SVENSK KATOLICISM OCH SVENSKA KATOLIKER SEDAN 1500-TALET, del 1



SVENSK KATOLICISM OCH SVENSKA KATOLIKER SEDAN 1500-TALET.

Qui Ecclesiae renititur et resistit, qui cathedram Petri, super quam fundata est Ecclesia, deserit, in Ecclesia se esse confidit? (= Kan den, som gör motstånd mot och handlar i strid med Kyrkan, den som överger Petri Stol, på vilken Kyrkan är grundad, vara säker på att befinna sig i Kyrkan?)

S. Cyprianus

Kyrkofader, d. 258.

Det led mot aftonen. Medeltiden nalkades sitt slut. Dess dag, som klarast strålat i skolastikens ljus, som skapat gotiken, som fostrat helgon som den helige Franciscus och teologer som den helige Thomas av Aquino vid sidan av påvar som Innocentius III och konungar som Ludvig den helige — denna dag var förbi. Ett nytt blad i historien påbörjades i nattens tecken — kätte- riets natt, som höljde halva kristenheten i sitt mörker. Renässansen och reformationen påbör- jade, vad den franska revolutionen skulle fullborda. Även Sverige överväldigades av mörkrets makter.

Gustaf Eriksson Wasa svek som konung S:t Eriks heliga banér, som han segerrikt burit vid Brännkyrka, svek sin ed, att skicka sig efter S:t Eriks lag. Förhållandena gynnade honom. A-deln var krossad genom Stockholms blodbad. Hierarkin var bruten i sina spetsar. Förbindelsen med Rom var avbruten. Kyrkan var utarmad av krig och dryga gärder. De oroliga tiderna hade löst auktoritetens och lydnadens band.

Hänsynslös blev framfarten och de motsträviga drabbades hårt. De främsta bland trons försvarare drevos i landsflykt. Som den sista av "den gamla regimens" prelater i Sverige dog electus av Strängnäs, Magnus Sommar, i Krokeks kloster 1543. Då hade också den gamle Hans Brask gått hädan (d. 1538), bruten av sorger och landsflyktens vedermödor. Då ledarna voro borta blev förstörelsearbetet så mycket lättare. Till det yttre var allt färdigt redan på 1530-talet. De talrika bondeupproren beredde dock avsevärda svårigheter. Och katolicismen levde kvar t. o. m. vid hovet. Konungens svärmoder, fru Ebba Eriks-dotter Wasa, underhöll länge brevväxling med Olaus Magnus, som efter broderns död (1544) som ärkebiskop av Uppsala residerade i Rom. Drottningen, Margaretha Leijonhufvud, synes heller aldrig ha

övergivit sin tro, att döma av hennes givmildhet gentemot Vadstena kloster, som ännu ut- gjorde "en trons örtagård i kätteriets vildmark", ehuru det förde ett tynande liv sedan munk-

konventet sprängts.

Även i Rom fanns en härd för svensk katolskt liv — S:ta Birgittas hospital, där de svenska katolikerna samlades. Det var även här, som Olaus Magnus tillbragte sina sista dagar, flitigt sysselsatt med skriftställeri. Men den 2 augusti 1557 gick också han hädan. Vid hans döds- bädd, fjärran från hemlandet, i hospitalet vid Piazza Farnese, stodo tvenne svenska präster från hans födelsestad, Linköping, en italiensk birgittinbroder och några få utländska vänner. Sveriges sista katolska biskop var borta. Den apostoliska successionen i S:t Ansgarii länder var utslocknad. Nattmolnen skockade sig allt mörkare, skymningen föll på.

Dock — ännu en gång skulle molnväggen brista och den nedgående solens sista strålar lysa över Sverige. Man hoppades då, att det var en ny dag, som bröt in — men hoppet sveks; om också icke strax, så blev det snart uppenbart.

Gustaf Wasa hade gått att avlägga räkenskap för sitt fögderi. Erik XIV hade avsatts. I Sverige regerade Johan III med sin katolska drottning Katarina Jagellonica. Ingen ny trosbekännelse hade lyckligtvis fastslagits — ett bevis på, var motiven lågo för "reformationens" genomföran- de. Det katolska livet visade tecken på en ny blomstring. Katolska traditioner bevarades inom många familjer. Gamle greve Per Brahe, konungens syskonbarn, sågs med misstänksamhet av de lutherska prästerna. Släkten Brask i Linköping var också katolsk. En av dess medlemmar, Nils Hansson Brask, var en nära förtrogen hos Johan III och borgmästare i Stockholm. — 1576 slog Laurentius Norvegus ("Klosterlasse") upp sina bopålar i Gråmunkeklostret på Riddarhol- men. Början syntes lovande. Men tidigt slog man in på fel väg. Samtidigt med att man upptog underhandlingar med Rom, begynte man med den olycksaliga liturgin, som utkom 1576 och ytterligare trasslade till förhållandena. De mångfaldiga intrigerna och underhandlingarna un- der de följande åren, i samband med Antonio Possevino’s (it. jesuit, påvlig legat, d. 1611) be-sök i Sverige och Pontus de la Gardie’s (fältherre och legat av fransk börd, f.1520, i svensk tjänst 1565, d. 1585) mission till Rom torde här kunna förbigås. Alltför känt är ju miss- lyckandet, icke minst tack vare (eller kanske snarare "på grund av") Johan III:s olyckliga vankelmod och det bristande samarbetet på katolskt håll. Även mäster Lars måste lämna Sverige i augusti 1580. Katarina Jagellonicas tidiga död, 1583, betydde en svår förlust.

Ännu var dock ej allt förlorat. I jesuitkollegierna i Braunsberg (i forna Ostpreussen), Olmütz (i Mähren) och Rom arbetades det ivrigt på utbildandet av svenska präster. I januari hade mäster Lars sänt de första sex svenska ynglingarna till Collegium Germanicum i Rom. Sedan följde en jämn ström av svenskar till utlandet. En matrikel från Braunsberg 1) räknar intill 1585 ett femtiotal svenskar och finländare, en matrikel från Olmütz 2) intill 1580 ett tjugotal. Alltför mycket av intresse finnes här i fråga om dessa jesuitlärjungars öden och — slutligen — martyrium eller landsflykt för att det skulle kunna förbigås.

Redan i början av 1580-talet begynte de första trosvissa missionärerna återvända till hemlan- det. En rapport till Possevino från våren 1583 omtalar, huru en viss Olaus Marci Sundergel- teus från Finland, förut luthersk pastor, men nu magister i Olmütz och prästvigd, vid ko- nungens hov genom sitt oförskräckta uppträdande vållade stor oro bland det lutherska präs- terskapet 3). Rätt snart synes han dock ha lämnat Sverige "för att återupptaga sina studier". År 1599 återfinnes han i en förteckning på svenska katoliker 4) som prost i Dorpat. I Rom skatta-des han så högt, att man gav honom i uppdrag att skriva en finsk grammatik. Samma uppgift beträffande Sverige gavs åt en annan lovande yngling, Petrus Cuprimontanus. — Bland de mest intressanta av jesuitlärjungarna äro tvenne bröder Jussula av en troligen från Raumo till Sverige flyttad släkt. Båda fingo slutligen "dyrt umgälla sin obrottsliga trohet mot sin lagliga konung och sin tro" (Biaudet). Den äldre brodern, Johannes, prästvigdes i Olmütz och blev sedan hovkaplan hos hertig Sigismund. I februari 1585 försvarade han med glans sin tro inför det församlade lutherska prästerskapet. Efter en kortare vistelse i Vadstena följde han 1587 Sigismund till Polen. Hans person och öden äro emellertid av så stort intresse, att de fordra en särskild behandling. 5) — Bland alumnerna från Braunsberg märka vi även Laurentius Magni Gothus, brorson till Uppsala-ärkebiskoparna Johannes och Olaus Magni, hovkaplan hos Sigismund, vidare Peter Brask, sedan konung Sigismundi sekreterare, och systerson till Stockholms borgmästare. Av visst intresse är ju även, att biskoparna Paul Junsteus i Viborg och Ericus Erici i Åbo söner voro katoliker och studerade hos jesuiterna. En son till biskop Erik Falck i Linköping, Bengt, var även katolik. Han blev sedermera fältöverste hos Sigis- mund och avrättades i Linköping 1600. Hans bror Erik blev riddare av den hel. Graven och dog på en beskickning till Spanien.

Allt tydde på, att kampen ännu skulle komma att stå het. Då avled konung Johan 1592, och Sigismund förenade Sveriges krona med Polens. Hans tronbestigning åsågs med mycket olika känslor och förhoppningar. Det katolska partiet såg i honom återställaren av den fäderneärvda katolska tron, det protestantiska, som leddes av hertig Carl, fruktade honom som den katolska reaktionens man.

Innan Sigismund hann besöka sitt nya rike, vågade hertig Carl sammankalla mötet i Uppsala 1593, där den Augsburgiska bekännelsen antogs och liturgin förkastades. Om katolikerna stadgades, att de skulle få stanna i riket, blott de icke höllo "uppenbara samqvemder i hus eller annorstädes eller elliest försmädeligen talte om" den lutherska läran.

Det katolska partiet var ändock så mäktigt, att man ej direkt ville stöta sig med det. Dess främsta företrädare, frukterna av återföreningsarbetet, voro Erik Brahe, greve till Wisings- borg, konungens syssling, vidare bröderna Lindorm och Knut Lilliehöök af Fårdala (vanligen kallade Bonde) och tre bröder av ätten Gyllenstierna, Erik, Axel och Jöran. I Finland leddes det kungliga och katolska partiet av marsken Klas Fleming, som personligen åtminstone, ej öppet, var katolik. Vadstena kloster hade efter Possevino’s besök en kort blomstring. I början av året 1593 avled abbedissan Katarina Bengtsdotter Gylta. "Grandaeva et curis defessa monasticis animam suam in manus sui creatoris feliciter tradidit" (= Ålderstigen och ut- mattad av omsorger om klostret överlämnade hon lyckligt sin själ i sin skapares händer) .De nio kvarvarande nunnorna valde Karin Olovsdotter till abbedissa och Sigismund stadfäste valet. Vid samma tid hade redan dotterkonventet i Nådendal utslocknat. Redan år 1591 gick den sista nunnan, Elin Persdotter, samma väg som sina medsystrar.

Men natten lyckades slutligen förkväva ljuset och solen gick ned i moln. Kampen mellan Sigismund och den upproriske hertig Carl slutade med den förres nederlag. Slaget vid Stångebro 1598 och Finlands erövring 1599 avgjorde striden. Lidandets tid begynte för de svenska katolikerna. Redan i sin kröningsförsäkran hade Sigismund tvungits att lova utesluta katoliker från statsämbeten och att icke upprätta katolska kyrkor och kloster. Söderköpings riksdag 1595 inrymde i sitt beslut religionsfrihet blott åt tio namngivna katoliker, bland dem greve Brahe. Alla katolska präster träffades av landsförvisning. Vadstena kloster stängdes. De sista åtta nunnorna måste taga sin tillflykt till Danzig. I birgittinerklostret där avled abbe- dissan Katarina Olovsdotter den 18 juli 1625 och den sista nunnan, Anna Larsdotter den 15 december 1638 6), då således den heliga Birgittas orden utslocknade i Sverige. Generationers verk var därmed ödelagt.

Det längsta motståndet bjöd man hertig Carl i Finland. Här hade under Klas Flemings skydd ett starkt konungsligt och katolskt parti uppstått. Särskilt Borgå var en högborg för katolicis-men. På Kiala gård bodde Sigismunds sekreterare Niklas Rask, på Bjurböle höll ståthållaren Henrik Mattsson Huggut hov. Båda voro ivriga försvarare av den gamla tron. I Sagu, nära Åbo, bodde tre bröder Stjernkors, av samma ätt som medeltidsbiskopen. Deras mor, Elin Kurck, brorsdotter till Nådendals sista abbedissa, Birgitta Knutsdotter, var i ett senare äkten- skap förenad med Bertil Ivarsson Tott till Järppilä. I Sagu kyrka förvaras ännu i dag ett ciborium, märkt med Bertil Ivarssons och hans hustrus vapen och initialer 7).

Vad beträffar stormännen i Sverige i allmänhet, så måste det sägas, att det i ett flertal fall är omöjligt att bestämma, vilken tro de omfattade. En viss indifferentism synes mångenstädes ha härskat, dels direkt en följd av "reformationen", dels till följd av det ständiga vacklandet hit och dit. Hade Sigismund segrat, är det otvivelaktigt, att åtminstone Finland inom kort tid varit återfört till den katolska Kyrkan.

Då hertig Carl underlade sig Finland, flydde flera av Sigismunds anhängare till Polen. Bl. a. fältöversten Måns Ivarsson Stjernkors dog i landsflykt 1628. De kvarstannade fingo känna hertigens straffande hand, som föll tung över landet. Blodbad anställdes vid Åbo och Viborg. Bland de avrättade voro den unge friherren till Vik, Johan Fleming, hans broder Olov, vidare Nils Olovsson Stjernkors, tvenne Tarvast’er, en Creutz, en Munck af Fulkila m. fl.

Även i Sverige gick hertigen hårdhänt tillväga. Blodbaden vid Kalmar, där även den katolske ståthållaren Lars Rålamb halshöggs, och i Linköping vittna nogsamt därom. Den blodskuld hertigen i sin hämndgirighet hopade över sig var större än själve Christian II:s. Flera med- lemmar av högadeln och andra lyckades i tid draga sig i säkerhet i Polen. Där dog Erik Brahe 1614, där levde Gyllenstjernorna ännu länge. De landsflyktigas egendom konfiskerades enligt bestämmelse i Norrköpings arvförening, där orden lyda: "Twertom igen har then, som af riksens inbyggiare faller ifrån wår christelige religion sit godz förwerkat och förwises af riket, på thet han icke må hafwa tilfälle sitt förgift at witpy". En sorglig tid var det, denna tid, då de svenskar, som höllo fast vid sin tro, måste åldras och dö i utlandet. En bland dessa, annars blott alltför ofta glömd, var den olycklige sonen till Erik XIV, Gustaf Eriksson Wasa, som 1607 dog i fångenskap djupt inne i Ryssland, fjärran från sitt land, sin släkt och sina vänner.

Även de funnos, som icke ens i landsflykten undgingo hertigens hämnd. Den förut omtalade Johannes Jussula, som sedan blivit kanik i Wilna och kyrkoherde i Pernau, föll vid sistnämnda stads erövring genom svenskarna i fångenskap år 1600. Länge försmäktade han sedan i fängelse, för att slutligen duka under av umbäranden och tortyr. Brodern Josef synes ha delat hans öde.

En annan akt av förföljelse var processen mot Petrus Petrosa. Denne man, född i Österbotten, hade i likhet med så många andra studerat i Braunsberg, men 1604 vågat sig tillbaka i sällskap med tvenne kamrater, Borlangius och Nilsson, samt t. o. m. fått anställning i hertigens kansli. Sänd med depescher till kejsar Rudolf i Prag begick han den oförsiktigheten att göra ett besök i Krakau. Hemkommen ställdes han inför riksdagen i Örebro 1606 och dömdes till döden. Det honom tillskrivna mordförsöket på hertigen är icke överensstämmande med verkligheten 8). Werwing 9) berättar om honom: "… blifwandes Petrosa nu i Örebro straffad til lifwet, sedan han ock hade uppenbarligen bekänt sig wara utaf den Påfwiska Religionen, och til des förswar framdrog så spisfundige skiäl, at Doctor Johannes Raumannus nödgades dem dagen derefter på predikestolen wederlägga. Hiertat blef ock utur honom skurit, medan han ännu lefde, och af skarprättaren honom kastat på munnen, der han nu, litet förrän han dödde, ropade: O, Jesu, Maria, uppenbarandes dermed, uti hwad Religion han war lärd och uptuktad". Kamraterna Borlangius och Nilsson tvingades att åse avrättningen, till följd varav den senare förlorade förståndet. Båda kastades i fängelse, därifrån de 1611 dock lösgåvos. Biskopen Olaus Belli- nus, hos vilken Petrosa någon tid bott, suspenderades.

Dessa fakta ha här blivit omnämnda — icke för att därmed på något vis ett försök skulle göras att överbjuda t. ex. den spanska inkvisitionen — därtill äro olikheterna i förhållandena alltför stora och jämförelsepunkterna alltför få — utan för att i någon mån bidraga till den mångbepri- sade protestantiska tros- och samvetsfrihetens allsidiga belysning.

Under Gustaf Adolfs regering kvävdes katolicismen i Sverige definitivt. I Örebro stadga 1617 heter det: "Hwar och någon härtill eller efter thenne dag, han ware af hwad stånd han will, faller ifrån wår rätte christelige tro, han skall aldrig hafwa, hwarken boning eller hemvist ej heller niuta något arf, rätt eller rättighet inom Sveriges gränser, utan aktas och hållas lika wid en död och ware biltug öfwer alt Swerige". Att denna stadga även iakttogs och tillämpades, bevisar den kända avrättningen av de tvenne katolikerna, riksdagsmannen och borgmästaren Zackarias Anthelius och kgl. sekreteraren Georg Behr (Ursinus) 1624.

Åtta år tidigare, alltså året före Örebro stadga hade riksarkivarien Johannes Messenius på Gustaf Adolfs och Axel Oxenstiernas föranstaltande dömts till livstids fängelse på mycket lösliga grunder. Denne märklige man, född i trakten av Vadstena, hade studerat hos fäderna i Braunsberg och blivit filosofie doktor i Ingolstadt. Sedan hade han avsvurit sin tro, tagits till nåder av hertig Carl och 1609 blivit professor i Uppsala samt slutligen riksarkivarie.1616 blev han som nämnt anklagad för delaktighet i papistiska stämplingar och dömd. På Kajaneborg i höga norden fick han tillbringa sin fångenskapstid. Där var det han skrev sitt Scondia illustra- ta, som även kom att omfatta ett latinskt kväde över katolska martyrer. Där var det, som ångern slutligen överväldigade honom och bragte honom tillbaka till hans ungdoms katolska tro. Bekanta äro dessa hans ord i ett av hans arbeten: "Jag erkänner härmed inför Gud och människor, att jag med min tro omfattar den romersk-katolska bekännelsen, såsom varande den enda sanna, samt den, utan vilken ingen kan bliva salig. Jag tackar Gud, att han ryckt mig, såsom ett får bland de nittionio, ur ödemarken till den sanna tro, i vilken jag vill både leva och dö. Jag förklarar också härmedelst, att vad jag mot nämnda bekännelse talat, skrivit och gjort, det har skett allt av nödtvång och skrymteri samt mot min bättre övertygelse; ty beder jag alla himmelens helgon att hos Gud mana gott för mig och utverka förlåtelse såväl för denna, som andra mina synder". — Tvenne år efter Gustaf Adolfs — och Sigismunds — död fick Messenius under bevakning flytta till Uleåborgs stad, där han slutade sina dagar 1636.



Sidan skapades 2002-12-19. 1