Jag förbannar min usla förmåga att planera och inser att jag gör en av mina mindre stilfulla entréer när jag dundrar in i klassrummet. Känner mig som om jag vore 15 år och hade en anmärkning för för sen ankomst att vänta.

Jag hasplar ur mig en ursäkt och försöker få grepp om situationen. Snabbt inser jag att jag ska få lära mig fotograferingens konster utav en mycket snygg man. Försöker få tillbaka min värdighet ,men tappar tråden för ett par sekunder , vilket inte är likt mig, då jag känner att han betraktar mig med en blick som jag har svårt att definiera.

Hans ögon håller fast mig och jag hör honom föreslå att jag ska stanna kvar och städa med honom, antagligen som ett skämt men hans blick och tonfall avslöjar något annat.

Alla flinar och sneglar på mig och finner hans förslag mycket roligt!! Jag känner hur jag blir alldeles varm i hela kroppen av förödmjukelse.

Han lät allvarlig men jag ser i hans ögon att han leker med mig , han har skitkul!

Vem i hela friden tror han att han är?? tänker jag ilsket. Jag bestämmer mig för att ta strid och sätter näsan i vädret för att visa att jag absolut inte är road:

- Om magistern inte klarar det själv så får jag väl hjälpa honom då!

Han viker inte undan med blicken. Istället känner jag hur hans ögon vandrar över min kropp, och jag förbannar återigen mig själv fast denna gången mitt val av klädsel. Jag känner mig nästan naken i min korta klänning som är på tok för urringad, inför hans granskande ögon.

Han ser på mina fötter och låter ögonen leta sig uppför mina ben, och jag vet inte om jag ska känna mig arg eller smickrad av hans uppenbara intresse.

Jag vänder blicken från honom och sneglar på mina klasskamrater, och förstår att de inte hade uppfattat ett dyft av vad som pågår.

Medan han så smått börjar gå igenom våra kameror, tillåter jag mig själv att granska honom lite mer ingående.

Jag kollar in hans klädsel och försökter klura ut vad för typ han var. Han har en svart skjorta och ett par beige chinos. Inte alls min typ konstaterar jag snabbt. För snygg, för proper och definitivet för retsam! ...Och ändå inser jag att jag bara försöker lura mig själv. Han har gjort ett större intryck på mig än jag vill erkänna.

- så Brigitte, vad har du för kamera då? frågar han plötsligt med en road blick.

- ehm, jag har en Canon IOS 300! svarar jag rappt och självsäkert.

Jag måste ta kontroll över situationen och visa att han inte har övertaget!!

Han tar kameran ur mina händer och när han hans fingrar snuddar mina rycker jag till omedvetet. Han har brunbrända händer som ser starka och smidiga ut, vilket får min fantasi att skena iväg. Han fingrar på alla knappar och jag stirrar fascinerat på hans sätt att smeka min kamera. Jag har i och försig alltid haft lite vilda fantasier, men när man blir upphetsad av en lärare som inspekterar en kamera…..??! Jag inser att jag varit singel alldeles för länge!!

"Jäkla karl!!" tänkte jag ilsket. Han får mig att tappa kontrollen och det stör mig otroligt mycket. Hur skulle jag kunna koncentrera mig på fotografering när han påverkar mig så här efter 10 minuter i samma rum?! Fan!

På en sekund är han borta och här står jag som ett fån med ett kuvert i handen och hettande kinder. Jag vet inte om jag ska vara arg, eller tacksam mot den här mannen, men att jag blir berörd är iallafall ett faktum.

Jag tar min väska och kamera och går ur lärosalen och ner på gatan. Den ljumma sensommarkvällen är förtrollad och jag beslutar att promenera hem. Ett djupt andetag får nytt syre att flöda i min kropp.

Det hade varit en märklig upplevelse att börja på fotokursen. Jag är helt uppfylld av hela hans väsen och längtar ofantligt till nästa lektion. Samtidigt störs jag av hans självsäkra och nästan lite arroganta sätt, men inser samtidigt att det är det som fått mig fascinerad av honom. Förutsägbara och osjälvständiga män har jag fått nog av, så han är ett spännande inslag i mitt liv.

Väl hemma kommer jag på jag att jag nästan glömt kuvertet, så jag går till min väska och plockar spänt upp det. En historia hade han sagt. Vadå för historia? Och varför hade han givit den till mig? Jag står och njuter av den märliga situationen, och vill inte vill öppna kurvertet direkt utan drar lite på det..

I vardagrummet och tar jag ner ett vinglas från mitt vitrinskåp och häller upp ett glas vin, plockar fram SADE ur cd-hyllan och laddar stereon. Till tonerna av hennes sensuellt hesa röst kryper jag upp i hörnet av soffan och sätter mig tillrätta med kuvertet i knät.

Mina tankar sveps tillbaka till kvällens händelse och känner hur värmen i min kropp sprider sig. Jag ler för mig själv och förstår att den här mannen är speciell, för ingen påverkar mitt kräsna sinne på det här viset.

Jag sluter ögonen och hör hur Sade sjunger om Sweetest Taboo , framkallar ur mitt minne hans brunbrända och otroligt sexiga händer, hans underarmar som visade sig under den uppkavlade svarta skjortan. Ser för mitt inre den forskande och lite retsamma blicken och ryser till.

När jag fingrar på kuvertet får jag en oförklarlig känsla i maggropen och inser jag att han har genom det här kuvertet utmanat mig på en känslomässig duell! Att jag måste anta den utmaningen finns det inga tvivel om, det ligger i hela min person att anta utmaningar.

Långsamt öppnar jag kuvertet och plockar fram de fullskrivna A-4 sidorna. Jag tittar på hans handstil och ser att han är en "skrivare", att han älskar ord.

Titeln står med stora bokstäver högst upp: "PÅLEN". Jag funderar ett par sekunder på vad i hela friden den kommer handla om och hur jag skulle kunna få idéer till fotografier genom att läsa om en påle.

Snabbt inser jag att det är en erotiskt laddad historia . Ord för ord dras jag in i hans värld och hans fantasi. Jag slutar nästan att andas och mitt hjärta bultar hårt och intensivt i min bröstkorg. Jag blir "den" kvinnan, jag känner "hennes" upphetsning, och jag avundas henne.

Mina egna kittlande och skuldtyngda fantasier om bondage får plötsligt verklighetsförankning genom orden jag just läst, och jag förstår anledningen till min starka känsla för den här mannen.

Men hur ska jag hantera det här? tänker jag till slut. Min första reaktion är att jag inte kan fortsätta på kursen!! Hur skall jag kunna gå dit och se honom i ögonen efter att tagit del av hans story?! Hur skall jag kunna undvika att avslöja mina egna känslor?

Och det viktigaste: VAD känner jag själv?

Jag låter de skrivna orden finna sin plats i mitt huvud och hör hans röst läsa upp meningarna om och om igen. Jag känner hur upphetsningen rinner genom min kropp som en varm len vätska. Kan inte låta bli att läsa om den igen och för varje ord jag läser fylls jag av en glädje som jag aldrig känt. Det är som han satt ord på mina egna tankar, som om han precis vet vad som kittlat min fantasi så länge, vad som tänder mig. Varje liten rörelse är så rätt! Varje liten känsla!

Jag lägger mig ner på soffan och lägger ifrån mig hans ord , sätter upp ena benet mot bordskanten och öppnar mig för min egen hand. Jag sluter ögonen, låter orden virvla runt i mitt sinne, ser bilder som jag tidigare förnekat, förträngt. Hans händer, som tidigare vant smekt min kamera, rörde nu mig med samma vana självklarhet, när jag i fantasin tog hennes plats och lät mig bindas vid pålen.

Ju mer fast jag blir, ju mer berfiad känner jag mig. Lättad över att någon annan tar stegen, att någon annan för mig framåt i den fantasi som jag så länge förnekat mig själv. Det är hans fantasi och hans ord. Hans händer som tar ifrån mig ansvaret, smeker skulden från min nakna kropp och för mig till den höjdpunkt jag så ofta anat men aldrig riktigt sett i min ahemligaste drömmar.

Jag vrider mig i mina rep, bilder virvlar för mitt inre, bakom mina slutna ögonlock. Hans ögonbindel skärmar av mig från omvärldens krav och normer, hans händer skyddar mig från det vanda och tråkiga. Långsamt och skickligt för han mig längre och längre, tills plötsligt allt exploderar och jag faller ihop, blir hängande i mina rep, flämtande.

Tiden stannar upp och jag känner hur kroppen sakta, sakta återhämtar sig. En ryckning, en mjuk spasm får mig att vrida mig, återknyta kontakten med verkligheten. Han är inte här, inte hos mig när jag ligger varm och urvriden i min soffa. Min våta hand letar sig upp på magen och jag sjunker ner i halvdvala

Så ligger jag kvar ett tag och funderar på om han tänker på mig? Om han inser hur hans ord skulle påverka mig? Hur det kom sig att han gav just mig den här uppgiften?

Men som en blixt från klar himmel inser jag krasst att det antagligen kunde varit vem som helst som kunde fått ta del av historien och att det bara var rena rama slumpen att jag fick den. Han hade den ju faktiskt till hands i väskan och man kan ju fråga sig varför?

"Ahhh hur kan jag vara så dum att jag inbillar mig att han gav den till mig av någon speciell andledning???" tänker jag, som vanligt naiv och lättlurad. Jag känner mig dum och skäms nästan över min stund i soffan, där jag trott att han valt ut just mig för att dela någonting speciellt med honom. Jag känner mig dum, tom och utlämnad. Han hade träffat rakt in i mig, men han hade gjort det på måfå, inte genom ett verkligt val. Han hade bara lekt med mig.

Plötsligt känner jag mig kall inombords och bestämmer mig för att vara fullständigt oberörd vid nästa tillfälle vi ses och totalt ignorera hans fräcka flirtande. Han ska inte få roa sig på min bekostnad iallafall.

- Jäkla karl !! säger jag högt för mig själv och inser att jag två gånger på samma dag förbannat den här mannen!!

Jag ruskar på mig för att försöka skaka av mig känslan av hans närvaro. Slänger ner hans papper i första bästa låda och går upp och börjar tvätta av mig sminket. Efter ett par minuters tandborstning klär jag av mig och kryper ner i min säng, bara för att inse att John Blund missat mitt hus. Inte en tillstymmelse till trötthet!