Jag är mycket nöjd efter två dagar på Mantorp Park i Victor Zubers regi. Borde egentligen vara helt knäckt med tanke på att vädret pendlade mellan novemberväder och monsunregn. Men jag är mycket nöjd.

Söndag var avresedag och jag skulle bara ta mig från garaget på Södermalm till Norrtull, en tur på runt 10-15 minuter. Försöker hålla mig ifrån att köra i stan så mycket som möjligt eftersom hojen, enligt polisen, saknar viss vital utrustning. Barlast om de frågar mig. Svängde upp på Västerbron och tänkte blåsa på lite för att kyla motorn lite i det varma vädret. Hann växla upp till trean när jag ser en bekant färgkombination. Polisen såklart. Gled fint och prydligt in i kön som bildats bakom efter farbror blå. Jag stannar vid rödljus och polisbilen försvinner. Fortsätter upp mot Norrtull. Bra, en egen fil tänkte jag och gasar på mot rödljuset. Vem står längst fram där då om inte min gamle bekant från Västerbron. Eftersom Ducatinas s.k. brister skulle synas alltför mycket om jag ställde mig jämsides med polisbilen stannar jag tio meter bakom rödljuslinjen och bilen. På något märkligt sätt måste de anat min närvaro och de vevar ned sidorutan och tittar ut. Nu blir det ombesiktning tänkte jag, för det hade de lovat senast vi sågs. Nu blir det grönt för mig som ska rakt fram, men inte för polisen som ska svänga vänster. Jaha, och nu får Skyltfonden ytterligare administration också. Sorry Peter. Muttrar på upp mot nästa rondell och svänger snabbt in till vänster. Vänder mig om, ingen bakom. Puh!

Resan går söderut genom ett nästan ett sommarvarmt Sverige. Mjölby, mjölets vagga. Kliver ur bilen och då kommer regnet. Gonatt.

Tittar ut genom fönstret på morgonen och det är torrt ute! Perfekt, nu ska det bli åka av! Käkar frukost och packar ihop vatten, solglasögon och annat som behövs en varm dag på banan. Öppnar dörren och himlen öppnar sig dessvärre samtidigt. Banan är blöt. Riktigt blöt. Rejskillarna kör ut på regndäck och kastar sig i parti och minut. Vi lastar inte ens av hojarna. Micke köper regndäck och luftar 999R:en flitigt.

På kvällen bestämmer vi oss för att ta oss in till residensstaden, dvs. Linköping. Arne hade tipsat om ett par krogar som verkar bra. Den italienska har italienska myndighetsöppettider och håller på att stänga när vi kommer in till stan. valet faller då på Sangria, spanskt för att hedra den så framgångsrike f.d. Ducatipiloten Sete Gibernau =). Käket var väl inte helt spanskt, men hade spansk touch. Bra mat åt det lyxigare hållet utan att lyfta dock. Goda intentioner, keep up the good work guys!

Nästa dag samma visa igen. Regn redan på vägen till banan. Men idag hade vi bestämt oss för att köra. Lastar av och rullar in i depån. Hojen startar givetvis inte. Har stått i regn i drygt ett dygn. Jag förstår att hon inte vill starta. Självklart var batteriet oladdat och tog slut ganska snart. En batteriladdare ordnades fram och efter en timmes laddning startade hon så fint. Ut på banan i riktigt blött väglag. helt nya Supercorsa. T.o.m silkonet var kvar på däcken. Det var lite halt. Sen att man inte såg något pga. vattendimman när man kom över 180 på långrakan gjorde det hela ännu mera spännande. Efter ett par pass torkade det upp och Peppe och Micke, göteborgarna, vågade lasta av sina 999S. Ut och fräsa i Ducatiformation . Det gick dock inte så fort så vi bad Jimmy Lindén, Peters son, att visa lite spår och snart efter han försvunnit i fjärran började asfalten träffa knäpuckarna. Nu var banan nästan torr och däcken började fästa, en grym känsla!

SP:n gick fint, men hade ingen som helst chans på långa rakan. Inte ens mot 999S:erna.

Efter en stel och långsam dag var det ändå svårt att få av hjälmen pga. att mungiporna gick ändå upp till öronen. Roligaste banan jag kört efter Gotland! Bankommittén - boka Mantorp! Jag är mycket nöjd!