Tidningen Nämndemannen, nr 2/00
Lagmannen Per Eriksson besvarar här justitieminister
Laila Freivalds svar i Nämndemannen 5/99
Jag beklagar att Laila Freivalds
känner sig nedvärderad av min artikel. Än mer beklagar jag att hennes svar utformats
som ett personligt angrepp på mig. Det är inte meningsfullt att föra debatten
om domstolarnas förutsättningar i dag och i morgon med ett känslomässigt
anslag. Men det känns inte bra att av landets justitieminister bli beskylld för
att fara med osanning.
Visserligen var jag inte
närvarande vid det möte som justitieministern hade med landets
hovrättspresidenter. Inte heller har jag på plats tagit del av konversationen
mellan Högsta domstolens ordförande och ministern. Mina källor i det förra
fallet består av minnesanteckningar, som distribuerades efter sammanträffandet,
samt av uppgifter från personer som deltog. Och i det senare utgörs källan av
Torkel Gregows artikel under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 13 september
1999. Om jag okritiskt accepterat dessa källor må det vara mig förlåtet.
Jag måste också värja mig mot
ministerns avslutande påstående om att jag inte skulle vara intresserad av att
diskutera förändringar inom domstolsväsendet. I det sammanhanget vill jag peka
på ett antal artiklar i bl.a. dagspressen i frågor som berör behovet av
förändringar i såväl det inre arbetet som den yttre organisationen. För den som
är intresserad går det bra att besöka min hemsida på Internet. Som Laila
Freivalds väl vet lade jag också ner ett omfattande arbete i dessa frågor som
expert i 1993 års Domarutredning. Jag kan även upplysa att jag med glädje
accepterat att leda en arbetsgrupp i min hovrätt med uppgift att finna nya, mer
rationella arbetsmetoder.
I grunden tror jag inte att
meningsskiljaktigheterna mellan mig och justitieministern är så stora. Liksom
Laila Freivalds är jag övertygad om att domarnas arbete måste renodlas, att en
ny beredningsorganisation behöver byggas upp, att den yttre strukturen är i
behov av förändring etc. Måhända är vi inte helt överens om strategin, men i
fråga om målsättningen tror jag inte att vi skiljer oss åt.
Däremot är det uppenbart att vi
inte har samma uppfattning när det gäller vilka resurser som domstolarna
behöver under den tid som förändringsarbetet bedrivs. Jag tycker mig ana att
justitieministern misstror domarnas förändringsbenägenhet så till den grad att
hon anser sig nödgad att tvinga fram rationaliseringar genom att sätta domstolarna
på svältkur. Hon bortser då helt från det rationaliseringsarbete som sedan
länge bedrivits i det tysta. Är justitieministern t.ex. medveten om att
"produktiviteten" i Skånska hovrätten har ökat med ca 2,5 % varje år
under de senaste 20 åren ?
Min utgångspunkt är i stället att
domstolarna under en övergångsperiod behöver ett resurstillskott för att kunna
klara av både att upprätthålla en hög kvalitet i det dömande arbetet och att
genomföra nödvändiga förändringar. Minskar man domstolarnas anslag med upp till
15 % på en treårsperiod klarar de inte av någon av uppgifterna. Och då är det
inte fel att peka på att Sverige internationellt har åtagit sig att garantera
medborgarna snabba och rättssäkra domstolsavgöranden.
Per Eriksson
Tillbaka till
hemsidan
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson