Om du som
l�sare hittar n�gra som helst likheter mellan m�nniskor som n�mns i den h�r texten,
och s�dana, manliga eller kvinnliga, som existerar i verkliga livet, s� beror det bara
p� att du har livlig fantasi......
Fan d�, s� tr�ngt det var! Konserten
hade inte ens b�rjat �n, och redan tr�ngdes folk fr�n alla h�ll. Hon kunde bara g�ra
sig en f�rest�llning om hur det skulle bli n�r han v�l klev p� scenen… eller,
f�r att vara exakt, hon hade en ganska god uppfattning om det. Det var inte direkt
f�rsta g�ngen hon bevistade en rockkonsert, �ven om det inte blev s� ofta l�ngre.
Killen bakom henne b�rjade bli lite v�l
n�rg�ngen. Visst, det var tr�ngt, men var han verkligen tvungen att ha den d�r handen
p� hennes axel? Hon tog ett halvt steg �t sidan och fram�t. Fortfarande tr�ngde han
upp sitt skrev i ryggslutet p� henne. Hon sl�ngde en ilsken blick �ver axeln. Ingen
reaktion. Hon suckade och v�nde �ter blicken mot scenen. F�rmodligen, f�rhoppningsvis,
skulle han v�l f� annat att t�nka p� n�r det b�rjade h�nda saker uppe p�
scenen… och annars fick hon v�l flytta p� sig. K�nde hon sig sj�lv r�tt skulle
hon i alla fall komma att st� l�ngst fram och br�ta med ton�ringarna inom en inte
alltf�r avl�gsen framtid.
R�relser p� scenen… Roddarna kom
in f�r att g�ra en sista justering av mikrofonerna, och st�llde fram gitarrer. Runt
omkring henne skrek m�nniskor som om gud fader hade uppenbarat sig p� scenen. Hon
suckade inom sig, och t�nkte att det inte kr�vdes mycket f�r att driva vissa till
extas. Killen bakom henne tr�ngde sig �nnu n�rmare, och pl�tsligt fick hon bara nog.
Hon v�nde sig om, gav honom en iskall blick och sade:
- Du, om du hade t�nkt knuffa p� �nnu
mer s� hoppas jag att du har kondom.
F�r ett �gonblick blev killen tyst. S�
tittade han till p� henne och sluddrade:
- J�vla fitta!
Under tystnad granskade hon honom n�gon
sekund, innan hon replikerade:
- Det �r skillnad p� att vara en
och att ha en. Jag har en. Du �r en.
Hon knyckte till p� nacken, s� att det
blonda rufset till h�r kastades bak�t, och gav honom en blick som skulle ha f�rintat en
nyktrare m�nniska. Eller �tminstone b�ddat f�r att han skulle dr�mma mardr�mmar
under l�ng tid fram�ver. Killen fann f�r gott att ge sig av, medan han �nnu hade
�tminstone ett uns av stolthet kvar.
S�…. t�nkte hon, och v�nde sig
fram�t med ett bel�tet sm�leende p� l�pparna. Sk�nt att man inte har tappat greppet
totalt, i alla fall.
Scenen var klar nu, och sorlet runt om
henne blev mer och mer f�rv�ntansfullt. Hon visste att det kunde dr�ja l�nge �nnu.
Utsatta tider p� en rockkonsert var mer att se som rekommendationer, och om man alltf�r
tidigt b�rjade knuffas och str�cka p� sig f�r att se scenen, ledde det bara till
oerh�rd v�rk i nacke och axlar, i synnerhet f�r kortvuxna typer som hon sj�lv. Van som
hon var vid att st� och v�nta, st�llde hon sig s� bekv�mt hon kunde, och b�jde
huvudet l�tt fram�t f�r att f�rs�ka slappna av. D� k�nde hon tv� h�nder p� sina
axlar… ett helt annat grepp �n tidigare. Ett fast grepp, inte h�rt, men stadigt.
Hon gjorde en r�relse f�r att vrida p� huvudet och hugga huvudet av �nnu en
p�tr�ngande individ, men d� h�rdnade greppet f�r en stund, och en l�g mansr�st
sade:
- Nej, v�nd dig inte om. Jag vill
inte att du ska se vem jag �r.
Hon fnissade till. Det h�r var onekligen
lite originellt, inte den vanliga sortens berusade tafsande.
Han skrattade l�gt.
- Jag gillade verkligen din
avsnoppning av den d�r killen… det visade att det �r lite stuns i dig. Du gillar
att vara lite kaxig och visa dig p� styva linan, va?
- Du, jag beh�ver inte vara kaxig,
svarade hon. Det r�cker s� bra med att vara mig sj�lv s�.
- Det s�ger du?
Han skrattade igen. S� tystnade han. En
stund stod de s�, med hans h�nder fortfarande vilande p� hennes axlar, och med hennes
blick riktad rakt fram. Situationen roade henne mer �n oroade. Det h�r var ju en klart
ov�ntad grej! Och lite kul! Men var det s� att han trodde att han skulle komma n�n vart
med henne, s� skulle han snart f� bli varse att det inte var bara berusade spolingar som
hon kunde kv�sa. S� h�rde hon �terigen den d�r d�mpade, n�stan lite s�vliga,
r�sten:
- Jag vill att du lyssnar noga p�
mig nu… jag beh�ver din hj�lp. Men det �r inget f�r n�gon som drar sig f�r lite
�ventyrligheter, det vill jag att du ska veta. S� om du k�nner att du �r f�r feg f�r
att riskera….
- JAG �R J�VLAR INTE FEG! r�t
hon.
Tjejen framf�r henne hoppade till, och
runt om henne vred folk p� huvudet f�r att se vad som stod p�. Hans skratt var nu mest
ett ystert kluckande.
- N�e, jag h�r att du s�ger det.
Halva stan h�rde dig ocks�… men �r du lika kaxig som du ger sken av?
- Utmanar du mig?
Hennes r�st var kall och s�ker, men
mags�cken gjorde en volt. S�d�r ja… nu gjorde hon s�d�r igen. Hon suckade inom
sig. N�n g�ng, n�n j�vla g�ng i framtiden s� kanske �ven hon skulle l�ra
sig att beh�rska sitt temperament. Det hade f�tt henne i trubbel nog s� m�nga g�nger
vid det h�r laget! � andra sidan… en hel del roligheter skulle hon ocks� ha gott
miste om, ifall hon inte varit fullt s� impulsiv. Det m�ste hon erk�nna.
- Mhm... vill du se det som en
utmaning, s� g�rna f�r mig. Jag vill att du ska ha klart f�r dig att du ska g�ra det
h�r frivilligt – eller inte alls. Men vill du dra dig ur s� vill jag g�rna att du
g�r det nu med en g�ng. Det kan bli lite sv�rt senare…
Dra sig ur? Hon k�nde sig sj�lv lite
f�r v�l f�r det. N�r hade hon n�gonsin kunnat dra sig ur n�got? Att dra sig ur var
ju att ge upp, eller hur? Det var att erk�nna sig besegrad, att erk�nna sin feghet, att
f�rlora. Dra sig ur? Hur skulle hon kunna dra sig ur?!
Dessutom… vad var det han erbj�d
henne att dra sig ur, egentligen? �nnu s� l�nge hade det inte funnits n�got att dra
sig ur, och skulle hon vara fullt �rlig s� var hon fruktansv�rt nyfiken. Att backa nu
skulle f�rutom nederlaget inneb�ra att hon inte skulle f� veta vad som var p� v�g att
h�nda, om det nu alls var n�got.
Hon stod tyst och v�ntade p� hans
n�sta drag. Sm�tt f�rvirrad, det m�ste hon medge f�r sig sj�lv. Inte f�r att det
m�rktes p� henne, s�nt hade hon f�r l�nge sedan l�rt sig att maskera. Varf�r ge
motparten on�diga f�rdelar? Inte hon inte. Hon hade j�rnkoll p� l�get. Som vanligt.
S� str�ckte hon upp armarna i luften
och vr�lade rakt ut, liksom n�gra tusen andra m�nniskor runt om henne. D�r var han p�
scenen… och ja, lika karismatisk som hon mindes honom. Mannen bakom henne f�rsvann
n�stan ur hennes medvetande. Hon k�nde fortfarande hans h�nder p� sina axlar, men all
hennes uppm�rksamhet var nu riktad fram�t, till den m�rka, m�rkligt ton�rs-rangliga
figuren p� scenen. P� ett sj�lvklart s�tt fokuserades all uppm�rksamhet dit. Hon hade
sett det h�nda tidigare. Leende konstaterade hon att det inte var f�rsta g�ngen hon
s�g den killen trollbinda en publik… f�rsta g�ngen m�ste ha varit… f� se
nu…. 1981. Herregud, m�nga av ungarna runt om henne var inte ens f�dda d�!
Trots att f�rsta l�ten inte var en av
de mer larmiga p� repertoaren, faktiskt var det en cover p� en gammal proggl�t, var
volymen oerh�rt h�g. Hon s�g att n�gra av hennes gamla bekanta runt om henne hade
�ronproppar. �ronproppar! Hon fn�s f�raktfullt. Vid alla makter hoppades hon, att om
den dagen kom n�r hon uppenbarade sig p� en konsert if�rd �ronproppar, skulle n�gon
ha v�nligheten att tala om f�r henne att det var dags att dra sig tillbaka.
Ett h�rdnande grepp runt axlarna f�rde
hennes medvetenhet tillbaka till mannen som h�ll fast henne. Han b�jde sig fram�t och
talade med l�g r�st rakt in i hennes �ra f�r att �verr�sta musiken:
- Litar du p� mig?
Hon nickade.
- Bra. D� ska du bara g�ra precis
som jag s�ger. Och jag lovar, skulle du �ngra dig kommer det ett nytt tillf�lle f�r
dig att dra dig ur. Men det kan dr�ja lite…
Medan bandet p� scenen gjorde ett
uppeh�ll i spelandet f�r att f� publiken att backa n�got, det hade blivit farligt
tr�ngt framme vid scenen, k�nde hon hur hans h�gra hand l�mnade hennes axel, och gled
ner efter armen. Han fattade tag runt hennes handled, och hon k�nde hur n�got sp�ndes
runt den. Det hennes sneglande blick s�g, fick henne att mentalt hoppa till, �ven om hon
lyckades beh�rska sina reaktioner s� att det inte m�rktes. Hon h�rde ett klick, och
sneglade �ter ned�t handleden, d�r nu en svart l�derboja satt fastl�st med ett
h�ngl�s.
Hon harklade sig ljudligt.
- H�rdu… du tycker inte att
du �r lite indiskret eller s�?
R�sten l�t stadig, men den som k�nde
henne visste att den d�r antydan till spydighet som fanns d�r, tydde p� att s�kerheten
kanske inte var s� sj�lvklar som hon g�rna gjorde g�llande. Han skrattade.
- Oroa dig inte. Jag tror nog inte
att de d�r v�cker alltf�r mycket uppm�rksamhet i den h�r omgivningen.
Medan han l�ste fast en annan boja runt
hennes andra handled, l�t hon blicken fara omkring i den n�rmaste omgivningen. N�e, han
hade en po�ng d�r. Nitarmband satt p� fler armar �n hennes, helt klart. Och att just
hennes var l�sta med h�ngl�s skulle v�l ingen m�rka… hoppades hon.
- S�… l�gg h�nderna p�
ryggen nu.
Hon stelnade till, men gjorde som han sa.
Ytterligare ett h�ngl�s kn�pptes fast. Bojorna var nu fastl�sta bakom hennes rygg.
Jamen, allvarligt… det h�r gick v�l lite till �verdrift �nd�?! �ven om snygga
l�derdetaljer prydde en stor del av publiken, s� var det v�l �nd� r�tt osannolikt
att de skulle tycka att det var helt ok att ha dem fastl�sta bakom ryggen?! Dessutom hade
de b�rjat spela igen, och v�gr�relserna i publiken var nog s� sv�ra att parera med
h�nderna bakom sig. Hon �ppnade munnen f�r att protestera, men han f�rekom henne.
- S�ja… vill du backa ur?
Hon svalde ilsket protesten. Han
skrockade igen, och h�ngde en kappa �ver hennes axlar, s� att de fj�ttrade h�nderna
doldes. Greppet runt hennes axlar h�rdnade igen, och han b�jde sig fram f�r att n�
fram till henne med sina instruktioner trots den larmande musiken.
- Nu ska du g�ra precis som jag
s�ger. Vi ska g� h�rifr�n nu. Du g�r f�re, och jag g�r efter med h�nderna p� dina
axlar. F�r alla andra kommer det att se ut som om jag h�ller i dig f�r att vi inte ska
tappa bort varandra i tr�ngseln, s� oroa dig inte f�r det. Men jag leder dig, kom ih�g
det. Du ska g� dit jag styr dig. Och du f�r inte v�nda dig om. Kom ih�g att jag inte
vill att du ska se mig.
Det h�r blev f�r mycket f�r henne. Ok
f�r att driva lite med den h�r kn�ppg�ken, ok f�r att spela med i hans spel ett tag.
Ok f�r att bli f�rsedd med handbojor och fj�ttrad. Men missa spelningen? Aldrig!
- Du, v�ste hon sammanbitet. Det
kan du gl�mma, och det fort! Jag t�nker se den h�r konserten, det h�r �r ju bara
tredje l�ten! Jag g�r ingenstans!
Han skrattade igen.
- Du �r rolig du… jag tror
att jag har gjort ett bra val! Men jag m�ste s�ga att du har r�tt underliga
prioriteringar, n�r det g�ller saker som du g�r och inte g�r… Vi ska g� nu, vi
g�r som jag har sagt. Och oroa dig inte f�r konserten, jag ordnar s� att du f�r se den
i Stockholm imorgon, det lovar jag. Oavsett om du genomf�r det h�r eller inte. Nu g�r
vi.
H�nderna p� hennes axlar drev henne
milt men best�mt fram�t. Hon gick, och han styrde henne �t v�nster, genom folkmassan
och ut p� en g�ngv�g bredvid den stora gr�splanen. N�r de l�mnat publiken bakom sig,
sade han:
- Blunda.
- Leka blindbock?
Hon skrattade, men st�ngde sina �gon.
Han f�ste henne vidare fram�t, innan han slutligen stannade. Hon h�rde en d�rr
�ppnas, och motades in genom �ppningen. V�l inne sl�ppte han henne.
- St� stilla nu… och
forts�tt blunda.
Ljudet tydde p� att han letade efter
n�got i en ficka. S� k�nde hon tyg �ver �gonen, som mjukt men fast sveptes runt
hennes huvud och kn�ts i nacken.
- Bara en scarf… men den �r
svart, och den �r vikt flera g�nger, s� du l�r inte se mycket. Du kan �ppna �gonen
nu om du vill, det l�r inte g�ra n�gon skillnad l�ngre!
�ppna �gonen? St�rtl�jligt! Hennes
�gonfransar k�mpade mot den mjuka textilytan utan n�gon som helst framg�ng. Tankarna
virvlade runt i huvudet p� henne. Verkade inte det h�r lite v�l vrickat, egentligen?
Inte f�r att hon trodde att hon skulle r�ka illa ut, det gjorde hon faktiskt inte. Dels
hade hon en oerh�rd tilltro till sin egen f�rm�ga att trassla sig ur besv�rliga
situationer, dels var det ju �nd� massor av m�nniskor som m�ste ha sett henne g�
iv�g med den h�r tjommen… om nu n�got fasansfullt skulle h�nda. Och dels, det
m�ste hon medge f�r sig sj�lv, s� litade hon faktiskt p� honom.
Han f�rde henne fram�t, och de gick
genom flera d�rrar. Hon h�rde fortfarande musiken ganska tydligt, s� uppenbarligen var
de i n�gon byggnad bakom scenen. N�r de till slut stannade, var han tyst en stund.
Leendet som hon inte kunde se, h�rdes tydligt i hans r�st n�r han s� sm�ningom tog
till orda igen.
- Du �r faktiskt lite tuffare �n
genomsnittet �nd�… det �r inte bara fasad, den d�r kaxigheten! Hur k�nns det nu
d�, lite sp�nnande va?
- Bara f�rnamnet! Hon skrattade
tillbaka. Vad h�nder nu d�, �r det meningen att jag ska leta mig tillbaka med
f�rbundna �gon, och om jag klarar det s� vinner jag en resa f�r tv� till Hawaii? Och
du ing�r i priset?
Han frustade till av skratt.
- N� du, inte riktigt s�. Men det
var en snygg variant, jag ska t�nka p� det till en annan g�ng! Nej, f�r mig �r det
roliga snart slut… jag kommer inte att vara kvar hos dig s� l�nge till. F�r dig
d�remot, har kv�llen bara b�rjat, om du g�r vidare som du gjort hittills. Men jag
funderar p� om jag verkligen kan �verl�mna dig s�d�r… utsidan matchar inte
riktigt insidan, om du f�rst�r vad jag menar.
Det �r f� m�nniskor f�runnat att
kunna bl�nga ilsket bakom en �gonbindel. Hon tillh�rde det f�tal som klarar av det!
- Titta inte p� mig s�d�r, h�ll
jag p� att s�ga… jag menade inte ditt utseende, jag menade din kl�dsel. De d�r
jeansen har varit svarta n�n g�ng, va? Och gympadojorna var nog fr�scha en g�ng
i tiden… har du varit p� Roskilde, eller brukar du anv�nda dem n�r du
gyttjebrottas? Och en svart t-shirt, utan ens tillstymmelse till urringning. Nej, det h�r
f�r vi g�ra n�got �t!
Hon h�rde rasslet av nycklar, och k�nde
hur han l�ste upp det h�ngl�s som h�ll samman bojorna bakom ryggen p� henne. Tacksamt
str�ckte hon ut armarna och rullade p� axlarna. �ter var det ett leende i hans r�st
n�r han sa:
- Jag skulle �nd� ha gjort
s�d�r snart… det �r lite tufft att ha h�nderna bakbundna n�gon l�ngre tid om
man inte �r van. Ta av dig skorna, jeansen och tr�jan, s� att jag f�r se vad du har
under.
Ett �gonblick tvekade hon. Kan man kalla
det en inre kamp? Kl� av sig och ha det gjort, eller neka och erk�nna sig feg? Hon var
mer �n medveten om att han inte hade sagt s�, det var hennes egen bed�mning. Inte f�r
att det gjorde saken ett dugg b�ttre. Beslutsamt klev hon ur skorna, kr�ngde av sig
tr�jan och jeansen, och r�ckte tigande fram dem till honom.
- Ser man p�, det var b�ttre.
Hans r�st l�t uppskattande, och hon var
evigt tacksam f�r att hon faktiskt hade riktigt presentabla underkl�der, svarta trosor
och svart BH. Han skrattade till.
- Man kan inte s�ga annat �n att
du �r konsekvent i ditt f�rgval, i alla fall! Det �r bra, det matchar resten av
utstyrseln…
Fingrar gled �ver hennes hals. Hon
k�nde hur n�got lades om den, och h�rde �ter klicket av ett h�ngl�s.
- Snyggt halsband! Du kan ju inte
se det, men det �r likadant som handbojorna, svart l�der med m�ssingssp�nnen och
m�ssingsnitar. Men du �r inte riktigt f�rdig �n...
Ytterligare tv� klickande l�s, och
hennes fotleder omsl�ts av l�der.
- Likadana? fr�gade hon.
- Mhm…. Snyggt nagellack p�
t�rna f�rresten, jag �r glad att det inte �r svart, det hade varit lite f���r
mycket! Den d�r blodr�da nyansen livar liksom upp det hela lite.
Hon fnissade.
- Glad att jag �r till
bel�tenhet! Men allvarligt, vad �r det h�r f�r spel egentligen? B�rjar det inte bli
dags att tala om nu vad allt det h�r syftar till? Jag tror s�kert att det h�r �r
l�ckert som fan, men varf�r g�r du allt detta?
- Bara lita p� mig, ok? Kom ih�g
vad jag sade, du kan dra dig ur senare om du vill. Inget kommer att h�nda dig som du inte
vill. S�, gapa stort nu.
F�rbryllat �ppnade hon munnen. Genast
tryckte han in n�got i den. Hon kr�ngde undan och tog omedelbart ut det.
- Vad fan �r det h�r?! Vad ska
det h�r vara bra f�r?
Han muttrade:
- Det var ett stort misstag att
sl�ppa loss dig innan jag satte dit munkaveln, det �r ett som �r s�kert!
- Vadd� munkavle? Varf�r ska jag
ha en s�n? Hur g�r det d� med min m�jlighet att dra mig ur, j�vligt stor chans jag
har att meddela vad jag vill d�!
Hon h�rde en djup suck.
- Du ska inte ha den hela
kv�llen… men det g�r liksom helheten b�ttre. Dessutom inbillar jag mig att du, om
n�gon, mycket v�l kan g�ra dig h�rd om du vill, munkavel eller inte. S�, �ppna
munnen nu.
Efter en kort stunds funderande �ppnade
hon �ter munnen, och han stoppade in vad det nu var. Hon bet pr�vande i den.
- Gummiboll. Ganska mjuk, som du
k�nner. Dessv�rre �r den inte svart, utan r�d, men du f�r tr�sta dig med att
l�derremmarna som h�ller fast den �r svarta.
Snabbt drog han �t remmen runt hennes
huvud.
- S�d�rja… nu �r du n�stan
klar!
Hon h�rde att han gick bort en bit i
rummet, flyttade en m�bel lite, rasslade med n�got. S� kom han �ter fram till henne,
tog hennes ena hand och ledde iv�g henne genom rummet. Han stannade.
- Bakom dig har du en f�t�lj. Du
kan s�tta dig nu.
Sakta satte hon sig, trevade med
h�nderna och kroppen efter den f�t�lj som hon ju inte s�kert visste stod d�r. Hennes
h�nder k�nde mjukt, svalt skinn, och hon satte sig tillr�tta i den mycket bekv�ma
m�beln. Den ena handen str�k l�ngs med l�dret p� armst�det. �ter fanns det skratt i
hans r�st:
- Oroa dig inte. Den �r
svart, jag lovar! Sitter du bekv�mt?
Hon b�kade runt lite f�r att hitta den
bekv�maste positionen, och nickade sedan.
- Bra… du kommer n�mligen att
bli sittande h�r ett tag.
N�gra klick i snabb f�ljd, och hon
k�nde hur hennes hand- och fotbojor l�stes fast i f�t�ljen. Ett �gonblick var allt
alldeles stilla. S� k�nde hon hur ett finger mycket, mycket l�tt gled �ver hennes
kind, ner l�ngs halsen och ner mot br�stet, f�r att sedan stanna.
- Jag ska g� nu, och du kommer att
bli l�mnad ensam ett tag. Oroa dig inte. Du och jag kommer att tr�ffas imorgon, som jag
har lovat ska du ju f� se konserten i Stockholm. Och d� ska du f� se mig ocks�! Han
skrattade till.
- Och kom ih�g vad jag sade, allt
�r upp till dig nu. Det du inte vill ska h�nda, h�nder heller inte.
D�rren �ppnades och st�ngdes, och han
var borta. Ensam i rummet h�rde hon �terigen musiken d�r ute ifr�n scenen. Onekligen
l�t det som ett oerh�rt r�jande d�r ute! Men hon var inte d�r… hon var h�r.
Ikl�dd endast underkl�der och l�derbojor, fastl�st i en f�t�lj. F�rmodligen var hon
inte riktigt klok. F�rmodligen borde hon buras in. F�rmodligen sket hon
h�gaktningsfullt i det! Hittills hade det h�r varit r�tt skoj… faktiskt. Inte s�
lite sp�nnande heller. Hon var oerh�rt sp�nd p� att se vad detta skulle leda till.
N�gra vettiga teorier hade hon egentligen inte. Ett vad? Ett sk�mt? Dolda kameran? Mamma
skulle v�l f� spader, t�nk om de skulle visa det i tv! Hon fnissade till d�r hon satt,
och till�t sig i sin ensamhet att slappna av fullst�ndigt, nyfikenheten till trots.
Faktiskt hade hon ju inte mycket annat att v�lja p� �n att v�nta. V�nta… och
t�nka. Hon h�rde musiken i bakgrunden och l�t tankarna vandra.
L�tarna avl�ste varandra d�rute, och
hon log igenk�nnande �t en del fr�n hans gamla repertoar, spetsade �ronen och lyssnade
intensivt p� annat, som var nytt f�r henne men som �nd� l�t v�lbekant. Mhm… det
l�t bra! Det skulle bli riktigt kul att se den h�r konserten i Stockholm i morgon, f�r
att vara �rlig hade hon aldrig riktigt gillat publiken i den h�r stan �nd�. Inte f�r
ett �gonblick hade hon faktiskt tvivlat p� att han hade talat sanning, killen som tagit
henne hit in.
S� h�rde hon ett v�lbekant, n�rmast
magiskt inledningsriff, och stelnade till i hela kroppen. Det kunde v�l �nd� inte vara
m�jligt…? Jomen, visst var det v�l….? Ja. Staten och kapitalet! J�vlar,
j�vlar, j�vlar, han spelar Staten och kapitalet! F�r f�rsta g�ngen sedan Ebba Gr�n
splittrades… I f�rsta skedet fylldes hela hennes kropp och medvetande av gl�dje.
T�nk att f� vara med om…. Men v�nta nu. D�r satt hon, fastl�st, ist�llet f�r
att vara framf�r scenen och uppleva detta fantastiska!
Mentalt m�rker f�ll. Hela hon k�ndes
kall, lurad, magen var ett tomt h�l, m�rker hennes tankar. Inom kort gav den f�rsta
tomheten vika f�r totalt raseri, och hon var n�ra att f�rvandla f�t�ljen till
kaffeved. Hon f�rs�kte vrida loss ena handen ur den boja som k�ndes som om den satt
l�sast, men med den enda effekten att hon skrapade loss en del skinn. Hon ryckte i
fotbojorna, som inte gav vika det minsta. Efter lite trixande lyckades hon lirka in ett
finger i bygeln till h�ngl�set som satt i bojan runt hennes h�gra handled, men
naturligtvis kunde hon inte b�nda upp l�set med ett l�ngfinger. Bollen i munnen bet hon
ihop s� gott det gick, och vr�lade f�r sina lungors fulla kraft, och visst l�t det en
hel del… men vem skulle h�ra henne? Alla var ute p� planen och rockade loss till
detta oerh�rda, alla utom hon… Hon sparkade med f�tterna och slog med h�nderna mot
f�t�ljen, men dels hindrade bojorna henne fr�n att g�ra det med s� s�rskilt mycket
kraft, och dels gjorde den mjuka stoppningen att hennes anstr�ngningar inte resulterade i
s�rskilt mycket ljud alls. Vildsint f�rs�kte hon s�tta f�t�ljen i r�relse, f�r att
dels g�ra s� mycket ov�sen som m�jligt, och dels kanske f� fanskapet att g� s�nder,
s� att hon fick en m�jlighet att r�ra sig, kanske ta sig loss. Utan effekt dock. Den
stora f�t�ljen r�rde sig knappt, stommen gav inte vika det minsta. Kanske var den till
och med fastmonterad i n�got, vad visste hon?
Aldrig, aldrig, skulle hon f�rl�ta den
som utsatt henne f�r detta! Nu f�rstod hon vad allt gick ut p�, naturligtvis var det
hennes f�rbannade "v�nner" som ville driva med henne. De om n�gra k�nde ju
till hennes svagheter, visste hur l�ngt man kunde driva henne genom att utmana hennes
stolthet, l�ta p�skina att hon nog inte skulle v�ga… Hon var gr�tf�rdig. N�n
g�ng… n�n j�vla g�ng kanske �ven hon skulle bli vuxen, l�ra sig att inte
f�rs�tta sig i trubbel s� fort tillf�lle gavs. F�r i �rlighetens namn; det var
hennes eget fel att hon satt d�r hon satt. Ingen hade tvingat henne. Ingen hade f�rt
bort henne med v�ld. Ingen hade lurat henne. Bara hennes egna, j�vla, l�ttretliga och
l�tt uppbl�sta ego, hennes st�righet och nyfikenhet, hennes of�rm�ga att motst� en
utmaning, det var dessa och bara dessa som hade bedragit henne, hade f�tt henne att
�terigen s�tta sig i en situation som hon l�ngt ifr�n beh�rskade. "Andra
bestiger Mount Everest f�r att f� utmaningar" t�nkte hon. "Jag undrar om inte
de �r smartare �n jag, de har i alla fall n�gon m�jlighet att p�verka sin situation,
vilket �r mer �n jag kan s�ga…..just nu."
Musiken larmade p�, och det h�rdes
�nda in dit hon satt att publiken var i vilt uppror. F�rmodligen var det extranummer nu,
det hade varit ganska tyst en stund tidigare, medan hon hade k�mpat f�r att ta sig loss.
Den id�n hade hon givit upp nu. Hon hade insett, att hon inte kunde ta sig loss, och att
ingen skulle h�ra henne �ven om hon f�rs�kte v�snas. F�r �vrigt orkade hon inte, de
tidigare f�rs�ken hade varit ganska s� vildsinta, och tagit mycket kraft.
S� tystnade musiken. Det f�rsta
intrycket var att tystnaden var total, men s� var det naturligtvis inte. Fortfarande
h�rdes sorlet av m�nniskor, glada upphetsade r�ster, n�gra sj�ng fortfarande. Sakta
dog �ven det ljudet bort. I fullst�ndig tystnad satt hon d�r. Tiden hade hon f�r
l�nge sedan f�rlorat greppet om, f�r �vrigt var det ointressant. Hon hade ingen aning
om hur l�nge hon suttit d�r, men ett visste hon: det var f�r l�nge. Och framf�rallt
vid fasansfullt fel tidpunkt. Den som s� sm�ningom skulle komma f�r att sl�ppa loss
henne skulle inte f� det alltf�r kul, s� mycket var klart. Visst, hon hade sj�lv varit
med och planerat practical jokes som hennes bekantskapskrets blivit utsatta f�r, men
�ven om de ibland varit ganska j�vliga, s� hade de ju i alla fall varit roliga, d�r
hade funnits en glimt i �gat, och �ven "offret" hade i efterhand skrattat och
tyckt att det hade varit kul. I detta fanns inget roligt. Allt hon k�nde var ilska och
besvikelse, hon riktigt k�nde smaken av det i munnen. Hon b�rjade smida planer p� den
dj�vulska h�mnd som skulle drabba den �ggskalle som kommit p� det h�r taskiga
sk�mtet, men det fick henne inte att k�nna sig det minsta b�ttre. Allt var bara tomhet.
N�stan innan hennes h�rsel registrerade
det, visste hon att n�got var p� v�g att h�nda. P� avst�nd h�rdes steg. D�rrar
�ppnades och st�ngdes, och till slut h�rde hon nycklar rassla i l�set till den d�rr
bakom vilken hon satt. N�gon kom in i rummet. Hon sp�nde sig d�r hon satt, f�rs�kte
st�ls�tta sig mot de sm�delser som skulle komma. Det var inte sv�rt att se framf�r
sig hur h�nflinande ansikten betraktade henne n�r �gonbindeln togs bort. Visst, de
tyckte s�kert att det var kul att f�r en g�ngs skull se henne tappa fattningen totalt,
se henne erk�nna att hon g�tt p� en nit. D�rf�r t�nkte hon inte bjuda p� det.
Men ingen skrek och skrattade �t henne,
vilket hon hade v�ntat sig. Det var fortfarande tyst. Ber�vad synen m�rkte hon att
h�rsel och luktsinne f�rst�rktes n�got… eller var det bara inbillning? Hur som
helst var hon faktiskt s�ker p� att det bara var en person i rummet f�rutom hon. Inte
alls den skr�nande skadeglada flock hon v�ntat sig.
Personen som hade kommit in gick runt
henne. Av n�gon anledning fick hon intrycket av att det var en man, kanske var det p�
grund av det svaga ljudet av r�relserna, kanske var det andh�mtningen, kanske den svaga
doften av varm, svettig m�nniska. Kanske var det bara f�r att den som f�rt henne hit
definitivt hade varit en man, det sista intryck av en annan m�nniska som hon hade haft
var av en man. Samma vaga k�nsla sa henne, att �ven om detta var en man, s� var det
inte samma som hon tr�ffat p� tidigare under kv�llen.
Hennes egen andh�mtning upph�rde
n�stan i f�rs�ken att h�ra var den andra m�nniskan fanns, gissa sig till vem det var,
f�rs�ka h�ra vad han (eller, m�jligen, m�jligen: hon?) gjorde. Personen gjorde sig
ingen br�dska. Emellan�t upph�rde ljudet av r�relser helt, och det enda hon kunde
f�rnimma var en svag aning av andh�mtning, en svag doft och en diffus k�nsla av att bli
betraktad.
F�rv�nat ins�g hon, att sedan den
andra personen kommit in i rummet, hade hon inte r�rt sig, inte givit ett ljud ifr�n
sig. Inte p� minsta s�tt hade hon signalerat att hon ville bli sl�ppt snarast m�jligt.
�nnu mer f�rv�nad konstaterade hon, att hon inte visste om hon ville det heller. De
obehagsk�nslor och den ilska som hon k�nt, hade faktiskt kommit av sig. Nu k�nde hon
mest… sp�nning. Och f�rv�ntan. Det var en underlig situation, men k�ndes inte
alls hotande.
S� h�rde hon en l�tt skrovlig
mansr�st, och precis som hon v�ntat sig var det inte samma som mannen som f�rt henne
hit:
- Jag ska alldeles snart ta av dig
den d�r �gonbindeln, och �ven munkaveln. Allt som sagts tidigare ikv�ll �r sant, vill
du s� sl�pper jag loss dig och du g�r h�rifr�n. Annars stannar du.
Hon stelnade till n�r hon h�rde hans
r�st. Definitivt var det inte n�gon hon k�nde, men r�sten l�t �nd� bekant. H�nder
r�rde sig �ver hennes ansikte. Hon k�nde hur remmen till munkaveln lossades, och hon
lirkade med tungan ut bollen ur munnen. Hon grimaserade n�gra g�nger f�r att f� bort
stelheten i k�karna. F�r en stund var allt stilla, och hon v�ntade, sade ingenting.
Fingrar str�k �ver hennes panna, sakta bak mot nacken, d�r de l�ste upp knuten till
�gonbindeln och drog bort tyget. Hon plirade i det svaga ljuset. Det var skumt i rummet,
inte alls det kalla, bl�aktiga lysr�rsljus som hon hade f�rv�ntat sig, utan ett
svagare, mjukare ljus. Hon anade en gestalt vid sin sida, och vred sig f�r att se honom.
Han satt p� huk. T-shirten hade han
bytt, och tur var nog det, f�r han var ordentligt svettig. Men han var minst lika ranglig
s� h�r p� n�ra h�ll, pupillerna lika enorma. Trots att han nu var b�de tr�tt och
totalt avsp�nd, kunde hon �nd� k�nna av den d�r otroliga utstr�lningen, som gjorde
det till en s�dan upplevelse att se honom p� scenen. L�ngsamt reste han sig, och str�k
med ett leende �ter med fingertoppen �ver hennes panna.
- Ledsen att du har beh�vt sitta
h�r ensam... men jag hade en konsert att avverka f�rst.