Beroende på hur hårddisken är förberedd måste man eventuellt först använda programmet FDISK, och sedan formatera hårddsiken, innan man kan installera ett operativsystem. I detta fall betyder det att enheten du startar från måste innehålla Fdisk.exe samt Format.com.
Det här är en guide till hur man installerar en IDE-hårddisk i en PC. Vare sig det är hårddisken i ditt hemmabygge, eller en extra håddsik i ditt nuvarande system som ska installeras, så har du nytta av den här guiden. Texten tar även upp andra IDE-enheter som till exempel CD-ROM.
I teorin
Först bör man känna till grunderna om hur IDE-standarden fungerar. På dagens moderkort finns det två IDE-kontakter, två kanaler. Dessa kallas vanligen för Primary och Secondary IDE. Varje kanal klarar av två enheter, alltså kan datorn maximalt hantera fyra IDE-enheter. En flatkabel för IDE har således två kontakter för enheter. Kontakterna har 40 stift och är precis likadana på moderkortet som på enheterna. Mer information om hur kablarna ska sättas finns på bygga-sidan.
Enkelt beskrivet kan man säga att varje kanal har en etta och en tvåa. Man måste därför börja med att ställa in enheterna efter dessa förutsättningar. Detta sker med hjälp av små byglar på enheten. Dessa brukar sitta vid IDE-kontakten på de flesta enheter, men på hårddiskar kan de även sitta under eller på den andra kortsidan. Hur byglarna ska ställas in brukar stå någonstans på enheten, eller i dess manual. De alternativ som finns är Single, Master, Slave och Cable Select. Single (ensam) betyder precis vad namnet antyder; att man bara använder en IDE-enhet på den kanalen. I de flesta standarddatorer har man även en IDE-CD, varför hårddisken sällan är ensam på den första IDE-kanalen. Därför har de flesta av dagens hårddiskar ingen Single-funktion, utan Master används för båda alternativen. Detta är att föredra, eftersom man då inte behöver bygla om enhet nummer ett när ytterligare en enhet ska installeras. Master innebär alltså att enheten är nummer ett på den aktuella kanalen, antingen ensam eller tillsammans med en annan enhet. Slave innebär att enheten är nummer två på kanalen, men även en slave-enhet kan dock vara ensam på en kanal. Cable Select innebär att enheterna anpassar sig efter placering på IDE-kabeln, eller efter enheter som redan är inställda. Om det finns en Master på en kanal blir en enhet med CS automatiskt Slave.
I praktiken
Enhet ett på den första IDE-kanalen ska vara en hårddisk. Detta är systemets huvuddisk, C:, från vilken operativsystemet startar. Enhet nummer två blir som standard D:, enhet ett på andra kanalen blir E:, och enhet två på kanal två blir således F:. Hårddisken som du ska använda i ditt hemma- bygge (C:) ska således vara inställd som Master och kopplas till den första IDE-kanalen. De flesta hårddiskar är inställda som Single/Master från fabrik, varför man inte behöver ändra på detta. Med ett moderkort följer endast en IDE-kabel, varför en CD-ROM brukar kopplas till samma kabel som hårddisken. CD-spelaren blir således enhet två på IDE-kanal ett, och ska ställas in som Slave. IDE- kanalr två lämnas alltså tom för framtida uppgraderingar.
Om du ska ha fler än två IDE-enheter måste du använda båda kanalerna, vilket kräver två flatkablar. Ska du koppla in ytterligare en hårddisk i systemet finns det två alternativ. Antingen sätter man den som Slave på IDE-kanal ett, och flyttar CD-spelaren till kanal 2. Eller så sätter man den som Master på kanal två. CD-spelaren kan då antingen vara kvar på kanal ett, eller flyttas till kanal 2. Om det finns två enheter på kanal ett, kan en enhet på kanal två ändå vara inställd som Slave, även om den är ensam. Denna får då IDE-plats fyra i datorns BIOS, nummer tre lämnas tom, men den får ändå enhetsbeteckning E: av operativsystemet.
Tänker man logiskt är det inga problem att installera IDE-enheter. Det finns två kanaler och varje kanal har två platser; en Master och en Slave. Detta ger flera alternativ, och man får själv välja det alternativ som man tycker verkar smidigast. Om man till exempel använder hårddisklådor (flyttbara IDE-lådor) för att byta data med andra, är det enklast att ha en sådan som Master på kanal två. Detta eftersom den hårddisk som data ska hämtas från troligen är Master i sitt system, och denna behöver då inte byglas om. Tänker man på liknande sätt blir det lätt att välja var enheterna ska sitta.
Tips: Om man vill ha ett mer flexiblet system kan man välja två hårddiskar istället för en stor. Detta ger flera fördelar. Disk två placeras med fördel i en IDE-låda för att kunna utbyta data med andra system. Man slipper då krångla med sin huvuddisk och datorn går fortfarande att använda om disk två är borttagen. Det ger även goda förutsättningar för att säkerhetskopiera data. Det är även den bästa lösningen om man vill använda mer än ett operativsystem i datorn. På dagens moderkort kan man i BIOS mycket enkelt välja vilken enhet datorn ska starta (boota) från, utöver A: och C: kan man även välja CD-ROM, D:, E: och så vidare.
När enheterna är på plats
När alla enheter är rätt inställda och inkopplade är det dags att starta datorn. Du ska nu göra ett besök i datorn BIOS Setup, se bygga-sidan för mer information om detta. I BIOS ska man tala om för datorn vilka eller vilken hårddisk datorn har. Här finns det två alternativ. Antingen använder man menyn: STANDARD CMOS SETUP (eller liknande). Under denna finns en sektion som heter HARD DISKS. Det ser ut ungefär så här:
| Primary Master | : | Auto | "diverse siffror som fungerar som en kod för respektive HD" |
| Primary Slave | : | Auto | "diverse siffror som fungerar som en kod för respektive HD" |
| Secondary Master | : | Auto | "diverse siffror som fungerar som en kod för respektive HD" |
| Secondary Slave | : | Auto | "diverse siffror som fungerar som en kod för respektive HD" |
Alternativet Auto betyder att datorn automatiskt letar efter hårddiskar när datorn startar och gör nödvändiga inställningar. Detta är inte särskilt effektivt. Det tar onödig tid vid start och det kan leda till en hel del problem i onödan. Alternativet Auto kan ändras till None eller User. På de platser där det inte finns någon hårddisk bör man välja None. Om platsen upptas av en annan IDE-enhet ska den stå på None ändå, eftersom detta bara gäller hårddiskar. De platser som har en hårddisk bör ha alternativet User. Detta betyder att man redan från början har talat om för datorn vilken hårddisk man har, och därför behöver inte datorn leta efter diskar vid start. Om det då blir något fel, om datorn inte hittar de angivna diskarna, visas meddelandet "Harddsik fail" eller liknande. Eller så startat helt enkelt inte datorn. Det är då bara att gå in i BIOS Setup och rätta till felet. Detta kan dock även bero på att enheterna är byglade fel eller fel inkopplade.
Det är dock inte lätt att veta de siffror (koden) som en hårddisk använder. De siffror som står på hårddisken används sällan i BIOS, eftersom man använder en inställning som kallas LBA. De siffror som står på diskarna gäller för NORMAL, och fungerar därför inte. Vi ska inte gå in närmare på detta, eftersom det inte är nödvändigt. I stället ska vi använda alternativ två i BIOS för att bestämma koden för hårddisken. Vi använder då en annan meny i BIOS: IDE HDD AUTO DETECTION (eller liknande). När man använder denna söker datorn efter hårddiskar och om den hittar någon ger den förslag på inställningar. Om den ger fler än ett förslag rekommenderar den även en av dessa. Den inställning som rekommenderas är oftast den rätta (LBA), så svara ja (Y), tryck <ENTER>. Detta leder till att rätt siffror läggs till under STANDARD CMOS SETUP med User som alternativ. Om datorn inte hittar en hårddisk på en plats där du vet att det ska vara en disk betyder det oftast att den antingen är byglad fel, eller fel inkopplad. Du kan välja att använda Auto på en plats där du exempelvis bara har en hårddisk ibland, eller olika diskar med olika inställningar. För din huvuddisk (C:) är det dock bäst att använda User-alternativet. När du är nöjd med inställningarna under STANDARD CMOS SETUP, spara inställningarna och lämna BIOS Setup.
Konfigurera hårddisken
Nu startar datorn om och det gäller att ha en enhet som går att starta från. Mer information om detta finns på bygga-sidan. Här förutsätter vi att du använder en helt ny hårddisk och att du startar från en diskett. Det spelar dock mindre roll hur det egentligen ligger till, tillvägagångssättet blir liknande i alla fall. Eventuellt kan man hoppa över några steg beroende på hur hårddisken är förberedd.
Först måste man skapa en eller flera partitioner på hårddisken med hjälp av programmet FDISK. När du använder FDISK rekommenderas att du startar datorn i DOS-läge, alltså inte Windows DOS- prompt.
FDISK - konfigurering av hårddiskar
När du är nöjd med inställningarna gjorda med FDISK måste hårddisken formateras. Detta kan ske i DOS med kommandot "format" (format.com), men det tar onödigt lång tid. Om det är huvuddisken är det dock enda sättet, eftersom det inte finns något operativsystem installerat. Startdisketten måste därför innehålla filen format.com. Mer information om: start- och systemdisketter. När datorn startat från disketten skriver man (vid A:) "format c:", vilket betyder att du vill formatera huvuddisken. Om du väljer att formatera en extra hårddisk i DOS väljer du förstås rätt enhetsbeteckning (D:, E: osv). Efter kommandot visas en varningstext och en fråga om du verkligen vill formatera disken, vilket tar bort all information på den, svara Ja. Formateringen tar en liten stund, ju större hårddisk, desto längre tid tar det. Ska man däremot foramtera en andra hårddisk i ett system med ett fungerande operativsystem går det mycket fortare att formatera hårddisken i Utforskaren. Högerklicka på den aktuella enheten och välj Formatera.
När hårddisken är formaterad är den klar att användas i ditt system. Ett operativsystem kan installeras och data kan lagras på den.