Göta hovrätt har, om man får tro ett antal debattörer i våra större
tidningar, nyligen gjort sig skyldig till ett upprörande justitiemord när man
ändrade tingsrättens dom i det s.k. Motalamålet. En opinionsstorm har blåst
upp, och man skriker på lagändringar, samtidigt som allmänheten förgäves engagerats
för att få Högsta domstolen att återställa tingens ordning; HD vägrade prövningstillstånd
den 9 februari. Hovrättens ledamöter utsätts för hot med det uttalade syftet
att få domstolarna att rätta in sig i ledet.
Jag har varit domare i många år, och det är inte första gången jag stöter på
dessa strömningar. I mål som gäller sexuella övergrepp tycks eftertanken vara
bortblåst. Om ett våldtäktsåtal ogillas, är det uppenbarligen ett fel i själva
systemet. Kraven på övertygande bevisning är bortglömda. Kvinnas ord är bevisning
nog. Om domstolen inte förstår detta, måste domarna skolas så att förstår vad saken
rör sig om.
Det är i dessa situationer som den
svenska domarkåren prövas. Det behövs ett stort mått av civilkurage för att gå
mot opinionsstormar och stå fast vid det traditionella kravet på övertygande bevisning.
Om domstolarna sviker i denna roll är vi snart i ett läge där en kvinnas
påstående om våldtäkt är tillräcklig bevisning för en fällande dom.
Då har domstolarna själva sett till att de inte längre har
något existensberättigande. Vad skall vi med domstolar till, om målsäganden
själv har det slutgiltiga avgörandet i sin hand ?
Som domare har man enskilda människors livsöde i sin hand. Gör man
fel, kan följderna bli katastrofala, oavsett vem som kan tänkas vara
”gynnad” eller drabbad av felet. Särskilt påtagligt är detta i mål,
där det finns ett utpekat brottsoffer, som kräver upprättelse. I synnerhet gäller
detta när en ung flicka påstår sig ha blivit utsatt för ett av de mest kränkande
brott man kan tänka sig, ett sexuellt övergrepp. Att då upprätthålla den etiska
normen ”bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig fälls”
ställer stora krav på domaren.
Om ett våldtäktsoffer inte får en fällande dom kan det innebära en personlig tragedi.
Men om en oskyldig döms som våldtäktsman är tragedin än större. Tyvärr har inte
domstolarna kristallkulor, som avslöjar sanningen. I stället är vi försedda med
tämligen okänsliga och trubbiga verktyg. Kunskap om lagstiftning, praxis och allmänmänskligt
beteende, kombinerad med erfarenheter som domare och människa är de instrument
som står oss till buds.
Vi gör så gott vi kan, och vi kan inte leva med ens
misstanken om att vi fällt en oskyldig. Det är därför vi hävdar de stränga beviskrav
som gäller i brottmål. Och det är därför vi ibland dömer ”fel” i allmänhetens
ögon.
De som nu skriker på rättvisa borde kanske fundera på var vi skulle
hamna, om domstolarna föll undan. Det är slående att se hur opinionen, ofta
ledd av massmedia, har en förmåga att vända kappan innan vinden knappt har
hunnit ändra riktning.
Det är inte så länge sedan som en man, dömd till ett långvarigt
fängelsestraff för våldtäkt på sin dotter, fick resning i Högsta domstolen och
sedan frikändes av den hovrätt där jag arbetar.
Vad som är sant eller falskt i
det målet vet ingen, men om hovrätten i den första rättegången hade ställt beviskraven
högre än vad man gjorde, hade mannen kanske aldrig fällts. Den dömde lär få ett
väl tilltaget skadestånd, men detta kan aldrig kompensera den skada han åsamkats,
hur stor ersättningen än blir.
Allt i rättsväsendet är inte kall logik och objektiv lagtillämpning. Men så
mycket som möjligt måste känslorna lämnas utanför rättssalen. De har sin plats
i det politiska påverkansarbetet. Den som slår vakt om kvinnans rättigheter
skulle kanske försöka vända på situationen och tänka på andras rättigheter. Om
ens eget barn, äkta hälft eller förälder blir oskyldigt anklagad och till och
med dömd för våldtäkt på falsk bevisning är det föga tröst att det påstådda
brottsoffret blev trott på sitt ord.
Vi kan alla vara ense om att sexuella
övergrepp skall bekämpas med alla de medel som står till buds i en rättsstat.
Inte minst gäller detta när offret är ett barn. Men vi måste också kunna vara
överens om att rättsstatens krav på bevisning aldrig får efterges, oavsett hur
avskyvärd den brottslighet vi konfronteras med är.
Varje resningsfall som leder till att en fällande dom ersätts med en
friande är ett svidande nederlag för rättsstaten. Målet måste vara att marginalerna
vid bevisvärderingen är så stora att resning aldrig behöver tillgripas.
Per
Eriksson
hovrättslagman