100-årsjubileumet av den första kontrollerade flygningen inträffar 17 december och SVT skulle ikväll sammanfatta de första 100 åren av flygning med en temakväll. Programmet var två och en halv timme långt. Här är de inslag som SVT valde att sända som en sammanfattning av flygets första hundra år:

Inslag 1: Bröderna Wright och Louis Blériot
Inslag 2: Lucky Lindy (om Charles Lindbergh)
Inslag 3: Första kvinnan över Engelska kanalen
Inslag 4: Systrar i skyn (om två kvinnor som flyger runt i USA och söker upp kvinnor som flög under 2:a världskriget)
Inslag 5: Resan till Kabul (om en dansk kvinna som flög med ett enmotorigt propellerplan från Danmark till Afghanistan för att besöka en afghansk flicka som ville bli pilot och sedan gav henne flyglektioner)
Inslag 6: Systrar i SAS (om två kvinnor som är piloter i SAS och om hur det är att vara kvinna och pilot i SAS)

Total tid för programmet var 2 timmar och 30 minuter, varav 1 timme och 30 minuter handlade om kvinnor inom flyget.

(förutom dessa inslag visades en norsk kortfilm där en man stod och hoppade på en trampolin. Inslaget var ca sju-åtta minuter långt. Väldigt oklart varför det inslaget var med).

Nu ska jag komma med en grinig kommentar: visst, kvinnorna inom flyget har säkert inte fått den uppmärksamhet de förtjänar och visst, säkert har kvinnorna hindrats av sina egna och andras fördomar när det gäller tillgång till flygbranschen, men... ska man sammanfatta de första 100 åren av flygning så har kvinnorna de facto en undanskymd roll. Jag kan tänka mig att SVT försökt göra ett "jämställt" program där man försökt hålla fördelningen mellan reportagen som handlar om män och som handlar om kvinnor på en jämn nivå. Men om nu kvinnor historiskt faktiskt haft en undanskymd roll inom flyget, ska man då verkligen ge män och kvinnor "jämställt" utrymme i en sådan här sammanfattning? I Sverige år 2003 verkar det vara så viktigt att ha en jämn könsfördelning i historiebeskrivningar att man får tumma lite på själva innehållet i historiebeskrivningen.

En kvinna har dömts för fridskränkning mot sin make. Mig veterligt är det första gången en kvinna döms för den variant av brottet kvinnofridskränkning som heter fridskränkning. Expressen beskriver brottet: "Maken ville skiljas. Då gick hans fru, en lärarinna och fyrabarnsmamma, till attack. Med ett bordsben i stål som tillhygge slog hon honom blodig, för att därefter gå till angrepp med en skåpdörr.

Nästa gång använde sig fyrabarnsmamman av en kasse med böcker, som hon svingade mot makens underliv när han låg i sängen. Genom att lyfta upp ett knä lyckades dock mannen värja sig så att kassen i stället träffade magen. En annan dag kom hustrun emot honom med en kökskniv i var hand. Skräckslagen flydde maken in i ett av barnens rum där han låste in sig. Han har berättat att hans fru också dragit honom i håret och slagit honom med en kastrull och en gardinstång - saker som hustrun antingen förnekkat eller sagt sig inte minnas.

Terrorn i familjen, som bor i Stockholmstrakten, pågick en längre tid innan polisen till sist kopplades in. Maken har också fruktat att hans fru lejt en mördare, eftersom hon sagt att hon betalat en handpenning till killar som skulle 'göra slut på honom'". Kvinnan dömdes för grov fridskränkning och misshandel till skyddstillsyn. Brottet grov fridskränkning ger annars ett straff på mellan sex månaders och sex års fängelse men av någon anledning tyckte domstolen att det räckte med skyddstillsyn.

Jag vet inte om jag ska vara upprörd eller inte över att straffet blev skyddstillsyn. Jag har inte hört om något annat fall där någon dömts för grov kvinnofridskränkning och sluppit fängelse, men det är alltid svårt att jämföra olika fall med varandra. Har domstolen bestämt ett straff som ligger under minimistraffet i straffskalan har de säkert haft sina skäl till det. Jag tänker också att domstolen har säkert gjort som de ska, det vill säga de har tagit hänsyn till det förarbete som finns till lagen om fridskränkning. Det förarbetet är lagstiftarens motivering till lagen och är glasklart när det berättar att lagen är till för att skydda kvinnor från mäns våld. Det här fallet som Expressen skrivit om faller utanför detta och domstolarna ska ju ta hänsyn till förarbetet och har därför gjort helt rätt när de inte tar så allvarligt på när män utsätts för brott. Så problemet är inte domstolens bedömning av brottet, utan problemet är lagen och framförallt lagens förarbete.
---
Regisören Lukas Moodysson föreslår att endast kvinnor ska kunna få filmstöd (enligt en artikel i Aftonbladet). Det är så han vill göra för att fler kvinnor ska göra film i Sverige. År 2002 var 22% av de som fick filmstöd kvinnor. Inte helt oväntat så tycker jag att det är ett dåligt förslag.

Någon som vill se en feministisk musikal? En sådan måste ju vara väldigt jämställd och fin (*satir*). I en skola i Långshyttan så ska en feministisk musikal spelas. FaluKuriren skriver om musikalen i en artikel med rubriken Tjejerna dominerar. Manus till musikalen har skrivits av läraren Kia Norström. Musikalen är en variant på den bioaktuella filmen Sagan om Konungens återkomst. "- I den riktiga Sagan om ringen är det de starka männen som härskar. Men i vårt Midgård ligger Askungens slott och här är det våra vackra starka feminister som styr", säger Kia. Artikeln berättar om showen: "Tjejerna tar kommandot och trycker ner de få killarna som är med på scenen.

Den elake Sauron, Frodo, Bilbo samt den elaka vargen, hamnar minst sagt i skymundan och dvärgarna som säljer ädelstenar på börsen i New York förnedras av den onda fen.

- Jag har ett kanonuppdrag till er ladies, ni ska ta livet av Sauron med er kvinnliga list, säger den onda fen till Askungen och Rödluvan". Först blir jag upprörd av att en sådan här musikal spelas på en skola, men efter att ha andats lite i en påse så tänker jag att en sådan här musikal kanske kan lära ungarna att feminism och jämställdhet inte alls är samma sak. Hoppas bara att ungarna är tillräckligt mogna för att förstå det (det handlade tydligen om en musikal för ganska små barn).

Ni kommer väl ihåg debatten om hotellen som visar porr? ROKS gav ju ut en lista med porrfria hotell och uppmanade alla att bo på dessa hotell istället för hotell som visar porr på tv. Flera kommuner och företag bestämde att anställda som är på tjänsteresa ska bo på porrfria hotell. Marks kommun är en av dessa kommuner som bestämt att de bara ska använda porrfria hotell. Nu har en politiker från Marks kommun uteslutits ur sitt parti, Markpartiet, för att han bott på "fel" hotell under en resa. Ingen har hävdat att han verkligen tittade på porr, men på hotellet där han bodde fanns det möjlighet att se porr. Så nu är han utesluten ur partiet. Märkligt är att en till person från Markpartiet bodde på samma hotell under den här resan, men hon uteslöts inte...

Alla riksdagspartiernas kvinnoförbund kräver i en gemensam debattartikel i Aftonbladet att H&M ska bojkottas för att de har reklam för underkläder för kvinnor med bilder på kvinnor i underkläder.

Jag är lite barnslig, men jag blir upprorisk och rebellisk när jag läser uppmaningen om bojkott av H&M och jag tänker att det faktiskt är viktigt att i fortsättningen handla så mycket som möjligt på H&M (okej, kanske inte kvinnliga underkläder för min del, men de har ju mycket annat som jag kan handla...).

Tillägg skrivet 031227: läste ledaren i ROKS' tidning Kvinnotryck att det där företagets reklam (de vägrar av princip att nämna H&M:s namn) normaliserar prostitution. Läste också igår i Aftonbladet att finska feminister nu har börjat samla in kläder och mat och skickar det till H&M för att modellerna ska få något mer att ha på sig och så de får äta lite mer mat. "Det kan vara förståeligt att företagen i bistra tider inte har resurser att föda och klä sina anställda", skriver de finska feministerna (feministerna kommer från en organisation som heter Femmarit-group). Jag vet inte så mycket om feminismen i Finland, men den verkar vara töntigare än den i Sverige. (Samla in kläder till H&M känns förresten nästan lite ironiskt.)
-
Så här börjar kvinnoförbundens debattartikel: "Ögonen möter mig, blicken suger fast mig och lovar himmelriket. Han lutar sig manligt framåt och spänner ögonen i mig och låter musklerna spela. Magen, med många timmars träning, drar min blick nedåt för att fastna... på kalsongerna med stort K. På lätt böjda muskulösa ben står han där på annonspelare efter annonspelare över hela landet. På stadiga fötter i ett par svarta loafers.
Nej – ni behöver inte ge er ut och leta, denna annons har inte synts till och vi vill inte se den heller. Men däremot är landet fullt av annonser som vi upprepade gånger bett att få slippa". Kommentar: jag förtstår om de skulle skriva något i stil med att "det är lika illa när män framställs som sexobjekt i kalsongreklam, men när det gäller kvinnor är det extra allvarligt för det ingår i det systematiska förtrycket av kvinnor bla bla bla", men jag får uppfattningen att de tror att kalsongreklam inte finns. Har de verkligen aldrig sett kalsongreklam? (exempel från aktuell kampanj: ljungberg.jpg)

På Ekot i SR 16.45 är förstanyheten att regeringen godkänner att Försvarsmakten genomför slumpmässiga drogtester på värnpliktiga (25% av de värnpliktiga ska drogtestas). De värnpliktigas integritet väger lättare än skälen för att genomföra drogtesterna. Konkret innebär regeringens beslut att det räcker med att vara man för att kunna bli utplockad för att genomföra ett drogtest (är du man kan du tvingas göra värnplikten, gör du värnplikten kan du tvingas göra drogtest). Jag har inget emot att människor som frivilligt sökt sig till ett visst yrke måste genomföra drogtester, men när det är människor som tvingats till sitt "yrke" (enligt mig dessutom under orättvisa former) då är drogtester kränkande tycker jag. Jag undrar också vad som ska hända med de som testar positivt. Att använda droger är ju olagligt, så jag antar att det är mycket möjligt att polisen kommer att kontaktas.

Det verkar som att värnpliktiga är en grupp som man kan tvinga till nästan vad som helst. Undrar vad som skulle hända om någon föreslog att alla gravida skulle drogtestas? Jag vet att jag är överkänslig ibland, men jag blir också lite sur på att i de flesta av nyhetsrapporteringarna om det här med att värnpliktiga ska drogtestas så säger nyhetsuppläsaren att det nu är fritt fram för drogtester av värnpliktiga män och kvinnor. Visserligen ska även de kvinnor som gör värnplikten kunna drogtestas, men när de säger så så tar de helt bort könsaspekten på värnplikten. Man får i alla fall inte någon känsla av att de kvinnor som kan drogtestas är de mindre än 2% som frivilligt sökt sig till värnplikten, medan för killarna är det de ungefär 30% som tvingats göra värnplikten som kan drogtestas. Den "detaljen" går förlorad i debatten om drogtester, personlig integritet och jämställdhet.

Nu till något mycket allvarligt. En undersökning gjord av DN/Temo visar att skillnaderna i politisk åskådning mellan unga män och unga kvinnor är enormt stor. Bland kvinnor mellan 18 och 24 år skulle 20,9% rösta på Vänsterpartiet och 12,5% rösta på Miljöpartiet. För unga män i samma åldersgrupp så skulle mindre än 5% rösta på V och mindre än 5% rösta på Mp. Kristdemokraterna får 0,3% av de unga kvinnornas röster medan mer än 14 gånger så många unga män (4,3%) röstar på Kd. Både Centerpartiet och Moderaterna har ungefär dubbelt så stort stöd bland unga män som bland unga kvinnor. Endast inom Socialdemokraterna är stödet någorlunda jämnt bland unga män och unga kvinnor. Könsskillnaderna har, enligt Temo, aldrig varit större än vad de är nu. Vad beror då dessa skillnader på? En möjlig förklaring skulle kunna vara att samhället är mer ojämställt än någonsin* och att kvinnorna därför väljer att rösta på de mer radikala partierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Dessa två partier är ju de partier som är mest anti-etablissemanget, anti-traditionella och radikala. Ser man då samhället, eller åtminstone det sk. traditionella samhället, som ett manssamhälle så är det inte konstigt att kvinnor är de som vill förändra mest och därför lockas till dessa partier. Som jag ser det så beror den här rekordstora splittringen mellan könen inte på rekordstor ojämställdhet utan på att feminismen är rekordstark. Kvinnor får höra att vårt nuvarande samhälle är ett manssamhälle och att vi måste förändra det så att kvinnorna också ska få plats. Det sk. traditionella samhället ses som något dåligt (eller som "gubbigt" för att använda ett populärt ord). Ett annat exempel är EMU-folkomröstningen i höstas där skillnaderna i hur män och kvinnor röstade var den största någonsin. Jag tror att det kan ha berott på att EMU sågs som en symbol för etablissemanget, för det traditionella och "gubbiga" och kvinnor lockades att rösta nej som en protest mot det samhället. Feminismen har lyckats få människor att tro att vi har ett samhälle med väldigt olika villkor för män och kvinnor (i praktiken två olika samhällen) och därför kommer den politiska skillnaden mellan män och kvinnor att vara stor. Jag är väldigt skraj för vad det här kommer att leda till i framtiden. Ett land med en splittrad befolkning och en splittrad politik innebär stora risker. Med tanke på att dagens unga tjejer växer upp med feminismen som något "naturligt" så förutspår jag att de politiska skillnaderna mellan män och kvinnor bara kommer att fortsätta öka.

* Det tror iaf Helena Klingspor, ledarskribent på Arbetarbladet. I en ledare sammanfattar hon år 2003 som att jämställdheten mellan män och kvinnor blir allt mindre men att "glädjande nog" så har den här DN/Temo-undersökningen visat att de unga kvinnorna nu börjar reagera på orättvisorna.

Nya jämställdhetsministern Mona Sahlin gör mig lite besviken. Jag trodde ju att hon skulle bli bättre än Margareta Winberg för jag trodde inte Mona skulle ha den här stenhårda feministiska synen på samhället som ett patriarkat och med en strukturell överordning av män. Jag trodde hon skulle vara lite mer soft core och arbeta mer för jämställdhet än för feminism. Men det verkar bli samma sak med Mona som med Margareta Winberg. Mona Sahlin berättar i en intervju i tidningen Kvinnotryck (nr. 8, dec 2003/jan 2004), först om hur det är att återkomma som jämställdhetsminister (hon var jämställdhetsminister 1994-1995 också): "Under de här tio åren som har gått har jag utvecklat min syn på jämställdhet och feminism. Jag ser ännu mer av strukturer som jag vill ge mig på". Kommentar: suck. Strukturer, strukturer, strukturer... Mona igen: "Hela debatten om jämställdhet tar i och med detta ett steg till, så att vi ännu mer kan prata om strukturer och över- och underordning". Kommentar: suck igen. Strukturer, strukturer, strukturer... Det här är hard core feminism. Kvinnotryck frågar Mona: "Margareta Winberg var omtyckt av många feminister, bl.a för att hon hade ett tydligt könsmaktperspektiv. Är det tufft att efterträda henne?

- Nej, det tycker jag inte. Det är jättebra att Margareta är så uppskattad, men bara man också lägger till att allt hon har gjort har också regeringen till 100 procent stått bakom". Kommentar: "Winberg var omtyckt av många feminister, bl.a. för att hon hade ett tydligt könsmaktsperspektiv". Brrr... det finns få ord som får mig att rysa lika mycket som ordet könsmaktsperspektiv. En av anledningarna till att jag inte gillade Winberg var hennes tydliga könsmaktsperspektiv. Och nu säger Mona att regeringen till 100 procent stod bakom Winberg... Kvinnotryck fortsätter förhöra Mona: "Hur ser din analys ut av mäns våld mot kvinnor?

- Jag ser mäns våld mot kvinnor som en del av mäns överordning och kvinnors underordning, som en del i det strukturella förtrycket, som ett uttryck för makt. Jag ser mäns våld mot kvinnor i alla former som ett uttryck för kontroll, att styra sexualitet. Det är kort uttryckt min analys". Kommentar: stödorden är: mäns överordning, kvinnors underordning, strukturellt förtryck, makt, kontroll, styra sexualitet. Svaret följer feminismens ABC och jag tror att Mona får godkänt för det svaret av både tidningen Kvinnotryck och av Winberg. Mona fortsätter: "- Jag skulle också vilja föra vidare debatten om handel med kvinnor och vårt eget ansvar, inte minst uppe i Norrbotten, där jag tycker många har varit oerhört fega.

- Jag vill också skapa en större debatt kring hedersmord som ett uttryck för mäns makt över kvinnor". Kommentar: sexhandeln i Norrbotten igen... frågan är ju hur stor sexhandeln är i Norrbotten. Jag har skrivit om den frågan tidigare. Länskriminalen i Norrbotten hävdar att sexhandeln inte är större än i andra län, medan feministerna hävdar att länskriminalen inte tar sexhandeln på allvar. Häromdagen kom Rikskriminalens rapport om sexhandeln i Norrbotten. Efter att en grupp specialutrett frågan under sex veckors tid så har de inte lämnat över ett enda fall av misstänkt sexhandel till åklagare. Men nu tycker Mona alltså att de är oerhört fega i Norrbotten... (jag antar att hon menar att polisen i Norrbotten inte vill se att sexhandel förekommer - som vanligt vet feministerna mer om sexhandeln än vad polisen vet om den. Jag höll nästan på att skriva att det vore väl bättre då om man skickade feminister som skulle utreda sexhandeln eftersom de vet så mycket om den, men vid närmare eftertanke tror jag att det vore en mycket, mycket dålig idé). Mona skriver också att hon vill prata mer om hedersmord som ett uttryck för mäns makt över kvinnor, och det har hon ju sagt förr, det vill säga att vi inte ska se hedersmord ur ett kulturellt perspektiv utan i ett könsperspektiv. Intressant nog är Mona nu både jämställdhetsminister och integrationsminister. Kan nästan tänka mig att hon inte vill diskutera hedersmord ur ett kulturellt perspektiv för att det vore dåligt ur ett integrationsperspektiv och då är det lättare att diskutera hedersmorden ur ett könsperspektiv. Det är enklare att peka ut kön istället för kultur som orsak till hedersmord. Det som är synd med den analysen är att vi hamnar på fel spår och därför av ideologiska skäl offrar tjejers liv och hälsa medan vi pratar om fel saker. Fel fokus på orsaker till problem ger fel lösningar på problem. En ytterligare grej när det gäller hedersmord är att jag tycker inte vi ska överdriva problemet. Vi har haft ett hedersmord i Sverige (Fadime) och ett hedersmord på en svensk flicka i sitt ursprungliga hemland (Pela). De som mördat kvinnorna har inte varit representativa för sin kultur (det skulle Mona Sahlin hålla med om) och inte heller har de varit representativa för sitt kön (i alla fall enligt mig, jag är mer osäker på vad Mona tycker). Åter till intervjun med Mona: "Vad tycker du om slöjdebatten och att nästan inga svenska feminister uttalat sig i frågan?

- Slöjdebatten är komplicerad. Det kan vara svårt för västerländska feminister att se andra kvinnors verklighet. Det är viktigt att det inte blir en västerländsk förklaringsmodell, utan en feministisk sådan, och den kan börja på olika ställen". Kommentar: Mona är lite kluven i frågan om slöja. Dels har kvinnor rätt att välja själva om de vill bära slöja eller inte, men slöjan kan också ses som ett uttryck för förtryck av kvinnan. Om kvinnan då säger själv att hon vill ha slöjan så blir det jättejobbigt för feminister. Säger de "DU HAR FEL!" kan det bli den västerländska feministen som talar och som inte har någon förståelse för sådant som inte tillhör västerlandet. Feminism tycker jag ofta har ett västerländskt fokus (feminister, som ofta har åsikter om könsroller, mäns och kvinnors förhållanden till varandra, familjeförhållanden, och andra kulturellt "tunga" frågor, har alla möjligheter i världen att göra bort sig rejält när de försöker analysera icke-västerländska samhällen). Monas osäkerhet inför frågan om slöja gillar jag, för det tyder på att hon inte kommer med upprapande av andras åsikter (se tex. Monas analys av mäns våld mot kvinnor ovan, som jag tror bara är ett rabblande av vad andra tycker). Jag tror också att Mona är såpass erfaren som politiker att hon inte uttalar sig i den ena eller andra riktningen förrän hon vet vartåt vinden blåser. Kvinnotryck säger ju att nästan inga feminister uttalat sig, så Mona vet helt enkelt inte vad feministerna kommer att tycka i den här frågan. När frågan mognat och feministerna fått en klar uppfattning, då kommer Mona att uttala sig. Och då kommer hon att säga precis som feministerna tycker. Det är så politik fungerar.

Intervjun med Mona: "Våld i homosexuella relationer är ett förhållandevis nyligen uppmärksammat område. Hur ser du på det våldet jämfört med mäns våld mot kvinnor i heterosexuella relationer?

- Över- och underordning finns även i homosexuella parförhållanden. Jag tror inte parförhållanden behöver vara patriarkala i sig, men de är ju det i väldigt många sammanhang, framför allt när de uppstår i ett samhälle som i sig är patriarkalt. Detta samhälle sätter normen för hur tvåsamheten ska uttryckas, att det ska vara en stark och en svag, en familjeförsörjare och en som inte är det.

- Detta visar att feminismen som tankebegrepp aldrig bara får vara vad staten gör och inte gör, utan att det också är ett förhållningssätt som alla människor, både män och kvinnor, måste utgå ifrån". Kommentar: ja, våld i homosexuella relationer är problematiskt för feminismen att förklara. Vice ordförande i ROKS förklarade tidigare att homosexuella kvinnor som slår sin fru egentligen är män, och i det här numret av Kvinnotryck så förklaras våldet mellan lesbiska som att ingen står fri från de patriarkala strukturerna. Jag börjar ju undra om det här med patriarkat och patriarkala strukturer har något med kön att göra; om det bara fanns kvinnor här på jorden, skulle det då finnas något patriarkat? Jag skulle gärna vilja få en definition av patriarkatet och dess koppling till kön. Sedan det här som Mona säger om att feminismen är ett förhållningssätt som alla måste utgå ifrån... Jo, jag förstår att om man t.ex. ska sitta i regeringen så måste man utgå från feminismen, men så länge det inte finns tankepoliser så hoppas jag man slipper vara feminist om man inte vill. Mona sa för övrigt i en radiointervju för en dryg vecka sedan att feminismen var en ideologi överordnad alla andra ideologier. Känns lite läskigt när hon pratar om "överordnade ideologier som alla måste utgå ifrån".
---
Tillägg skrivet 040116: appropå det här med patriarkat så läste jag idag en slags beskrivning av patriarkatet i boken Någonting annat har funnits... av Birgitta Onsell (red). Texten är skriven av Märta-Lena Bergstedt (och i stycket precis före har hon skrivit om häxprocesserna, så det är därför hon nämner dem i patriarkatsbeskrivningen): "Patriarkatet idag. Det patriarkala arvet lever i det militaristiska tänkandet, med kapprustning och förstörelsevapen. Vi ser det i våldförandet på naturen och den ekonomiska exploateringen av naturtillgångar. Vi ser det i rasism och främlingsfientlighet. Och vi ser det inte minst i exploatering av kvinnor i reklam, pornografi och prostitution. Kanske dör lika många kvinnor i porr och prostitutionsindustrin idag som antalet kvinnor som avrättades under häxprocessernas tid" (hon skriver att hundratusentals kvinnor avrättades under häxprocesserna i Europa). Kommentar: hoppas att hon inte kopplar ihop "patriarkatet" med män för då är anses ju männen skyldiga till rasism, miljöförstörelse och allt annat dumt. Jag skulle vilja veta vilka negativa saker som mänskligheten ställt till med som hon inte tycker har sitt ursprung i "patriarkatet".

Tillägg skrivet 040203: jag bläddrade häromdagen i Jan Guillous bok Häxornas försvarare. Han listar de vanligaste orsakerna till att människor avrättades under 1600- och 1700-talen. Vanligaste orsaken var att de begått våldsbrott, näst vanligast var sexualbrott (utom tidelag), tredje vanligast var män som begått tidelag, fjärde vanligast var kvinnor som dödat sitt barn, femte vanligast var häxeri. Häxprocesserna, som ibland nästan beskrivs som masslakt av kvinnor, var i själva verket inte så blodiga i Sverige som många tror. Under den värsta tiden under 1600-talet så avrättades ca 300 kvinnor för häxeri, och det är värt att notera att fler kvinnor avrättades för mord på sitt barn än för häxeri, och att än fler män avrättades för tidelag, dvs. sex med djur. Tidelag är sedan 1944 inte brottsligt i Sverige.

Gefle Dagblad skriver idag om att polisen i Gävle inte hinner med att utreda alla brott. Polisanmälningarna läggs på hög. De brottsutredningar som är prioriterade är där det sitter en misstänkt person frihetsberövad, brott där den misstänkte är ung och brott som rör våld mot kvinnor och barn. Utredningar där män utsatts för våld är helt enkelt inte prioriterade. Det vore intressant att veta vad det här innebär i praktiken när det gäller utredningstider, antalet nedlagda utredningar, fällande domar osv. när det är män respektive kvinnor som är brottsoffer. Det bör ju innebära att det finns en skillnad mellan könen, för annars har ju prioriteringen inte haft någon effekt. Rent krasst är det så att ju större skillnaderna mellan könen är desto bättre har polisen lyckats med sitt prioriteringsmål. Jag kan faktiskt tänka mig att en stor skillnad mellan hur män och kvinnor behandlas inte kallas som ett misslyckande för jämställdheten, utan tvärtom, som ett tecken på jämställdhet. Detta gäller förstås enbart så länge skillnaden är till kvinnornas fördel, för är det männen som behandlas bättre så ses det självklart som en brist på jämställdhet (det sista resonemanget var kanske lite väl raljant).

Den svenska sexköpslagen är unik och borde vara en stark kandidat till "världens konstigaste lag". Hur ska vi se på prostitution och prostituerade? Enligt lagen och det officiella Sverige (dvs. feministerna) så är prostituerade stackars offer som är tvingade till prostitution av... hm... ja, i slutändan ett patriarkalt samhälle. Enligt den synen så är det omöjligt att lägga något som helst ansvar för sexhandeln på de sexsäljande kvinnorna. Hade inte män tvingat dem att prostituera sig så hade de suttit i någon företagsstyrelse, typ (*satir*). Anders Blomström skriver i en debattartikel i dagens Aftonbladet om att den förestående EU-utvidgningen kan leda till att fler prostituerade själva väljer att komma till Sverige. Han skriver att prostituerade faktiskt ibland väljer själva att åka till Sverige för att prostituera sig, och att den debatt som finns i Sverige, där prostituerade enbart beskrivs som viljelöst boskap som fraktas till Sverige för att offras (det där om viljelöst boskap osv. var mina ord), kan leda till en skev debatt.

"Vi riskerar en invasion av människor som vill utnyttja vårt sociala system. Särskilt besvärligt kan det bli om vi får en invasion av sexsäljare. Att då ha en förenklad bild av det vi står inför gör oss dåligt rustade. Skall vi stå beredda så duger inte lättsålda bilder av kvinnohandel. Förenklade bilder av en hänsynslös maffia och av samvetslösa hallickar. En bild av hitlurade tjejer som tvingas sälja sex mot sin vilja. Detta är den bild som sprids i tv-serier, i våra massmedia och av våra beslutsfattare. Men efter att ha intervjuat en rad tjejer från öst så känner jag inte igen den bilden".

Senare: "Under två månader har jag gjort ett antal intervjuer med sexsäljare från Östeuropa. Med tjejer från Ryssland, Estland, Lettland, Tjeckien och Polen. De berättar alla samma historia. Om fattigdomen som driver dom till de lokala bordellerna. Och om den ständiga rädslan i början. Så långt är det inte svårt att känna igen Liljas [från filmen Lilja 4-ever, min anm.] historia. Sedan översköljs jag av något jag inte väntat mig. Gång på gång möts jag av kvinnor som ser sexsäljandet som deras enda möjlighet att förbättra sina liv! Jag blir ställd. Det här hade jag inte väntat mig. Jag kan inte se skymten av hitlurade tjejer som inte vet vad dom skall syssla med".

Tänk om det är så som han säger, att flickorna som kommer hit från östeuropa faktiskt vet vad de sysslar med? Tänk om de vet att de kommer att få prostituera sig när de kommer hit och ändå väljer att komma hit? Tänk om de inte är de passiva brottsoffren som man kan få för sig att tro utan att de egentligen har haft en valmöjlighet? Förvisso kan det handla om att välja att ha ett dåligt liv i sitt hemland eller ett nästan lika dåligt liv i Sverige, och därför vara en ganska inskränkt valfrihet, men att de ändå haft en viss valmöjlighet och att de åtminstone fattat vad det handlat om när de kommit till Sverige. Tänk om vi och inte dom är lurade?

Meningen "Gång på gång möts jag av kvinnor som ser sexsäljandet som deras enda möjlighet att förbättra sina liv!" som han skriver är kontroversiell. Feminismen ser prostitution som ett pinnhål nedåt på stegen, något som kvinnorna kan råka ut för om de har otur, något som de kan bli offer för. Ser man istället på prostitutionen som något som kvinnorna väljer som en lösning, något för att kunna klättra en aning på stegen, så... ja, då är man inte överens... Man kan också säga att om kvinnorna ser prostitutionen som den enda möjligheten att förbättra livet så kommer de nog inte själva att tycka det är bra om den enda möjligheten försvinner, dvs. om prostitutionen stoppas.

Tillägg skrivet 040126: jag kan inte låta bli att vara lite elak så jag måste berätta om vad jag läste häromdagen i Aftonbladet: en 18-årig tjej i England har bestämt sig för att auktionera ut sin oskuld på internet. Högsta budet var tydligen 10000 pund (någonstans kring 150000 kr). Hon gjorde det för att finansiera sina studier. Enligt henne hade hon bara två valmöjligheter; antingen att prostituera sig eller så skuldsätta sig för åratal framöver (studielån, kallas det). Flickans flickvän tyckte att det här var helt ok och sa att det var regeringens fel att hon var i den här situationen. Nåja, välkommen till verkligheten säger jag.
---
Text-TV i Kanal 5:

"USA-soldater dödade kvinna och barn

På fredagskvällen sköt amerikanska soldater ihjäl fyra irakier i staden Tikrit bland annat en kvinna och ett nioårigt barn, sade irakisk polis. Soldaterna öppnade eld när den bil som de fyra färdades i försökte köra om en amerikansk militärkolonn". Kommentar: förmodligen var de två andra som dödades i bilen män, fast det får vi aldrig veta.

Tillägg skrivet 040113: läste en notis i Aftonbladet för några dagar sedan. Den handlade om en bussolycka i Brasilien som krävt åtta människors liv. Notisen berättade att två av dessa var kvinnor. Varför tycker journalister att det är nödvändigt att tala om hur många av de döda som var kvinnor? Jag förstår om de gör det om alla eller nästan alla som dött var kvinnor, men två av åtta... känns bara märkligt att skriva om det då. Skulle vara intressant att se reaktionerna om media istället konstant bara berättade om hur många män som fallit offer för olyckor. Särskilt spännande vore om media gjorde så när det gäller militärer som dött i krig, exempelvis "idag dog tio soldater på Sri Lanka" och så tillägga medlidsamt "nio av de tio dödade var män". Jag tror folk skulle bli förvirrade när de hörde nyheten rapporterad på det sättet, och jag tror knappt att de skulle förstå vad som menades. (Folk kanske skulle tänka "jaha, om nio av tio dödade var män så var en kvinna. Herregud, stackar kvinna!"...)

Belinda Olsson har en krönika i Aftonbladet idag (rubriken är När män viker ut sig är det "en kul grej". Jag tycker rubriken säger mycket men jag tror nog att jag och Belinda tycker att den betyder väldigt olika saker). Jag hoppar till hennes slutkläm: "I vilket fall som helst förväntas feminister alltid rasa när män viker ut sig, för rättvisans skull liksom. Jag har som många andra sysslat med något slags 'feministvälgörenhet' rätt länge, 'oh nej, skydda pojkarna, inte samma utseendehets mot killar, tack'. Men jag gör avbön. Hetsa, pressa, visa stooora snoppar och magrutor vid varje busshållsplats och rumpor på omslagen till modetidningarna. Go go go! Kanske då fattar folk hur sjukt allting är. Eller inte. Men som jag sagt förut - hoppet är alltid den siste att hoppa överbord". Kommentar: jag tycker att hon skriver ganska träffande. När feminister "rasar" mot utvik av män så känns det mest som pliktskyldig feministvälgörenhet. Det känns som att de inte bryr sig egentligen. Kritiken verkar vara på låtsas. Nu funderar Belinda på att sluta med denna välgörenhet och på sätt och vis vore det skönt om vi slapp sådant. Jag hatar hyckleri, och jag tycker faktiskt det är bättre att säga "vi skiiiiiiiiiiiiter i hur killar behandlas" istället för "det är SKANDAL med könsförtryck och hur KVINNOR behandlas idag. Självklart är vi emot att killar behandlas illa också, men när KVINNOR behandlas illa, DÅ... [bla bla bla kvinnor bla bla kvinnor]". Äkta fiender är bättre än låtsasvänner.

Ibland undrar jag om inte vissa feministerna är sexister. Tidningen Groove (nr 9/2003) intervjuar en DJ som heter Viktoria Lundborg. Hon är feminist. Hon spelar helst bara musik gjord av kvinnor och spelar helst inte musik gjord av män. Hon får frågan om hur hon definerar sexistisk musik. -Musik gjord av män. Jag tycker män är roten till det onda. Så får hon frågan om hon tycker att viss musik borde förbjudas. Rasistisk musik vill hon förbjuda, men säger också: sedan tycker jag inte att män borde få lyssna på sexistisk musik. Men man kan inte förbjuda dom, det skulle aldrig fungera. Man får påverka på något annat sätt.

Jag tror att Viktoria har rätt i att det aldrig skulle fungera att förbjuda män att lyssna på musik gjord av män. Men är inte det här sexism? Om en person säger "jag spelar aldrig musik gjord av kvinnor" så är det sexism. Då måste det väl vara sexism att säga "jag spelar aldrig musik gjord av män"? Är man inte sexist borde man väl säga "jag struntar fullkomligt i om den som har skrivit musiken är man eller kvinna"? Eller har jag missförstått något?

En man i Sunne som suttit häktad för mord på sin fru har släppts. På nyårsaftonen brann parets hus ned och kvinnan hittades död i resterna av huset. Mannen befann sig hos en granne när branden bröt ut men han greps och häktades misstänkt för att ha mördat sin fru och sedan ha tänt på huset för att ha försökt dölja brottet. Några dagar senare visade obduktionen av kvinnan att hon dött av branden och mannen släpptes. Jag vet inte om polisen har fördomar, men jag tvivlar en smula på att en kvinna som kommer hem till ett brinnande hus, där man senare hittar hennes döde make, genast skulle misstänkas för mord.
---
Ebba Lindsö, som sedan tre månader tillbaka är VD för Svenskt Näringsliv, får kritik från personer inom den egna organisationen. Jag behöver inte gå in i detalj på kritiken men kort och gott påstås hon vara en dålig chef. I Aktuellt i SVT säger kommentatorn att kritiken kan bero på att manliga chefer (som hon arbetar med) ser Ebba som en kvinnlig uppstickare som hotar deras makt. Hm... Det är ju den klassiskt feministiska analysen av det hela; en kvinnlig chef, som per definition är perfekt, motarbetas av sina manliga medarbetare eftersom de inte tolererar att en kvinna fått en maktposition. Det är alltså egentligen inget fel på henne utan hon är ett offer. Men kan det inte helt enkelt vara så att Ebba är en dålig chef? Att alltid reducera kvinnors personliga ansvar tror jag leder till att vi ser på kvinnor som att de inte har fullt personligt ansvar. Jag tycker det är viktigt att kunna säga att en kvinnlig chef har misslyckats helt på egen hand och att det inte har något som helst med kön att göra. Det är då vi ser henne som först och främst chef och inte kvinna, och det är först när hon är personligt ansvarig för ett misslyckande som det visat att hon haft ett personligt ansvar. Så länge kvinnliga chefer inte ses som personligt ansvariga så kommer det att finnas mycket få kvinnliga chefer eftersom ingen vill ha chefer med reducerat personligt ansvar. Tillspetsat: inga företag vill ha "offer" som chefer, och om inte kvinnor får misslyckas så kommer de inte heller att få lyckas.

Tillägg skrivet 040125: Säger man att kvinnliga chefer misslyckas för att de är kvinnor som förtrycks av männen så gör man ju också "kvinna" till Ebbas viktigaste egenskap. Hon ses som "kvinnan som är chef" istället för "Ebba som är chef". Jag tänker på den gamla reklamfilmssloganen "jag är inte bara tandläkare utan mamma också" och det skulle kunna finnas en variant "jag är inte bara chef utan kvinna också" eller i den ännu grövre versionen "jag är inte bara kvinna utan chef också". Sådant vill vi inte höra, så bort med det, please. Sedan en annan, mycket cynisk, krass och läskig analys: OM det nu stämmer att Ebba inte kan sköta sitt jobb för att hon är kvinna som motarbetas av män, så hur ska en styrelse då agera när de ska utse en ny VD? Ska de tänka "vi utser en kvinna som VD trots att vi vet att eftersom hon är kvinna kommer hon inte att klara av sitt jobb. Felet att hon inte kommer att klara av sitt jobb är inte hennes utan omgivningens (männens). Men faktum kvarstår; hon kommer inte att klara av sitt jobb"? Den styrelse som ändå martyrlikt utser en kvinnlig VD med ädla syften om att förbättra världen, men samtidigt begår självmord på företaget... borde få något slags pris. En klapp på axeln av JämO duger inte som pris, kan jag säga. Observera att det här sista var min allra mest mörka analys... någonsin, tror jag (och det säger en hel del...). Är det så, så vill vi inte ha det så. Men vi kommer aldrig ifrån att vi lever i verkligheten, och att kräva att människor ska offra sig själva eller sitt företag för att förbättra världen är lite mycket begärt. Säger feministerna att kvinnliga VD:ar inte kan sköta sitt jobb för att de motarbetas av omgivningen, och det stämmer, så borde omgivningen förändras, men tror man dom på orden så kan inte kvinnliga VD:ar sköta sitt jobb. Företagsstyrelser som läser feministernas meningar läser nog bara "Kvinnliga VD:ar kan inte sköta sitt jobb för att...". Det är nog ungefär så mycket de vill veta och bryr sig inte om resten. Slutsats: man kanske ska vara lite... försiktig... i analyser som pekar ut kvinnligt kön som orsak för misslyckande. Som sagt, det här var en mörk och cynisk kommentar. Eller för att använda lite mer tvetydiga ord: det var en pragmatisk och realpolitisk kommentar.

Jag tror att den feministiska fokuseringen på kön kan vara farlig och nästan fungera som en självuppfyllande profetia. Konkret i Ebba Lindsös fall: skippa feministanalysen! Håll med om att hon varit en dålig chef eller säg att hon varit en bra chef och diskutera de konkreta brister som hon påstås ha. Skippa könet och könsanalysen, tack. Den feministiska drömmen om att kön inte ska ha betydelse är en paradox när de är så oerhört fokuserade på kön. ALLT är kön och ALLT går att se i könsperspektiv i feminismens ögon. Slutsatsen som kan dras efter att ha sett feminismens analyser är att allt o alla ska ses i könsperspektiv. Feminismen säger "vi ska ALDRIG tänka kön" och det leder till "vi ska ALLTID tänka kön".
---
Smått och gott från nattens TV-tittande (satt uppe natten till idag och kollade på allt möjligt skräp på TV):
I programmet LAPD i TV3 så visas Los Angeles-polisens arbete. Då och då kommer det in faktarutor som handlar om polisarbete och brottslighet. En faktaruta sa att "Enligt doktor xx [kommer inte ihåg namnet] så är mord den vanligaste dödsorsaken för kvinnor i Kalifornien". Visserligen är mord vanligare i USA än i Sverige men jag tvivlar starkt på att den vanligaste dödsorsaken för kvinnor i USA är mord. Nästa grej att hetsa upp sig för var den skandinaviska versionen av Temptation Island i Kanal 5. I korthet går det ut på att singlar ska dejta icke-singlar för att se om de lyckas spräcka icke-singelns relation ("fantastisk" programidé, eller hur?). Hur som helst så fick alla förbereda en fråga att ställa till deltagarna av det motsatta könet. Det var frågor av typen "vad vill du göra i framtiden?" osv. En tjej valde att fråga alla killarna "vad har du i månadslön?". Av någon anledning har jag svårt att tänka mig att en kille skulle välja att fråga alla tjejerna vad de tjänar. (Och... man får välja en enda fråga och så väljer man att fråga om lönen... känns inte så romantiskt direkt). Undrar om en kille som tjänar 100 tusen per månad har större chans hos den tjejen än en kille som tjänar fem tusen? Så länge det finns tjejer som tycker att den allra viktigaste frågan hon kan ställa till en kille är att få veta hans lön så tror jag det finns killar som stenhårt kommer att prioritera hög lön i valet av yrke. Kanske borde vi killar börja fråga om tjejers löner? Rata brudar som tjänar för lite... av jämställdhetsskäl. Då kanske kvinnor kommer att prioritera hög lön lika mycket som män gör och i slutändan så minskar löneskillnaderna mellan män och kvinnor. [det sista stycket var cyniskt, så ta det inte bokstavligt]
(När jag skriver det här sitter jag och tänker på en grej som hände när jag vikarierade på ett fritids. Jag sa till mina kvinnliga kollegor att visst tyckte jag att det var roligt att jobba med barn, men att jag inte ville jobba med det här resten av livet för jag tyckte lönen var för dålig. De sa då att visst var lönen dålig, men det var ju så roligt att jobba med barn så de tänkte fortsätta inom yrket. Jag kände att vi helt enkelt hade olika inställning till lönens betydelse).

Snart ska Vänsterpartiet välja ny ledare. Favorit är Lars Ohly. Gävles kommunalråd Ulla Andersson (v) säger i Arbetarbladet 031213 att "-Han är politiskt tydlig, en bra debattör, mycket feministisk". Gudrun Schyman är inte lika nöjd med Lars Ohly... eller hon kanske inte har något emot honom, det vet jag egentligen inte, men hon vill i alla fall hellre att en kvinna ska bli ny partiledare (som kan ta över efter de två kvinnliga tillfälliga partiledarna som tog över efter Gudrun). Alltså hellre en kvinna än en "mycket feministisk" man. Hur var det nu med feminismen; var det där man ville se mer till de personliga egenskaperna än till kön eller var det där man ville se mer till kön än till de personliga egenskaperna?

Jag har tidigare skrivit om att tidningen Kommunalarbetaren (som jag brukar läsa eftersom jag är medlem i Kommunal) ofta har feministiska ledare. I nummer 1/2004 så handlar ledaren om vilka förhoppningar tidningen har för det nya året. Sex önskningar tas upp. Första punkt är fred, andra punkten är "Mer makt åt kvinnorna! Kvinnor får lägre löner och sämre trygghet, har mindre makt i arbetslivet, utför större delen av allt oavlönat hushållsarbete och omvårdande arbete, utsätts för våld, hot och kränkningar i samma utsträckning som tidigare. Våga se orättvisorna och agera - även när förtrycket inte sker på hemmaplan. Prova att andas inuti en burkha, innan denna utnämns till jämlikhetssymbol". Med andra ord blir det nog ännu ett år med fler fantastiska feministiska ledare i tidningen. Sista meningen ("Prova att andas inuti en burkha, innan denna utnämns till jämlikhetssymbol") är inte så lätt att förstå. Ni kan ju maila in tolkningsförslag till mig.
---
TV3 visade igår en dokumentär om kvinnor som reser till Gambia för att köpa sex. Medelålders svenska kvinnor berättade oblygt hur de brukar åka till Gambia och träffa killar som "kunde vara deras barnbarn" och hur de "blev charmade" av dessa killar som "inte brydde sig om ålder". Yeah, right... Dokumentären var lite ofokuserad men det var fascinerande att se hur de svenska kvinnorna beskrevs som lurade offer för gambiska killar som utnyttjade dem för att få uppehållstillstånd i Sverige. Att kvinnorna skulle utnyttja männen berördes mest som en hypotes, formulerat som att det kunde vara ett ömsesidigt utnyttjande. Det vore väldigt coolt om någon skulle göra en dokumentär om att 60-åriga svenska män som åker till Thailand och köper sex av 20-åriga tjejer blir utnyttjade av dessa charmiga sexälskande tjejer som inte bryr sig om ålder... Ok, det skulle aldrig hända, men tänk va' coolt att få veta vad reaktionerna skulle bli på en sådan dokumentär! Det är lätt att konstatera att männen alltid ses som förövare och kvinnorna som offer; i Gambia är det de ditresande kvinnorna som blir utnyttjade av de unga männen för att männen vill ha pengar, i Thailand är det de unga kvinnorna som blir utnyttjade av de ditresande männen för att männen vill ha sex (enligt mig är det alltså så som det framställs... kanske lite cynisk beskrivning...).

SVT-text berättar den chockerande nyheten att kvinnor inom försvaret ska få mindre pengar och istället ska männen inom försvaret få mer pengar. Är det den rena könsdiskrimineringen som slagit till? Läser igenom hela artikeln och så förstår jag att det beror på att frivilligorganisationer inom försvaret ska få bidrag strikt efter antal medlemmar och då får de kvinnliga organisationerna mindre än nu och de manliga mer än nu (tydligen har de kvinnliga fått mer per person tidigare). Således blir bidragen nu könsneutrala. Hur ska kvinnostackarna klara sig nu när de får samma villkor som männen?

Lena Askling skriver en ledarartikel i Aftonbladet idag. Den börjar så här: "Mantrat för 2006 års valrörelse är redan över oss: 'Tillväxt och välfärd.' Välfärd går an, men tillväxt? Något så abstrakt, osexigt, mak-roekonomiskt och manligt, kan man vinna val på det? Det går nog, tillväxt är också mjukt, och kvinnligt. Tillväxt kräver inte bara tillverkning utan också tillit, tillförsikt, tillfredsställelse, tillfrisknande, tillskott och att vi gör det tillsammans. Det är kvinnor bra på".
Det häftiga med feminism är att om någon icke-feminist skulle säga att tillväxt är manligt och att välfärd är kvinnligt, och påstå att kvinnor är bra på tillit, tillförsikt, tillfredsställelse, tillfrisknande, tillskott och att göra saker tillsammans så blir den personen omedelbums verbalt slaktad av feminister som "rasar" mot en sådan konservativ syn på könen, men i nästa andetag kan feministerna själva komma med samma påståenden och då är det helt ok. Säga vad man vill om feminister, men de ska ha credit för att de är så konsekvent inkonsekventa. Nåväl. De facto finns ju en skillnad mellan mäns och kvinnors politiska prioriteringar och kvinnor röstar mer vänsterut än vad männen gör. Kanske är det för att de prioriterar välfärd före tillväxt. Men man måste som sagt vara väldigt försiktig när man berättar om det här och man får inte använda fraser som t.ex. "kvinnor prioriterar inte tillväxt" och man får inte räkna upp saker som kvinnor inte är bra på (utan bara tala om vad de är bra på), och att göra någon lista på sådant som män är bra på är också otänkbart. Man måste ha silkesvantarna och mystofflorna på när man ska prata om dessa saker. Och som sagt, det handlar också om vem som säger det. Alla i Sverige har ju inte rätt att uttala sig i sådana här frågor, utan det har feministerna monopol på (oops! nu blev jag cynisk igen. Måste vara inne i någon slags cynisk period verkar det som...).

När jag läser Lena Asklings ord så kommer jag att tänka på en artikel som jag läste i Svensk tidskrift i höstas (nr 6/2003). Artikeln hade rubriken Jätteproppen Ellen regerar och var skriven av Elise Claeson. Jag funderade ett tag på om jag skulle kommentera den på den här sidan, men jag är lite tveksam. Att stycka upp artikeln med kommentarer skulle bli väldigt komplicerat. Men jag tipsar er om att läsa artikeln. Jag håller inte med om allt, men den är väldigt intressant. Var nyss in och kollade och artikeln ligger fortfarande kvar på www.svensktidskrift.se. I korthet så säger hon att det är kvinnors värderingar som styr svensk politik. Dvs. det är inte så populärt att prata om ekonomisk tillväxt, för det uppfattas som en manlig fråga ("abstrakt, osexigt, makroekonomiskt och manligt", som Lena Askling kallade tillväxtfrågor). Istället är det politiska frågor som anses kvinnliga som toppar dagordningen i svensk politik, dvs. frågor om välfärd (någon som har hört "vård, skola, omsorg" förr som prioriterade politikområden?). Återigen till Lena Asklings frågeställning: kan man vinna val på något som betraktas som "manligt"? Nä, knappast, blir mitt svar.

En sak till som Elise Claeson tar upp som jag tycker är kontroversiell men intressant är hur företag påverkas av att få fler kvinnor i sin styrelse. Hon skriver att företagen allt mer då kommer att prioritera etik och "snällhet", och att de blir mindre riskbenägna och att de nöjer sig med status-quo. Tillväxt och expansion kommer i andra hand. Min kommentar: återigen en sådan här sak som inte "får" sägas högt. Många feminister säger att kvinnor ska sitta i styrelser för att kvinnor är annorlunda (jo, feminister får säga sådant). Vore kvinnor precis lika som män så funnes ju ingen anledning att ta med kvinnor... Feministerna säger också att kvinnorna i styrelsen gör företaget bättre, och som exempel på detta tar de ofta upp just frågor om etik och moral (kvinnor har tydligen en bättre moral...). Iaf räknar man upp saker som kvinnor kan bidra med och förbättra hos företaget. Men finns det en minussida också? Feministerna nämner ingen sådan, men om vi köper deras resonemang att kvinnor tänker lite annorlunda än män och har unika egenskaper så måste det ju finnas saker som kvinnor är sämre på än män. Det behöver ju faktiskt inte ens finnas saker som kvinnor är sämre på, utan det räcker med att se att de saker som kvinnor påstås vara bättre på också har nackdelar för att feministerna ska gå i taket. Om kvinnor påstås prioritera trygghet innebär det automatiskt att de inte prioriterar risktagande och när det gäller företag så blir det negativt om nivån av risktagande blir alltför låg. Varje positiv egenskap som kvinnor påstås tillföra har ju en baksida också. Jag efterlyser en öppnare och ärligare diskussion om det här.

Fotnot 1: I Dagens Nyheter 040117 så finns en artikel ("Skandalfri kvinna utan bonus har störst chans") som berättar att inför de kommande styrelsenomineringarna i år så är de personer som har störst chans de som är kvinnor och inte har några skandaler i bagaget, t.ex. gigantiska fallskärmsavtal. Kort sagt: du ska vara kvinna och ha hög moral för att bli rekryterad till en styrelse. Jämställdhetsminister Mona Sahlin har också varit extremt tydlig med att om bolagsstyrelserna inte innehåller minst 25% kvinnor innan året är slut så kommer det en kvoteringslag (under år 2003 så var 11% av styrelseledamöterna kvinnor).

Fotnot 2: Har ni sett reklamfilmen för Folksam där de säger "Det är väl ganska naturligt att ungefär varannan svensk är kvinna. Konstigt nog är det inte så när det gäller företagsledningar och styrelser. Därför försöker vi på Folksam att påverka företag att skärpa sig när det gäller jämställdhet. Och dom är tvungna att lyssna på oss eftersom vi representerar så många sparare och så mycket pengar". Folksam kräver att det ska kvoteras så att minst 40% av de i styrelsen är kvinnor. Folksam har för övrigt den här könsfördelningen i sina styrelser och företagsledning: 33% kvinnor (5 av 15) i styrelsen för Folksam Sak och 36% kvinnor (5 av 14) i styrelsen för Folksam Liv. I ledningsgruppen för båda dessa är det 25% kvinnor (1 av 4). I koncernledningen är 22% kvinnor (2 av 9) (Källa: Folksams webbsida). Slutsatsen blir väl att Folksam inte skulle välja att investera i sitt eget företag... Skämmigt att kräva av andra företag något som de inte uppfyller själva. Och tänk om det skulle visa sig att "jämställda" företag (sådana med en jämn könsfördelning i styrelsen) är mindre lönsamma än andra företag...

Bo Rothstein, som är professor i statskunskap, har en intressant artikel på DN-debatt idag. Han kommenterar universitetskanslern Sigbrit Frankes tolkning av en undersökning om studenters situation när det gäller särbehandling på grund av kön. Universitetskanslern är ansvarig för kvaliteten för den högre utbildningen i Sverige. Hon har tolkat den här undersökningen som att 45% av de kvinnliga studenterna utsätts för könsdiskriminering (särbehandling på grund av kön). Hon skriver på DN-debatt (030916) att undersökningen visar att utbildningen "är ledd av män för män". Undersökningen bestod av att studenter fått frågan "Har du blivit särbehandlad på grund av din könstillhörighet?" och fått svara i en sjugradig skala, från "inte alls" till "i mycket hög grad". Så här var svaren:

a) av andra doktorander
inte alls 79% 8% 3% 4% 3% 2% 1% i mycket hög grad

b) av lärare på de kurser du gått
inte alls 78% 8% 4% 4% 3% 1% 1% i mycket hög grad

c) av handledare
inte alls 78% 7% 3% 4% 3% 2% 1% i mycket hög grad

d) av administrativ personal
inte alls 81% 7% 3% 4% 2% 1% 1% i mycket hög grad

(Undersökningen visar inte om särbehandlingen varit postiv eller negativ) Högskolorna ska positivt särbehandla underrepresenterat kön, och eftersom drygt 60% av studenterna är kvinnor så ska ju kvinnor särbehandlas negativt på en hel del utbildningar. Jag tror inte att det är så vanligt att det händer, men det skulle kunna förklara en del av siffrorna.

Vid en första anblick är det svårt att förstå hur hon kan få dessa siffror till att 45% av de kvinnliga studenterna blivit negativt särbehandlade. Men hon har helt enkelt lagt ihop de som svarat att de blir särbehandlade (dvs. de som står till höger i resultatlistan (de som svarade att de blir särbehandlade)). Kan man verkligen göra så? Om jag räknar ihop de som svarat att de inte alls blir särbehandlade (79+78+78+81) så får jag 316. Skulle jag då kunna säga att 316% av studenterna inte blir särbehandlade? Skulle jag tolka den här undersökningen skulle jag säga att runt 80% inte alls upplever sig som särbehandlade, medan några enstaka procent upplever att de blivit särbehandlade. Men visst, rent teoretiskt kan det ju vara så att undersökningen visar att 45% blivit särbehandlade. Det är en tolkningsfråga. Men att resultatet av en undersökning är en tolkningsfråga är väl nästan definitionen på en dålig undersökning... Och jag tror att Sigbrits tolkning är mer gångbar i den politiska debatten än vad min tolkning är.

Tillägg skrivet 040125:
Sigbritt Franke skrev för ett par dagar sedan ett genmäle i Dagens Nyheter. Hon förklarar tolkningen av statistiken och gör den lite mer begriplig: de 45% kvinnorna som hon ansåg svarat att de blivit särbehandlade var de kvinnor som på någon av de fyra frågorna (med de sju svarsalternativen) inte valt "inte alls" som svar på alla fyra frågorna om de blivit särbehandlade. Eftersom högskolan har en nolltolerans mot särbehandling (fast den ska ju särbehandla underrepresenterat kön positivt, men det kanske räknas som... inte vet jag... något annat) så ansågs därför så många kvinnor blivit särbehandlade. Okej. Det gör den statistiska tolkningen lite mer förståelig. Kan väl bara säga att det var väl en himlans tur att de valt att bara ha en sjugradig skala så de inte valt en hundragradig skala där endast de som valt just svarsalternativ 1 på samtliga frågor räknas som icke-särbehandlade (ju fler alternativ på skalan desto mindre blir den särbehandling som krävs för att man måste svara att man blivit särbehandlad. Gör man skalan tillräckligt stor så kommer alla att svara att de blivit särbehandlade).

En annan intressant grej med Sigbrits svar till Bo är att hon i stort sett avfärdar hans kritik som ett personligt påhopp. Hon säger att anledningen till att han kommer med kritik förmodligen är psykologisk (hos Bo) och att det ska ses ur ett maktteoretiskt perspektiv (vad hon menar med maktteoretiskt perspektiv är oklart. Könsmaktteoretiskt? Härskarteknikerna?). Eh... ska man vara petig så kritiserade Bo hennes tolkning av resultatet och hon säger att det är ett personligt angrepp, och att Bo skulle ha gjort det av "psykologiska" skäl? Vem är det som kommer med personliga angrepp, skulle jag vilja fråga.

Det är värt att notera att Bo, när han hade en dispyt med Yvonne Hirdman (feministpolis* och historieprofessor) häromåret så trodde Yvonne att anledningen till Bos kritik stod att finna i hans barndom. Det är ju ett "bra" sätt att bemöta kritik...

* det är vad hon kallar sig själv

En till kommentar är att det vore intressant att se hur många av killarna som svarat att de blir särbehandlade. En gissning är att det inte är särskilt många. Det beror troligen på att inte så många killar blir särbehandlade, men jag tror också att killarna som svarat inte ens tänkt tanken att de också kan bli särbehandlade. Jag tror inte heller att de som gjort undersökningen varit så intresserade av vad killarna svarat, utan jag kan tänka mig att de ansvariga för undersökningen lite pliktskyldigt låtit killarna svara (för det verkar så konstigt om de inte fick svara, typ). När det gäller tjejerna så tror jag att tjejerna verkligen känner efter om de blir särbehandlade. Jag tror de helt enkelt är mer inställda på att känna av eventuell särbehandling. (Jag tänker på en artikel jag läste i höstas i tidningen Ergo, Uppsalastudenternas tidning, som innehöll uppmaningarna att ingen könskränkning är för liten för att anmälas, och att det är den utsatta som avgör vad som är en kränkning eller ej. I samma nummer kunde man läsa om en kvinnlig lärare som kände sig kränkt av att en manlig student dansat iklädd nunnedräkt i föreläsningssalen. Hon kände sig personligt kränkt och ifrågasatte studentens kvinnosyn och om han skulle kunna arbeta som läkare i framtiden med den kvinnosynen. Åsikterna om det hela gick isär, som det så fint brukar heta, men eftersom det är den som anser sig blivit kränkt som har tolkningsföreträde så kan man konstatera att studenten inte har en chans). Sammanfattningsvis: om exakt lika många av varje kön blivit särbehandlade tror jag ändå att fler tjejer än killar kommer att svara att de blivit särbehandlade eftersom killar inte tänker på att de kan bli särbehandlade och tjejer tänker på att de kan bli särbehandlade.

En kvinna i Skåne har anhållits för barnadråp. Hon är alltså misstänkt för att ha dödat sitt nyfödda barn. Två andra, en man och en kvinna, har anhållits för medhjälp till dråp. Mamman riskerar nu 6 års fängelse och medhjälparna 10 års fängelse.

Tillägg skrivet 040122: brottsrubriceringen är nu ändrad för dessa tre personer. Mamman är misstänkt för barnadråp alternativt mord. De två andra personerna är misstänkta för mord alternativt medhjälp till mord.

Jag har skrivit om barnadråpslagen tidigare; det är en lag som bara gäller för mammor som dödar sitt barn. Döms de efter den lagen får de maximalt 6 års fängelse. Vanligaste straffet är skyddstillsyn, men rättpsykiatrisk vård är också en vanlig påföljd. Pappor som dödar sitt barn och människor som hjälpt mamman att döda sitt barn döms som vanligt för dråp (maxstraff 10 års fängelse) eller för mord/medhjälp till mord (maxstraff livstids fängelse). Jag undrar om det kanske, kanske kommer att bli lite mer debatt kring den här lagen om och när en mamma får skyddstillsyn för att ha dödat sitt barn, och pappan som hjälpt till (kanske tappat upp vattnet i badkaret där mamman sedan dränkt barnet) får livstids fängelse...

Nedan kommer en text som är lite off-topic. Den handlar om barnadråpslagen och lite spekulationer om varför den är som den är och varför jag tycker det är en mycket märklig lag. Är du inte intresserad av det så kan du med gott samvete hoppa över det:

Förutom att det är märkligt med ett brott som bara kvinnor kan dömas för, så är det här en märklig lag. Lagen gäller bara om kvinnan är i upprivet tillstånd efter att ha fött barnet. Vissa kvinnor kan tydligen bli så förvirrade att de inte förstår vad de gör direkt efter själva nedkomsten. Om det är så att kvinnorna inte vet vad de gör, ska de då straffas över huvud taget? Med alla andra brott är det ju så att om man varit i ett sådant psykiskt tillstånd att man inte kunnat skilja på rätt och fel så får man inget straff. Är man psykiskt sjuk döms man istället till vård. Om man vid själva brottstillfället varit psykiskt sjuk, men vid tiden för domen inte bedöms vara i behov av vård, gissa vad som händer då? Jo, ingenting. Den åtalade blir fri och får traska hem. Sådant händer i praktiken väldigt sällan, men varför blir det inte alltid så när det gäller kvinnor som dödat sitt nyfödda barn? Märkligt.

Jag tror att den här lagen kommit till när vårt samhälle fungerade mycket annorlunda än det gör idag. Det är en gammalmodig lag, helt enkelt. Det här upprivna tillståndet som kvinnor kunde hamna i direkt efter nedkomsten tror jag kunde inträffa om kvinnorna fött ett s.k. oäkta barn, ett barn utanför äktenskapet, alltså. Förr i tiden innebar det ju en social katastrof utan dess like att föda ett barn och vara ogift. Detta i kombination med förbud mot abort (om det ens gick att göra abort) och förbud mot preventivmedel (och de preventivmedel som användes i alla fall fungerade dåligt) ledde självklart till att det inte var ovanligt att kvinnor hamnade i "upprivet tillstånd" när de fött sitt barn i smyg. I desperation dödade de sedan barnet och hoppades att de inte skulle bli upptäckta. Jag känner till många historiska fall i Sverige (och i Storbritannien, vars rättshistoria jag råkar vara intresserad av) där kvinnor begått ett sådant här brott och sedan halshuggits eller hängts (jag pratar om första halvan av 1800-talet och tidigare). Med andra ord har man inte sett den här typen av mord som lindrigare än andra typer av mord. Man har inte tagit hänsyn till den desperata situation som ogifta kvinnor kunde hamna i. Men, detta har ändrats. Uppenbarligen i Sverige, jag vet inte vid vilken tidpunkt, och i Storbritannien infördes en lag någon gång under 1920-talet som innebar att mammor som dödat sitt nyfödda barn slapp hängning, som annars var det obligatoriska straffet för mord. Så det här upprivna tillståndet som kvinnor förståeligt nog kunde hamna i har man börjat räkna med som en förmildrande omständighet.

Min tes var ju att det här upprivna tillståndet kom sig av att det var en sådan oerhörd social katastrof att föda barn utom äktenskapet. Men idag är det ingen katastrof att bli ensamstående mamma. Det är säkert ingen drömtillvaro, men ensamstående mammor blir inte utstötta av andra i samhället. Den förklaring till att vi ändå har kvar den mildare lagen är idag att kvinnor rent medicinskt/biologiskt kan bli förvirrade efter att ha fött barn. Stämmer den förklaringen verkligen? Kan kvinnor bli så förvirrade av själva födseln att de dödar sitt barn? Jag är varken läkare eller kvinna, så jag kan inte ge något svar på frågan, men håll med om att det är en märklig lag på många sätt.

Ett tv-program från UR går igenom tryckfrihetsförordningen och vilka undantag som finns, dvs. vad man inte får publicera. Bland annat så säger de att sådant som räknas som hets mot folkgrupp inte får publiceras. När de räknar upp vilka grupper man inte får hetsa emot (ex. människor med en viss hudfärg, religion osv) så råkar de nämna kön också. Det är fel. Just kön är undantaget och det går alltså utmärkt att hetsa mot kön. Man får skriva att kvinnor är dumma i huvudet, om man vill. Något sådant har jag faktiskt inte läst, men man får skriva så. Att män är dumma i huvudet (eller liknande påståenden) läser jag så gott som dagligen. Undrar vad feministerna skulle ägna sig åt istället om det skulle bli olagligt att hetsa mot kön...

Jag tror att anledningen till att tidningar kan ägna sig åt laglig hets mot män utan att skämmas är att de inte ser män som en grupp, till skillnad mot kvinnor som de anser vara en grupp (även om kvinnor inte enligt lagen räknas som folkgrupp). Nästa gång ni hör en feminist som klagar på att "män ses som människor, medan kvinnor ses som kvinnor" och "kvinnor ses som en folkgrupp trots att dom utgör 51% av befolkningen" så kan ni ju tänka på att det faktiskt finns vissa fördelar med att utpekas som folkgrupp.

Något relaterat: jag såg Jay Leno-show igår. Där pratade man om presidentvalet i USA som snart ska hållas. Dom pratade om olika kandidater och vad de kunde göra för att locka till sig väljargrupper som svarta, hispanics, kvinnor... Inte män. Håll med om att det hade känts udda om de hade sagt att "xx nu måste komma med det här förslaget för att locka fler manliga väljare i Kalifornien"? Att bli betraktad som folkgrupp gör ju att ingen ostraffat kan prata illa om gruppen (då blir du betraktad som rasist, antisemit eller liknande) samt att man får ett politiskt inflytande eftersom politiker måste ta hänsyn till gruppen (i alla fall om politikerna vill ha gruppens röster, och det brukar politiker vilja). Tillhör man då, som jag, dom som är vita, medelålders, heterosexuella män så tillhör man per definition inte någon grupp. Jag skulle nästan vilja påstå att man då är definerad att tillhöra en icke-grupp. Och därmed är det "tillåtet" att hetsa mot den gruppen.

Som en fotnot till detta kan jag säga att jag vet att radioprogrammet Freja (som sedan nyår tack och lov är nedlagt) är anmält till Granskningsnämnden (och möjligen också polisanmält) för att de sänt inslag där de hetsat mot folkgrupp. När de använder standarduttrycket "vita, medelålders, heterosexuella män" som mall för att beskriva de som står för allt dåligt i samhället så hetsar de faktiskt mot folkgrupp. Att hetsa mot kön är som sagt helt lagligt, och att hetsa mot män är inte bara lagligt utan också accepterat i samhället, men de nämner ju i uttrycket både hudfärg och sexuell läggning och bryter därför klockrent mot lagen om hets mot folkgrupp. Jag tror dom här anmälningarna kommer som en överraskning eftersom ingen tänker på vita och heterosexuella som folkgrupper, och därmed är det socialt accepterat att hetsa mot dem, och nu ställs alltså sådant som är socialt accepterat mot det som är formellt olagligt. Yummy! Det ska bli kul att se vad det här leder till...
---
Kåserande:

Bara Bengt

Män har inget kön. Vita har ingen hudfärg. Heterosexuella ingen sexuell läggning.
Kristna har ingen religiös tillhörighet och medelålders ingen ålder.
Det finns människor som inte är något. Människor som bara är "Bengt".

Att vara Bengt, är att vara bara Bengt.

Du kanske har tänkt, att du skulle vilja vara Bengt? Men har du då tänkt,
på att ingen annan tänker på Bengt?

Visst kan Bengt sitta i en styrelse; visst kan han vara stor, stark och stursk.
Men oftast är Bengt som Bengt är mest. Bara en helt vanlig Bengt.

[slut på kåserande]
---
AnnaCarin Andersson (jo, hon stavar själv sitt namn så) skriver en krönika i GT med rubriken "Vi hoppas vi är jämställda". Hon berättar om hur hon åker tjejtaxi från en föreläsning av Gudrun Schyman och om hur bra hon tycker filmen Hipp, hipp, hora är (som jag självklart måste se, för jag känner på mig att den kommer att vara viktig i genusdebatten). Nåja, jag skippar för tillfället hennes tema och kommenterar ett annat stycke i hennes text: "Studier bevisar att fortfarande idag, år 2004, när en vuxen person ser ett spädbarn i blå kläder som gråter kommer kommentaren: Oj vad han är arg. Om man visar samma person ett barn i rosa kläder heter det att: Oj vad hon är ledsen. Pojkar är arga om de gråter, flickor är ledsna. Om du visar ett barn i vita kläder som gråter blir personen så förvirrad och måste fråga vad det är för kön på bebisen innan man beslutar sig för hur man skall reagera på gråten. Detta är intressant". Kommentar: jag ska inte komma med mina gamla vanliga kommentarer om att "jaha, är det då bättre att bli betraktad som arg om man gråter än att bli betraktad som ledsen? Det är väl bättre att bli tröstad om man gråter än att bli betraktad som arg?", utan nu tänkte jag på det här med könsroller... och om att till och med den minsta bebis har en "könsroll", eller åtminstone är placerad antingen i pojkfacket eller flickfacket.

Ni har säkert läst på andra håll att flickor får rosa täcken på BB och pojkar får blå, och redan där och då börjar vår uppfostran till de könsroller vi sedan får som vuxna (tror för övrigt att åtminstone här på BB i Gävle får alla gluttingar gula filtar, men det känns kanske som att det kvittrar. Point taken, när det gäller färgens på filtarna betydelse). Nu till ämnet könsroller. Har vi könsroller? Ja. Det har vi. Vad jag vet finns det inte något samhälle där män och kvinnor förväntas beté sig på samma sätt, klä sig på samma sätt, göra samma saker osv. När feminister kommenterar könsrollernas biologiska grund så sker det ofta spydigt, typ "hö,hö. Vadå, tror du det finns särskilda leka-med-dockhus-gener eller? Eller är det generna som gör att killar leker med bilar och gillar blått?" (höll på att lägga till texten "*fniss* Är du lite dum i huvudet eller?" men det gjorde jag inte). Nej, naturligtvis sitter det inte i generna att pojkar ska gilla blått och flickor rosa (fast... har det undersökts i andra samhällen? (*ler finurligt*)). Jag tror i alla fall inte vilka färger man gillar sitter i generna. Men... kan det inte vara så att vi genetiskt är programmerade till att ha könsroller? Själva könsrollerna, åtminstone våra ytliga könsroller (berättar längre ner vad jag menar med ytliga könsroller), kan variera från samhälle till samhälle, men ATT vi har könsroller kan väl vara genetiskt? Könsrollerna är inte genetiska, men könsroller är genetiskt, får bli en slogan. För det här som AnnaCarin skriver om ovan i citatet, att människor blir förvirrade om de inte vet könet på den som de träffar, tror jag är genetiskt.

Jag gissar att även i andra samhällen så blir människor nervösa om de inte omedelbart vet könet på en annan människa. Kanske är det så att däggdjuret människan vill veta andra individers kön. Exakt varför människor skulle vara så intresserade av att få veta andras kön vet jag inte, men jag kan tänka mig att eftersom den andra personens kön avgör hur vi ska behandla den individen så vet vi inte riktigt hur vi ska behandla individen förrän vi vet vad personen har för kön. Compreende? Men om svaren till anledningen till att vi så förtvivlat gärna vill veta vad andra har för kön är genetiskt betingade och skapade under årmiljoner så lär vi inte kunna studera vårt nuvarande liv och samhälle för att hitta någon vettig förklaring. Den jobbiga förklaringen kanske är: det bara är så.

Som sagt tror jag inte att själva könsrollerna är genetiska, men min hypotes är att det är genetiskt att vi har könsroller. Vad beror då könsrollerna på? De mer ytliga könsrollerna, som t.ex. vilken färg man gillar, är antagligen kulturellt skapade bara för att markera skillnad, dvs. signalera könstillhörighet. Återigen: vår drift, eller benägenhet kanske man ska säga, är att markera skillnad och att välja färg/kön, men att färgpreferens och vilka enskilda färger som tillhör olika kön, måste vara kulturellt (kan tänka mig att det inte bara är så att färgerna som olika kön sägs gilla varierar mellan olika samhällen, utan också att det i vissa samhällen är så att färgpreferens inte har med kön att göra).

Om vi då har könsroller, och könsroller är genetiskt betingade, hur ska vi då hantera detta? Avskaffa könsrollerna - nej. Det går i sådana fall inte. Förändra könsrollerna - ja, det går. Kan man förändra könsrollerna hur mycket som helst? Oops! Nu kommer jag in på ett väldigt känsligt ämne. Om könsroller är genetiskt betingade, är då könsrollerna genetiskt betingade? Finns det en grundläggande kärna av könsroller som inte går att förändra? Om man säger så här: alla samhällen har könsroller, och om du beskriver könsrollerna i ett valfritt samhälle så kan du omedelbart säga vilken könsroll som är manlig och vilken som är kvinnlig. Varför kan du det? Om könsrollerna enbart vore kulturella skulle du inte kunna veta vilken könsroll som tillhör vilket kön om du inte känner till den kulturen...

För att nyansera debatten om könsroller kanske vi måste tänka oss att det finns a) ytliga könsroller som bara är en slags markering, eller signal, och inte har något annat syfte (t.ex. färgpreferens) och b) grundläggande könsroller som mer är tecken på könstillhörighet. Vågar inte ge exempel på sådana könsroller, men det är dom könsroller som är gemensamma i alla samhällen.

I slutändan står man där och ska försöka säga om ett jämställt samhälle är ett samhälle som saknar könsroller. Kan ett samhälle vara jämställt först när det saknar könsroller? Det beror nog på vem man frågar. Enligt feminismen kan det nog inte vara jämställt förrän alla statistiska skillnader mellan män och kvinnor är borta. Feminismen kan hitta valfritt statistikområde och se skillnaden mellan män och kvinnor och välja att förklara skillnaden mellan könen med ojämställdhet. Så länge vi är människor, och det lär vara rätt länge till, så tror jag vi kommer att ha könsroller och så länge vi har könsroller kommer vi att skilja oss åt statistiskt. Därför tror jag att vi måste hitta något annat sätt att mäta jämställdhet än att titta på statistiska skillnader mellan kön. Att definiera jämställdhet som "jämn könsfördelning" eller "50/50" tror jag inte är framkomligt. Ett samhälle måste kunna betraktas som jämställt även med statistiska skillnader mellan män och kvinnor. Det är också lätt att tänka sig att bara för att man inte har några statistiska könsskillnader inom något område så har man ändå inte det som jag skulle vilja kalla jämställdhet. Så ett nytt mått på jämställdhet behövs, please.

Expressen igår:

"Bonden ångrar bittert att han annonserade efter en livskamrat i tidningen Land.
In flyttade en kvinna från Livets ord som misshandlade honom och krävde samlag fyra gånger om dagen.
Men när hon dragit i hans penis så att den blev blå åkte hon ut.

Äktenskapsdramat, som utspelat sig i en by i Ljungby kommun, har efter polisutredning nu lett till ett strafföreläggande för en kvinna från Uppsala.
I förhör berättar bonden att hans nya fru direkt ville bestämma allt och att han var rädd för henne.
Enligt bonden har hon misshandlat honom, på slutet flera gånger i veckan. Vidare har hon rivit sönder hans släktbilder och slagit sönder inredning.
Efter ett sexbråk i dubbelsängen på morgonen 2 december gick han till polisen och skilsmässoadvokaten.

Kraftiga ryck
Polisen har fått två olika versioner om vad som hände.
Bonden säger att han vaknat vid femtiden och då känt efter om den var vaken. Även om han var trött och inte orkade tänkte han sig ett samlag frun brukade kräva fyra om dagen, något han försökte leva upp till eftersom hon blev lugnare efteråt. I sängen bredvid låg frun otillfredsställd och sa att han bara tänkte på sig själv under sexakterna.
När jag klivit upp tog hon ett tag runt penis och ryckte kraftigt tre gånger. Det gjorde mycket ont, säger bonden i förhör.
Kvinnan medger att hon tar de sexuella initiativen. Men den här morgonen uppfattade hon det som att maken låg och onanerade, något hon blev rasande över.
Jag slet sönder hans kalsonger och tog tag i hans penis för att det skulle göra ont. Troligen släppte jag när han skrek aj, säger hon.
En läkare konstaterade senare på dagen blåa missfärgningar på penis.

Blev rik på kuppen
Kvinnan accepterar böter, 1 200 kronor är utdömt av åklagare.
Hon kan trösta sig med att det inte skrevs något äktenskapsord varför hon nu lämnar Småland smått förmögen."

Kommentar: ja, vad ska man säga... 1200 kronor i böter. Det var ett lindrigt straff efter det här "äktenskapsdramat". Hon har misshandlat honom flera gånger i veckan, rivit sönder släktbilder, slagit sönder inredning, hon har krävt samlag fyra gånger om dagen ("något han försökte leva upp till eftersom hon blev lugnare efteråt", som det står). I den sista händelsen, som av tidningen kallas "sexbråk", så går versionerna isär, men enligt kvinnan så har hon slitit sönder hans kalsonger och tagit tag i hans penis för att det skulle göra ont (enligt läkare blev det blåa missfärgningar på penisen). Det är självklart fridskränkning det handlar om, och det kan ge mellan sex månader och sex år i fängelse. För kvinnor blir det troligen lägre (se min kommentar 16 december 2003, där en kvinna fick skyddstillsyn för fridskränkning). Men så finns det här sexuella också. Att hon kräver samlag som han går med på för att hålla henne lugn är faktiskt våldtäkt. Och eftersom det handlar om upprepade fall så borde det kunna ses som grovt brott, dvs. grov våldtäkt. Maxstraffet där är 10 års fängelse. När det gäller fridskränkningsbrottet så kan åklagaren, vad jag förstår, använda den brottsrubriceringen om åklagaren vill. Handlar det om män som blir utsatta kanske det inte är lönt att gå på den brottsrubriceringen utan att det är bättre att åtala för misshandel istället, tex. som i det sista fallet där kvinnan slet sönder mannens kalsonger och misshandlade hans könsorgan så att det blev blåfärgat. Men det blev alltså bara böter. Tror ni att, om jag gick ut på stan och slet sönder trosorna på en tjej och misshandlade hennes könsorgan så att det blev blått, att jag skulle komma undan med bara 1200 spänn i böter? Förhoppningsvis inte. Lägg till brottet grov våldtäkt, och ni förstår att jag tycker 1200 spänn i böter är väldigt... "billigt".

Tyvärr tror jag inte det handlar om en ovanligt dålig åklagare. Jag tror inte heller det bara handlar om en bra åklagare som använt en dålig lag (eller rättare sagt en lag med ett dåligt förarbete, se min kommentar 16 december 2003). Jag tror istället det handlar om att män inte ses som offer. Så jag tror att det tyvärr är vårt samhälles syn på män som leder till en sådan här 1200-spännsdom.

Fotnot: strafföreläggande, som det pratas om i artikeln, är något som kan användas vid enklare brott där den åtalade accepterar straffet som åklagaren föreslår. Vid sådana tillfällen hålls inte heller någon rättegång.

I Gefle Dagblad läser jag idag om att ca 1000 barn rövats bort från Bangladesh under de senaste tre och ett halvt åren. Könsuppdelat var det 510 pojkar och 457 flickor. För pojkarna handlade det om pojkar under 10 år som förts till länder runt persiska viken för att användas i barnarbete, och för flickor handlade det om flickor 11-16 år som förts till olika länder för att användas inom sexindustrin. I artikeln i Gefle Dagblad får vi också veta att en FN-rapport säger att under 1990-talet fördes 30000 kvinnor, främst unga flickor, bort från Bangladesh. Okej... Undrar om FN-rapporten berättade om hur många män och pojkar som förts ut ur landet? Tror inte det. Och om den gjorde det så skrev inte Gefle Dagblad om det. Men jag är positivt överraskad över att de bortrövade pojkarna i alla fall togs upp i statistiken för de senaste tre och ett halvt åren. Hade ju varit smaskigt om man hade skrivit något liknande "pojkar drabbas värst" (antar att om det hade varit 510 flickor och 457 pojkar som rövats bort hade man skrivit "flickor drabbas värst") men eftersom det nu var pojkar det handlade om så är det såklart helt plötsligt ingen könsfråga.

Jag förstår att nu sitter många och tänker "men herregud! Flickorna blir ju utnyttjade inom SEXindustrin! Det är ju så mycket värre!". Jo, jag vet att det anses så. Sådant här går inte att diskutera i Sverige, eftersom så många människor ser sexindustrin som Helvetet med stort H. Inget argument biter. Om 1 flicka hamnat i sexindustrin och 1 miljon pojkar blivit slavarbetare så är det "flickor drabbas värst" ändå. Tillspetsat: det kommer inte att skrivas några FN-rapporter om slavarbetande pojkar så länge flickor jobbar i sexindustrin... (som sagt, det var tillspetsat. Säkert finns det någon FN-rapport om slavarbetande pojkar. Bara för att Gefle Dagblad inte berättar om dom innebär det ju inte att dom inte finns, men jag hoppas ni förstår mitt resonemang i alla fall).

Egentligen är det inte rationellt att se sexindustrin som det värsta ödet. Objektivt så är det säkert många av pojkarna som råkar ut för lika hemska saker, och i extremfallen säkerligen värre saker, än vad genomsnittsflickan i sexindustrin råkar ut för. Problemet är väl att det inte går att se på sådana här saker objektivt. Jämför man en 6-årig pojke som sitter fastkedjad i väggen, blir slagen dagligen, får för lite mat och tvingas arbeta 14 timmar om dagen, med en 15-årig flicka som jobbar på bordell så är det flickan som "vinner" i tävlingen om vem som anses lida mest. Det spelar ingen roll vad flickan i övrigt har för situation, men jobbar hon på bordell och "säljer sin kropp" så är hon per definition utsatt för den grövsta kränkning som en människa kan vara. Frågan man måste ställa sig är vem som definerar kränkningarnas storlek. Jag tror att detta skiljer sig från samhälle till samhälle. I Sverige anses att sälja sin kropp som den yttersta förnedringen, men så behöver det ju faktiskt inte vara i andra samhällen. Jag känner att vissa av er när ni läser det här direkt får taggarna utåt och tänker "va?!?? Försöker han säga att prostituerade har det bra? Att dom kanske VILL vara prostituerade?? Vilket svin!". Talar lugnt: nej, jag säger inte att prostituerade har det bra och att de vill vara prostituerade, jag säger bara att vad som anses vara den yttersta kränkningen och förnedringen förmodligen varierar från samhälle till samhälle. Fråga dig själv: varför tror du att jag ansåg mig tvungen att ha den här sista brasklappen? Jag anser att det var för att den här frågan är så känslig i Sverige att det inte går att ens uttrycka någon nyans i uppfattning utan att man anses tycka rakt motsatt (och... vara en ond människa, eller nått). För att sammanfatta detta resonemang tycker jag att vi måste ta en bortrövad pojke på lika stort allvar som en bortrövad flicka. Vi kan inte ägna oss åt att sitta och jämföra deras lidande.

Något helt orelaterat egentligen: när jag skrev om det här tänker jag på när jag under förra året hörde nyheten om att gruvarbetare i Ukraina hade dött i någon olycka. Kommer inte ihåg exakt antal (har för mig 20-30 stycken) men i den rapporteringen så sa man att Ukraina på inget sätt var värst i olycksstatistiken, och att bara i år (dvs. det året, 2003) så hade över 4000 människor dött i gruvolyckor i Kina. Jag vet inte hur stor andel av dessa gruvarbetare som dör varje år som är män. Sådant rapporteras såklart inte eftersom det handlar om män. Men jag utgår från att i stort sett alla som dör i gruvor är män. Om det vore så att i stort sett alla som jobbade i gruvor vore kvinnor, hur hade det då rapporterats? Och hur hade vi då sett på den branschen? Hade vi tänkt, som det nu verkar att man gör, att "ja det är ju tråkigt att så många dör... men det får man räkna med. Det är ju ett farligt jobb"? Jag tror inte vi hade haft shit-happens-attityden, utan då hade könsglasögonen farit på och alla som dött hade inte bara varit människor som dött, utan kvinnor som dött, och man hade frågat sig varför kvinnor tvingas till sådana farliga jobb (svaret hade nog blivit "för att kvinnor har så låg status och samhället, manssamhället, ger dom inga möjligheter till alternativa jobb" osv.) och så hade det ordnats FN-konferenser för att se hur man skulle kunna skydda dessa utsatta kvinnor. Ok, det här var spekulativt, så ni får tro vad ni vill, men jag tror inte det är allt för långsökt.

Läste nyss på SVT-text att polisen misstänker ett nytt barnadråp i Skåne (det förra var för en vecka sedan). Enligt SVT-text vill inte polisen uppge om det finns någon misstänkt för barnadråpet. Barnadråp är alltså någonting som endast barnets mamma kan dömas för, så... vet ni vem jag tror är misstänkt för barnadråpet? Jo, mamman. (*duh*)

Se kommentar 19 januari 2004 om det förra barnadråpet.
---
Läste för några dagar sedan att Sveriges enda prostituerade*, Rosinha Sambo, har begärts i personlig konkurs. Rosinha är den första och enda i Sverige som uppgett i deklarationen att pengarna kommit från prostitution. Varje månad fick hon ett inbetalningskort från Skattemyndigheten på... jag har för mig att det var över 60000 kr, som måste prostitueras ihop. Rosinha ska ha tack för att hon ställt till med lite debatt, bland annat när hon flera gånger försökt polisanmäla staten för att de tar emot pengar från prostitution. Hennes anmälningar har hela tiden avskrvits med olika motiveringar, bland annat att man inte kan polisanmäla staten. Senast hade åklagaren lagt ner utredningen för att, som hon sa, 'Rosinha sysslar ju inte med något olagligt, så då är det inget brott av staten att ta emot skatt från henne'. Åklagaren hade tydligen missat det där med att även om själva prostitutionen är laglig, så är det olagligt att tjäna pengar på andras prostitution.

* jag vet att det är lite raljant att kalla Rosinha för Sveriges enda prostituerade, för naturligtvis finns det massor av andra som är prostituerade också. Det är bara det att dom inte betalar skatt på sina inkomster. Jag tror dock inte att polisen, när de tar fast någon som betalat för sex, samtidigt frågar den prostituerade "hörrudu, betalar du verkligen skatt på det här?". Sådant ser de nog mellan fingrarna med. Håll med om att det vore komiskt om man undersökte hur stor prostitutionen är i Sverige med hjälp av taxeringslistor, och så när man gått igenom alla inkomster som deklarerats så säger man "...näe... Det finns inte en enda prostituerad i Sverige, faktiskt...".

Lokala TV4-nyheterna berättar om att det har varit bråk mellan några killar på en högstadieskola. Rektorn intervjuas och säger att det handlar om 'ungtuppar som är i den åldern att de vill markera revir'. Så kanske det är, men känns det inte som den typen av uttryck inte går att använda när det gäller flickor? Förklara något problem där tjejer varit inblandade med att det gäller "unghonor", "småhönor" eller något sådant? Njee. Tror inte det skulle låta så bra.
---
Aftonbladet har idag en artikel (med rubriken Vapenexperten: någon måste ha hjälpt henne) om ett uppmärksammat mord som skedde i Knutby för någon vecka sedan. En kvinna sköts till döds och en man skottskadades, och en 26-årig kvinna sitter häktad för brotten. Hon har erkänt, men det finns många frågetecken i fallet. En vapenexpert intervjuas i Aftonbladet. "- Att en liten tjej helt ensam lyckas skaffa och skjuta med ett så tungt vapen anser jag uteslutet", säger experten. Vapnet väger 1,5 kg och är 30 cm långt. I artikeln så kallar man flera gånger den 26-åriga kvinnan för "flickan". Ibland måste jag faktiskt hålla med feministerna om att kvinnor förminskas. Vad händer om domstolen också har inställningen att "nämen inte kan väl en liten flicka..."?

Fortplantningsforskaren Ulrik Kvist skriver idag en artikel i Aftonbladet om att han är orolig över att barnafödandet kommer allt senare i våra liv. Han skriver att de flesta kvinnor är över 30 år när de får sitt första barn, medan den biologiskt optimala åldern för kvinnor att föda barn är när de är 17 år (fråga mig inte hur han har räknat ut det, vi får väl tro honom på orden). Ju längre upp i åldrarna kvinnor, och män också för den delen, kommer, desto svårare blir det att få barn. Fertiliteten minskar, helt enkelt. Vad är då anledningen till att vi väntar längre och längre med barnafödandet? "En orsak är att debatten om jämställdhet sällan dras till sin spets. Förutsättningarna för graviditet, amning och barn utelämnas i debatten. Kvinnans möjlighet att studera, göra yrkeskarriär och själv bestämma över sin sexualitet får hon, hennes man och samhället betala för med minskad fruktsamhet", skriver Ulrik. Här är han ute på känslig mark. Sedan 30-40 år tillbaka i tiden har vi ju idealet av att kvinnan ska utbilda sig och göra karriär precis på samma sätt som männen. I den feministiska världsbilden är hemmafruar ett misslyckande. Könsrollerna ska minska, och då måste kvinnor och män leva på samma sätt. Också jag vill att unga kvinnor ska kunna utbilda sig och göra karriär utan att hindras av barnafödande. Men man måste också erkänna att det finns en baksida, och den är att vi skjuter upp barnafödandet längre och längre. Så länge idealet i samhället är att vi ska jobba, göra karriär, "förverkliga oss själva" (vilket konstigt uttryck, för övrigt), inte låta oss bli begränsade av könsroller eller vår biologi,  och så länge barn är ett hinder för allt detta så kommer barnafödande att vara lågprioriterat. Vi kan låtsas att det inte är så, eller så kan vi bejaka de nuvarande idealen och betala i kassan på väg ut. För det finns en prislapp på idealen.

Skulle det lösa situationen om papporna var hemma lika mycket som mammorna? Säkert skulle det födas fler barn tidigare i livet, eftersom kvinnorna skulle känna sig mindre hämmade karriärsmässigt, men idealen om yrkeskarriär o allt det där andra skulle finnas kvar och eftersom både män och kvinnor har samma ideal (de sju senaste orden var viktiga, läs dom igen) så kommer vi ändå att ha relativt låga födelsetal och barnen kommer att komma sent i livet. I slutändan står vi där och tvingas välja mellan ett samhälle med många yrkesverksamma individer eller många barnlediga individer (och många barn, så klart).

Hur kan vi göra för att lösa den här situationen? Antingen får vi se till att det inte blir något hinder att jobba även om man föder barn. Avskaffa föräldraförsäkringen är en möjlighet. Kvinnan får vara hemma kanske en vecka i samband med förlossningen och sedan är det marsch pankaka till jobbet igen. Så fungerar det i många andra länder, och bygger vi ut dagis ordentligt så kommer det att fungera även i Sverige. Jag vet inte hur feministerna skulle ställa sig till ett sådant förslag. Konstigt att ingen har föreslagit det, faktiskt.

Den andra möjligheten som jag ser är att vi förändrar idealen så att det är mer ok att stanna hemma med barn och att låta karriären vila. Här VET jag att feministerna skulle sparka bakut direkt. KVINNOFÄLLA är ordet de använder om man föreslår t.ex. vårdnadsbidrag (för den som inte kommer ihåg så var vårdnadsbidrag någonting som fanns under ett par år på 1990-talet som innebar att en förälder fick stanna hemma och ta hand om barn och få bidrag för det. Lite som ett utökat barnbidrag, under förutsättning att du själv tog hand om ditt barn istället för att ha det på dagis). Ett skojigt experiment man skulle kunna göra är att testa var gränsen går innan ett förslag klassas som kvinnofälla: man föreslår höjning av barnbidraget med x antal kronor, och så inväntar man reaktionerna från feministerna. Är den föreslagna höjningen så pass liten att de inte tror att några kvinnor kommer att känna sig frestade att gå ner i arbetstid så kommer de att vara tysta. Då får man föreslå en lite större höjning och vänta igen. Är det fortfarande tyst från feministerna så tar man i lite till och föreslår en ännu större höjning. Till slut kommer man till en nivå där förslaget om höjning kommer att avfärdas med att det är en "kvinnofälla". På så sätt kan man få reda på exakt var gränsen går... [ok, det var ett märkligt experiment]. Hur som helst, man "får" inte komma med förslag som gör det "för lätt" för en förälder att kunna avstå från sin karriär och istället prioritera barn, för det bryter mot det ideal som råder idag. Om vi ändå på något sätt kan förändra idealen så tror jag att fler barn kommer att födas och att medelåldern för förstföderskorna sjunker.
-
Tillägg skrivet 040130: ibland får man svar på sina funderingar fort. Dagen efter jag skrivit det här om vårdnadsbidraget och att förslag liknande det avfärdas som kvinnofällor (någon som hört talas om en mansfälla?) så kommer Kristdemokraterna med ett förslag om barndagar. Varje barn ska få 300 dagar som föräldrarna kan ta ut och få 200 kronor per dag (detta utöver den vanliga föräldraförsäkringen). Kd vill inte att dagarna ska kvoteras så att hälften ska gå till mamman och hälften till pappan, utan det får föräldrarna bestämma helt själva. I Rapport så utfrågas några personer från Kd om förslaget. Självklart frågar reportern ett par kristdemokratiska män om de själva varit hemma med sina egna barn, så att de skamset får svara att de inte varit hemma så mycket (kunde inte reportern fråga några kvinnor om de jobbade när deras barn var bebisar istället?), och reportern var intresserad av just det här med att dagarna inte behöver delas lika mellan mamman och pappan. Hon (reportern) får svar, och sista frågan i reportaget är formulerad som ett påstående: "Det här låter ju som en kvinnofälla". "Nej", blir det korta svaret från en kristdemokrat. Sedan är inslaget slut. "Great"! Jag tycker inte att reportrar ska komma med egna omdömen. Ville hon så förtvivlat gärna tala om att hon tyckte förslaget var en kvinnofälla kunde hon ju ha avslutat med att intervjua ett par tre feminister och fråga om de tyckte att förslaget var en kvinnofälla. Alla hade självklart svarat att det tyckte de, och så hade reportern därmed fått berätta om sin egen åsikt. Det är ju så det brukar gå till i media.

Jag kan nästan lova att inom en vecka så kommer det en debattartikel från någon känd feminist som verbalt kommer att slakta Kristdemokraternas förslag. Och jag lovar att ordet kvinnofälla kommer att nämnas i artikeln.

Debatten om kvotering har fått lite nya argument. Nu handlade det inte om könskvotering, utan etnisk kvotering, men i alla fall. Kvoteringsprincipen är ju densamma. Uppsala universitet hotas av stämning eftersom de till sin juristlinje, med 300 platser, har reserverat 30 platser för studenter med båda föräldrarna födda utomlands. Två tjejer med föräldrar som är födda i Sverige kom inte in, trots att de hade bättre betyg än samtliga de 30 i kvotgruppen. Kommentarerna till detta börjar nu komma från "proffstyckarna" och de är, vad jag har hört, samstämmiga i sina fördömanden av kvotering. Kvotering kallas orättvist, "farligt", fel osv. Utbildningsminister Thomas Östros säger att han tycker kvotering är helt fel väg att gå. Så när Mona Sahlin kommer med ett förslag om könskvotering till företagsstyrelser (vilket hon med all sannolikhet kommer att komma med) så vet vi ju vad regeringskollegan Thomas Östros tycker om kvotering... he, he. Allvarligt talat så ska det bli spännande att se om "proffstyckarna" är lika fördömande när det gäller könskvotering som när det gäller etnisk kvotering. Och om Mona Sahlin, som ju både är jämställdhetsminister och integrationsminister, tycker att det är ok att kvotera in kvinnor i styrelser, varför lägger hon i sådana fall inte fram något förslag om att kvotera in invandrare i styrelser? Vad är skillnaden?
---
En debattartikel från NorrbottensKuriren:
"Gubbar, gubbar, gubbar ...
 

JAG ERKÄNNER. Jag är en gubbhatare. Jag kan inte hjälpa det, men gubbarna står mig upp i halsen.

Gubbar, gubbar, gubbar

överallt. Det är kd-gubbar,

EU-gubbar, regissörgubbar,

programledargubbar, sportkommentatorgubbar, domargubbar, presidentgubbar,

presidentkandidatsgubbar, låtskrivargubbar, Skandiagubbar, bluffgubbar och snuskgubbar.

Nu är ju jag en ung, frisk och uppkäftig flicksnärta på 21

svåra år, så det ska erkännas att det är många män som för mig faller under beteckningen

"gubbe". Till att börja med alla som är över 35 och av det

manliga släktet, är i mina ögon gubbar.
 

ÄR MAN UNDER 35 kan man även klassas som gubbe om man antingen:

1. är tunnhårig, lönnfet och glasögonprydd och raggar på småbrudar som mig på krogen, trots att man rakt ut bett dem

retirera till det röv… ursäkta rävhål de krälat sig upp ur.

2. beundrar Jan Guillou och Bingo Rimér och har en lika föråldrad syn på vad som är

viktiga ingredienser i en nyhetstidning som Johan Hakelius; det vill säga de anser att lättklädda flickor på sidan tre inte är något att reta upp sig på, utan tvärtom bör ses som ett lika roligt och modernt inslag idag som för 60 år sedan. Eller

3. de dricker mer än fem Norrlands guld i veckan och skrattar högt åt serier som Alla älskar Raymond och Nilecity (mera överskattade gubbar än Killinggänget får man leta efter) eller tänker äntligen någon som säger sanningen när stofilgubbe efter stofilgubbe kläcker ur sig

korkade kommentarer om tjejer och sport eller homosexuella ishockeyspelare i Sportklubben.
 

KORT SAGT, världen är full av gubbar, och om man slapp se

deras fula trynen hela tiden kanske man skulle kunna få lite lugn och ro, men icke. Gubbarna kan inte hålla sig borta. De tränger sig före i trapporna utanför Åhléns, de dreglar efter tjejer på stan, de pratar (och pratar, och pratar …) på folkmordskonferenser, de låter våldtäktsmän slippa undan straff i tingssalarna, de tycker de är roliga nog att ha sina egna (exakt likadana) värdelösa pratshower i TV, de håller fanatiska tal som ska göra dem till presidenter, de hasar runt på hockeyrinkar och slår ut tänder på varandra för

X antal miljoner i timmen, de pratar alldeles för högt i sina

headsets på tunnelbanan, de

intervjuas ständigt på TV för att deras penisar gjort dem till

kommunchefer, påvar, ministrar, kungar, sportlegender,

presidenter, statsministrar, näringslivspampar och hyllade författare.

BLÄÄÄ! UUURK! TVI! Jag står inte ut med att se en enda gubbe till! Ge mig Mona Sahlin, ge mig mera Maud Olofsson, ge mig Margot Wallström, ge mig mera Carin Götblad, Linda Skugge och riktigt roliga Maria Lundqvist – jag blir så glad när jag ser dem! Ge mig en kvinnlig statsminister och jag är DIN FÖR EVIGT!

Om jag fick bestämma skulle jag rensa upp i gubbträsket med en machete, nej det räcker inte, jag skulle använda en snöslunga, nej det räcker ta mig tusan inte heller, jag skulle ta chansen och dra fram med en armé av stridsvagnar á la Bush och meja ner de allihopa!
 

INTE EN MAN på någon viktig post så långt ögat når, inte en

enda nonchalant gubbstrutt kvar i lagens korridorer och inte en enda buffel i talarstolen i riksdagen. Statsministerposten

skulle vara tom, varenda VD-stol på vartenda företag i hela

Sverige skulle vara ledig och det skulle susa ödsligt på sportarenorna. För att vänta på att gubbarna ska dö bort, det har vi inte tid med.

Alla vi unga tjejer, som väntar på att ta över, kommer innan dess att hinna gå under av leda och frustration. Vi kommer snart att ha tappat öronen av allt gubbsnack, kräkts sönder våra egna stämband som en reaktion på deras ständiga uppenbarelser i vartenda medium och fått blåslagna knäskålar som ett

resultat av allt självförsvar på krogen.

Och det förlorar ju gubbarna också på, för det kommer

nämligen inte att avlas fram

någon ny generation med små snorgubbar som växer upp till tonårsgubbar för att slutligen bli äckelgubbar och sedan gammgubbar i sina förfäders fotspår.

NEJ, DAGENS UNGA LIVMÖDRAR håller redan nu på att bomma igen och låsa om sig som ett

direkt försvar mot gubbinvasionen.

Herregud, en miljon till den som uppfinner mig ett anti-gubbserum som jag kan ta varje morgon för att undvika panikattacker orsakade av denna fruktansvärda GUBBTERROR.
 

Stina Zakrisson

på gränsen till nervsammanbrott

– studerande i Kiruna och Stockholm"

Det här var en debattartikel alltså. Inte en insändare. En debattartikel ska skapa en debatt, och förväntas alltså få ett svar. Men finns det någon som blir sugen att börja debattera efter att ha läst det här? Det känns inte som någon konstruktiv början. Män får ofta kritik för att de är så tysta i jämställdhetsdebatten, men det kan nog ibland bero på att det inte finns någon ingång i debatten för män. Det blir taggarna utåt direkt. Antingen så ignorerar man påhoppen eller så ger man sig in i debatten med ett enda syfte: att utan nåd smula sönder och förinta fiendens argumentation.

Jag noterar också att det är relativt vanligt med artiklar som är öppet mansfientliga och sexistiska mot män, men att någon artikel som är öppet sexistisk mot kvinnor mig veterligt inte förekommit i etablerade tidningar. Ni får gärna maila mig om ni hittar någon artikel som är öppet sexistisk mot kvinnor.

Tillägg skrivet 040207: läste att tidningen fått mycket klagomål för att de publicerade artikeln. Redaktören försvarade sig med att artikeln var ironiskt skriven (han skrev att han inte kunde förstå hur någon kunde undgå att förstå ironin) och att man skulle läsa artikeln humoristiskt. Jag har läst lite för många liknande artiklar för att jag riktigt ska uppskatta den här typen av humor, sedan undrar jag, stämmer det verkligen att det var ironi? Menade den här Stina Zakrisson att det var en ironisk artikel som bara var på skämt, eller var den på allvar men redaktören trodde att det var ironi? Det är möjligt att redaktören på NorrbottensKuriren, som för övrigt har partibeteckningen (Moderat), inte har läst tillräckligt många feministiska artiklar för att förstå att de faktiskt kan se ut så här. Ett gott råd till redaktören får väl bli att inte skämta på samma sätt om negrer eller judar, för det kan misstolkas. (Eller så kanske redaktören alltid ska betrakta feministiska artiklar som skämt *ha ha*)

Gefle Dagblad har en konstig ledare idag. Den handlar om att jämställdheten i Saudi-Arabien är urusel. Det ifrågasätter jag inte. Men artikeln inleds med att säga att landet är mer ojämställt än Iran, för där har kvinnorna både rösträtt och är valbara till parlamentet. I Saudi-Arabien saknar kvinnor såväl rösträtt som valbarhet, skriver GD. Så landet är mindre jämställt än Iran. Ehh... det kanske inte är så himla konstigt att inte kvinnor får rösta, för det hålls inga val i Saudi-Arabien. Varken män eller kvinnor får rösta och det finns inget parlament. Att då gå ut och säga att det är ett tecken på dålig jämställdhet att inte kvinnor får rösta är lite väl enkla poäng.
---
Appropå kvotering: handelsminister Leif Pagrotsky har besökt LKAB, som är ett mycket mansdominerat företag. Endast 7% av de anställda är kvinnor. Så nu tycker Pagrotsky att det är dags att börja kvotera in kvinnor. Nej, inte ner i gruvan såklart, utan in i styrelsen, där 22% (2 av 9) är kvinnor. (det var tur att ingen kom med feministiska retorikklassikern "i det här företaget är x antal procent av de anställda kvinnor, då borde det väl vara x antal procent kvinnor i styrelsen också!?", för då hade kanske någon dragit slutsatsen att styrelsen borde göra sig av med minst en kvinna)

 

Överst på sidan

Huvudsidan