12 oktober 2004:

I Debatt i SVT var det en debatt om den nyligen föreslagna mansskatten*, och om männens eventuella kollektiva ansvar/skuld för mäns våld mot kvinnor. Debatterade gjorde bland annat JämO Claes Borgström och debattören och redaktören för ETC Johan Ehrenberg. Båda dessa tycker att män har ett särskilt ansvar. På andra sidan i debatten fanns bland annat statsvetaren Bo Rothstein.

*(jag skriver om mansskatten i ett senare inlägg, nämligen den 25 oktober 2004)

Några saker som dök upp i debatten:
Johan Ehrenberg sa: "ALLA män är sexister. ALLA män har i genomsnitt högre lön än kvinnor. ALLA män tjänar på kvinnors underordning". Han betonade själv ordet alla.

Ibland hör man feminister som i debatten om mäns ansvar för mäns våld säga till män som blivit upprörda "men ta inte åt dig personligen". Hur ska man då ta det menar dom, när man får höra ett uttalande som "ALLA män är sexister"? På vilket sätt ska jag ta det om inte personligt? Jag tycker egentligen inte det är så mycket bättre om man tar bort ordet alla och istället säger "män är sexister" (eller något annat dumt som män påstås vara). Det ska finnas en underförstådd brasklapp om att ALLA män inte är sexister, men funkar det? Tänk dig att du säger till en invandrare att du tycker invandrare är dumma. Tar personen åt sig? Troligen. Om du skulle säga att invandrare generellt är dumma, men det finns undantag, skulle personen ta åt sig? Ja, troligen skulle invandraren inte tycka om det uttalandet heller. Så jag vet inte riktigt hur man ska kunna generalisera om en grupp människor utan att individerna i den gruppen tar åt sig personligen.

Åter till Johan Ehrenbergs uttalande. Efter att ha sagt att alla män är sexister så sa han "ALLA män har i genomsnitt högre lön än kvinnor". Självklart. Män har en högre genomsnittslön än vad kvinnor har. I själva begreppet genomsnitt ingår att det är ett genomsnitt för alla människor. Hur skulle det se ut om bara vissa män hade en högre genomsnittslön än vad kvinnor har i genomsnitt? Johan Ehrenberg sparkar in en öppen dörr. Men han sparkar hårt. Det här sättet att uttrycka sig är fult. Jämför t.ex. med debatten om invandrare. Det är sant att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Men att därför säga "ALLA invandrare är i genomsnitt mer kriminella än svenskarna" vore ändå på gränsen... även om det faktiskt är sant. Det är inget bra sätt att uttrycka sig på. Det är fördomsskapande. Och slutligen: "ALLA män tjänar på kvinnors underordning". Vad tjänar männen på det? Vad sjutton skulle jag tjäna på ifall en annan man slår eller våldtar en kvinna? Skulle jag ha något att vinna på det? Det får allt någon förklara för mig innan jag tror på det.

Johan Ehrenberg hade också ett annat förslag. Han föreslog att kvinnor ska få ett veto. I riksdagen, styrelser och i alla andra beslutande församlingar tyckte han att kvinnor skulle få ett veto; om mer än hälften av de församlade kvinnorna sa nej till något så skulle det bli nej. I riksdagen är ungefär 45% kvinnor. Om då mer än 50% av kvinnorna, dvs. drygt 20% av riksdagsledamöterna, röstade nej till något så skulle det bli nej. Åt detta säger JämO att han tycker det låter som ett intressant förslag. Istället borde JämO ha ställt frågan "Men är du dum i huvudet?". Bo Rothstein sa att visst vore det möjligt att införa en tvåkammarriksdag med en kammare för män och en för kvinnor, och om dessa inte var överrens om något förslag så skulle det falla. Men han sa att då skulle man automatiskt komma till frågan varför det bara ska vara två kammare. Varför inte en för invandrare, en för svenskar, en för handikappade, en för homosexuella osv. Det är ingen vild gissning att Bo Rothstein inte tyckte det var någon bra idé med en kvinnlig vetorätt.

Bo Rothstein föreslog också att man skulle forska mer på vad som orsakar ojämställdhet och hur man kan motverka ojämställdhet. JämO replikerade att det behövs ingen mer forskning, för det där visste vi redan. Han sa att det var bara att bestämma sig. Som exempel sa han att vill vi att det ska vara minst 40% kvinnor i styrelser så är det bara att bestämma att det ska vara minst 40% kvinnor i styrelser. Ja, det var ju ett klargörande svar. Så om vi vill att det ska vara jämställt så är det bara att vi bestämmer att det ska vara jämställt så blir det det? Åh, att ingen har tänkt på det förr! (*satir*) Bo Rothstein blev lite funderande och frågade JämO om han verkligen tyckte att man inte borde forska mer på det här området. Och JämO var rak och klar: ingen mer forskning behövs. Snacka om råsop mot alla de som idag forskar om feminism, jämställdhet och genus. JämO:s besked är att forskningen är färdig nu och i fortsättningen är onödig. De ska nog vara glada åt att JämO inte är den som leder forskningen i vårt land.

JämO hade också ett tips till alla män. Varje morgon när man vaknar ska man försöka fundera på vad man kan göra den dagen för att inte förtrycka kvinnor. Han verkar tro att män till vardags förtrycker kvinnor. Som att om män inte anstränger sig för att inte förtrycka kvinnor, så gör de det.

I den här debatten deltog också en man från en mansjour. Han påpekade att också kvinnor slår män, och att det inte är så ovanligt som många tror. JämO replikerade att det var bara att titta på könsfördelningen i våra fängelser för att se att det inte stämmer. Han sa att 90% av de som sitter i fängelser är män. Jag tycker det är en lite för simpel metod att se hur utbrett kvinnors våld mot män är. Det kan ju vara så att mörkertalet är större när det gäller kvinnors våld mot män (just för att så många, precis som JämO, avfärdar det som problem), vi vet också att kvinnor får lindrigare straff för brott som de faktiskt döms för. (jag tror inte JämO skulle komma med en lika förenklad analys av situationen i USA där svarta är  överrepresenterade i fängelser och säga att det helt enkelt beror på att svarta är mer kriminella. Det är en lite väl enkel analys).

Den EU-kommissionär som Italien har utsett har fått massiv kritik. Hans kvinnosyn anses vara förlegad. Det han har sagt är att han anser att äktenskapet är till för att mannen ska beskydda kvinnan och att hon ska föda barn. Är inte detta ett uttalande som också visar en förlegad manssyn i lika hög grad? Fast jag vet inte ens om det finns något som heter "förlegad manssyn".

Idag gick det att chatta med JämO Claes Borgström på Aftonbladet.se. Några inlägg med svar och mina kommentarer:

Börje säger: Hej jämo. Hur kan du rek. positiv särbehandling av kvinnor? Är det jämställdhet?
 
Claes Borgström säger: Positiv särbehandling är egentligen en kompensation för en tidigare liggande negativ särbehandling. Ibland kallar man det för en "komma ikapp"-åtgärd. I sjävla verket är ju män föremål för positiv särbehandling, för det mesta.

Kommentar: ge-igenställdhet, som det ibland kallas. Män kan idag särbehandlas negativt för att de förr har särbehandlats postitivt. Detta är, tycker jag, ingen bra modell för jämställdhetsarbete. Bäst vore om ingen särbehandlades alls. Att män  tidigare särbehandlats positivt kan inte ge något carte blanche att idag särbehandla män negativt!
--
Börje säger: Hej igen jämo. Bra svar om positiv särbehandling...Vad gör du för att barnledighet ska bli en merit för kvinnor inom arbetslivet?
 
Claes Borgström säger: I våra kontakter med arbetsgivare och fack understryker vi att barnledighet bör ses som en merit. Det är också något som EG-domstolen i Luxemburg har uttalat i en dom.

Kommentar: Jag tror att de flesta arbetsgivare inte ser det som någon merit att föräldrar har varit, är eller kommer att vara hemma med barn. Och det är nästan lite rörande att höra att JämO försöker tala om för arbetsgivare vad han tycker de ska anse vara en merit. Han verkar tro att det går att resonera sig fram till, eller avgöra i domstol, vad som arbetsgivare ska tycka är en merit. Jag tror inte det finns en enda arbetsgivare som ändrar uppfattning om vad som är en merit bara för att JämO berättar vad de ska tycka.
--
LBeria säger: Tror du att det finns en risk för att jämställdhetsarbetet "drar iväg" för långt så att man får en sk backlash? Kan du ge något exempel på utspel som går för långt?
 
Claes Borgström säger: Man kan inte dra iväg för långt. Det ligger i själva begreppet. Antingen har man jämställdhet - lika villkor för kvinnor och män - eller också inte. Någon risk för att patriarkatet skulle ersättas av sin motsats finns inte.

Kommentar: I dessa dagar, när vi precis haft en stor debatt om mansskatt, så är det nog många som är fundersamma på om vilka metoder som helst är tillåtna för att uppnå jämställdhet (obs! feministisk jämställdhet är ju en helt annan sak än jämställdhet - mansskatt ÄR feministisk jämställdhet, könsneutral beskattning är inte feministisk jämställdhet). Det finns ju massa andra feministiska förslag som är verkligt extrema, och JämO kunde kanske ha valt att säga att ibland kan det faktiskt gå för långt. Istället säger JämO "Man kan inte dra iväg för långt. Det ligger i själva begreppet".
--
Per säger: Vilken fråga tycker du är viktigast för jämställdheten i Sverige i dag?
 
Claes Borgström säger: Det är den första fråga jag fick när jag började för fyra år sedan. Svaret är att det inte finns någon "viktigaste fråga". Allt hänger ihop. För att kvinnor ska kunna ha samma villkor på arbetsmarknaden måste män i större utsträckning ta hand som sina barn. Om det sker kommer till exempel lönebildning att påverkas till kvinnors fördel.

Kommentar: Japp, allt hänger ihop. "För att kvinnor ska kunna ha samma villkor på arbetsmarknaden måste män i större utsträckning ta hand som sina barn." Eller samma sak uttryckt på ett annat sätt: för att män ska ha samma villkor när det gäller barnen så måste kvinnor i större utsträckning ta ansvar för sitt arbete. Eller: för att kvinnor ska kunna ha samma villkor på arbetsmarknaden måste kvinnor arbeta mer. Ja, det här går att uttrycka på massor av olika sätt. Och, ja, allt hänger ihop.

JämO Claes Borgström skriver i dagens Aftonbladet en artikel med rubriken Ryck upp dig, svenske man. Han inleder med att säga att han under hela sitt yrkesverksamma liv arbetat med mänskliga rättigheter, och han slår fast att män är människor! "Låt mig därför genast slå fast – män är människor. Det gäller också den svenske mannen". Det här är ord som jag får tårar i ögonen av. Män är människor. Så självklart egentligen, men ändå känner jag ett lyckorus när JämO slår fast att det är så. Män, skriver JämO, omfattas därför av FN:s deklaration om dom mänskliga rättigheterna som skrevs 1948. Men: "Nu är det dessvärre så att en deklaration inte är folkrättsligt bindande, den ger endast uttryck för en etisk/moral uppfattning och anger en riktlinje som staterna gemensamt ställer sig bakom. Problemet är att det inte finns några för staterna bindande konventioner som särskilt garanterar just män deras rättigheter! Inte heller förekommer vare sig nationella eller internationella konferenser som syftar till att stärka männens ställning och förbättra deras villkor". JämO kanske har förstått något. Han fortsätter: "Här befinner sig den svenske mannen, liksom alla hans bröder, i ett underläge i förhållande till både kvinnor och barn. Redan för drygt 50 år sedan antog FN en konvention som slår fast att kvinnor har rösträtt och andra politiska rättigheter. 1979 kom kvinnokonventionen, det kanske viktigaste internationella dokumentet som rör kvinnors rättigheter och som helt saknar sin motsvarighet på männens område. Genom konventionen fördömer staterna diskriminering av kvinnor i alla dess former och förbinder sig att vidta en massa åtgärder för att tillförsäkra kvinnor deras rättigheter. FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor är numera drygt tio år gammal. Det finns mer, mycket mer, som av utrymmesskäl inte får plats. Låt mig bara nämna EG-rätten med alla dess artiklar och direktiv som går ut på att stärka kvinnors förhållanden för att inte tala om den svenska jämställdhetslagen som siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet. Kvinnor har helt enkelt ett bedövande övertag gentemot män när det gäller regelverk som kan åberopas till stöd för den egna gruppens rättigheter. Männen har inte en enda egen konvention att luta sig emot." (är det svårt att förstå att jag har svårt att få gehör för mina krav på att män ska slippa diskriminering?) Wow! Det känns som att jag skulle kunna ha skrivit det där. Men nu var det självaste JämO! JämO som brukar skita i att män inte har några rättigheter. Har han... ändrat uppfattning, lärt sig något nytt eller är det något han är ute efter att tala om? Den här artikeln kändes hittills nästan lite för bra för att vara sann. JämO måste väl ha något ess i rockärmen som han kan plocka fram för att i slutändan få till det att "män är skit" eller "män är skurkar" eller nått i den stilen. JämO fortsätter: "Vem bär ansvaret för att det har blivit så här? Ja, det är ju så klart männen själva." Jaha. Nu börjar det. JämO: "I och med att de inte heller efter 1948, då FN-deklarationen tillkom, har slutat med att förtrycka, misshandla och sexuellt exploatera kvinnor så har de framtvingat nationella och internationella regelverk till skydd mot den manliga gruppens härjningar. Det är inte fråga om att se kvinnor som hjälplösa offer utan ansvar för sin egen situation. Tvärtom, vi kan tacka en stark kvinnorörelse för att vi har kommit så pass långt som vi har. Men makten ligger alltjämt hos männen och de utnyttjar sin makt på ett sätt som diskriminerar, skadar och dödar kvinnor." Ord och inga visor. Jag som man har alltså inga rättigheter för att kvinnor blir förtryckta av män. Jag får skylla mig själv när jag inte får några rättigheter för jag tillhör ju förtryckarkönet. JämO avslutar med att skriva att vissa män säger att de själva inte misshandlar kvinnor och att de ingriper om de ser någon annan göra det, och på så sätt vill de framstå som goda män. Han säger att det är bra att män säger så, men det räcker inte. När dessa män då frågar vad de ska göra för att vara goda män så skriver JämO som svar: "Vi på Jämo kanske borde utarbeta en checklista för hur den svenske mannen ska bära sig åt för att med fog kunna kalla sig för en god man. Det kanske behövs. Men egentligen vill jag svara så här: Ryck upp dig! Se dig omkring! Lyssna på kvinnors erfarenheter! Använd din fantasi!"

Det finns alltså två sorters män: vanliga (onda) män och goda män.

Jag tycker det vore bra om JämO kunde komma med en konkret lista på vad män ska göra för att bli betraktade som goda män, och därmed då kunna få slippa sin arvsskuld. Då skulle dessa goda män också kunna få ta klivet upp och bli värdiga allt det skydd som de idag saknar. Det är lite taskigt av JämO att bara säga att män ska använda sin fantasi för att kunna göra de saker som ska göra att han kan ta sig genom nålsögat. Det är nästan lite religiöst det här. Är du en god man kommer du till himlen, är du inte en god man får du faktiskt finna dig i att vara kvar i helvetet. Även om du själv inte gjort några hemska gärningar som gjort att du förtjänar att befinna dig i helvetet så måste du göra goda gärningar för att komma till himlen. Halleluja!

Ett problem som jag ser är att en god man kan vara hur god som helst men han kommer ändå inte att få några rättigheter så länge det finns någon enda man som förtrycker en kvinna. Om jag uppfyller alla kriterier på en "god man" så kommer jag i alla fall att sakna rättigheter. Alla vi män är dömda till rättslöshet, och JämO verkar inte tycka att det är ett problem. Han verkar tycka att vi får skylla oss själva och att vi förtjänar det. Vi förtjänar det så länge vi inte "rycker upp oss" och "använder vår fantasi" för att ta reda på hur vi ska undkomma vår dom. JämO håller stilen.

Undrar förresten om inte JämO kan slänga in en checklista på vad en kvinna ska göra för att anses vara en god kvinna när
han ändå håller på att skriva checklistor för vad människor ska göra för att få ta del av mänskliga rättigheter. Eller är det möjligen så att alla kvinnor redan är goda?

I Aftonbladet berättar en artikel om två fall där thailändska män fått sin penis avskuren av sin fru eftersom de varit otrogna (Kvinnor kastrerade sina otrogna män, är rubriken). "Otrohet kan vara farligt. Det vet Songram, 24, och Amnart, 20. Båda har fått sina penisar avskurna i höst. Efter att ha avslöjats med andra kvinnor är de två unga männen från provinsen Chonburi i Thailand i dag mer än ångerfulla.", börjar artikeln. Den fortsätter: "Songrams vänsterprassel avslöjades för några dagar sedan av den 32-åriga flickvännen. Och hon hade hämnden klar för sig. - Om jag inte kan få den, så ska ingen annan heller ha den, sa hon efter att paret talat ut och lagt sig för att sova. 'Den' är Songrams ädlaste kroppsdel."

Jag vet inte om det är jag som är överkänslig, men jag får uppfattningen att artikelförfattaren, Jarkko Päiväniemi, tycker att det här var en lustig berättelse. Som att det handlar om två kavata kvinnor som reagerat handfast och resolut på männens vänsterprasslande. Som att männen får skylla sig själva. Har något svårt att tro att man skulle kunna skriva i samma käcka ton om det handlat om otrogna kvinnor som fått brösten avskurna av sina bedragna män.

Tillägg skrivet 041027:

Läste i dagens Gefle Dagblad om en 18-årig tjej i Nigeria som dömts till stening för otrohet. Rubriken var Dödsdömd tonårsflicka vädjar om nåd. Ingenting i den artikeln kom ens i närheten av att "nu vet 18-åringen att otrohet kan vara farligt" eller "efter att ha varit otrogen är flickan nu mer än ångerfull".

Idag ombildades vissa delar av regeringen. Ny jämställdhetsminister blir Jens Orback. Det tror jag är ett bra val, åtminstone är det en förbättring. Tidigare jämställdhetsminister Mona Sahlin får en annan ministerpost.

Såg presskonferensen där statsministern presenterade de nya ministrarna. Tredje frågan, den första från en kvinna, blev "varför är det bara män som tas in som nya ministrar?". Två män har alltså tillkommit till regeringen, två män har lämnat regeringen och i övrigt har bara omflyttningar inom regeringen skett. Fortfarande är alltså 11 ministrar män och 11 ministrar kvinnor. Ändå kommer lik förbannat frågan "varför är det bara män som tas in som nya ministrar?". Blir så trött på frågor av den typen.
---
Såg första delen av tv-serien Simple Life 2 häromveckan. Två amerikanska överklasstjejer ska, utan att de använder sina pengar, åka med bil och husvagn från Florida till Kalifornien. Tjejerna hamnar nästan direkt i en vägtull och ska betala några småpengar för att åka vidare. De går fram till en bil med en kille och får genast de pengar de vill ha. Sedan ska de tanka, och efter att ha gått runt lite vid bensinstationen och tiggt pengar så får de ihop pengarna till bensinen. Det verkar väldigt enkelt. Självklart förstår jag att det är en väldig skillnad när det kommer två kända (?) tjejer med en tv-kamera och frågar om pengar och när det kommer två helt okända tjejer utan tv-kamera och frågar om pengar. Men ändå kan jag inte låta bli att undra om det ändå inte är lättare för tjejer än för killar att få hjälp i trassliga situationer. Jag kan tänka mig att både män och kvinnor har en större vilja att hjälpa tjejer i nöd.

En till grej på det här temat: Toyota visar just nu en reklamfilm där två killar kommer åkandes i en bil. Vid vägkanten lite längre fram står en bil (Toyota) och en kvinna står och vinkar på hjälp. De saktar in, men plötsligt gasar de på och kör förbi henne. Killen som kör bilen förklarar för den andre att det måste ha varit en fälla, eftersom ingen Toyota av den typen går sönder. Sedan får man se "tjejen" med den trasiga bilen dra av sig en mask som hon haft framför ansiktet och det visade sig att hon var en man. Man kan ju undra om reklamfilmen funkat lika bra om tjejen vid vägkanten verkligen varit en tjej och killarna bara dragit iväg utan att stanna för att "det måste varit en fälla", eller om tjejen vid vägkanten istället varit en man och dragit av sig en mask och visat sig vara en kvinna egentligen... Jag tror inte att reklamfilmen hade fungerat lika bra då.
---
Såg filmen Populärmusik från Vittula igår. I filmen ingår en scen med en 15-årig pojke och en medelålders kvinna. I samband med en bröllopsfest så hamnar 15-åringen och kvinnan mittemot varandra vid bordet. Hon börjar tafsa på honom under bordet, och han sitter där och är generad och vet inte riktigt vad han ska ta sig till. Sedan går pojken ut i ett angränsande rum och kvinnan kommer efter. Där har de sex. Pojken ser rädd ut och verkar inte alls vilja ha sex med henne, men hon är typ tre gånger så gammal som han och dubbelt så stor och har bestämt att han ska ha sex med henne. Hon säger åt honom att hon ska döda honom om han berättar det här för någon.

När jag såg den här filmen på bio igår så reagerade jag på hur övriga i publiken verkade se på den här situationen; det fnissades som småskrattades i salongen. Jag tyckte faktiskt inte alls scenen var rolig. Kunde inte hjälpa att undra om folk skulle skratta lika mycket om det var en 45-årig man som hade sex med en ovillig 15-årig flicka.

Ibland tänker jag att sexuella övergrepp på pojkar och män är så ovanliga inte för att de så sällan inträffar, utan för att de som faktiskt inträffar inte räknas som sexuella övergrepp.

Aftonbladet skrev i somras ett par artiklar om våldtäkt på män. Alltså våldtäkt utförda av kvinnor. En man berättade om att han blivit våldtagen av fem kvinnor när han gick på en stig i skogen vid en festplats. En "expert" intervjuades för att kommentera fallet. Han sa att det inte rörde sig om en våldtäkt utan en misshandel (anal penetration med hjälp av föremål). Fallet var för övrigt inte polisanmält.

I en annan artikel berättade en man att han blivit våldtagen någon gång på 70-talet. Han berättade att han mått mycket dåligt efter våldtäkten. Han hade också känt sig illa behandlad och sviken av samhället efter våldtäkten. Han hade försökt göra en polisanmälan men den (kvinnliga) polis som skulle ta emot anmälan hade bara skrattat åt honom och sagt att han bara borde vara glad åt att få ha haft sex.

Ytterligare en grej om det här med sexuella övergrepp på män: när feminister berättar om hur många fall av kvinnomisshandel och av våldtäkter som sker i Sverige så är det en grej som de missar. När det gäller misshandel så är statistiken könsuppdelad så att de har rätt när det gäller antal fall av kvinnomisshandel. När det gäller våldtäkt så är statistiken dock inte könsuppdelad (i alla fall inte på BRÅ, vilket jag antar är deras källa). De utgår från att alla dessa våldtäkter som anmäls handlar om våldtäkter på kvinnor. Säkert handlar en förkrossande majoritet av alla anmälda våldtäkter om våldtäkter på kvinnor, men några enstaka av dem har säkert manliga offer. Genom att inte könsuppdela våldtäktsstatistiken räknas nu dessa våldtagna män som våldtagna kvinnor i debatten.

Fotnot: för ca en vecka sedan våldtogs en 17-årig pojke i en taxi i Stockholm. Två män misstänks för våldtäkten. En polisman säger i en tidningsartikel (Dagens Nyheter?) att polisen utreder fallet precis på samma sätt som om det varit en 17-årig flicka som blivit våldtagen. Nu är det ju så att polisen har order om att prioritera utredningar som gäller våldsbrott och sexualbrott som riktar sig mot kvinnor och barn, så den här pojken ska nog vara glad att han slipper bli diskriminerad. Men det klart, är man 17 år så räknas man ju officiellt som barn... Dagens diskussionsfråga: om pojken varit 18 år, och alltså vuxen man i lagens mening, tycker ni polisen då skulle begå tjänstefel om de behandlade fallet precis på samma sätt som om det varit en 18-årig flicka?

För några veckor sedan (5:e oktober) så lämnade några vänsterpartister, däribland Gudrun Schyman, in en riksdagsmotion som föreslog en mansskatt. Det skulle alltså vara en särskild skatt för män, som ska betala för de kostnader som mäns våld mot kvinnor kostar.

Det blev ett himla liv i tv-sofforna. Några verkar positiva till förslaget, men de flesta verkar vara negativa (enligt Schyman själv är männen emot medan kvinnorna är för). Det märkliga är att så många verkar tro att det här är en ny tanke. ROKS (Riksorganisationen för Kvinnojourer och tjejjourer) har i flera år haft mansskatt med på den önskelista som de lämnar till alla kvinnliga riksdagsledamöter varje år. Då och då har också enskilda debattörer föreslagit mansskatt.

Jag tycker inte att förslaget om mansskatt är ologiskt ur ett feministiskt perspektiv. Jag tycker tvärtom att det är fullt logiskt. Ja, givetvis är jag emot förslaget, men så är jag inte feminist heller. Men annars: män som grupp utsätter ju kvinnor som grupp för våld. Då är det väl rimligt att män som grupp får betala? I ett feministiskt perspektiv: klart det är rimligt.

För att krångla till det en aning: män är den grupp som står för den största delen av våldet, men män är också den grupp som är offer för den största delen av våldet (mäns våld mot andra män är det vanligaste våldet). Män som grupp är förövare, men män som grupp är också offer. Hur ska detta beskattas? Ska män få någon slags skatterabatt på mansskatten? Låter krångligt.

Jag tycker förslaget om mansskatt är vansinnigt. Och jag tycker inte heller det är bra för själva debatten. Schyman verkar gilla uppmärksamhet, och det har hon fått. Så i den bemärkelsen har hennes förslag lyckats. Men jag tror att det är många som blivit uppretade av det här. Många som tidigare varit skeptiska till feminism har säkerligen blivit feministhatare.

Kritiken mot förslaget har främst kommit från män. Män har känt sig oskyldigt utpekade som kvinnomisshandlare. Det har pratats mycket om kollektiv skuld. Feministerna försöker säga att det handlar mer om ansvar än om skuld, men eftersom det ändå finns en koppling mellan ansvar och skuld verkar de ha svårt att lyckas lugna ner männen. "Bli inte arga på oss", säger feministerna. "Bli arga på de män som slår, istället!". Männen säger... ja, exakt samma sak.

Schyman fick sin uppmärksamhet. Den debatt om vad mäns våld mot kvinnor kostar fick hon inte. Istället fick hon en mer oförsonlig debatt där feminister och icke-feminister är mer arga på varandra än någonsin tidigare.

Lite kuriosa kring förslaget om mansskatt:

Söker man på Google på "Gudrun Schyman" +mansskatt så undrar Google om det inte är "Gudrun Schyman" +manshat man vill söka på. Google - Schyman 1-0.
---
Gudrun Schyman passade häromdagen på att också kräva att kvinnor ska få ett mensbidrag. Alltså att kvinnor ska få en kompensation för att de måste köpa mensskydd. Också detta är ett förslag som dyker upp då och då, men oftast är det från 14-åriga flickor och inte från vuxna riksdagsledamöter. Det klassiska motargumentet mot mensbidrag brukar vara att då borde ju män få bidrag för rakprylar. Jag kan dock ett ännu bättre argument, och det är att män behöver mer mat och alltså måste betala mer i matkostnader för att kunna överleva. Ska män då få matbidrag, eller ska vi räkna med det större matbehovet i våra löneberäkningar? Kollade på Konsumentverkets hemsida (www.konsumentverket.se) där de gjort en uträkning om vad män respektive kvinnor kostar i "drift". Alltså vad det kostar för nödvändiga utgifter såsom mat och
hygienartiklar. Räknar man ihop allt så är det dyrare att vara man. Skillnaden är lite olika från ålder till ålder, men det är helt enkelt dyrare att vara man. På både gott och ont har vi valt könsneutrala bidrag i Sverige. Både män och kvinnor förlorar ibland och vinner ibland på det. Visst kan vi införa mensbidrag, men då slår vi in på en väg där också män ska ha mer bidrag i vissa fall (exempelvis socialbidraget, som är tänkt att täcka nödvändiga levnadsomkostnader och trots att män har högre levnadsomkostnader får män lika stort bidrag som kvinnorna).

Jag tycker att Schymans förslag om särskilda skatter för män och särskilda bidrag för kvinnor är tecken på att hon drömmer om en uppdelning av samhället i två delar; en kvinnodel och en mansdel. Män betalar för de kostnader de orsakar och får bidrag för det som dom behöver och likadant gäller för kvinnor. Istället för att alla betalar in till en gemensam pott och delar på den så blir det en manspott och en kvinnopott. Då blir det ju väldigt rättvist mellan könen, men vi har då i praktiken splittrat samhället. Ett sådant samhälle vill inte jag ha.

(och kvinnor skulle förmodligen inte tjäna ekonomiskt på ett sådant system. Visst, män kostar mer när det gäller kriminalitet, men kvinnor kostar mer när det gäller t.ex. sjukvård och pensioner)

Råkade läsa en gammal motion från Vänsterpartiet. Den är från 27 september 2003 och heter Mot diskriminering och för mångfald inom försvaret. Jag tänkte att vill man arbeta mot diskriminering inom försvaret så kan man ju inte undgå att ta upp värnplikten. Mycket riktigt tar Vänsterpartiet upp värnplikten och de vill införa könsneutral värnplikt. Motivet? Ja, i motionen anges två skäl. Det ena är att försvaret för att ha folkförankring måste ha med personer från alla grupper i samhället. Det andra skälet är att när det som i dagens läge är allt färre som gör värnplikten så blir det viktigt för effektiviteten i försvaret att man inte begränsar sig i rekryteringen. Alltså: i den motion som ska minska diskrimineringen inom försvaret så kräver man införande av könsneutral värnplikt pga ökad folkförankring och bättre effektivitet för försvaret! Inte ett ord om att dagens
system är diskriminerande, utan det är bara med omtanke om försvaret som Vänsterpartiet kräver detta. Och alla vet ju hur
måna Vänsterpartiet brukar vara om vårt försvar... Det hade varit så lätt för Vänsterpartiet att klämma fram orden "dagens
värnpliktssystem diskriminerar män", men icke.

(övrigt i motionen handlar om att Vänsterpartiet vill motverka sexuella trakasserier inom försvaret och att de vill att alla
inom försvaret ska få genomgå en genusutbildning)
---
Igår var det stor insamlingsgala i tv. Det var den s.k. RosaBandet-insamlingen som samlar in pengar till bröstcancerforskningen som fick sin avslutning. I RosaBandet-insamlingen så har det gått att köpa ett litet rosa band som man kunnat fästa på sina kläder för att visa att man varit duktig och generös. Bandet har synts på många kändisar och programledare i tv. Jag har absolut inget emot den här typen av insamlingar. Bra initiativ och jag stödjer det helt och hållet. Min fundering är dock om man skulle få samma uppslutning om man startade en kampanj mot en sjukdom som bara drabbar män. Skulle det funka med ett blått band mot prostatacancer? Skulle partiledarna sätta på sig ett sådant band för att visa att de stödjer forskningen mot prostatacancer? Jag tvivlar.

Fotnot: varje år får drygt 6000 kvinnor bröstcancer och drygt 7000 män får prostatacancer. Fem år efter diagnosen lever drygt 80% av kvinnorna och drygt 70% av männen.

Ett inslag i Aktuellt i SVT handlar om vilka som styr Värmland. Av de 10-15 högsta höjdarna i länet så är det bara en som är man, och det är biskopen. Den skeva könsfördelningen är inte alls något som kritiseras utan tvärtom. Problemet är att trots den fina könsfördelningen bland länets makthavare så har kvinnorna på en lägre nivå en sämre ställning än i övriga riket; kvinnorna har lägre löner i förhållande till männen än riksgenomsnittet, männen tar ut mindre del av föräldraledigheten än vad män i andra län gör osv. Detta bevisar, enligt reportaget, att jämställdhetsarbetet inte är avslutat bara för att de flesta makthavarna är kvinnor, utan måste fortgå. MIN analys är så här: det här tyder på att kvinnornas generellt lägre löner inte beror på att de flesta makthavarna i samhället är män. Jag blir inte heller rikare för att de flesta som sitter i styrelser är män. Kvinnor får inte heller högre lön ifall kvinnor tar över maktpositionerna. Jag tror inte det finns något samband mellan makthavarnas könstillhörighet och mäns respektive kvinnors lönenivå.

En grupp forskare har undersökt hur många civila irakier som har dödats i krig sedan 2003. Det är ungefär 100 000 enligt
forskarna, och inte 16 000 som de officiella siffrorna säger. Den främsta anledningen till att så många dött är flyganfall som dödat främst kvinnor och barn (enligt Rapport morgon i SVT och TV4 i kvällsnyheterna).

Det måste vara märkliga bomber som dödar fler civila kvinnor och barn än civila män. Eller kan det vara så att det är flest
civila kvinnor och barn som dödats för att många män inte är civila utan är militärer, och när de dödas så räknas de inte
med i statistiken? Eller kan det vara så att fler civila kvinnor och barn dödats för att det helt enkelt är en större grupp? Om vi tänker oss att en tredjedel av de som dött är kvinnor, en tredjedel är barn och en tredjedel är män, så är det såklart fler kvinnor och barn än män som dött (och det är fler män och barn än kvinnor som dött). Fast då vore det ju en ren nonsensuppgift att berätta att de flesta döda är kvinnor och barn och jag tror inte ens journalister kan virra till det så. Ärligt talat vet jag faktiskt inte vad den här könsskillnaden beror på.

Ett inslag i Gävle-Dala-nyheterna (SVT) berättar om att en skola i Falun har blivit jämställdhetsmärkt. Alla i personalen har skickats på utbildning i jämställdhet. Målet är att alla elever ska behandlas främst som individer, och inte som pojkar/flickor. Ja, det låter bra. Jag tycker att det är viktigt att alla behandlas som individer. Jag är minst sagt skeptisk till den s.k. jämställdhetspedagogik som bedrivs på bland annat ett par förskolor här i Gävle där flickor ska lära sig att ta för sig mer och pojkar ska lära sig att stå tillbaka mer (förenklat uttryckt). Då behandlar man ju flickor och pojkar som kollektiv. Man utgår från att flickor är si och pojkar är så - därför ska flickor lära sig vara mer så och pojkar mer si. Var är individen i det resonemanget? Nej, istället tycker jag det låter bra att göra som den här skolan i Falun, nämligen se INDIVIDERNA. Sedan tror jag iofs att det biologiska könet påverkar oss som individer. Hängde ni med hur jag menar? Jag tror könet påverkar oss som individer, men vi ska inte behandlas utifrån det kön vi tillhör, utan utifrån den individ vi är.

Thomas Lerner skriver idag en mycket intressant artikel i Dagens Nyheter. Han skriver om att kvinnors våld mot män tystas ner. Det här tycker jag är oerhört intressant. Mitt syfte när jag berättar om kvinnors våld mot män är egentligen inte att berätta att det förekommer, för det utgår jag från att alla redan vet. Självklart kan omfattningen diskuteras, men ATT det förekommer är ingen nyhet (4,4 män mördas varje år av en kvinna som de har eller har haft en nära relation med (källa: Mikael Rying, BRÅ)). Det mest intressanta är hur "vi", dvs. omvärlden, samhället, betraktar det här våldet. Thomas Lerners artikel idag handlar om just det; samhällets syn på det faktum att också kvinnor misshandlar män.

Först berättar han att det inte finns några siffror på hur många misshandelsbrott som anmäls som handlar om kvinnors våld mot män. Just den kategorin registreras inte i statistiken. Den kategorin finns helt enkelt inte med i den modell som används för registrering av anmälningar. BRÅ har i en rapport från 1999 uppskattat att kvinnor står för ca 4% av våldet i hemmen. En polis intervjuas i dagens artikel i DN och säger att han tror att det är en för låg siffra och att mörkertalet är stort, eftersom det handlar om ett brott som är tabubelagt att prata om.

Artikeln berättar så om Heidi Waséns och Camilla Palmbergs uppsats Slagen Man som de lade fram på Stockholms universitet för ett par år sedan (tror jag har nämnt den tidigare på den här sidan). Den uppsatsen handlar om män som misshandlats av sin fru. Från artikeln: "Men det satt långt inne innan de två studenterna kunde slutföra sitt arbete. Kurskamraterna ifrågasatte ämnesvalet och det tog tid innan de lyckades hitta en handledare som ville stötta deras studier." Heidi berättar: "- Jag och Camilla var irriterade på den endimensionella synen på misshandel i hemmet som finns bland politiker, forskare och inom medierna. Vi hade också båda två manliga vänner som blivit slagna eller hotade av kvinnor som de levde tillsammans med. All undervisning på universitetet bygger på uppfattningen att det bara är kvinnor som kan misshandlas av sin partner". Artikeln berättar sedan: "Enligt flera undersökningar i USA, Kanada och Storbritannien är det dock vanligt att kvinnor fysiskt eller psykiskt misshandlar män i hemmen. Resultaten har mötts av hård kritik. Susanne Steimetz, i dag chef för Family Research Center vid Indianauniversitetet, har fått ta emot hot från feminister när hon föreläst om män som misshandlas av kvinnor". Det ges ett exempel på undersökning: "I en studie från slutet av 1970-talet publicerad av forskarna Linda Nisonoff och Irving Bitman uppgav 15,5 procent av männen och 11,3 procent av kvinnorna att de blivit slagna av sin partner". Men det verkar inte uppröra någon: "Redan 1986 konstaterade Straus [Murray Straus, amerikansk professor i sociologi] att kvinnors våld mot män inte väcker något allmänt intresse. Undersökningar som går tvärs emot den gängse bilden uppmärksammas inte, enligt honom. Inga ansträngningar görs heller för att komma till rätta med problemet - helt enkelt därför att mansmisshandel inte definieras som ett problem". Inget verkar dock påverka debatten: "- Dessa internationella studier har inte fått några som helst konsekvenser för forskningen om misshandel i relationer eller för den svenska samhällsdebatten om våld i hemmen, menar Heidi Wasén". Murray Straus igen: "Enligt honom är det mer socialt accepterat att kvinnor slår män än tvärtom. Om en man förolämpar en kvinna anses det vara moraliskt korrekt för miljontals kvinnor att ge honom en örfil".

Puh! Vilken underbar artikel. Mycket som är intressant. Den tar upp det här att kvinnors våld mot män inte är något problem för det ses helt enkelt inte som ett problem. Det handlar om vad vi definerar som problem. Och att då forska om något som inte ses som ett problem är ju ganska lönlöst. Och den forskning som väl görs kan komma fram till vad som helst, men det spelar ingen roll, för det här är inget problem. Och också det här att det finns feminister som blir arga om man påtalar att det också finns kvinnor som misshandlar män är riktigt sorgligt. Förvisso finns det män som blir arga på feminister när  feministerna säger att män misshandlar kvinnor, men det är ändå en viss skillnad. När feministerna säger att män slår kvinnor så säger de att misshandeln beror på mannens kön, och att det här är strukturellt och generellt. När någon påstår att också kvinnor slår män så har i alla fall inte jag hört någon som sagt att det skulle ha med någon generell kvinnlig struktur att göra. Mer har det varit som att "hrm, ursäkta snälla feminister, nu när vi pratar om våld i parrelationer så kanske vi ska påpeka att det inte bara är män som slår kvinnor utan det finns också kvinnor som slår män". Och då blir feministerna rasande.

Varför blir feministerna så arga? Jag tror att det beror på att de ser det som en attack på deras världsbild där det är männen som förtrycker kvinnor. Egentligen tror jag inte feminister är så intresserade av att ge en korrekt bild av våld i parrelationer. Det intressanta för dem är inte våldet i sig, utan den roll som våldet har när det gäller det allmänna förtrycket av kvinnor som de anser finns. Kvinnors våld mot män är i sig alltså helt ointressant för dem. Antingen struntar de i den här typen av undersökningar som visar att kvinnor också slår, eller så blir de arga, och då är det för att undersökningen antyder att deras beskrivning av kvinnan som förtrtyckt offer inte stämmer.

Det som Straus säger på slutet i artikeln i DN om att om en man förolämpar en kvinna så anses det moraliskt ok att slå honom är också intressant. För har ni tänkt på att om en man betér sig illa, säger dumma saker till sin fru, är allmänt taskig mot henne (inte slår henne), så är det mer eller mindre socialt accepterat för henne att slå honom. Men det är ALDRIG accepterat att en man slår en kvinna. Om hon så har förstört hans liv och kränkt honom så att han vill begå självmord så kan han inte slå henne utan att han direkt får all skuld. Nu säger jag inte att det kan ursäktas med våld, men visst är det konstigt att vi har så olika syn på våld mot män och våld mot kvinnor. Män kan "förtjäna" stryk. Kvinnor kan aldrig förtjäna stryk.

Våld mot män är väl ett oerhört intressant forskningsområde? Det är synd att det verkar vara så inopportunt att ägna sig åt forskning om det. Det är idag förmodligen större chans att Aftonbladet drar igång en kampanj om att stoppa våldet mot våra husdjur än att de skulle dra igång en kampanj om att stoppa våldet mot män.

Tillägg skrivet 041104:

I Expressen idag finns en artikel som handlar om en man som blivit misshandlad av sin fru. Den inleds så här: "Det vanligaste är att det är männen som står för våldet i de svenska hemmen. Men det finns undantag". Kvinnors våld mot män är inte kvinnors våld mot män, utan undantag från mäns våld mot kvinnor. Hypotetiskt: om en kvinna blivit utsatt för våld utomhus av en okänd gärningsman, som ju är en typ av våld som det är vanligast att män utsätts för, tror ni folk skulle bli förvånade om man skrev "Det vanligaste är att det är män som blir misshandlade utomhus. Men det finns undantag"?

Ikväll börjar Liza Marklunds tv-serie om mäns våld mot kvinnor. Tre avsnitt ska det bli, och den ska upp det där nedtystade
våldet och problemet som ingen pratar om - nämligen mäns våld mot kvinnor. TV-serien heter Lite stryk får dom tåla. Jag
återkommer med största sannolikhet med ytterligare kommentarer om serien, men jag kan kommentera lite grann från det chatt som Liza hade på Aftonbladet.se idag.

Inledningen är kalas. Första frågan:

semla säger: Många män verkar bli så provocerade när man pratar om kvinnomisshandel. Vad tror du att man kan göra för att få fler män att engagera sig?
 
Liza Marklund säger: Man kan sluta prata om en kollektiv manlig skuld, för någon sådan finns inte. Däremot finns det ett kollektivt mänskligt ansvar. Alla män är inte skyldiga till våldet mot kvinnor, det måste vi komma ihåg.

Kommentar: hur vettigt som helst. Allt prat om kollektiv manlig skuld eller kollektivt manligt ansvar kommer att provocera massor av män. Vill man komma någonvart i debatten kan man inte tala i dessa termer. Däremot, precis som Liza skriver, går det alldeles utmärkt att prata om ett mänskligt ansvar som alla människor har.

I dessa tider, när det är så vanligt att vi pratar om mäns ansvar för andra mäns våld mot kvinnor, så skulle jag vilja se en debattartikel från en kvinnlig feminist som säger "Hey! Vi kvinnor har också ett ansvar! Vi kvinnor är också människor med precis lika stort mänskligt ansvar som männen! Ta inte ifrån oss vårt ansvar, please!".
--
Bellman säger: Tjena Liza. DU en fråga. Hur stor del i en misshandel tror Du en kvinna kan ha - eller är det bara så att ingenting de gör eller säger har betydelse? Jag tror att kvinnor misshandlar sina män mycket psykiskt....men män tvekar att säga det rakt ut. Håller med att man inte ska slå varandra men det finns kvinnor som kan puckla på sina män och då är det i alla fall männen som har gjort fel. Jag är förespråkare för hårdare straff men en bredare debatt. Kram
 
Liza Marklund säger: Psykisk misshandel betyder i realiteten att man är taskig. Det är naturligtvis inte bra att vara taskig mot någon annan. Det är däremot stor skillnad på att fysiskt skada och misshandla en annan människa. Det är sant att kvinnor slår män också. För att få ett hum om hur stor den misshandeln är så kan vi titta å de enda säkra siffror som finns, nämligen det dödliga våldet. Det har inga mörkertal, alla mord kommer fram. Och det går en kvinnlig mördare på 20 manliga. Så kvinnor som skadar män är ett försvinnande litet problem jämfört med hur män slår kvinnor.

Kommentar: våld är alltid fel. Man får inte slå en människa även om den är taskig mot en. Men samtidigt är det här ett  problem. Det är inte olagligt att vara taskig. Man får misshandla en människa psykiskt så mycket man vill, men om den människan skulle slå tillbaka fysiskt så kan den åka i fängelse. Det är lite märkligt egentligen att psykisk misshandel och taskigheter är helt lagligt. Inte för att jag vet hur det skulle gå till i praktiken att förbjuda det, men det är i alla fall något som tål att tänkas på. Lizas metod att bedöma hur mycket våld kvinnor utsätter män för genom att titta på antalet mördare är väldigt trubbigt. Det är ingen vild gissning att kvinnors våld mot män är mindre allvarligt rent fysiskt. Det kan alltså gå fler vanliga misshandelsfall per mördad man än vad som gäller för kvinnor. Synd att det här inte undersöks närmare. Sedan är Liza lite slarvig när hon berättar hur många kvinnliga mördare det finns. Varje år mördas i genomsnitt 16,4 kvinnor av en man de har eller har haft en relation med. För män är siffran 4,4 per år. Så det blir alltså ungefär 1 av 4. Sedan är det såklart många män som mördar andra män (vanligaste typen av mord), och väldigt få kvinnor som mördar andra kvinnor eller okända män, så sett totalt så kan nog Lizas siffror om 1/20 stämma. Men det var inte på det sättet hon använde uppgiften i sitt resonemang.
--
Andreas säger: Jag har inte under mina 33 år i livet hört någon man säga "lite stryk får de tåla" eller liknande. Då har jag ändå vistats i både värnpliktsmiljö och grabbiga omklädningsrum osv. Hur kommer det sig att ni väljer den provokativa titeln?
 
Liza Marklund säger: Därför att alla myndighetspersoner som vi pratat med har haft den inställningen. Alla kvinnor vi pratat med har fått höra det.

Kommentar: otroligt viktig fråga. För Liza har flera gånger uttalat sig om att det i Sverige finns en attityd som innebär att "lite stryk får dom tåla". Jag är lika undrande som Andreas, för det är ingen attityd jag stött på. Tvärtom. Jag tycker det finns en attityd som är väldigt fördömande mot våld mot kvinnor, en attityd som säger att våld mot kvinnor inte är acceptabelt och att våld mot kvinnor är ett problem som tas på mycket stort allvar. Likaså tycker jag inte att det är ett problem som tystas ned och inte diskuteras. Nu den här tv-serien, t.ex. Tre timslånga program om våld mot kvinnor. För någon vecka sedan hade Gefle Dagblad (en tidning som jag brukar läsa) en artikelserie om våldet mot kvinnorna, ja, nästan dagligen ser jag tidningsartiklar eller tv-inslag som handlar om den här frågan. Har Liza missat allt det här?

Vi får väl se vad Lizas tv-serie plockar fram. Om verkligen alla myndighetspersoner som dom pratat med haft den inställningen att "lite stryk får dom tåla" så kanske de kan intervjua någon så man får höra hur de resonerar. Det skulle ju vara intressant att någon gång få se en människa som resonerar så.
--
Lugge S säger: Varför vågar ni inte visa på fördelningen av svenskar/invandrare när ni talar om detta viktiga ämnet? Det blir så hycklande när ni i ena meningen talar klarspråk och i andra bara hycklar. Invandrarkvinnor har också rätt att leva utan förtryck och hot!
 
Liza Marklund säger: Jag förstår inte frågan. Vi mörkar inte alls att invandrare slår och mördar. Tvärtom. Mördaren i vårt program är afrikan. Men faktum kvarstår, de flesta som slår är svenskar, de flesta mördar är svenskar och de flesta offren är svenska kvinnor. Det här är i allra högsta grad ett inhemskt problem. Att påstå att det bara är invandrare som slår sina kvinnor är ett sätt att komma undan vårt ansvar.

Kommentar: ja, självklart är det flest svenskar som slår och mördar. Kan det ha något med att göra att ca 85% av befolkningen inte har invandrarbakgrund? Enligt Mikael Ryings forskning så är ca 40% av de män som mördar sin fru invandrade, och ca 30% av de kvinnor som mördas av sin man är invandrade. En viss överrepresentation är det allt. Våldet mot kvinnor är inte bara ett kulturproblem, men det är det också.

Nye jämställdhetsministern, Jens Orback, gjorde i måndags sin första dag på jobbet. Från Vänsterpartiet fick han många frågor. Riksdagsman Kalle Larsson (v) sa i riksdagen "Visst kan en man vara jämställdhetsminister. Men det ställer stora krav. Han måste i så fall komma över ett egenintresse att bevara den patriarkala ordningen". Gudrun Schyman (v) har redan tidigare uttryckt sin besvikelse över att en man blev jämställdhetsminister. Hon tyckte att det vore bra om jämställdhetsministern haft personlig erfarenhet av könsförtrycket (Orback är också integrationsminister - fast Schyman har inte uttryckt någon besvikelse att det inte blev en invandrare på posten). (Schyman var förresten också besviken på att det blev en manlig partiledare som tog över efter henne. Hon tyckte inte det passade att en man ledde ett feministiskt parti.)

Orback verkar inte vara omtyckt av så särskilt många feminister. I Dagens Nyheter 30 oktober så är det 16 forskare som skrivit en debattartikel med rubriken Utnämningen av Orback ett slag mot feminismen. I Aftonbladet 4 november skriver 16 andra forskare och debattörer en debattartikel med rubriken Orbacks idéer är skrämmande. Ingen av dessa artiklar är direkt positiv till att Orback blivit jämställdhetsminister... Också ROKS, portalorganisation för kvinnojourerna, har sagt att de är tveksamma till honom. De saker som verkar reta feministerna är att Orback kallat tidigare jämställdhetsminister Margareta Winberg för könsrasist (i en artikel i Aftonbladet 2 augusti 1999). Winberg är väldigt omtyckt av många feminister, trots att - eller kanske för att - hon, i alla fall i mina ögon, mycket väl förtjänar att kallas för könsrasist (fast sexist vore nog ett bättre ord för att beskriva henne). Orback har också varit för delad vårdnad om barn vid skilsmässa, och även om pappan dömts för misshandel av mamman så ska det inte automatiskt leda till att pappan inte ska kunna få vårdnaden. Den tredje grejen som verkar reta många feminister är att han kallat mäns våld mot kvinnor en kulturfråga. Många tror säkert att det handlar om att han menar att invandrarmäns våld mot kvinnor är en kulturfråga, istället för, som feministerna hävdar, att det är en ren könsfråga. Men det Orback i själva verket sagt är det här: "Jag menar att det inte är könet som gör mig våldsam utan i så fall det patriarkala system vi har, det är en kulturfråga" (Aftonbladet, 2 augusti 1999). Han pratar om våldet som en kulturfråga i betydelsen av att det skulle ingå i någon slags manlig eller patriarkal kultur. Om feministerna fick klart för sig vad han sagt skulle de säkert inte vara så upprörda.
---
Ibland undrar feminister varför män inte deltar mer i jämställdhetsarbetet. Många män klagar också på att jämställdhetsarbetet fokuserar på kvinnor. För en gångs skull ska nu jämställdhetsarbetet fokusera lite på män, nämligen så ska studentkårerna i Lund den 18:e november ha en dag om män, manlighet och jämställdhet. "Vadå manlighet?", är titeln på jämställdhetsdagen. De föreläsningar som nu ska ske är de här: Den aggressive mannen, Manligheten - en kollektiv sinnessjukdom, Våldtäkt är terrorism mot kvinnor, Vad ska vi göra med våldsamma män?

Sådärja, nu fick även männen se att jämställdhetsarbete och feminism inte bara riktar sig till kvinnor. Med dom föreläsningarna tror jag män känner att feminismen även kämpar för männen. (*ok, det var en besk satirkommentar på slutet där*)

Mer om studentlivet i Lund: studentaftnarna i Lund firar 100-årsjubileum och därför har inbjudningar skickats till över 200 personer att komma och föreläsa. En av dessa är den italienska politikern och fd porrskådespelerskan Cicciolina. Att en inbjudan skickats till henne får kritik av samhällsvetarkårens jämställdhetsutskott. Anledningen är att de befarar att hon kan komma med porrliberala uttalanden i sin föreläsning som hon kallar Peace, Love and Art.
"– Det är oerhört allvarligt. Vill man veta mer om kvinnors situation och är genuint intresserad av att förbättra den, bjuder man inte in en sån person", säger jämställdhetsutskottets ordförande till Aftonbladet 28 oktober. Ja, är man genuint intresserad av kvinnors situation så bjuder man in en genusvetare som har läst många böcker om hur skadlig porrbranschen är. Någon äcklig porrslampa vill man såklart inte veta av. (*f'låt. Kunde inte låta bli att komma med en satirkommentar. Och jag menade inget illa, Cicciolina! Du är en jättebra skådespelerska.*)

Jag kan inte låta bli att undra hur intresserat det här jämställdhetsutskottet egentligen är av att få en korrekt bild av kvinnornas situation i porrbranschen. Det finns ju kvinnor som gärna berättar om sina hemska minnen från porrbranschen, men det finns också kvinnor som inte, i alla fall vad de själva säger, råkat illa ut. Tror ni att det här jämställdhetsutskottet skulle bjuda in företrädare från båda sidor ifall de ville skapa sig en bild av porrbranschen? Jag tror att de skulle sålla ganska rejält när de skickar inbjudningarna. Det handlar inte om att få en korrekt bild, utan det handlar om att få sin förutfattade mening bekräftad.

Jag måste påpeka att jag inte tror att porrbranschen är någon gullig bransch. Det finns säkert mycket droger, övergrepp och trasiga människor där, men jag tror faktiskt att den är bättre än sitt rykte. Det är min förutfattade mening.
--
En artikel i Aftonbladet handlar om ERK, Etiska Rådet mot Könsdiskriminerande reklam. Dit kan man anmäla reklam som man tycker är könsdiskriminerande. "– Vi män får helt enkelt tåla lite mer i reklamen. Det är för att vi lever i ett samhälle där det fortfarande är kvinnor som ligger efter – de tjänar fortfarande mindre än män, de gör fortfarande mer hemma och så vidare", säger Jan Fager som arbetar med ERK. Detta är ju ingen ny uppgift, att män får tåla mer enligt ERK, men det var faktiskt ett tag sedan jag hörde att de sa det senast. Men idag upprepade de det igen.

Jag har inget förtroende för ERK. Men om någon här skulle vilja hålla sig själva och ERK sysselsatta så har jag ett tips. Det finns en mycket vanlig typ av reklam som säkerligen skulle fällas. Det handlar om killar som köper en vara och därför blir populära bland tjejer. Exempelvis kör Felix nu någon tv-reklam för fryst potatis. En kille köper och vips dyker det upp massa tjejer. OLW-reklamen för chips kommer ni säkert ihåg; "Har ni fest eller?", "Var är brudarna?". Tjejerna är hos dom killar som har köpt chips. Kommer ihåg någon reklam för kabeltv. "Vissa har det och andra inte". En kille som har kabeltv är populär hos tjejerna för att han har kabeltv. Osv. Ni kommer säkert på fler. Reklam som har en otidsenlig syn på könsrollerna och är schabloniserande ska fällas. Har svårt att tro att den här typen av reklam skulle komma undan. (tänk efter: killar som blir populära bara för att de har massa saker, och tjejer som faller pladask för killar bara för att de har saker. Otidsenlig syn på könsrollerna och schabloniserande? Yes, sir. Blir jag upprörd av den här reklamen? No, sir)

Ni kan gå in på ERK:s webbsida och kolla själva. Adressen är www.etiskaradet.org/erk.htm

Hittade förresten ett roligt citat från Åhléns där. Företagen får, när de har blivit anmälda för något, komma med ett yttrande innan ERK fattar något beslut. Det här handlade om en reklam som anklagades för att vara könsdiskriminerande mot män. Reklamen friades. Så här sa Åhléns i sitt yttrande: "Det är väl så att många, inklusive vi själva, tycker att män kan tåla lite mer än kvinnor. Jämlikhet är något självklart och det handlar om att behandla mannen som kvinnan med rättvisa och respekt". Där är alltså Åhléns och ERK helt överrens, nämligen att män får tåla lite mer.

Enligt Aktuellt i SVT så förbereder USA en attack mot den irakiska staden Fallujah. Alla kvinnor och barn uppmanas av amerikanerna att lämna staden. Alla män under 45 års ålder som försöker lämna eller komma in i staden kommer att gripas. Detta var ännu en bild av ett krig där kvinnor och barn drabbas hårdast.

Tillägg skrivet 041115:

USA anklagas av flera folkrättsexperter för att bryta mot Genévekonventionen. Detta för att USA under slaget om staden Fallujah bara släppte ut kvinnor och barn, men inte män. Alla män skickades tillbaka in i staden. Civila, även civila män, ska enligt Genévekonventionen få lämna stridszoner. En talesman från den amerikanska militären tillbakavisar anklagelserna. (det här läste jag på SVT-text)

I dagens Arbetarbladet finns en artikel (Amandas liv förändrades när hon såg orättvisorna) om en 20-årig tjej som studerar genusvetenskap på högskolan i Gävle. Hon berättar att hon fick upp ögonen för orättvisorna när hon under sista terminen på gymnasiet gjorde ett specialarbete om jämställdhetsarbetet i förskolorna Tittmyran och Björntomten här i Gävle. "- Ju mer jag såg vad man jobbade med på Björntomten, desto mer tänkte jag på min egen klass i gymnasiet - ja, under hela skoltiden förresten, säger Amanda. Hon kom på sig själv med att i sitt eget klassrum på Vasaskolan tala i halva meningar och ständigt avbryta sig själv. Stor plats tog däremot de två killar som gick i Amandas klass medan många av de 18 tjejerna var helt tysta.", "- Det spelar ingen roll om 18 tjejer snällt räcker upp handen om en kille svarar rakt ut. Då blir tjejerna tysta. Amanda beskriver sig själv som en ganska tyst person som inte tar plats naturligt, hon har tvärtom fått kämpa med sig själv en del för att vara aktiv på lektionerna. Hon ser sig också som en ganska typisk representant för många tjejer. - Jag har varit ambitiös, duktig i skolan, ansvarstagande och jag tror det är ganska typiskt- tjejer går in i en ansvarsroll och liksom styr upp arbetet, tar på sig att skriva rent grupparbeten och så där. Och det ser man redan på dagis, att många tjejer blir som små hjälpfröknar."

Det hon säger om sig skulle jag kunna säga om mig. Jag tror att det är så i många klasser att det är ett par, tre ungar som tar mycket plats. De får mycket uppmärksamhet (=skäll) av läraren och de bryr sig inte om att räcka upp handen ifall de vill svara. Oftast är dessa ungar killar. De övriga i klassen är tysta, snälla och lydiga. De gör som fröken sagt och räcker snällt upp handen och tror att de ska få frågan. När de pratar och någon annan avbryter dem så tystnar de. Jag känner precis igen mig. Nu är det så att Amanda är tjej och när hon läser att hennes upplevelser kan förklaras av feminismen så är det självklart att hon faller för förklaringsmodellen; hon har inte fått utrymme för det är killarna som har tagit det ifrån henne. När jag läser den feministiska förklaringsmodellen så förklarar den inte ett dugg för mig. I förklaringsmodellen så är jag den där som avbryter andra och tar plats, och det kan så klart inte förklara mina upplevelser.

För snälla flickor kan feminismen förklara en hel massa, men för snälla pojkar ger feminismen en fullständigt obegriplig världsbild. De snälla pojkarna har ju samma upplevelser som de snälla flickorna om att alltid komma i skymundan. I och med att feminismen får större spridning i skolorna tror jag dessutom att de snälla pojkarna kommer ännu mer i skymundan i jämförelse med flickorna, eftersom sökarljuset nu allt mer riktas mot de snälla flickorna. Pojkarna som inte tar plats beskrivs av feminismen som att de är med och stjäl uppmärksamheten från flickorna och gissa om dessa pojkar kommer att osynliggöras ännu mer nu...

Feminismen är ett opium för flickorna. Jag förstår att snälla flickor kan falla pladask för feminismen. Jag hade säkert gjort det också om jag varit tjej.

Många feminister beskriver män som gubbiga, buffliga, skrävliga, stöddiga, malliga, uppblåsta, arroganta, våldsamma osv., och ibland träffar också jag på dessa män. I varje klass finns det säkert ett par killar som hela sitt liv kommer att passa in på den beskrivningen. Men hallå snälla feminister, dessa män är inte representativa för män. Om jag skulle bygga en teori på hur de 10% mest korkade flickorna är, och sedan försöka få den teorin att förklara allt i samhället så skulle det bli en väldigt konstig teori.

En sak till från artikeln:

"När Amanda jobbade på kollo skulle barnen pyssla. Många ledare utgick ifrån att tjejerna ville göra pärlplattor medan killarna ville bygga lådbilar. - Man gjorde liksom valet åt barnen innan barnen hann göra det själva. Det spelar väl ingen roll om det är så att alla tjejer vill göra pärlplattor. Men det måste vara deras val, tycker Amanda."

Amanda låter som en väldigt vettig tjej. Jag håller med henne. Man ska inte utgå från att alla tjejer vill göra pärlplattor och att alla pojkar vill bygga lådbilar, men OM flickorna väljer att göra pärlplattor och OM pojkarna väljer att bygga lådbilar så är det fine with me.

Liza Marklund intervjuas i dagens Aftonbladet. Det är mer som en enkätintervju och är bara två frågor. Första frågan och svaret:

"I hur stor utsträckning tillämpas kvinnofridslagen?

- Det går att se rent statistiskt att man får lägre straff om man slår en kvinna än en man. De åklagare jag träffat har inställningen att det är en politisk, inte juridisk lag."

Whaat?

Får man lägre straff om man slår en kvinna än en man!? Jag kände mig lite vimmelkantig ett tag. Vore det så så vore det en skandal fullt i klass med det faktum att män får hårdare straff än kvinnor för jämförbara brott. Jag mailade Liza och frågade vad hon menade. Det hon använder som statistiskt underlag för påståendet är att medelstraffet för grov fridskränkning är 13 månaders fängelse och medelstraffet för grov KVINNOfridskränkning är 11 månaders fängelse. Alltså två månader mindre. Grov kvinnofridskränkning heter brottet om det riktar sig mot en kvinna, grov fridskränkning heter det om det är någon annan som är offer, t.ex. barn, syskon, föräldrar eller varför inte en make.

Jag vet inte hur många som dömts för grov fridskränkning mot en man. Borde jag ta reda på, men jag gissar på att det handlar om en handfull fall. Jag gissar att majoriteten av fallen med grov fridskränkning inte har en man som offer utan barn, syskon eller föräldrar. Både män och kvinnor kan vara gärningsman (känner på rak arm till ett fall från Falun där två föräldrar dömdes till 1,5 års fängelse vardera för grov fridskränkning av parets dotter). Kan man då utifrån den här statistiken dra de slutsatser som Liza Marklund gjorde? Jag mailade till BRÅ, som är den myndighet som har koll på kriminalstatistiken i Sverige.

Svaret kom blixtsnabbt och tyvärr, Liza, BRÅ håller inte med om dina slutsatser. Kort och gott säger de att det inte går att från tillgänglig statistik dra slutsatsen att man får lägre straff om man misshandlar en kvinna än om man misshandlar en man. Frågan är dock väldigt intressant. Jag önskar att någon händig juridikstuderande kunde undersöka om man får hårdare/mildare straff beroende på offrets kön. Jag är ju konspirationsteoretiker och tror såklart att man får hårdare straff för misshandel av en kvinna, men jag skulle gärna vilja veta. Jag förstår att det är svårt att jämföra misshandelsfall, så exakt hur undersökningen skulle gå till vet jag inte, men helt omöjligt kan det inte vara.

För att slutligen kommentera det här som Liza säger att åklagare inte känner sig så komfortabla med att använda lagen om kvinnofrid för att den är politisk och inte juridisk: alla lagar är såklart politiska, men jag fattar vad de menar. Och det är väl ingen som hymlar med att den här lagen är politisk (dvs. den siktar på att förändra samhället mer än att rent konkret stoppa våldet mellan makar)? Bara en sådan sak som att lagen är uppdelad i två delar: kvinnofridskränkning och fridskränkning beroende på offrets kön är väl en klar indikation på att den här lagen inte är riktigt som andra lagar.

Brottskod: försvunnen i SVT innehåller en scen där två kvinnliga poliser jagar ut en naken man ur ett hus. När han grips och får på sig handklovar så tittar en av kvinnorna på hans kropp och vänder bort blicken med avsmak. Mannen säger "jag höll faktiskt på att duscha". Den andra kvinnliga polisen säger "nästa gång du duschar: duscha varmt".

Den här typen av kommentarer är accepterad. Nästan ansedd som lustig. Skulle nog bli en helt annan eftersmak om könen vore de omvända på personerna och en manlig polis kommenterat hur små den kvinnliga skurkens bröst var.

I Rapport (SVT) berättas om att det just nu går en sniffningsvåg över landet. Nu är det flickorna som drabbas, säger hon som påar inslaget. En pappa vars dotter sniffat ihjäl sig intervjuas. Några flickor som sniffat berättar att de sniffar för det är så stor press på dom. I slutet av reportaget berättas att en undersökning gjord i 9:an visar att 6% av flickorna och 8% av pojkarna har provat att sniffa.

I Rapport-morgon (SVT) så berättas om en undersökning om våld mot äldre som visar att var tredje äldre kvinna har utsatts för våld, hot eller försummelse. Det handlar om kvinnor med olika typer av hemtjänst i hemmet. Reportaget konstaterar att i nio fall av tio är förövaren en man. Mot slutet av reportaget så nämns att just när det gäller försummelse så är det dock män som är i majoritet bland de utsatta och då är de flesta av förövarna anställd vårdpersonal.

Jag gick in och kollade på den här undersökningen där den presenterats i dagens Göteborgs-Posten. Undersökningen bygger på en enkät som skickats till 590 personer varav 373 svarat. En tredjedel av kvinnorna har svarat att de utsatts för våld, hot eller försummelse, och en fjärdedel av männen har svarat samma sak. När det gäller våld och sexuella övergrepp har 10% av kvinnorna och 2% av männen utsatts, och i 90% av fallen är det män som varit förövare. "Resultaten från Göteborgsundersökningen visar att äldre och funktionshindrade kvinnor inte står fria från mäns våld mot kvinnor.", är slutsatsen av detta. När det gäller hot och trakasserier har var sjunde kvinna och var fjortonde man utsatts och knappt 75% av förövarna är män. "Resultaten stämmer väl överens med tidigare kunskap om mäns våld mot kvinnor.", konstateras utav detta. Sedan: "Beträffande de två våldstyperna ekonomiska övergrepp och försummelse skiljer sig mönstren dock från ovanstående. I materialet har var fjortonde kvinna och var tjugonde man utsatts för ekonomiska övergrepp och 40 procent av förövarna är kvinnor.". Där dras inga slutsatser, förutom att mönstret skiljer sig. Så till försummelse, där män är mest utsatta. En av fem män, och en av sex kvinnor, säger att de har blivit utsatta för försummelse. En majoritet av förövarna är vårdpersonal, får vi veta. Vi får också veta att det dock bara är 50% av kvinnorna men 80% av männen som besvarat frågan. "Sammantaget kan sägas att dessa äldre och funktionshindrade kvinnor visat sig vara utsatta för en betydligt mer komplex hotbild än de äldre och funktionshindrade männen, men båda grupperna är utsatta.". Könsskillnaden är det viktigaste artikelförfattarna vill berätta om. Att alla äldre riskerar att utsättas är det näst viktigaste. "Ofta hävdas det i den officiella statistiken att utsattheten för våldsbrott minskar med stigande ålder och att kvinnor är mindre utsatta för våld än män. Här kan man dock invända att mätredskapen konstruerats med den manliga typen av våldsutsatthet som mall. Det vill säga med direkta frågor uppbyggda kring brottsrubriceringar. Att besvara sådana frågor jakande kan vara svårt för individen eftersom det också skulle innebära en identifikation med att vara brottsoffer, något som försvåras om förövaren är en närstående person.". "Ofta hävdas i den officiella statistiken att kvinnor är mindre utsatta för våld än män"? Tja, den officiella statistiken är ju ganska tydlig på den här punkten. Och den visar att män generellt är mer våldsutsatta. Men det är väl något som snarare aldrig hävdas, om man menar i den offentliga debatten. Där är det väl våldet mot kvinnor som anses vara det stora våldsproblemet i samhället? Eller har jag missat något? Att svara jakande på om man blivit misshandlad tror jag också är svårare för män. Dels för att män som faktiskt blivit misshandlade inte ser det som misshandel, och dels för att de anser det pinsamt att erkänna att de blivit misshandlade. Just när det gäller att erkänna sig själv som offer tror jag kvinnor är helt överlägsna männen. Att kvinnor skulle ha svårt att erkänna att de blir misshandlade för att det skulle handla om någon "manlig typ av våldsutsatthet som mall" när frågorna ställs anser jag återstår för artikelförfattarna att bevisa.

Slutligen efterlyser artikelförfattarna att hemtjänstpersonalen ska få mer kunskap. "För att personalen inom hemtjänsten ska kunna möta denna situation krävs kunskap. Ett sådant kunskapsprojekt är den nyligen avslutade kvinnofridsutbildning som Kvinno- och tjejjouren ADA hållit för delar av hemtjänstpersonalen inom SDF Lundby och SDF Tynnered. Projektet har också lett till utvecklandet av en lokal policy för handläggning av kvinnofridsärenden inom hemtjänsten i Lundby.". De ser det som ett kvinnofridsproblem. Undersökningen om våld mot äldre blev en undersökning om våld mot kvinnor. Och detta på, enligt mig, ganska lösa grunder. Män och kvinnor tror jag har helt olika referensramar när det gäller utsatthet för våld och sexuella övergrepp. En man som får en örfil tror jag inte alltid räknar det som att de har utsatts för våld. En kvinna som får en örfil tror jag direkt kopplar och fattar att det handlar om våld. Lika med sexuella övergrepp; jag tror referensramarna är olika. Så att män och kvinnor uppger olika omfattning av våldet tycker jag inte är konstigt. Det som är konstigt är att resultaten tolkas så bokstavligt, istället för att se att det kanske handlar om att äldre människor i allmänhet riskerar att utsättas för våld. Hur många tror att det här är en undersökning som kommer att vara bra för de äldre männen? Eller att det är en undersökning som kommer att vara bra för de äldre över huvud taget? Kommer det våld de faktiskt utsätts för att uppmärksammas? Nej. En sådan här undersökning leder inte till att uppmärksamma våldet mot äldre, utan den verkar vara ett led i att uppmärksamma våldet generellt mot kvinnor. Perspektivet våldet mot äldre är borta. Det handlar om perspektivet våldet mot kvinnor. Och våldet mot äldre män är såklart än mer osynliggjort än tidigare.

För att gnälla lite mer: det här med att de påpekar så noga att när det gäller våld och sexuella övergrepp så är det män som är förövare, men när det gäller försummelse så är det vårdpersonal som är förövare... en majoritet av vårdpersonalen är kvinnor, men då är det helt plötsligt inte viktigt att påpeka förövarnas kön, utan då är det det könsneutrala ordet vårdpersonal som används för att beskriva förövaren. När majoriteten av förövarna är kvinnor så släpper man könsaspekten på det hela. Och passar också på att släta över det. När det gäller försummelse, där män är i majoritet bland de utsatta, så påpekas att bara 50% av kvinnorna svarat på den frågan och 80% av männen svarat på frågan. Jag är inte expert på statistik, men jag tror att det är större sannolikhet att om man känner sig försummad så besvarar man frågan om man har blivit försummad. Bland dessa 50% av kvinnorna som inte svarade på frågan så tror jag andelen som anser sig inte ha blivit försummade är större än bland de 50% kvinnor som svarade. Men det sista var en gissning från min sida och jag kan ha fel.

Så på sätt och vis kanske jag inte ska klaga på att Rapport tog upp det här som att det var ett kvinnoproblem. Den artikel som de byggde reportaget på hade ju samma vinkel. Och själva undersökningen är väl först och främst ett led i att förklara för oss att det finns en könsmaktsordning med en könsförtryckande struktur, och egentligen handlar artikeln och undersökningen inte om våldet mot äldre utan använder det bara som ett exempel. Man ska inte förledas att tro att det handlar om en oro för de äldres situation, utan det handlar om en oro för kvinnornas situation.

Artikelförfattare: Kerstin Kristensen, Marie Risbeck och Eva Olofsson.

Jag har tidigare skrivit om att det finns många feministiska artiklar i tidningen Kommunalarbetaren (som jag tvångsprenumererar på eftersom jag är med i Kommunal). Och även om de inte är feministiska så är de i alla fall inriktade på jämställdhet ur ett kvinnligt perspektiv. Eller handlar rent generellt om kvinnor. Ytterst, ytterst sällan handlar artiklarna om män eller männens situation. Här är en genomgång av senaste numret. Ett ganska typiskt nummer.

På ledarsidan finns tre artiklar. Den ena handlar om att jämställdhetslagen är för tandlös. Nåja. Kanske inte så feministisk artikel... men den visar i alla fall på att det här med jämställdhet är en viktig fråga för Kommunalarbetaren.
Den andra artikeln på ledarsidan (Minister mot feminismen?) handlar om nyutnämnde jämställdhetsministern Jens Orback. Den handlar om att valet av honom är tveksamt för att han har en oklar inställning till feminismen. Den tredje artikeln på ledarsidan handlar om att det är bra att damfotbollen får mer och mer uppmärksamhet, men att det ännu inte är riktigt bra. Är inte frågan om hur mycket uppmärksamhet damfotboll får ett av Sveriges mest uttjatade ämnen? Jag inser inte riktigt heller varför det skulle vara en viktig fråga för jämställdheten. Damfotbollen som idrott får den uppmärksamhet den förtjänar, lite krasst uttryckt. I jämställdhetsdebatten får den den uppmärksamhet som den inte förtjänar...

På nästa sida börjar ett tresidors reportage om en mamma som tvingats säga upp sig för att arbetsgivaren nekat henne att byta arbetstider, och på de arbetstider hon hade så kunde hon inte få någon barnomsorg. JämO uttalar sig och rasar. På sidan efter reportaget finns en notis om ett uttalande som handlar om brandkåren i Stockholm. En kvinnlig chef påstods, i ett veckobrev, ha "hoppat i säng med" den högste chefen. Det är oacceptabelt och bottnar i en kvinnosyn som jag tar avstånd ifrån, säger ordförande för Kommunal i Stockholm (hon pratar om uttrycket "hoppat i säng med", ifall ni inte förstod vad det var hon tyckte var oacceptabelt).

Ytterligare några sidor senare finns ett reportage på två helsidor om feministisk ekonomi (Ingen förlorar på feministisk ekonomi är rubriken). En nationalekonom berättar om vad feministisk ekonomi är. I grova drag är hon kritisk mot dagens ekonomi som hon menar utgår från manliga värderingar och manligt perspektiv. Hon tar upp ett par exempel, och det är att när vi räknar BNP så ingår inte kvinnors oavlönade arbete i detta. Deras arbete är därför osynliggjort och kvinnor framställs som improduktiva. Och det gillar hon såklart inte. Det andra hon tar upp är att kvinnors deltidsarbetslöshet inte tas med när man beräknar de officiella siffrorna för arbetslöshet. Deras arbetslöshet osynliggörs alltså. Något som beror på manliga traditioner, menar hon; eftersom färre män är deltidsarbetslösa så tas deltidsarbetslösheten inte riktigt på allvar. För att kommentera detta: visst är det på sätt och vis problematiskt att oavlönat arbete inte räknas in i produktionen, men jag har svårt att tro att vi har valt att inte göra det för att det handlar om att fler kvinnor gör den typen av arbete. Kan det ha något med att göra att det är svårt att värdera aktiviteter som faktiskt inte genererar pengar? Om jag bäddar min säng, vad ska det räknas som? 13 kronor? Eller 5 kronor? Och när det gäller deltidsarbetslösheten (alltså personer som jobbar deltid men skulle vilja jobba heltid): hennes teori är alltså att vi inte räknar med den i statistiken för att det handlar om att en majoritet av de drabbade är kvinnor... okej, det hette ju feministisk ekonomi, så vad var att vänta... men hur kan man dra den slutsatsen? Jag menar att det är en ytterst otrolig orsak, och rimligare är väl att det helt enkelt är svårt att mäta hur många som vill jobba mer än de gör? Och är det självklart att det är bra att börja räkna människor som jobbar deltid inte som deltidsjobbande utan som deltidsarbetslösa? Jag tycker det här är väldigt typiskt: man har en dålig situation där flest kvinnor drabbas, och så undrar man varför vi har den här situationen. Så drar man automatiskt slutsatsen att vi har den dåliga situationen just för att det är flest kvinnor som drabbas. Istället kanske det finns två hundra andra orsaker som är lika eller mer troliga, men dessa bortser man helt ifrån... nej, det handlar om istället om en ren könsfråga... "yeah right". Skulle kanske vara intressant att höra den här nationalekonomen berätta varför män är i majoritet när det gäller de öppet arbetslösa. Låt mig gissa att det då inte är en könsfråga, såtillvida hon inte säger "varför uppmärksammas den öppna arbetslösheten så mycket? Jo, det är för att det är män som är i majoritet bland de öppet arbetslösa!".

Ytterligare några sidor senare: en tresidorsartikel (Kvinna, släpp disktrasan!) som handlar om vikten av att dela mer på hemarbetet för att ett parförhållande ska fungera bättre.

Antal artiklar som handlade om män: 0. Ok, nu vet jag att Kommunal är kvinnodominerat och rimligen är de flesta som läser Kommunalarbetaren kvinnor. Så att det är övervikt för reportage som vänder sig till kvinnor är inte så konstigt (t.ex. fanns i det här numret en helsida med stickningsmönster - tror de flesta som lockades av den artikeln är kvinnor). Men att Kommunalarbetaren så konsekvent driver jämställdhetsfrågor utifrån ett feministiskt perspektiv, och att de också gör det riktigt hårt (jag tror att det är en av de viktigaste frågorna för tidningen), det stör mig. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: som manlig medlem i Kommunal känner jag mig osynliggjord och jag känner att de bedriver en jämställdhetskampanj som inte är till för mig.

Ett tillägg skrivet några veckor senare: tänkte på att när Kommunal pratar om sina medlemmar så pratar de ofta om dom som kvinnor. "Vi måste nu kämpa för våra kvinnor som sliter dagarna i ända och får en usel lön", t.ex. Så påpekar de också gärna att det är just för att de är kvinnor som de får en usel lön. Kan man göra på samma sätt om det är mest män men ändock någon kvinna i en grupp? Kan Metall säga "nu ska vi kämpa för våra män i Metall som gör ett storartat jobb"? Det är en majoritet män i Metall, men det finns kvinnor där. Kan en chef för en industri med hundra män och två kvinnor som anställda säga "männen här på fabriken har kämpat enormt och vi har lyckats uppnå ett finfint resultat"? Eller kan försvarsministern säga "jag tycker vi ska vara stolta för våra män som deltar i FN:s operationer utomlands" (där det är en majoritet män men även några kvinnor som deltar)? Mitt svar på de senaste frågorna: nej. Det måste påpekas särskilt tydligt att det handlar om män och kvinnor. "Vi ska vara stolta för våra män och kvinnor som deltar i FN:s...". Chefen för fabriken kommer att säga "männen och kvinnorna här på fabriken har kämpat...". Osv. Trots att det handlar om nästan bara män och några enstaka kvinnor så måste det påpekas att kvinnor också är med i det positiva. Kommunal pratar dock gärna bara om sina kvinnor, och att de betonar att de pratar om kvinnor för det handlar just om kvinnor. Men skulle då en chef för en kraftigt kvinnodominerad arbetsplats kunna berätta om "hur mycket kvinnorna (eller tjejerna...) kämpat för att uppnå det finfina resultatet" trots att det ändå finns några enstaka män där? Jajamensan, är min åsikt. Då går det bra att glömma att nämna männen.

Det här tillägget handlar bara om mina subjektiva upplevelser. Men tänk lite på det här och lyssna om ni kan höra det nästa gång ni hör folk som pratar om sådana här saker.
---
Tillägg skrivet 050125: såg igår på Agenda i SVT. Infrastrukturminister Ulrica Messing pratade om den storm som vräkt ner så många träd i södra Sverige. Hon berättade om hur betydelsefull skogsbranschen är för Sverige; hon sa "i Kronobergs län så jobbar 8000 kvinnor och män i skogen, och i hela landet är det 300 tusen kvinnor och män som jobbar i skogen". Klart jag förstår att också kvinnor jobbar i skogen. Men jag tror det är fler män som jobbar där. Varför var det då så nödvändigt att säga att det är kvinnor och män som jobbar där? Vi fattar väl att av så många människor så kan inte alla vara av ett kön. Och varför påpeka könet öht? Och varför nämna kvinnor före männen (om jag nu ska bli petig)? Jag tror de flesta vet att människor kan vara av olika kön och då räcker det med att säga att si och så många tusen arbetar i skogen. Om vi säger att en liknande katastrof drabbat textilbranschen i Sverige, tror ni någon minister sagt att nu minsan gäller det att sätta in resurser för att rädda alla de tusentals män och kvinnor som jobbar där? Näej, då tror jag det hade varit mycket enklare att säga att det handlar om att rädda de kvinnor som jobbar där, alternativt att göra det helt könsneutralt och bara tala om de människor som jobbar där. Jag tror att Messings formulering när det gäller skogen handlar om politik. Det är enklare för henne att få förståelse för det hon säger om hon påpekar att det också handlar om kvinnor när vi pratar skogsarbetare. Hade alla bara tänkt på skogsarbetare som män så hade de varit mycket enklare att avfärda ("jaha, om de inte kan jobba i skogen får de väl bli någon styrelseledamot eller gå o slå sin fru då", typ). När Messing diskret men ändå tydligt talar om att det faktiskt handlar om kvinnor också så gör hon skogsarbetarna så mycket mer mänskliga och så mycket mer offer. Vi förstår att det handlar om människor av kött och blod som faktiskt riskerar att förlora massa saker och att vi måste hjälpa dom.

Om en gruva rasar eller om skogen brinner så är det kvinnorna och männen i gruvan och skogen som drabbats (trots att det är kanske 97% män som drabbats). Om vården eller textilindustrin drabbats så är det kvinnorna inom vården eller textilindustrin som drabbats (trots att det kanske är 10% män där). Män drabbas aldrig och kvinnor drabbas alltid, är min teori. Hör gärna av er ifall ni hittar exempel på något som motsäger min teori.

Två socialdemokratiska riksdagsmän, Claes-Göran Brandin och Hans Hoff, skriver idag i Aftonbladet en debattartikel som är klart antifeministisk. Något oväntat, eftersom (s) är ett feministiskt parti. Artikeln är en uppmaning till justitieminister Thomas Bodström. "Bodström måste ta ansvar för kvinnorna

Män som misshandlar och våldtar kvinnor och barn är kräk

Uppmaning till Thomas Bodström:
Tillsätt en kvinnofridsamordnare!
Varje år utsätts tusentals ­kvinnor och barn för våld­täkter och misshandel. En del så svårt att dom avlider, eller snarare avlivas. Det har nu äntligen kommit upp på den mediala dagordningen och därmed också på den politiska dagordningen.
 
Vi har stor respekt för alla dom som i sitt arbete eller ideellt jobbar dag och natt för att hjälpa och skydda de flyende kvinnorna och deras barn som utsätts för dessa illdåd. När nu frågan äntligen är högaktuell är det typiskt svenskt att frågan teoretiseras och analyseras. Statistik och ord som könsmaktordning, genusperspektiv, svåra uppväxtförhållanden och kulturella skillnader diskuteras. Vi anser att vi i stället måste säga som det är; män som misshandlar och våldtar kvinnor och barn är kräk och skall veta att det övriga samhället ser på deras handlande på det viset.
 
Nyligen beslutade tidningen Norrländska socialdemokraten att publicera bild och namn på dom som dömts för dessa brott. Under förutsättning att det är ställt utom tvivel att dessa män begått och dömts för brotten tycker vi att initiativet är lovvärt och att det vore välkommet att fler medier tar efter.
 
Samtidigt måste kriminalvården under strafftiden och samhället i övrigt efter straff­tiden göra allt för att dessa män ska ändra sitt beteende, så att de avskyvärda handlingarna inte upprepas. Hela frågan är så viktig att regeringen borde tillsätta en kvinnofridsamordnare som belyser vad som görs och som ger förslag till konkreta åtgärder."

Dessa två riksdagsmän bör naturligtvis tänka över sin framtid inom (s). Om de inte snarast gör en s.k. pudel och ber så hemskt mycket om ursäkt så ska de uteslutas ur partiet. Man kan inte vara medlem i ett feministiskt parti och skriva "Vi anser att vi i stället måste säga som det är; män som misshandlar och våldtar kvinnor och barn är kräk och skall veta att det övriga samhället ser på deras handlande på det viset.". Det är rakt emot feminismen. En råsop mot feminismen. De kan bara inte få vara kvar i feministiska (s) med en sådan åsikt. Män som misshandlar är inte kräk - dom är representanter för manligheten, enligt feminismen. Just att misshandlande män inte är enskilda kräk utan gör det som män brukar göra för att demostrera sin manlighet, är en feministisk grundtes.

Svenska Dagbladet publicerar idag en undersökning som visar att fem av sju partiledare i riksdagen kallar sig feminist (barnlediga Maria Wetterstrand (mp) är inte tillfrågad). De som inte kallar sig feminist är Göran Hägglund (kd) och Fredrik Reinfeldt (m).

I samma artikel uttalar sig Maud Eduards, som är professor i statsvetenskap, om tankarna på att bilda ett feministiskt parti. Hon tror att ett sådant parti skulle leda till en "tydligare politisk dialog och att intressemotsättningarna kan formuleras klarare". När en statsvetare använder dessa uttryck så betyder det på ren svenska att det kommer att bli en hårdare och tuffare debatt som är mer konfliktinriktad. Maud säger också att hon tycker att det är bra om det inte är så slätstruket i jämställdhetsdebatten.

Jag vet att Maud är en erfaren debattör i jämställdhetsfrågor, så jag är något förvånad över att hon tycker att det idag är slätstruket och att hon vill ha mer av konflikt. Jag tycker att det är riktigt grisigt och läskigt redan nu, så vad Maud efterlyser vågar jag inte ens tänka på.

Maud säger att hon tycker att dagens jämställdhetspolitik handlar mycket om att uppgradera män som pappor och inte så mycket om att kritisera män som grupp. Detta visar, enligt henne, att idag så genomsyrar feminismen inte den praktiska jämställdhetspolitiken.

Maud och jag är inte helt överrens om hur läget ser ut, och vi är inte överrens om att det vore bra med mer feminism.

Några tankar från min idol Bo Rothstein avslutar artikeln. Han tycker det är paradoxalt att trots att Sverige är ett av de länder som har gjort mest för jämställdheten så är det ett av de länder där missnöjet är som störst. Sist konstaterar han att en av anledningarna till att vi diskuterar hur vi kan förbättra kvinnliga styrelseledamöters situation är att det kostar relativt lite pengar och har ett stort symbolvärde, medan det skulle vara mycket mer kostsamt att förbättra situationen för ensamstående mödrar. Han säger lakoniskt: "Lite förvånad är jag att det socialdemokratiska arbetarpartiet är så bekymrat över de kvinnliga direktörernas situation". Bosse, my hero!

I Svenska Dagbladet idag var det en artikel om en feministisk grupp som heter Agda. Några tjejer från gruppen intervjuas om lite allt möjligt, men bland annat tillfrågas de om den nyligen föreslagna mansskatten.

"Gudrun Schymans förslag om en straffskatt för män som ska betala kvinnovåldet tycker de också är ett bra sätt att få uppmärksamhet för frågan, men de är oense om huruvida det är genomförbart i praktiken. Argumentet att det är orättvist att oskyldiga män skulle få betala för andra mäns våld tycker de inte håller. - Då kan man ju fråga varför vi kvinnor ska få betala för mansvåldet som vi gör i dag, säger Julia."

Det där om att argumentet att det är orättvist att oskyldiga män skulle få betala för andra mäns våld inte håller för att då kan man ju fråga sig varför kvinnor ska få betala för mansvåldet på det sätt som de gör idag, tycker jag är klassisk feminism. Klassisk, läskig, feminism, dvs. det är ok att bestraffa män kollektivt, för redan idag bestraffas kvinnor kollektivt. Slår några män anses det ok att straffa alla män för att om några kvinnor blir slagna så anses det drabba alla kvinnor. Kollektiv skuld, kollektivt offerskap. Det här påminner också om det klassiska feministiska argumentet för kvotering av kvinnor: "det är ok att könskvotera kvinnor för redan idag könskvoteras män". Ni får såklart tycka vad ni vill om den här typen av argumentation, men jag mår illa av den.

En artikel i Svenska Dagbladet handlar om Christina Hoff Sommers. Hon är en ameriansk professor i filosofi och har nyligen varit på sverigebesök. Jag tror jag har nämnt henne förr på den här sidan. Bland annat är hon känd för att ha skrivit boken The War Against Boys. Hon kallar sig rättvisefeminist, men hon är kritisk mot dagens feminism. Jag väljer att citera artikeln:

"- Den liberala feminismen kämpade för att kvinnor ska ses som likvärdiga män, men nu talar man om det maskulina som roten till allt ont. Man svartmålar män som grupp, i stället för att försöka uppnå en harmonisk samlevnad.

Samtidigt publicerar akademiska feminister studier som visar vilket lågt självförtroende tjejer har, hur ofta kvinnor utsätts för våld och så vidare. I sina böcker Who Stole Feminism och The War Against Boys pekar hon på att många av dessa undersökningar är ensidiga (man glömmer mäns utsatthet), att siffrorna som presenteras är överdrivna eller feltolkas. De som läser dem och tror på dem får en skev och onödigt pessimistisk bild av verkligheten.
- Män i västvärlden är fortfarande överordnade kvinnor på vissa områden, men kvinnor är överordnade män på andra. Och en del av de skillnader vi kan se, till exempel den könssegregerade arbetsmarknaden, är naturlig. Män och kvinnor, som grupp betraktad, har olika preferenser. Vi är en produkt av både biologi och miljö. Vi är inte enbart sociala konstruktioner." (SvD, 041124: Kvinnor avancerar på alla fronter).

Vad ska jag säga? Jag håller med henne i allt! Det är så här jag menar! Och hon kallar sig rättvisefeminist. Om det här är
rättvisefeminism så är kanske jag det också. I sådana fall skulle det innebära att jag är feminist!

Hörde idag på radionyheterna (9.00 i SR) att JämO Claes Borgström uttalade sig om kritiken mot jämställdhetsminister Jens Orback. Jens har ju fått ta emot massa skit för allt möjligt. T.ex. så berättade den statliga myndigheten Nationella sekretariatet för genusforskning att Jens för sex år sedan varit misstänkt för misshandel av en kvinna. Det visade sig senare vara helt fel, men ryktet är ändå igång. Falskt rykte spritt av statlig myndighet - borde vara en självklar löpsedel för Aftonbladet, men... nej, inte.

Åter till JämO: han sa att det som Jens nu utsätts för är precis detsamma som vad kvinnor utsatts för i evinnerliga tider. Att Jens, som man, utsätts för skitpratskampanjer, blir ett bevis eller tecken på att kvinnor utsätts för skitpratskampanjer. Att han, som man, förlöjligas anses inte vara ett tecken på att också män kan förlöjligas utan på att kvinnor regelbundet förlöjligas.

Jag anser att JämO:s kommentar är ett tecken på att män inte kan vinna. Män kan inte "vinna" kampen om offerrollen. Vi kan aldrig bli offer, hur mycket vi än är offer. Utsätts vi män för könsdiskriminerande hatkampanjer så är vi inte exempel på att också män kan utsättas för sådana saker utan vi är exempel på vad kvinnor utsätts för. Jämställdhetsfrågan är ingen kamp för att bevisa vilket kön som drabbas värst... jo, det är just det som det handlar om... och vi män har inte en chans. Vi har inte en chans, inte för att vi inte drabbas (det gör vi, ska gudarna veta), utan för att det vi drabbas av inte räknas. Möjligen räknas vårt lidande på kvinnornas sida. (oj, det här är ju egentligen helt sjukt; att det är någon slags tävling i lidande. Men... det ÄR en tävling i lidande! Den som lider mest vinner.)

En annan sak som jag tänker på är hur vi använder ordet kvinna. Om någon har blivit förfördelad eller eftersatt, så har den personen blivit behandlad som en kvinna. En person som glider in på framgång via ett bananskal har blivit behandlad som en man. Personernas faktiska kön spelar inte så stor roll. Om vi rent språkligt gör den här glidningen (kvinna=diskriminerad, man=icke diskriminerad), hur ska vi då kunna berätta om att kvinnor ibland inte blir diskriminerade och att män ibland blir diskriminerade?

Idag finns i Gefle Dagblad en intervju med en advokat. Advokaten ska representera flickorna i det s.k. Bollnäsmålet. Det handlar om tonåriga flickor som utnyttjats sexuellt av män (rubriken på artikeln är Det viktigaste är att männen i Bollnäsmålet blir dömda. (Ganska tuff advokat, förresten, som anser att det viktigaste är att de åtalade blir dömda - kanske skulle det vara mer klädsamt att en advokat hävdade att de åtalade ska få en rättvis rättegång). I intervjun har hon precis berättat om vad hon tycker om Piteå-männens "uppror mot kvinnovåldet". Sedan får hon frågan: "Hur ska man få män att sluta slå kvinnor? Att fortsätta som man gör, genom att jobba med information, att skapa mansgrupper där män får möta män och diskutera varför de slåss.". Det handlar om piteå-upproret. Män i Piteå som går ut och protesterar mot våldet mot kvinnor. Ädelt. Tror dock att det är fullständigt meningslöst att just män går ut och protesterar mot kvinnovåldet. Tror inte att en enda kvinna räddas från misshandel av detta. Tror dock att det spär på skamkänslorna för de män som inte slår kvinnor, och särskilt de män som inte slår kvinnor men som inte deltar i demonstrationerna. Att känna skam i onödan tror jag är en av vår tids värsta farsoter. Nåväl. Nu svarar den här advokaten att det är bra att män går ihop i grupper och diskuterar varför de slår kvinnor. Varför DE slår kvinnor. Notera. Det är som att de män som går ihop i grupp och diskuterar skulle kunna diskutera sig fram till varför DE slår kvinnor (och hur de ska sluta med det, antar jag). Snacka om att bunta ihop män i en klump. Att gå med i en sådan här gruppterapi för män för att diskutera varför VI slår kvinnor känns för mig som att gå med i en gruppterapi för knarkare som vill sluta med droger samtidigt som jag inte håller på med droger. Jag slår inte kvinnor (slår inte män heller), men ändå tycker många att jag ska prata med andra män för att diskutera varför VI ska sluta slå kvinnor.

Jag tycker att den här advokaten (wtf, jag nämner hennes namn: Anita Wallin Wiberg) ger uttryck för en obehaglig syn på män som grupp. Hon är en sådan advokat som jag skulle akta mig noga för om jag behövde en advokat.

Snart är det dags för nobelprisutdelning igen. Det brukar alltid bli rubriker om att det är skandal att det inte blir en kvinna som får litteraturpriset. Vi fullproppas med statistik om hur orättvist kvinnor blir behandlade och får massor av analyser om vad det beror på. Men i år blev det faktiskt en kvinna som fick priset! "Äntligen!" (senast var 1996). Själv säger pristagerskan att hon fattar att hon fick priset bara för att hon är kvinna, och hon nämner en man som är mer värdig vinnare. Hon säger också att hon inte tänker komma till Stockholm för att hämta priset. Hm. Jag förstår hennes reaktion. Hon utses till vinnare, och inte en kotte bryr sig om henne som individ, utan alla är bara glada för att det blev en kvinna. Det är kränkande att reaktionen inte blir "hurra! Kul att just hon vann!" utan istället blir "hurra! Kul att en kvinna vann!". Den dagen vi slipper höra "äntligen en kvinna!" så har vi kommit längre i jämställdheten. Och ändå ger jag mig fasen på att även om det är kvinnor som vinner tio år i rad så kommer det efter varenda utnämning att höras röster som säger "äntligen en kvinna!". Jag hoppas äntligen-kvinna-människorna förstår att de sysslar med något destruktivt... eller rättare sagt... jag hoppas de inte förstår det, för det vore ju hemskt om de fattade att de gör något dåligt och ändå håller på med det. Jag hoppas de inte förstår, men jag hoppas de kommer till insikt och slutar.
---
Häromdagen presenterades en undersökning som några juridikstuderande gjort i Stockholm. De hade låtit människor med nysvenskt utseende försöka komma in på krogar och jämfört med hur det gått för människor med klassiskt svenskt utseende. Så hade de filmat alltihopa och om de kunde se att nysvenskarna blev diskriminerade så lämnade de över filmen till polisen. Allt väckte stor uppmärksamhet och alla kommentarer jag kunde höra i media gick ut på att krogarnas diskriminering var skandal och en skam osv. Kan inte låta bli att tänka på hur vi reagerar inför den öppna diskriminering som sker av män när det gäller krogarna. För det första är det lagligt att könsdiskriminera på krogarna (t.ex. hon 18, han 22), för det andra skiter folk i att jag klagar på det här. Har aldrig hört något annat än fnissanden från makthavare när jag klagat på den öppna könsdiskrimineringen som sker av krogarna. Oftast bemödar de sig inte ens att fnissa utan väljer bara att strunta i mig. Jag tycker det är märkligt att det anses vara så hemskt att diskriminera invandrare medan man tycker det är helt ok att diskriminera män.

Om jag ska se något postitivt i det här så är det att krogdiskrimineringen skapar generation efter generation av bittra män som vägrar lyssna på feministerna. Jag tänker så här: männen blir könsdiskriminerade på krogen och är man i 18-20-års-åldern så är krogen för många en av livets viktigaste saker. Blir man diskriminerad där så kränker det i själ och hjärta. Förmodligen handlar det också om att diskrimineringen är så direkt: krogen kan säga till dig helt öppet att du har fel kön för att komma in. "Sorry, killen". Killarna behöver inte gå och undra om de inte blev insläppta för att de hade fel kön, de behöver inte gå och misstänka, det behövs inga långsökta konspirationsteorier; de har fått könsdiskrimineringen spottad svart på vitt rakt i ansiktet. Sedan så upptäcker de unga killarna att de totalt saknar skydd mot diskriminering. De kanske vänder sig till JämO, som ju såklart avfärdar dom direkt, eller så vänder de sig till politiker som fnissar i bästa fall eller helt bara skiter i att prata med dom. Om de vänder sig till polisen kommer de att bli avvisade eftersom de inte har blivit utsatta för något brott (könsdiskriminering är inget brott). I ren desperation kanske de börjar slå i böcker (t.ex. vår grundlag eller FN:s stadga om mänskliga rättigheter) och frågar varför allt tal där om att ingen ska få könsdiskrimineras inte gäller dom själva och de märker att ingen bryr sig att de drabbas (möjligen får de kommentaren att skyddet mot könsdiskriminering bara gäller kvinnor - eller så får de veta sanningen, som innebär att FN-stadgar och grundlagar bara är fina ord och inte har ett dugg med enskilda människors liv att göra). Är männen tillräckligt desperata kanske de vänder sig till tidningarna och ber journalisterna att uppmärksamma det här problemet. Journalisterna säger då att det inte är något problem och att de inte har tid att skriva om det här för de håller på att skriva nästa artikel om hur fel det är med könsdiskriminering och att det är fel att människor bedöms utifrån sitt kön och hur synd det är om kvinnor. De unga männen kommer förmodligen att vända sig till feministerna till slut, som ju är de i vårt samhälle som kämpar för att man inte ska bli könsdiskriminerad och att alla ska bli behandlade lika oberoende av kön, och får då kommenterar att deras kritik är rent töntig och att diskrimineringen är så mycket värre mot kvinnor. Så då förlorar dessa killar helt förtroendet för att någon i samhället skulle bry sig om just dom, och de förlorar i synnerhet förtroendet för feminismen. Sedan blir de antifeminister och börjar gilla min webbsida =). Ingenting ont som inte har något gott med sig, som man säger. Feminismen och samhället skulle tjäna något så grymt på att försöka anstränga sig att stoppa diskrimineringen av killar på krogen, men det kanske jag inte ska tala högt om för då kanske antifeminismen skulle förlora anhängare...

I dagens Arbetarbladet finns en artikel med rubriken Sandvikens män mår bättre än kvinnorna. Artikeln bygger på en enkätundersökning som gjorts bland sandvikenborna. Det måste väl handla om någon anmärkningsvärd könsskillnad för att man ska tycka att den där rubriken är lämplig. Tittar man i undersökningen så ser man att enkäten, gjord av landstinget, skickats till 700 personer, varav 63% svarat. Av de män som svarat har 70% sagt att de mår bra, och 65% av kvinnorna har sagt att de mår bra. Ur ett statistiskt perspektiv är det här ett icke-resultat. Det säger ingenting (för få som svarat, för liten skillnad mellan män och kvinnor, svårt att veta om män och kvinnor tolkar frågan "Mår du bra?" på samma sätt). Ändå väljer Arbetarbladet att lägga just en könsaspekt på undersökningen. Och kanske gör landstinget detsamma och nu undersöker hur de ska få kvinnorna i Sandviken att må bättre. Förmodligen handlar det om att det är så smidigt att ha en könsaspekt när det finns en antydan om att kvinnor mår sämre än män. Det är så "lätt" att beskriva kvinnor som offer; både för journalisternas del och för tjänstemän inom landstinget. Hade statistiken varit den omvända och antytt att män mått sämre hade det inte varit könsaspekten som varit det viktiga. Då hade undersökningen tolkats rent allmänt om hur bra/dåligt sandvikenborna mår. Tror i alla fall jag.

(För övrigt så tycker jag det är konstigt att en rubrik i den här artikeln lyder Kvinnorna överviktiga och om man sedan tittar på siffrorna så visar dom att drygt 50% av kvinnorna är överviktiga och 55,3% av männen är överviktiga. Kanske hade rubriken Männen överviktiga varit mer passande, men förmodligen var väl den rubriken inte lika klatschig. Och eftersom könsskillnaden är så liten och urvalet så litet så kanske den könsneutrala rubriken Sandvikenborna överviktiga vore den allra bästa rubriken, men det kanske hade varit alldeles för könsneutralt för både journalisten och läsarna)

Jag tycker att det här sättet att redovisa undersökningar är ganska vanligt. Om man undersöker något genom en enkät... kan vara vad som helst som handlar om att beskriva våra liv, allt från hur ofta vi äter pommesfrites till hur vi upplever att cancersjukvården fungerar, så tycker jag att om undersökningen visar en könsskillnad till kvinnornas nackdel så är det alltid just könsaspekten som redovisas som det viktigaste. Att kvinnor drabbas och att kvinnor har det sämre är slutsatser som direkt gör avtryck i rubriker och hos politiker. Visar undersökningen att män drabbas eller har det sämre så är resultatet av undersökningen för det första inte särskilt intressant och för det andra så är könsskillnaden helt irrelevant. Det blir inga rubriker och det kommer inte att handla om att män är mer drabbade/utsatta. Varför är det så här? Ja, jag har inga svar på varför det är så här. Jag konstaterar bara att det är så här.
---
Tidningen Norrländska socialdemokraten förbereder sig för att publicera namn (och eventuellt bild) på män som dömts för misshandel av kvinnor. När jag säger "förbereder" så tänker jag på att de först sagt att de ska göra det här, och nu håller de på att publicera intervjuer med personer som tycker att det är rätt att göra det här (igår var det Maria Carlshamre (fp)). En tidning som vill göra något kontroversiellt kommer såklart att förbereda allmänheten just genom att publicera intervjuer med personer som tycker att tidningen gör rätt. Personer som tycker att tidningen gör fel kommer inte att intervjuas. Nåväl.

Är det bra att tidningen gör så här? Anledningen till att tidningen gör det här är att kvinnor ska varnas för den här mannen. Han ska inte kunna avtjäna sitt straff och sedan skaffa sig en ny fru som han kan misshandla. Jag är skeptisk till det här. För det första är jag orolig för att vi så pladask kan göra vad som helst för det ädla syftet att stoppa misshandeln av kvinnor. Också jag vill stoppa misshandeln av kvinnor, men jag skräms över att vi helt kan tappa koncept som t.ex. rättssäkerhet bara syftet är ädelt nog. Man måste komma ihåg att det är helt lagligt att publicera namn på dömda brottslingar. Alla domar i Sverige är offentlig handling och intresserade kan vända sig till närmaste tingsrätt för att få reda på namn på dömda människor. Att sedan skriva namnen i en tidning är också helt lagligt. Om det här är rätt eller fel handlar inte om juridik utan om etik. Och inte bara om etik, skulle jag vilja säga. Det handlar också om ifall det här är effektivt. Om det får önskad effekt. Jag är tveksam. Män som dömts för de mest bestialiska mord man kan tänka sig brukar få säckvis med beundrarbrev från kvinnor. Att män som dömts för misshandel av kvinnor skulle få så mycket färre beundrarbrev än män som dömts för mord på kvinnor tror jag är... i allra högsta grad tveksamt. Kan också tänka mig att vissa kvinnor som i hemlighet blir misshandlade (hon anstränger sig för att ingen i hennes bekantskapskrets ska få veta - något som jag tror är vanligt för misshandlade kvinnor), men vill få slut på misshandeln, få mannen dömd för brotten och kunna move on med sitt liv, jag tror att vissa kvinnor i den situationen nu kommer att dra sig för att anmäla mannen. Hamnar mannens namn och bild och hela målet i tidningen så blir hennes "hemlighet" offentlig för alla hennes kompisar och arbetskamrater. Jag säger inte att jag tycker det är rätt att tysta ner kvinnomisshandel. Jag säger inte heller att det är rätt av misshandlade kvinnor att tysta ner sin situation. Men jag har ändå respekt för att misshandlade kvinnor ska kunna välja att sköta det här privat.

Kanske kommer det här att leda till att någon kvinnomisshandlare för evigt stöts ut från äktenskapsmarknaden, men det kommer också att leda till att vissa kvinnomisshandlare får lättare att träffa nya kvinnor och det kommer att leda till att vissa misshandlade kvinnor inte vill polisanmäla misshandeln.

Jag undrar också vad feminister tycker om det här med bildpublicering. Enligt feministerna så är inte problemet enskilda män som slår, utan att män i allmänhet slår. De skulle nog hellre vilja varna för män i allmänhet istället för enskilda individer.
---
Idag i P1, tror programmet heter Kropp & Själ, så ska det, i alla fall enligt reklamen för programmet, handla om äckel. "Äckliga män är inte så farliga som man kan tro", säger programledaren (kvinna, för övrigt). Det är "fullgubbar" hon menar. Fick bara en konstig tanke om att det knappt vore möjligt att göra ett program där farligheten hos äckliga kvinnor diskuteras. Ämnet är liksom bara... nej - inte, tack. Bara uttrycket "äckliga kvinnor" känns som att det inte skulle kunna tas upp i radio. Och sedan spä på med att diskutera deras eventuella farlighet - booooooort. Att prata om farliga och äckliga män känns som hur naturligt som helst.

Kollar på reprisen av Debatt i SVT. Det handlar om abort. En kvinna, undersköterska tror jag visst hon var, sa att hon tycker att männen idag smiter undan sitt ansvar när det gäller abort. Läste en liknande grej häromdagen när Christina Doctare skrev en debattartikel om att dagens abortlagstiftning gör att halva befolkningen kan smita undan sitt ansvar. Hon menar männen, så klart. Lite fascinerande att när vi har den lagstifning vi har, som alltså ger kvinnor ensamrätt i abortfrågor, så betraktas det som att männen smiter undan sitt ansvar. "Du har ingen rätt att bestämma om abort eller inte för ditt barn, men om du inte är med och bestämmer så tycker vi att du smiter från ditt ansvar när det gäller beslut om abort eller inte". Jag erkänner att jag ibland känner mig lite förvirrad, men jag tycker att jag har ganska goda skäl till att känna mig förvirrad.

Har lagen bestämt att det är kvinnor ensamt och allena som får besluta om abort så tycker jag banne mig att hon själv får ta ansvar för besluten. Har man makt så har man ansvar, så enkelt är det. Att anklaga männen för att smita undan sitt ansvar tycker jag är befängt.

Vad jag tycker om själva abortfrågan? Jag förstår att ni längtar efter att höra mina åsikter. Jag tycker ändå lagstiftningen är ganska ok. Jag har en ganska... ja, vad ska man säga... pragmatisk? kanske... inställning till aborter. Jag älskar inte aborter och jag älskar inte att männen är helt maktlösa i abortfrågor, men jag fattar att det inte kan vara på något annat sätt. Vi kan inte förbjuda aborter (dom kommer att utföras ändå och många kvinnor skulle dö i mörka källare efter ohygieniskt utförda aborter gjorda av klåpare) och det är ändå rimligt att det är kvinnor som bestämmer ytterst i abortfrågan (jag kan inte tänka mig att vi ska genomföra aborter på kvinnor som inte vill göra abort, och jag kan inte tänka mig att vi ska förbjuda kvinnor som vill göra abort att göra det). Jag tror vi har de abortlagar vi har för att de så att säga är de minst dåliga, men nu är det som det är och det här är en fråga där kvinnor har all makt och allt ansvar (jag hoppas och tror att i de flesta fall så är kvinnan och mannen överens i den här frågan så jag tror att det här med kvinnans ansvar är mer en teoretisk fråga).
---
Idag dömdes Anna Lindhs mördare till livstids fängelse av Högsta Domstolen. Bra, är min spontana kommentar, men samtidigt blir jag lite förvirrad (nu igen). Nyligen blev den s.k. barnflickan i Knutbymålet dömd till rättspsykiatrisk vård för att hon mördat, och nu döms Mijailovic till fängelse. Hennes diagnos är offentliggjord, och den har jag skrivit om tidigare på den här sidan; det handlade om religiösa grubblerier, om jag får vara lite raljant, och när det gäller Mijailovic får vi inte reda på vad för psykiatrisk diagnos han har (den är hemligstämplad) men vi får veta att han är psykiskt störd men inte allvarligt psykiskt störd. För mig känns det inte helt otroligt att om barnflickan varit man hade hon, dvs. han, fått fängelse, och om Mijailovic varit kvinna hade han, dvs. hon, fått vård, men det är såklart bara spekulation.

Tillägg skrivet 041210: appropå det här med vård eller straff: nu i dagarna har två fall av mordbrand här i gävletrakten avgjorts i domstol. En kvinna som eldade upp en konsumbutik dömdes till vård och en man som dränkt in sina byxor med bensin och tänt på (men fått elden släkt sekunderna senare av brandkåren och därför inte fått några skador) fick två års fängelse för mordbrand. Han var också åtalad för bedrägeri mot en kvinna han tidigare mött på en psykiatrisk klinik, men friades från de misstankarna. Helt omöjligt att veta om mannen som tände eld på sig själv hade dömts till vård ifall han varit kvinna, men...

Rapport morgon i SVT berättar om att det nu är rekordfå män som jobbar inom förskolan. Tre möjliga orsaker anges till att det är så få män: pedofildebatten som vi hade för några år sedan, för låg lön och att män inte gillar att i första hand bli betraktade som män när de jobbar. Just det sista tycker jag var ovanligt intressant. De menar att det inte är så roligt för en man som kommer till en förskola och alla utgår från att han vill snickra och busa med grabbarna. Förstår precis vad dom menar. Nu har jag aldrig jobbat på förskola, men väl på fritids. Och det är ofta som man möts av kvinnlig personal som säger "va skönt att du är kille, så du kan gå ut och busa med killarna på fotbollsplanen". Själva tänker de sitta och pyssla tillsammans med flickorna (typ). Jag måste säga att det är något irriterande att andra utgår från att jag ska gilla en viss sak bara för att jag är kille. Jag kanske inte alls vill busa på fotbollsplanen, jag kanske hellre pillrar med pärlplattor. Jag kanske inte ens är bra på att busa. Det kan inte andra veta, men de verkar tro att de vet. Som man inom barnomsorgen så är man inte vilken förskolelärare som helst, utan man är en manlig förskolelärare. Skitjobbigt. (Och att man som man förväntas vara någon slags manlig förebild för pojkarna är jobbigt. Som man kanske man inte alls vill spela rollen som just manlig förebild. Och vad är det för stockkonservativt synsätt på könsrollerna? Borde inte kvinnor och män kunna vara vuxna förebilder för både flickor och pojkar? "Manlig förebild" är ett positivt laddat begrepp, och en uppgift för män där män ska lära pojkar att bli... tja, män. Könsrollskonservatism i sin klassiska form. Samtidigt ska alla barn behandlas som individer och inte pojkar/flickor och skapandet av könsroller ska inte uppmuntras... Att uttrycket "manlig förebild" ändå anses positivt tror jag är för att alla tänker sig att manliga förebilder ska få pojkar att bli bra män. Så att pojkar får en könsroll är inte så illa bara det blir "rätt" könsroll. Konstigt, faktiskt). Kombinera detta med den allmänna misstro som verkar finnas mot killar som jobbar med barn (pedofilanklagelser) och spä på med en riktigt lusig lön och obefintliga karriärmöjligheter så är jag inte förvånad att så få män jobbar inom barnomsorgen. Lite knepigt är det med just det här att låg lön avskräcker fler killar än tjejer, men av någon anledning verkar det vara så.

Vad ska vi göra för att få fler män till barnomsorgen? Självklart kan man höja lönen, men jag tror det handlar om att vi måste ha ett mentalt paradigmskifte (paradigmskifte är ungefär att man helt byter tankesätt och resonerar i helt nya banor).

Jag vill sticka ut hakan nu och säga: problemet är att de män som finns där betraktas som manlig personal. Problemet är de som, oavsett om de vill ha fler eller färre män inom barnomsorgen, behandlar manlig personal som just manlig personal. Vore en halv promille av personalen män, men ingen sa "ooo, vi måste ha fler män inom barnomsorgen och det är så bra med män som manliga förebilder osv." så vore det inget problem. Och då tror jag för övrigt att antalet män automatiskt skulle öka. Så vill man ha fler män till förskolan vore det en bra idé att sluta kräva fler män till förskolan... De som kräver en jämn könsfördelning inom personalen på förskolan utgör en del av problemet och inte en del av lösningen. De som gör det här har fastnat mentalt i en tanke som aldrig kan leda till jämställdhet och på lång sikt inte ger någon jämn könsfördelning bland förskolepersonalen.

Jag måste också påpeka att jag inte tycker att det här är ett problem över huvud taget. Jag tänker på det här att det är färre män i förskolan. Jag vill ha ett mentalt paradigmskifte som gör att män kan jobba med barn på samma villkor som kvinnor kan, men det är inte för att jag vill ha en jämn könsfördelning bland personalen utan för att jag vill att alla vuxna ska kunna fatta självständiga val om vad de vill göra, och att alla pojkar och flickor under sin uppväxt faktiskt hajjar att de har ett fritt val i livet. Jag tror att en konsekvens av detta blir en jämnare könsfördelning bland förskolepersonalen, men om det blir 50-50 låter jag vara osagt och jag är, ärligt talat, inte intresserad av vad det blir.
---
Appropå det här med förskola, så var det i det senaste numret av Kommunalarbetaren ett tresidors reportage om en förskola i Järfälla som aktivt arbetar med jämställdhet. Personalen anstränger sig nu för att inte bemöta barnen som flickor respektive pojkar utan som individer. Hur har man då gjort rent konkret? Jo, man använder sig av väldigt många könsuppdelade aktiviteter, där pojkar får träna på sådant som de behöver och flickor får träna på sådant som de behöver. Hm. Är det bara jag som tycker det är konstigt att man säger att man inte vill behandla pojkar och flickor på olika sätt, utan främst se barnen som individer, och sedan gör man könsuppdelade grupper och låter barnen göra aktiviteter som just är utformade efter hur man tycker pojkar resp. flickor betér sig? Är det ingen annan som tycker att det är märkligt?

Igår gjorde Aftonbladet en enkät om mäns våld mot kvinnor. Det var i samband med en artikel från Amnesty om mäns våld mot kvinnor (Tänker du misshandla din fru ikväll?). Till en början la Aftonbladet ut en delad enkät, en där män fick svara om de misshandlat sin fru och en där kvinnor fick svara om de misshandlat sin man. Efter en liten stund plockade AB ner enkäten och gjorde den till en könsneutral enkät där alla fick svara om de misshandlat sin partner. Vad var anledningen till att AB plockade ner den första varianten? Jo, det visade sig att "resultatet av den könsuppdelade enkäten blev skevt" (enligt mail från AB). Vad resultatet blev? Ja, det är egentligen inte så intressant, men det var 38% av kvinnorna som svarade att de slagit sin partner och 9% av männen som svarade att de slagit sin partner. De exakta siffrorna är ointressanta i sakfrågan eftersom en sådan här internetenkät egentligen inte visar ett sk-t. Det intressanta är att Aftonbladet vips plockar ner enkäten när siffrorna var så här. Tror inte riktigt att dessa siffror passade för att illustrera Amnestys artiklar i Aftonbladet om mäns våld mot kvinnor.

Istället la man upp den könsneutrala enkäten, genomförde den, där 11% svarade att de misshandlade sin partner, skrev ihop en artikel om mäns våld mot kvinnor och intervjuade en kvinna från en kvinnojour som sa att hon var förfärad men inte förvånad över att 11% av läsarna misshandlade sin partner. Faktiskt kommenterade hon också det här att Aftonbladet plockade ner den första könsindelade enkäten. Frågan var "fel ställd" och fick ett "helt missvisande resultat". Två orsaker angavs: män tenderar att underdriva sin egen misshandel eftersom frågan om mäns våld mot kvinnor är så tabubelagd och att så många kvinnor svarat att de slår sin man kan bero på att enkäten inte definerat vad som räknas som slag.

Hm. Ta det här med att enkäten inte definerade våldet. Kan en man säga "nej, jag misshandlar inte min fru eftersom det bara handlar om örfilar och knuffar"? Jag tror en man kopplar direkt att om han ger henne den minsta örfil så har han faktiskt slagit henne. Är lite mer osäker när det gäller kvinnor. Tror inte att alla kvinnor som ger sin man en örfil fattar att hon misshandlat honom. Så att bristen på definition av misshandel skulle leda till att kvinnor överdriver sin roll som misshandlare och män underdriver den tror jag är helt fel och jag tror det istället är precis tvärtom.

Och lite skraj blir jag för att en kvinna som jobbar mot våld mot kvinnor ändå anser att man måste definera hur mycket våld som krävs för att man ska kunna avgöra om våld förekommit. Finns det någon nivå med våld där det inte räknas som våld?

Åter till Aftonbladets enkät: de tyckte alltså att om män och kvinnor fick svara för sig om hur mycket våld de står för så blev det en skev och missvisande bild av våldet (männens siffra blev för låg och det berodde på att männen ljög och kvinnornas för hög och det berodde på att kvinnorna inte fattade frågan). Då gör man istället enkäten könsneutral och så att säga spär på männens siffror med kvinnornas siffror, och sedan tycker man att den nya siffran är mer rättvisande om männens våld mot kvinnor. Kvinnor som svarade i den könsneutrala undersökningen att de slår sin partner kommer i tolkningen att räknas som män som slår sin kvinna. Aftonbladet gör en könsneutral undersökning men gör sken av att resultatet inte är könsneutralt utan att det just handlar om mäns våld mot kvinnor. Men att fråga bara männen gick inte heller för sig, för de ljuger ju i sådana här frågor...

Ännu en succéundersökning på jämställdhetens område. Aftonbladets agerande i en sådan här undersökning skulle såklart kunna avfärdas som sinnessjukt, men jag tror vi måste komma ihåg att de agerar väldigt logiskt och helt according to plan. Det finns ett "facit" som säger att a) män är förövare och inte offer, och b) kvinnor är offer och inte förövare. Alla undersökningar måste bevisa detta, för annars är undersökningarna "fel". Får man ett annat resultat så är det dribbel som gäller. Siffror ska förnekas och förvanskas så att man kan få ihop en slutsats som passar facit. Får man bara ihop att män är skurkar och kvinnor är offer så kan man tillåta sig att genomföra sina undersökningar hur konstigt som helst.