Den förnämste bland alla grekernas gudomligheter var Zevs (Jupiter), ljusets och himmelens gud, vilken härskade över allt i naturen. Hans fader var Kronos, tidens Gud, och Rea hette hans moder.
Kronos hade blivit spådd, att en av hans söner en dag skulle beröva honom väldet över världen. På det att denna spådom ej skulle gå i fullbordan, uppslukade han alla de söner, som hans maka Rea födde. Men då Zevs blev född, den sjunde i ordningen, beslöt Rea att genom list rädda denne sin son. Hon tog en sten, inlindade den i den späde gudasonens lindakläder, lämnade den till sin make Kronos och bad honom sluka även denne sin son.
Kronos slukade stenen i den tanke, att det var barnet, och Zevs var räddad.
Av sin moder sändes nu Zevs hemligen till ön Kreta, där han på Idaberget uppfostrades bland herdarna och deras hjordar. En get närde honom med sin mjölk, och bien matade honom med sin honung. Och på det att barnets skrik ej skulle nå dess faders öra, befallde Rea öns invånare att överrösta barnets stämma genom bullrande vapenklang.
På Kreta växte Zevs upp till en kraftig gudayngling. Och snart började han tänka på att störta sin fader från tronen och själv taga hans rike.
Från tidernas morgon hade starka makter funnits, vilka voro väldiga medhjälpare vid gudarnas strider. Till dessa makter eller väsen hörde titanerna, giganterna och cykloperna. Dessa sistnämnda voro utrustade med blott ett öga, vilket satt mitt i pannan. Skönheten hade de således ej fått på sin lott, men hjälpsamma och mäktiga voro de, och villigt betjänade de Zevs vid alla hans företag.
Då de hörde, att Zevs ämnade bekriga sin fader, smidde de med glädje åt honom det vapen han behövde, nämligen en ljungande blixtstråle. Det var med tillhjälp av denna, som det lyckades Zevs att snart förjaga Kronos från tronen.
Sedan detta var gjort, tog Zevs herradömet över världen i sina händer. Men icke ens han fick ensam råda.
Rea hade tvingat sin make att återgiva henne tvenne av de söner han hade uppslukat. Med dessa sina bröder måste Zevs dela makten. Poseidon (Neptunus), den äldste, blev herre över havet, och Hades (Pluto), den yngre, fick härska i underjorden.
Vid denna tid funnos ännu inga människor på jorden.
Prometevs, en av titanerna, danade en gång några människobilder av ler och gjorde dem sedan levande. Men då dessa varelser ingenting hade fått från himmelen, liknade de djur mer än människor och blevo dömda av Zevs att förgås.
Prometevs försökt då att bringa ned från himmeln det, som hans skapelser behövde för att bliva verkliga människor. Han steg hemligen dit upp och stal något av den himmelska eld, som där förvarades. Denna gömde han i en ihålig stav, gav den till de jordevarelser han hade danat och lärde dem att bruka den till eget gagn.
Men i Zevs' ögon var detta en stor förbrytelse. Och hårt blev titanen straffad därför. På berget Kaukasus låt Zevs vid en klippa fastsmida Prometevs och ditsände sedan en gam, som dagligen hackade i sig hans lever, vilken dock varje natt växte till igen.
Därefter utförde Zevs sitt beslut att förgöra de av Prometevs danade människorna. Han lät uppkomma på jorden en så väldig flod, att den fördränkte hela släktet utom Prometevs' egen son, Deukalion, och dennes hustru, Pyra. Dessa makar räddade sig på ett skepp, som Deukalion på sin faders tillsägelse hade byggt, innan floden kom.
Nio dagar och nio nätter drev skeppet omkring på böljorna, tills det slutligen stannade på berget Parnassus. Här stego de båda makarna ut ur skeppet, offrade ett tackoffer åt Zevs och bönföllo honom om att han måtte låta ett nytt släkte uppkomma på jorden.
Till svar på denna bön befallde Zevs, att Deukalion och hans maka skulle kasta den stora modern jordens ben bakom sin rygg.
Deukalion och Pyrra, som förstodo gudens mening, togo då stenar upp av marken och kastade dem över sina skuldror. De stenar, som Deukalion kastade, förvandlades till män, och de, som Pyrra kastade, blevo kvinnor.
På detta sätt befolkades jorden med ett nytt människosläkte.
Över det nya människosläktet liksom över allt, som fanns till i himmeln och på jorden, härskade Zevs. Hans hand gav bördighet åt åker och äng. Han var det, som skockade molnen tillsammans, utslungade blixt och dunder och sände storm och oväder. Han utdelade gott och ont, som honom bäst syntes. Inför honom böjde sig gudar och människor. Endast ödet var honom övermäktigt.
Många gemåler hade Zevs, icke blott bland Olympens gudinnor utan också bland jordens fagra tärnor. Men den förnämsta bland alla var hans egen syster Hera (Juno). Som ensam drottning i Olympen härskade hon vid sin makes sida och förde sin spira icke blott med majestätisk stolthet utan även med grym hårdhet, ifall någon vågade bryta emot hennes vilja. Med vrede och svartsjuka förföljde hon i synnerhet Zevs' många andra gemåler, varigenom heta strider uppstodo mellan allhärskaren och hans gudomliga maka.
Hera var moder till tvenne mäktiga söner: Ares (Mars), krigets gud, samt Hefaistos (Vulkanus), eldens och smideskonstens gud. Hon ägde också en strålande dotter, Hebe, ungdomens gudinna, som i Olympen gick sin moders ärenden samt förrättade allahanda slags sysslor.
Det var en tid, då Zevs ständigt plågades av en svår värk i sitt huvud. Från denna plåga, ville han bliva fri till vad pris som helst. Han befallde därför sin son Hefaistos att med en bila klyva hans värkande huvud.
Hefaistos lydde befallningen, och se, därvid skedde ett under, som kom himmel och jord att bäva, havet att svalla och dagen att fördunklas. Pallas Atena (Minerva), vishetens gudinna, framsprang levande och fullt beväpnad ur Zevs' huvud.
Åt denna sin himmelska dotter gav Zevs en gudomlig makt, större än alla hennes medsystrars. Beständigt stod hon sin fader nära, spridande liv och ljus omkring sig. Alla jordens riken beskyddade hon och främjade deras väl i både krig och fred. Hon ledsagade de kämpar, som drogo ut i krig, eldade dem till modig strid, förlänade dem seger och byte och höll sin skyddande hand över deras hem. Pallas Atena gjorde också en mängd uppfinningar till landets bästa. Plogen och räfsan uppfann hon, ävensom konsten att spinna, väva och sy. Dessutom vårdade hon människornas hälsa, skänkte frisk luft, avlägsnade sjukdomar och befordrade de ungas goda utveckling.
Ej underligt att stora och högtidliga fester firades varje år i Aten till Pallas Atenas ära.
Näst Pallas Atena var Afrodite (Venus) den mäktigaste av alla Zevs' gudomliga döttrar. Hon uppstod av havets skum och hade stor makt även över havet, varför alla sjöfarande offrade åt henne och anropade henne om lycka på sina färder.
Men framför allt annat var Afrodite kärlekens gudinna; kärleken var den makt, genom vilken hon förenade himmel och jord och som drog det ena väsendet till det andra. Ingen kunde motstå Afrodite. Till och med skogens vilda djur blevo milda som lamm i hennes närhet.
Även över Afrodite själv hade kärleken ett stort välde. Många voro de, som hon älskade, ej blott bland gudarna utan också bland människorna.
En herdeyngling vid namn Adonis, vilken var lika blomstrande som Afrodite själv, var också ett föremål för hennes kärlek. Men det var blott en kort tid Afrodite fick njuta av den fagre ynglingens åsyn, innan döden kom och ryckte honom bort ifrån henne.
Afrodite var otröstlig i sin sorg över Adonis' död. Hon översköljde hans ansikte med sina tårar och ville ej släppa hans döda kropp ur sina armar.
Då Zevs såg denna bittra sorg, kände han medlidande med den arma Afrodite och gav Adonis livet tillbaka. Men endast sina vår- och sommardagar fick han tillbringa i Olympen hos Afrodite. Under höst och vinter fick han sin boning i Hades' rike
Många söner hade Afrodite, men den yngste, Eros (Amor), var henne kärast av alla.
Eros förblev ständigt en blott halvvuxen gudayngling, som troget följde sin moder, var hon gick fram. Han hade vingar på sina axlar och bar alltid med sig antingen en brinnande fackla eller en båge med pilar.
I yster skalkaktighet roade sig Eros med att upptända kärlekslågor än i gudars och än i människors hjärtan. Om han blott berörde sitt offer med facklan, så stod strax dess hjärta i ljusan låga. Och sköt han på det med sina pilar, alltid träffade han hjärtat.
Men ingen försökte att hämnas på Eros. Ingen vredgades på honom. Den skälmske guden var i stället allas gunstling.
Av alla Zevs' barn var det ingen, som hade så mycket att bestyra som sonen Hermes (Merkurius). Han var gudarnas budbärare, han var lärare i konsten att hålla tal, han var uppfinnare av lyran, herdeflöjten och andra musikinstrument. Åt honom hade Zevs lämnat vården om alla hjordar och alla betesmarker. Alla köpmän, jägare, jordbrukare och andra yrkesidkare stodo under hans beskydd, och ivrigt befrämjade han gymnastik och andra kroppsövningar. Han var den, som förde drömmarna till dem, som sovo, och slutligen var det han, som ledsagade de dödas andar till Hades' rike.
Med bevingade fötter ilade Hermes genom rymden, då han kom såsom budbärare från gudarna till människorna. Ingen kunde mäta sig med denne smidige gudayngling i snabbhet, klokhet och fintlighet.
På ön Delos föddes tvenne tvillingar, som kallades Artemis (Diana) och Apollon. Deras fader var Zevs, och deras moder hette Leto.
Då dessa gudabarn blivit stora, kallades de av sin fader till Olympen och intogo där sina platser bland övriga gudar och gudinnor.
Hebe iskänkte åt dem en nektar, som gjorde dem odödliga, och satte därefter halvmånens bild som prydnad kring Artemis' panna.
Men ej fick någon av Olympens gudomliga invånare leva ett sysslolöst liv. Till var och en gav Zevs en befattning, som lyckliggjorde dem själva och andra.
Artemis fick i uppdrag att leda månens lopp.
Under dessa sina nattliga färder i den fria rymden fick Artemis en sådan kärlek till naturen, att hon endast trivdes i dess sköte. Zevs utrustade henne därför med en pilbåge och gjorde henne till jaktens gudinna.
Med fröjd hängav sig den gudomliga tärnan åt jaktens nöjen. Men hennes lust var icke blott att med sina pilar nedlägga skogens vilda djur, hon skänkte även kraft och växt åt deras ungar och skyddade med kärlek allt i naturen.
Artemis dyrkades av ungdomen med sång och dans, som hon själv också tyckte om att roa sig med till omväxling med jaktens mödor.
Ett ännu ärofullare uppdrag än Artemis mottog Fiobos Apollon (Apollo) av sin fader.
Foibos Apollon skulle styra solens vagn. Han skulle köra det fyrspann af frustande fålar, som varje dag drog solens gyllene vagn genom rynden utan att någonsin tröttna.
Och det var med stolthet och fröjd den unge gudasonen åtog sig detta uppdrag.
En blomsterbekransad gudinna vid namn Eos (morgonrodnaden) öppnade varje morgon för Apollon portarna i öster, där solens strålande borg var belägen. Och då aftonen kom, gingo Apollon och hans fålar efter den lysande färden till vila i det glänsande palats, som havsgudinnan ägde i väster, under det att nattens gudinna, smyckad med vallmokrans, bredde sin svarta, stjärnbeströdda slöja över världen.
Foibos Apollon hade en son vid namn Asklepios (Æskulapius). Denne ägnade sin ungdomstid åt undersökningen av örter och mineralier och lyckades härigenom upptäcka en mängd läkemedel, som botade sjuka. Men häröver blev Hades mycket förtörnad, ty invånarna i hans rike blevo genom dessa Asklepios' konster ej för varje år så många, som han hade beräknat. Han gick därför till Zevs och anklagade Asklepios, vilken genast av Zevs blev dödad genom en åskstråle.
När Foibos Apollon fick veta vad som hänt hans son, blev han så förbittrad, att han steg ned i underjorden och genomborrade med sina pilar de cykloper, vilka hade förfärdigat den blixtråle, som hade dödat Asklepios.
Det blev nu tyst i cyklopernas verkstad. Häröver förundrade sig Hades och begav sig därför dit för att få veta orsaken därtill. Och då han såg de dödade cykloperna, förstod han strax, hur allt gått till.
Åter gick Hades inför Zevs, och det var nu Zevs' egen älsklingsson, Foibos Apollon, som han anklagde för ett grovt brott.
Världshärskaren blev så förgrymmad över sin sons illbragd, att han rynkade pannan, så att hela Olympen skalv av förfäran. Hårt blev också Apollons straff. Zevs fördrev honom från Olympen och fråntog honom det ärofulla ämbetet att styra solens vagn.
Med sorg i hjärtat irrade nu den fallne guden omkring bland herdarna på de tessaliska bergen. Men snart lärde han sig här att genom tonernas makt förjaga sin smärta. Hermes gav honom en lyra, som han själv hade förfärdigat av ett sköldpaddskal. Denna strängade Apollon och framlockade sedan därur härliga toner, till vilka han sjöng sina egna sköna dikter. Bergens herdar rördes härav till tårar, och hela naturen blev gripen av musikens makt. De vilda djuren lade sig tämda vid sångarens fötter, och träden böjde lyssnande sina kronor. Den bundne Prometevs kände ej längre sina kval, gamen upphörde att gnaga på hans lever.
Apollons himmelska toner genomdallrade hela jorden och trängde även upp till Olympens salar.
Gudar och gudinnor kunde nu ej längre finna sig uti att Zevs' gudomlige son - solens, musikens och skaldekonstens gud - skulle höra jorden till. De övertalade därför Zevs att återkalla honom till Olympen samt att giva honom tillbaka kallet att styra solens vagn genom rymden.
Under det att Foibos Apollon landsflyktig hade irrat omkring på jorden, hade han tagit till maka en jordisk kvinna, med vilken han hade en son vid namn Faeton.
Rikligt begåvade Apollon sin son med behag, kvickhet och mod. Men de ännu större gåvorna självkännedom och ödmjukhet glömde han att tilldela honom.
Faeton yvdes över att vara son till en gud och längtade blott att genom något underbart stordåd få bevisa sitt gudomliga ursprung, på vilket människorna ej trodde.
Han företog sig därför en dag att vandra upp till solens borg för att bedja sin fader om tillåtelse att använda den gudomliga makt, som han trodde sig hava ärvt.
Högt på en tron av strålande rubiner satt Foibos Apollon i majestätisk prakt, klädd i purpur och guld samt med en krona av solstrålar på sina gyllene lockar.
Jordesonen, som ej kunde fördraga det bländande sken, som omgav hans fader, måste stanna på avstånd. Men Foibos Apollon igenkände strax sin son och utropade med glad förvåning: "O, Faeton, min son, vem söker du här i min himmelska boning?" - Dig, fader, är det jag söker", svarade honom Faeton. "Jag ber dig, låt mig få visa en tvivlande värld, att jag är solgudens son!" Foibos Apollon avlyftade då från sitt huvud den bländande strålkronan och bjöd sonen att komma i sin famn.
"Jag svär dig, min son", sade han, då Faeton med stolthet vilade i hans armar, "att giva dig vadhelst det vara må, som du av mig vill begära." Och nu begär Faeton att nästa dag få styra solens vagn.
Vid denna bön utbrister hans fader i bitter klagan: "Min son, min son", utropade han, "hur vågar du låta en sådan begäran gå över dina läppar? Förstår du ej, att denna fordran icke överensstämmer med dina blott mänskliga krafter. O, att jag kunde bryta min ed! Att bevilja din bön är att störta dig själv och hela jorden i fördärv. Ingen annan än jag förmår att styra solens vagn. Min son, framställ en visare önskan!"
Med vältaliga ord beskriver fadern sedan de olyckor, som genom sonens djärva tilltag skulle komma att drabba världen. Men intet hjälper. Fadern har lovat med en ed, och sonen vet, att han ej kan bryta sitt löfte. Brinnande av ärelystnad vidhåller han därför sin begäran, tills fadern slutligen, fastän betagen av stor ångest, måste bifalla den.
Stolt intar nu Faeton sin faders plats på den strålande vagnen och fattar de flammande tömmarna, under det att solspannet fyller rymden med sina gnäggningar. Österns gyllene portar öppnas, och solens vagn föres framåt med svindlande fart.
Men snart förlorar Faeton herraväldet över de frustande fålarna. I vildaste sken lämna de vagnens utstakade bana och rusa in bland okända himlakroppar. Därefter störtar vagnen nedåt, berör jorden, sätter denna i brand - och i ett nu äro länder, städer och folk förvandlade till aska av de outsläckliga lågorna.
Zevs låter nu en blixt döda den förmätne Faeton, vilken lik en fallande stjärna nedstörtar i havet, där nereiderna mottaga hans kropp och avtvå hans fradgande läppar.
Hans av sorg betungade fader höljer sitt lysande huvud för världen. Han hatar sig själv, ljuset och dagen och kan ej på länge förmås att styra det misshandlade solspannet.
Till Olympens gudomligheter hörde utom gudar och gudinnor, även några väsen av mindre gudomlig art, som kallades nymfer. Hafsnymferna kallades nereider, källornas och bäckarnas nymfer najader, trädens nymfer dryader samt bergens nymfer oreader.
Bland dessa sistnämnda fanns en ljuvlig nymf vid namn Eko. Hon råkade en gång få se den unge Narcissus, sonen av en flodgud, och blev så betagen av hans skönhet och behag, att hon bad att få bliva hans brud. Men Narcissus svarade kallt, att han ej kunde älska henne tillbaka.
Stödd mot en klippa försjönk då Eko i en så djup sorg över sin olyckliga kärlek, att hon slutligen sammansmälte med klippan. Intet mer blev kvar av den sköna Eko än hennes stämma, vilken ännu i dag ljuder ur bergen.
Men Afrodite, som vredgades på Narcissus för hans kallsinnighet mot den ömma nymfen, beslöt att strängt straffa honom.
Då Narcissus en gång jagade på Helikon och törstande böjde sig ned över en klar källa för att svalka sina läppar, lät gudinnan honom förälska sig i den bild av honom själv, som log emot honom i vattenspegeln. Men då detta föremål för hans kärlek aldrig kunde nås, blev slutligen han, såsom Eko, förtärd av sin hopplösa längtan.
Andra nymfer än de förut nämnda funnos också, vilka kallades de nio muserna eller de nio sånggudinnorna. Dessa hade att taga vård om de dyrbara gudagåvorna vetenskap och konst, vilka människorna hade fått från himmeln.
De nio sånggudinnorna voro:
Kalliope, hjältediktens och vältalighetens gudinna.
Klio, historiens gudinna.
Urania, astronomiens gudinna.
Melpomene, sorgespelets gudinna.
Talia, komediens gudinna.
Polyhymnia, harmoniens gudinna.
Euterpe, musikens gudinna.
Erato, kärlekssångens och poesiens gudinna.
Terpsikore, dansens gudinna.
En konung i Argos hette Akrisius. Han var en hård man, och mycket fruktade han döden.
En dotter hade han vid namn Danae. Genom en gudomlig förutsägelse hade Akrisius fått veta, att Danaes son en dag skulle beröva honom livet. Men detta skulle ej ske, menade Akrisius. Han ville själv förhindra Danae att gifta sig. Alltså inspärrade han henne i ett kopparfängelse, satte vakt vid dess portar och trodde sig nu vara säker om att han aldrig skulle få någon dotterson.
Men Zevs, som kände melidande med den olyckliga prinsessan, vilken av sin egen fader var dömd att försmäkta i fängelse, mutade vakten med guld - "förvandlade sig till ett guldregn", som sagan säger -, befriade henne ur fängelset och tog henne till maka.
Snart fingo Zevs och Danae en son, och de gåvo honom namnet Persevs.
När Akrisius fick veta, att Danae var befriad och även hade fått en son, blev han så förfärad, att han för att rädda sitt eget liv beslöt att förgöra både dottern och hennes barn.
Han befallde därför, att Danae och Persevs skulle läggas i en öppen kista, vilken sedan skulle kastas ut i det stormande havet.
Allt skedde så, som den grymme Akrisius hade befallt, och Akrisius trodde nu åter, att han hade hindrat gudarnas förutsägelse att gå i fullbordan.
Men även denna gång kom Zevs till de olyckligas räddning. Då kistan var utsatt i vattnet, bjöd han havets vågor att upphöra med sitt svallande och lät en stilla vind föra moder och barn till en grönskande ö.
På denna ö härskade en konung, som hette Polydiktes. För honom berättade Danae sitt sorgliga öde och bad honom om skydd för sig och sitt barn.
Polydiktes svarade, att han ansåg det för en ära att få mottaga Zevs' ädla maka. Han bjöd henne stanna i hans borg och lovade att själv uppfostra hennes son.
Polydiktes ångrade dock snart, att han tagit Persevs under sitt beskydd, ty då han såg, huru hastigt den unge gudasonen växte upp till en skön, djärv och kraftfull yngling, började han frukta, att hans makt kunde bliva för stor. Så snart Persevs var fullväxt, beslöt därför Polydiktes att undanröja honom genom att giva honom något uppdrag, som satte hans liv i fara.
I fjärran västern, där solen gick ned, hade trenne förskräckliga vidunder, kallade Gorgonerna, sitt tillhåll. Dessa voro så rysliga, att var och en, som kom i deras närhet, vid åsynen av dem förvandlades till sten. Deras kroppar voro betäckta med drakfjäll, de hade stora huggtänder likt vildsvinen; i stället för händer hade de klor av koppar, och i stället för hår hade de kring sina huvud slingrande huggormar.
Blott den yngsta av dessa förskräckliga systrar, Medusa, var sårbar, de tvenne andra kunde intet vapen döda. Men om det lyckades någon att avhugga Medusas huvud, så hade denne på samma gång befriat världen från de tvenne andra, ty allteftersom hennes kropp kallnade, skulle även systrarnas kroppar stelna i döden.
Allt detta berättade Polydiktes för sin djärve fosterson och uppmanade honom därefter på det ivrigaste att draga till Gorgonernas land, avhugga Medusas huvud samt föra detta med sig som ett segertecken.
Den ärelystne gudasonen mottog med glatt mod denna uppmaning. Men innan han begav sig av, bad han Olympens gudar om råd och hjälp. Och gudarna lovade att giva honom tjänliga redskap att använda vid utförande av sitt hjältedåd.
Hades lovade honom en hjälm, som skulle göra honom osynlig. Hermes lovade honom bevingade skor, en väska och en diamantskära, och Pallas Atena lovade honom en spegelblank sköld. Men alla dessa ting skulle han själv hämta hos de nymfer, som hade dem i förvar.
Viss om seger anträdde Persevs den farliga färden.
Först måste han vandra genom det land, som tillhörde Gorgonernas systrar, Graierna, tre gamla gråhåriga häxor, som tillsammans ägde blott ett öga och en tand. Dessa nödvändiga verktyg, nämligen ögat och tanden, använde de alla tre, allteftersom de behövdes.
Graierna visste, var de nymfer bodde, vilka förvarade Persevs' gudagåvor, och han bad dem visa honom vägen dit.
Graierna vägrade att göra honom denna tjänst.
Persevs fråntog dem då ögat och tanden. Häröver blevo Graierna så ursinniga, att de skriade högt och svuro att hämnas på Persevs för den oersättliga skada han vållat dem.
Persevs lovade dem nu att giva ögat och tanden tillbaka, om de blott ville visa honm vägen till nymferna. Och på detta villkor läto de äntligen övertala sig att uppfylla Persevs' begäran.
Allt gick sedan lyckligt för Persevs.
Av nymferna mottog han allt vad gudarna hade lovat honom och med hjälp av de bevingade skorna kom han sedan lätt fram till Gorgonernas land.
Persevs, som ju visste, att var och en, som såg på Gorgonerna, genast blev förvandlad till sten, närmade sig de tre vidundren med stor försiktighet. För att slippa se dem smög han sig baklänges fram till den plats, där de lågo.
Då han kom i deras närhet, hörde han ett väldigt snarkande och förstod därav, att de voro försänkta i djup sömn. Persevs tog nu sin spegelblanka sköld och höll den så, att han i den kunde uppfatta något av deras rysliga bilder. Därefter tog han fram sin diamantskära, måttade mot Medusas huvud och lyckades att med ett enda hugg skilja det från kroppen.
I detsamma framsprang ur blodet, som flöt från det dödade vidundret, en bevingad häst, vilken fick namnet Pegasus. Frustande och gnäggande svingade sig denna genast upp till Olympen, där Zevs mottog honom och lät honom med hovarna öppna den källa, ur vilken de nio sånggudinnorna släckte sin törst.
Men Persevs inlade Medusas huvud i den väska han fått av Hermes och avlägsnade sig, såsom han kommit, med bortvänt ansikte.
Då de båda andra vidundren vid sitt uppvaknande sågo Medusas stympade kropp, rasade de vilt och höjde sig upp i luften för att förfölja mördaren. Men strax kände de, hur deras lemmar hade stelnat, och inom kort nedföllo de döda till marken.
Persevs, som på sina bevingade skor svävade allt vidare framåt i rymden, befann sig efter några timmar mitt över Libyens öknar. Där hände det, att några droppar blod från Medusas nyss avhuggna huvud genom väskans botten nedföllo på jorden. Dessa droppar förvandlades genast till en giftig orm, och alltifrån den dagen blev denna öken uppfylld av ormar och andra skadliga kräldjur.
Sedan Persevs av vindarna drivits än hit och än dit, kom han slutligen till Hesperien, ett bördigt land med sköna trädgårdar fulla av de härligaste frukter.
Konungen i detta land var en ond jätte vid namn Atlas. Trött av den svindlande färden sänkte sig Persevs ned över konungens borg, framträdde inför Atlas och bad honom härberge över natten.
Men Atlas, som fruktade, att Persevs ville beröva honom någon av hans gyllene frukter, drev honom ut ur sitt palats och tillsatte en drake att vakta den fruktbärande trädgården.
Atlas' ogästvänliga bemötande skulle dock ej bliva ostraffat.
Med tillslutna ögon upptog Persevs Medusas huvud ur väskan, räckte fram det mot Atlas och sade: "Du unnade mig ej vad jag begärde av dig, men se här, mottag ändå av mig denna gåva!"
Atlas såg på huvudet och förvandlades i samma ögonblick till ett högt berg. Händer, fötter, armar och ben blevo bergsryggen, skägg och hår utbredde sig till skog, och huvudet sträckte sig som en hög spets upp över molnen.
Persevs lade nu åter in Medusas huvud, hängde väskan över sina skuldror, satte hjälmen på sitt huvud, spände på sig de bevingade skorna och svingade sig än en gång upp i luften.
Genom natt och dag flög Persevs än vidare genom rymden. Plötsligt blev han så trött, att han måste söka vila på jorden. Men det var uti ett olyckligt land Persevs denna gång hamnade. Sedan lång tid tillbaka var det plågat av ett vilt sjöodjur, som vållade död och förödelse vida omkring.
Gudarna hade lovat att befria landet från det grymma sjöodjuret, om konungen offrade sin dotter Andromeda. Det uppskrämda folket hade nu tvingat konungen att utlämna sin dotter, och hon hade därefter blivit fastbunden vid en klippa, just där odjuret brukade stiga upp ur havet.
Då den olyckliga Andromeda så hängde vid klippan, undergivet väntande att bliva slukad av odjuret, fick Persevs se henne. Gripen av det djupaste medlidande med den sköna flickan gick han fram till henne och frågade, vem hon var samt varför hon hängde där, fjättrad vid klippan.
Andromeda omtalade för Persevs sitt olyckliga öde och bad honom frälsa hennes liv.
Men under det Andromeda så talade, började havet att högt svalla, och på dess vågor såg man det odjur komma simmande, åt vilket Andromeda skulle offras.
Andromeda uppgav ett skri av ångest, och fader och moder ilade därvid till hennes sida för att tröstlösa åse hennes död.
Persevs steg då fram till konungen och drottningen och sade: "Jag är Persevs, son av Zevs och Danae. Olympens gudomliga makter äro mig bevågna, och jag har nyss med deras bistånd besegrat de skräckinjagande Gorgonerna. Lova att giva mig eder dotter till maka, och jag svär att befria henne från den nesliga död, som är henne ämnad." Med glädje gåvo föräldrarna sitt bifall till denna begäran och lovade dessutom Persevs att en gång få ärva deras konungarike.
Genast svängde sig den djärve ynglingen högt upp i luften men sänkte sig åter och slog ned som en örn på odjurets rygg. Därefter högg han diamantskäran djupt in i dess kropp och lyckades slutligen efter en lång och hård strid ända dess liv, varefter det hemska odjurets lik fördes bort av de brusande böljorna.
Stolt och glad löste Persevs den sköna Andromedas bojor och åtföljde sedan henne och hennes föräldrar till konungens palats, där han med lysande prakt firade sitt bröllop.
Därefter förde han sin lyckliga gemål med sig till sin moder, Danae. Med henne kommo de båda makarna överens, att de tillsammans skulle fara till Argolis för att besöka konung Akrisius. Persevs ville själv övertyga honom om att han ej behövde frukta för sin dotterson. I stället för att taga morfaderns liv ville Persevs med sonlig vördnad tjäna honom på hans ålderdom
Men nu skulle Persevs få erfara, att vad gudarna låtit förutsäga, det måste ske.
Då Persevs med maka och moder anlände till Argos, gick han ensam upp till sin morfaders borg för att något lära känna Akrisius, innan han omtalade vem han var. Men Persevs kunde ej strax träffa konungen, ty denne var upptagen av diskuskastande - en lek som var bruklig på denna tid. Även som främling hade Persevs tillåtelse att deltaga i leken, och han fattade därför, också han, en diskustrissa och kastade den. I detsamma bytte den gamle konungen om plats, och Persevs' diskustrissa råkade honom mitt i pannan, så att han nedföll död till jorden.
I djup sorg lämnade Persevs med maka och moder sin födelsestad.
Persevs ville ej härska över sin morfaders rike, då detta på ett så sorgligt sätt hade tillfallit honom. Han grundade i stället ett stort välde i Mycene, där han fortfarande utförde stora, berömliga gärningar samt blev stamfader för många härliga hjältar, vilkas bedrifter åt oss äro bevarade i både sång och saga. Medusas huvud skänkte Persevs till Pallas Atena, som fäste det mitt på sin sköld, varest det alltjämt visade sin makt genom att slå landets fiender med förstenande skräck.