Per Eriksson Den svenske domarens (o)självständighet

Blandade uppsatser; en vänbok till Lars-Göran Engström

Etiken i praktiken

av hovrättslagmannen Per Eriksson

När hovrättslagmannen Erland Aspelin pensionerades våren 1996 skrev jag en uppsats med rubriken Domaretik - en översikt och några personliga synpunkter (se även http://www.geocities. com/juridik.geo/ETIK.html). I uppsatsen gör jag ett försök att sammanställa spridda domaretiska regler till en något så när sammanhållen kodex. Inte för att jag på något sätt vill förhäva mig själv, men uppsatsen är en ganska hyfsad källa att ösa ur för den som vill leta efter regler för hur en domare bör uppföra sig i olika sammanhang. Som jag pekar på i uppsatsen är det kanske inte tillräckligt att man ställer samman en etikkodex. Det vill också till att man har något organ som kan tillämpa reglerna och slå ner på företeelser, som är etiskt tvivelaktiga.

Eftersom vi inte har någon samling av etiska regler för domare, som är sanktionerad eller stadfäst av ett auktoritativt organ, finns det självfallet inte heller något etikråd e.d. Lika litet som avsaknaden av en etikkodex innebär att det saknas etiska regler innebär emellertid avsaknaden av etikråd att vi är utan granskande instanser.

De organ som först faller en i tanken är Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK). I deras publikationer finns en hel del att hämta i form av vägledande – inte sällan starkt kritiska – uttalanden i domaretiska frågor. Också från annat håll finns det en del att hämta, som tex. hos Arbetsdomstolens (AD) praxis och hos Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendets (TFN), numera Domarnnämnden, uttalanden. I denna uppsats ska jag försöka att med hjälp av sådana källor illustrera hur etiska regler omsätts i praktiken, därav rubriken Etiken i praktiken. Utrymmet tillåter mig inte att lämna någon fullständig redogörelse; det få i stället bli fråga om ett starkt begränsat urval med vissa pikanta inslag.

Administrativa ingrepp i domarens oavhängighet

Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i visst fall (11 kap. 2 § regeringsformen).

I 11 kap. regeringsformen finns en handfull bestämmelser, som sägs ge uttryck för uppfattningen att domare är självständiga och att de ska stå oberoende från andra offentliga organ. Förutom bestämmelsen i 2 § kan man peka på reglerna i 5 § om ordinarie domares anställningsskydd och i 14 § om den s.k. lagprövningsrätten.

Man kan, inte minst vid en internationell jämförelse, tycka att de svenska domarnas konstitutionella skydd är tämligen klent. I praktiken har emellertid principen om domarnas självständighet kommit att få en klart extensiv tolkning. Låt mig illustrera detta med några uttalanden från JK och JO.

JK:s beslut den 2 oktober 1996 A. 8

Detta ärende hänför sig till den tid då hovrättsråd var indelade på rotel och hade exklusiv behörighet att handlägga de mål som lottades på roteln. Systemet – som nu i huvudsak har frångåtts – hade bl.a. till syfte att skydda domaren från försök att skilja honom från ”hans” mål och därmed eliminera risken för att någon fråntogs ett mål, därför att hans dömande misshagade överheten (jfr rådmannen Andreas Cervin och de s.k. kvarstadsbåtarna, skildrat av f.d. chefsrådmannen Anders Stendahl i Tidskrift för Sveriges Domareförbund nr 3/2005).

Bakgrunden var att hovrättsrådet R enligt ledningens uppfattning under en längre tid gravt hade misskött sitt arbete. Efter det att presidenten haft ett enskilt samtal med R, beslutade hon att denne inte längre skulle vara indelad på rotel utan tjänstgöra i en s.k. pool. Beslutet fick bl.a. till följd att R ersattes på ett tämligen komplicerat större narkotikamål, som han sedan tidigare hade varit indelad på som referent.

Under ärendets handläggning gick hovrättens president i pension och efterträddes av en förutvarande justitiekansler. Denne underrättade JK om att systemet med indelning i pool hade upphört och att R var tillbaka på avdelning, dock utan rotelansvar.

Efter en genomgång av tillämpliga bestämmelser i regeringsformen, hovrättsinstruktionen m.m. gjorde JK följande bedömning.

I den garanti som en ordinarie domare har mot att bli skild från sin tjänst i annan ordning än den som ges i lag måste enligt min uppfattning inrymmas mer än den formella behörigheten att tjänstgöra som domare och komma i åtnjutande av de därmed förenade ekonomiska förmånerna. Däri måste rimligen även innefattas en rätt att - utan risk för andra sanktioner än de som är föreskrivna i lag - få utöva de arbetsuppgifter som är förenade med tjänsten. Mot bakgrund av den ståndpunkt som jag nu redovisat gör jag den bedömningen att hovrättens åtgärd att tvångsvis genom ett administrativt beslut omplacera R från att vara indelad till tjänstgöring på en avdelning med ansvar för en rotel till att tjänstgöra i en s.k. pool utan eget rotelansvar inte synes stå i överensstämmelse med bestämmelsen i 11 kap. 5 § regeringsformen. – Att R i en inte obetydlig omfattning tagits i anspråk för tjänstgöring på avdelning efter det att han placerades i den s.k. poolen förändrar inte den principiella bedömning jag har redovisat. – Med dessa delvis kritiska synpunkter på hovrättens sätt att agera i fråga om R:s tjänstgöringsförhållanden avslutar jag ärendet.

JO:s ämbetsberättelse 1988/89 s. 19

Några år dessförinnan hade även JO haft anledning att pröva i vad mån administrativa beslut kunde anses utgöra intrång i domarens självständighet.

I det fallet hade en allvarlig konflikt uppkommit mellan en åklagare och en domare (tf. rådmannen L). Konflikten hade gått så långt att åklagaren helt sonika lämnade en pågående huvudförhandling eller som det uttrycktes i tingsrättens protokoll från förhandlingen: "Åklagaren förklarar att hon under dessa omständigheter inte kan fullfölja sin uppgift. Hon meddelar att hon kommer att sätta annan åklagare i sitt ställe och lämnar rättssalen."

Chefsrådmannen på den avdelning där L tjänstgjorde (v Z) löste konflikten på så sätt att han omplacerade L till en annan rotel; dessförinnan hade han förgäves försökt förmå berörd chefsåklagaren att i stället omplacera åklagaren.

I sitt beslut uttalade JO bl.a. följande.

Vad gäller v Z:s beslut att flytta L till en annan rotel vill jag anföra följande. – Enligt 11 kap. 2 § regeringsformen (RF) får ingen myndighet bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Motsvarande regel finns för förvaltningsmyndigheternas del i 11 kap. 7 § RF. Dessa bestämmelser har tillkommit i syfte att skydda domstolarna och myndigheterna i övrigt från otillbörlig påverkan utifrån och för att markera den vikt man i ett rättssamhälle fäster vid att myndigheterna intar en självständig ställning vid sina avgöranden. Av minst lika stor vikt är det att domstolar och andra myndigheter kan besluta i mål och ärenden utan att behöva riskera att avgörandena leder till personliga följder för den beslutande i andra fall än som föreskrivs i lag, exempelvis då myndighetsutövningen innefattar brott. För domarnas vidkommande finns denna princip nedlagd i 11 kap. 5 § RF, där det finns angivet vilka skäl som kan föranleda ordinarie domares skiljande från tjänsten. Principerna bakom dessa bestämmelser till skydd för domstolars och andra myndigheters integritet bör självfallet vara vägledande också i sådana situationer, där bestämmelserna, främst av praktiska skäl, inte är direkt tillämpliga. – I förevarande fall har v Z beslutat att låta en domare få andra arbetsuppgifter av det skälet att denne och en part haft delade meningar i ett par fall...Indelningen av domarna på de olika rotlarna är [däremot] inte någonting som skall anges i arbetsordningen. Hur denna indelning skall ske regleras särskilt i 15 § tingsrättsinstruktionen, där det bl.a. uttryckligen anges att indelningen skall ske för en bestämd tid. Denna föreskrift lär vila just på den principiella synen att domarnas indelning på rotlar inte skall kunna påverkas av några ovidkommande hänsyn. Härav måste enligt min mening följa att en domare, som vikarierar på en rotel, inte skall kunna placeras på en annan rotel, innan den bestämda tiden för den ordinarie rotelinnehavaren gått ut...– Mot den angivna bakgrunden måste jag konstatera att beslutet att låta L byta rotel...från konstitutionella och andra principiella utgångspunkter måste betecknas som inte så litet anmärkningsvärt...– Det framstår som uppenbart att varken v Z i sitt handlande eller denne och [lagmannen] G i sina yttranden fäst stort avseende vid de principiella synpunkter som kunde finnas i saken. Detta är allmänt sett knappast överraskande. Med senare tiders ökande arbetsbörda för domstolarna, som sällan uppvägts av motsvarande ökning av resurserna, har effektivitetstänkandet alltmer kommit att ta överhanden i förhållande till de grundläggande kraven på bl.a. integritet i myndighetsutövningen och rättssäkerhet. Det har i ökad utsträckning blivit nödvändigt att rationalisera verksamheten för att undvika alltför stora balanser. Samma utveckling synes mig ha skett inom åklagarväsendet. Detta har lett till bl.a. att principen en åklagare - en domare har vunnit insteg, åtminstone på de större orterna, trots att invändningar av principiell natur har rests däremot. Därför ter det sig inte förvånande att en händelse av ifrågavarande slag inträffar i just H-stad, där arbetsbelastningen på domare och åklagare, enligt vad jag tror mig ha bekant, ligger klart över genomsnittet. Jag kan därför ha viss förståelse för att de grundläggande principerna kan komma i skymundan i det praktiska handlandet, när det framstår som oundgängligt att i första hand hålla uppe en hög målavverkningstakt. Med detta vill jag såga att jag inte är övertygad om att andra chefsdomare alltid skulle handla annorlunda i motsvarande situationer, särskilt när alla direkt inblandade synes godta lösningen. Jag finner med hänsyn härtill inte skäl att gå vidare i saken utan stannar vid den kritik som ligger i det sagda.

Övertramp i tjänsten

Ty domaren är för den menige mans skull, och icke den menige man för domarens skull. (Olaus Petris tredje domarregel)

Domaruppgiften är, eller borde i vart fall vara, väl definierad. En domare har att tillgodose medborgarnas krav på en högkvalitativ rättskipning. Domaren har ingen brottsbekämpande uppgift, och han eller hon ska inte heller ta på sig roller som ankommer på parterna. Det är inte alltid som domarna lever upp till dessa krav.

JO:s ämbetsberättelse 1990/91 s. 29 och 2003/2004 s. 33

Dessa båda fall handlar bl.a. om domare som gjort polisanmälningar med anledning av vad de fått uppleva i sin roll som domare. I det äldre fallet hade en part i ett fastighetsmål åberopat en karta, som domaren misstänkte var förfalskad. Detta föranledde honom att göra en anmälan till polisen med följande lydelse: ”...det synes finnas anledning att ifråga om den i domstolen åberopade kartbilagan till L:s utredning undersöka huruvida förfalskningsbrott blivit begånget". Tillsammans med anmälan överlämnades bl.a. domstolens akt och vissa kartor. Med anledning av anmälan inleddes förundersökning.

JO fann detta förfarande olämpligt och anförde bl.a. följande i sitt beslut.

...omsorgen om domstolsväsendets integritet kräver att en domstol gör anmälan med anledning av en brottsmisstanke som uppkommit under handläggningen av ett mål bara i sällsynta undantagsfall och efter noggrann eftertanke. Om en domstol som i detta fall under pågående handläggning gör en anmälan till åklagare med anledning av den bevisning som en part har åberopat i målet kommer detta uppenbarligen att uppfattas som ett ställningstagande från domstolens sida till motparternas förmån. Åtgärden ger vidare ett intryck av att domstolen vill ta på sig en brottsbekämpande roll och att den prioriterar denna framför sin uppgift att handlägga det mål som anmälningen avser. – Det får i stället i första hand ankomma på parter och ombud att ta initiativ till en utredning med anledning av brottsmisstankar som uppkommer under en rättegång. Om det exempelvis uppkommer en misstanke om mened är det normalt någon av parterna - i brottmål åklagaren - som agerar för att få till stånd en utredning. Domstolens roll bör i normalfallet vara begränsad till att handlägga och avgöra det mål där misstanken uppkommit. Om domstolen skulle göra den bedömningen att en vittnesutsaga är oriktig eller att ett skriftligt bevis saknar äkthet skall den lägga denna bedömning till grund för sitt avgörande av saken. Längre än så bör dess handlande emellertid i de flesta fall inte sträcka sig.

I det senare fallet gjorde JO det tillägget att, om anmälan trots allt var befogad, det inte var lämpligt att denna gjordes av den handläggande domaren: Jag vill vidare framhålla att åtgärden att göra en brottsanmälan med anledning av iakttagelser och händelser med anknytning till en rättegång under alla förhållanden bör vidtas av någon annan befattningshavare vid domstolen än de domare som har medverkat vid rättegången.

Att domaren ska var ytterst försiktig med att på andra sätt försöka påverka målets utgång framgår av några andra uttalande från JO som tar sikte på domares åtgärder att föranstalta om egen utredning eller ta underhandskontakt med endast en av parterna.

JO:s ämbetsberättelse 1983/84 s. 30 och 1994/95 s. 43

I det första fallet hade domaren självmant inhämtat utredning i ett familjemål. Med hänsyn bl.a. till att målet var dispositivt, hade JO ingen erinran i och för sig mot detta. Däremot var JO mycket kritisk mot att domaren inte öppet hade redovisat utredningen. I den delen var JO inte nådig: ”Att rätten i tveksamma fall tar egna initiativ för att söka utreda vad som är bäst för barnet kan [därför] inte ge anledning till kritik. – Ett oavvisligt och självklart krav är emellertid att det material som anskaffas genom rättens försorg tillförs målet på ett korrekt sätt. Det måste således dokumenteras i akten och bringas till parternas kännedom innan beslut meddelas. – D har varken gjort det ena eller det andra och inte ens i beslutet redovisat sitt samtal med daghemsföreståndaren. Jag är förvånad över att han försummat sådana för en erfaren domare elementära saker.”

Det senare fallet handlar om en situation, där domaren (chefsrådmannen H) vid ett telefonsamtal med handläggande åklagare uppmanat denne ” att samråda med en mera erfaren åklagare i frågan huruvida åtalet skulle fullföljas..." Åtalet lades därefter ned.

Efter att ha redogjort för en rad bestämmelser i 11 kap. regeringsformen och olika förarbetsuttalande anförde JO följande.

Det finns inga författningsbestämmelser som uttryckligen reglerar frågan om underhandskontakter mellan domstol och parter under handläggningen av mål och ärenden. – Lämpligheten av sådana kontakter bör, när det som här är fråga om förhållandet mellan domstolen och en allmän åklagare, ses bl.a. i ljuset av regeringsformens bestämmelser om rollfördelningen mellan olika offentliga organ. – Vad gäller rättsväsendet tillkommer att det av hänsyn till förtroendet för rättskipningen krävs att underhandskontakter i ett pågående mål mellan en domare och en part, oavsett om den sistnämnde är en myndighet eller en enskild person, sker med iakttagande av största varsamhet så att domstolens opartiskhet inte kan sättas i fråga. Enligt min mening bör kontakter av nu avsett slag över huvud taget inte förekomma utanför området för domstolens formella processledning. – Ett under hand framfört ifrågasättande av åtalet från rättens sida kan av en utomstående betraktare lätt uppfattas som om rätten redan har tagit ställning i skuldfrågan och som en anvisning till åklagaren att lägga ned åtalet. Att ett sådant förfarande också är ägnat att inge betänkligheter från konstitutionella utgångspunkter framgår av vad som sagts i det föregående.

Bemötandefrågor

Domaren skall tala saktmodeligen med dem som komma för rätten, annars varder han misstänkt, att han icke skall döma rätt, och den misstanken får den till honom som illa tilltalad varder. Förty att man kommer icke för domaren i den akt, att man skall där bannad bliva eller illa tilltalad, utan till att söka sin rätt. Men där saken så begiver sig, att någon part måste straffas med ord, då skall det ske när saken är rannsakad, och domen är avsagd, och icke förr (Olaus Petris domarregel 22).

I den moderna domaretiken har bemötandefrågor en central roll. En modern etikkodex skulle sannolikt ge regler härom en mer framskjuten plats än vad Olaus Petri gjorde. Att det finns all anledning att uppmärksamma hur domaren bemöter parter och andra i sin ämbetsutövning bär ett antal JO-uttalanden vittnesbörd om.

JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 410

En dom får självfallet inte utformas hur som helst. Framför allt får inte ”domboken” användas för att chikanera parter och andra. Om detta uttalade JO följande.

Att domaren har en betydande frihet när han avfattar domskälen har givetvis [också] sitt värde från principiella utgångspunkter. Men självfallet innebär inte frånvaron av närmare regler en obegränsad frihet för domaren. – Å ena sidan gäller vissa minimikrav på vad domskälen skall innehålla. Sålunda måste normalt krävas att de ger upplysning om vad som är utrett i målet och vilka rättsregler som man funnit tillämpliga. Och bland domskälen skall naturligtvis också i erforderlig utsträckning redovisas rättens värderingar, överväganden och slutledningar. – Å andra sidan är det tydligt att vissa begränsningar måste anses gälla beträffande vad som får skrivas i en dom. Först och främst torde gälla att omständigheter som inte haft någon betydelse för utgången inte har någon plats bland domskälen. Detta innebär bl. a. att domaren inte får i domen redovisa sitt eventuella missnöje med någon som varit part i målet. – Den nu berörda begränsningen till vad som behövs för att motivera utgången har naturligtvis betydelse också för frågan i vilken utsträckning negativa omdömen om parterna får förekomma. Visserligen är det i många fall nödvändigt för att motivera utgången i ett mål att uttala sådana omdömen. Men det är givetvis inte tillåtet om det inte behövs för motiveringen. Och det ligger i sakens natur att domaren vid bedömningen av vad som är nödvändigt måste visa återhållsamhet. Att han gör det är av stor betydelse för allmänhetens förtroende för domstolarna.

JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 19

Inte bara parter och andra aktörer i rättegången har rätt att kräva ett gott bemötande från domarpersonal. Självfallet gäller detta även journalister. Ett exempel på när etiken brustit är lagmannen W:s agerande mot journalisten I, som i strid med ett nyinrättat förbud för journalister att besöka domstolens inre utrymmen gått in på brottmålsavdelningens kansli. Så här beskrev JO saken.

Vad sedan i övrigt gäller W:s uppträdande framgår det klart av utredningen att W reagerat mycket kraftigt när han fick se I på övervåningen. Enligt personalen har han varit högljudd och yttrat sig på ett bryskt sätt....Att W uppträtt på det sätt han gjort kan knappast förklaras av att I överträtt ett förbud att gå upp till målavdelningen eller att han, som W uppfattat det, inte reagerat omedelbart på W:s tillsägelser. W:s uppträdande vid detta tillfälle måste, såvitt jag förstår, ha berott på att han varit förargad på I på grund av intervjun under hösten 1984.... Det klart olämpliga yttrande som W fällt, när I var på väg nerför trappan, tyder också på detta. Det får naturligtvis inte förekomma att en domare uppträder så som W gjort. En domare måste vinnlägga sig om att alltid uppträda behärskat och korrekt vid sina tjänstemässiga kontakter med allmänheten. Jag är alltså starkt kritisk till W:s beteende.

JO:s ämbetsberättelse 1998/99 s. 53 och 2004/2005 s. 52

Kravet på gott bemötande gäller även i förhållande till personer, som kanske inte alltid uppträder exemplariskt. Någon rätt för domaren att lägga sig i hur folk är klädda i rättssalen finns inte. Detta har JO slagit fast i två fall, varav det första gällde åhörare iklädda en viss typ av västar och det senare en åhörare som bar en stickad luva.

I det förra fallet hade ordföranden S vid en rättegång i tingsrätten förbjudit medlemmar i MC Sweden att bära sina västar inne i rättssalen. Härom uttalade JO följande.

Av utredningen framgår att S stödde sitt beslut att inte tillåta västarna inne i rättssalen på reglerna i 5 kap. 9 § RB och att hans syfte med åtgärden var att minimera det obehag som övriga närvarande kunde antas känna genom mc-klubbens närvaro. – Av protokollet från huvudförhandlingen framgår inte annat än att förhandlingen var offentlig och att ingen av de säkerhetsåtgärder som anges i lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar hade vidtagits. Att en förhandling är offentlig innebär att allmänheten har fritt tillträde till den lokal där förhandlingen hålls. Häri ligger att envar har rätt att övervara förhandlingen utan att behöva undergå identitetskontroll eller förklara varför han önskar närvara. Åhörarna kan vidare självfallet i princip vara klädda som de själva önskar. – [Som har sagts i det föregående] ankommer det enligt 5 kap. 9 § RB på ordföranden att upprätthålla ordningen vid en domstolsförhandling....Vad som skall anses vara ordningsstörande beteende är ytterst beroende av bedömningar som ordföranden måste göra i varje enskilt fall (se t.ex. JK 1985 s. 47, JK 1986 s. 79 och JK 1987 s. 47). – I JK 1986 s. 79 ansåg JK att bestämmelsen i 5 kap. 9 § RB formellt bör kunna tillämpas med avseende på beväpningen hos en uniformerad polisman då denne uppträder som vittne. I enlighet med det synsätt som kommer till uttryck i detta beslut bör bestämmelsen kunna tillämpas även i sådana fall där en åhörare är klädd - eller oklädd - på sådant sätt att det med fog kan göras gällande att han därigenom stör ordningen i rättssalen. Det bör emellertid framhållas att det här inte kan vara fråga om annat än fall av ren undantagskaraktär. Det kan exempelvis bli aktuellt att visa ut en åhörare ur rättssalen om hans klädsel är av sådant slag att den skulle kunna medföra ansvar för förargelseväckande beteende eller hets mot folkgrupp (jfr NJA 1996 s. 577). Det finns däremot enligt min mening inte rättsligt stöd för att vid en offentlig domstolsförhandling i andra fall visa ut eller förbjuda en åhörare att komma in i rättssalen endast på den grunden att han genom sin klädsel visar att han tillhör en viss förening eller annan sammanslutning, även om denna skulle förknippas med värderingar och som står i strid med vad som är gängse i samhället. Jag vill här erinra om det skydd för yttrande- och föreningsfriheterna som ges i 2 kap. RF.

Det senare fallet kan kanske sägas modifiera denna ståndpunkt något (byte hade skett på befattningen som Chefs-JO). Det var här fråga om huruvida ordföranden hade rätt att säga till en åhörare att ta av sig huvudbonaden då han kom in i rättssalen. Kanske kan man tolka JO:s uttalande i detta fall så, att det inte finns något principiellt hinder mot en sådan ordningsföreskrift men att man måste vara försiktig, eftersom huvudbonad kan ha en religiös betydelse. Det verkar som att det går bra att ”be” någon att ta av sig mössan men inte att ”beordra” mössavtagning. Hur som helst. Så har uttalade sig JO denna gång efter att först ha redogjort för hur bedömningen utföll i ”västfallet”.

Att en person bär huvudbonad i rättssalen kan [också] enligt min mening endast i undantagsfall betraktas som en sådan ordningsfråga som omfattas av bestämmelserna i 5 kap. 9 § RB. Det saknas således normalt rättsligt stöd för en ordförande att begära att en person tar av sig huvudbonaden i rättssalen. – Detta innebär emellertid inte att en ordförande är förhindrad att be den som är närvarande i rättssalen att t.ex. ta av sig en huvudbonad. Det får nämligen anses följa av allmän sedvänja att i vart fall män tar av sig huvudbonader inomhus, under förutsättning att det inte är fråga om en huvudbonad med exempelvis religiös innebörd. Det gäller av hävd inte minst i sådana sammanhang som i särskilt hög grad bör präglas av lugn och värdighet, t.ex. domstolsförhandlingar. Jag har därför i princip inte någon invändning mot att rättens ordförande ber en man som - i strid med vad som får anses följa av denna sedvänja - bär en huvudbonad i rättssalen att ta av sig den. Om personen inte vill efterkomma önskemålet kan emellertid, mot bakgrund av mitt ovan förda resonemang, någon sanktion från rättens sida inte följa. Jag vill samtidigt understryka att en person som bär en huvudbonad med religiös innebörd naturligtvis inte skall uppmanas att ta av sig denna i rättssalen. Det finns skäl att erinra om det skydd för religionsfriheten som ges i 2 kap. regeringsformen och artikel 9 EMRK [den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna].

När det gäller det nu aktuella fallet var det således fel att uppmana A att ta av den huvudbonad han bar. N har emellertid uppgett att han inte kände till att huvudbonaden hade en religiös innebörd. Jag finner därför inte anledning att rikta någon kritik mot hans agerande vid huvudförhandlingen. Rent allmänt vill jag dock framhålla att rättens ordförande inte bör be någon som bär en huvudbonad att ta av sig denna med mindre att det framstår som uppenbart att denna saknar religiös innebörd. Jag vill i detta sammanhang erinra även om bestämmelsen i 2 kap. 2 § regeringsformen som föreskriver att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i bl.a. religiöst hänseende.

JO:s ämbetsberättelse 2004/05 s. 52

Inte bara vid direktkontakter med utomstående ska domaren vinnlägga sig om ett korrekt bemötande. Detta gäller även när domaren brevledes närmar sig någon. Ett exempel på hur man inte får formulera sig i skrift är detta.

En privatperson, W, som till yrket var polis, bevistade en rättegång vid tingsrätten. Efter förhandlingen skrev hon ett brev till lagmannen, som inte själv hade lett förhandlingen, och påpekade att två nämndemän stundtals hade sovit under förhandlingen. Det svar hon fick från lagmannen R avslutades med följande formuleringar: ” För egen del kan jag inte finna annat än att Era påståenden är sanningslösa och inte borde ha framförts till mig på det sätt som har skett. Särskilt med hänsyn till Ert yrke borde Ni ha visat återhållsamhet med att framföra påståenden som är kränkande för den det gäller. Jag tycker alltså att Ert handlingssätt är förkastligt. – Avslutningsvis kan jag nämna att de båda nämndemännen överväger att vidta rättsliga åtgärder mot Er. För min del är ärendet avslutat i och med detta svar.”

Om detta hade JO följande synpunkter.

Det har självfallet stått W fritt att framföra sina iakttagelser och synpunkter till domstolens chef. När R gjorde bedömningen att utredningen inte visade att det fanns stöd för hennes påståenden, borde han ha nöjt sig med att redovisa detta och förklara att han inte fann skäl att vidta några ytterligare åtgärder i saken. Han var enligt min mening inte berättigad att på grundval av föreliggande material, som utgjordes av W:s brev och den utredning som han gjort och som innebar att uppgift stod mot uppgift, dra slutsatsen att.W:s påstående var sanningslöst. R borde under alla förhållanden ha avhållit sig från att uttrycka sig nedsättande om henne och kritisera henne för att hon till honom hade framfört sina iakttagelser. Jag vill särskilt framhålla vikten av att en domare vid korrespondens med allmänheten uttrycker sig på ett sakligt och korrekt sätt.

Vandel och förtroendeskada

Det åligger en domare att även utanför sin yrkesutövning iaktta ett sådant uppträdande att han eller hon inte riskerar att förtroendet för domaren och domstolen undergrävs (Sveriges Domareförbunds etikregler § 4).

Vad en domare får eller inte får göra utom tjänsten kan utan vidare hänföras till de mer kontroversiella delarna av domaretiken. Måste en domare begränsa sina alkoholvanor? Får han gå på bordell, om han inte köper sexuella tjänster? Får han köpa sexuella tjänster? Låt oss se på hur de rättstillämpande instanserna har sett på dessa frågor.

JO:s ämbetsberättelse 1977/78 s. 317

Chefsrådmannen L sökte tjänst som lagman vid en mindre tingsrätt. Tjänsteförslagsnämnden fann att L var väl meriterad för tjänsten. Det var emellertid känt för nämnden att L ej sällan utom tjänsten brukat alkohol till övermått och därvid uppträtt på ett sätt som väckt negativ uppmärksamhet. Förutom klart dokumenterade fall av sådant uppträdande hade också förekommit situationer, då hans uppträdande förefallit kunna förklaras endast av att han efter alkoholförtäring ej varit helt i balans. En samlad värdering av vad som var känt om L gav emellertid inte nämnden tillräckliga skäl att förbigå honom och han fördes upp i första förslagsrummet. Regeringen utnämnde en medsökande till innehavare av tjänsten.

Sedan L anmält nämnden för JO, uttalade denne följande.

Tjänst som domare ställer otvivelaktigt - med hänsyn till den dömande verksamhetens karaktär och till angelägenheten av att allmänheten har förtroende för verksamheten - speciella krav på innehavarens uppträdande även utom tjänsten. Det måste antas att upprepat alkoholbruk till övermått av en domare under omständigheter som gör saken känd på orten i längden måste skada domstolens anseende. – Jag vill härutöver framhålla, att alkoholbruk till övermått lätt nog kan inverka också på tjänsteutövningen även om förtäringen inte sker under tjänstetid eller på sådan tid dessförinnan att vederbörande är märkbart påverkad i tjänsten. Ett långvarigt bruk av alkohol till övermått sätter sin prägel på vederbörandes hela personlighet. Omdömet och även arbetsförmågan går ned. – Mot bakgrund av vad här anförts kan jag inte finna anledning till kritik mot att tjänsteförslagsnämnden vid bedömningen av en sökandes lämplighet för domartjänst, särskilt tjänst som chefsdomare, tar rimlig hänsyn även till hans alkoholvanor, i vart fall om de är av mera avancerat slag.

Arbetsdomstolens dom 2007 nr 63

P godkände ett strafföreläggande som innebar att han hade gjort sig skyldig till köp av sexuella tjänster och försök därtill. Statens ansvarsnämnd beslöt med anledning därav att avskeda P från hans anställning som hovrättsassessor. Efter överklagande förklarade tingsrätten avskedandet ogiltigt. Därvid fann tingsrätten att P genom sitt handlande inte hade gjort sig skyldig till någon brottslig gärning. Frågan fördes vidare till Arbetsdomstolen, som gjorde samma bedömning i fråga om P hade gjort sig skyldig tillbrott men ändå förklarade honom avskedad. Efter att ha konstaterat att P inte var ordinarie domare och därmed inte åtnjöt det anställningsskydd som följer av regeringsformen, anförde Arbetsdomstolen bl.a. följande i sina domskäl.

När det gäller styrkan av de krav som kan ställas på den offentliganställde finns det givetvis anledning att ta hänsyn till anställningens närmare natur. Det råder inget tvivel om att finns anledning att ställa särskilda krav i detta hänseende på den som har anställning som domare. Arbetsdomstolen har i domen 1989 nr 52 framhållit att en domare måste åtnjuta allmänt förtroende och allmän aktning för att kunna fullgöra sin uppgift och att särskilt stora krav måste ställas på en domares redbarhet och oförvitlighet...– I P:s fall kan konstateras att han har handlat synnerligen olämpligt och omdömeslöst genom att på det sätt som skett vid tre olika tillfällen besöka en lokal där det, enligt vad han var medveten om, erbjöds sexuella tjänster mot betalning. Han har vid det andra av dessa besök betalat för och utfört en sexuell handling som visserligen inte varit straffbar men som under de aktuella förhållandena varit sådan att den allvarligt har skadat hans anseende. Vid det besöket uttryckte han önskemål om, men nekades, att få begå en handling som uppfyllde kraven för straffbarhet. P har alltså tydligt manifesterat en vilja att begå en brottslig gärning. P har dessutom vid ett ytterligare tillfälle ringt till lokalen och diskuterat möjligheten av ett ytterligare besök vid vilket han tänkte sig att en kvinna skulle onanera åt honom. De nu beskrivna handlingarna kan inte gärna ses som en engångsföreteelse och de kan heller inte ses som utslag av ett tillfälligt svaghets- eller sjukdomstillstånd eller som ursäktliga av annat skäl. P måste genom sina handlingar anses ha allvarligt skadat inte bara förtroendet för honom som domare, utan även domstolsväsendets anseende.

JK:s beslut i ärende dnr 2495-05-22

Ett likartat fall hade JK att bedöma i maj 2005. Det skilde sig från fallet P på två sätt. För det första rörde det sig om en ordinarie domare, justitierådet T, som åtnjöt anställningsskydd enligt regeringsformen. För det andra var det fråga om ett ostridigt brottsligt förfarande: justitierådet hade köpt sexuella tjänster vid ett tillfälle. JK valde att inte väcka talan mot T. med yrkande om att denne skulle skiljas från tjänsten, och frågan kom därmed inte att prövas av Högsta domstolen. JK motiverade sitt ställningstagande på följande sätt.

Den som i sin yrkesutövning är satt att döma över andra skall själv vara ett föredöme. Det måste därför ställas höga krav på domare i fråga om laglydnad och omdöme. Varje brist i detta hänseende är ägnad att rubba allmänhetens förtroende för kvaliteten i dömandet och för rättssäkerheten. Man måste därför se mycket allvarligt på att en domare gör sig skyldig till brott. I detta fall rör det sig dessutom om en av landets högsta domartjänster. – Av den aktuella grundlagsbestämmelsen [11 kap. 5 § regeringsformen] framgår att inte alla brott skall leda till att domaren skiljs från sin tjänst. Det fordras att domaren genom brottet har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten...– T har strafförelagts för ett fall av brott mot sexköpslagen. Brottet har medfört ett förhållandevis begränsat bötesstraff, 50 dagsböter. Det står klart att förtroendet för honom som domare är skadat. Men han kan inte genom brottet - dess straffvärde, omfattning eller art - anses ha visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst.

Privata engagemang och förtroendeskada

Domare är jävig att handlägga mål:

10. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. (4 kap. 13 § rättegångsbalken)

Vilka bindningar kan en domare rent allmänt ha i sitt privatliv utan att hans eller hennes opartiskhet därmed ifrågasätts? Att domaren inte får handlägga mål där det förekommer absoluta jäv är självklart. Men är det lika självklart att ett engagemang i det politiska livet eller i ideella sammanslutningar är förenligt med domaryrket? När det gäller domarens rätt att delta i politiken nöjer jag mig här med att hänvisa till en artikel av f.d. hovrättspresidenten Bo Broomé i Tidskrift för Sveriges Domareförbund nr 2/1999. I vad mån en domare kan komma i konflikt med kravet på oväld genom att han eller hon engagerar sig i föreningslivet har diskuterats av JK i ett ärende som gällde medlemskap i Rotary.

JK:s beslut i ärende dnr 2769-97-21

Riksdagsledamoten H. begärde ett klarläggande av JK i fråga om domares m.fl. medlemskap i Rotary. Hon anförde bl.a.: ”Ett medlemskap i ett ordenssällskap bygger mer på yrkesmässig grund än på privat. I Rotary talas det om fördelen av att få umgås med representanter från andra yrkesområden, såväl klubbkamrater som gästande rotarianer. Man poängterar att medlemmen representerar ett speciellt kunnande, med vilket man kan ge sina kamrater information och stöd. Och i de interna reglerna för medlemmarna stadgas att ’Du kan vara till nytta för dina kamrater på samma sätt som du förväntar dig ha nytta av dem’. – Att åklagare, rådmän och advokater ställer sig bakom den regeln måste kunna anses som ett brott mot den förväntade opartiskheten i ett domstolsförfarande. Men alla har hittills blundat.”

JK höll inte riktigt med anmälaren utan uttalade bl.a. följande.

Min egen inställning i dessa frågor är att det är fullt möjligt för en offentlig tjänsteman, t.ex. en domare, en åklagare eller en kronofogde, att vara medlem i en förening av det slag som här har nämnts utan att det i princip innebär några problem från jävssynpunkt. Det kan dock finnas anledning för den enskilde domaren, åklagaren m.fl. att vara uppmärksam och iaktta en viss försiktighet när omständigheterna är sådana att ett deltagande i föreningslivet kan ge upphov till misstro hos allmänheten angående opartiskheten eller oförvitligheten hos dem som arbetar inom rättsväsendet. Det är emellertid knappast en uppgift för Justitiekanslern som ett statligt tillsynsorgan att ge några närmare anvisningar om vad som kan anses lämpligt eller mindre lämpligt i de situationer som här avses. Som jag tidigare nämnde är ju frågan om medlemskap i en privat förening en sak som ligger vid sidan av det offentliga anställningsförhållandet och den faller därmed i princip utanför den sfär som utgör Justitiekanslerns tillsynsområde. Det får i stället ankomma på den enskilde offentlige tjänstemannen att själv ta ställning i dessa frågor med hänsyn tagen till kraven på opartiskhet och objektivitet och de övriga omständigheter som kan vara att betydelse för att tilltron till rättsskipningen skall kunna upprätthållas. Jag anser inte heller att problemen är av den omfattning att det finns anledning för mig att initiera lagstiftningsåtgärder i frågan.

Tillbaka till hemsidan

Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson