VIKINGA FÄRDER

Vikingarnas flatbottnade fartyg var en förutsättning för dera handels och upptäcksfärder samt deras plundringståg. Vikingarna hade, möjligtvis med något enstaka undantag, sin tids bästa skepp. Med hjälp av dessa skepp kunde de ta sig in på mycket grunda vatten och på så sätt, över floder och större åar, ta sig in i främmande land. Man kunde också dra skeppen över land med stockar och speciella vagnar, vilket var nödvändigt vid färder på flodsystem i österled. Fartygens förmåga att ta sig fram över haven uppför vattendrag, är en viktig förklaring till kontinentens rädsla för "havets vargar"

Skeppen förde vikingarna över stora delar av världen. En del av de platser de besökte var obeboda eller härbärgade endast ett fåtal människor. Vikingarna koloniserade flera av dessa platser. Några exempel är Färöarna, Island och Grönland. Bakgrunderna till dessa koloniseranden var olika. När det gäller bebyggandet av Island så var det ett flertal mäktiga familjer från Norge som flytt dit undan den norske konugen , vilken hade låtit kristna sig och ville att andra skulle göra detsamma. Sedan tidigare fanns det dock ett antal iriska munkar som bosatt sig där för att finna meditation i denna lungna och karga miljö, men de fördrevs snart av de storväxta nordmännen.

Grönland koloniserades under ledning av en viking vid namn Erik Röde, som blivit landsförvisad från island av en domstol för tre år på grund av ett dråp han gjort sig skyldig till. Han hade hört talas om ett land fullt av glaciärer och is väster om island. Han begav sig dit och fann landet mer gäsvänligt än vad de drygt hundra år gamla berättelserna sagt. Vid återkomsten till island tre år senare lovordade han det nya landet och lät utrusta ett flertal skepp. Denne viking gav sig sedan iväg i spetsen för armadan för att bygga upp landet på den "gröna ön", som han kallade den.

Som sagt, orsakerna till att man fann olika platser där det var lämpligt att bosätta sig kunde variera, men det gällde att den nya platsen hade de förutsättningar som behövdes för att man skulle kunna leva där. Platser som Färöarna och Orkneyöarna låg dessutom strategiskt till när det gällde handel och PLUNDRING!

Beggrepet strandhugg används för att beskriva en plundring som utförs från havet in mot land. Härjningarna av de olika klostren utmed kusten längs de brittiska öarna i slutet av 700-talet är klassiska exempel på strandhugg. Ett sådant kan utföras på många sätt. Det enda som behövs är en bra plats att landstiga på, ett lätt måä och lite förberedelse. Man fick dock passa sig så att invånarna i det utvalda målet inte var förvarnade-längs en del kuster använde man sig nämligen i vikingatidens mitt och slut av ett varningssystem bestående av stora brandkasar som tändes vid upptäckten av annalkande hot. Ett sådant hoot kunde mycket väl vara ett drakskepp som smög längs traktens kuster.

På sjöresor åt man, om det fanns tillgång till det, en ganska varierande kost bestående av bland annat bär och frukter, vilket förklarar faktumet att den under medeltiden så fruktade skörbjuggen var en mycket ovanlighet bland vikingarna. Maten lastades i tunnor som sedan bars ombord på skeppet. Förutom frukterna och bären förde man på lång resor med sig mat som kunnde hålla sig ett tag utan att bli härsket eller på något annat sätt bli oätligt. Sådan proviant kunde exempelvis vara olika slag av kött som saltats eller rökts, torrfisk, knäckebröd, nötter och ost. Ombord på ett vikingaskepp kunde man förvara förnödenheter för flera veckor till sjöss.

En viking åt vanligtvis två rejäla mål mat om dagen och tillsammans med denna föda konsumerade han även dryck vid flera tillfällen under dygnet om han får tillfälle till det (särskilt om det rör sig om öl eller annan alkoholhaltig dryck.

Öl var den vanligaste vardagsdrycken och det fanns två typer. Den ena sorten hade en ganska låg alkoholhalt, inehöll inte specielt mycket humle och bryggdes på de flesta gårdar. Den andra varianten var mycket starkare och dracks vanligtvis vid festligare tillfällen. Vin var eftertraktat men dyrt och dracks därför inte allt för ofta och då mest vid ricktigt fina fester (såvida man inte gjort en resa till något land där det var billigare att komma över vin). Mjöd, den lena honungsdrycken, nyttjades då och då men det verkar vara en dryck som oftare förekommer i sagor än i verkligheten då den tillverkas av honung, vilket var svårt att få tag i. Det var dock en dryck framför andra, Oden och andra gudar brukar sitta med en bägare mjöd nära till hands i Asgårds salar.

Vikingarna var duktiga köpmän och handeln var ett av motiven till de långa seglasterna. Vad hade då vikingarna för varor att erbjuda? Jo, faktum var att det rörde sig om en hel del. Från norr förde man i huvudsak med sig pälsverk av olika slag. Pälsarna kunde komma från djur som räv, mård, bäver, björn, ren, älg, utter, ekorre och kanske också varg och isbjörn (från island). Man handlade även med slavar, särskilt i österled, och det var en havndel som var ganska omfattande och lukrativ. Andra varor var falkar, vallrossbetar, björnvirke, hästar och pilspetsar. Det kunde också löna sig att köpa upp varor längs med segelasten för att sälja dem längre fram på resan i områden där de var eftertraktade, ett exempel på sådana produkter är de svärd som tillverkades i Frankrike.

Som betalningsmedel var silver mycket eftertraktat av vikingarna, byteshandel skedde mer som tillfällig lösning om andra betalningsmedel inte fanns vad det gäller sjöresor, då man hade ont om plats på båtarna. Vågen spelade därmed en vicktig roll i handeln och var ett föremål som en ricktig köpman inte hade råd att vara utan. Vikterna, som man vägde silvret mot, kunde vara av antingen bly eller järn och hade brons ett hölje av brons - på det sättet kunde inte någon fila på dem utan att det avslöjades!