Argonautersagan.
Konung Atamas i Beotien hade en son vid namn Frixus och en dotter, som hette Helle. Deras moder hade dött, då de voro späda, och de fingo i stället en styvmor, vilken var så elak, att hon på allt sätt sökte att skada barnen.
Under ett svårt missväxtår kom den elaka styvmodern en dag in till sin gemål och sade med låtsad bedrövelse, att hon hade att meddela honom något, som gjorde henne djupt sorgsen. Hon hade låtit fråga oraklet i Delfi, sade hon, vad som borde göras för att landet åter skulle få ett gott år, och oraklet hade då givit det rysliga svaret, att konungen vid nästa fullmåne måste offra sina barn Frixus och Helle.
Med vrede svarade konungen, att han ej ämnade efterkomma en så grym befallning. Men Ino - så hette drottningen - framhöll så vältaligt hans plikt att lyda gudarnas vilja, att han slutligen, fastän med förtvivlan i sitt hjärta, lovade henne att ställa till offerfesten.
Vid foten av ett högt berg upprestes offeraltaret. Det byggdes av ohuggna stenar samt bekläddes med löv och blommor. Och mitt för altaret grävdes en grop, i vilken offerblodet skulle nedströmma. Frixus och Helle voro inbjudna till offerfesten liksom alla andra, men ej visste de, att de själva voro ämnade till offer.
När månen var full och festdagen var inne, tågade en stor skara folk i högtidlig ordning till offerplatsen. Främst gingo tvenne långa rader av blomsterprydda unga flickor, bärande korgar fulla av sköna rosor. Sedan kommo konungen och drottningen och efter dem en offertjänare, som bar den breda offerkniven, samt därefter talrika skaror av präster, krigare, hantverkare och jordbrukare. En stor hop av kvinnor slutade tåget.
Vid framkomsten till altaret utströdde de unga flickorna sina rosor vid dess fot, varefter konungen som överstepräst ställde sig på trappan till altaret med drottningen vid sin sida och talade till sina undersåtar. Han sade, att han för dem ville göra det största offer, som gudar och människor kunde begära, och uppmanade dem att offra något, även de, för att blidka gudarna. Men deras offer skulle som lön tillfalla offertjänarna, vilka nu gingo omkring och insamlade de små gåvor av säd och rotfrukter, som tillföllo dem. Dessa gåvor invigdes sedan av översteprästen och nedlades vid altaret.
Med rörd stämma utropade konungen: "Fören hit mina älskade barn Frixus och Helle. Det är dem, som jag efter oraklets befallning måste offra."
Men Frixus och Helle voro försvunna. Offertjänarna och prästerna sökte dem nära och fjärran men allt förgäves.
Darrande av fruktan, att de måhända kunde bliva räddade, ropade Ino, att än flera, måste sändas ut för att söka. Men konungen bad i sitt hjärta: "Gode gudar, frälsen mina barn från döden!"
Och se, Frixus och Helle voro räddade! Deras egen moder hade blivit av gudarna sänd att frälsa dem. Hermes hade givit henne en bevingad vädur med gyllene skinn, på vilkens rygg modern hade satt upp sina tvenne barn och låtit väduren flyga bort med dem över land och hav.
Under det att offertjänarna sökte de försvunna barnen, fick emellertid konung Atamas av en gammal tjänare veta, att det var drottning Ino och ej oraklet, som hade bestämt, att Frixus och Helle skulle offras. Och konungen blev då så förgrymmad på Ino, att han för att straffa henne befallde, att hennes egna barn skulle offras i stället för styvbarnen.
I sin förtvivlan över denna befallning tog Inom båda sina små barn i sin famn och kastade sig med dem utför berget ned i havet. Och därmed var offerfesten slut.
När Frixus och Helle hade kommit upp på den flygande vädurens rygg, fattade båda uti hans gyllene skinn för att hålla sig stadigt fast. Men skinnets glans var så stark, att den bländade Helles ögon. Och då hon därtill hörde dånet av det böljande vattnet under sig, blev hon yr i huvudet och föll ned i havet, vilket efter denna händelse fick heta Hellesponten. Men Frixus däremot satt kvar på väduren, som lyckligt förde honom till Kolkis, ett land beläget vid Svarta havets strand.
I Kolkis regerade då en konung vid namn Eetes, vilken mottog Frixus med stor gästvänlighet och gav honom sin dotter till äkta. Frixus förärade honom då det gyllene skinnet som vängåva, och Eetes hängde upp det i en ek, som växte i en lund, vilken var helgad åt krigsguden Ares.
Eetes blev spådd, att han skulle få leva lycklig på jorden, så länge han ägde detta skinn; han satte därför en fruktansvärd drake att vakta det och utgav samtidigt den grymma befallningen, att varje främling, som visade sig i Kolkis, skulle utan förskoning offras åt krigsguden Ares.
I staden Iolkus i Tessalien regerade vid denna tid en konung vid namn Pelias. Han hade bemäktigat sig riket genom att störta sin egen broder, vilken strax därefter avled. Pelias satt därför ej med lugn på sin tron. Ständigt fruktade han, att någon skulle komma att handla mot honom, som han själv hade handlat mot sin broder.
Driven av denna oro gick Pelias en dag till ett orakel och frågade, vad han borde göra för att få behålla sin makt. Men oraklet svarade endast, att han skulle taga sig i akt för den man, som komme till honom med blott en sko.
Den störtade konungen i Iolkus hade en son vid namn Iason, som blivit uppfostrad av den vise centauren Kiron. Men nu var tiden inne för Iason att lämna sin fosterfader, och han beslöt att gå till Pelias för att fordra sin faders rike tillbaka av honom.
Under vägen kom Iason till en bred flod, vid vars strand han fann en gammal kvinna, som med tårar bad honom om hjälp att komma över till andra stranden.
Den gamla kvinnan var Hera själv, som på detta sätt ville pröva Iasons välvilja. Och utan att ana vem hon var, tog Iason henne på sina armar och bar henne över floden.
Under det att han så vadade, hände det, att han i vattnet tappade sin ena sko. Med blott en sko kom han alltså fram till konungens palats.
Då Pelias fick se den unge mannen med blott en sko, blev han blek av förskräckelse. Men han mottog honom ändå med låtsad vänlighet och tillställde stora fester för att fira hans ankomst.
Sex dagar förgingo, utan att Iason yppade sitt ärende. Men äntligen på sjunde dagen framträdde han till sin farbroder och sade: "Du vet, konung Pelias, att ingen annan än jag är den rätte ägaren till allt, vad du i detta land nu råder över. Men jag vill ej vara nog hård att taga allt detta ifrån dig. Alla de får och nötkreatur samt all den jord du berövat min fader må du behålla. Blott en sak fordrar jag att återfå, och det är den kungliga krona, som jag ärvt efter min fader." Pelias svarade inställsamt, att han väl insåg billigheten i Iasons begäran samt kände sig manad att bevilja den. "Men först måste du göra mig en tjänst", tillade han. "Drag til Kolkis och hämta åt mig det gyllene skinnet, som konung Eetes där förvarar i en helig lund. När du återkommer med detta härliga byte, skall jag genast avstå konungakronan åt dig." Det gyllene skinnet ansågs som världens dyrbaraste skatt, ty envar trodde, att den som ägde det ej kunde drabbas av någon motgång. Många hjältar och konungar hade därför sökt att erövra det, men alla hade de därvid satt livet till. Och Pelias hoppades nu, att samma öde skulle drabba hans brorson Iason.
Iason lät ej skrämma sig av andras olycka, ej heller genomskådade han sin fabroders onda avsikter utan åtog sig villigt med undomsfriskt mod det svåra uppdraget att hämta det gyllene skinnet.
Iason lät nu under Pallas Atenas ledning bygga ett väldigt skepp, som blev kallat Argo, vilket betydde snabbseglare. Detta var ett härligt skepp med femtio åror, byggt av ett träslag, som aldrig ruttnar i vatten. Det var prytt med en mängd sköna bildhuggeriarbeten, men det var ändå så lätt, att femtio män kunde bära det på axlarna.
Då skeppet var färdigt, uppmanade Iason Greklands förnämsta hjältar att deltaga i tåget till Kolkis. De som lydde denna uppmaning kallades argonauter, och bland dem må nämnas följande: Herakles, Tesevs, Admetus (den fromma Alcestis' gemål), sångaren Orfevs, hjälten Polyfem samt Kastor och Pollux, Zevs' unga tvillingsöner.
Före avresan helgade Iason sitt skepp åt havsguden Poseidon och anställde åt honom ett högtidligt offer.
Under gynnande vind seglade därefter Argo ut i det öppna havet. Orfevs uppfriskade med härliga toner argonauternas sinnen. Och utan hinder drog Argos förbi klippor och skär, tills det efter några dagar av en storm blev drivet till ön Lemnos.
På ön Lemnos funnos endast kvinnor. Men av dessa blevo argonauterna mottagna med stor gästfrihet. På spel och dans och kräsliga måltider bjödos de den ena dagen efter den andra och blevo därav så upprymda, att de glömde sig kvar längre än tillbörligt hos de muntra kvinnorna.
Herakles var den ende av hjältarna, som föraktade dessa festligheter. Han stannade kvar på skeppet, i det att han skarpt hånade de andra för deras veklighet. Ja, när han märkte, hur svårt hans stallbröder hade att slita sig lösa från det glada livet på ön, blev han så vred, att han på allvar hotade dem med att taga skeppet och resa ifrån dem. De kunde ju för alltid få stanna kvar och leka med kvinnorna, menade han.
Men vid detta tal blygdes hjältarna över sin svaghet och lämnade strax Lemnos.
Efter en stormig färd landade hjältarna en dag vid staden Kios. Även här blevo de mottagna med mycken festlighet, och även här avstod Herakles ifrån att deltaga däri. Då de andra hjältarna en dag sutto glammande vid gästabudsborden, gick han i stället till skogen för att skaffa sig virke till en bättre åra. Snart fick han se en fura, som han fann lämplig till ändamålet, fattade den med händerna och ryckte upp den med roten.
En av dem, som Herakles hade lämnat kvar i staden, var den unge Hylas, hans tjänare, som var honom mycket kär, Innan middagsmåltiden var slutad, den dagen, steg denne Hylas upp från bordet och gick till en källa för att hämta vatten, varmed han ville svalka sin herre vid hans återkomst från skogen. Men då han lutade sig ned över källan, blev han bemärkt av en vattenymf, som genast fattade i den sköne ynglingen och drog honom ner till sig i djupet.
Polyfem, som strax därefter hade gått för att möta Herakles, hörde den stackars Hylas ropa efter hjälp. Men då han kom till källan, låg Hylas redan livlös på dess botten.
Det var med bitter smärta Herkules av Polyfem mottog underrättelsen om sin gunstlings död. Han kastade sin fura på marken, sprang strax till källan och lade sig ned där, klagande högt över Hylas' sorgliga öde.
När morgonstjärnan syntes över bergstopparna, blåste en gynnande vind upp, och hjältarna styrde ut på havet.
Men hur förskräcktes de ej, då de vid solens uppgång märkte, att de hade lämnat Herakles och Polyfem kvar på stranden!
En häftig tvist uppstod nu mellan hjältarna. Några ville vända åter för att hämta de kvarglömda. Men andra, som voro glada att slippa höra Herakles' tillrättavisningar, ville utan honom resa vidare.
Endast Iason satt tyst. Djupt bedrövade det honom, att Herakles blivit skild från sina kamrater, och han grubblade nu blott över bästa sättet att få honom åter på skeppet.
Då uppsteg en havsgud ur den skummande vågen, fattade med stark hand i skeppets bog och tillrådde hjältarna på det bestämdaste att lämna Herakles, där han var, "ty,", sade han, "till andra värv än att hämta skinnet av en vädur är han av gudarna bestämd". Havsguden dök åter ned i djupet. De tvistande tystnade och seglade under frisk vind fredligt framåt på det böljande havet.
Morgonen därefter lade Argo till vid en halvö, där en vild konung vid namn Amykus regerade.
Med spotsk min närmade sig Amykus det främmande skeppet och förklarade, att ingen främling finge lämna hans land utan att hava brottats med honom. "Söken därför ut eder tappraste hjälte", sade han, "och ställen honom upp mot mig! Eljest skall ingen av er levande få lämna mitt rike."
Då framträdde den unge hjälten Pollux, Zevs' guldhårige son, och bad att få mäta sin kraft med Amykus.
Den jättelike Amykus skrattade högt och hånade Pollux för hans spensliga växt. Men snart fick han märka, att Zevs' son var honom vuxen både i styrka och mod. Brottningen hade ej länge fortgått, innan Pollux hade kastat sin motståndare till marken med sådan kraft, att denne av smärta ej kunde resa sig utan måste erkänna sig besegrad.
Nu jublade argonauterna högt. Och Orfevs strängade sin lyra och prisade i en klingande sång Zevs' manhaftige son.
En afton, då solen gått ned, landstego argonauterna på en liten ö för att där vila ut över natten.
Knappast hade de gått några steg från stranden, förrän de möttes av fyra ynglingar, klädda i de eländigaste trasor samt bleka och darrande av hunger. En av dessa steg fram inför hjälteskaran och sade: "Vilka I ock ären, ädle män, så måste vi bedja eder om hjälp i vår nöd. Vi äro fyra bröder, som lidit skeppsbrott här på kusten och nu hålla på att förgås av elände."
Iason lovade strax att skaffa dem föda och kläder. Därefter frågade han dem, vad de hette och från vilken släkt de härstammade.
Ynglingarna berättade nu, att de voro söner till Eetes' äldsta dotter samt konungasonen Frixus, vilken på ryggen av väduren med det gyllene skinnet hade kommit över till Kolkis.
När Iason hörde detta, hälsade han ynglingarna som sina fränder samt uppmanade dem att deltaga i striden för det gyllene skinnet.
Men ynglingarna dolde ej sin fruktan därför. "Vår morfader, konung Eetes, är en grym man", sade de. "Hårt straffar han alla, som söka komma åt det dyrbara skinnet, vilket ständigt bevakas av en förfärlig drake. Ingen främling, som kommer till Kolkis, vänder åter med livet."
Vid detta tal blev mången hjälte bävande. Men Tesevs förebrådde dem i kraftiga ord deras feghet och ingav dem åter hopp och mod.
Även Frixus' söner kände sig styrkta av Tesevs' tal och tvekade ej längre att följa de tappra hjältarna till Kolkis. Tidigt följande morgon seglade de ut igen, och snart sågo de spetsen av Kaukasus höja sig över havet.
När det led mot aftonen, gled skeppet in i mynningen till den flod, vid vilken Kolkis' huvudstad, Kyta, var belägen. Muntert klättrade då hjältarna upp på segelstängerna och avtacklade skeppet, varefter de med årorna drevo det in i flodens breda bädd.
Under denna rodd på floden sågo de på dess ena strand Ares' heliga lund, där draken bevakade det gyllene skinnet, vilket hängde i den väldiga ekens lövrika grenar.
Iason uppsteg nu på skeppets däck, svängde i sin hand en gyllene bägare, fylld med fradgande vin, och offrade ett dryckesoffer åt landets gudar, bedjande dem skydda argonauternas skepp samt hjälpa dem vid utförandet av det ärende de hade åtagit sig.
Därefter ankrade de i en skuggrik vik och lade sig alla till vila.
Följande morgon gingo alla hjältarna tillsammans för att rådpläga. Iason förde ordet. Och hans mening var, att endast han själv, åtföljd av Frixus' söner, borde gå upp till konungen och söka med goda ord förmå honom att lämna dem det gyllene skinnet.
Alla hjältarna gillade Iasons förslag, och med fredstav i handen lämnade Iason skeppet tillsammans med konungens dottersöner.
Den äldste av dessa var en klok och förslagen ung man, som mycket behagade sin frände Iason.
Då Iason och hans följeslagare kommo upp till konungens palats, stannade de i förgården och betraktade med beundran konungaborgens tjocka murar, högvälvda portar och väldiga pelare. Trenne ständigt flödande springkällor sorlade i deras närhet. Den ena uppkastade en stråle av vin, den andra en dylik av doftande olja och den tredje en av klaraste vatten.
Inuti själva palatset funnos en mängd irrgångar och gemak. Några beboddes av konung Eetes själv, andra av hans son Apsyrtus och de övriga av hans döttrar Kaliope och Medea.
Medan Iason och Frixus' söner stodo där och sågo sig omkring, utträdde Medea ur sina gemak.
Vid åsynen av Iasons härliga gestalt utstötte hon ett lätt anskri av överraskning och skyndade med rodnande kinder att kalla sin syster. Och då Kaliope kom ut och fick se Frixus' söner, igenkände hon i dem sina egna barn och sjönk jublande i deras armar.
I detsamma utträdde också konungen och hans gemål. Och med stor gästfrihet mottogo de Iason och sina dottersöner samt anställde ståtliga fester till deras ära.
Under en av dessa fester frågade Eetes sakta sin dotterson Argus, i vad ärende Iason och hans tappra stallbröder voro komna till Kolkis.
Argus svarade: "Jag vill ej dölja för dig, morfader, att dessa hjältar äro hitkomna för att av dig utbedja sig den nåden att få föra med sig till sin konung det gyllene vädursskinnet, som min fader en gång förde hit."
Därefter omtalade Argus för Eetes, att Iason och hans bundsförvanter voro Greklands förnämsta hjältar sammt att Pallas Atena själv hade hjälpt dem att bygga deras skepp.
När konungen hörde allt detta, bävade han i sitt hjärta och fattades på samma gång av en häftig vrede mot sina dottersöner, som han trodde hade fört främlingarna till hans land.
"Gån bort från min åsyn!" utropade han till Argus och hans bröder. "För att rycka ifrån mig min kungliga krona haven I hitkommit, men jag skall veta att försvara mig och att blodigt hämnas på eder."
Iason, som hörde detta tal, svarade konungen i fogliga ordalag, att han kunde vara lugn för sin krona. Det var blott det gyllene skinnet, som ödet och en grym konungs befallning hade tvingat dem att söka erövra. Och han bönföll därefter underdånigt, att konungen utan motstånd måtte lämna dem skinnet. "Gärna vilja vi bevisa dig vår tacksamhet genom att bistå dig, om du har några fiender att bekämpa", tillade Iason, "och förhärligat skall ditt namn bliva över hela Grekland."
Till en början tänkte Eetes på att strax låta döda sina besvärliga gäster men beslöt sedan att först pröva deras mod. Han svarade därför med låtsat lugn:
"Icke behöver väl du, tappre Iason, framställa dina önskningar i så ödmjuka ord. I, Greklands hjältar, härstammen ju från själva gudarna. Icke kunna vi motstå eder! Tagen alltså skinnet, om I kunnen. Men först måsten I giva mig ett bevis på er tapperhet genom att utföra ett arbete, som jag eljest alltid själv brukar förrätta. På Ares' berg har jag tvenne eldsprutande tjurar med kopparfötter. Med dessa tjurar plöjer jag den hårda jorden och besår den sedan men icke med säd utan med draktänder, vilka sedan växa upp till väldiga stridsmän, som jag själv hugger ned med mitt goda svärd. Gören nu I på samma sätt, och tagen sedan det gyllne skinnet!"
Efter något betänkande svarade Iason:
"Något värre än döden kan detta uppdrag ej vålla, och döden fruktar jag ej. Jag åtager mig alltså att med mina stallbröders biträde utföra det arbete du fordrar."
"Gott", sade konungen, "men kom ihåg, att om detta ej lyckas, så dragen I genast bort ur mitt rike utan det gyllene skinnet."
Iason och Argus gingo nu till skeppet och meddelade de övriga hjältarna, vilket bevis på deras mod konungen hade fordrat.
Vapenbröderna sågo tysta på varandra. Alla visste de, att de ej hade annat än döden att vänta.
Men nu uppstod Argus och sade, att han hade ett gott förslag att framställa. "Jag känner en jungfru", sade han, "som genom trolldom skulle kunna hjälpa oss. Hon är syster till min moder, och hennes namn är Medea. Låten mig försöka att bringa henne på vår sida!"
Några av hjältarna knorrade barskt över detta förslag och menade, att det vore en nesa för grekiska hjältar att tigga en kvinna om hjälp i stället för att anropa krigsguden Ares. Men Iason vände sig beslutsamt till Argus och befallde honom utröna, om den trollkunniga prinsessan kunde och ville frälsa dem från det olycksöde, som hotade dem alla.
Konung Eetes meddelade emellertid sina hovmän, vilket uppdrag han givit åt de grekiska hjältarna. "Och så snart tjurarna hava stångat ihjäl anföraren", tillade han, "skola vi uppbränna skeppet tillika med dess besättning. Ja, även mina dottersöner, vilka fört hit de djärva missdådarna, skola få ett gräsligt straff."
Men under det att konungen fattade alla dessa beslut, gick Argus till sin moder och bad henne övertala Medea att genom sina trollmedel söka rädda Iason och hans följeslagare.
Lätt var det för Kaliope att härtill förmå sin syster, ty denna hade med den varmaste kärlek tänkt på Iason, alltsedan hon första gången såg hans ädla gestalt. Gärna ville hon göra allt för att frälsa hans liv.
Då Argus återkom till skeppet, medförde han den hälsningen, att Iason följande morgon före solens uppgång finge möta Medea i det tempel, som var helgat åt nattens gudinna Hekabe. Och när morgonrodnadens första strimma visade sig i öster, uppsteg Medea från sitt läger och började göra sig redo till det utsatta mötet.
Sitt svarta, glänsande hår band hon upp i rika flätor och smorde sig med dyrbar nektarolja. Därefter iklädde hon sig en purpurdräkt, vilken sammanhälls av gyllene pilar, och kastade en snövit slöja över sitt huvud.
Efter att så hava prytt sig framtog Medea ur ett skrin en salva, beredd av det blod, som ur titanen Prometevs' sönderfrätta lever droppat ned på marken.
Med detta trollmedel begav sig Medea till det tempel, som tillhörde Hekabe, vilkens prästinna hon var. Här offrade hon åt nattens och de hemliga kronsternas gudinna och bad henne giva den rätta kraften åt de medel, genom vilka hon nu ville rädda den ädle främlingens liv samt befrämja det verk han hade att utföra.
Med klappande hjärta gick hon därefter att mottaga Iason, som nu infann sig i templet.
Afrodite själv hade i dag utrustat både Iason och Medea med en mera strålande skönhet än någonsin. Båda förstummades de av beundran, då de sågo på varandra.
Iason var dock den, som först talade. Med djup vördnad och i glödande ordalag tackade han den höga prästinnan för det bistånd, hon hade lovat, samt bad henne säga, vilket bevis på hans tacksamhet hon fordrade.
Medea hörde med rörelse den ädle ynglingens ord och bad sedan med rodnande kinder att få meddela honom vad han hade att göra för att bliva räddad.
"Se här en salva", sade hon, "smörj dig själv och även dina vapen med den, och du skall bliva stark och oövervinnelig som en gud. Ingen människa, intet djur, icke eld och icke vatten skola kunna skada dig." Därefter undervisade hon honom i andra trollkonster, som han skulle begagna sig av för att nå sitt mål, fattade sedan hans hand och bad honom att ej glömma henne, då han lycklig komme åter till sitt land.
Men Iason svarade, att han ej kunde återvända till sitt land utan henne. Han besvor henne att följa honom dit som hans brud och lovade henne trohet intill döden.
Först när solen stod högt på himmeln, utträdde de båda unga ur templet, åtföljda av Argus, som hade varit vittne till deras ömsesidiga trohetslöften.
Iason återvände till sina stallbröder på skeppet och Medea till sin syster, som med otålighet väntade hennes återkomst.
Nästa morgon sände Iason tvenne män till konung Eetes för att hämta draktänderna, vilka efter plöjningen skulle sås i fårorna.
Med lugn överlämnade Eetes draktänderna åt sändebuden, viss att de eldsprutande tjurarna genast skulle döda Iason, lika väl som de hade dödat alla andra, vilka kommit dem nära.
Eetes iklädde sig hela sin rustning, sitt pansar och sin gyllene hjälm med de fyra fjäderbuskarna samt skölden, sammanfogad av fyra lejonhudar, och begav sig i sin kungliga vagn till fältet, där Iason skulle möta tjurarna. Konungen ville själv åse, huru dessa söndersleto Iasons kropp.
Samtidigt med konungen anlände Iason till åkerfältet. Han var lugn som Ares själv och började strax att med kännarmin betrakta plogen och övriga åkerbruksredskap, som lågo framför honom på marken. Härunder framrusade nu plötsligt de båda tjurarna, frustande lågor och omgivna av virvlande rökmoln.
Alla Isons vänner bleknade av fasa, då de sågo de vilda odjuren, men Iason hade smort sig med Medeas salva, han väntade därför med oförfärat hjärta tjurarnas angrepp.
Med sänkta horn störtade sig de rasande odjuren mot Iason, givande honom den ena stöten väldigare än den andra. Men icke en lem förmådde de härmed att skada.
Vilt råmande utsprutade de så mycket eld, att hjälten stod alldeles omvärvd av lågor, men icke heller dessa kunde skada honom.
Sedan Iason länge hade låtit tjurarna försöka att stöta omkull honom, fattade han dem äntligen i hornen och höll dem stadigt, en med vardera handen, under det att Kastor och Pollux hjälpte honom att pålägga dem oket.
Då detta var gjort, måste Kastor och Pollux skyndsamt draga sig tillbaka, ty de sveddes båda av lågorna. Men Iason spände tjurarna för plogen, hängde skölden, fylld av draktänder, på sin arm och tvingade tjurarna att plöja, under det att han samtidigt i varje fåra utsådde en mängd draktänder.
Eetes satt i sin vagn, stum av förvåning över Iasons styrka och hjältemod. Men han hoppades ännu, att Iason skulle bliva besegrad, då draktänderna uppkomme som rustade krigare ur de plöjda fårorna.
När alla draktänderna voro utsådda, löstes tjurarna från plogen och drevos på flykten av den oförfärade hjälten. Och ej länge dröjde det sedan, innan hela fältet var uppfyllt av väldiga krigare.
Iason upptog nu från marken en sten så stor, att ej fyra vanliga män skulle hava kunnat röra den, och kastade den djärvt in bland de ur jorden uppvuxna krigarna. Några bland dessa blevo härigenom slagna till döds, och de övriga blevo så vilda, att de började anfalla och döda varandra.
Under denna strid rusade Iason och hans stallbröder med höjda vapen in bland de kämpande, och snart var hela fältet avmejat, så att ingenting mer återstod av den krigiska skörden än en mängd döda kroppar, som lågo kringspridda på den jord, ur vilken de nyss hade uppstått.
När Eetes återkom från stridsfältet, märkte Medea strax, att han anade vem det var, som genom sina trollkonster hade bistått de grekiska hjältarna. Darrande för sin faders vrede tog hon därför sin tillflykt till det grekiska skeppet och bad om hjältarnas beskydd. Och med den djupaste aktning bemöttes Medea av Iason och hans stridskamrater, vilka tävlade om att få visa henne sin tacksamhet för den tjänst hon gjort dem.
Men den viktigaste tjänsten återstod. Hon måste ju också hjälpa dem att bortröva det gyllene skinnet. Och redan samma natt borde detta ske.
När mörkret inbröt, befallde hon alltså hjältarna att ro skeppet till den heliga lunden, där skinnet förvarades.
Redan på avstånd sågo de, hur det gyllene skinnet blixtrade likasom en samling av klara stjärnor i den mörka natten. Men omkring eken, i vilken det hängde, väste den vaksamma draken, så att ekens rötter darrade.
Men den trollkunniga konungadottern var ej den, som bävade för drakens ilska.
Följd av Iason närmade hon sig vidundret, i det hon med ljuv stämma sjöng en bönesång till nattens mäktiga gudinna, besvärjande henne att insöva draken och främja de tappra hjältarnas företag.
Bedövad av den trolska sången upphörde draken med sitt väsande. Och då Medea nu med en enkvist stänkte ett förtrollat vatten över hans ögon, insomnade han så tungt, att han blev liggande likasom död omkring ekens rötter.
Äntligen var nu stunden inne för Iason att bemäktiga sig det gyllene skinnet.
Med rask beslutsamhet ställde han sig på den sovande draken och nedhalade det dyrbara skinnet från ekens grenar, under det att Medea fortfor att stänka trollvatten över drakens ögon.
Ledd genom natten av det strålande skenet från skinnet, som han bar på sina skuldror, skyndade Iason sedan ned till skeppet, åtföljd av sin välgörarinna.
De övriga hjältarna mottogo med stolthet sin anförare och hans trolska brud, och raskt ilade Argo åter genom floden ut i det öppna havet.
Hur mycket Medea än älskade Iason, hade hon likvisst funnit det smärtsamt att lämna sitt hem och allt, som där var henne kärt. Hon hade därför övertalat sin minderåriga broder Apsyrtus att fly med henne.
Men när Eetes fick veta, att två av hans barn hade flytt med de förhatliga grekerna, vilka också hade stulit det gyllene skinnet, blev han utom sig av vrede och beslöt att förfölja dem och nedhugga dem till sista man. Sina snabbaste skepp lät han skyndsamt utrusta, bemannade dem med sina tappraste män och seglade själv med dessa utåt havet för att upphinna grekerna.
Detta skulle också hava lyckats, om ej Medea genom en grym list hade förhindrat det.
När Medea såg sin faders skepp nalkas, betogs hon av en till vansinne gränsande förskräckelse. Men Iason och sig själv måste hon rädda, kosta vad det ville, det kände hon. I vild förtvivlan fattade hon då tag i sin lille broder, tryckte honom ett ögonblick i sin famn och stötte därefter en kniv i hans hjärta. Sedan sönderskar Medea den oskyldige ynglingens lemmar och kringströdde dessa längsefter kusten. Men huvudet och händerna upphängde hon på en klippa, på det att fadern skulle se dem och känna igen, att de voro lemmar av hans sons kropp.
Medeas plan med denna rysliga gärning gick också i fullbordan. Så snart Eetes fick ögonen på de stympade lemmarna, såg han, att de hade tillhört hans son.
I gränslös smärta avstod han nu från att förfölja sina fiender och for i stället omkring på kusten, såsom Medea hade beräknat, för att hopsamla lämningarna efter sitt älskade barn. Med dessa återvände han till Kolkis. Argonauterna fingo ostörda av honom draga vidare.
Men icke blev Medeas rysliga brott ostraffat. Kämpande med faror och svårigheter av alla slag, måste argonauterna i flera år irra omkring på det osäkra havet, innan de nådde Iolkus' strand. Och aldrig mer efter det hemska brodermordet kunde Medea känna glädje i livet. Endast i det ondas tjänst använde hon också efter denna tid sina trollkonster och blev därigenom alltmer en elak häxa i stället för en god undergörerska.
När Iason med det gyllene skinnet trädde fram inför konung Pelias och fordrade, att denne nu enligt överenskommelse skulle lämna honom riket, fick han till svar, att detta icke kunde ske, emedan Pelias redan hade bortgivit det åt sin son.
Medea mördade då på ett rysligt sätt den gamle Pelias och blev därför tillika med sin man fördriven ur riket.
Iason och Medea begåvo sig nu till Korint, där de blevo väl mottagna av konung Kreon, vilken då regerade där i landet.
Men icke heller här fingo de njuta någon verklig lycka.
När Medea började att åldras och förlora sin skönhet, förlorade också Iason sitt tycke för henne. Allt vad hon hade gjort för honom glömde han och såg slutligen i henne blott en ond trollkvinna. Sin kärlek gav Iason nu i stället åt konung Kreons sköna dotter Glauke, som han också snart gjorde till sin andra gemål.
Icke kunde den häftiga och hämndgiriga Medea finna sig i att bliva så kränkt av den hon älskade! Dagligen utbröt hon mot sin trolöse make i de bittraste förebråelser. Och slutligen uttänkte hon ett listigt sätt att bereda honom en djup smärta.
Med sorgsen uppsyn inträdde hon en dag i hans gemak och bad honom om ett enskilt samtal. Och under detta samtal förställde hon sig så, att Iason trodde henne hava blivit en ny och bättre människa.
"Djupt sörjer jag över alla de onda ord jag uttalat mot dig och din unga brud, ädle Iason", sade hon, "glöm dem, och mottag här åt din sköna Glauke en gåva från mig! Jag vill genom denna gåva bevisa min önskan att bliva försonad med både dig och din nya gemål." Härmed lämnade hon Iason en dyrbar purpurdräkt, broderad med pärlor och guld.
Iason tackade henne varmt och gladdes uppriktigt över hennes förändrade sinnelag.
Men föga skäl hade Iason till denna glädje. Den dräkt Medea sände till Glauke var förgiftad och avsåg att bringa plågor och död åt Medeas förhatliga rival.
Några timmar efter dräktens avsändande kom en tjänare in till Medea och meddelade henne, att Iasons nya gemål, iklädd den präktiga purpurdräkten, låg död på golvet i sitt gemak samt att den dödas fader också hade avlidit, då han i förtvivland hade kastat sig över hennes lik. "Skynda dig, Medea, bestig ditt skepp och fly bort härifrån", tillade tjänaren, "ty Iason misstänker, att det är du, som mördat Glauke och hennes fader. Snart kommer han hit för att taga hämnd."
Medeas ögon blixtrade vid detta tal, men hon svarade intet utan gick skyndsamt in till sina båda små söner, vilka sovo i närgränsande rum. Då hon kom fram till deras bäddar, utropade hon i vansinnig förtvivlan: "Mod, mitt hjärta, blott ett ögonblick! Må jag i denna stund förgäta, att jag är moder till dessa oskyldiga barn, vilka jag nu går att döda för att hämnas på deras fader." Och därmed stötte Medea dolken i deras hjärtan.
Snart därefter inträdde Iason för att hämta henne, som hade mördat hans unga brud, och låta henne lida det straff hon hade förtjänat. Men i stället för Medea fann han sina båda söner, badande i blod, ligga döda i sina bäddar.
Medea kunde han ej mera nå med sin hämnd. På en med drakar förspänd vagn, som hon själv hade framtrollat, flög den onda trollkvinnan upp genom luften och försvann i rymden.
Efter denna dag tärdes Iason av en ständig oro. För att finna lugn begav han sig en dag till helgedomen på näset vid Korint, där Argo, som han helgat åt gudarna, förvarades. Än en gång ville han återse det härliga skeppet. Men just då han kom det helt nära, föll dess akterdel ned och slog ihjäl den tappre Iason, argonauternas oförfärade anförare.
Det var en gång en konung i Tebe, som hette Laios, och hans drottning hette Iokaste.
Dessa makar hade inga barn, och däröver voro de mycket bedrövade. Ofta hade de bett gudarna skänka dem en son, men intet svar hade de fått. Laios gick därför en dag till oraklet i Delfi och frågade, om gudarna hade hört deras böner.
Oraklet svarade: "Din önskan skall bliva uppfylld, du skall have en son, men vet, att denne skall bliva sin faders mördare."
En tid därefter föddes den utlovade sonen. Men icke kunde föräldrarna nu glädjas över honom. De visste ju, vilket rysligt brott han skulle begå.
För att frälsa sin son från denna missgärning samt även för att rädda sitt eget liv beslöt då Laios att döda honom, medan han ännu var späd.
Med sorgset hjärta lämnade han det lilla barnet till en slav, tillsade denne att bära det ut i öknen och där med en sten krossa dess huvud.
Sin herres befallning måste slaven lyda. Han tog alltså den lille konungasonen med sig till ödemarken, fattade en sten och skulle just krossa honom med den, då barnet vände sig om och såg honom in i ögonen med sin oskyldiga blick. Slaven kunde nu ej fullfölja sitt dåd utan kastade stenen med fasa ifrån sig.
I stället för att döda barnet lade han det under ett träd, band fast dess ena fot vid trädets stam och gick sin väg, bedjande gudarna beskydda den livdömde lille konungasonen.
En herde, som i dessa trakter vaktade sin herres, konungens av Korint, boskapshjordar, fick en stund därefter höra ett klagande skrik. Med stor förundran upptäckte han snart, att detta klagoljud kom från ett spätt barn samt att detta låg fastbundet vid ett träd. Genast löste han det, tog det till Korint och lämnade det där till sin herre, konung Polybus.
Polybus och hans maka, som ej hade några egna barn, mottogo det lilla hittebarnet med glädje. De ansågo det som en god gåva från gudarna och beslöto att uppfostra det som sin egen son.
När drottningen denna afton lade det lilla barnet i sitt sköte, märkte hon strax, att dess ena fot var tjock och svullen, till följd av att den varit fastbunden vid trädet. "Stackars lilla tjockfot!" utropade hon då medlidsamt. Och alltifrån den stunden blev barnet kallat Edipus - tjockfot -, vilket namn den fullväxte mannen också fick bära.
Epidus växte upp till en tapper och ädel yngling. Aldrig sade honom hans fosterföräldrar, att han ej var deras eget barn. Och ej heller kunde han ana det, då han alltid av dem fick mottaga den varmaste kärlek. Edipus' barndom var således för honom en lycklig tid, men så snart hans ynglingaålder hade inträtt, började ett olyckligt öde att förfölja honom.
Vid sexton års ålder kom han en dag vid ett gille i gräl med en korintisk yngling. Denne smädade honom och sade, att han ej vore annat än ett fattigt hittebarn, som ej hade rätt att sätta sig upp mot någon.
Bestört över denna beskylling gick Edipus till drottningen, omtalade vad korintiern hade sagt och frågade, om det väl vore möjligt, att icke hon var hans moder.
Drottningen ville icke heller nu säga honom sanningen utan bad honom i stället fråga oraklet i Delfi om allt vad han ville veta.
Edipus gick då till oraklet i Delfi och bad att få upplysningar om sin härkomst samt om sina kommande levnadsöden.
Men oraklet svarade blott: "Fly din hembygd! Du skall eljest komma att mörda din fader och gifta dig med din moder." Förfärad över denna rysliga spådom vågade Edipus nu ej återvända till Korint, ty han trodde ju, att detta var hans hem samt att Polybus och hans maka voro hans föräldrar. Han beslöt därför att draga till Tebe, icke anande att just Tebe var hans födelsestad.
På vägen till Tebe mötte han i ett trångt pass på Beotiens berg en gammal man, som kom åkande i en stor vagn och var åtföljd av många tjänare. Vägen var smal, och Edipus hann ej nog fort undan. Körsvennen slog då till honom med sin piska, och den gamle röt åt honom med befallande ton, att han skulle skynda sig undan. En träta uppstod. Edipus, som var häftig, höjde sin stav mot körsvennen, som hade slagit honom, men råkade därvid att i stället slå till den gamle, som därav föll död ned i vagnen. I sitt raseri anföll han nu också den gamles tjänare, vilka alla blevo dödade utom körsvennen, som genom flykt lyckades rädda sitt liv.
Edipus hade ej kunnat undgå sitt öde. Den gamle, som han hade dödat, var nämligen, fastän Edipus ej visste det, hans egen fader, konung Laios.
Laios' mening hde varit att resa till Delfi för att söka hjälp och råd hos oraklet, ty Tebe hade på sista tiden blivit hemsökt av en förfärlig landsplåga.
På en klippa strax utanför staden uppehöll sig nämnligen en sfinx, ett odjur, förfärligare än alla andra, med huvud som en människa, kropp som ett lejon samt vingar och klor som en örn. Varje vandrare, som måste gå förbi sfinxen, blev av denne uppmanad att lösa en gåta, innan han fick gå vidare. Kunde han ej detta, så blev han genast uppslukad av odjuret.
Då nu Edipus några dagar efter Laios' död på sin vandring till Tebe skulle gå förbi sfinxen blev även han tillsagd att först lösa en gåta.
"Låt höra den!" sade Edipus.
"Vad är det, som om morgonen går på fyra ben, om middagen på två ben och om kvällen på tre?" frågade sfinxen.
"Människan", svarade Edipus, "ty vid livets morgon kryper hon, vid dess middag går hon upprätt och vid dess afton stöder hon sig på sin stav."
"Ve, ve! Du har gissat rätt!" vrålade sfinxen i klagande ton och störtade sig därmed utför klippan ned i havet och drunknade.
Några dagar därefter inträdde Edipus i Tebe. Och hur stor blev ej hans förvåning, då han där med jubel blev mottagen av alla stadens invånare. "Du är vår konung", ropade de, "ty du har frälst oss från sfinxen. Tag ditt rike, och tag även till maka den döde konungens efterlämnade drottning, den ädla Iokaste!"
Drottning Iokastes egen broder, som efter Laios hade regerat i Tebe, hade själv bestämt, att den, som kunde befria landet från sfinxen, skulle bliva konung i Tebe samt få Iokaste till brud.
Orakles andra förutsägelse gick således nu också i fullbordan - Edipus gifte sig med sin egen moder!
Edipus, som var en god och rättvis konung, härskade därefter många år i Tebe, älskad av sina undersåtar och lycklig vid Iokastes sida. Men plötsligt hemsöktes landet av en stor olycka, som störde lugnet för både konung och folk. Ett svårt missväxtår inbröt. Tegar och fält blevo förbrända av den rysligaste hetta, och därtill började pesten att rasa bland både människor och djur. Stor nöd blev rådande i landet. Förgäves ropade folket till sin konung, att han även nu skulle frälsa Tebe från fördärvet.
Med djupt bekymmer vände sig då Edipus än en gång till oraklet i Delfi och frågade det, hur landet skulle kunna bliva befriat från det olycksöde, som nu tryckte det.
Oraklet svarade blott, att Laios' mördare skulle straffas.
Efter detta svar anställde Edipus de noggrannaste forskningar efter Laios' mördare. I hela landet lät han kungöra, att den, som kunde uppdaga, vem denne var, skulle få en riklig belöning. Och över mördaren, vem han ock månde vara, uttalade han en hemsk förbannelse, önskande honom sorg och nöd under hela hans liv.
Men tiden gick, och ingen kunde finna den brottsling, som söktes.
Edipus tillkallade då en vis spåman, som fanns i Tebe, och befallde honom att genom sin konst söka upptäcka Laios' mördare.
Men när denne spåman infördes i slottet och trädde fram inför konungen, bleknade han plötsligt, hans ögon voro nära att sprängas ut ur sina hålor, och med bävande röst utropade han: "Förfärligt är att yppa en sanning, som endast medför sorg och skam. Låt mig tigande vända om, o konung! Låt mig slippa att förstora din olycka!"
Men då Edipus av detta tal förstod, att spåmannen kände till den sorgliga hemligheten, befallde han honom med vrede att säga vad han visste, såvida han ej själv ville bliva ansedd som konungens baneman.
Då vågade spåmannen ej längre dölja sanningen. Med darrande stämma utropade han inför alla de församlade: "Så vet då, konung Edipus, att du själv är den mördades son, din faders mördare och din moders make!"
Vid dessa ord blev den tyst i salen. Konungen gjorde ett tecken åt spåmannen, att han fick gå. Och själv skyndade han in i sin gemåls gemak.
Då Iokaste fick se honom, blev hon förvånad över hans upprörda utseende och frågade honom bävande vad som hade hänt.
"Endast det", svarade Edipus med låtsat lugn, "att spåmannen anklagade mig för att hava mördat konung Laios."
Då log drottningen och sade: "Hur kan detta uppröra dig, ädle make? Vi hava ju häruti endast ett nytt bevis på hur föga alla spåmän äro att lita på. Laios var spådd, att hans egen son skulle mörda honom. För att hindra detta läto vi en slav döda vår ende son. Långt därefter mördades min make av en kringvandrande stråtrövare i ett pass på Beotiens berg. Och så blir du, en konungason från Korint, anklagad för hans mord!"
"Mordet skedde således i ett pass på Beotiens berg?" sade Edipus bleknande. "Säg fort, Iokaste, hurudant var Laios' utseende?"
"Min gamle make var högväxt och såg vördnadsbjudande ut", svarade Iokaste, "och mången gång har jag funnit stor likhet mellan dig, min Edipus, och honom."
"Lever ännu den man, som körde Laios' vagn, då mordet skedde, så låt mig genast se honom!" bad Edipus.
Mannen inkallades. Och inför konungen, drottningen och en mängd folk, som följde honom, vittnade nu denne, att han redan för länge sedan hade i konung Edipus igenkänt Laios' mördare, fastän han ej hade vågat att yppa det. "Men nu måste jag lätta mitt samvete och bekänna allt, som trycker det", sade mannen. "Det var jag, som i stället för att döda Laios' och Iokastes barn fastband det vid ett träd och lämnade det i gudarnas hägn. Och jag vet nu att det barnet blev upptaget av konung Polybus i Korint som hans egen son och att han nu är vår konung." "Samt sin faders mördare och sin moders make!" utropade Edipus och sjönk vanmäktig ned på marken.
Då nu även drottningen blivit övertygad om sin makes brottslighet, lämnade hon de församlade under ett högt klagoskri och skyndade in i sitt enskilda gemak. Och när konungen hämtat sig från sin vamnakt, följde han efter henne dit. Men här möttes Edipus av en förskräcklig syn. Drottningen hade dödat sig själv!
Edipus lade sin döda moder på hennes bädd, ryckte till sig den gyllene pil, som sammanhöll hennes gördel, och stack med den ut båda sina ögon.
Den, som mördat sin fader och äktat sin moder, var ej längre värd att skåda dagens ljus, menade den olycklige Edipus.
Därefter framträdde den blinde konungen inför folket och anklagade sig själv som jorden största brottsling, värd gudars förbannelse och människors avsky.
Sitt rike överlämnade han åt sina båda söner, och själv drog han ut i landsflykt, höljd i trasor och med tiggarstaven i sin hand.
Den blinde Edipus skulle dock ej ensam draga ut i världen. Han ägde tvenne ädla döttrar, Antigone och Ismene, och Antigone beslöt sig för att följa sin olycklige fader.
"Jag skall aldrig övergiva dig", lovade hon, "varthän du än vandrar, skall jag vandra med dig, leda dig i mörkret och dela alla dina lidanden."
Och Antigone höll ord. Med nakna fötter irrade hon omkring vid sin blinde faders sida i vilda skogar och på ödsliga stigar. Solens hetta, blåst och regn uthärdade den späda jungfrun för sin faders skulle och kände sig lycklig att genom sin kärlek kunna mildra hans smärta.
---
Edipus var en from man. Han längtade därför ofta efter att få veta något om gudarnas vilja.
Följd av Antigone vandrade han därför till Delfi och frågade oraklet, om gudarna hade någon tröst att giva honom i hans elände.<å> Oraklet svarade, att en gång, då han hade nått det land, som gudarna hade bestämt att han skulle nå, ville eumeniderna, den försonande hämndens gudinnor, där skänka honom en stilla vila.
Tröstad av detta löfte vandrade Edipus vidare omkring, ledd av sin kärleksfulla dotter och uppehållen vid liv av medlidsamma människors allmosor.
Efter många långa och mödosamma dagar kommo Edipus och Antigone en afton till en härlig lund av lager och olivträd, där vinrankornas blommor doftade och näktergalen slog sina ljuva drillar. I fjärran syntes en stad framskymta, och Antigone erfor snart, att de befunno sig i närheten av Aten.
Trött av den långa vandringen satte sig Edipus ned på en sten i den svala lunden. Men i detsamma kom en förbigående man fram till honom och gav honom det rådet att genast lämna sin plats. "Ty detta är en helig lund", sade han, "som ingen dödlig utom konungen har lov att beträda. Den tillhör de allt utforskande eumeniderna."
När Edipus hörde eumeniderna nämnas, kom han ihåg oraklets ord och förstod, att han nu var nära slutet av sin vandring. Men han sade intet därom utan frågade blott mannen, vem det var, som nu härskade där i landet.
"Känner du icke vår ädle, oförfärade konung?" frågade mannen. "Tesevs är hans namn, och oförgätliga äro hans bedrifter."
Edipus gick då till konungens borg och bad om ett samtal med Tesevs. Detta beviljades. Och Edipus yppade nu för Tesevs alla sina sorger, anropande honom om hans beskydd, och bönföll om att få bliva begraven i det land, där han nu hade hamnat.
Väl behövde den olycklige Edipus Tesevs' mäktiga beskydd. Han var till och med vid denna tid förföljd av sina egna söner. Dessa hade råkat i fiendskap med varandra och ville tvinga sin fader att blanda sig i deras strider. Under brödernas fejder hade deras syster Ismene flytt till sin fader och sin syster Antigone och delade nu deras armod.
Sedan Tesevs med ädel gästvänlighet hade mottagit Edipus och hans döttrar, började ett häftigt oväder att rasa. Åskan dånade och blixtar korsade varandra, under det att hela nejden insveptes i mörker.
Den blinde Edipus tydde detta som en kallelse till honom från gudarna och beredde sig att dö. Under djup rörelse nedkallade han gudrnas välsignelse över Aten, vars konung så nådigt hade bemött honom. Och därefter bad han Tesevs ledsaga sig till det ställe, där han ensam skulle gå sin död till mötes.
Tesevs, Antigone och Ismene följde Edipus tillbaka till eumenidernas lund. Men ingen fick i dag leda den blinde mannen. Med stadiga steg gick han före sitt sällskap rakt emot målet.
Vid en håla, vars ingång var försedd med en kopparport, stannade Edipus. Här satte han sig på en sten, avtog sin tiggardräkt och iklädde sig i stället en purpurmantel, som Tesevs hade förärat honom.
Därefter tog han ett ömt farväl av sina döttrar, lade sedan deras händer i Tesevs' och bad denne, att han aldrig måtte övergiva ddem.
Plötsligt hördes en åsklik stämma ropa: "Vi dröjer du, Edipus?" Och Edipus förstod, att det var gudarna, som så kallade honom. Med ett tecken bjöd han sina ledsagare avlägsna sig. Kopparporten öppnades, tillslöts åter, och utan en klagan var den här på jorden så hårt prövade Edipus förflyttad till Hades' rike.
I detsamma klarnade himmeln, ingen blixt syntes, intet dunder hördes. Allt var tyst och stilla. Och försänkta i djupa tankar vandrade Antigone och Ismene med sin faderlige beskyddare åter till Aten.