Efter tre n�tter i C�rdoba k�nde jag att det var dags att ta mig vidare norrut. Jag hade inte st�tt p� en enda backpacker de senaste dagarna. Salta s�g ut att ligga lagom l�ngt norrut s� jag bokade en biljett dit.
Resan tog tolv timmar och bussen var iskall. Av n�gon anledning blev jag utsedd som medlare mellan busschauf�ren och de �vriga resen�rerna och d�rf�r fick jag flera g�nger kl�ttra fram bland v�skorna och meddela att det var v�ldigt kallt och att de kanske borde dra ner p� den iskalla luftkonditioneringen d� alla l�g nedpackade under filtar och huttrade. I regel besvarades jag dock av n�got totalt of�rst�eligt, inte helt olikt en harkling.
Jag vaknade p� morgonen, utan n�gra tydliga tecken p� frostskador, med �synen av Salta som l�g i en dal mellan ett otroligt bergsmassiv. S� snart bussen stannat s� stegade iv�g till det hostal som rekommenderades i min reseguide. Genast st�tte jag h�r p� folk som jag k�nde sedan Buenos Aires. Det �r tydligt att n�stan alla b�r runt p� samma bok � South America on a Shoestring fr�n f�rlaget Lonely Planet.
Det dr�jde heller inte m�nga minuter f�rr�n vi hade b�rjat planera upp aktivitet f�r de kommande dagarna. Vi best�mde oss f�r att ta ett fraktt�g upp i bergskedjan Anderna till byn San Antonio, en resa som omfattade tio timmar plus �terresa per taxi. Alternativet fanns ocks� att forts�tta med t�get i 60 timmar och ta sig till Chilenska gr�nsen. H�r var det dock sannolikt f�rbjudet att passera och om vi skulle misslyckas s� var vi tvungna att v�nta i en vecka p� n�sta t�g s� vi valde bort det alternativet.
Mina med resen�rer var Matthiew �Matt� Beavis fr�n Skottland och Joanne n�gonting fr�n England. Matt hade f�re resan pluggat p� universitetet och jobbat som vaktm�stare. Han hade ocks� sex m�nader bakom sig i Sydamerika varav sex veckor som dr�ng p� en farm i s�dra Argentina d�r han bland annat fick jaga boskap fr�n h�stryggen. Joanne hade den senare tiden jobbat p� en strippklubb i Australien och hade varit fr�n England de senaste tv� �ren, varav de senaste veckorna i Sydamerika.
T�gresan var otroligt h�ftig. Vi hade befarat att vi skulle beh�va sitta p� golvet i n�gon fraktvagn i dryga minusgrader men det visade sig att det var bekv�ma s�ten i b�sta SJ-klass och god v�rme. Det enda som st�rde var en sjungande skolklass p� s�tena bredvid. Vi blev lovade att de skulle kliva av efter 20 minuter, vilket visade sig betyda tv� timmar.
Men resan var som sagt h�ftig. Rutten h�r till de tre h�gsta i v�rlden p� som mest drygt 4100 meter �ver havet och t�get tog oss genom ett omv�xlande och storslaget landskap. Bergv�ggarna som ofta stupade brant ned�t var f�rgade i alla naturliga f�rger p� grund av de m�nga olika bergsarterna. T�get tuffade p� i runt trettio kilometer i timmen vilket var lagom f�r att kunna uppleva landskapet.
J�rnv�gen hade l�nge varit en mycket viktig rutt f�r att transportera metaller och boskap fr�n h�glandet ned mot pampas. Den hade dock sedan l�nge spelat ut sin viktiga roll och anv�ndes nu fr�mst som ett billigt alternativ f�r arbetare och b�nder.
Vi fick h�r ocks� smaka p� h�gh�jdssjukan. Vi hade alla sovit lite p� natten p� grund av t�gresans tidiga start. Vi piggade dock upp oss med �l och vin p� t�get, n�got som vi senare f�rstod var ett mycket s�kert s�tt att locka fram h�gh�jdssjuka, speciellt i samband med tr�tthet. N�r Matt var p� v�gg att slumra till s� lutade han pl�tslig fram huvudet och sa att han m�dde d�ligt. N�r han tittade upp s� var han likblek i ansiktet och andades tungt. Han fick ta sig ut till utrymmet i b�rjan p� vagnen d�r d�rren stod �ppen och han fick nog med luft. D�r blev han ocks� muntert iakttagen av de h�rdade stamresen�rerna.
Efter en kopp coca-t�, som s�gs vara det b�sta botemedlet, s� blev han dock b�ttre och resan fortsatte. Vid ett av stoppen tog jag mig fram till kondukt�rsplatsen d�r de l�t mig f�lja med, tillsammans med en man fr�n Buenos Aires. Det var ocks� en h�ftig upplevelse. Vi fick kliva ut fr�n t�get och st� l�ngst fram, � la filmen Titanic, vilket var en upplevelse, inte minst n�r man �kte genom de m�rka med av t�get upplysta tunnlarna med v�ggarna fyllda av istappar. Det var ocks� intressant att titta p� en liten dator med blinkade varningslampor som meddelade att tolv kilometer i timmen var h�gsta till�tna hastighet. Mannen som sk�tte om datorn upplyste ocks� nerv�st t�gf�raren flera g�nger om detta, utan att hastigheten n�mnv�rt minskade.
Under tiden hade Joanne s�llat sig till sjuklingarnas skara genom att i ivern att sk�ra upp br�d med en schweizisk arm�kniv v�nda den fel och ist�llet pressa sitt pengfinger mott knivens egg. Hon blev dock v�l omh�ndertagen av ivrigt talande �ldre kvinnor som bland annat la helande h�nder p� hennes finger och, efter att ha gjort klart f�r sig att hon inte hade AIDS, slickade i sig hennes blod.
San Antonio var en mycket kall plats. Vi gissade att det s�kert var -10 grader men det visade sig vara -20. Trots att jag p� natten b�ddade ned mig i underst�ll, sovs�ck och dubbla t�cken �ndra k�nde kylan. Vi fick hj�lp av tv� tyska systrar som talade flytande spanska att hitta ett bra st�lle f�r natten.
De tyska systrarna organiserade �ven en utflykt dagen efter som bland annat tog oss till foten av en storslagen bro. Jag och Matt kl�ttrade upp till t�gsp�ret som gick �ver bron, en anstr�ngning som gav mig yrsel och kraftig hj�rtklappning i den tunna luften. Vi fortsatte �ven till en gammal Inca-stad som p� tolvhundratalet s�gs ha haft 5000 inv�nare. D�refter tog vi en taxiresa tillbaka till Salta d�r de storslagna bergen som omgav staden inte l�ngre k�ndes lika storslagna.