den kroatiska missionen i Göteborg. Efterträdare som rektor för denna mission fr.o.m. den 1 januari 1993 blir pastor Stipo Sosic (f. 1948, prästvigd 1975).

 

För slovener: Själavården för slovenerna har sedan 1977 handhafts av pastor Joze Drolc (f. 1945, prästvigd 1970). Denne blir entledigad den 31 augusti 1993. Fr.o.m. den 1 september 1993 är pastor Zvonko Podvinski (f. 1956, prästvigd 1982) rektor för den slovenska missionen.

 

För ungrare: I augusti 1991 lämnar pastor Pál Rastovacz Sverige efter 7 år som själasörjare för ungrarna i stiftet. Fr.o.m. den 1 september 1991 övertas hans uppgifter som ledare för ungerska missionen i Sverige av pastor Józef L. Ajtos från Ungern. Denne lämnar sin befattning den 1 februari 1992. Ingen efterträdare ännu utsedd.

 

För spansktalande: För denna grupp arbetade från hösten 1987 passionistpatern Warren Womack (f. 1922, prästvigd 1949), vilken vid uppnådd pensionsålder kom till Sverige för att arbeta som volontär. I augusti 1990 flyttade han p.g.a. sjukdom tillbaka till sin kommunitet i USA. 1992 återvänder Womack - efter att ha tillfrisknat - till Sverige. Fr.o.m. den 1 oktober 1992 utnämnd till präst vid spansktalande missionen i Göteborg.

 

Orientalisk-katolska missionen: Pastor Abraham Garis (f. 1953, prästvigd 1989) blir fr.o.m. den 1 januari 1991 utnämnd till själasörjare för katoliker som tillhör syrisk-kaldeiska riten och andra riter.

 

Förhållandena inom den italienska och den polska själavården framgår av ordinarie text.

 

*****

 

Källor:

 

Privata samlingar: Klipp ur pressen om Göteborgs katolska församling.

 

Barbro Lindqvist: ÅR FÖR ÅR. Katolska kyrkans väg i Sverige 1688-1988.

 

Roland Allnert

2005-04-25, reviderad 2009-04-06