DAGENS NYHETER, DN DEBATT, den 2 december 1999
"Så möter vi hotet mot rättssystemet"
Hovrättslagman föreslår en modell med kronvittnen för att fälla nazister och mc-brottslingar i domstol.
Grova brottslingar går fria efter att ha hotat vittnen och medåtalade vid rättegångar. Mord i fängelser har satts i samband med "intern rätskipning". Men det finns effektiva åtgärder att sätta in mot detta. En lösning är att vi inför ett system med kronvittnen. Det innebär att åtalade som berättar sanningen - och som bidrar till att andra gärningsmän fälls - slipper straff eller får strafflindring. Vi bör också öka skyddet för dessa "tjallare" i våra fängelser. Det skriver hovrättslagmannen Per Eriksson.
Bildtext: Polismorden i Malexander och bilsprängningen i Malmö är exempel på rättsfall där direkta eller outtalade hot fått åtalade att ändra eller ta tillbaka berätelser som varit till andra åtalades nackdel. Per Eriksson, hovrättslagman, tillika ordförande i Juseks rättspolitiska råd, menar att detta problem bör mötas med en rad åtgärder: "kronvittnen", ökat vittnesskydd och bättre rättsäkerhet vid polisförhör.
Inom rättsväsendet lever man efter devisen att det är bättre att nio skyldiga går fria än att en oskyldig fälls. Men - det är inte bra om nio skyldiga blir frikända ! I synnerhet är det inte bra om mycket grova brott förblir ouppklarade, med andra ord om den som till exempel bragt en eller flera männi- skor om livet undgår straff.
Frågan har fått ny aktualitet i dagarna mot bakgrund av de två uppmärksammade målen om morden i Malexander och om bilsprängningen i Malmö. Vad som bl.a. förenar dessa båda mål är att medtilltalade, vars utsagor utgjort tung bevisning för åklagarsidan, inför domstolen tagit tillbaka de uppgifter som tidigare lämnats vid polisförhör. Gemensamt är också att det finns misstanke om att förhörspersonerna - uttryckligen eller underförstått - tvingats eller känt sig hotade att ändra sina berättelser.
Jag är inte övertygad om att skrämda vittnen, målsägande eller medtilltalade är ett stort problem, kvantitativt sett. Det innebär emellertid inte att det finns anledning att se mindre allvarligt på problemet.
Att det finns en djup oro och ett stort engagemang i samhället för att komma till rätta med problemet är i dag ställt utom tvivel. Inte minst det uppseendeväckande initiativ som landets fyra största dagstidningar tog häromdagen när de gemensamt gick till angrepp mot företeelsen visar klart att frågan måste tas på största allvar.
Att det kanske inte rör sig om ett antalsmässigt stort fall i jämförelse med den mängd brottmål som avgörs i våra domstolar varje dag, får inte förhindra att kraftfulla åtgärder vidtas. Jag är förvissad om att dessa kan utformas så att rättssäkerheten inte hotas och utan att alltför stora ekonomiska resurser måste sättas till.Enligt rättegångsbalken råder ett principiellt förbud mot att i en rättegång över huvud taget åberopa uppgifter som har lämnats under förundersökningen. I vissa undantagsfall är det emellertid möjligt. Ett sådant undantag gäller om den förhörde senare ändrar sina uppgifter.
Förbudet mot att åberopa tidigare förhörsutsagor är motiverade av rättssäkerhetsskäl. Det är helt enkelt så, att förhör inför polisen inte är omgärdade av tillnärmelsevis samma rättssäkerhetsgarantier som ett förhör i domstol.
För att komma till rätta med problemet att förhörspersoner ändrar sig, skulle man naturligtvis kunna tillmäta utsagan hos polisen ett större bevisvärde än i dag. Detta är dock fel väg att gå, eftersom det innebär att rättssäkerheten minskar.
I stället vore det bättre om man ändrade formerna för polisförhören i det fåtal mål som det här rör sig om så, att rättssäkerheten vid dessa förhör avsevärt stärktes. En lösning kan då vara att man inrättar ett system med domstolsjour, som innebär att det alltid - dygnet runt - finns en ordinarie domare, som kan medverka vid förhören. Fullt utvecklat skulle systemet innebära att förhöret skedde under ordförandeskap av en ordinarie domare och att såväl åklagare som försvarsadvokat var närvarande hela tiden, med samma rätt att ställa frågor till förhörspersonen. Självfallet skulle hela förhöret tas upp på band eller protokolleras på annat sätt.
Bevisvärdet av ett sådant förhör skulle bli avsevärt större än vad det är vid ett sedvanligt polisförhör. Därmed skulle riskerna för att sedermera ändrade uppgifter påverkade målets utgång drastiskt minska.
Redan i dag finns det möjlighet att hålla förhör i domstol utan att den tilltalade eller andra finns närvarande. Detta kan ske bl.a. om det kan antas att den hörde av rädsla inte fritt berättar sanningen. Denna bestämmelse skulle lätt kunna utvidgas så, att den hörde alltid ges möjlighet att höras "i en- rum", om han eller hon så önskar
För att offentlighetsprincipen inte skall trädas för när, skulle då krävas att den hörde placerades i en annan lokal, medan alla övriga inblandade jämte åhörarna fick fritt tillträde till rättssalen. I vissa fall skulle det kanske vara tillräckligt att förhöret skedde per telefon, i andra fall skulle rättssäkerheten kräva att förhöret överfördes till rättssalen med videoteknik. Med en sådan ordning skulle förhörspersonen slippa att fysiskt konfronteras med den tilltalade eller hans kamrater.
En annan, betydligt mer kontroversiell, lösning är att införa ett system med "kronvittnen", dvs. att den som berättar sanningen och därmed medverkar till att andra gärningsmän blir fällda, själv kan gå fri från straff eller få en lindrigare påföljd.
Ett embryo till sådana lösningar finns redan i brottsbalken, som innehåller bestämmelser om möjlighet till strafflindring när den tilltalade har angett sig själv eller när han försökt att förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet.
Dessa bestämmelser anses visserligen inte ge något nämnvärt utrymme för strafflindring av modell kronvittnen, men skulle kunna utvidgas i denna riktning. En medtilltalad, som hyser rädsla för sin säkerhet, skulle antagligen vara beredd att kalkylera in möjligheten av en gynnsam behandling i rättsväsendet för egen del, när han bestämmer sig för att ta risken av att tala sanning.
Å andra sidan kan man inte bortse från risken att en medtilltalad sanningslöst sätter dit någon annan för att själv komma lindrigare undan.
Ibland diskuteras också alternativet att tillåta anonymitet hos vittnen. Det skulle säkert bli betydligt lättare att få vittnen att ställa upp i en rättegång, om de inte behövde ge sig till känna. Innan man tar detta steg bör man emellertid ingående överväga om anonyma vittnen är förenliga med rimliga krav på rättssäkerhet.
Möjligheten att försvara sig mot uppgifter, om vilka man inte vet varifrån de kommer är utomordentligt liten. Effektiviteten i rättskipningen måste alltid vägas mot kravet på rättssäkerhet, och vi får inte förledas att tunna ut rättssäkerheten så att den blir en illusion.
Åtgärder av det slag som jag nu beskrivit skulle troligen förbättra situationen, men de skulle inte helt eliminera problem med förhörspersoner, som ändrar sig eller tiger. Ett stort dilemma är att förhörspersonen, med eller utan fog, känner skräck inför vad som kan hända efter det att domen har fallit. Är det fråga om en medtilltalad, kommer den första konfrontationen redan i fängelset.
Det är ingen nyhet att "tjallare" lever ett farligt liv i våra kriminalvårdsanstalter, och det har t.o.m. förekommit mord, som starkt kan sättas i samband med den "interna rättskipningen".
För att undvika detta måste kriminalvården bättre ta hand om dessa klienter. Framför allt måste man i större utsträckning placera intagna, som har medverkat till att medbrottslingar blivit fällda, i specialavdelningar där de är skyddade från "anstaltsjustice". En förebild kan här vara de specialavdelningar som sedan länge finns för sexualförbrytare.
Förstärkt skydd för vittnen före, under och efter rättegången skulle sannolikt inte locka många fler från allmänheten att ställa upp i kampen mot den allt grövre brottsligheten. Det är ett högt pris att betala för sin medverkan om man tvingas att stå under ständig bevakning, ändra identitet eller byta bostadsort.
Men för dem som ställer sig till förfogande i utredningen på ett sätt som sätter deras eget liv i fara måste man erbjuda ett skydd värt namnet. Att anordna dygnet-runt-bevakning är inte billigt och inte heller att skaffa förhörspersonen en ny identitet och kanske en ny start på livet. Men om vi inte tar dessa kostnader nu, får vi räkna med en skyhögt högre räkning senare i form av en fullständig rättsotrygghet.
De åtgärder jag har skissat på har alla de gemensamt att de tar sikte på förhörspersonens situation. Däremot tror jag inte mycket på lösningar som går ut på att skärpa straffen för dem som gör sig skyldiga till övergrepp i rättssak eller som begår mened. I de kretsar av tungt kriminellt belastade personer som det här är fråga om väger sannolikt hotet om ytterligare några månaders fängelse mycket lätt.
Och det är uppenbarligen så att medlemmar av kriminella sammanslutningar inte behöver göra sig skyldiga till övergrepp i rättssak för att få sin vilja fram. Ofta räcker det med att de finns i närheten och visar upp sig vid lämpliga tillfällen. Ett sådant beteende kommer man inte åt genom lagstiftning, utan här måste rättsväsendet agera på ett sätt som förhindrar dem att just finnas i närheten av förhörspersonen och att visa upp sig inför denne.
Per Eriksson
DN DEBATT 2/12 1999
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson