Under 1830-talet, "The Golden Age" bestod den långväga post- och persontrafiken i England av tidtabellsbundna stage- och mailcoachrutter med 30.000 kuskar och 150.000 hästar som ständigt rörde sig på ett vittförgrenat vägnät.

Den snabba utbyggnaden av järnvägsnätet svepte på några decennier bort hela denna stolta fyrspannsarmada från Englands vägar, men under 1880-talets senare hälft uppträdde en ny generation av fyrspannsekipage på vägarna. Det var roadcoacher körd av rika amatörer eller kuskar med rika sponsorer som jagade de professionella föregångarnas rekord på klassiska rutter som London-Brighton.

Det var en sport för de allra rikaste där representanter för Usa:s finansiella elit, Alfred Wanderbilt, James Hyde och W G Tiffany (en av samtidens skickligaste kuskar) spelade framträdande roller. I storstädernas parker och grönområden gjorde man utflykter med en annan coachtyp, private coach, park coach eller drag som den också kallades.

1894 var enligt Benny von Achenbach, Edwin Howlett den skickligaste körlärare som någonsin funnits och som spelade sitt fyrspann som Paganinni sin violin. Howlett föddes 1835 i Paris av engelska föräldrar och tillbringade större delen av sitt liv i Paris där han under sina mest effektiva år gav 1200 lektioner i fyrspannskörning årligen. Hans elever var Paris överklass men de elever vi känner bäst till är kanske Tiffany och Benny von Achenbach.

Edwin Howlett hade fem söner vilka alla var engagerade i faderns verksamhet. Sonen Morris flyttade till USA där han kom att spela en roll jämförbar med den fadern hade i Europa. Benno von Achenbach var den som skulle förvalta arvet från Howlett och vidareutveckla dennes körkonst. Achenbach tillhörde en kulturellt framstående tysk familj och var själv en skicklig tecknare och målare. Han började köra som tolvåring med sitt första tandemekipage och erövrade vid 21 års ålder en guldmedalj för stilkörning med fyrspann. Från 1906 var Achenbach verksam vid Wilhelm II:s kerserliga stall i Berlin och hans körskicklighet var legendarisk. Hans insatser för körkonstens utveckling var monumental och bestående i tiden.

Max Pape är den som förvaltat arvet efter Achenbach. Sin bok "Die Kunst des Fahrens" har han tillägnat sin läromästare som han benämner "Grundaren av den tyska körkonsten". Prins Philip, Duke of Edinburgh skriver i sitt företal till den första engelska upplagan bland annat: "Denna bok var just vad jag sökte, jag läste den med en del möda från pärm till pärm och använder den fortfarande ofta som referensbok. Jag var övertygad om att den skulle få en enorm betydelse för det ökande antalet engelskspråkiga körintresserade". Första engelska utgåvan kom 1982 och Max Pape bok kan betecknas som en körkonstens bibel.

Efter denna bok har ett antal böcker kommit. Intressant är dock "Carriage Driving" 1992 av Heike Bean och Sarah Blanchard som representerar ett nytänkande inom körningen med en stark förankring i dressyr och med en genuin kunskap i dressyrridning som bakgrund. Heike Bean är ordförande i American Driving Society:s dressyrkommitté för domare och tävlande i dressyrkörning.