Ny kyrka, ny herde

 

Den 1 februari 1937 föreslår kyrkorådet biskopen, att ett av G. Albert Gustafssons Byggnads AB lämnat anbud på 362.528 kr. för uppförandet av församlingens nya kyrka i hörnet av Sten Sturegatan och Parkgatan skall antagas. Kontraktet undertecknades av samtliga närvarande medlemmar i kyrkorådet den 5 februari. Biskopen besökte under denna första vecka i februari Göteborg för att underteckna kontraktet. Samtidigt utnämndes efterträdare till kyrkoherde G. M. Kuipers, som flyttat till Oskarström.

 

Ny herde blev Frans Krijn, född i Maastricht, Holland, den 17 december 1892. Han prästvigdes i Roermond 1919 och arbetade därefter som präst i Holland och Norge. – I Norge hade fader Krijn varit verksam 1925-31, först som spiritual vid St. Elisabeth Hospital i Tromsö, sedan som  kyrkoherde vid St. Olavs kirke i Oslo.  – Såväl från Norge som från sitt hemland hade denne erfarenhet av kyrkobyggen. Samtidigt hade han utövat en omfattande journalistisk verksamhet och var fortfarande korrespondent för ett flertal stora tidningsföretag i Holland. Krijns ordination gällde från 1 februari.

 

Att bygget inte tidigare kunnat bli av har berott på svårigheter med finansieringen, Biskop Müller meddelar att utom de insamlingar som göteborgsförsamlingen ordnat har bidrag till kyrkobygget lämnats av trosbröder både på andra håll i Sverige och även i utlandet. Sammanbyggd med själva kyrkan, som blir av tegel och får koppartak, är det meningen att anlägga även prästgård och senare också en byggnad för skolan m.m., men tills vidare får allt utom själva kyrkan anstå. Förlitande sig på allas stora intresse och givmildhet hoppas emellertid kyrkorådet och biskopen att inom 4 månader kunna börja med att även uppföra den nya prästgården. Förutom beslutet att omedelbart börja med nybygget kungöres söndagen den 7 februari 1937 följande: "Som ett anmodande exempel får omnämnas, att då en av våra församlingsmedlemmar (Max Klusendick från Alingsås) hörde denna glädjande nyhet (d.v.s. om byggnadskontraktets undertecknande), som vi alla så länge längtat efter, lämnade denne omedelbart en gåva på 10.000 kr. Nu, i morgon då nybygget skall sättas i gång, vilja vi med tacksamhet komma ihåg alla dem, icke minst våra präster, som under årens lopp ha arbetat för denna sak. Vi vilja nedkalla Guds välsignelse över nybygget genom att varje söndag läsa en bön till Kristus konungen och varje onsdag till församlingens skyddspatron St. Josef."

 

Krijn får fullmakt att å biskopens och församlingens vägnar leda byggnadsföretaget. Han gör det med stark arm, omsorgsfullt och klokt. Strejk och lockout samt svårigheter vid fundamenteringen medför nya dröjsmål och högre kostnader.  

 

Från den 6 maj 1937 får församlingen en ny kaplan, Gösta Pontén (1903-1983). Denne var av gammal småländsk prästsläkt och hade studerat teologi i Lund i fyra år, då han beslöt sig för att konvertera och studera till katolsk präst. Dessa studier bedrev han i Innsbruck, där han prästvigdes 1934.  

 

I maj skriver biskopen att kyrkorådet självt får avgöra, hur man skall förfara med bygget av prästgården. Förslag väcks att finansiera detta bygge med ett lån på tomterna i kvarteret Diamanten till en höjd på 100.000 kr. Med anledning av grundförhållandena måste pålningen göras 1,1 meter djupare än beräknat och det arbetet tar en månads tid utöver den som avsetts. Betonggjutningen av grunden för prästgården påbörjas den 6 augusti och den 13 augusti börjar grundgjutningen för kyrkan.

 

Den 23 oktober 1937 läses i Göteborgs-Posten:

"Katolska kyrkan tar form.

 

Ett torn börjar resa sig över det gula och gröna bladverket i Allén, när man kommer från Stampbrohållet, där nu redan slanor och bjälkar börjar skymma Fattighusåns yta intill själva bron. Tornet är inte så högt ännu, men när det blir färdigt kommer det säkert att bilda ett vackert inslag i stadens anlete – det är den nya katolska kyrkans blivande himmelssträvare, som börjat gjutas.

Vid ett besök där finner Göteborgs-Posten hela grunden färdiggjuten, och man kan nu tydligt se hur templet är planerat. Grått i grått ligger här hela kyrkgolvet, och framme vid koret, längst bort från Ullevi alltså och intill f. d. Krügerska villan, höjer sig altaravsatsen i två trappavdelningar. Det ser rätt egendomligt ut, detta kala grå, som i sinom tid väl enligt katolska kyrkans sed skall så helt döljas av en de yttre sinnena mera tilltalande inredning – här skola rökelsekar svängas och latinska böner ljuda under valven..."

 

Den 31 oktober 1937 firar Göteborgs katoliker katolicismens nyaste fest, den av Pius XI instiftade högtidsdagen till Kristus-Konungens ära, med att under högtidliga former lägga grundstenen till sin nya kyrka, en av de första i världen, som tillägnas Kristus Konungen. Efter 8-mässan samt före och efter högmässan finnes tillfälle för dem, som önskar underteckna grundstensläggningens dokument, att göra detta i biblioteket. Kyrkorådet undertecknar strax efter högmässan ett särskilt dokument. Grundstensläggningen äger rum kl. 12.30. Församlingsborna äger tillträde till byggnadsplatsens högra sida. Dokumentet, som sedermera nedlägges under den nya kyrkans högaltare, lägges denna dag under högmässan på altaret i den gamla kyrkan för att nedkalla Guds välsignelse över nybygget.

 

Katolska Församlingsbladet Hemmet och Helgedomen lämnar i sitt kommande nummer följande utförliga redogörelse för denna viktiga tilldragelse:

 

"Grundstenen lagd till den nya kyrkan i Göteborg.

 

Under stor anslutning såväl från katolikernas som protestanternas sida firade Göteborgs församling den 31 oktober på Jesu Kristi Konungadömes fest grundstensläggningen till sin nya kyrka, som kommer att bliva belägen på en av de vackraste platserna i staden.

Man fick vid detta tillfälle ett nytt bevis på att tidningspressen i Göteborg i allmänhet intar en tolerant och i vissa fall nästan sympatiserande ställning till katolska Kyrkan. Hittills har man i varje fall aldrig talat om "den romerska faran" i samband med vårt nybygge, som tid efter annan varit omnämnt i pressen.

När grundstensläggningen skulle äga rum efter levithögmässan i den gamla S:t Josefskyrkan, stod en mycket kompakt människomassa samlad på och omkring den nya kyrkans byggnadsplats. För den stora allmänheten torde denna ännu knappast erbjuda någon intressant anblick. Katolikerna själva, som längta efter den dag, då den eviga lampan skall tändas i deras nya tempel och med spänning följa arbetets gång på byggnadsplatsen, kunde nu med glädje konstatera, att murarna till det nya prästhuset börjat att skjuta i höjden samt att betonggrunden till kyrkan är lagd, så att man i varje fall kan få en föreställning om den nya kyrkans form och omfång. Det var nog inte utan andakt de nu för första gången gingo upp för den redan färdiga trappan, framför vilken kyrkans portal skall resas. Och så visste man, att arbetet nu skall gå raskt framåt, såvida inga oväntade hinder möta.

Om själva ceremonien vid grundstensläggningen innehöll Göteborgs-Tidningen redan samma dag på aftonen en längre artikel, ur vilken vi saxa följande utdrag:

"Prästerna stego i full ornat ur sina bilar. Kyrkoherde Frans Krijn i korkåpa och pastorerna G. Pontén och A. Tillquist iförda vita dalmatikor. Företrädda av korgossar med processionskors och brinnande vaxljus begåvo de sig upp till platsen för det blivande högaltaret och hade i sällskap några pampar, som på särskilt sätt hörde ihop med dagens högtidlighet: arkitekt E. (Carl E.) Rosell, entreprenörerna, ingenjörerna Gustafsson och Hellqvist, kontrollanten ingenjör Holmén samt det katolska kyrkorådet, av vilka herrar de flesta sågo anmärkningsvärt svenska ut. Officianten höll ett kort tal, som förklarade den stundande ceremonien. Både kyrkans grundsten och fundament böra välsignas, eftersom Guds hus enligt gammal god hävd bör stå på invigd grund. I katolska Kyrkans böner erinras vi om, att Kristus är den första och gudomliga hörnstenen och Petrus den andra. Gud skall åkallas. Vi böra bedja honom att taga detta heliga rum i besittning, och vi skola anropa alla de heliga att med sina böner styrka vår bön, så att arbetet må slutföras Gud till ära! Därefter välsignades grundstenen därigenom att ett kors gjordes med mursleven och hela ceremoniens innebörd sammanfattades i bönen: I tron på Jesus Kristus lägga vi denna grundsten i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn för att den sanna tron och Herrens fruktan och broderliga kärlek må härska här och för att denna plats må användas till bön och till att anropa och förhärliga vår Herres Jesu Kristi namn, som med Fadern och den Helige Ande lever och regerar i evigheters evighet!

I grundstenen nedlades samtidigt ett dokumentskrin av koppar, som innehöll var sitt exemplar av Göteborgs dagliga tidningar, ritningar till den nya kyrkan samt fotografier av den gamla. Vidare ett pergamentsdokument. Detta senare som också givit rum för en hel del församlingsmedlemmars namnteckningar och som tillsammans med det övriga innehållet i skrinet under den föregående högmässan legat på den gamla kyrkans altare och nu skulle vara med under det nya högaltaret, hade en egendomlig personlig stil, som skilde det från de vanliga torra formulären vid dylika tillfällen. Dokumentet har följande ordalydelse:

 

"I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

I Herrens år 1937, då kristendomen och Kyrkan lida ute i världen såväl under en våldsam kamp mot Gud och religionen som under motsättningar mellan staterna och folken;

då vår Helige Fader, Pius XI, i hög ålder och efter en allvarlig sjukdom, som förde honom till gravens rand, med hjältemodig uthållighet och beundransvärd kraft styr Guds rike och försvarar dess rättigheter mot alla angrepp;

då vår Biskop, Hans Excellens Dr. Johannes Erik Müller, som Göteborgs församling har så oändligt mycket att tacka för och om vilken den till sin stora sorg fått erfara, att hans ihärdiga arbete för Kyrkan i Sverige nedsatt hans lekamliga krafter, ehuru han å andra sidan till vår glädje fått uppleva den andliga trösten av att kunna fira S:ta Eugeniakyrkans, nutidens äldsta svenska katolska kyrkas 100-årsjubileum;

då Konung Gustaf V regerar liksom en landsfader för sitt folk och statsminister Per Albin Hansson värdigt står i spetsen för landets regering och landshövdingen för Göteborgs och Bohus län är Malte Jacobsson och borgmästare för Göteborgs stad är Ivan Nyborg och stadsfullmäktiges ordförande är Ernst Birger Jungen;

då kyrkoherden för Göteborgs katolska församling är pastor Frans Krijn, hjälppräster äro pastor Gösta Pontén och pastor Ansgar Tillquist;

då kyrkorådets medlemmar äro herrarna Nicolai Johannsen, Max Klusendick, Gustaf Edvard Törnell, Johan Verheijen och Karl Gösta Westberg, blev på Jesu Kristi Konungadömes fest den 31 oktober under högaltaret grundstenen lagd till denna nya Jesu Kristi Konungakyrka.

Den katolska församlingen i Göteborg står i särskild tacksamhetsskuld till arkitekten Carl E. Rosell, ingenjören Albert Gustafsson och ingenjören Hugo Hellquist, kontrollanten, ingenjör Walter Holmén, till byggnadsarbetare med verkmästaren J. W. Mattsson i spetsen, till ingenjörerna Filip Ahlrén, Per Frenell och Olof Frykfors jämte deras personal och firmorna A. E. G. och Gerhard Oving samt icke minst till byggnadsnämnden i staden Göteborg.

Församlingens tacksamhet gäller likaledes alla, som bidragit till nybygget med sina gåvor, stora och små, men framför allt med sina mäktiga böner; biskopar och alla präster, som ha arbetat för och i den gamla kyrkan samt alla församlingsmedlemmar, som under tidernas lopp församlats i denna, bevarat tron och överlämnat den katolska traditionen till senare släkten. Församlingen står även i berättigad tacksamhetsskuld till det övervägande flertalet av Göteborgs borgerskap, som visar fördragsamhet mot densamma.

Det är med stor glädje vi i dag samlas till denna högtidliga akt och det är med tillförsikt vi nedkalla Guds välsignelse över framtiden. Måtte detta tempel bliva ett härligt vittnesbörd om vår kristna tro på Kristi gudom och Kristi gudomliga herradöme över den mänskliga individen och det mänskliga samhället.

Lovad vare Jesus Kristus i all evighet. Amen."         

 

Efter Allhelgonalitanian och skrinets nedläggande välsignades högtidligt hela den blivande kyrkans fundament och den enkla men anslående kyrkofesten var slut."

 

Liknande beskrivningar av högtidligheten stod införda i alla Göteborgstidningar. I allmänhet var tidningarna även försedda med stora och vackra bilder från grundstensläggningen.

 

 

På domssöndagen (21/11 1937) celebrerar biskop Müller högmässan och utdelar i samband med aftongudstjänsten bekräftelsen. Det blir den sista konfirmationen i S:t Josefs kyrka. Påföljande dag, den 22 november 1937, har Morgontidningen följande reportage om denna i församlingens historia så viktiga händelse:

 

"Katolikernas biskop förrättar konfirmation.

 

Med handen lyft till välsignelse över de knäböjande folkskarorna, som till trängsel fyllde den lilla S:t Josefskyrkan, från vars fasad den heliga stolens färger – gult och vitt – vajade, skred biskop Müller i går upp mot koret, uppvaktad av prästerskapet och företrädd av korsbärare. Hans Högvördighet tog plats på sin biskopliga tron och den högtidliga mässan tog sin början på slaget 11. Kyrkoherde Frans Krijn celebrerade med fader Pontén som diakon och benediktinerpater Tillquist som subdiakon. Altaret strålade av ett tjugotal brinnande vaxljus, rökelsens blåa vågor stego mot valven och kören utförde, dagen till ära, under dir. Zaks mästerliga ledning en mässa av Schubert med offertorium av Mozart. Solistpartierna sjöngos glansfullt av fröken Berger och hr Simonsen.

Då det var sista gången biskopen avlade besök i den lilla kyrkan vid Spannmålsgatan, som snart får lämna rum för något mera modernt byggnadsverk, tilldrog sig givetvis biskopens predikan mycket stort intresse. Sedan evangeliet sjungits talade den katolske överherden i anslutning till domsöndagens evangelietext om det gångna och det kommande. På domsöndagen bedja vi det dalande kyrkoårets aftonbön, sade tal. Men när vi tänka på, att det är sista gången vi få ända ett år här i denna vår gamla kyrka, vilja vi också bedja denna lilla helgedoms aftonbön. Framför allt vilja vi tacka Gud. Vi vilja med tacksamhet minnas den ädla katolska drottning Josefina av Sverige, som jämte den dåvarande apostoliske vikarien Studach främst bar omsorgen om detta tempels tillkomst och som alltid var sina svenska katolikers trofasta stöd. Sist vilja vi katolska kristna i tacksamhet vara trogna mot Kyrkan, ihågkommande att denna lilla S:t Josef blott är ett litet sidokapell i den väldiga, världsomfattande katedral, som med sina 380 miljoner människor över hela jordkretsen uppstämmer ett mäktigt Credo i förening med de triumferande helgonen i himmelen. Hon är, som en protestantisk professor uttryckte det, "den mäktigaste uppenbarelsen i vår värld av Guds godhet och kärlek."

 

Av protokoll från kyrkorådssammanträde den 14 mars 1938 framgår:

§ 5: - beslutades antaga ett anbud från M o. O Ohlssons klockgjuteri i Ystad å tre stycken kyrkklockor med en vikt av 300, 500 och 1000 kg. inkl. mekaniskt ringmaskineri, allt komplett levererat och uppsatt till ett pris av kronor 9 225:-.

Namnen på klockorna föreslogs av Kyrkoherden till resp. Josef, Maria och Birgitta.

§ 6: - bänkarnas utsmyckning: förslag att på gavlarna insnida en kombination av krona och spira, symbol hänvisande till Kristus Konungen.

§ 8: - grindar till dop- och biktkapellen skall utföras i järn. Enligt prisuppgift 1 000 kr. för båda grindarna.

§ 13: - beslut om taklagsfest: till samtliga arbetare, 39 st., utbetalas 5 kr., till verkmästaren 15 kr. När kyrkobygget är fullt färdigt skall en särskild fest anordnas för dem.

 

Av artiklar i dagspressen under mars 1938 framgår att yttertaket nu är pålagt och att av tornet endast 6 meter återstår.

 

I den  yttre konstnärliga utsmyckningen skall ingå en relief i sten över ingångsdörren.  Konstverket som utföres av skulptören Oscar Johannesson visar Kristus överlämnande nycklarna till Petrus. Gruppen kompletteras av två ytterfigurer, på ena sidan den helige Ansgar i full biskopsornat och på den andra sidan den helige Sigfrid med en modell av Husaby kyrka i sin utsträckta hand. Gaveln prydes högst upp av en relief i bränt tegel, som utföres av professor August Weckbecker från München (d. 1942). Denna relief, som föreställer Kristus som konung överlämnas av konstnären som gåva.

Det är egentligen endast arbetet med interiören som återstår. Även kyrkans inre kommer att få en värdig konstnärlig utsmyckning. Bakom altaret planerar man att uppsätta en stor Kristus-figur. Kyrkan får givetvis ett par sidoaltaren, av vilket det ena avskiljes för Guds Moder och det andra för S:t Josef. Golvet i koret kommer att beläggas med grön Berga-marmor och altaret skall hållas i ljusa färger. Kyrkans höga fönster skall förses ned glasmålningar – det blir de tolv apostlarna som skall framställas på dessa.                                                                                                                                                                                                          Prästgården bakom kyrkan, som står i förbindelse med denna med en för ändamålet byggd korridor, är i det närmaste färdig och kommer inom kort att tas i besittning  av kyrkoherden. Kyrksalen kommer att erhålla 300 sittplatser.

 

I juni 1938 kan man i en av Göteborgs dagliga tidningar under rubriken "KATOLSKA KYRKAN INFÖR SIN FULLBORDAN" läsa bl. a. följande:

 

"Kyrkans interiör är nu också så pass färdig att man kan bilda sig en föreställning om hur den kommer att ta sig ut. Den är hållen i basilikestil med platt tak, koret blott obetydligt upphöjt och rund absid. Några sidoskepp i egentlig mening finns inte men i kyrkans längdriktning går en gång utmed varje sida. Gångarna avgränsas från huvudrummet genom rundbågar och i dem finns nischer uppsatta, där de i varje katolsk kyrka obligatoriska korsvägsbilderna skall placeras.

Genom att allra största delen av utrymmet reserverats för huvudskeppet gör kyrkan ett luftigt och rogivande intryck. Man beräknar få plats för omkring 300 personer på en gång och de behöver inte sitta trångt. Höjden till taket är inte mindre än 11,5 meter.

-----------

Golvet i kyrkan blir belagt med kalkstensplattor, koret får dock marmorbeläggning. Taket består av ohyvlade furubjälkar, som laserats och oljats. Det påminner för resten inte så litet om Masthuggskyrkans tak.

Hur kyrkan konstnärligt skall utsmyckas är inte avgjort ännu.

Rosengård bakom kyrkan.

Bakom kyrkan ligger prästgården, som står i förbindelse med kyrkan genom en utomordentligt vacker arkadgång. Innanför denna bildas en liten rosengård i stil med de medeltida klosterträdgårdarna.

På prästgårdens nedre botten finns utom kök och matsal lokaler för församlingens föreningar och pastorsexpeditionen. Vid behov kan man genom sammanslagning av tre mindre rum få en ganska rymlig församlingslokal. I övre våningen får de tre prästerna sina bostäder, ett arbetsrum och ett sovrum var."

 

På Kristi lekamens fest (19/6 1938) försiggår högtidlig klockinvigning vid nya kyrkan

En Göteborgstidning skriver den 20 juni 1938:

 

"Rökelse och vigvatten vid katolskt klockdop."

 

 "Ganska mycket folk hade samlats vid den nya katolska kyrkan i går middag, när kyrkoherde Frans Krijn invigde de tre klockor, som inom en snar framtid skola, som kyrkoherden sade i sitt tal, "i harmonisk samklang sjunga med i kören av stadens övriga kyrkklockor".

Största delen av den katolska församlingen i Göteborg hade givetvis mött upp och inte mindre än tre nunneordnar voro representerade, S:t Josefssystrarna, de bayerska skolsystrarna, som skola efterträda de förra och ha hand om undervisningen i katolska skolan, samt Elisabethssystrarna. Men dessutom voro påfallande många utomstående närvarande vid den korta men högtidliga och vackra ceremonin.

På slaget halv ett anlände kyrkoherden, iklädd mässkjorta, stola och en grann pluviale i spetsen för de två assisterande prästerna, fader Pontén och benediktinpater Tillquist, och korgossar med vigvatten och rökelse till högtidsplatsen, som var dekorerad i de svenska och påvliga färgerna. De togo plats bakom klockorna, som hängts upp i en bastant ställning. Framför varje klocka stod en representant för donatorerna. Alla tre klockorna ha nämligen skänkts till församlingen.

Kyrkoherden tog först till orda och gav en kort förklaring av ceremonin. Han framhöll att det var en gammal ärevördig kristlig tradition som också kräver att varje klocka bär ett helgons namn. Därför ha vi, fortsatte han, en Josefs-, en Maria-, samt en Kristi-Konungs och Birgittaklocka.

S:t Josefsklockan bär följande inskription: "I den helige Josefs namn ringer jag välsignelse över allas arbete".

Mariaklockan bär som inskription: "I Marias, Fridsdrottningens namn, ringer jag frid över alla levande och döda".

Den största klockan ringer i Kristi-Konungens och Birgittas namn, det stora nationella svenska helgonet, "för alla kristnas återförening". I samband med att han nämnde klockornas namn och angav deras uppgift, utvecklade han i några få ord vad denna uppgift innebar.

Kyrkoherden tackade därefter donatorerna och riktade även ett tack till leverantören för hans utmärkta arbete.

Själva dopet inleddes med att prästerna läste de vid tillfället föreskrivna bönerna och under tiden sjöng kyrkokören under kapellmästare Frans Záks ledning Miserere och Laudate Dominum.

Åtföljd av de andra prästerna gick kyrkoherden därefter runt och bestänkte klockorna med vigvatten. Sedan gick han ännu en gång runt omkring dem, nu med rökelsekaret, medan han bad att "liksom rökelsen stiger upp mot himlen måtte även våra böner nå fram till Guds tron". Till slut nämnde han namnet på de skyddspatroner, till vilkas ära klockorna skola ringa, smorde dem med krisma (=invigd olja) och gjorde korstecknet över dem.

Kören sjöng som avslutning Fader vår och så vidtog ett allmänt avprovande av klangen hos klockorna. Den befanns vara god och församlingen kunde skiljas åt i den glada förvissningen att en viktig etapp på vägen mot kyrkans fullbordande var klar.

 

De nya klockorna skola ringa Angelusringning.

 

Själva högmässan i den gamla kyrkan före klockdopet hade dagen till ära – det var också Helga Lekamens fest i går – fått karaktären av en högtidlig s. k. levitmässa, celebrerad av kyrkoherde Krijn. Kyrkoherden ägnade sin predikan åt klockinvigningen och uttalade sin glädje över att församlingen fått dessa vackra och välljudande klockor. Han meddelade även att församlingen skulle återupptaga den gamla traditionen av Angelusringning mitt på dagen.

Den stora klockan skänktes av fru Wanja Söderberg, den mellersta av änkefru Wilma Björklund och den minsta av direktör Elof Hansson, vars hustru Anita Hansson tillhörde församlingen."

  

Den 26 juli 1938 berättar Handelstidningen:

 

"Kristus med påvligt kors över kyrkoportalen. Katolska kyrkans utsmyckning i full gång.

 

Arbetena med den konstnärliga utsmyckningen av Kristi konungadömes kyrka – den nya katolska kyrkan i Göteborg – pågå för fullt. Oscar Johannessons relief i bohusgranit som visar Kristus överlämnande himmelrikets nycklar till Petrus, har kommit på plats över portalen och har fått en annan, synnerligen vacker relief i sällskap. Strax under gavelbågen på samma sidofasad har nämligen uppsatts en rund releif av bränt tegel, vars färg väl harmonierar med murytan. Konstverket är utfört av den internationellt kände konstnären, professor Weckbecker och föreställer Kristus-konungen med förgylld härskarkrona och ett trearmat kors i handen. Detta sistnämnda, som också brukar kallas det påvliga korset, symboliserar det trefaldiga kyrkliga ämbetet: läro-, styrelse- (d.v.s. herde-) och prästämbetet.

 

Inne i kyrkan har ett stort steg mot fullbordan tagits. De fjorton s. k. korsvägsbilderna, som framställa detaljer ur Jesu väg mot Calvarieberget och som löpa längs långskeppet på båda sidor, äro också uppsatta. Även de äro av bränt tegel, men denna gång är färgtonen svagt gröngrå, så att den harmonierar med de putsade väggarna och med korets beläggning av kolmårdsmarmor. Samma konstnär, som gjort rundreliefen i gavelbågen, har svarat för dessa. Under det exteriörbilden mera lagt vikt på det objektiva och monumentala, kommer i dessa fjorton korsvägsbilder Weckbeckers modernistiska konstnärliga individualism klart till uttryck. Figurerna äro framställda med impressionistisk realism.

 

Nedanför högkoret uppföras på gammalkyrkligt vis två s. k. ambones eller läspulpeter för episteln och evangeliet. Deras postament är av kolmårdsmarmor som hela korets golvbeläggning, men deras överdel blir av smidd metall. Utsmyckningen bjuder på en hel del gamla, kristna symboler, såsom Kristus-monogrammet, druvor, ax o.s.v. /Evangelie- och epistelambonernas smidda överdelar kommer på plats först kring nyåret 1940. I väntan på dessa används t.v. en osmyckad, vit talarepulpet som predikstol./

 

Högaltaret är av rödbrun marmor. Dess sakramentshus och altarprydnad äro av smidd metall med reliefer föreställande änglar och gestalter ur den heliga historien. Hela altarets framsida är en stor bronsrelief, som sålunda får ersätta antependium. Två hjortar, som söka sig fram till en källa, symbolisera här det andliga livet, och hur detta förmedlas från altaret.

 

Ljuskronorna bli också smidesarbete. A. E. G., som sköter om de elektriska installationerna, har hand om en del armatur. Konstsmidesfirman A. Matousek svarar för det mesta av det rent konstnärliga. I överensstämmelse med kyrkans namn är nämligen symboliken genomförd t. o. m. i småsaker, varför också genomgående i kyrkan kombinationen törnekrans – konungakrona förekommer i den dekorativa utsmyckningen. ---"

 

Den 26 juli hissas klockorna upp på sin plats i tornet.

 

Under hösten 1938 börjar man sätta in glasmålningar i kyrkans fönster. De nedre, mindre fönstren utmed långskeppets sidogångar får målningar, som i bibliska scener skildrar Kristus som Konung och Herre över alla tillvarons områden. Dessa fönster är liksom de övre, större fönstren i långskeppets långsidor sju på den högra sidan, sex på den vänstra. De övre fönstren får glasmålningar, vilka framställer apostlarna som grunden för Kristi rike. Korets rosettfönster framställer på vänstra sidan symbolerna för de fyra evangelisterna (bevingad människa – Matteus; örn – Johannes; lejon – Markus; oxe – Lukas) och på högra sidan de fyra huvuddygderna i det kristna livet (abstinentia – självbehärskning; fortitudo – mod; iustitia – rättfärdighet; sapientia – vishet). Fönstermålningarna är utförda efter ritningar av konstnärerna Albert Figel och Philipp Schumacher. I östgavelns mittfönster ovanför orgelläktaren insättes glasmålning med S:ta Cecilia, kyrkomusikens skyddshelgon, vilken suttit på motsvarande plats i den gamla kyrkan. Det gamla paradfönstret från S:t Josefs kyrka – framställande den heliga familjen – insättes i ett fönster i prästgården.

 

Ingen orgel kan på grund av fukten byggas in, åtminstone under första året, utan man får reda sig med ett vanligt harmonium.

 

Den pompösa dopfunten av L. Hahn i dopkapellet, korsvägsbilderna, fönstermålningarna och de först efter årsskiftet levererade altarna av Untersberger-marmor är samtliga skänkta av bayerska vänner till biskop Müller, samlade i S:t Ansgarswerk för Sverige. Deras sammanlagda värde beräknas till 42.000 riksmark = c:a 70.000 kr.

 

I avvaktan på marmoraltarnas ankomst tjänar den gamla kyrkans träaltare med dess lilla, infällda, diminutiva altarskiva av sten som provisorium. Det är dock berövat alla sina nygotiska prydnader och endast försett med ljusstakar och ett enkelt, förgyllt krucifix, varför helhetsintrycket av det vackra koret inte störs.

 

Altaravsatsen i kolmårdsmarmor höjer sig i två trappavdelningar.

 

Korupphöjningen flankeras av två nyanskaffade, robusta statyer, föreställande Guds Moder – till vänster – och S:t Josef – till höger. Den förstnämnda framställer Maria med gyllene krona och blå mantel, sittande med Jesusbarnet i knät och hållande ett gyllene, korskrönt äpple i sin högra hand, medan den vänstra handen håller om det gudomliga barnet. Den sistnämnda statyn framställer S:t Josef – likaledes sittande – med vinkelhake – han var ju timmerman – i vänster hand, på vars pekfinger en duva slagit sig ned, och med en blomsterprydd stav i höger hand. I väntan på de definitiva marmoraltarna står statyerna t. v. på mindre socklar.

 

Målningen av väggarna ställs tills vidare på framtiden. "Kyrkan gör sig" dock – enligt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 26 juli –"i sitt nuvarande skick alldeles utmärkt utan väggmålningar. --- När sådana rena, enkla linjer, som i denna kyrka, inbjuda till samling och ro, är målningen i varje fall något sekundärt. Vad de många kyrkoprydnaderna i den lilla S:t Josefskyrkan beträffar, torde knappast några av dem komma till användning i det nya templet, enär de helt bryta av mot dess enkla monumentala stil." Av vördnad för den gamla kyrkans skyddspatron S:t Josef göres emellertid det lilla tvärskeppskapellet till vänster om koret till ett Josefskapell, där den gamla kyrkans altartavla och två kortavlor "Josefs död" och "Flykten till Egypten" hängs upp.    

 

Den 12 september 1938 säljs fastigheterna på Spannmålsgatan 18 till direktör Carl Ringius för ett pris av 115 000 kr.

 

I september 1938 fick församlingen en ny kaplan, Henrik Grauel, född i Bielefeld i Tyskland 1903, som nyvigd präst detta år den 16 september anländ till Sverige. Han ersatte Tillquist, som lämnat församlingen i slutet av augusti. (Grauel d. 1969.)

 

Sextonde söndagen efter pingst (25/9) förrättades den sista högmässan i gamla kyrkan; denna mässa är en tacksägelsegudstjänst till S:t Josef. Det kungöres, att den nya kyrkan först skall invigas privat och att den högtidliga konsekrationen äger rum senare.

 

Den 1 oktober 1938 förtäljer Handelstidningen:

 

"Första mässan i morgon i nya katolska kyrkan.

 

I dag har katolska kyrkan, som så många enskilda medborgare i Göteborg, verkställt sin oktoberflyttning. Den sista mässan lästes i den lilla S:t Josefskyrkan på Spannmålsgatan kl. 9 fm av kyrkoherde Krijn. Högaltaret var redan borttaget, varför kyrkoherden måste celebrera sin mässa vid det lilla Maria-altaret på vänstra sidan. Den röda evighetslampan, som då den på sin tid för första gången tändes inspirerade Viktor Rydberg till en av hans vackraste dikter om  den kulturbevarande traditionen under "medeltidens stjärnenatt", har nu släckts för alltid i detta söndervittrade tempel, men i morgon tändes den ånyo i ännu vackrare gestalt uppe i högkoret till Kristus-Konungens nya kyrka, som då för första gången tas i bruk efter en kort och anspråkslös välsignelseakt. -----

 

De små fönstren i den undre raden äro nu fullt färdiga. De äro målade av professor Schumacher från München och utförda i mera traditionell stil vad både färg och komposition beträffar än de stora fönstren. Då endast mittfältet är figurerat, ha stora krav på lämpligt färgval och dekorativ uppläggning av de symboliska scenerna ställts på konstnären. Det genomgående motivet är Kristus såsom konungen. Hans närvaro på bröllopet i Kana får illustrera konungamakten över familjen, hans stillande av stormen får symbolisera hans härskarställning över naturen, välsignandet av barnen hans ställning som barnens konung, hans undervisning i templet hans betydelse som sanningens konung o.s.v. På ett ofta fyndigt sätt har konstnären här med utnyttjande av för allmänheten kända bibliska motiv varierat det tema som givit kyrkan dess namn."

 

På kvällen lördagen den 1 oktober invigdes den nya kyrkan med tillåtelse av monsignore Assarsson, ställföreträdande vikarie i biskopens frånvaro, enligt "Ritus benedicandi novam Ecclesiam". Hela prästerskapet var närvarande och deltog.

 

På Rosenkransfesten, söndagen den 2 oktober 1938, hålles den första högmässan i den nya kyrkan, varvid Te Deum sjunges. Predikan utgör en kristen och kyrklig programförklaring.

 

Dagen därpå, den 3 oktober lämnar Morgontidningen följande referat av kyrkohögtiden:

 

"Kyrkans uppgift: centrum för kristen, human kultur.

Invigningshögmässa i går i Kristus-Konungens kyrka.

 

Tio smala vaxljus brunno på högaltaret under jättepalmer och kyrkan var till trängsel fylld av folk, som till och med måste packa sig samman på den rymliga mittgången, då den prästerliga processionen kl. 11 i går förmiddag framträdde i den nya katolska kyrkans kor för den högtidliga invigningshögmässans firande.

Först utfördes vigvattensbestänkningen av kyrka och menighet av kyrkoherde Krijn, iklädd pluviale, assisterad av pastorerna G. Pontén och H. Grauel iförda dalmatikor. Den liturgiska färgen för festdagen var den vita, eftersom den katolska kyrkan i går firade den s. k. Rosenkransfesten. Under vigvattensceremonien utförde kören under dir. Záks ledning Asperges me såsom gregoriansk koral.

Vid den därpå omedelbart följande levithögmässan tjänstgjorde fader Krijn som celebrant med assistens av pastorerna Pontén och Grauel som diakon och subdiakon. Rökelsen steg för första gången i blåa vågor upp mot de vita valven, och då kommunionbänk ännu fattas i den nya kyrkan, kunde allmänheten i minsta detalj följa ceremonielet. Introitus var gregoriansk, men sedan följde de musikaliska partierna Kyrie och Gloria enligt Pickas mässa. Efter Veni Creator Spiritus i dir. Záks egen sättning, bestegs ambonen på evangeliesidan av fader Krijn, som höll dagens festpredikan.

-  Om förberedelsens tid varit lång för detta kyrkobygge, sade tal. bl. a., så har fullbordandets tid varit desto kortare. Vi moderna människor ha svårt att ha tålamod, och i dessa dagar saknas sådant både hos goda och onda makter, tyckes det. Där man förr använde århundraden eller årtionden för att fullborda saker och ting, där vilja vi ofta göra undan allt på kanske ett år.

-  I detta raska tempo, som är tidens signum, få vi inte, då vi ta i bruk detta nya kyrkobygge, glömma bort att tacka alla, både levande och döda, som varit initiativtagare eller medverkat till templets fullbordan. Tacka vi Gud för Hans gåvor, skola vi tacka de människor, som nu hjälpt oss att bygga en konungslig boning åt Kristus-Konungen. I dag går särskilt vår tacksamhet till vår arkitekt, vår byggnadsfirma och våra ingenjörer samt alla arbetare, som här gjort sin sak så villigt och förträffligt. Såsom byggherre kan jag inte underlåta att i denna stund göra mig till tolk för församlingens känslor och även tacka Göteborgs stads myndigheter, allmänheten och alla intresserade. Dessa tacksägelser äro inga fraser. Vi som varit med här från det första spadtaget till dess korset kom upp på tornspiran, ha genomlevat en tid, som inte är ägnad för fraser utan för nakna fakta och påtagliga gärningar.

-  Vår nya kyrka vill påminna oss om, att Kristus icke blott är triumfatorn i himmelen utan att han också bär törnekransen här på jorden. För människan, som gråter vid sitt inträde i detta livet och lämnar det under smärta, för människan, som inte kan vara säker på friden en enda dag här, blir tanken om konungamakt genom offer och lidande begriplig. Ingen människa behöver därför känna sig främmande i Kristus-Konungens nya kyrka i Göteborg. Kyrkan bör vara levande, en sanningens pelare och grundfäste. Osannfärdigheten i vårt eget liv och i andras förhållande till oss skrämmer oss mest. Alla våra lidanden bli outhärdliga, om de äro osanna och meningslösa. Därför måste lidandena förankras i en kristen livsföring, d. v. s. en omutlig kamp för idealet.

-  En kristen kyrka skall vara ett verksamt centrum för kristen, human kultur. För att uppnå detta syfte behöver man inte reformera läran eller ändra om sanningen, lika litet som man behöver förinta och fördärva naturens värld för att lära känna dess hemligheter. Vår kyrkas svåra moderna uppgift är just att söka genomföra det gudomliga i det sant mänskliga och mitt i det alltför mänskliga och omänskliga framställa hela den universella världskyrkan i hennes skönhet och kraft alltifrån hennes grundläggning i Kristi och apostlarnas tidsålder. Må vår kyrkas andliga framträdande icke stå hennes materiella efter i enkla, monumentala linjer. En dag som denna fordrar en programförklaring. Hela programmet ligger i den nya kyrkans namn Kristus-Konungens kyrka. Här skall Gud bo i de sju heliga sakramenten, här skall han bo i våra gudstänster och tala i allas hjärtan. "Se, nu står Guds tabernakel bland månniskorna och Han skall bo bland dem" eller som Herren själv i sin inbjudan till själarna tolkar samma tanke: "Kommen till mig, I alle, som arbeten och betungade ären, och jag vill vederkvicka eder."

Efter predikan vidtog den egentliga mässan med sina olika delar: offertoriet, förvandlingen och kommunionen. Som en kuriositet kan nämnas, att kören utförde Ave Maria i en sättning av Czapek, som ehuru han var katolik beklädde posten som organist vid härvarande synagoga och var en frejdad musiker. Partituret till denna komposition finnes i Musikaliska akademien och en handskriven kopia här i Göteborg. Vid förvandlingen ringde altarklockorna och före kommunionen gåvo de tjänsteförrättande prästerna varandra den s. k. fridshälsningen eller fridskyssen, som består i den svala geste, som vi känna från Frater Angelicos alfrescomålning från Franciscus och Dominicus möte.

Sedan mässan avslutats, sjöngs Te Deum i Grubers sättning, och medan vetgiriga ynglingar utanför den nya kyrkan förfrågade sig hos hemvändande katoliker, huruvida de trodde på Gud eller huruvida det var riktigt, att "ändamålen helgade medlen", förrättades icke mindre än 3 barndop i den nya kyrkans baptizarium till vänster om huvudingången."

                                                                                                                                                                                                                                                                                            F.B.

                                                                                                                                    *****                                                              

Församlingsskolan råkade under 1930-talet i dödläge. 1938 fanns bara 16 elever, fördelade på sju klasser. Byggnaden var fallfärdig och det saknades både inredning och material för undervisningen. Föryngring av lärarkrafterna var nödvändig. Då S:t Josefsystrarnas ledning ej såg sig i stånd att tillmötesgå de erforderliga kraven, gick uppdraget att ansvara för skolan i stället över till de bayerska skolsystrarna de Notre Dame, vilka sedan december 1931 framgångsrikt lett S:t Eriks skola i Stockholm.

 

Den 19 april 1938 kom skolsystrarnas föreståndarinna i Stockholm, syster Deocara Ederer (1875-1952) till Göteborg i egenskap av föreståndarinna för den planerade kommuniteten. Redan den 23 april kom de två första – för arbete i prästgården bestämda – systrarna, Maria Reginberta för köket och Maria Willehada för hemsysslorna. I nybygget erhöll de båda systrarna kost och logi. Efterhand anlände sju systrar från München för skolan. De båda för undervisningen huvudansvariga systrarna började det nya skolåret den 1 september 1938 med 16 lärjungar. Hela september månad måste systrarna hålla skola i de gamla bristfälliga lokalerna på Spannmålsgatan, innan de i oktober kunde flytta över till en ny och mera ändamålsenlig våning på Karl Gustavsgatan 1 a, där skolverksamheten sedan skulle fortsätta att bedrivas många år framåt. Handarbetslärarinnan, syster Johanna, var även sakristan i kyrkan.                                                 

                                                                

                                                                                                  *****                                                                          

Andra söndagen i advent, den 4 december 1938, inviges den nya korsvägen.

 

Enligt senare av Biskopsämbetet lämnad redovisning uppgick byggnadskostnaderna för Kristus-Konungens kyrka med prästgård – utom tomt – till 595.000 kr. Finansieringen skedde på följande sätt: Församlingens bidrag 70.000 kr; behållning vid försäljning av huset Spannmålsgatan 18 75.000 kr; förbrukning av fonder 25.000 kr; inteckningar i kyrka och prästgård 125.000 kr; bidrag från apostoliske vikarien 300.000 kr.

 

1938 har församlingen i Göteborg 500 medlemmar.                                                                                                          

 

Fredagen den 10 februari 1939 avlider påven Pius XI i Rom i en ålder av 81 år.

 

I början av februari får kyrkan sina tre altaren – högaltare, Maria-altare och Josefsaltare. De är av rödbrun marmor. Högaltarets sakramentshus och altarprydnad är av smidd metall med reliefer föreställande änglar och gestalter ur den heliga historien. Hela altarets framsida är en stor bronsrelief, som sålunda får ersätta antependium. Två hjortar, som söker sig fram till en källa, symboliserar här det andliga livet, och hur detta förmedlas från altaret.

 

Lördagen den 11 februari välsignas kyrkans tre nya altaren, nämligen högaltaret med tabernaklet, Maria-altaret och Josefsaltaret. Redan samma dag läses första mässan vid Maria-altaret för den avlidne Helige Fadern Pius XI.

 

Första mässan vid det nya högaltaret förrättas Sexagesimasöndagen, den 12 februari 1939. Kyrkoherde Frans Krijn celebrerade denna dag högtidlig mässa och sorgehögtid över Pius XI. Han höll även minnespredikan över den bortgångne påven. Redan i vapenhuset möttes besökarna av påvens bild i stort format, draperat i svart och silver. På högaltaret brann åtta höga vaxljus och liturgen med ministranter hade iklätt sig violett, den dämpade sorgens färg. Predikstolen, draperad i svart och silver, var smyckad med vimplar i den Heliga Stolens färger: vitt och gult. Minnesgudstjänsten hade samlat en menighet, som till sista plats fyllde den rymliga kyrkan. På särskilda hedersplatser såg man de inbjudna karriärskonsulerna för de länder, där den katolska kyrkan är av särskild betydenhet. Denna sorgegudstjänst uppmärksammas rejält i dagspressen i staden. Påföljande dag, måndagen den 13 februari 1939, lämnar Morgontidningen följande redogörelse:

 

"Hans stämma från Vatikanen överröstade våldets förkunnelse.

SORGEHÖGTID ÖVER PIUS XI HOS GÖTEBORGS KATOLIKER

 

-  En man som påven Pius XI behöver inga rosor på sin grav. Där passar bättre den hårda, klara sanningen, som

han hela livet igenom omgjordade sig med som en vapenrustning.

Så karakteriserade Fader Krijn i sin minnespredikan i går i Kristus-konungens kyrka den bortgångne herden för hela den katolska kyrkan. Den högtidliga mässan var lagd som en minnesgudstjänst.

----- ----- -----                                                                                               

I sin högtidspredikan betonade kyrkoherden, huru påveämbetet uppstått och hur den andliga myndigheten skiljer sig från den världsliga, som varje nation äger. Den avlidne påvens stora insatser på det internationella området skildrades och huvudsakligast hans kamp mot de auktoritära envåldsidéerna i vissa stater och hans omutliga hävdande av individens och det mänskligas rättigheter betonades. 

-  Det är med ledsnad och harm, som man då och då ser, hur den äldsta och största kristna kyrkan misstänkliggöres, sade tal. Detta sker av folk, som mena sig förstå allt bättre än andra, ehuru deras kunskaper inte äro stort djupare än bläcket i bläckhornet!

-  En sak måste jag här säga med mer än vanligt eftertryck, nämligen, att det är en osanning, som hederliga människor inte borde sprida, att påven någonsin skulle ha välsignat vapnen. Det är kanske en ideologisk lögn men därför inte mindre motbjudande. Däremot har han en gång offentligen uttalat följande ord, som man för några dagar sedan med beröm och tacksamhet erinrade om i franska parlamentet. "Måtte Gud förinta de folk, som vilja krig." Har någon talat öppet i vår tid, så var det Pius XI. Har någon dragit  a n d e n s  vapen, när det gällt att försvara kristendomen och kyrkan, kulturen och det mänskliga värdet, så var det också den bortgångne påven. Är det inte så, att miljoner tacka honom för att de fått bevara tron på att vara människor? Överröstade inte hans stämma från Vatikanen de väldigaste och våldsammaste förkunnelser om att den enskildes rättigheter och personliga frihet nu en gång för alla upphört? -----"

 

Den 2 mars 1939 väljs den avlidne påvens statssekreterare, kardinal Eugenio Pacelli till ny påve. Han antar namnet Pius XII. I detta sammanhang kan det vara på sin plats att erinra om, att det var denne som vigde Müller till biskop i München 1923. Andra söndagen i fastan (5/3) sjunges efter högmässan Te Deum och böner hålles för den nye påven.

 

I en intervju som Göteborgs Morgonpost i dessa marsdagar gör med kyrkoherde Krijn, förklarar sig denne vara mycket nöjd med påvevalet. Som den avlidne påvens närmaste medarbetare är Pacelli, menar Krijn, djupt insatt i Vatikanens politik och kan genast ta rodret med fast och målmedveten hand. Det blir då inte möjligt att överrumpla kyrkoledningen. F. ö. tillägger kyrkoherden:

 

"Man har talat om att Pacellis val skulle betyda "krigsförklaring mot totalitärmakterna". Det är fel – kanske man kan tala om krigsförklaring mot de totalitära ideologierna, men det är en annan sak. Utan tvivel kommer Pius XII att fortsätta sin företrädares fasta politiska kurs gentemot dessa ideologier. Just i hans val av namn ligger en symbolik, som icke kan missförstås."

 

Ungefär vid samma tid kan man i en av Göteborgs dagstidningar läsa:

 

"Svensk församling skall skötas efter svenska linjer.  Ingen utlandspropaganda i katolska församlingen.

 

En världsomspännande kyrka är religiös degeneration – denna sats spriddes för några dagar sedan genom de tyska, protestantiska kyrkomännens förklaring. För att få reda på hur denna sats betraktas på katolskt håll, eftersom katolicismen är den äldsta och mest vittomfattande kyrkliga internationalen, ha vi vänt oss till kyrkoherde Frans Krijn vid Kristus-Konungens kyrka i Göteborg.

Kyrkoherden svarar med Julien Bendas träffande karakteristik av tidsläget:

-  Tre stora lidelser göra att människor i våra dagar resa sig mot varandra i mordlust och hat. Dessa tre lidelser äro: rasen, klassen och nationen. De ha nått en utveckling i vår tid, som historien inte känner till tidigare. De tendera att bli mer och mer universella. Skulle då religionen, som går ut på att predika människors värde och som vill dämpa dessa lidelser, bli blott nationell och begränsad? Det går inte an.

-  Katolska kyrkan som världskyrka är dock icke främmande för de olika nationernas egenart. Detta bevisas bäst därav, att den försöker tillvarataga sina barns intressen genom konkordat även med sådana länder, vars politiska system den ej kan gilla. Som kyrkoherde i en katolsk församling måste man emellertid lägga verksamheten så, att det allmänkristliga träder fram, ty det sant mänskliga måste vara grundval för all bärkraftig kultur. Detta är också rent evangeliskt, ty kristendomen skulle passa för alla slags folk. Om det nu uppstår särskilda krav inom en kristen sammanslutning, så måste man undersöka de särskilda behov, som finnes bakom dessa särkrav. Alldeles klart är emellertid, att man i en svensk, katolsk församling blott kan räkna med svenska och icke med utländska behov. Själv har jag som utlänning existensberättigande här endast därför, att det inte finns tillräckligt med svenska, katolska präster. En utlandsfödd församlingspräst här i Sverige måste helt enkelt betrakta sig själv blott som en representant för det svenska prästerskap, som en gång skall komma. Har någon församlingspräst en annan syn på sin uppgift kan han lika gärna stanna hemma i sitt gamla land. Som född holländare betraktar jag mig icke som stående utanför det allmänna kulturlivet. Jag tänker på de gamla förbindelserna mellan Sverige – särskilt Göteborg – och Holland. Men den holländska katolicismen har icke någon koloniserande inställning beroende delvis på, att i Holland samarbeta i politiskt avseende protestanter och katoliker. Som kyrkoherde och neutralt inställd kan man knappast vara propagandist för sitt gamla hemlands kultur annat än genom att ordentligt anpassa sig efter svenska förhållanden – men aldrig omvänt!

- För mig personligen är det t. ex. en principsak att inte ens vara med i Svensk-nederländska föreningen, ehuru jag naturligtvis inte kan fordra sådant av fåtalet holländska församlingsbor. Utlänningarna inom församlingen ha sin personliga frihet. Dock få katoliker inte tillhöra föreningar, som ej gillas av Sveriges folk. Vilja de gruppera sig efter sådana främmande ideologier böra de stanna i sitt hemland. De flesta utlänningar, som vi ha här i katolska göteborgsförsamlingen, äro svenska medborgare. Just därför finns det ingen rimlig anledning att behandla dem annorlunda än infödda svenskar. Enligt min uppfattning finns det för en utlänning som blivit svensk medborgare blott två alternativ: antingen att uppföra sig som sådan eller att upphöra som sådan! Dubbel nationalitet skapar dubbla personligheter."

                                                                                                                                     *****                                                            

 

Birgittakongregationens stiftande godkändes av biskop Müller den 2 februari 1938 och Marie bebådelsedagen (25/3) upptogs de första medlemmarna i kongregationen, som därvid började sin verksamhet, vilken är rent andlig. Den följer Mariakongregationens allmänna regler, tillämpade på de lokala förhållandena och är avsedd för gifta och ogifta damer. Medlemmarna har möten var månad och firar som festdagar Marie bebådelsedagen och Birgittasöndagen.

Under Birgittakongregationen lyder Mariaföreningen, vars ändamål är att renovera och förfärdiga paramenter (= kyrkliga prydnader av textil art), förfärdiga klädesplagg till de fattiga eller kommunionbarnen samt organisera och sy för basarerna. Den sammanträder andra måndagen i varje månad. På initiativ av kongregationen har ett lånebibliotek öppnats med en avdelning apologetisk och religiös katolsk litteratur på olika språk. Biblioteket är öppet efter alla söndagsgudstjänsterna kl. 8, 11 och 18. Boklånen är avgiftsfria och biblioteket tillgängligt för alla intresserade.                                                                      

                                                                             

                                                                                                                                    *****   

 

Söndagen den 18 juni 1939 invigdes ett nytt altarkors i rent silver – en gåva till kyrkan av en konstintresserad banktjänsteman. Med tillstånd av biskopen fick den högtidliga formen av korsvigning begagnas. Efter Asperges vidtog ceremonierna med böner, rökelse och vigvatten, varunder kören sjöng hymner till den Korsfästes ära.

Krucifixet har komponerats av kyrkoherde Krijn i samarbete med hovjuvelerare Hallbergs, som tillverkat det. Det framställer Kristusbilden i överensstämmelse med fornkyrkans uppfattning som en triumferande Kristus. Törnekronan på huvudet är ersatt med en gloria, men då även lidandet måste symboliseras, har törnekronan virats omkring den jordglob på vilken krucifixet vilar. Törnekronan runt jordgloben skall också symbolisera den ångest och det lidande, som trycker världen i vår tid. På denna glob är förresten både Jerusalem och Göteborg utsatta.

Krucifixet, som under vigningen stått på altaret, lyftes därefter upp till sin plats över tabernaklet, där det dominerade i strålande skönhet. Efter levitmässan med vacker sång bars det till Maria-altaret, där det ställdes för att på nära håll kunna beskådas av allmänheten. I sin predikan gav kyrkoherden en förklaring av korsets symbolik. För att ge Kristus-Konungens kyrkas kors en speciellt personlig prägel har det blivit komponerat med jordgloben som grundval, där alla världsdelarna ingraverats. Två städer, Jerusalem och Göteborg, har utmärkts med ett kors. Runt jordklotet har en törnekrona blivit lagd, dels som symbol för Kristi lidande och delvis också för att minna om de fruktansvärda lidanden som härjar mänskligheten i vår tid. Över den av törnen omkransade jorden reser sig korset, men inte med en lidande utan med en triumferande Kristus, sådan han framställdes i de första kristna tiderna, utsträckande sina armar, visande att lidandet för till seger och döden till uppståndelse. De båda änglarna på tabernaklet, där krucifixet står, håller en stor krona över Kristi lidande och seger på en gång.

Göteborgspressen har visat ett stort intresse för detta härliga arbete av svensk silversmedskonst. Stadens tidningar har infört fotografier av korset med hedersamma omnämnanden, inte blott för att det är vackert och originellt, utan också därför att det mera ovanliga uppdraget lämnats åt en svensk firma, hovjuvelerare Hallbergs, som häri levererat ett stort konstverk.

 

Kaplanerna Grauel och Pontén lämnar församlingen i augusti resp. november 1939. Ny kaplan från september blir benediktinpatern Leander Haase, född i Tyskland 1889, prästvigd 1916. Denne, som vistats i Sverige sedan 1928, har varit biskopens sekreterare.

 

Den 3 januari 1940 berättar Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning:

 

"Handarbetad predikstol i katolska kyrkan. – Konstsmide av göteborgare.

 

En ny predikstol i den katolska Kristus-konungens kyrka är nu färdig och uppställd på sin plats i stället för den tidigare provisoriska, som varit i bruk under ett helt års tid. Predikstolen utgöres av ett ståtligt sammanhängande konsthantverk i metall, utfört av göteborgaren, konstsmeden A. Matousek. Ritningarna äro ursprungligen uppgjorda av kyrkans arkitekt Rosell. De ha emellertid ändrats om till stor del, innan de kommit till utförande i det vackra, guldgula materialet. Arkitekt Rosell har givit kyrkoherde Krijn fullmakt att förändra ritningarna, så att de på bästa sätt skulle ansluta sig till såväl den kyrkliga symboliken som kyrkointeriören. ----- Den slutliga utformningen av ritningarna till predikstolen är en frukt av samarbete mellan honom och hr Matousek.

Predikstolen har formen av en gammalkyrklig evangelieambon. Den är alltså inte så hög som vanliga talarstolar i kyrkorna. Vidare kan man se tvärs igenom det utsmyckade "bröstvärn", varpå själva läspulpeten vilar. Predikanten kan sålunda inte med framgång praktisera gamle professor Skarstedts /Wilhelm Skarstedt (1815-1908), kyrkoherde i Solberga, kvick och snarfyndig teologiprofessor, ett av Lunds mest karakteristiska professorsoriginal/ knep att gömma sig för församlingen och sedan helt plötsligt hoppa upp som trollet ur leksaksasken. Här står han under ständig publikuppsikt från hjässan till fotabjället, vilket inte brukar vara tilltalande för nervösa talare, som gärna vilja i obemärkthet knyta handen i byxfickan eller dra upp en näsduk ur bakfickan. Då inga andra talare än en katolsk präst, iklädd sutan, rochett  och stola, här torde kunna ifrågakomma, kan systemet med genomskinlig predikstol ur alla synpunkter anses tilltalande.

I gammalkristna symboler anknyter konstverket till de kristna motiv, som av ålder bruka förenas med mässan och förkunnelsen. Ax och druvor symbolisera Nattvarden, och huvudfasaden domineras av ett krucifix på ett kors i T-form, den äldsta formen av kors, känd bl. a. från katakomberna och det s. k. smädekrucifixet. Ovanför detta kors finnes en liksidig triangel, som symboliserar Trefaldigheten. Inuti triangeln är det grekiska kristusmonogrammet, som i modern tid kanske blivit allra mest känt i vårt land genom KFUM:s föreningsmärke. På båda sidor om mittfältet finnas två av evangelisternas symboler. Man ser S:t Matteus framställd i ängelns gestalt och S:t Marcus framträda under lejonets bild. Dessa gestalter äro liksom allt annat på ambonen handarbetade.

Den nya predikstolen är uppställd på kyrkans s. k. evangeliesida. Om någon vecka skall den få en motsvarighet på epistelsidan i en likartad ambon, utarbetad av samme konstnär. Denna ambon får symbolisk utsmyckning, också den. Kyrkans orubbliga berg synes i mittfältet, och därifrån välla paradisets fyra strömmar ut över jordkretsen. På båda sidor anbringas de återstående evangelistemblemen: S.t Lucas oxe och S:t Johannes flygande örn. Denna nya ambon är i det närmaste färdig. Dess plats blir i omedelbar närhet av S:t Josefs altare, där nu julkrubban lyser i sydländsk färgprakt, omgiven av nordanlandens dunkla granskog!"

 

En del metallarbeten, såsom de båda ambonens ornament, är skänkta av Max Klusendick i Alingsås och utförda av AB Tekaverken.

 

Nittonde söndagen efter pingst, den 22 september 1940, läses i Göteborgs-Posten:

 

"Katolska kyrkans orgel inviges i dag.

 

                         ------

Den nya katolska kyrkan i Göteborg kan i dag inviga sin nya orgel, ett verk av orgelbyggare John Grönvall i Lilla Edet. Besiktningen och provspelningarna ha utfallit till fullständig belåtenhet, och samtliga sakkunniga uttalade sin lyckönskan till församlingen och kyrkans styrelse.

Hr Grönvall åtog sig att bygga orgeln trots eller kanske just på grund av de byggnadstekniska svårigheter som mötte vid förundersökningen. Väggen bakom orgelläktaren, som är placerad över huvudingången, har tre vackra, målade fönster, och det befanns nödvändigt att för att icke skymma dem bygga orgeln i två fullt avskilda delar. Men kyrkan är relativt liten och dess akustik god men känslig, det gällde att förena tonerna från de båda hälfterna av orgeln till ett helhetsintryck. I dylika fall finns ganska liten erfarenhet att gå efter, men hr Grönvall löste problemet överlägset. Hur är det alltför omständigt att beskriva. Men det finns reservlåda för luft, flera reläer, genom vilka tonen kommer omedelbart vid anslaget på manualen eller pedalen, och en massa finesser. Givetvis har man tryggat sig för elektriska avbrott i tillförseln av luft, och det finns plats för en orgeltrampare, visserligen ej i tungvikt men fullvuxen.

Orgeln har femton stämmor och är alltså bland de mindre kyrkoinstrumenten, men när alla resurser utnyttjas åstadkommas klangeffekter som icke stå de stora kyrkorglarna efter. Tonen i alla register är skön, och exempelvis corno liksom vox celeste helt enkelt underbar. Registreringsmöjligheterna äro ultramoderna och möjliggör framförande av både äldre kyrkomusik, Bach-tidens och 1700-talets speciella orgelkompositioner och moderna tonverk. -----"

 

Senare samma dag rapporterar Göteborgs-Tidningen under rubriken

"ORGELINVIGNING hos katolikerna":

 

"Vid dagens högmässa i Katolska kyrkan förrättades invigningen av kyrkans nya orgel.

Invigningen skedde efter gängse ritual och förrättades av kyrkoherde Krijn. Sedan församlingen sjungit den gamla hymnen "Loven Herren i hans helgedom" trädde kyrkans prästmän fram till orgeln där bön och växelsång utfördes. Organisten musikdirektör Frans Zák utförde några orgelsoli varefter kyrkoherde Krijn efter korstecken och sedan orgeln blivit bestänkt med vigvatten förklarade denna invigd för sitt ändamål. I sin högmässopredikan berörde även kyrkoherden den nya orgeln och kyrkomusikens betydelse för gudstjänstlivet. Efter högmässan spelades Panis angelicus med fröken Mitzi Berger som solist."

 

En dryg månad senare , söndagen den 27 oktober, meddelar Göteborgs-Tidningen:

 

"Dagens katolska mässa formade sig även till en musikalisk högtidsstund – i anslutning till Kristi Konungadömes fest – och en rad beaktansvärda musikverk kommo till utförande.

Början gjordes med en stilfull tonsättning av Davids 70:e psalm, sjungen av operasångare Knut Olof Strandberg, som med sin malmklingande stämma helt fyllde kyrkan. Därpå följde Schubertmässan i G, len i tonen och modulationen och så gott som alltigenom väl sjungen av kyrkans kör. I tur och ordning följde sedan Veni creator av kyrkans organist, Frans Zák, samt Ave Verum av Mozart för kör. Gudstjänsten avslutades med Tantum ergo av Bruckner för kör varefter organisten spelade en sonat för orgel av Guilmant.

Man hade under den myckna musiken ofta tillfälle att höra kyrkans nya orgel, som tycks passa utmärkt samman med kyrkans specifika atmosfär. Den har den mjuka disposition, som hör katolsk kyrkomusik till, och organisten är tydligen redan hemtam på instrumentet och förstår att underordna det den vokala musiken – och låta tutti ljuda mäktigt under valvet när så skall vara.

Kyrkan var för övrigt fullsatt och många stodo i bakre tvärgången uppenbart ivrigt lyssnande på musiken från ovan som också var värd att höras.                                                                                                               

                                                                                                                                                                                                                                                                                                  T. Ag."

 

Orgeln var helt och hållet en gåva av fru Wilma Björklund, Göteborg, fru E. Grönvall, Lilla Edet (orgelbyggarens fru), som skänkte makens förtjänst, så att församlingen fick orgeln  nästan till självkostnadspris, samt familjen A. Andersson, som skänkte sina sparpengar – deponerade i pastorsexpeditionen. Församlingsmedlemmarna herr Max Klusendick, Alingsås, och änkefru Wilma Björklund, Göteborg, välkända för sin generositet vid den nya kyrkans tillkomst, hedrades sedan med den påvliga utmärkelsen "Pro Ecclesia et Pontifice".

 

I november 1940 börjar den detta år prästvigde konvertiten Harald Högberg (1909-1963), bördig från Gotland, sin tjänst som kaplan i Göteborg.

 

Efter över 30 års uppehåll firas midnattsmässa på julnatten 1940. På annandagen skriver Göteborgs-Tidningen härom:

 

"Då klockan gick mot 12 i julnatten började storklockan i Kristus-Konungens kyrkas torn att ringa. Så blandade sig mellanklockans något ljusare bas med storklockans för att efterföljas av lillklockan, vars ljusa tenorstämma hördes över den mäktiga klangen av klockor. Kyrkan var till trängsel fylld då gudstjänsten skulle börja och kyrkoherde Krijn konstaterar vid ett samtal med Göteborgs-Tidningen att katolikerna vid tillfället säkert voro i minoritet.

-  Det är första gången som vår nya kyrka varit för liten, säger kyrkoherden. Den räcker annars gott till. Det kunde ingen ana att intresset var så stort för midnattsmässan. Det är en mässa som är vanlig i den katolska världen. Varför den inte hållits här i Göteborg på så många år kanske beror på att man här följt landets sed och endast hållit julotta. Sedan midnattsmässan nu återupptagits på gudstjänstordningen kommer den säkert att bli en tradition även för Göteborgs vidkommande.      

------------                                                                                      

Jag hoppas, säger kyrkoherde Krijn till slut, att inga göteborgare stördes av att kyrkklockorna ringde vid denna sena tidpunkt. Men det är väl knappast så många som sover vid denna tid på julaftonen. Vi hade dock inhämtat poliskammarens tillåtelse först. Det vackra templet var vackert smyckat med granar och ljus. I dekorationerna märktes den sedvanliga Jesuskrubban.

Gudstjänsten präglades av Grubers ljusa vackra musik. Mässan inleddes med att kören sjöng Stilla natt, heliga natt, och fortgick sedan enligt ritualen för mässor som denna. Den sakrala musiken utgjordes av Grubers Pastoralmässa och fick ett vackert och innerligt utförande. Efter Det är en ros utsprungen tonade mässan ut i ett underbart vackert Gloria.

Predikan hölls av kyrkoherde Krijn.

Den fulltaliga menigheten var märkbart gripen av den vackra gudstjänsten.

Också juldagens gudstjänster voro välbesökta även om inte rekordtillslutningen vid midnattsmässan överträffades. Särskilt vid högmässan var tillslutningen god, och denna gudstjänst hade också ett musikaliskt inslag med bl. a. flöjt och stråkmusik."

 

Första söndagen i Fastan, den 2 mars 1941, sjunger den i maj föregående år i Holland prästvigde, i Blekinge födde, göteborgskonvertiten Stig Söderberg (1906-1960), som före påbörjandet av sina teologiska studier i utlandet undervisat i församlingens skola, för första gången högmässan i sin gamla hemförsamlings kyrka. Kyrkoherde Krijn lyckönskar honom å prästerskapets och församlingens vägnar.

 

I månadsskiftet april-maj lämnar kaplanen Harald Högberg församlingen för att göra militärtjänst på Gotland. I hans ställe får församlingen en ny kaplan, Constant de Bie (1900-1972), född i Holland och prästvigd 1934.

 

Katolska Församlingsbladet meddelar den 1 oktober 1941:

 

"Kyrkoherde F. Krijn i Göteborg, vilken under ett flertal år utfört ett förtjänstfullt arbete i denna stad, kommer inom kort att lämna sin församling. I ett dekret av den 13 sept. har H. H. Biskopen till honom framfört ett varmt tack för allt trofast arbete, som han under svåra förhållanden nedlagt på församlingen i Göteborg och framförallt för hans förtjänstfulla insatser för och under byggandet av Krist-Konungskyrkan, då han fungerade såsom biskopens och församlingens verkställande organ och tillsyningsman. Kyrkoherde Krijn har av sin egen biskop, Mgr. Lemmens, vilken under dessa år givit honom tillstånd att arbeta i Sverige, erbjudits en befattning i stiftet Roermond, i vilket kyrkoherde Krijn fortfarande är inkardinerad. -----"           

 

Den 9 oktober har Göteborgs-Tidningen infört följande intervju med kyrkoherde Krijn:

 

"Att VÄRNA FRIHETEN – VÅR PLIKT mot mänskligheten.

  GÖTEBORGARNA gå ofta i katolska kyrkan.

  Kyrkoherde F. Krijn lämnar sin tjänst.

 

Då Göteborgs katoliker på söndagen fira minnet av den heliga Birgitta i Kristus Konungens kyrka, är det också sista gången som församlingens kyrkoherde Frans Krijn talar från predikstolen som katolikernas ledare här i staden. Han kommer nämligen inom kort att frånträda sin befattning. På vilket verksamhetsfält kyrkoherde Krijn sedan skall fullgöra sin gärning, vet han ännu inte – förhållandena ute i världen ha gjort att kyrkoherden, holländare till börden, inte kan återvända till sitt land utan vidare

 

-  Som holländare lyder jag under den holländska regeringen i London och måste inhämta dess direktiv för min vidare verksamhet, säger kyrkoherde Krijn vid ett samtal med Göteborgs-Tidningen. Jag tillhör stiftet i Holland, men som "icke ockuperad" och som läget nu är kan jag inte resa tillbaka till Holland. Men allt flyter ju nu för tiden, man vet inte hur saker och ting gestalta sig, och det är som sagt ännu inte bestämt var jag skall hamna. Någon efterträdare till mig är heller inte utnämnd, befattningen uppehålles på förordnande så länge.

Förhållandena ute i världen ha gjort att vi nu äro avstängda från förbindelse med Hollands katoliker, som förut bisprungit oss med kapital. Det blir den schweiziska kyrkan som nu får överta den holländskas plikter.

-  Det är inte utan att det känns litet vemodigt att lämna Göteborg, säger kyrkoherden. Jag har trivts bra här och haft glädje av mitt arbete. Vad som framför allt känts värdefullt i tider som dessa är att jag förunnats förmånen att få leva och verka i ett land som ännu är fritt.

Friheten är det värdefullaste

i tillvaron. Den skattar jag för min personliga del högst. Vi ha här i Sverige så mycket att slå vakt om och värna, och så länge vi ha det fria ordet i behåll är det vår plikt mot oss själva och mänskligheten att försvara vår kulturs dyrbaraste egendom. Ett samvetets tvång strider mot Guds ordning, samvetet måste vara fritt om vi människor skola kunna leva.

Vår tids största fel, säger kyrkoherde Krijn vidare, är att människorna anamma idéerna färdiga. Man tillägnar sig dem på det bekvämaste sättet utan att tänka. Men då människorna ställas inför praktiska uppgifter visar sig ofta ihåligheten. I denna tid med dess många politiska motsättningar kan det ofta vara svårt att samordna de olika tänkesätten och åsikterna i en församling, vars medlemmar till övervägande delen äro utlänningar. Men jag har alltid hävdat att en utlännings första plikt, då han åtnjuter gästfrihet i Sverige är att tänka och känna svenskt. Katoliker som leva i Sverige, på Sverige och äro beroende av Sverige måste alltid tänka svenskt. Kunna de inte uppföra sig som svenskar, böra de upphöra att vara det. Göra de inte det så äro de – om inte aktiva – så dock alltid passiva femtekolonnare. För oss som ha vårt levebröd här är det en heder och självrespekt att tänka och känna svenskt.                      

Enkel, öppen, rejäl och sann

vill svensken ha den religiösa förkunnelsen. Det duger inte att komma med försåtlig retorik, då blir han genast misstänksam. Jag har i min förkunnelse efter förmåga strävat att skänka åhörarna den allmänkristna blicken på tidens problem. Vi måste leva i tiden. Vår kyrka har gammal tradition och vi leva i den, men vi få aldrig fastna i dess livlöshet utan levandegöra den. Man får inte som kristen isolera sig – man måste ha kontakt med frågorna och söka lösa dem från en kristlig utgångspunkt. Här i Göteborg har särskilt efter vår nya kyrkas tillkomst intresset för våra gudstjänster bland icke katoliker varit mycket stort. Det är många gånger ett 100-tal och mera som deltaga i våra gudstjänster. Mera än någonstädes i Sverige besökas de katolska gudstjänsterna i Göteborg av protestanter. De komma inte bara en gång av nyfikenhet, utan de komma tillbaka. Även om man inte delar våra åsikter och vår tro i allt, så söker man säkert något mera än att tillfredsställa nyfikenheten på främmande riter och ceremonier. Någon propaganda har jag aldrig utsatt dessa kyrkobesökare för – religion är en samvetssak som man inte får påtvinga någon, men jag är helt naturligt glad över det märkbara intresset eller kanske något ännu mera.

-  Även om jag kanske inte ögonblickligen kallas till ett nytt fält, så saknar jag ingalunda arbete, säger kyrkoherde Krijn till slut. Det är en sak som jag för övrigt skulle vilja önska alla människor – då skulle så mycket vara annorlunda! Mina 5 år i Göteborg har varit arbetsamma men goda och lyckliga år och jag går ödmjukt vidare till den post jag nu kan komma att kallas till.

-------

Kyrkoherde Krijn kommer säkert att saknas inte minst av sina många protestantiska åhörare, som alltid fängslats av hans rika och orädda förkunnelse.

                                                                                                                                                                                                                                                                                     Rims."

 

Påföljande söndag, den 19:e efter Pingst, d.v.s. den 12 oktober, då 550-årsminnet av den heliga Birgittas kanonisering firas, står Krijn för sista gången i kyrkans predikstol, vilket påföljande dag uppmärksammas både av Göteborgs-Posten och Göteborgs Morgonpost.

 

Göteborgs-Posten meddelar således måndagen den 13 oktober 1941:

 

"En kyrkobyggare tar avsked. Pater F. Krijn lämnar nu Göteborg.

 

Med sin predikan vid åminnelsefesten över den heliga Birgittas kanonisering för 550 år sedan tog i går kyrkoherde F. Krijn avsked av katolska församlingen i Göteborg, där han verkat i fem år.

Göteborg är ju allt annat än en katolskt betonad stad, men oavsett trosbekännelse torde alla vara ganska eniga om att ett av våra vackraste tempel är den nya katolska, Kristus Konungens kyrka vid Heden. Arbetet med dess tillkomst var i icke ringa mån just kyrkoherde Krijns, men så är han också väl förfaren i praktiska ting. Holländare till börden har han bl. a. grundat en katolsk församling i sitt hemland och byggt denna en kyrka, och strax innan han kom hit, hade han som katolsk herde i Oslo ombesörjt uppförandet av Olav den heliges minneskapell vid Stiklastad. Att han nu lämnar Göteborg utan att veta, var hans nästa mission skall fyllas, hänger samman med tidens oro och kända förhållanden ute i världen, Möjligen stannar han i Vadstena, ty "man kan behöva t. ex. ett år för att ägna åt egen andlig och intellektuell uppbyggelse, när man så länge sysslat med materiella ting – jag var journalist i mitt hemland i fyra år också".

-  Jag har ju egentligen blott varit "utlånad" till Sverige, och nog finns det arbete och uppgifter i världen i dessa tider. I samband med Birgitta-minnet, som förresten är mycket levande i Nederländerna, kan jag omtala, att man just i staden Roermond i Limburg tror sig ha funnit en birgittarelik. På vinden i ett gammalt hus hittades en träskulptur, som på ena sidan bar ett adligt vapen, tillhörande en gammal släkt i grannskapet, på den andra folkungavapnet. Vad man närmare kan få ut av detta fynd är det för tidigt att yttra sig om.

En historisk predikan

blev det, som kyrkoherden efter mässan, vid vilken han assisterades av benediktinerpatern Leander Haase och kaplanen de Bie, höll för sin församling. Han erinrade om den stora svenska kulturkvinnans verk och om den strid, som uppstod kring hennes helgonförklaring genom påven Bonifacius IX för 550 år sedan. Den rörde sig om hennes inblandning i frågan om var påven skulle bo, i Rom eller Avignon, och man anföll henne för att hon blandat sig för mycket i kyrkopolitik. Detta, ansåg pater Krijn, var bara naturligt och förståeligt, då hon som ättling av lagmän och ledare, själv gift med en lagman, var politiskt inställd, skolad och bildad. Och små egna fördelar drog hon av sina insatser.

Ehuru hennes arbete mest var förlagt utomlands, har hon betytt oerhört mycket för svensk kulturs höjande, och hennes ande har verkat mest efter hennes död. Påven Martin V stadfäste 1417 giltigheten av hennes kanonisering, men nu började man bråka om hennes uppenbarelser, vilka somliga ansågo heliga, andra åter som kätterska. I slutet av 1400-talet fastslogs, att de ej finge jämställas med evangelierna, och hennes fiender genomdrevo en förordning, som alltjämt teoretiskt-kyrkohistoriskt är i kraft, enligt vilka de ej får läsas från predikstolen.

-  Birgitta var huvudet högre än de flesta, hon hade att göra med, och hon betyder och har betytt, alldeles oavsett vad hon är för oss katoliker, otroligt mycket för det svenska namnet särskilt i södra Tyskland, i Belgien, Holland och England, för att inte tala om Italien, där hon mest verkade. En svensk kvinna, för svenskarna att vara stolta över!

Kyrkoherde Krijn predikade som vanligt på svenska, alldeles utmärkt svenska utan brytning för övrigt, och man förstår, att han slagit rot här. Men andra uppgifter vänta, kanske sociala, var vet han ej.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                  E."

 

Göteborgs Morgonpost slutligen ger sin rapport den 13 oktober följande utformning:

 

"Birgitta, ett föredöme i tider som våra. 550-årsminnet högtidligt firat i Katolska kyrkan.

 

Det är i år 550 år sedan Birgitta blev helgonförklarad. Först på senare tider har man riktigt förstått hur stor och inspirerande hennes gärning var ej bara kyrkligt utan även kulturellt och nationellt. Birgittas lysande begåvning, starka personlighet, mod och frimodighet göra henne till ett föredöme i tider som våra, särskilt för dem som ännu har ordet fritt och kunna tala klart och högt och personligt.

Det var kyrkoherde Frans Krijn i Katolska församlingen som karakteriserade Birgittas insats, då hennes minne i går firades med högtidlig mässa i Kristus-Konungens kyrka. På samma gång var det kyrkoherdens avskedspredikan, i det att han nu lämnar sitt verksamhetsfält i Göteborg. Till sista plats hade kyrkan fyllts, långt ut i dörren stodo de församlade.

-  Den 7 okt. för 550 år sedan blev Birgitta helgon och den 8 okt. firades för första gången Birgittamässa i S:t Peterskyrkan i Rom, sade kyrkoherde Krijn. Avgjort måste  Birgitta räknas till de stora bland Guds helgon. Den personliga självständigheten är ett av hennes starkaste grunddrag. Med mod och frihet kunde hon vara sig själv, fast detta ej godtogs på alla håll. Den ena besvikelsen efter den andra drabbade henne. Hon var en mycket omtalad och mycket omstridd person. Hade hon flera fiender än vänner, så hade hon åtminstone den trösten, att hennes vänner voro henne så mycket mer tillgivna. Hon kunde vara oerhört sträng men också oändligt mild. Hennes uppenbarelser äro en utförlig lärobok i kristendom och man förvånar sig över hennes stora vetande, som var rikare än många teologers. En så begåvad kvinna och en så rakryggad karaktär kunde ej heller undgå att befatta sig med tidens problem även på det världsliga området, där hon gjorde en stor insats, ävensom på det kyrkopolitiska området.

Det stötte på stora svårigheter att få Birgitta helgonförklarad. Fyra gånger blev förslaget till hennes helgonförklaring fastställd men upprepade motstånd restes innan den slutligen skedde 1391. Men det tog fem år innan Sverige gjorde hennes kanonisationsdag till allmän helgdag. Och ej förrän 1417 stadfästes slutgiltigt helgonförklaringen. Därmed gjordes det slut på striden om hennes personliga helighet. Tvisten om hennes skrifter fortsatte emellertid alltjämt och nya stormar väcktes om hennes uppenbarelser. Det var först i slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet, som dessa började spridas i handskrift och tryck.   

-  Inte alla stridsmän äro enbart orosstiftare, även om de oroa sin omgivning, sade kyrkoherde Krijn till sist. Det är den rättmätiga envisheten och uthålligheten i förening med mod, som gör dem besvärliga för samtiden. Att tänka sig en Birgitta i ett oväder som detta, som nu far över världen! Vi önska, att hennes bild alltid måtte stå levande för oss."

                                                                             

                                                                                                                             *****                                                            

 

Krijn förflyttas till Birgittasystrarna i Djursholm, där han blir verksam som själasörjare fram till i mars 1946. Han lämnar Djursholm den 13 april 1946.

 

                                                                 ***                                                                 

Källor:

 

Göteborgs katolska församlings arkiv:          Församlingskrönika av Tryggve Lundén. Otryckt.

 

-                           "                            -:               Kungörelseböcker. Otryckta.

 

Privata samlingar:                                            Klipp ur pressen om kyrkobygget och församlingen.

 

Kristus Konungens Katolska Församling:  Festskrift med anledning av Kyrkans 50-årsjubileum.

                                                                           Den 2 oktober 1988. 

 

 

 

Roland Allnert

2005-02-04