Handel under antiken

Valutor
   Om man inte kan handla genom att utbyta likvärdiga varor med varandra, och det kan man ju väldigt sällan, behöver man en valuta som tjänar som bytesmedel. Detta kom folket i antikens Medelhavsområde ganska snart underfund med. Därför började man redan 2000 f. Kr. använda små bronsfigurer som en sorts mynt. Det var dock svårt att avgöra hur mycket figurerna vägde och därmed hur stort deras värde var, så den som ville vara säker på att inte bli lurad bar alltid med sig en våg.
    Inte förrän på 600-talet före Kristus infördes mynt med standardiserad vikt, det var i Lydien, av kung Alyattes. Varje klump präglades med bilden av ett gapande lejon. Bronset hade ersatts av élektron, en naturlig legering av guld och silver. De hade dock en brist: eftersom ingen visste hur mycket av de 4,7 grammen som var guld respektive silver, var folk misstänksamma. Det var nämligen möjligt att spä ut myntmetallen med silver, och på så sätt spara guld. Om ingen hade brytt sig om det, hade mynten fungerat precis lika bra även om kungen fyllde hela palats med överblivet guld, eftersom myntets värde ligger i att man vet att andra värderar det lika högt som man själv. Men nu var det inte så, och för att råda bot på problemet införde kung Kroisos eller Krösus (honom har du nog hört talas om!), som var Alyattes son, mynt av rent guld. Silvermynt fanns redan i Grekland, dit kunskapen om mynten snabbt hade spritt sig, men där det inte fanns något élektron att göra mynt av.
  I mitten av 500-talet f. Kr. användes mynt i alla handelsstäder i Medelhavsområdet. De grekiska silvermynten, närmare bestämt från stadsstaten Korint, användes i hela Medelhavet. De hade en bild av hästen Pegasus på framsidan och ett solkorsmönster på baksidan, vilket i slutet av århundradet togs bort och ersattes av ett Athenahuvud, då athenarna övertog arbetet med (inkomstbringande) myntutgivningen. Silvret till tetradrachmerna, som deras mynt kallades, kom från gruvorna i Attika. De pryddes av ett Athenahuvud (Athena var stadens skyddsgudinna) på den ena sidan och en uggla (Athenas fågel) på den andra. Ugglemynten användes i Medelhavet ända fram till 300-talet.
  Även i Perserriket behövdes mynt, och Dareios, den tredje store, akemenidiske erövrarkungen, lät prägla mynt av både guld och silver, dareiker, som de kallades. De användes också i Grekland, där de blev kända för att tjäna som mutor till grekiska myndighetspersoner och politiker. Myntmotivet var en beväpnad perser som sprang med långa steg.
  I slutet av 400-talet f. Kr. började också den makedoniske kungen Alexander I prägla mynt. Han slog på stort: hans silvermynt med en diameter på 3,1 cm och vägandes 29 gram var de största dittills. En ryttare med spjut och makedonisk filthatt prydde framsidan, medan Alexanders namn återfanns på baksidan. Filip II, som regerade ca hundra år senare, lät också framställa guldmynt, som var av något blygsammare mått men inte desto mindre värdefulla, snarare tvärtom! Nu fanns Apollon i profil på framsidan, och baksidan visade upp en kapplöpningsvagn med två hästar, och Filips namn, förstås. När det blev Alexander den Stores tur att styra landet, lät han ge ut ett präktigt silvermynt med två bilder av Herakles (som av någon underlig anledning liknade Alexander själv väldigt mycket).
  På 400-talet gav även beotierna, som Athen till 447 hade bestämt över, ut egna silvermynt. Deras huvudstad var Thebe. Deras mynt hade en bild av Herakles, som påstods komma från Thebe, och en bild av den beotiska skölden.
  De hellenistiska rikena gav ut det ena myntet efter det andra. Både Seleucos och Ptolemaios (se avsnittet om hellenismen) lät sina egna ansikten stråla ut från vad som måste ha räknats som myntens framsidor.
  Romarna gav naturligtvis också ut mynt, och till skillnad från de grekiska mynten, som hade bilder av gudar och gudinnor, avporträtterades Romarrikets härskare på de romerska (från ca år 100 f. Kr.).

Egypten
   Egypten är ett av historiens mest långlivade länder, som har funnits sedan 2700-talet f. Kr. (fast det har varit ockuperat av assyrier, perser, romare, araber...). Det ligger längs Nilen, och det levde av vad den svarta, bördiga Niljorden gav. Men landet hade också andra tillgångar, framför allt guld.
  Guldet blev tidigt en viktig handelsvara, som t. ex. utbyttes mot andra varor från Egyptens grannländer i nordost. Även spannmål exporterades, eftersom sädproduktionen ofta översteg komsumtionen inom landet. Då Egypten saknade skogar (de fick helt enkelt inte plats), var importen av cederträ från Byblos (i Fenicien) mycket viktig. Från Kreta kom keramik, oliver och vin, och koppar fraktades från Cypern.
  År 525 f. Kr. inlemmades Egypten i det persiska väldet, då Kambyses II erövrade landet.

Mesopotamien
   Landet kring och mellan floderna Eufrat och Tigris kom att kallas Mesopotamien. Där levde sumererna för mer än tiotusen år sedan. De levde på jordbruk och boskapsskötsel, och redan på den tiden förekom handel. Av någon anledning försvann sumerernas kultur, men folket levde kvar.
  På 1700-talet f. Kr. förenades de olika småstaterna i området till ett nytt land, Babylonien, för att bättre kunna motverka översvämningskatastrofer. Den förste, och mest kände, kungen hette Hammurabi. Babylonien blev på 1100-talet, liksom Egypten, en del av Assyrien, men lyckades på 600-talet bli fritt. Allierade med mederna besegrade de sedan assyrierna. Senare utvidgade kung Nebukadnessar landet, så att det nådde Medelhavskusten, genom att erövra Palestina (vilket resulterade i den babyloniska fångenskapen för judarna).
  Babylonien var så placerat att det gick bra att handla med såväl de östra Medelhavsländerna som Persiska viken-länderna. Då handeln i Främre Asien behandlas i avsnittet om det akemenidiska riket, ska vi inte uppehålla oss vid det utan gå direkt på Persiska viken.
  Redan de gamla sumererna var skickliga sjöfarare (läs boken Tigris av Thor Heyerdahl!), och de handlade med flera områden vid Persiska viken. Makan (Oman), landet på sydöstra Arabiska halvön, var en av sin tids absolut största kopparproducenter, tillsammans med Meluha (antagligen i Indusdalen). Därifrån fraktades kopparen till den lilla ön Dilmun (Bahrain), där den i sin tur köptes av mesopotamiska köpmän. Också guld, lapis lazuli och stenpärlor såldes till mesopotamierna, som betalade med sesamolja, tyg, ull och säd. Guldet kan ha kommit från Egypten, och i så fall fraktats runt Arabiska halvön.

Fenicien och Karthago
Fenicierna var ett folk som kom att bli mest känt för sitt alfabet och, vilket i det här sammanhanget är viktigast, sina resor med segelfartyg på Medelhavet.
  Fenicien låg vid Medelhavets östkust, ungefär där nuvarande Libanon ligger. Norrut, i Anatolien, härskade hettiterna, som för övrigt var de första som framställde järn ur malm, i nordost låg Assyrien, och söderut låg Egypten (fram till 1166 f. Kr. var Fenicien en del av E.). Fenicien var mer ett förbund mellan många stadsstater än ett land, detta på grund av rent geografiska förhållanden. De viktigaste städerna var Byblos, Arados, Sidon och Tyros.
  På 1100-talet f. Kr. gick den mykenska civilisationen (på Kreta) under, varvid bristen på konkurrens om medelhavshandeln gjorde det lönande att ge sig ut på havet. Detta möjliggjordes då Fenicien blev självständigt från den dåtida stormakten Egypten. När Hettiterriket splittrades, för att egeerna i sydöstra Europa invaderade landet (vilket dock också skadade Fenicien), och Assyrien försvagades, bl. a. p. g. a. angrepp från de syrisk-arabiska beduinerna och tillkomsten av en arameisk stat, uppstod flera småstater som var i skriande behov av varutillförsel. Det hade väl varit konstigt om de skickliga seglarna fenicierna inte hade gripit tillfället och gett sig ut på det stora blå! Det gjorde de.
  Från ca 1100 fram till 600-talet f. Kr. var Fenicien den ledande handelsnationen i Sydösturopa-Mellan Östern. De viktigaste handelsvarorna blev smidesjärnet, som därigenom spreds över hela Medelhavsområdet, och, i synnerhet, kopparen, som hämtades på Cypern, där fenicierna hade flera handelshamnar, och transporterades bland annat till Egeiska havet, där de också hade handelsstationer (på södra Anatoliens kust, med Rhodosförbindelser).
  Fenicierna producerade också, själva, hantverk, bland annat snidade artefakter och utsmyckningar i keramik, sten, metall och, vilket är mest känt, elfenben. De framställde också glas, vilket även egyptierna och mesopotamierna tidigare hade gjort. De senares resultat var dock inte särskilt lyckat, de kunde exempelvis inte göra genomskinligt glas, något som fenicierna kom att bemästra. Feniciskt glas blev snabbt en succé. Man handlade också med vapen, vilket var en eftertraktad vara i det krigiska Medelhavsområdet.
  Även tyg producerades i Fenicien, och det blev, om möjligt, ännu större efterfrågan på det. Orsaken var inte bara den fina kvaliteten på tyget, utan också att det hade en vacker, hållbar purpurfärg. Hemligheten med färgen var en liten snäcka, Murex trunculus eller Murux brandaris. Den var mycket vanlig utanför Feniciens kust, dvs. innan den i stort sett hade utrotats av tygfärgarna. Om man tog kål på den kom det fram en saft ur kroppen, en vätska med vilken man kunde färga tyg lila. Om man gav sig till att ställa snäckliket i solljuset, ändrades färgen från rosa till mörkt violett beroende på exponeringstiden. En bieffekt var att djuret ruttnade under tiden... Eftersom det gick åt tiotusentals snäckor om året, blev lukten från färgframställningsplatsen mer än påtaglig... Därför placerades denna på betryggande avstånd från staden, som kunde vara Sidon eller Tyros. Senare började man framställa färg på samma sätt även i västra Medelhavsområdet. Färgen kallades foinix, därav namnet Fenicien.
  På 1000 - 900-talet f. Kr. kom Feniciens handelsområde att sträcka sig längre västerut. Handelsstationer anlades på Nordafrikas kust: bland andra Karthago och Utica, på Sardinien, Malta och Sicilien: Panormos, Soloeis, Motye, och i Spanien: Tartesses, Gades (Cadiz), Nya Karthago m. fl. I Spanien köpte man metaller, t. ex. silver, men främst bly och tenn. Dessa metaller hämtades också från England, dit man också dristade sig (fenicierna besökte visserligen England redan på 1200-talet, men någon mer regelbunden handel uppstod inte förrän vid det här tiden). Metallerna såldes senare i Sydösteuropa.
  På 600-talet f. Kr. togs allt mer av den feniciska handeln över av Grekland, och de gamla handelslederna ersattes av nya. Grekerna började handla med metallandet Spanien i Feniciens ställe, och därigenom var feniciernas största inkomstkälla borta. Handelshamnarna i västra Medelhavet behöll dock sin ställning, och tillsammans bildade de ett nytt land, vars specialité var sjöfart.

Karthago, hamnen i Nordafrika, grundades 814 f. Kr. Liksom de andra feniciska stadsstaterna, eftersom den utvecklades till en sådan, åtnjöt den nästan total självständighet: den styrdes av en egen kung, som hade en egen armé till sitt förfogande. Eftersom handeln lönade sig bra, växte sig drömmarna om ett större rike allt starkare. Då grekerna hotade att ta över handeln på Sicilien, som de tidigare gjort med Spanien, beslöt karthagerna (deras ledare) att försvara sig (eller var det en chans att få mer makt?). Tillsammans med de feniciska grannhamnarna bildades staten Karthago, som startade handelskrig mot Grekland. Kriget rasade under hela 500-talet. Det gick bra för karthagerna: de återtog Spanien och dessutom, genom samarbete med etruskerna, den handelsstrategiskt viktiga ön Korsika. Även kontrollen över Sardinien säkrades, men angreppet mot grekerna på Sicilien misslyckades totalt.
  Därefter gick det väl för karthagerna under en lång tid. De importerade tenn från Cornwall och Bretagne, vilket gav en nätt inkomst, och de etablerade en handelsförbindelse med Ekvatorialafrika, vilket gav elfenben och guld. Medan köpmännen på så sätt blev allt förmögnare, blev staten det likaså, tack vare tullavgifterna. Men den fick också pengar genom skatter från folk i hela norra Afrika.
  Folket (dvs. deras härskare) i den nya staten Rom, som växte fram under samma tid, var från början goda vänner med karthagerna (dvs. deras härskare), eller punerna, som de kallades av romarna. Men på grund av spänningar mellan rikena på Sicilien, orsakade av Syrakusa, utbröt det första av tre puniska krig, vars sammanlagda resultat var en seger för Romarriket. Rom tog Sicilien, alla andra öar i Medelhavet, Spanien, och slutligen hela Karthago.
  Rom övertog helt kontrollen över handeln i västra Medelhavet.

Det akemenidiska Persien
Den akemenidiska tiden var en period i Persiens historia, 539 f. Kr. till 331 f. Kr. De första akemenidiska kungarna, Kyros II, Kambyses II och Dareios I, var stora erövrare. Resultatet av deras krig i Mellanöstern var ett land som såsmåningom innefattade ursprungliga Persien, dvs. Iran, Anatolien (den numera turkiska halvön), Trakien, Syrien, Fenicien, Assyrien, Babylonien, Egypten, Libanon, Elam, Mederriket, nuvarade Afghanistan, nuv. Pakistan, delar av nuv. Turkmenistan; kort sagt ett imponerande land. Det existerade i två hundra år, innan det erövrades av den makedonske härskaren Alexander den Store.
  Eftersom alla delar av riket naturligtvis inte hade egna tillgångar av metaller, mineralier, berusningsdrycker, halvädelstenar och keramik, förekom en mycket livlig handel. Rikets tyngdpunkt låg i Babylonien, och det var där de flesta handelsvägarna slutade. Köpmän från Babylonien skaffade tenn, järn, halvädelstenar, timmer och koppar i Syrien, Elam, Egypten och Anatolien, och sålde det med god förtjänst i Babylon och de andra städerna mellan Eufrat och Tigris. Babylonien behövde dock inte importera all den koppar som behövdes, eftersom det också fanns koppargruvor vid Tigris. I Tigrisområdet bröt man också kalksten, som användes i byggnadsverk.
  Eftersom Mesopotamien saknade alunbrott, var det lönsamt för de handelsresande att införskaffa sådant i exempelvis Egypten och Syrien, transportera det till Babylonien och sälja det där. Alun, som vi numera använder bland annat som koaguleringsmedel, nyttjades även på den tiden som medicin, men också som beståndsdel i glas och till blekning av ylletyger. Ullproduktionen och den därmed förknippade tygindustrin var stora i landet mellan floderna, och tyget såldes bl. a. i Elam. Den viktigaste babyloniska exportvaran var dock säd, som såldes i hela östra delen av Persien.
  Sädförsörjningen i väst, inklusive de grekiska stadsstaterna, sköttes av Egypten. Grekerna fick inte bara spannmål, utan också linnetyg från Egypten. De egyptiska köpmännen tog med sig högdensitetsprodukter, som vin och olivolja, då de sålt sina egna varor och åkte hem. Egypten hade också rika guldgruvor, som gav råvara till de persiska mynt som användes. Även elfenben kom från Egypten, dit det i sin tur hade fraktats från sydligare breddgrader.
  Arabiska halvön hade goda handelsförbindelser med Persien, och förutom rökelse, parfym och myrra exporterades även guld därifrån. Metaller var viktiga handelsvaror, och guld kom till Mellanöstern från, som tidigare nämnts, Egypten och Arabien, och dessutom från Sibirien (via Baktrien) och Indien. Indien försåg också Persien med exotiska varor som doftande träslag och elfenben.
  Naturligtvis förekom också handel med mer oädla metaller. Som tidigare har nämnts, importerade Babylonien järn, tenn och koppar. Kopparen kom till stora delar från Cypern, som inte ingick i väldet, men vars koppargruvor gav god anledning till handel över gränserna. Silver var en annan metall, som liksom guldet, och naturligtvis kopparen, kunde användas till myntframställning. De största silverfyndigheterna fanns i Mindre Asien, dvs. Anatolien.
  Området öster om Kaspiska Havet exporterade värdefulla mineralier till rikets centralare delar: Sogdiana hade tillgångar av lazursten och den röda smyckestenen karneol, från Khorasmien kom en form av aluminiumkopparsulfat, närmare bestämt turkos.
  Andra, mindre värdefulla mineralier, t. ex. basalt och marmor, bröts i Syriens kustområde, Amanosområdet och i Libanon. Nu för tiden finns det inga stora skogar kvar i Libanon, men vid den här tiden fanns det gott om ceder, som liksom stenen exporterades.
  Förutom det välstånd handeln gav de handelsresande, fick naturligtvis kungen sin del av kakan också: genom skatter och tullar. Därför var det inga problem att underhålla en stor armé, bekosta väg- och palatsbyggen och samtidigt investera i lyx och överflöd. Det gick ingen nöd på de persiska kungarna!

Hellenismen
Hellenismen var den period i Främre Orientens historia, 323 - 30 f. Kr., som följde efter Alexander den Stores erövringar i Mellan Östern. Alexander var som bekant en stor makedonisk/grekisk krigarkung, och han lade under sig i stort sett hela det område som tidigare varit Persien. Orsaken till hans stora vilja att gå österut, var att han trodde sig kunna finna världens ände om han följde Ganges till dess utlopp. På vägen passade han naturligtvis på att erövra allt tillgängligt land. Till slut gav han upp hoppet om att nå änden på världen, och började gå hemåt. Han hann dock inte ända fram; han dog 323 i Babylon. Dessförinnan hade han omvandlat perserkungarnas guld- och silverskatter till mynt, vilket förstås var bra för handeln.
  Då Alexander hade dött, var frågan vem som skulle få makten i det nya världsväldet. Eftersom Filip Arrhidaios III, A:s psykiskt sjuke bror, inte kunde hålla någon vidare ordning i landet, blev det uppdelat mellan generalerna, diadokerna. Ingen av dem lät någon av de andra ta makten över hela riket, och följaktligen förblev det splittrat. Såsmåningom återstod, förutom ett antal småstater, själva Makedonien, Seleuciderriket (Anatolien, Persien och Babylonien), där Seleucos härskade, och Ptolemeerriket (Egypten och Palestina), där Ptolemaios var kung.
  De grekiska stadsstaterna, som tidigare hade varit knutpunkter för många viktiga handelsleder, förlorade nu mycket av sin betydelse, till förmån för det nya, av Alexander (naturligtvis!) grundade handels- och kulturcentret Alexandria, som ligger i dåvarande Ptolemeerriket (dvs. Egypten). Aten drabbades mycket hårt, medan Korint och, särskilt, Rhodos istället tjänade på det nya handelsnätet.
  Det fanns handel både inom och mellan länderna. Från Mindre Asien, Svarta Havs-länderna och Ptolemeerriket exporterades spannmål till Makedonien. Även Sicilien, som ju inte var besläktat med Makedonien, sände betydande mängder säd till det sistnämnda. Också från Indien (via Baktrien) kom varor, främst kryddor, ädla stenar och det fortfarande lika populära elfenbenet. Arabien bidrog med rökelse till de nya religiösa ceremonier som vunnit insteg i området genom erövringen. Tigrisområdet, som liksom under Perserväldet var en stor ullproducent, exporterade nämnda vara bl. a. till Seleukia och Babylon. Libanon sålde sin marmor till flera storstäder. Man handlade också med olika metaller (bland andra guld i form av prydnadsföremål, som i sin egenskap av lyxvara var begärligt av överklassen), mängder av timmer och inte minst de fortfarande lika viktiga slavarna.
  Ptolemeerriket tillverkade lyxartiklar, såsom konsthantverk, parfymolja och glasföremål. Handeln lönade sig så bra att ptolemeerna behövde en till handelsstad, förutom Alexandria. De byggde därför Ptolemais, som växte snabbt.
  Kungarna i de hellenistiska rikena fortsatte att prägla mynt, och i takt med det växte handeln. Det uppstod banker som lånade ut pengar, det skrevs kreditbrev m. m., och man började använda checkar vid större affärer. Detta förekom dock bara i storstäderna, och folket på landsbygden var knappt medvetna om den finansiella utvecklingen.
  Fram till 100-talet f. Kr. upplevde de hellenistiska länderna en högkonjunktur, följd av ekonomisk tillbakagång. Romarna tog över handeln i Medelhavet, och slutligen erövrade de de hellenistiska länderna, en efter en. Genom erövringen av Ptolemeerriket år 30 f. Kr., var den hellenistiska epoken över.