Pjäsen utspelar sig i Sverige år 1999.
Scenen är en helt vanlig lägenhet.
Amerikanisering av det svenska språket.
BONG!
(Det ringer på dörren. RUT går och öppnar. Dör utanför
står KNUT)
KNUT:
-Hej spädbarn!
RUT:
-Knut! Så sött av dig att droppa förbi! Lång tid ingen sedd…
KNUT:
-Jag hade en timme att döda.
RUT:
-Men stå inte just där. Sig rakt in.
KNUT (Går in, tittar sig omkring):
-Trevlig plats du har fått här:
RUT:
-Inget slott exakt, men jag tycker om det. (Visar på en stol.)
Ha en sits.
KNUT (sätter sig).
RUT:
-Kan jag erbjuda dig en dricka?
KNUT:
-Ja, jag skulle kunna använda en , för säkert.
RUT:
-Tar du den rak? Eller på stenarna?
KNUT:
-På stenarna. Men för den en liten en.
RUT (räcker honom glaset):
-Här är du.
KNUT:
-Tack du.
RUT:
-Du är välkommen.
KNUT:
-Är jag i din väg?
RUT:
-Inte alls, rör över lite bara. (Sätter sig bredvid honom i
soffan.)
KNUT (Höjer glaset):
-Här är till dig, Rut. (Dricker)
RUT (Dricker)
-Gott att se dig, Knut.
KNUT:
-Goda gamla Rut. Du tittar exakt densamma flickan som den tiden.
RUT:
-Nåväl, ett fåtal gråa hår kanske…
KNUT:
-De passar dig, Rut, du är mer attraktiv än någonsin.
RUT (tar sig samman):
Allt rätt, Knut, vad är uppe?
KNUT:
-Jag har blivit tänkande. Det är hårt för mig att omtala…
RUT:
-Skjut!
KNUT:
-Käring, jag är rädd jag har fallit i kärlek med dig.
RUT:
-Å nej, ge mig inte det!<
KNUT:
-Det bara hände så, honung.
RUT:
-Här går vi igen. Knut, du är nötter!
KNUT:
-Jag vet, man det är historien av mitt liv. (Omfamnar henne.)
Käring, låt oss göra kärlek! Jag vill sova med dig!
RUT (skjuter honom ifrån sig):
-Stoppa, Knut. Stoppa för Guds sak!
KNUT:
-Jag är mentalt sjuk omkring dig! Sälla, ge mig en broms!
RUT:
-Detta är mentalstörning, Knut och du vet det! Gå ut av mitt
liv…
KNUT:
-Men honung, realiserar du inte? Jag kan inte gå på och leva
det är livet utan dig. Du är min destination. Jag vill gifta
dig!
RUT:
-Var resonabel, Knut.
KNUT:
-Käring, där var en tid då du.
RUT:
-Jag vet, men den är helt gången nu.
KNUT:
-Åh, det där var dagarna!
RUT:
-Knut jag ber dig. Gå a min rygg!
KNUT:
-Menar du att du har gift?
RUT:
-Jag gifte sista året. Vi gick till Paris på honungsmånad.
KNUT:
-Rut, köring, där finns ännu en tid…
RUT (reser sig):
-Knut, gå ut av här! Lämna mig ensam! Vi kan inte gå på att
möta på det här viset. Jag väntar min man någon minut. Jag
måste koka hans middag och lägga bordet.
(Dörren öppna plötsligt och Allan, Ruts man, kommer in.)
ALLAN:
-Jag hatar att avbryta folk, men vad går på här inne?
KNUT (sträcker fram handen):
-Jag skulle kanske introducera mig själv. Jag är Knut.
RUT:
-Knut brukade var min vän före vi mötte, Allan.
ALLAN:
-Ge mig inte det där skräpet!
RUT:
-Allan, käring, tag mitt ord för det!
KNUT:
-Rut har sätt. Och jag ska bli gående nu. Tack för drickan,
Rut, jag finner min väg ut själv.
ALLAN (sträcker fram handen mot Knut):
-Trevligt mötande deg, Knut.
KNUT:
-Detsamma till dig, Allan (Blinkar.) Och tag god vård om Rut,
man. Hon är ett helvete av en kvinna! (Knut ut. Allan och Rut
omfamnar varandra.)