Trojanska kriget.
På Mindre Asiens nordvästra kust låg i forna dagar en stad, benämnd Ilion eller Troja. Skönt var den belägen mellan floderna Simois och Skamander, och så präktigt var den byggd, att man sade, att själva gudarna hade uppfört dess murar.
I denna stad regerade en konung vid namn Priamus. Sent skulle hans ätt dö ut på jorden, ty han hade femtio söner och dessutom många döttrar.
Äldst av alla Priamus' söner var Hektor. Med stort förstånd, styrka och mod var denne son utrustad. Men skönare än Hektor var hans yngre broder Paris. "Den gudalike" kallades denne för sin fägrings skull, och med välbehag blickade till och med gudar och gudinnor ned på hans blomstrande anlete.
Alltifrån barndomen voro Paris' levnadsöden mycket skiftande. Redan vid hans födelse förutsade hans syster Kassandra, som av gudarna hade fått siargåvan, att Paris skulle bliva orsaken till en stor olycka. Trojas fall skulle han komma att vålla.
Men en så sorglig spådom finge ej gå i fullbordan, menade hans föräldrar. Hellre ville de låta sitt barn förgås. De lämnade det alltså till en slav och befallde honom att utsätta det på berget Ida, där de trodde att det snart skulle dö av hunger eller bliva uppätet av vilda djur.
Slaven lydde befallningen. Men efter fem dagar återvände han till Ida för att se, om han kunde finna något spår av det arma barnet. Och hur förvånad blev han ej, då han här fann barnet friskt och blomstrande ligga kvar i sin mossbädd på berget!
Gudarna hade ej velat tillstädja, att den lille konungasonen skulle hungra ihjäl. De hade därför sänt en björninna att giva honom di under de fem dagarna på berget Ida.
Slaven beslöt nu att rädda barnets liv. Några herdar vaktade konungens hjordar på berget. Till dessa lämnade han den späde konungasonen. Herdarna mottogo honom med glädje och uppfostrade honom såsom ett enkelt herdebarn.
Då den tiden var kommen, att den konungslige herdegossen hade vuxit upp till en skön och högväxt yngling, stod han en dag allena i en ödslig trakt och blickade tankfullt ned på staden och på det brusande havet i fjärran.
När han stod där, märkte han att ett svart moln uppsteg vid horisonten, och med bävan såg han en guldglänsande vagn, dragen av bevingade hästar, sakta sänka sig ur molnet ned på jorden.
Ur vagnen nedstego trenne av Olympens gudinnor. Paris kände dem väl, ty ofta hade han offrat åt dem i deras tempel.
Framför gudinnorna gick Hermes, gudarnas budbärare. Denne närmade sig Paris och meddelade honom anledningen till gudinnornas besök.
Med vältalig tunga berättade han följande: "Ett bröllop firades i tessaliska landet på andra sidan havet. Pelevs, Tessaliens konung, var brudgummen, och havsgudinnan Tetis var hans brud.
Alla gudar och gudinnor voro inbjudna till denna fest utom en, tvedräktens gudinna, Eris.
I sin vrede över att vara utesluten från bröllopet beslöt Eris att stifta oenighet mellan de gudomliga gästerna. Hon kastade i denna avsikt ett gyllene äpple med påskrift: Till den skönaste in i bröllopssalen. En strid om äganderätten till äpplet uppstod mellan tre av gudinnorna. Och dessa äro nu av Zevs sända till dig, för att du skall bliva deras skiljedomare."
När Hermes hade meddelat detta, höjde han sig på sina bevingade fötter och svävade bort ur Paris' åsyn.
Framför Paris stodo nu tre olympiska gudinnor. Den främsta, som bar maktens diadem kring sin panna, sade till Paris: "Här ser du framför dig Hera, himmelns drottning och gudakonungen Zevs' maka. Tilldöm mig skönhetspriset, och jag gör dig till härskare över hela Asien."
Prydd med hjälm på huvudet och omgiven av vishetens gloria, talade den andra:
"Jag är Pallas Atena, vishetens gudinna. Vishet och krigarära giver jag dig framför alla jordens hjältar, om du tilldömer mig skönhetspriset."
Nu blickade den tredje gudinnan med ett ljuvt leende på herden och sade: "Paris, låt ej dåra dig av löften om förgängliga skänker. Jag är Afrodite, kärlekens och skönhetens gudinna. Giv mig priset, och jag skänker dig en maka, som i skönhet och behag står mig närmare än alla andra kvinnor på jorden."
Paris tvekade ej länge. Hänförd av kärleksgudinnans löften förklarade han, att äpplet tillhörde den härliga Afrodite.
Föga anade Paris, vilka olyckliga följder denna dom skulle hava med sig.
Hera och Pallas Atena vände sig från denna stund bort från Paris och svuro att hämnas icke blott på honom utan på hela hans land.
En tid därefter hände det, att tvenne av Paris' bröder, Hektor och Helenus, kommo till Ida för att bland konungens hjordar utvälja ett offerdjur. Då valet därvid föll på den förnämsta av alla tjurarna, nekade Paris att utlämna djuret. Hektor och Helenus togo då tjuren med våld och ledde den till konungaborgen, men Paris följde efter dem för att taga djuret tillbaka.
Mellan bröderna uppstod nu en häftig strid, som kunde hava slutat illa, om ej Kassandra, hade blandat sig i saken och mäklat fred. Hon, som i den unge herden strax hade igenkänt sin broder Paris, yppade genast vem han var. Och stor blev glädjen i konungens borg. Den olyckliga spådomen var glömd. Priamus och hans maka mottogo med stolthet den fagre ynglingen och erkände honom som sin son.
Det yppiga livet i konungens salar behagade den unge konungasonen så väl, att han till och med var nära att glömma det löfte han hade mottagit av Afrodite. Afrodite själv kom dock så mycket bättre ihåg det.
En dag, då Paris låg makligt utsträckt i trädens skugga, framträdde ännu en gång kärlekens gudinna till honom och sade: "Upp, Paris! Rusta dina skepp, och drag till Hellas! Hos Spartas konung Menelaus skall du finna den härliga gåva jag lovat dig." Paris var ej sen att följa gudinnans uppmaning. Han rustade genast sina skepp och anträdde resan åtföljd av sin vän Eneas, Afrodites son.
Vind och våg voro honom gynnsamma, och med glada förhoppningar landsteg han på den lakoniska kusten.
Omgiven av ett talrikt följe begav han sig till Sparta, där dess konung, Menelaus, mottog honom med den gästvänlighet han var skyldig främlingen och den utmärkelse, som tillkom en konungason.
När den första festmåltiden var slutad och Paris som bäst höll på att förtälja om Ilion och om dess härlighet, inträdde konungens gemål, Helena, med sin gyllene slända för att deltaga i männens samkväm.
Dotter till Zevs, ljusets och himmelns gud, var Helena skön som Afrodite själv. Paris kände strax i sitt hjärta, att det var hon, som var honom ämnad av Afrodite.
Dag efter dag kvarstannade Paris i konungens borg. Och den ädle Menelaus, som intet ont anade, gladde sig åt att så länge få hava den unge konungasonen till gäst.
Helena betraktade också med omisskännligt välbehag den intagande trojanen med de långa svallande lockarna och den prydliga dräkten, strålande i purpur och guld. Icke heller förminskades hennes beundran genom de många dyrbara gästskänker, som Paris förärade henne.
Vid denna tid kallades Menelaus till Kreta för att deltaga i ett festligt offer. Och under hans frånvaro lyckades det Paris att alltmer vinna den sköna Helenas ynnest.
Slutligen gick hon till och med villigt in på att för alltid lämna konungaborgen och sin ädle make och fly till fjärran länder med den trojanske ynglingen.
Trots en häftig storm, som Hera uppväckte mot de brottsliga, kommo de lyckligen till Troja, där deras bröllop genast firades med stor prakt och högtidlighet. Men långvarig skulle ej deras stulna lycka bliva.
Det var icke blott makan och hennes kärlek Paris hade berövat Menelaus. Han hade också fråntagit honom en stor del av hans dyrbaraste skatter. Hera, som redan förut var förtörnad på Paris, lågade av rättmätig vrede över hans låga handlingssätt.
Sin budbärarinna, gudinna Iris, sände Hera till Menelaus för att meddela honom Paris' skändliga dåd och mana honom att hämnas. Och ej ovilligt lyssnade Menelaus till det rådet.
Då den förorättade konungen åter inträdde i sin plundrade borg, var det blott för att rusta sig till en blodig hämnd.
Först vände sig Menelaus till sin broder, den mäktige konung Agamemnon i Mycene, och bad om råd och hjälp. Agamemnon följde honom till den gamle fursten Nestor i Pylus. Denne hade erfarenhet som få, ty tvenne släktled hade han sett sjunka i graven. Det var över det tredje han nu härskade.
Nestor tillrådde bröderna att uppmana alla grekiska furstar att deltaga i ett hämndekrig mot Troja.
Och själv gick han från stad till stad och skildrade med vältaliga ord den smälek Menelaus hade lidit.
Den sköna Helenas bröder, Dioskurerna, gudasönerna Kastor och Pollux, skulle först värvas för kriget. Dessa hade genast vid underrättelsen om Helenas bortrövande dragit ut för att eftersöka de flyende samt återföra sin syster. Men Afrodite, som beskyddade Paris, hade uppväckt en så häftig storm, att skeppet hade kantrat och blivit begravet i vågorna. Kastor och Pollux själva hade vid detta tillfälle av sin fader Zevs blivit förvandlade till tvenne strålande himlakroppar och uppsatta på himmeln som ledstjärnor för alla dem, som färdades på haven.
I Grekland funnos vid denna tid många berömda hjältar och härförare, vilka alla skulle värvas för hämndetåget. Bland de tappraste av dessa voro Ajas från Salamis, Diomedes från Argos samt den snabbfotade gudaynglingen Akillevs. Den regerande fursten på ön Itaka var mycket beryktad för sin slughets skull. Odyssevs var hans namn, och av stort värde var det att få denne listige kämpe med i striden, menade Agamemnon.
Men ej var det lätt att övertala Odyssevs.
Odyssevs hade till gemål en av den tidens skönaste och klokaste kvinnor, den ädla Penelope. De lyckliga makarna hade nyss fått en son, Telemakus. Odyssevs kände ingen lust att utbyta sin husliga sällhet mot krigets besvärligheter, han sökte därför att genom en list bereda sig en utväg att komma undan. När han uppfordrades att deltaga i kriget, låtsade han sig vara vansinnig. Han spände en oxe och en åsna för plogen och började plöja med dem och sådde därunder salt i fårorna i stället för säd.
En man i Agamemnons följe vid namn Palamedes, som misstänkte, att Odyssevs' vansinne blott var förställning, beslöt att sätta honom på prov.
Medan Odyssevs körde sin plog och sådde sitt salt, gick Palamedes hemligen in i hans palats, tog hans späde son Telemakus ur vaggan och lade honom ned framför dragarnas fötter.
Fadern hejdade genast djuren och lyfte varligt upp sitt barn.
Härvid uppgåvo de kringstående ett utrop av fröjd, ty de förstodo nu, att hans vansinne endast var låtsat.
Odyssevs kunde ej längre vägra att deltaga i kriget, men bittert hatade han från den stunden Palamedes och svor att hämnas på honom.
----
Om Akillevs' barndom har sagan mycket att förtälja:
Då han var späd, ville hans odödliga moder, havsgudinnan Tetis, göra även sin son odödlig.
För att bränna bort den dödlighet han hade ärvt av sin fader Pelevs, höll hon honom varje natt över en förtrollad eld, vilket vållade den späde gossen många brännskador. Men då morgonen kom, läkte hon dessa med en salva, beredd av nektar och ambrosia.
En natt blev hon överraskad av sin man, konung Pelevs, just då hon höll barnet över elden. Pelevs, som blev utom sig av vrede vid denna syn, rusade emot Tetis med draget svärd, men Tetis räddade sitt liv med att kasta sig i havet, där hennes släktingar Nereiderna med glädje mottogo henne.
Tetis hann således ej att göra sin son odödlig, men osårbar hade han blivit utom i den ena hälen, i vilken Tetis hade hållit honom över den förtrollade elden.
Pelevs, som trodde, att Akillevs' brännskador voro farliga, förde honom strax till den berömde sårläkaren Kiron, vilken förut varit så många hjältars uppfostrare. Denne mottog gossen, läkte hans sår och närde honom sedan under de första barndomsåren med björnmärg och lever av lejon. Härav fick Akillevs björnens styrka och lejonets mod.
När Akillevs var tio år gammal, förutsade siaren Kalkas, att den asiatiska staden Troja ej skulle kunna erövras av grekerna utan den unge Akillevs' medverkan.
Denna profetia förnam Tetis med stor förfäran i sitt rike. Redan förut hade hon genom ett orakel fått veta, att hennes son antingen skulle föra ett långt men obemärkt liv på jorden eller också dö en tidig hjältedöd.
För att frälsa honom från denna tidiga död upsteg Tetis ur havet, smög sig in till sin son, klädde honom i kvinnodräkt och förde honom till konung Lykomedes på ön Skyros. Här uppfostrades Akillevs på sin moders befallning som flicka och inövades i kvinnliga göromål.
Odyssevs fick emellertid av siaren Kalkas veta, var Akillevs hölls dold. Åtföljd av Diomedes reste han alltså till Skyros för att hämta honom. Men hur skulle de få veta, vem som var Akillevs bland alla de kvinnor de där sågo? Odyssevs begagnade sig av en list för att utröna det. Likasom av en händelse förde han en sköld och ett spjut in i salen, där flickorna sutto, och därefter lät han blåsa i krigstrumpeten, likasom om fienderna varit i annalkande.
Alla kvinnorna blevo av dessa krigiska ljud så uppskrämda, att de med förfäran flydde ur salen. Men Akillevs stannade kvar och grep genast modigt till skölden och spjutet.
Akillevs, som härigenom hade yppat, vem han var, lovade villigt att deltaga i striden mot Troja. I spetsen för tessalierna slöt han sig till den grekiska hären med femtio skepp. Hans vän Patroklus följde honom. Och med stor fröjd var det, som Akillevs utbytte sina kvnnosysslor på Skyros mot krigaryrketes faror och mödor.
I havsbukten vid Aulis samlade sig på sina skepp alla de tappra hjältar, som voro redo att draga ut mot Troja.
Aldrig hade Grekland skådat en väldigare flotta än denna. Skeppen voro över tusen till antalet, och ett hundra femtio krigare funnos på varje skepp.
De flesta skeppen tillhörde akeerna, den mäktigaste folkstammen i Grekland. Och till hela flottans anförare utnämndes Agamemnon, härskaren över Mycene.
Under det att skeppen ordnade sig i Auliska viken, fördrev Agamemnon tiden med jakt. En dag fick han i sikte en hind, som var helgad åt jaktens gudinna, Artemis. Förledd av sin jaktiver lade konungen an på det heliga djuret och fällde det, i det han skrytsamt utropade: "Artemis själv kunde ej bättre hava träffat sin hind!"
Retad av detta övermod lät Artemis en sådan vindstilla uppstå, att den stora flottan vecka efter vecka måste ligga kvar i Aulis.
I sin nöd vände sig grekerna till siaren Kalkas och bådo att få veta, vilket offer gudrna krävde för att vindstillan skulle upphöra.
Kalkas svarde: "Om Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia åt Artemis, så skall gudinnan vara försonad, en gynnande vind uppblåsa och intet hinder mer stå i vägen för Trojas erövring." Denna dom betog Agamemnon allt hans mod. Med djup bedrövelse lät han en härold utropa för hela den grekiska hären, att Agamemnon ej längre ville vara dess anförare.
Vid förkunnandet av detta beslut hotade ett uppror att bryta ut bland grekerna. Stor oordning blev rådande i hären, och allmänt var missnöjet över Agamemnons trolöshet.
För att rädda sitt folk och sin krigarära måste Agamemnon slutligen återgå till sin post samt lova att offra sitt barn.
Genast sände han ett ilbud till sin maka, Klytemnestra, med hälsning, att hon skulle föra till honom deras unga dotter Ifigenia.
När dottern anlände till lägret, omfamnade hon sin fader med barnslig ömhet, i det hon utropade: "O, min fader, vad det fröjdar mig att se dig åter! Men varför är din blick så orolig? Ser du ej gärna din dotter?"
"Konungar och furstar hava mycket, som trycker på deras hjärtan", svarade Agamemnon undvikande.
Men Ifigenia utropade ännu en gång med smärta: "O, fader, jag ser även tårar i dina ögon. Varför denna sorg, då du sluter ditt barn i dina armar?"
"Jag sörjer över att en skilsmässa förestår oss", sade fadern. "Även du, mitt barn, måste företaga en resa. Men först skola vi offra."
Ifigenia började nu ana orsaken till sin faders sorg men kände sig ändå modig och stark. Då hennes fader hade sagt henne, att Artemis hade gjort hennes död till villkor för grekernas seger över Troja, böjde hon sig stilla för gudarnas vilja och bad sin fader ej sörja mer. "Greklands befrierska skall man kalla din dotter!" utropade hon. "Villigt offrar jag mitt liv för mitt sköna lands ära."
Därefter lade hon sin lille broder Orestes i sin moders famn och bad henne glädja sig över honom samt över sin dotters lyckliga lott att få dö för sitt land.
Men Klytemnestra lämnade barnet ifrån sig, kastade sig ned på sitt ansikte till jorden och utstötte höga jämmerskri.
Under tiden församlade sig i Artemis' blomsterrika lund hela den grekiska härsmakten. Ett altare upprestes och bredvid detta ställde sig siaren, prästen Kalkas.
Ledd av sin fader framträdde till altaret den unga Ifigenia. Härolden bjöd tystnad, och Kalkas drog ur slidan en blank, skarp kniv, vilken han i en gyllene korg nedlade framför altaret.
I full rustning och med draget svärd trädde nu Akillevs fram i avsikt att förhindra offrandet, kosta vad det ville. Men en blick av den ädla jungfrun omintetgjorde hans plan. I stället för att bruka sitt svärd till Ifigenias räddning kastade han det långt bort ifrån sig, fattade offerkorgen och bar den flera varv omkring altaret, i det han bad högt: "Nådiga gudinna, mottag med välbehag det offer vi bjuda dig, den ädla ungmöns oskyldiga blod! Låt våra skepp få god vind. Och giv, att vi segra i striden mot Troja."
Kalkas tog nu offerkniven i sin hand och gjorde sig färdig att stöta den i Ifigenias hjärta - då i detsamma det undret skedde, att jungfrun försvann ur allas åsyn!
Gripen av medlidande med den unga flickan hade Artemis beslutat att i sista stunden rädda hennes liv. Hon gjorde henne osynlig i det ögonblick hon skulle offras och ditsände en hind att offras i hennes ställe. Ifigenia förde hon därefter till Taurien (Krim) och gjorde henne där till sin prästinna.
När Kalkas såg den slaktade hinden ligga på altaret utropade han med glad förvåning: "Hören och sen, I greker, att Artemis är försonad, utan att den ädla jungfruns oskyldiga blod har oskärat detta altare. Ännu i dag skola vi lämna den Auliska bukten. Framgång och seger skall gudinnan skänka oss."
Under detta tal förtärdes offerdjuret av elden på altaret, vindstillan upphörde, skeppen i hamnen började vagga genom de upprörda vågornas svallande, och med höga jubelrop skyndade allt folket till skeppen för att rusta sig till avresa.
Med god vind seglade grekernas väldiga flotta till Ilions kust.
Anförda av Priamus' äldste son, den oförfärade Hektor, hade trojanerna samlat sig här för att hindra grekernas landstigning.
En siare hade spått, att den ibland grekerna, som först satte foten på Asiens jord, skulle genast drabbas av döden. Vem ville väl då gå först i land. Blott en fanns, som var villig att offra sig. Hans namn var Protesilaus. Utan att bäva för döden, som väntade honom, landsteg han med lugn hållning och mottog strax banehugget av Hektors starka hand.
Över Protesilaus' lik sprungo nu de stridslystna grekerna i land. Och efter en hård kamp måste trojanerna draga sig tillbaka och rädda sig inom stadens fasta murar.
När grekrna sågo, huru väldiga dessa murar vore, förstodo de, att ett långvarigt krig förestod dem. De drogo därför sina skepp upp på stranden, välvde dem för att skydda dem mot regn och slogo sedan läger omkring skeppen.
Därefter började de härja och plundra i landet. Tolv städer förstörde Akillevs och hans kämpar samt medförde från deessa plundringståg stort byte, bland annat en skön slavinna vid namn Briseis, vilken sedan blev för Akillevs en trogen väninna, som han höll mycket kär.
Trojas murar mäktade grekerna ej storma, ej heller voro de många att kunna omringa dem. Men blodiga strider utkämpades dock på det stora Skamandriska fältet, inneslutet av floderna Skamander och Simois. Bakom detta reste sig den härliga staden Troja med sina av gudarna befästade murar, tinnar och torn, där den veklige Paris i sitt yppiga palats fegt dolde sig för den anryckande fienden.
Varje morgon ryckte de grekiska trupperna ut på fältet till strid, anförda av sina hövdingar, vilka stodo på sina strdsvagnar, dragna av tvenne hästar. Med spjut eller tveeggade svärd stredo de framilande kämparna under ständiga rop av uppmuntran till de försagda, av pris till de modiga eller av hån till den mötande fienden. På huvudet buro de hjälm med fladdrande tagelplym, på vänstra armen sköld, och bröstet var skyddat av ett pansar. Alla dessa skyddsvapen voro av tjockt läder och beslagna med koppar.
Ofta bestod striden endast i tvekamp mellan en grek och en trojan. De båda härarna slöto sig då tätt tillsammans omkring de kämpande och väntade under vapengny och otåliga åtbörder på utgången.
Varje afton, då solen gick ned, slutade striden, och varje morgon börjades den igen. Först uppsöktes dock de fallnas lik, vilka lades på ett bål och brändes under veklagan och sorgesånger. Var det en hövding, som hade fallit, så anställdes kämpaspel och offer till hans ära, och hans aska uppsamlades och lades under stor högtidlighet i en gravhög.
På detta sätt hade nu kriget fortgått i nio år. En mängd greker hade funnit sin grav i det främmande landet, och än flera voro de trojaner, som hade fallit för grekernas svärd. Själva Olympens gudar och gudinnor hade deltagit i striden. Men Troja var ännu icke intaget.
Då det tionde året av de trojanska kriget hade inbrutit, tillfångatog Akillevs en ung jungfru vid namn Kryseis och gav henne som äreskänk åt konung Agamemnon.
Kryseis' fader var präst vid Apollons tempel. Varmt älskade han sin dotter. Det kränkte honom därför djupt, att hon blivit gjord till slavinna.
Med sin guds lager lindad kring den gyllene fredsstaven framträdde han inför Agamemnon och bad att få återköpa sitt barn. "Olympens gudar skola beskära dig seger, ädle Agamemnon", sade han, "om du, vördande Apollon, vars präst jag är, mot en riklig lösepenning återgiver mig min älskade dotter."
Men Agamemnon, som icke ville förlora den unga Kryseis, blev vred över prästens begäran. Med hårda ord svarade han, att han ej tänkte sälja sin slavinna, samt befallde prästen att gå sin väg och aldrig mera visa sig för hans ögon.
Prästen blev förskräckt och skyndade tigande ned till havsstranden. Men där lyfte han sina händer till den gud han tjänade och bad honom vedergälla grekerna för de tårar han fällt över förlusten av sitt barn.
Apollon hörde sin tjänares bön. Med vrede steg han ned från Olympen, tog sin silverbåge i handen, siktade på grekernas läger och avsköt den ena giftiga pilen efter den andra. Och var och en, som träffades av en sådan giftig fastän osynlig pil, dog plötsligen pestens hemska död. Krigarnas led glesnade alltmer, och många dödsbål brunno ständigt i lägret.
I nio dagar rasade pesten med oförminskad häftighet. Men på den tionde trädde Akillevs på Heras befallning fram inför siaren Kalkas och frågade vad som borde göras för att få slut på den rysliga farsoten.
Siaren svarade, att det var Apollon, som hade sänt plågan till det grekiska lägret såsom ett straff för Agamemnons hårdhet mot hans präst samt att plågan ej skulle upphöra, förrän prästen utan lösen hade återfått sin dotter Kryseis.
Detta svar framförde Akillevs till Agamemnon och tillrådde honom på samma gång att försona Apollon genom att låta prästen utan lösen återfå sitt barn.
Men Agamemnon blev förtörnad på Akillevs för detta tal och svarade, att om han bleve tvingad att giva bort en slavinna, som var hans egen tillhörighet, så tänkte han taga sig en annan. "Du må själv återföra Kryseis till hennes fader", sade han, "men vet, att jag då hämtar din Briseis och gör henne till min slavinna i stället för Kryseis, på det du må lära dig förstå, att jag har rättighet att göra vadhelst mig lyster."
Vid detta tal blev Akillevs så vred, att han var nära att draga svärdet mot Agamemnon. Men i detsamma uppenbarade sig för honom Pallas Atena och bad honom dämpa sin vrede och böja sig för Agamemnons vilja.
Akillevs stack åter sitt svärd i skidan men svor att ej längre deltaga i striden. Och lätt kunde han undvaras, menade Agamemnon. I grekiska hären funnos nog många hjältar honom förutan.
Nu befallde Agamemnon Odyssevs att återföra Kryseis till hennes fader samt Patroklus, Akillevs' vän att hämta Briseis och insätta henne i Kryseis' tjänst.
När Akillevs hade sett Patroklus bortföra Briseis, vilken var honom lika kär som en älskad syster, satte han sig djupt bedrövad vid havets strand, blickade ut över de blåa böljorna och anropade sin moder Tetis, som bodde där nere i djupet, om hämnd över Agamemnon.
Tetis dök då upp ur havet, smekte sin sons kind och lovade, att hon skulle fara upp till Olympen för att beveka själve Zevs till hämnd.
Och Tetis höll ord. Då elva dagar hade förflutit, ilade hon upp till Oympens glänsande salar och framställde sin begäran för allhärskaren.
Fastän Zevs visste att hans gemål, den vitarmade Hera, skulle vredgas däröver, lovade han Tetis att uppfylla hennes bön. Och lycklig över detta löfte sänkte sig Nerevs' silverfotade dotter åter ned i havets djup.
Hera, som anade vad Zevs hade lovat Tetis, inträdde nu till sin make och sökte förmå honom att återtaga sitt löfte. Men med vredgad stämma befallde Zevs henne att tiga och förklarade det vara sin vilja att giva segerlyckan åt trojanerna, ända till dess Agamemnon hade försonat sig med den förorättade Akillevs.
Hera måste giva med sig. Men hon darrade av vrede, så att Olympen skalv.
Akillevs höll sig emellertid instängd i sitt tält och fördrev tiden med att spela cittra. Endast hans trogne vän och vapenbroder Patroklus fick besöka honom i hans dystra ensamhet.
När trojanerna märkte, att den skräckinjagande Akillevs hade dragit sig tillbaka från striden, fingo de nytt mod.
Ej på länge hade de vågat visa sig utanför sina murar, men nu stormade de fram över slätten och utmanade dristigt grekerna till kamp.
En häftig strid uppstod. Grekerna beskyddades av Pallas Atena och Hera, trojanerna av sin skyddsgud Apollon.
Till och med den fege Paris vågade sig nu ut på stridsplatsen. Klädd i en brokig panterhud, med bågen hängande över skuldran och svärdet vid sidan, utmanade han trotsigt den tappraste av alla greker till tvekamp med sig. Detta hörde på sin stridsvagn hans dödsfiende Menelaus, och glad lik ett lejon, som ser sitt rov, mottog han Paris' utmaning. Men vid åsynen av Menelaus bleknade den fagre Paris av skräck, grep till flykten och försvann i mörkret.
Den oförfärade Hektor, trojanernas tappraste hjälte, skyndade att uppsöke sin fege broder och lyckades slutligen förmå honom att återvända till stridsfältet. Och Paris åtog sig att i öppen strid kämpa med Menelaus om den sköna Helena, varefter greker och trojaner överenskommo, att Helena skulle tillhöra den, som segrade, samt att det sedan skulle bliva ett slut på det olyckliga kriget.
Nu uppställde sig de båda kämparna mitt på slagfältet, och krigshärarna slöto sig tillsammans omkring dem.
Paris började striden genom att kasta sitt spjut mot Menelaus. Men detta träffade blott den kopparbeslagna skölden och föll med krökt spets till marken.
Anropande gudarna om hjälp kastade Menelaus därefter sitt spjut mot Paris' hjärta. Men icke heller han nådde sitt mål.
Länge kämpade de båda fienerna på detta sätt förgäves mot varandra, tills äntligen - som sagan berättar - Afrodite räddade sin älskling Paris genom att insvepa honom i dimma och föra honom bort från stridsfältet.
Ingen hade segrat. Kriget måste alltså fortsättas. Agamemnon svor, att han ej skulle vila, förrän Trojas murar hade fallit.
Men Zevs höll vad han hade lovat Tetis. Agamemnon blev förföljd av ständiga motgångar, under det att trojanerna hade lyckan med sig vid allt vad de företogo.
I spetsen för sin här nedrev Hektor grekernas vall, fyllde deras löpgravar och trängde under höga rop ända in i skeppslägret.
En mängd grekiska hjältar föllo för trojanernas svärd, och lika många sårade lågo kvar på stridsfältet, badande i sitt blod.
I denna nöd framträdde den erfarne gamle Nestor inför Agamemnon och rådde honom på det allvarligaste att försona sig med den vrede Akillevs.
"Må så ske, gubbe", svarade Agamemnon. "Jag nekar ej till att ditt råd är gott. Låt säga Akillevs, att jag vill giva honom riklig ersättning för den förolämpning han lidit, om han blott åter vill bliva vår vän och budsförvant. Tio talenter guld bjuder jag honom samt tolv par hästar. Sin slavinna Briseis må han få tillbaka. Om vi lyckas erövra Troja, så vill jag vid delningen av segerbytet fylla hans skepp till bredden med koppar och guld. Och komma vi hem igen till Mycene, så må han välja en av mina egna döttrar till maka."
Med stor förnöjelse avsände Nestor detta budskap till Akillevs. Odyssevs och Ajas voro sändebuden. Och med mycken enträgenhet sökte de förmå honom att försona sig med Agamemnon samt att åter deltaga i striden.
"Hektor rasar ibland oss med brinnande mordlust", sade Odyssevs, "våra skepp bliva kanske snart lågornas rov. Stå upp, Pelevs' son, och rädda dina landsmän från undergång! Endast du är mäktig därtill."
Men intet kunde röra Akillevs. Redan följande dag skulle hans skepp simma på Hellesponten, svarade han, och efter tre dagar ämnade han vara hemma. Aldrig mer ville han strida tillsammans med den förhatlige Agamemnon.
Med djup bedrövelse mottog Agamemnon Akillevs' svar.
Striden rasade allt häftigare. Hektor hade antänt akeernas skepp. Agamemnon var nära att förlora modet och började tänka på flykt.
Men då uttänkte den ädle Patroklus en djärv räddningsplan.
Med strömmande tårar störtade han in till Akillevs, som ännu ej hade avseglat, beskrev det elände, som rådde i grekernas läger, och besvor honom att få utföra den plan han hade uttänkt till deras räddning.
Rörd av sin väns smärta bad Akillevs att få del av hans plan.
Patroklus omtalade nu, att han hade beslutat ikläda sig Akillevs' rustning, om han kunde få låna den, för att skrämma trojanerna, vilka, då de finge se rustningen, skulle tro att det var Akillevs, som bar den.
Sin vän Patroklus' böner kunde Akillevs ej motstå. Han lämnade honom rustningen och förmanade honom att bära den så, att Akillevs' ära därav ej bleve förringad.
Skyndsamt påsatte Patroklus den prydliga brynjan, som fästes med gyllene spännen. Bröstet täcktes av ett harnesk, prytt med glänsande bilder. Vid sidan hängde han sitt svärd av koppar, tog skölden på armen, tvenne spjut i handen och satte på huvudet den hästsvanssmyckade hjälmen.
Så utrustad besteg Patroklus stridsvagnen, dragen av Xantos och Balios, Akillevs' stridshingstar, vilka flögo framåt som susande pilar.
När trojanerna sågo Akillevs' glänsande rustning glimma i solen, betogos de av en sådan skräck, att de ej längre voro mäktiga att försvara sig. Följd av Akillevs' kämpar lyckades det Patroklus att jaga dem bort från akeernas skeppsläger och sedan vidare över slätten, varunder en mängd tappra trojaner föllo för hans hand. Och inom kort måste de genom vild flykt söka räddning och skydd inom sina fasta murar.
Till och med den tappre Hektor var färdig att följa de övriga på flykten. Men då viskade Apollon i hans öra uppmuntrande ord. "Styr din vagn mot Patroklus", sade han, "jag skall vara med dig och giva dig seger."
Hektor befallde nu sin körsven att driva hästarna in i grekernas läger.
Patroklus, som strax igenkände Hektor, sprang skyndsamt ur sin vagn, upptog en sten från marken och slungade den med sådan kraft mot Hektors körsven, att denne föll död till marken.
Nu uppstod en vild kamp mellan de båda hjältarna. Men Apollon stod på Hektors sida. Hektor blev därför den segrande. Efter väldigt kämpande lyckades han sticka sin lans i Patroklus' bröst, i det han utropade: "Se där, djärve Patroklus! Vad båtar dig väl nu Akillevs' lysande rustning, då gamarna skola bjudas på ditt kött?"
Med döende stämma svarade Patroklus: "Din segerglädje blir ej långvarig, stolte Hektor, du skall själv snart falla för Akillevs' egen hand." Och därefter utandades den ädle hjälten sin sista suck.
Akillevs' dyrbara rustning behöll Hektor som segerbyte. Men om Patroklus' döda kropp uppstod en väldig strid. Hektor ville, som han hade sagt, bjuda gamarna på den. Men Ajas och Menelaus lyckades slutligen rycka den ur hans händer, varefter de under djup sorg buro den till Akillevs' tält.
Vid åsynen av sin väns blodiga lik överlämande sig Akillevs åt en hejdlös sorg. Han sönderrev sina kläder, strödde aska på sitt huvud och klagade så högt, att hans moder hörde det i sin grotta på havets botten. Rörd av hans jämmer steg Tetis då åter upp ur djupet och ilade till sin son för att meddela honom tröst i hans bedrövelse. Men Akillevs ropade, att endast hämnden kunde lindra hans smärta - hämnd på Hektor, som hade dödat hans käraste vän och sedan hade tagit hans härliga rustning. Hektors blod ville han gjuta och sedan dö.
Men hur skulle Akillevs kunna hämnas, då han ej mer hade några vapen? Jo, hans moder visste råd. Snabbt ilade hon till Hefaistos, smideskonstens gud, och beställde av honom en lika strålande rustning som den förra. Och själv bar hon denna till sin ännu veklagande son, varefter hon åter dök ned i havets djup.
Innan rustningen påsattes, hade dock Akillevs en helig plikt att fullgöra. Han hade att taga vård om sin väns livlösa kropp. Och med stor omsorg förrättade han denna kärlekstjänst. Den döde tvåddes i vin, smordes med kostbar olja, sveptes i linnekläder och lades på en bår, kring vilken Akillevs och hans svenner stodo som hedersvakt, så länge natten varade.
Vid morgonsolens första strålar iklädde sig Akillevs den nya rustningen, vilken lyste vida omkring lik månen på det blåa himlavalvet. Därefter begav han sig till akeernas läger och väckte med tordönsstämma de ännu slumrande kämparna.
Vid ljudet av Akillevs' röst uppstod hela hären och slöt sig tillsammans omkring den efterlängtade hjälten.
Fastän svårt sårade infunno sig även Odyssevs och Diomedes, stödda på sina lansar, och slutligen Agamemnon själv, också han sjuk efter nyss mottagna svärdshugg.
När alla voro samlade, talade Akillevs: "Greker, min vrede mot vår anförare har nu lagt sig. Låtom oss glömma det förflutna och hasta ut till strids! Mig lyster att pröva, om trojanerna hava håg att ännu rasta vid våra skepp."
Vid dessa ord skallade ett tusenfaldigt jubelskri genom luften. Men konung Agamemnon bjöd tystnad och förklarade, att han själv ville tala till Pelevs' son. Därpå vände han sig till Akillevs, erkände, att han hade förbrutit sig mot honom, och bad honom att få överlämna de böter han genom Odyssevs hade erbjudit.
Men Akillevs svarade, att allt var honom likgiltigt utom den hämnd han törstade efter.
Därmed åtskildes de församlade.
Men Briseis och alla skänkerna blevo förda till Akillevs' tält.
Djupt grämde det Hektor, att hans broder Paris fortfarande höll sig undan från striden. Med tungt hjärta uppsökte han honom i hans yppiga palats för att söka väcka hans mod.
Sysslande med sin präktiga rustning satt Paris hos sin sköna gemål, då hans broder steg in. I kraftiga ordalag förebrådde Hektor honom hans feghet samt bad honom besinna, att det var för hans skulle kriget nu rasade kring Ilion. "Din plikt är det framför alla andras", sade han, "att kämpa för dina fäders borg, vilken nu hotas av flammande lågor."
Paris svarade: "Oemotståndligt är ditt mod, Hektor, som en bila av brons, och hårt är ditt tal. Men du tadlar mig icke orättvist. Vet dock, att det varit av sorg över Trojas öde, som jag hållit mig instängd, men att jag nu ämnar draga ut i striden, sedan min egen maka uppmanat mig därtill. Dröj blott en stund, tills jag pådragit min rustning, så vill jag följa dig till stridsplatsen."
När Paris hade lämnat rummet, utgöt Helena för Hektor sin sorg över att vara orsaken till all denna strid och jämmer. "O, att den förhärjande stormen hade slungat mig ut i det brusande havet, innan min moder hade fött mig!" klagade hon. "Jag hade då undgått det olyckliga ödet att bliva den föraktligaste bland kvinnor samt maka åt Paris, denne vankelmodige man, som varken hån eller harm kan giva mod i bröstet. Men sätt dig ned, min svåger", tillade hon, "och njut någon vila efter dina många mödor!"
Hektor svarade: "Väl menar du, Helena, men bjud mig ej att vila! Mana mig hellre att hasta till Trojas murar, där min återkomst med oro förbidas. Och påskynda även din make, så att han må följa mig till stridsfältet, sedan jag först gått att hälsa min dyra gemål, min jollrande son och mitt husfolk."
Och därmed lämnade Hektor sin sörjande fränka, den sköna Helena, och gick att uppsöka sin maka.
När Hektor kom till sitt palats, fann han ej den han sökte. Hans trogna maka, Andromake, hade med sitt barn stigit upp i Ilions resliga torn för att åse den rasande striden.
Hektor skyndade ut ur palatset, ämnande sig upp till tornet, men på vägen mötte han sin maka, som kom springande emot honom, åtföljd av en tärna, vilken bar hennes och Hektors son, den späde Astyanax. Leende betraktade fadern sitt barn. Men Andromake fattade ömt hans hand och talade till honom under strömmande tårar:
"Fruktansvärda make, ditt mod dödar dig. Du förbarmar dig ej över din späde, jollrande son och ej över mig, din olyckliga maka, som snart blir änka. Men bättre vore för mig att få sjunka ner i Hades' rike än att skiljas från dig. Min fader och mina bröder hava stupat för Akillevs' hand, och min moder föll för Artemis' pilar. Du, min Hektor, är min fader, min moder, min broder och min blomstrande make. Bliv av förbarmande kvar hos mig i tornet! Gör icke ditt barn faderlöst, icke din maka till änka!"
Hektor svarade: "Djupt bekymrar mig ditt och vårt barns öde, älskade maka, men mitt mod, min ära och min faders frejdade namn förbjuda mig att fegt draga mig undan striden och därigenom bliva till spott och spe för Trojas kvinnor och män. En röst i mitt hjärta säger mig att den dag skall komma, då det heliga Ilion faller med Priamus själv och allt hans folk. Men icke är denna tanke så bitter, min maka, som den, att en kopparbepansrad akeer måhända en gång skall föra dig tårögd bort och tvinga dig att sitta i vävstolen bland trälande kvinnor och att gråtande hämta vatten åt grekiska herrar, vilka skola peka på dig och säga; "Se där Hektors gemål!" Hellre vill din make ligga begraven i jordens sköte än höra ditt skri, när du släpas bort som fånge till akeernas skepp."
Så talade Hektor och utsträckte därefter armarna mot sin son. Men barnet, som skrämdes av den kopparglänsande hjälmen och dess vajande plym av svartaste tagel, vände sig förfärat ifrån honom och lutade sig snyftande intill tärnans bröst.
Leende lyfte då fadern den blänkande hjälmen av sitt huvud, tog sonen i sina armar och kysste ömt hans rosiga kinder. Därefter bad han en brinnande bön, att Zevs och övriga gudar måtte taga hans son i sitt hägn och göra honom stark, modig och segerrik, på det att man en gång måtte säga om honom; "Se, han överträffar sin fader."
Aldrig hade Olympens gudar kraftigare givit sin närvaro till känna, än då Akillevs åter uppträdde på slagfältet.
Den fruktansvärde Ares' röst hördes ryta i de stormande vindarna. Zevs lät sin åska väldigt dundra från Olympens tinnar, Poseidon, havets behärskare, skakade jorden, så att hon skalv, och Hades själv sprang upp från sin tron, fruktande att jorden skulle rämna. Eris gick omkring bland de kämpande skarorna vid Trojas murar och utsådde split, under det att Hera och Pallas Atena stego ned för att bistå grekerna och Afrodite för att skydda sin älskling Paris, Priamus' son.
Härunder for Akillevs fram som ett retat lejon. Hans hästar travade över sköldar och lik, och hjulen på hans stridsvagn dröpo av blod.
De flyende jagade han ned i floden Skamander och störtade själv med svärdet i handen efter dem dit.
Men förbittrad över Akillevs' grymhet beslöt flodguden att straffa den förmätne krigaren. I ett nu lät han floden stiga över sina bräddar och kastade under dovt rytande de dödade upp på stranden, hotande att behålla den djärve Akillevs i sin kyliga famn.
På flodgudens bön antände Hefaistos träden kring stränderna, så att flammorna bredde sig som ett gyllene täcke över de svallande böljorna, och spärrade så uppgången till stranden.
I denna stund kände Akillevs äntligen sin egen vanmakt och började ropa till gudarna om förbarmande. Hefaistos släckte då på Heras befallning den eld han hade tänt, och Pallas Atena ryckte sin gunstling ur den vredgade flodgudens armar och lade honom oskadad på stranden.
Men hastigt reste sig Akillevs och började åter sitt rasande tåg genom fiendens skaror. Oräkneliga voro de trojaner, som föllo för hans svärd, och många blevo också fångna.
Länge spejade Akillevs' örnblick förgäves efter Hektor. Men slutligen upptäckte han honom och störtade fram emot honom med hämnlystnadens eld brinnande i sitt öga.
När Hektor såg den oemotståndlige hjältens hatfulla blick, greps han av dödsångest och sökte för första gången i sitt liv rädda sig genom flykt. Men snart var han nära att upphinnas av Akillevs. Liksom jakthunden förföljer den uppskrämda hjorten, så jagade Akillevs Hektor tre varv kring Trojas murar. Men då de fjärde gången kommo till Skamander, stannade Hektor och ropade till sin fiende:
"Nu flyr jag ej längre för dig, Pelevs' son. Min ära fordrar, att jag med dig vågar en kamp, på det att jag antingen må döda dig eller själv stupa för ditt svärd. Men låtom oss först inför gudarna svärja, att den av oss, som blir den segrande, ej skall misshandla den dödes kropp."
Med bister min svarade Akillevs: "Lika litet som ulven inlåter sig på överenskommelse med fåret, innan han uppslukar det, lika litet går jag in på någon överenskommelse med dig, min väns mördare."
Nu sammandrabbade de båda kämparna, och inom kort lyckades det Akillevs att stöta sitt spjut genom Hektors hals, så att Hektor på sina knän nedsjönk till jorden. Döende besvor han Akillevs än en gång att ej misshandla hans lik, men då Akillevs åter med hårda ord nekade att bifalla hans begäran, stammade han med svag röst: "Jag känner dig, Akillevs, och vet, att du är en järnhård man. Men tänk på mig, när Apollons pilar träffa dig vid den Skeiska porten!"
Med denna profetia på sina bleka läppar lutade Hektor sitt huvud mot sitt svärd och uppgav andan.
Den grymme Akillevs avtog nu den döde hans rustning, genomborrade hans hälar, trädde därigenom remmar, vilka han fäste vid sin stridsvagn, den han sedan besteg, varefter han körde runt omkring Trojas murar med liket släpande efter vagnen.
I Ilions torn satt Hektors åldrige fader, Priamus, med sin maka, Hekabe, och åsåg sin sons sorgliga öde. Och vida omkring hördes deras klagoskri.
"Hektor, Hektor, min son", ropade Priamus, "alla mina andra fallna söner glömmer jag för dig. O, att du hade fått dö i mina armar!"
I sitt palats satt Andromake flitigt sömmande, då hon fick höra klagoljuden från tornet. Med av oro klappande hjärta ilade hon dit. Men då hon genom torngluggarna fick se, hur hennes gemåls lik efter Akillevs' vagn släpades i stoftet till grekernas läger, föll hon vanmäktig ned och låg länge liksom död.
När hon slutligen kom till besinning igen, ropade hon gråtande: "Ve mig, arma, och dig, min olycklige make! Din kropp skall nu bliva förtärd av hundarna. Och din egen son skall nödgas tigga sitt bröd. Ve, ve, att vi alla blivit födda till olycka!"
Sedan Akillevs hade stillat sin törst efter hämnd, anställde han en högtidlig likbegängelse efter sin fallne vän Patroklus. Tjurar, får och svin slaktades, och en dyrbar sorgemåltid tillagades.
Akillevs' kämpar redde till åt sin herre ett stärkande bad och bådo honom vederkvicka sig därmed, innan måltiden började. Men Akillevs svor en dyr ed, att han ej skulle två blodfläckarna från sin kropp, förrän Patroklus' lik blivit bränt och en minnevård upprest till hjältens ära. Tysta satte sig då alla kämparna till bords och gingo därefter att njuta en välbehövlig vila.
Men i Akillevs' tält låg Patroklus ännu på bår, och strax utanför tältet, med ansiktet tryckt mot jorden, låg den dödade Hektor. Hellre än i tältet lade sig Akillevs på kiselstenarna vid havets strand.
Under det att han vilade där på sin hårda bädd, uppenbarade sig Patroklus för honom och bad honom att snart få bliva bränd, på det att han måtte finna ro i Hades. Han omtalade därefter, att även Akillevs snart skulle falla, och bad honom så ordna hans grav, att bådas deras ben där kunde vila tillsammans, "liksom vi tillsammans hava uppväxt i din faders boning", sade han och försvann i detsamma ur Akillevs' åsyn. - "Så leva då själarna ännu i Hades' rike!" utropade Akillevs, i det han sprang upp från sitt läger. Och skyndsamt började han ordna likbegängelsen. Redan i daggryningen hade Agamemnon låtit uppresa ett likbål, hundra fot i fyrkant. Det bars nu Patroklus på bår av sina stridskamrater. Hela den döda kroppen var betäckt med det hår, som hans vänner i sin bedrövelse över hans död hade ryckt av sig. Och hans huvud stöddes av Akillevs, som försänkt i djup sorg gick bredvid båren. Före liket kommo alla furstarna på sina vagnar, och efter det följde en tät massa av fotfolk.
Då detta tåg hade framkommit till bålet och liket blivit upplagt därpå, avklippte även Akillevs sitt långa, lockiga hår och lade det i den döde vännens hand.
Liket betäcktes nu med talg, för att det skulle brinna med klar låga, och omkring bålet ställdes krukor med olja och honung.
Därefter anställdes offer till den dödes ära. Med egen hand offrade Akillevs tolv fångna trojanska ynglingar och kastade dem sedan på bålet, på vilket också lades fyra hästar och tvenne av Akillevs' egna hundar.
Slutligen antändes bålet. Och därvid utropade Akillevs med dånande stämma: "Far med fröjd till Hades, Patroklus! Se, tolv offer förtäras nu av lågan. Men Hektor skall den ej förtära. Hundarnas byte skall han bliva."
När kropparna voro uppbrända, släcktes bålet med vin, och askan hopsamlades samt inlades i en urna av guld, som nedsattes i en gravhög, vilken sedan pryddes av en präktig minnesvård.
Efter Patroklus' begravning anställde Akillevs högtidliga kämpaspel till den fallne hjältens ära.
Först företogos kapprännningar med vagnar. Akillevs deltog ej själv i detta spel, men fem andra furstar utförde det, bland dessa Menelaus och Diomedes.
På en gång bestego de fem furstarna sina vagnar, lyfte sina piskor, manade på hästarna och stormade fram i vinande fart. De körande stodo i vagnarna, vilka än rullade på marken och än lyftes långa stycken i luften av de i vilt sken framstörtande hästarna.
Till prisdomare hade Akillevs utvalt sin faders stridsbroder, den grånade Fenix.
Med sin av guld och tenn skimrande vagn, dragen av tvenne eldiga fålar, kom Diomedes först till målet och erhöll alltså första priset, bestående av en ung slavinna samt av en kopparkittel med handtag av guld. Även åt de övriga tävlande utdelades pris fastän mindre dyrbara. Och alla voro de skänkta av Akillevs.
Efter kappränningen kom knytnävskamp. Segrarens pris skulle nu bliva en mulåsna och den besegrades en pokal.
Tvenne unga kämpar ställde sig mot varandra. Knytnävarna smällde mot käkarna, och svetten droppade ned av de kämpandes anleten. Slutligen lyckades den ene giva den andre ett så kraftigt slag på kinden, att han föll till marken och måste av sina vänner, blodspottande och utmattad, bortföras från platsen.
Härefter kom brottning. Priset för den segrande i detta spel skulle bestå av tolv nötkreatur samt av en slavinna för den besegrade.
Nu var det Odyssevs och Ajas, som mätte sina krafter. Deras ögon flammade, det knakade i deras ryggar, och på sidor och skuldror syntes tydliga blodstrimmor. Snart lyfte Ajas Odyssevs högt upp i luften. Men i detsamma gav den listige Odyssevs sin motståndare med sin häl en stöt i knävecket, så att han föll baklänges omkull. I fallet drog han Odyssevs över sig, och ännu omslutande varandra rullade de båda i stoftet.
Under grekernas högljudda jubel ropade då Akillevs: "I ären båda segrare, jag belönar eder med samma pris!"
Nu följde målskjutning.
Tio yxor och tio bilor utsattes som pris åt de tvenne skickligaste skyttarna.
Vid masten av ett skepp fastbands en duva med ett fint snöre. Och den, som kunde skjuta denna duva, skulle bliva ägare av yxorna.
En ung kämpe framträdde och siktade med sin pil på duvan. Men han träffade endast tråden. Duvan, som nu blivit fri, svingade sig upp i luften. Hastigt fattade då en annan sin båge, sköt på den flygande duvan och träffade henne, så att hon död nedföll till marken.
Under mängdens bifallsrop mottog segraren yxorna, under det att den, som blott avskjutit tråden, fick nöja sig med bilorna.
Därefter frambar Akillevs själv en präktig lans, som Patroklus hade tagit som byte vid en av sina segrar. Denna nedlade Akillevs mitt i kretsen och uppmanade de tappraste hjältarna att i full rustning kämpa om densamma.
Ajas och Diomedes störtade då fram emot varandra. Ajas genomborrade Diomedes' sköld, och Diomedes måttade åt Ajas' hals. Men nu blevo akeerna så oroliga att de båda kämparna möjligen kunde döda varandra att de med våld skilde dem åt.
Diomedes erhöll dock segerlönen.
En med blommor sirad urna samt ett spjut infördes slutligen som pris åt de tvenne skickligaste i spjutkastning.
Då uppstod konung Agamemnon själv och erbjöd sig att tävla i detta spel med en ung fursteson. Men Akillevs sade:
"Väl veta vi alla, hur mycket du, konung Agamemnon, i detta spel överträffar alla andra hjältar. Tag därför utan tävlan det första priset, den blomsterprydda urnan, och lämna spjutet åt den unge furstesonen, som varit nog modig att vilja tävla med dig."
Agamemnon gjorde efter Akillevs' önskan, och därmed slutade kämpaspelen vid Patroklus' likbegängelse.
Efter kämpaspelens slut vederkvickte sig var och en med mat och sömn utom Akillevs; han kunde varken äta eller sova. Oroligt kastade han sig hit och dit på sitt läger och tänkte blott på sin döde vän.
Tidigt följande morgon uppsteg han från sin bädd, spände sina fålar för vagnen, fastband Hektors lik vid vagnssätet, så att det släpade på marken, och körde tre gånger omkring Patroklus' gravvård. Därefter kastade han av liket utanför sitt tält och lät det ligga på ansiktet i stoftet. Men Apollon själv skyddade den döde, så att intet skadade eller vanställde hans sköna kropp.
Många av Olympens övriga invånare kände också medlidande med Hektor och föreslogo, att man skulle stjäla den döda kroppen och i hemlighet lägga honom i jorden. Men Zevs förklarade, att hans vilja var, att Akillevs själv skulle lämna Hektor till hans fader. Han avsände därför gudarnas budbärarinna Iris till Tetis med den befallning, att hon skulle stiga upp till sin son och söka förmå honom att lyda denna hans vilja.
Den ömma modern inhöljde sig strax i en kolsvart mantel och ilade snabbt ur det böljande havet upp till sin son.
Försänkt i sorg och omgiven av gråtande vänner satt Akillevs i sitt tält, då hans moder trädde in.
Tetis tog plats bredvid sin son, smekte hans bleknade kind och talade till honom med mild stämma: "Ack min son, varför skall du låta sorgen så fräta din själ, då du vet, att du själv snart skall vandra samma väg som din vän? Och varför skall du längre, förledd av din vrede, behålla din dödade fiendes kropp? Till och med gudarna vredgas över denna din oförsonlighet. Och Zevs själv bjuder dig nu genom din moder att mot riklig lösen utlämna den dödade Hektor till hans fader."
Akillevs svarade: "Vare det så, moder, att den, som bjuder en antaglig lösen för Hektors lik, må taga det, eftersom det är Olympiernas vilja, att jag skall lämna det ifrån mig."
Samtidigt med detta samtal sände Zevs Iris till Priamus med uppmaning till honom att fara till Akillevs och utlösa sin döde son.
Med stor beredvillighet lydde den åldrige konungen denna maning. Han lät strax lasta sin vagn med de dyrbaraste saker, vilka han ville giva som lösen för sin son, och körde under nattens tystnad mitt igenom fiendens läger till Akillevs' tält. Hermes själv var med honom på färden och skyddade honom för allt ont.
När Priamus inträdde till Akillevs, låg denne sömnlös utsträckt på sin vilobädd.
Den grånade konungen steg dristigt fram till sin fiende, föll ned vid hans läger, omfamnade hans knän, kysste de händer, som hade dödat så många av hans söner, och talade så till honom:
"Gudalike Akillevs, jag kommer här till dig för att mot omätlig lösen friköpa min son Hektors döda kropp. Frukta gudarna, son av Pelevs, tänk på din egen gamle fader, som kanske snart blir barnlös, och hav förbarmande med mig! Och tänk även på vad jag lider i denna stund, då jag trycker till mina läppar den hand, som dödat de flesta av mina femtio blomstrande söner."
Akillevs, som blev rörd över den gamles ord, fattade honom milt vid handen och bad honom stiga upp. Men den gamle låg kvar under strida tårar. Akillevs grät också vid tanken på sin fader och på sin döde vän, och tältet genljöd av deras klagan.
Men hastigt sprang Akillevs upp som ett lejon ur sin kula. Åtföljd av sina vapenbröder begav han sig ut till Priamus' vagn för att se, vilken lösen han hade att bjuda. Och då han där fann de kostbaraste skatter och klenoder, vilka han strax lät införa i sitt tält, beslöt han att låta Priamus återfå sin sons lik.
Akillevs lät dock först två och smörja Hektors kropp, insvepte honom därefter i en dyrbar mantel och lade honom själv på en präktigt tillredd bädd. Och medan denna av hans män upplyftes på Priamus' vagn, ropade Akillevs sin väns namn och sade: "Patroklus, vredgas ej på mig över att jag nu lämnar din banemans lik åt hans fader! En härlig lösen har han givit därför. Och även du skall därav hava din andel."
Nu vände Akillevs åter till sitt tält och sade till Priamus:
"Se, gubbe, din bön är nu uppfylld! Jag har mottagit den lösen du medfört, och på en ståtlig bädd är din son lagd på din vagn. När morgonen randas, må du se honom och sedan med honom draga härifrån. Men låtom oss först stärka oss med mat och dryck! Då du kommit åter till din borg, har du tid nog att begråta din son. Och i sanning, han är värd dina tårar!"
Efter måltiden lovade Akillevs Priamus vapenvila under nio dagar, på det att han skulle med tillbörlig ståt kunna begrava Hektor. Och så snart morgonen grydde, åkte Priamus med det dyrbara stoftet åter till det sörjande Ilion, där sedan Hektors likbegängelse firades med samma högtidlighet som Patroklus'
Trojas skyddsgud, Apollon, kunde ej förlåta Akillevs, att han hade dödat hans gunstling Hektor. I vrede beslöt han, att Akillevs med sitt liv skulle plikta för detta dåd. Och för Trojas vekligaste man, Paris skulle han falla.
Akillevs hade strax efter de nio dagarnas vapenvila begivit sig ut i striden igen och hade drivit trojanerna ända fram till den Skeiska stadsporten. Han beredde sig nu att med sin övermänskliga styrka avlyfta denna port från hakarna och på detta sätt insläppa grekerna i Priamus' stad.
Då ditkallade Apollon skyndsamt Paris och uppmanade honom att skjuta på Akillevs. Paris lydde uppmaningen, och styrd av Apollon träffade hans pil Akillevs i hälen, den enda punkt på hans kropp, som var sårbar.
Akillevs föll ned på jorden men var ännu ej död. Med vrede ryckte han pilen ur hälen, kastade den långt bort ifrån sig, lyfte sig med ett språng upp från marken och störtade sig än en gång in i striden.
Men ur den sårade hälen flöto strömmar av svart blod, och Akillevs' lemmar började bliva kalla och stela. Och snart nedsjönk han under rop på hämnd över trojanerna livlös till de övriga döda på slagfältet.
Med högljudd glädje uppmanade nu Paris sina landsmän att bemäktiga sig Akillevs' lik. Men Ajas och Odyssevs ställde sig på vakt omkring det och skrämde med sina framsträckta lansar var och en, som ville nalkas.
Under djup sorg nedförde akeerna de präktigaste träden från berget Ida och tornade därav upp ett väldigt bål. Därpå lade de slaktade offerdjur, många stupades dyrbara rustningar, guld och ädla metaller. De grekiska hjältarna avskuro sitt hår, och även Briseis, den trogna slavinnan, offrade sina gyllene lockar på sin herres bål.
Därefter utgötos många krukor med olja på den uppstaplade veden, ädla kryddor, vilka spredo en ljuvlig doft, ditlades samt ovanpå allt detta hjältens ännu i döden sköna kropp.
Uti en av guld och silver smidd urna nedsänktes sedan den oförfärade Akillevs' aska vid berget Segeion, nära Hellesponten, vid sidan av Patroklus' gravhög.
Akillevs' sörjande moder, Tetis, bestämde, att hennes sons dyrbara rustning, vilken Hefaistos själv hade förärat honom, skulle tillfalla den, som tapprast hade försvarat hans lik mot trojanerna.
Ajas och Odyssevs tävlade om den ärorika belöningen, och var och en av dem ansåg sig hava största rättigheten därtill.
Slutligen bestämdes det, att Odyssevs skulle bliva den lycklige ägaren av rustningen.
Men detta grämde Ajas så djupt, att han blev vansinnig.
Med draget svärd störtade han om natten in bland de betande boskapshjordarna och nedhögg en mängd djur, troende att han stred mot sina fiender. Och därefter begick han i sin förvirring även många andra lika vanvettiga gärningar.
Då vanvettet hade lämnat honom, blygdes han över sitt tillstånd och beslöt att själv ända sitt liv.
En dag, när solens första strålar visade sig i öster, steg han upp på en kulle, stötte sitt svärd i marken med spetsen uppåt, lyfte sina händer mot den uppgående solen och bad sålunda:
"O, du härlige Foibos Apollen, som styr den glänsande solens vagn genom rymden, håll in dina tyglar, då du färdas över Salamis, och förkunna min åldrige fader och min olyckliga moder deras sons bittra öde! Farväl, Salamis, med dina blomstrande ängar! Farväl, Aten, med dina källor och floder! Faren väl, även I trojanska fält, och slut mig nu, o död, i dina armar!"
Med dessa ord störtade sig den tappre Ajas över sitt svärd och var ögonblickligen död.
Striden om Troja hade nu fortgått i tio år. Paris, som varit orsaken till detta långvariga krig, hade fallit för greken Filoktetes' hand, och Helena hade blivit återgiven till Menelaus. Men ej kunde grekerna ändå sluta fred, förrän Ilions murar hade fallit. Gudarna hade ju bestämt, att den härliga staden skulle bliva intagen av de grekiska hjältarna. Åter och åter löpte dessa därför till storms mot dess fasta murar men alltid förgäves.
Då framträdde en dag än en gång den vise gamle siaren Kalkas och gav grekerna det rådet att uttänka någon list, varigenom staden kunde intagas. "Ty veten", sade han, "att I aldrig genom svärdet skolen lyckas att erövra den."
Den slugaste av alla hjältarna var Odyssevs, och det var också han, som nu uttänkte den list, som skulle göra slut på kriget.
På berget Ida växte några väldiga tallar. Dessa lät Odyssevs nedhugga samt av dem timra en så ofantlig häst, att dess buk kunde rymma hundra män. Då hästen var färdig, uppbrände grekerna sina tält, seglade bort med alla skeppen och dolde dem och sig själva bakom ön Tenedos.
Allt detta gjorde de för att inbilla sina fiender, att de hade uppgivit hoppet om stadens intagande och därför rest sin väg.
Endast Odyssevs och de övriga furstarna med sina män stannade kvar på lägerplatsen och gingo alla in i hästens buk.
När trojanerna märkte, att grekerna hade dragit sin väg, ilade gamla och unga bort till det övergivna lägret, och fingo där med djup förvåning se den jättestora trähäst, som grekerna hade kvarlämnat.
En ung grek vid namn Sinon hade av Odyssevs fått befallning att stanna kvar i närheten av hästen för att narra trojanerna att draga in den i staden. Själv hade Odyssevs lärt Sinon vad han skulle göra och säga.
När trojanerna hade samlat sig på lägerplatsen och som ivrigast funderade på vad hästen kunde betyda, smög Sinon fram ur vassen vid Skamander, där han legat gömd, och låtsade sig vilja fly av fruktan för trojanerna. Då några av dessa omringade honom och ämnade taga honom till fånga, föll han till marken och bad om förskoning samt berättade under hycklade tårar, att hans fiende Odyssevs hade velat taga hans liv och att det var därför han hade gömt sig i vassen.
Trojanerna erbjödo honom då strax en fristad i Troja, om han blott ville säga dem, vartill den stora trähästen var ämnad.
Sinon låtsade först, som om han ej på några villkor ville omtala detta, men slutligen lät han dock övertala sig därtill. Han sade, att hästen var ett försoningsoffer, helgat åt Pallas Atena, samt att grekerna hade byggt den så stor, för att den ej skulle kunna föras in genom Ilions portar. "Ty grekerna visste", tillade han, "att om trojanerna finge in hästen i sin stad, så skulle Pallas Atena därefter bliva stadens beskyddarinna, och den lyckan unnade de ej sina fiender."
Härvid började trojanerna högt jubla och förklarade, att de förvisso skulle taga in hästen i staden, hur detta än skulle gå till.
Men då framträdde en präst vid namn Laokoon och talade sålunda: "Olyckliga medborgare, tron I verkligen, att grekerna på allvar seglat sin väg? Kännen I så litet den sluge Odyssevs? Någon fara är fördold i hästen, varen vissa därpå, den är måhända någon krigsmaskin, som de i grannskapet lurande fienderna ämna föra fram mot vår stad. Mitt råd är, att I uppbrännen den hemska kolossen."
Därmed lämnade dem Laokoon och gick, åtföljd av sina söner, att offra åt sin gud, Poseidon, vid havets strand.
Ur havet uppkommo nu tvenne oerhörda ormar, vilka väsande utsträckte sina tungor mot de offrande och hastigt slingrade sig omkring de båda gossarna.
När fadern sökte hjälpa sina söner, anföllo ormarna även honom och sprutade över sina rov ett etter, som inom kort dödade dem alla tre.
Trojanerna sågo i denna hemska händelse ett straff för Laokoons tvivel. Och de beslöto nu att så snart som möjligt föra hästen in i staden.
Skyndsamt förfärdigades hjul, som sattes under hästen. Sedan slogs linor kring hans buk, varefter gamla och unga fattade i linorna och började draga.
På båda sidor om detta tåg gingo skaror av högtidsklädda gossar och flickor. Och alla sjöngo de under färden till staden heliga sånger till Pallas Atenas ära.
Genom någon av stadsportarna kunde de ej införa hästen, därtill var han alldeles för stor. En del av muren måste rivas, om han skulle komma in. Och när detta var gjort, fördes hästen under höga jubelrop in i staden och fram till Pallas Atenas tempel.
Men efter denna glada dag följde för Ilions invånare en förskräcklig natt. När dessa, tryggare än på många år förut, hade överlämnat sig åt sömnens vila, steg den listige Sinon upp på stadsmuren och gav med en brinnande fackla de utanför lurande grekerna ett tecken, att listen hade lyckats. Därefter öppnade han sakta en hemlig lucka i hästens buk och utsläppte de hundra beväpnade greker, som där legat dolda. Dessa begåvo sig nu till stadsportarna, nedhöggo väktarna och släppte in de plundringslystna skaror, som strömmade dit från skeppen.
Sinom gick omkring med brinnande facklor och tände eld på husen. Snart stod hela staden i ljusan låga, varunder den blodigaste strid utkämpades. Och med vilt raseri roffade de segrande grekerna åt sig allt vad de kunde rädda undan lågorna.
Konung Priamus hade med gemål och barn tagit sin tillflykt till det inre av palatset, där han bedjande kastat sig ned inför husaltaret. Här funno honom hans fiender och nedhöggo först hans barn inför hans ögon och sedan honom själv.
Priamus' gemål och många andra förnäma kvinnor från Troja, bland andra Andromake, blevo förda till grekernas skepp och medtagna till Grekland som slavinnor.
Blott några få trojaner lyckades komma med livet ut ur den brinnande staden. En bland dessa var den fromme Eneas. När han såg sitt hus antändas, lyfte han hastigt sin gamle lame fader, Ankises, upp på skuldrorna, fattade sin lill son Askanius vid handen, och kom med Afrodites hjälp lyckligt till havets strand, gick där med far och son ombord på sitt skepp och seglade bort ifrån Troja, som låg i ruiner.
Redan morgonen efter Trojas intagande började grekerna bereda sig till avresa.
Först nedfördes till skeppen en mängd fångar - män och kvinnor -, vilka skulle medtagas som slavar, och därefter de omätliga skatter, som blivit tagna i den besegrade staden. Bland dessa var det så kallade palladiet, en helig bild av Trojas skyddsgudinna, Pallas Atena, vilken Odyssevs och Diomedes under kriget hade rövat från staden för att lättare kunna intaga denna.
Sist nedtågade de förnämsta hjältarna, var och in medförande någon av de furstinnor, som blivit gjorda till fångar. Och främst gick Menelaus, förande sin maka, den sköna Helena.
Efter Menelaus kom hans broder, konung Agamemnon, med Priamus' visa dotter, sierskan Kassandra. Därefter kom Odyssevs med Priamus' gemål, Hekabe, Diomedes med Priamus' yngsta dotter Plyxena samt Akillevs' unge son Neoptolemus med Hektors maka Andromake.
Alla kvinnor gingo bleka och tårlösa framåt utom den åldriga Hekabe. Under höga jämmerskri avslet hon sitt gråa hår och ropade namnet på sin lille sonson Astyanax, vilken hon nyss sett nedstörtas från muren.
Med nedböjt huvud och av blygsel rodnande kinder följde Helena sin rätte make till hans skepp. Och knappast voro de komna ombord, förrän hon kastade sig på knä och anropade honom om förlåtelse för allt det lidande hon hade berett honom och hans land.
Den ädle Menelaus lyfte henne upp i sina armar, skänkte henne sin förlåtelse och besvor henne att blott tänka på den lyckliga framtid, som åter väntade dem.
Högljudd glädje rådde nu bland de segerstolta grekerna. Rika måltider anrättades, och mitt i laget satt en son av Apollon, som i sköna sånger påminde dem om deras yppersta hjältes - Akillevs' - ärorika bragder.
När dagen var till ända och var och en låg slumrande på sitt läger, fick Akillevs' son, Neoptolemus, en uppenbaralse i sömnen. Akillevs kom själv till honom och gav honom faderliga råd och förmaningar samt sände den hälsningen till Agamemnon, att han före avresan skulle offra det skönaste av allt det byte, som tagits i Troja, på det att han - Akillevs - också skulle kunna fröjda sig över Trojas fall och få känna sig fullt lycklig.
Då Neoptolemus följande morgon framförde denna hälsning, beslöt Agamemnon strax att åtlyda den fallne hjältens vilja. Och som intet av allt det byte de fått var skönare än Priamus' yngsta dotter, Polyxena, var det hon, som blev utsedd till offer.
Den unga jungfrun var villig att giva sitt liv. Då offeraltaret var uppfört vid Akillevs' gravvård, framträdde konungadottern självmant till altaret, fattade en tveeggad kniv, som låg bland offerredskapen, och stötte den utan en suck i sitt hjärta, varefter hon föll död ned vid altarets fot.
I samma ögonblick jämnade sig havets böljor till en spegelklar yta. Alla förstodo då, att Akillevs var nöjd med offret, och den gamle Nestor rådde sina landsmän att anträda hemfärden.
Med glädje åtlyddes detta råd. Skyndsamt lossades linorna, som höllo skeppen kvar vid land, seglen hissades, och under böner till gudarna om en lycklig färd styrde de segersälla grekerna mot sitt hemland.
----
Många voro de hjältar, som under de tio krigsåren hade ådragit sig gudarnas misshag. Till straff härför fingo dessa under hemresan kämpa mot de största faror och svårigheter. Flera skepp förgingos helt och hållet, och blott några få hjältar, bland vilka märkas Nestor, Diomedes och Neoptolemus, kommo utan svårare äventyr till sitt land igen.
För konung Agamemnon gick hemresan till en början både fort och väl. Men snart uppkom en svår storm, vilken slutligen drev hans skepp söder ut till konung Egistus' rike. Här kastade han ankar i en lugn havsbukt och beredde sig att invänta gynnande vind.
Under tiden fick Agamemnon veta, att Egistus ej var hemma utan i Mycene, där han hjälpte Klytemnestra att i hennes gemåls frånvaro styra riket.
Glad över att hans maka ej ensam behövt bära regeringsomsorgerna styrde Agamemnon åter med god vind mot hemmet och landsteg kort därefter vid dess kust.
Sedan han åt Poseidon hade offrat ett rikligt tackoffer för en lycklig resa, mottog han konung Egistus, som i spetsen för en stor folkskara infann sig för att hälsa honom välkommen.
Hjärtligt tackade Agamemnon Egistus för det bistånd han hade lämnat hans maka samt frågade efter hennes befinnande, då i detsamma också drottningen infann sig, iklädd sin dyrbaraste skrud samt åtföljd av alla sina tärnor.
För att betyga konungen sin vördnad kastade hon sig ned för hans fötter och försäkrade honom samtidigt om sin varma kärlek.
Men i själva verket kände Klytemnestra blott hat till sin gemål och önskade av hjärtat att så snart som möjligt bliva av med honom för att sedan få gifta sig med Egistus.
När Agamemnon också hade hälsat på sina kära barn, Elektra, Krysotemis och Orestes, bjöd honom Klytemnestra med kärleksfulla ord, att han skulle uppfriska sig med ett stärkande bad, som hon hade låtit tillreda åt honom. Konungen tackade sin maka för hennes ömma omsorg och gick utan några onda aningar in i badrummet. Men knappast hade han stigit ned i badet, förrän Klytemnestra och Egistus störtade fram från ett hörn i rummet, där de stått gömda, och genomborrade den värnlöse konungen med sina dolkar.
Strax därefter mördade de också Kassandra, som ensam och sorgsen irrade omkring i konungaborgens dunkla salar.
Egistus lät nu sina vilda krigarskaror rycka in i staden och befallde dem att nedhugga var och en, som vågade visa något missnöje över det begångna mordet.
Elektra, konung Agamemnons äldsta barn, fruktade med skäl, att hennes tolvårige bror Orestes också skulle bliva mördad. Hon sände därför i hemlighet bort honom till en konung vid namn Strofius, vilken sorgfälligt uppfostrade honom tillsammmas med sin son Pylades.
Mellan Orestes och Pylades uppstod strax den ömmaste vänskap. Tidigt svuro de varandra trohet i lust och nöd.
Så snart de voro fullväxta, kommo de överens om att draga till Mycene för att hämnas Agamemnons död.
Då de hade anlänt till det kungliga palatset, gåvo de sig tillkänna för Elektra och kommo genom hennes bistånd in i drottningens gemak. Här dödade de Lytemnestra, och strax därefter nedhöggo de hennes make, konung Egistus, på samma plats, där Agamemnon några år förut blivit mördad i badet.
Men knappast var modermordet begånget, förrän Orestes fattades av de rysligaste samvetskval. De vredgade hämndgudinnorna, erinnyerna, förföljde beständigt modermördaren med facklor i händerna och väsande ormar inflätade i sitt svarta hår. Ingenstädes fann han ro eller vila.
Slutligen tillsade honom Apollon genom oraklet i Delfi, att om han kunde föra systern från Taurien till hennes land, så skulle han finna ro i sin själ.
Åtföljd av Pylades begav Orestes sig strax till Taurien. Och som han visste, att Artemis var syster till Apollon, trodde han gudens mening vara, att han skulle bortföra Artemis' bildstod, som fanns i Taurien.
Orestes och Pylades sökte då att bemäktiga sig bildstoden men blevo för detta brott tagna till fånga och dömda att offras på Artemis' altare.
Prästinnan stod redan färdig att smörja offren för offrandet, då hon fick höra Orestes utropa: "O, så här offrades också min syster Ifigenia i Aulis!"
Bestört över dessa ord frågade honom prästinnan, varifrån han var och vem som var hans fader. Och då hon fick veta, att han var son till Agamemnon, föll hon i hans armar och omtalade, att hon var hans syster Ifigenia samt att hon framför allt annat önskade att komma åter till sin faders rike.
Nu äntligen förstod Orestes, att oraklet hade rått honom att hemföra sin egen syster och ej Apollons. Och med glädje togo de båda vännerna Ifigenia i sitt beskydd och flydde med henne på gudarnas befallning till det älskade fäderneslandet, där Orestes sedan med lugn och lycka i många år satt på sin faders tron.