Hålla sig på sin kant:
Vara lite avvaktande. Talesättet anses ha sin grund i äldre tiders måltidsseder, då alla år ut
samma skål med varsin sked. Den som med sin sked dristade sig till att komma för långt in i den
så kallade smörhålan eller bredde ut sig på grannens område blev tillsagd att hålla sig på sin kant.
Ana ugglor i mossen:
Vara misstänksam. I Sverige är uttrycket känt sedan tidigt 1800-tal, men troligtvis är det ett
lån från danskans "der er ulve (vargar) i mosen", som användes redan på 1600-talet. När vargen
utrotades i danmark blev uttrycket innehållslöst och eftersom ulvar och ugglor uttalas ganska
lika i danska dialekter så ersattes varg med uggla.
Sitta i samma båt:
Uttrycket lär ha använts för första gången år 96, alltså ett väldigt gammalt uttryck.
Det var biskop Clemens av Rom från den romerska kristna församlingen som
skrev till församligen i Korint. Han hade drabbats av inre stridigheter och framhöll i brevet att
det var dumt av de kristna att strida inbördes- de satt ju i samma båt.
Trampa i klaveret:
Detta uttryck kommer troligen från ordstävet: Det låter sa bonden/klockaren, trampade i klaveret
(med träskorna).
Stå där med sin tvättade hals:
Att lägga ner möda på något förgäves. En anekdot om två pojkar har gett upphov till detta uttryck.
Pojkarna var bjudna på kalas och hade fått order av sina mödrar om att tvätta halsen.
Den ena pojken gjorde som hans mor sagt och den andre inte. När pojkarna sedan fick veta att
kalaset var inställt utbrast den smutsiga; "Där står du med din tvättade hals".
Ont krut förgås inte så lätt:
Elaka människor klarar sig alltid. Uttrycket är helt enkelt en feltolkning av det tyska;
"Unkraut vergeht nicht" -ogräs förgås inte.
Slå dank:
Dank kommer från det gamla verbet danka som betyder dingla - hänga och slänga. Ur denna
betydelse utvecklades sedan gå och slänga med armar och ben, vara sysslolös.
Det är inge ko på isen:
Alltså ingen överhängande fara eller brådska. Talesättet kommer från 1800-talet och fortsätter:
så länge rumpan hänger på land!
|
Komma till kritan:
Den ursprungliga innebörden är när det är dags att betala. Det syftar på att man förr på
värdshusen hade en svart tavla där mana ntecknade vad gästerna åt och drack. När det sedan
var dags för betalning kom det till kritan.
Gå bärsärkagång:
Ingen vanlig företeelse men det händer. Beteendet kommer ursprungligen från fornnordiska
förhållanden. Bärsärk kallades en krigare klädd i björnskinn och under en strid kunde en sådan
gripas av ett blint raseri och gå fram som ett vilddjur.
Göra någon en björntjäst:
En tjänst som blir till skada för mottagaren. Uttrycket har sin grund i en fabel av fransmannen La Fontaine
som levde på 1600-talet. Fabeln handlar om en man som har en björn som husdjur. En gång
när mannen låg och sov satte sig en fluga på hans näsa. Björnen som ville befria mannen från obehaget
tog en sten och krossade flugan- men spräckte samtidigt skallen på mannen.
Fy katten:
En förskönande omskrivning för "fan". I folktron förknippades katten med hin håle och ansågs ha något
demoniskt i sitt väsen.
Komma på grön kvist:
Att få det bra ekonomiskt. Talesättet har sitt ursprung i en fabel från 1500-talet. Fabeln handlar
om en turturduva som sörjde sin döde make så att hon aldrig mer ville sätta sig på en grön kvist,
utan endast på de uttorkade och döda.
Skrapa med foten:
Att bete sig underdånigt (alla med hästar vet vad det betyder=)
Uttrycket kommer sig av den gamla seden att man visade sin artighet genom att föra
ena foten bakåt så att den ströks mot golvet och frambringade ett skrapande ljud, samtidigt
som man bugade.
Vara utom sig:
Vara mycekt upprörd. Frasen är känd sedan början av 1700-talet och kan härledas till en uråldrig
föreställning att vissa människor har en förmåga att lösgöra sin själ från kroppen och
i en annan gestalt (vanligtvis en djurskepnad) låta den färdas fritt omkring.
Veta var skon klämmer:
Känna till vari problemet ligger. Det var den grekiska författaren Plutarchos som myntade
uttrycket. Han skrev en biografi över den romerske fältherren Aemilius Paullus, vilken hade en
ung och vacker hustru som han lät sig skiljas ifrån. Hans vänner förebrådde honom och
menade att hon var ju både vacker och ung. Paullus ska då ha pekat på sin ena sko och sagt att den också var ny
och vacker, men att bara han visste var den klämde.
|
Krypa till korset:
Att erkänna sina misstag. Uttrycker har sina rötter i en religiös botgöring då man fick
krypa fram till ett krucifix. Vid krucifixet skulle man visa sin ånger och lova att inte upprepa
sin synd.
Leva på stor fot:
Talesättet kommer från den tiden då snabelskor var moderna. Storleken på den uppåtsvängda
snabeln framtill på skon blev längre ju större förmögenhet och finare titel man hade.
Under 1300-talet bestämdes att en ofrälse inte fick ha längre snablar än 15 centimeter,
baroner dubbelt så långa och grevar fyra gånger så långa.
Dansa efter någons pipa:
Det vill man ju inte göra. Även detta uttryck härstammar från en fabel, denna gång av
den grekiska diktaren Aisopos som levde på 500-talet f.Kr. Fabeln handlar om en fiskare som
försökte locka fiskarna till sig med hjälp av flöjtspel. Men det lyckades inte så han la ut
sitt nät istället. När han såg fiskarna sprattla i näten förebrådde han dem för
att de inte dansat när hans pelat utan först när han slutat.
(vad detta har med pipa att göra vet jag tyvärr inte)
Lugn som en filbunke:
Filbunke är en skål med tjocknad sur mjölk som får ett gräddlager överst, eftersom
den görs på oskummad mjölk. Ordet filbunke är känt sedan 1600-talet men lugn blev den inte förrän i mitten på
1800-talet då det i Johan Jolins En komedi försäkras; "Jag är lugn, lugn som en filbunke.
Som att slå vatten på en gås:
Eftersom vatten inte fäster på gåsens infettade fjädrar så är det verkningslöst alltså.
Ett ordspråk känt från 1400-talet varnar för att ge råd åt dårar: råden rinner som vatten
på en gås.
Surt sa räven om rönnbären:
Att försöka bortförklara sin oförmåga. Den grekiska författaren Aisopos slår till igen. En fabel
om räven som inte nådde upp till druvorna. I sin förargelse över att han inte klarade det, förklarade
han att druvorna var sura och att han då inte var intresserad av dem.
Redan på 1600-talet försvenskades druvorna till rönnbär, vilket är en mer vanlig växt i Sverige.
Styv i korken:
Kork/korkskalle är gammal slang för huvud. Sedan början av 1800-talet har man sagt
igenkorkad eller korkad som betäckning på att någon är tilltäppt i skallen. Man lider då
ingen brist på självförtroende.
|