Ateljén

Telefonbus

En sista koll runt rummet. Lotta på plats, precis där jag vill ha henne, telefonen på golvet, persiennerna uppdragna, allt klart.

- Hej då Lotta, sade jag glatt, nu får du klara dig själv… Nyckeln kommer att hamna vid dina händer så fort isbiten smält och om något går på tok är det bara att ringa. Jag har programmerat in mitt mobilnummer på 5:an, du vet knappen med en liten upphöjning på. Natti!

Jag gick ut i hallen och tog på mig jacka och skor. Lotta pratade en massa strunt om att jag borde släppa loss henne, vilket givetvis var uteslutet eftersom hon också sade att hon tänkte döda mig. Jag log för mig själv och försökte dölja min upphetsning och min pirrande glädje över min härliga idé.

Lotta stod mitt på sitt vardagsrumsgolv, på en tjock ryamatta faktiskt. Hon var fullständigt naken, så när som på några sensuella smycken. Dels en tremeters kedja som höll hennes handleder säkert fastlåsta bakom ryggen med tre hänglås. Och så förstås en vacker svart ögonbindel av mjukt läder, en sån med mjuk stoppning och några kraftiga remmar runt huvudet, över huvudet och under hakan. Allt fastlåst med vackra, blänkande mässingshänglås. Hennes ben var faktiskt också kedjade, både vid vristerna och vid knäna, hennes stortår närgånget uppvaktade av ett par tumbojor av glänsande kromat stål.

Lotta har en vacker byst, som jag smyckat extra med flera varv kätting både över och under brösten. Alla varv hölls samman av ett stort hänglås mitt fram, så att kedjorna kramades samman, skänkande Lotta en njutningsfull omfamning som kom hennes bröst att lyftas rakt ut. Från hänglåset mitt fram, mellan brösten gick en kedja bakåt över varje skuldra och låstes fast i de sammankedjade armbågarna. De vidrörde inte varandra bakom ryggen, men nästan. Tre centimeter saknades, men det bjöd jag på idag. Jag var på ett så underbart humör.

Nämnde jag att hennes midja omcirklades av flera varv blänkande kätting? Så var det i alla fall. Sex varv, kärleksfullt åtdragna och säkrade med ett hänglås mitt fram. Från låset letade två kedjor sig neråt över hennes mage och in mellan hennes ben, formande en liten dal i hennes mjuka Venusberg. Kedjorna fortsatte bakåt, sensuellt åtdragna mellan hennes skinkor och fastlåsta vid hennes handleder. Efter det vände kedjorna tillbaka, mellan hennes skinkor, fram mellan hennes lår och följde ljumskarna upp till hänglåsen, ett på varje höft.

Ovanför henne satt ett snöre fastknutet i taklampan. I änden på snöret hängde en liten knippa nycklar. Tre decimeter ovanför nycklarna satt en sytråd som drog snöret bakåt, bort från Lottas händer och upp mot en hög bokhylla vid väggen bakom henne. På bokhyllan stod en djup tallrik och i den låg en isbit som sytråden var fastknuten i. Idiotsäkert. När isen smälte skulle tyngden från nyckelknippan dra loss sytråden och Lotta få nycklarna.

- …Du kan inte lämna mig så här, avslutade Lotta sin uppvisning i vädjandet och mordhotandets konst.

- Du har rätt, medgav jag och gick beslutsamt fram till henne.

Snabbt fingrade jag på kontrollen till det lilla vibrerande ägget som fanns inuti henne. Kontrollen satt instucken mellan hennes härliga bröst, väl fasthållen av alla glänsande kedjor. Jag vred upp den till nästan max… Och så var det den där latexfjärilen som satt fastspänd över hennes kön, den med den lilla vibrerande tungan på hennes känsligaste punkt. Jag slog på den också, den hade bara en hastighet så det blev lite onyanserat. Men hon reagerade på den! Eftersom jag visste att Lotta skulle ha en otroligt intensiv upplevelse den närmaste tiden, beslutade jag mig också för att placera de silverglänsande japanska klämmorna där de hörde hemma. Om inte annat skulle det hindra Lotta från att försöka gnugga loss kontrollen till ägget genom att gnida sin ljuvliga barm mot golvet…

- Så min ängel, sade jag glatt. Så här kommer jag att lämna dig. Lova att ringa så fort du kommer loss, jag vill höra alla detaljer.

Lotta var fullständigt tagen av alla de tunga och kramande kedjorna, de dubbla vibrationerna både utanpå och inuti henne, de pulserande sensationerna i bröstvårtorna och den mentala frivolten av att bli lämnad som hon var. Hon skulle säkert ha fortsatt protestera om inte intensiteten i hennes situation gjort koncentration omöjlig. Hon stönade djupt och morrade osammanhängande när jag skyndade ut genom dörren.

Snabbt sprang jag nerför den halva trappan och joggade så obesvärat jag kunde runt det stora hyreshuset. På gatan nedanför hennes fönster gick jag fram till den hyrda lastbilen och klättrade upp på taket. På några ögonblick hade jag lagt mig tillrätta på det mjuka presenningstaket och kikade in genom Lottas vardagsrumsfönster. Jag fingrade lite på min del av Baby Watch anläggningen och satte en öronmussla på plats i örat. Jag stängde av högtalaren för att inte förbipasserande skulle höra de gutturala stönen som sändardelen inne hos Lotta skickade ut. För ett ögonblick hoppades jag att ingen av hennes grannar hade en likadan Baby Watch, men skådespelet jagade snabbt bort sådana små trivialiteter.

Jag såg genast att Lotta inte skulle klara det. Hon svajade redan betänkligt och verkade knappt medveten om hur nära hon var att förlora balansen. Hennes vällustiga stönanden gick i takt med att hon desperat drog händerna bakåt för att sträcka kedjorna mellan benen. Åhhh, jag borde ha riggat en videokamera. Hon borde få se hur skamlöst hon ger sig hän.

Trots allt lyckades hon förbli stående nästan tjugo minuter, innan hon plötsligt skakade till, kröp ihop och hamnade i en viljelös, skälvande hög på golvet. Ljuden i min öronsnäcka går inte att återge. Med viss avund såg jag henne vrida sig av och an i långsamma kraftfulla spasmer. Jag log för mig själv och försökte hitta en ställning som för stunden var mer bekväm än att ligga på mage.

Hon låg där, vridande sig av och an, som om lustvågorna aldrig ville ta slut. Tio minuter senare släppte isbiten sitt grepp och nycklarna svängde ut i luften, långt utom räckhåll för Lotta där hon låg. Det gick ytterligare tio minuter innan hon började röra sig mer målmedvetet. Först försökte hon resa sig upp, men lyckades inte ens komma upp i sittande ställning. Därefter började hon en mödosam färd över golvet. Jag kunde höra att hennes stönande nu lät som kraftyttringar och att en del av det njutningsfyllda var borta.

När hon till slut nådde en vägg, lyckades hon med möda resa sig upp genom att sätta ryggen mot väggen och pressa på med fötterna. När hon till slut stod upp såg hon en stund villrådig ut, innan hon försökte gå framåt med sina myrsteg. Hindrad av tumbojan om tårna, försökte hon istället hoppa jämfota, men även det var på gränsen till omöjligt. Efter några minuter hade hon med stor ansträngning rört sig en meter framåt. Hon stannade till, vred sig av och an och jag kunde bland hennes muttrande urskilja ett…

- Hur fan ska jag kunna hitta nyckeln?

Hon är klok Lotta. Att hoppa runt kedjad som hon var med förbundna ögon och leta efter en nyckel som hängde ner från ett snöre från taket, det var ganska utsiktslöst. Hon gjorde ytterligare några försök och lyckades ta sig fram till mattan, men hur hon är försökte lyckades hon inte komma upp på den tjocka mattan. Efter flera försök fick hon in en tå under mattkanten och föste den framför sig. Ett sista försök kom henne att trassla in sig och falla till golvet.

Efter några fruktlösa försök att resa sig igen blev hon liggande, flämtande. Jag hörde på hennes gnyenden att lusten började få grepp om henne igen och jag såg på hennes rörelser att de blev långsammare och mer lustfyllda. Sakta började hon åla sig tvärs över golvet igen. Hennes gnyenden och flämtningar ökade i kraft och blev åter till djupa stönanden. Efter en stund nådde hon trots allt väggen och började orientera sig genom att känna med fingertopparna längs efter golvlisten. Så fortsatte hon röra sig, långsamt, krampaktigt, men målmedvetet.

Jag förstod att hon var på väg mot telefonen. Hennes underbara kropp kämpade mot kedjorna och den inre lusten att ge efter i en långsam slingrande batalj som var fullständigt omöjlig att slita blicken ifrån. Jag häpnade över hennes järnvilja och hennes skicklighet i att hålla kursen genom rummet. Förvånansvärt snabbt nådde hon telefonen och lyfte av luren. Hon lät luren ligga på golvet, medan hon tog telefonapparaten i händerna och manövrerade sig runt tills hon kunde lägga ena örat mot luren. Över BabyWatchen hörde jag henne muttra medan hon slog kortnumret…

- Hoppas du är nära… får jag en till orgasm hopkedjad så här så dör du John….

Jag flinade som en pojkspoling åt sitt första bus och fick koncentrera mig för att hålla mig stilla och tyst när ringsignalerna gick fram. Jag hörde inte något från luren genom Baby Watchen, men jag hade kollat numret och visste vad hon hörde:

- Frälsningsarmén, jourhavande medmänniska…

Lotta stelnade mitt i en gungande höftrörelse. Jag hörde henne flämta och väsa av chocken. Ett ögonblick var det som hon förvandlats till is, sedan hörde jag ett illtjut och såg hennes fingrar treva efter klykan, innan hon tappade telefonen på golvet. Av hennes rörelser och hennes stönanden att döma kämpade hon för att hålla igen en andra orgasm. Jag var nära att skrika rakt ut av förtjusning. Det pirrade i hela kroppen av ett sjudande buselixir som jag knappt förmådde värja mig mot. Åhhh, jag älskade att se sånt här fungera. Plötslig såg jag hur hon desperat fingrade efter tele fonen och insåg att hon inte lyckats bryta samtalet! Jag var euforisk.

Till slut lyckades hennes fingrar trycka ner klykan och hon låg blickstilla, medveten om sin andning, besluten att inte ge efter för lusten. Jag bestämde mig för att slå henne en signal…

Jag tog fram mobilen och ringde upp. Genom Baby Watchen hörde jag två signaler gå fram och Lotta svärjande:

- Måtte det inte vara polisen…

Så släppte hon klykan och svarade så behärskat hon kunde:

- Lotta

- Hej raring, det är John

- Din jäkel, kom hit direkt!

- Jag kommer så fort jag kan, men jag sitter på tunnelbanan, mitt på bron mellan Fridhemsplan och Sankt Eriksplan. Det är något fel på en vagn men de tror att det skall vara fixat inom en halvtimme. Så om jag skyndar mig är jag tillbaka hos dig inom en timme…

Lottas svar går inte att återge. Jag kopplade ner samtalet och såg henne explodera i en våldsam blandning av vrede, lust förtvivlan och längtan. Jag såg hennes händer dra i kedjorna mellan benen och såg henne rulla över på rygg, lyftande skötet så att hon välvde sig som en båge mot taket. Ljuden genom Baby Watchen avslöjade att hon var på väg mot ännu en orgasm… Jag kastade mig ner från kapelltaket i ett djärvt språng och satte av mot hennes port. Fan, jag ville också vara med.

PS

För att vara säker på att få uppleva hela scenen, hade jag "glömt" att sätta in nycklarna till låsen på hennes handleder i nyckelknippan och några andra lås skulle hon inte kunna nå…

DS

Lek med lust och ett stänk av förnuft!

John

Ateljén

Telefonbus