Lite historia

I det förindustriella samhället saknades ett tidsbegrepp av den art som nutiden äger. Man räknade inte i timmar och dagar. Årets rytm bestämde människans handlande och hennes färder. Därför fanns inte heller avståndsbegreppet, en uppfinning av vår tid , av de snabba kommunikationernas tidevarv. Gigantiska folkvandringar och ständiga arbetsvandringar drog genom kontinenterna. Till sjöss och till lands förmedlades varor och idéer mellan folken. Också till vår, på den nutida kartbilden så avlägsna provins, nådde impulserna. Hit fördes de av främlingar men också av egna köpmän och krigare. För vikingarna, deras föregångare och efterföljare, var Sverige bara närmaste delen av den värld som var deras.

De lätta , snabbseglande vikingaskeppen var hemligheten bakom de vidsträckta färderna och de första framstötarna mot bebyggda och obebyggda länder. Svenskarna seglade i huvudsak österut. De genomkorsade det väldiga Ryssland, vars floder och sjöar erbjöd goda kommunikationer. De nådde ända till Svarta havet och Kaspiska havet, där de fick kontakt med Orientens kultur. De bytte sina nordiska produkter mot åtråvärda föremål. I den svenska jorden grävde de ofta ned sin förmögenhet och här påträffas, särskilt på Gotland, nästan varje år skatter på ibland tusentals arabiska silvermynt.

Danskarna vände sig i huvudsak mot söder och väster. Även om vikingatidens härjningar och illdåd säkerligen överdrivits av krönikörer och legendförtäljare är det belagt att danska flottor härjade flandriska och franska kuster. De höll Paris under belägring men seglade också längre söderut mot hägrande medelhavsländer. Där fick nordisk kultur stundom fotfäste och där inhämtades idéer och impulser.

Norrmännen gav sig iväg åt väster och nordväst, många som handelsmän, många som kolonisatörer – och därtill tvingade av överbefolkningen i hemlandet. De befolkade Skottland med omkringliggande öar, blev liksom danskarna mäktiga, också i England upprättade egna riken på Isle of Man och Irland. De koloniserade de tidigare obebyggda Färöarna och seglade vidare västerut ända till Island, där de skapade den isländska fristaten.

Hundra år härefter, i slutet av 900-talet, styrde Erik den röde sitt skepp västerut och snart uppstod en nordisk bygd på Grönland. Härifrån utsträcktes så småningom, som isländska berättar och arkeologiska undersökningar nyligen bekräftat, färderna också till Vinland, till den Amerikanska kontinenten.