Vi vill ha allting!

En historisk bakgrund till den autonoma marxismen

© Kämpa Tillsammans 2003
ISBN 91-631-3924-3
Omslag och layout: Subversiv Media
Digitaliserad, en smula redigerad och upplagd på nätet mars 2005.


Innehåll

Förord av Kämpa tillsammans!
Vi vill ha allting! – en historisk bakgrund till den autonoma marxismen av Kämpa tillsammans!
   Är den autonoma marxismen verkligen en marxism?
   – Skillnaden mellan teori och ideologi och vikten av en politisk läsning av Marx
   Johnson-Forest-fraktionen
   – Hegel, Lenin och de svartas kamp för frigörelse
   Socialism eller barbari
   – För individuellt och samhälleligt självbestämmande
   Utforskandet av arbetarrörelsen
   – Karl-Heinz Roth och Proletarische Linke
   Operaismo och Autonomia-rörelsen
   – De italienska autonoma och jakten på revolutionen
   Slutlig diskussion
   Sammanfattning
   Noter
   Källförteckning
Tillbaka till framtiden – Marx fortsatta relevans av Martin Glaberman och Seymour Faber
Socialismens innebörd av Paul Cardan
Kampen mot arbetet av Super-Mario Tronti


Förord

Syftet med denna bok är att på ett lättbegripligt sätt presentera grunderna till den autonoma marxismen. Vi har länge saknat enkla introduktioner till de autonoma teorierna på svenska. Efterfrågan på autonom marxism har på bara några år vuxit till sig rejält från både väntade och oväntade håll. Anledningen är helt enkelt att den har någonting att komma med. Den är ett ovärderligt teoretiskt verktyg när man ger sig i kast med dagens klasskamp och sociala strider.

Boken innehåller för det första en allmän basic introduktion av oss om den autonoma marxismen. Sedan följer tre texter som skrivits av företrädare för de största klassiska grupperingarna.1

Den första av de tre, ”Tillbaka till framtiden”, är skriven av Martin Glaberman och Seymour Faber. Den handlar om vikten av Marx metodologi och hans teori om proletariatet. Glaberman var en amerikansk bilarbetare som i tur och ordning tillhörde Johnson-Forest-fraktionen, Correspondence, Facing Reality och Bewick Editions. Glaberman var aktiv socialist i hela 70 års tid och avslutade sin bana med en akademisk karriär som arbetarhistoriker.

Författaren till nästa text, ”Socialismens innebörd”, är Paul Cardan (en pseudonym för Cornelius Castoriadis från den franska gruppen Socialism eller barbari). Denna skrift från 1961 gavs ut på svenska första gången 1974 av de frihetligt socialistiska Växjö Ungsocialister (då under titeln Socialismens mening).

Texten är enkel och handlar om att det är arbetarnas vardagliga situation och kamp mot alienationen som är potentiellt revolutionärt sprängstoff. Klasskampen förs hela tiden på olika sätt. Även om den inte yttrar sig öppet i upplopp och stora strejker så pågår den alltjämt i det fördolda, och det är revolutionärers uppgift att utveckla och sprida dessa kamper. (Alltså Marx klassiska allegori att revolutionen är en gammal mullvad som ibland har borrat sig ned i djupet och ibland träder fram till ytan). Kommunister skall inte bara sitta och vänta på någon mytomspunnen kris eller bygga ett stort parti, utan sprida och radikalisera de kamper som klassen redan för.

Den avslutande texten är ”Kampen mot arbetet” från 1966. Den skrevs av den italienske operaisten Mario Tronti (han som utvecklade teorin om ”den sociala fabriken”).2 Texten är ganska kort men lite tyngre än de andra. Den handlar likt Cardans text om vikten av att revolutionärer utvecklar de strider som redan pågår. Texten berör även Trontis tes om att ”arbetarklassen är kapitalets motor”. Alltså att kapitalet behöver arbetarklassens klasskamp för att kunna revolutionera produktivkrafterna och utvecklas, men att kapitalet samtidigt måste förinta dessa kampers antagonistiska karaktär genom fackföreningarnas och partiernas medlande roll. Kapitalisterna vill att arbetarkampen skall ätas upp i meningslösa krav som bara moderniserar och utvecklar kapitalet. Tronti menar att det är proletariatets negation, dess ”Nej!”, som är dess kommunistiska potential.

Teorierna i alla dessa texter betonar proletariatets roll, vilket är ytterst viktigt i dagens politiska klimat där vissa tendenser även inom vänstern förnekar proletariatet och försöker ersätta det med andra sociala subjekt. De klassiska autonoma teorierna hävdar istället det som egentligen är självklart – att det är proletariatet som i sin självständiga kamp kan skapa kommunism.

En annan bra sak med dessa texter är att de inte bara visar de olika gruppernas styrka, utan även deras svagheter. Glabermans text har t.ex. ett okritiskt förhållningssätt till Lenin samtidigt som den uppvisar en överdriven spontanism. Det är viktigt att komma ihåg att de öppna kamperna som har skapat (eller kommer skapa) en brytning med kapitalet förbereds av generationer av arbetares ansiktslösa motstånd. Utan detta lågintensiva krig på arbetsplatserna skulle aldrig dessa större och mer revolutionära kamper kunna ske.

Cardan har fel i att det endast är kampen mot alienationen som är revolutionär och det är från denna åsikt som hans överbetonande av självbestämmande och direkt demokrati kommer från. Socialism eller barbari och Cardan själv var mycket påverkade av den rådskommunistiska traditionens betonande på självförvaltning och arbetarråd. Detta tillsammans med att den tid som de var verksamma i (1949-1965) var en extremt expansiv period för kapitalet gjorde att det var kampen för självbestämmande som ansågs vara det centrala. Arbetarna fick allt högre lön men även ökat arbetstempo vid det löpande bandet, vilket ledde till motstånd mot hur produktionen såg ut. Detta ledde tyvärr till att man såg kapitalism först och främst som en ”förvaltningsform” och att socialismen skulle betyda arbetarnas självförvaltning av produktionen. De såg inte kapitalismens innehåll och fokuserade sig därför på dess form. Därav deras åsikt att socialism betydde arbetarförvaltning men om arbetarna bara skulle ta över produktionen och förvalta den själva, skulle detta blott leda till en självförvaltning av kapitalet, en slags självutsugning. Kapitalismen är först och främst en produktionsform baserade på givna produktionsrelationer och inte bara en ”förvaltningsform”. Dessa relationer styr hela samhället, de kan inte reformeras på något vis utan tvingar alla att följa dess logik. Därför handlar inte kommunismen om att de kapitalistiska relationerna förvaltas på ett demokratiskt och rättvist sätt. Självklart innebär kommunismen självbestämmande, men framförallt måste ett kommunistiskt samhälle innebära skapandet av helt nya samhällsförhållanden och relationer.

Trontis text visar tydligt att han aldrig bröt med Lenin. Han hävdar att proletariatet behöver ett parti för att vara revolutionärt. Vi håller med om att den dagliga klasskampen måste utvecklas och spridas för att den skall bli revolutionär. Men det revolutionära partiet är inte de olika formella partier som påstår sig föra arbetarklassens talan. Partiet är en produkt – en materialisering av klasskampen. Det materiella partiet är alltså de mest avancerade grupperna inom proletariatet och dessa behöver nödvändigtvis inte ha tagit en formell form.3

Alla tre texterna dras dessutom med begränsningen att de främst ser proletariatet som fabriksarbetare i snäv bemärkelse. Detta synsätt står enligt den italienske vänsterkommunisten Bordiga i motsättning till den definition av proletariatet som Marx själv hade – att proletariatet är ”de utan reserver”.4 Löneskillnader och liknande uppdelningar är enligt denna definition skapade av kapitalismen för att splittra klassen. Bordiga talade dessutom om en ”absolut fattigdom”, alltså att vara fattig innebär inte bara att ha lite stålar utan det handlar även om alienation. Att man är fattig på ”liv” och självbestämmande. Kapitalet härskar genom att den separerar vår mänskliga verksamhet och aktivitet från oss, den förvandlas till arbete i dess produktion och används för ekonomins skull. Likt Marx tar Bordiga fasta på det omänskliga i kapitalismen och för dem är kommunismen inte bara proletariatets rörelse, utan även den mänskliga rörelsen. Därför hävdar vi kommunismens passion. Det kanske mest frigörande och befriande med klasskampen är de nya sociala relationer som uppstår mellan människor i kamp, till exempel i vänskap, i kärlek och i sexualitet. Under klasskampen, som har kommunismen som dynamik, föds nya människor. Självklart hävdar vi inte likt Bernstein att ”rörelsen är allt, målet är intet” eller påstår att det är möjligt med ”kommunistiska öar” som på något sätt skulle stå utanför kapitalet. Utan vi hävdar att den mänskliga gemenskapen är inneboende i proletariatets kamper. Kommunismen är alltså inte något i en fjärran framtid utan det är den verkliga rörelsen här och nu, och de kommunistiska sociala relationerna kommer att segra om klasskampen generaliseras och drivs så hårt att kapitalet upphävs. Kommunismen som ”samhälle” i sin tur innebär slutet på separeringar, det innebär en gemenskap där människans aktivitet tillhör henne själv.

Dessa tre texter belyser alltså den tradition dagens autonoma marxism bygger på, men samtidigt är det självklart mycket viktigt att påpeka att de autonoma teorierna har vidareutvecklats sedan dess.

Vi som ger ut denna bok är en grupp kommunister som kallar oss Kämpa Tillsammans! . Med kommunister menar vi dels att vi vill utveckla den kommunistiska rörelsen – det vill säga proletariatets självständiga kamp mot kapitalet. Dessutom att vi har en kommunistisk teori, alltså en teori som intresserar sig för denna rörelse och en teori som hävdar kommunismens aktualitet. Kommunismen kan vi se i kampen som uppträder framför våra ögon!5 Vår teori är odogmatisk och vi hämtar inspiration från alla strömningar som intresserar sig för arbetarklassens självständiga kamper: exempelvis klasskampsanarkism, rådskommunism, situationism, operaism/autonomism och ultravänstern. Det kommunistiska projektet är inte statiskt utan något som utvecklas hela tiden. Det enda som är bestående är teorin om proletariatet och dess rörelse för en mänsklig gemenskap.

Vi hävdar alltså att det är proletariatets autonoma klasskamp (som ofta är helt vardaglig och tillsynes ”opolitisk”) på livets alla områden (alltså inte bara i det som i dagligt tal brukar menas med produktionen) som har revolutionär potential. Trots att vi ser klassens autonomi som grundläggande för den kommunistiska rörelsen menar vi, till skillnad från autonomisterna, att autonomi inte är något revolutionärt i sig självt. Det är visserligen självklart att klasskampen om den skall vara kommunistisk måste föras självständig mot kapitalet, men det mest grundläggande för kommunister är inte HUR proletariatets kamper är organiserade, utan VAD de organiserar – alltså vad kamperna kan komma att leda till. Innehållet är viktigare än formen. Den kommunistiska rörelsens ABC är alltså inte autonomi utan det kommunistiska perspektivet. Arbetarkamp, även reformistisk sådan, skapar alltid problem för kapitalet och klasskampen förbereder proletariatet för framtiden. Denna förberedelse kan leda till två saker – stärkandet eller försvagandet av den kommunistiska rörelsen. Om rörelsen skall stärkas är autonomi självklart en viktig del i detta, men desto viktigare är det att kampen utvecklar ett kommunistiskt perspektiv.

Genom att kalla oss Kämpa Tillsammans! vill vi betona två saker. Dels för att om den kommunistiska rörelsen skall segra, måste arbetarklassen lyckas med att bryta den isolering som råder inom klassen. Kommunikation och gemenskap mellan individer och grupper i klassen, är kanske tillsammans med autonomin den proletära rörelsens viktigaste beståndsdelar. Klassen måste försöka kämpa tillsammans och överbygga de separeringar som kapitalet skapat för att motverka ett förenande. Kvinnor som män, invandrare och ”svenskar”, arbetslösa som arbetare, fabriksarbetare som hemmafru, deltidsarbetare eller student, det finns massor med saker som skiljer oss åt men gemensamt för oss alla är att vår verksamhet inte finns till för att kunna tillfredsställa våra egna mänskliga behov, utan för att vara produktiva för ekonomin och kapitalet. Vi måste arbeta för kapitalet för att kunna överleva. På grund av detta, alltså proletariatets ställning i samhället som arbetskraft för kapitalet, så kan den också förinta detta samhälle som är byggt på arbetet och värdet. Det är arbetarklassen som får hjulen att rulla för kapitalet, utan den skulle kapitalet inte kunna existera. De löpande banden skulle stå still, räkningarna skulle inte betalas, ingen skulle visa sig i skolbänkarna eller komma till kontoren, pengarna skulle förlora sin makt och värdet skulle försvinna. Det är hos arbetarklassen all verklig makt egentligen finns, därför måste kapitalet integrera den i sig och försöka göra dess kamp harmlös. Klasskampen måste fås att utveckla kapitalet istället för att skada det. Detta är bland annat vänsterns uppgift. Eftersom det alltså är proletariatet som upprätthåller och återskapar kapitalet så är det självklart också det som har chansen att förstöra kapitalet. Arbetarklassen är därför inte potentiellt revolutionärt eftersom den kan vara vänster, aktivistisk eller subkulturell utan på grund av dess ställning i samhället. Det finns inga revolutionära subkulturer eller identiteter – det finns bara en revolutionär klass.6 Det är blott om klassen agerar som en totalitet, om vi förbinder oss med varandra genom att kämpa tillsammans, som kommunismen kan bli något annat än en rörelse och en dröm.

Dessutom vill med namnet Kämpa Tillsammans! betona en historisk kontinuitet. Under detta namn har några av oss tidigare givit ut texter som analyserat kapitalismen och den autonoma kamptraditionen. Denna teoribildning var som intensivast 1997-98 och mognade med tiden till en allt mer utpräglad autonom marxistisk klassanalys. Vi sökte oss tillbaka till rötterna till dagens autonoma aktiviströrelse: militant arbetarkamp i Italien på 60- och 70-talet. På så sätt upptäckte vi den ”andra” arbetarrörelsens historia och den autonoma strömning som alltid existerat i arbetarklassens kamper. Detta har även gjort att vi idag är intresserade av alla de olika kommunistiska teorier som intresserar sig för den verkliga rörelsen och som därav är användbara som verktyg för oss i klasskampen.

För oss var denna teoribildning också ett led i övergången från ungdomlig iver till långsiktig förändring. Den utarbetade teorin blev till kunskap genom praktisk kamp på arbetsplatser och i bostadsområden. Vi kom medvetet att prioritera något som vi kallade för ”ansiktslöst motstånd”, ett slags informellt förstadium till en utomfacklig kampstrategi. Med ”ansiktslöst motstånd” syftade vi på den spontana olydnaden och vardagligt småsabotage mot lönearbetet. Vi satsade på detta för att:

1. Det höjer klassens militans i vardagen.
2. Alla har erfarenheter av det.
3. Alla andra revolutionärer skiter i det!

Idag har fler personer tillkommit i arbetsgruppen och det är tänkt att vi ska fortsätta att syssla med teoribildning. Detta häfte är vårt första projekt. Väldigt kortfattat så har vår grupp enats om följande slutsatser i samband med sammanställandet av detta häfte:

Noter till Förordet

1. Det är viktigt att påpeka att dessa texter och grupper och den autonoma marxismen i helhet har beröringspunkter med andra revolutionära strömningar som exempelvis anarkism, rådskommunism och bordigism. För att bara ta ett exempel så fanns det en stark bordigistisk tendens i Socialism eller barbari med avhoppare från det Internationella Kommunistiska Partiet. Många skulle dessutom hävda att gruppens teori snarare är rådskommunistisk än autonomistisk. För enkelhetens skull och för att motverka att dessa teorier förvandlas till dogmer och ideologi har vi valt att inte problematisera vilken -ism de tillhör ytterligare. För den intresserade kan vi rekommendera Aufheben nummer 11 där själva begreppet autonom marxism och de grupper som man brukar säga ingå i denna teoribildning problematiseras.

2. Teorin om samhällsfabriken eller den sociala fabriken utvecklades bland annat av den autonoma marxisten Mario Tronti (det kan dock vara på sin plats att påpeka att många andra teoretiker ur andra kommunistiska strömningar har gjort liknande analyser exempelvis grupperna/tidskrifterna Negation och Internationalist Perspective). Med samhällsfabriken menas att hela livet, hela samhället har underkastats kapitalet och organiserats som en fabrik. En arbetare är inte bara viktig för kapitalet som arbetare utan även exempelvis som en konsument. Skillnaden mellan arbete och fritid börjar försvinna, kapitalet försöker få alla sektorer och sfärer att bli produktiva. Arbetslösa är produktiva för kapitalet om de konkurrerar om jobben på arbetsmarknaden, studenterna blir produktiva om de skaffar sig rätt utbildning, hemmafruarna är produktiva om de reproducerar arbetskraften etc. Nu börjar även idéer säljas, när du köper en vara får du en livsstil eller en identitet på köpet. Du kan köpa dig en personlighet på marknaden! Mobiltelefoner och datorer gör att arbetarna blir ännu enklare tillgängliga efter att de kommit hem från jobbet. Allting underkastas kapitalet. Detta påverkar även fackföreningarna och andra vänsterorganisationer som blir en del av systemet och finns till för att bevara proletariatet som en del av kapitalet, som variabelt kapital.

Att kapitalet lägger hela den mänskliga tillvaron under sig betyder dock också att klasskampen finns överallt. Arbetslösa försvinner från arbetsmarknaden istället för att konkurrera på den vilket gör att de slutar vara produktiva för kapitalet, stölder och snatterier skapar klasskamp i cirkulationssfären, studenter jävlas med lärarna och vägrar plugga det dom ska, kvinnor vägrar vara slavar i hemmet vilket skapar klasskamp i reproduktionens sfär etc. I och med kapitalets penetrering av hela samhällslivet så reses även motstånd och klasskamp mot det överallt.

3. Jaques Camatte har genom sin detaljerade undersökning av Marx syn på partiet visat att Marx står i fullständig motsättning till leninismens och socialdemokratins partisyn. Enligt Camatte så är partiet för Marx inte något som finns utanför klassen och som ger den ett kommunistiskt medvetande. Tvärtom, partiet skall förstås som ett uttryck för klassen. I klasskampen materialiseras partiet och det är det mest pådrivande grupperna i klasskampen som är partiet. Inte de som organiserat sig i en formell organisation och påstår sig leverera sanningen till proletariatet. För mer läsning se Jaques Camattes ”Theory and function of the party form”, 1961 och Antagonisms ”Bordiga versus Pannekoek”, 2001.

4. En sociologisk definition av samhället gör att vi inte skulle ha två klasser, utan snarare tre, fem eller flera hundra olika klasser. Sociologiska definitioner har en sanning, en sanning för kapitalisterna som de kan använda för att isolera och atomisera proletariatet. Vänstern har ofta en sociologisk syn på klassen och definierar därav ofta proletariatet som fabriksarbetare eller än värre som de fattiga. Detta är att missförstå det revolutionära med proletariatet fullständigt. Proletariatet är kapitalismens negation, det är upphävandet av det här samhället och därmed också sin egen upplösning. Alla teorier – vänster som höger – som prisar proletariatets roll i det kapitalistiska systemet är anti-kommunistiska. Sovjet, Kina och andra så kallade arbetarstater har tydligt visat vad en sådan dyrkan kan leda till. Proletariatet är inte samma sak som arbetarklassen (rent sociologiskt sett) utan det är alla som tvingas arbeta för kapitalet – alltså de utan reserver. Och det är det som gör dem potentiellt revolutionära.

5. Med detta menar vi självklart inte att man kan se kommunismen som ett samhälle i klasskampen, utan som en tendens i klasskampen. Det vi vill påpeka är att det är i de behovsorienterade kamperna på arbetsplatserna och samhället i övrigt som vi kan hitta frön till revolutionen, det är de som är den verkliga rörelsen. Trots att klasskampen har kommunismen som dynamik, så är den alltså bara kommunistiskt potentiellt. Den kan inte utvecklas eller framträda i vilken situation som helst. För att klassen inte skall integreras i kapitalet och för att de frigörande kommunistiska aspekterna i klasskampen skall stärkas så måste kamperna utvecklas och generaliseras. Klasskampen måste gå bortom den enskilda fabriken, kontoret eller distriktet.

6. Som vi nämnt tidigare är vi motståndare till de som försöker ersätta proletariatet med ett myller av olika subjekt. Det är ingen slump att teorierna om arbetarklassens försvinnande växte fram i en tid då vänstern var svag. Men bara för att proletariatets kamper inte klär sig i en vänsterdräkt (eller för att de förs på nya sätt), betyder detta inte att proletariatet eller klasskampen har försvunnit. Vilket i sin tur betyder att kommunismen fortfarande visar sitt ansikte i proletariatets kamper. Speciellt tydligt är detta i kampen för bruksvärdet och mot bytesvärdet, denna rörelse ser vi inte bara på arbetsplatserna – exempelvis när arbetare stjäl från sina jobb och ger till sig själva, vänner eller till familjen – utan även i ungdomsrörelsers kamper, till exempel i snatterier eller husockupationer. I båda dessa fall så är det kommunistiska perspektivet närvarande – deltagarna försöker helt enkelt gå bortom värdets logik och behandla varor som bruksvärden och inte bytesvärden.

7. I kapitalismen produceras inte saker för att de kan brukas utan för att de kan bytas. Saker har alltså ett bruks- och ett bytesvärde. Mat är inte viktig för att den kan ätas (dess bruksvärde) det intressanta är att den kan säljas (dess bytesvärde). Därför struntar egentligen kapitalet vad som produceras, det enda det är intresserat av är att dess värde ökar. Som vi beskrev i föregående not så innebär detta alltså att kommunismen som rörelse angriper bytesvärdet. Kommunismen är en mänsklig gemenskap där människans verksamhet är hennes egen. En verksamhet och en aktivitet som bland annat kommer innebära en produktion av bruksvärden och inte bytesvärden. Den kommer inte innebära en rättvis fördelning av profit och pengar, utan slutet på dessa. Så länge värdelagen finns så kommer den att härska. Kommunismen betyder inte ett nytt paradis på jorden. Varför skulle det göra det? Konflikter och motsättningar kommer alltid finnas hos mänskligheten vilket inte behöver betyda att klasser och kapital är något som kommer finnas för evigt.


Vi vill ha allting! – en historisk bakgrund till den autonoma marxismen

Inom vänstern har det allt sedan Marx varit självklart att ”alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia”.1 Den traditionella vänstern brukar dock ofta reducera denna antagonism till de olika kommunistiska och socialdemokratiska partiernas strider om program och principförklaringar. För dem är klasskampens historia lika med partiets historia och de viktiga aktörerna är inte den kämpande klassen, utan de olika socialistiska teoretikerna. När det inte finns ett starkt parti eller en kämpande fackförening så saknar arbetarklassen således klassmedvetande och är svag. Hos denna vänster är det ”kapitalets lagar” och inte arbetarkampen som är det intressanta.

Men det finns andra som likt Marx hävdar att för klasskampen är ”varje reellt steg framåt mera värt än ett dussin program”.2

Några som stödjer denna syn är de så kallade autonoma marxisterna som försöker visa att klasskampen pågår hela tiden – såväl i högkonjuktur som i lågkonjuktur – och att det inte bara är partimilitanterna eller fackföreningsaktivisterna som för den. Det centrala hos dessa marxister är människors vardagliga motstånd, hur litet och tillsynes opolitiskt det än må vara. Ett motstånd som förs på arbetet, i skolan eller i hemmet. Detta gör att de autonoma går bortom den klassiska bilden av arbetaren som en vit, manlig fabriksarbetare – även om de självklart även intresserar sig för denna grupp.

De autonoma jämför sin syn på klasskampen med hur man letar efter liv i ett outforskat område. Om marken utforskas från ett flygplan så ser man bara konturerna av kullar och berg. Det verkar inte finnas några levande organismer alls. Men kliver man ur flygplanet och utforskar marken till fots så stöter man snabbt på liv. Använder man dessutom ett mikroskop så kommer det visa sig att det myllrar av liv även i de områden som ytligt sett var helt döda.3

Detsamma gäller klasskampen. Vänstern har ofta bara brytt sig om de stora striderna på bekostnad av alla de motståndsyttringar som leder till dessa öppna konflikter. Klasskampen mäts för dem i antalet medlemmar i deras partier och fackföreningar, hur många personer de samlar i demonstrationstågen, hur många röster deras partier får i valet och så vidare.

För de autonoma är det mer problematiskt än så. Att de flesta arbetare i Sverige röstar på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet betyder inte att de har makt. Makt får arbetarna främst genom kampen om styrkeförhållandena på arbetsplatserna.4 Denna kamp kan tillsynes vara död, men tittar man närmare så menar de autonoma alltså att den finns där ändå, och att den ofta har ett radikalt innehåll, även om det inte är politiskt uttalat. Exempel på detta är maskning och sabotage. Dessa kamper är i sig själva radikala och skadliga för det kapitalistiska systemet, som bara kan överleva genom att det finns lydiga lönearbetare som kan realisera värde åt kapitalisterna.

I Sverige var antalet arbetstimmar som ”maskades” bort mycket stora på 70-talet. På Volvo beräknas att 15% av arbetstiden gick förlorad och på Saab-Scania var denna siffra 25%.5 Dessa var, vid sidan om de vilda strejkerna, kanske arbetarklassens mest effektiva kamper. För att kontra denna klassoffensiv förändrade de svenska firmorna produktionen och försökte sig på att införa lagarbete och ”job enrichment”, för att försöka få arbetarna att komma tillbaka till jobbet.

De autonoma påpekar alltså – precis som Marx – att det är klasskampen och inte en mytisk vänster som är historiens drivkraft. Deras försök att synliggöra och politisera klasskampen gör att de erkänner att de kamper som arbetare och andra utför ofta förs självständigt och till och med i opposition till den officiella arbetarrörelsen eller andra grupper inom klassen. Arbetarklassen är inte en homogen grupp, utan den slits av interna motsättningar. Därför påstår de autonoma att det finns en ”andra arbetar rörelse” – en arbetarrörelse som står utanför de socialistiska rörelserna. Begreppet ”den andra arbetarrörelsen” myntades av en av de autonomas teoretiker – Karl-Heinz Roth. Han undersökte Tysklands historia från slutet av 1800-talet fram till strejkerna 1973. Det visade sig att stora delar av arbetarklassen – bland annat outbildade arbetare, kvinnor och invandrare – uteslutande organiserat sig autonomt. Detta är en orsak till att denna tradition kallas autonom marxism.

Syftet med detta arbete är att undersöka denna för många okända marxistiska teoribildning och dess syn på ”den andra arbetarrörelsen”. Huvudfrågan är varför den autonoma marxismen växte fram. Metoden som används är att undersöka detta genom att studera litteratur om och av de autonoma marxisterna. Mycket av det viktiga förarbetet som ligger till grund för detta arbete är Harry Cleavers ovärderliga så kallade retrospektiva forskning, som han bäst redogör för i introduktionen till sin bok ”Reading Capital Politically”.6

Den autonoma marxismen har många beröringspunkter med andra vänsterströmningar som anarkism, syndikalism, rådskommunism och liknande. Men för att avgränsa ämnet behandlas endast de grupperingar och rörelser som efter andra världskriget tydligast bidragit med att lägga grunden till det som definieras som autonom marxistisk teoribildning idag.

Är den autonoma marxismen verkligen en marxism?

– Skillnaden mellan teori och ideologi och vikten av en politisk läsning av Marx

Enligt Marx är ideologi ett falskt medvetande, ett slags substitut för verklig förändring. Teori däremot, är ett verktyg som kan användas för att tolka verkligheten. Den autonoma marxismen är därför främst en teori och kan inte reduceras till en ideologi eller en ny -ism.

De autonoma hävdar att de har en politisk tolkning av Marx.7 För dem handlar det om att ge revolutionärer ett redskap som de kan ha hjälp av i sin kamp att förändra världen. Andra marxister har enligt de autonoma en filosofisk eller ideologisk läsning av Marx, vilket i värsta fall kan leda till legitimering av förtryck och exploatering. Ett tydligt exempel på detta är Sovjet-marxismen, där Marx teorier om antagonismen mellan arbete och kapital urartade till ett instrument som stödde den härskande klassen. Ideologi används enligt de autonoma ofta som ett vapen mot arbetarklassen.8

Många av dagens autonoma marxister hävdar att man skall befria Marx ur marxismens fängelse, och om de får frågan om de är marxister så skulle de antagligen svara som Marx gjorde: ”Jag för min del är ingen marxist.” Dessa moderna autonoma förnekar att det finns någon kontinuitet mellan Marx och den officiella marxismen – vare sig det handlar om leninism eller socialdemokrati.

Johnson-Forest-fraktionen

– Hegel, Lenin och de svartas kamp för frigörelse

Johnson-Forest-fraktionen skapades 1941 av tre personer aktiva i den nordamerikanska trotskistiska rörelsen – Grace Lee, C.L.R. James och Raya Dunayevskaya (som tidigare varit Trotskijs sekreterare). Orsaken till att de kallades Johnson-Forest-fraktionen var för deras pseudonymers skull.9 De studerade intensivt Marx, Hegel och Lenin. En av orsakerna till att de bröt med den trotskistiska rörelsen var deras analys av Sovjetunionen. Trotskisterna i Fjärde Internationalen10 menade att Sovjetunionen var en ”degenererad arbetarstat”, en socialistisk stat som hade övertagits av en byråkratisk nomenklatura.

Johnson-Forest-fraktionen bröt det kritiska stödet till Sovjetunionen och öststaterna.11 Enligt dem var Sovjetunionen ingen arbetarstat utan ett statskapitalistiskt imperium som exploaterade och utnyttjade arbetarna precis som man gjorde i USA. Den enda egentliga skillnaden mellan dessa två jättar var att det var staten som stal mervärdet från arbetarna i Sovjetunionen och de privata kapitalisterna som gjorde det i USA. Det var samma kapitalistiska relationer som härskade. Sovjetunionen analyserades av dem på samma sätt som Marx analyserat privatkapitalismen.

Fraktionen betonade att det fanns en klass med exploaterade lönearbetare som livnärde en annan klass genom varuproduktionen. De undersökte Sovjetunionen och visade att de två fienderna USA och Sovjetunionen liknade varandra på många sätt. Löneskillnader fanns i båda länderna, taylorismen och Fords löpande band tvingade arbetarna till elände både i öst och väst.12 De påstod att statskapitalismen var en allmän trend. Marx hade talat om att egendomen skulle koncentreras i allt färre händer. Kapitalismens tidigare privata karaktär blev i allt högre utsträckning statlig.13 De menade alltså att statskapitalismen var ett system som inte bara fanns i Sovjetunionen, utan även i de fascistiska staterna och i de kapitalistiska välfärdsförsöken. Denna trend fanns överallt och det fick dem att dra slutsatsen att socialism måste innebära att produktionen sätts i arbetarnas händer – inte i statens.14

Taylorismen och fordismen hade utvecklat kapitalismen till en slags statskapitalism. De menade att taylorismen inte bara var ett experiment i fabriken, utan var något som hade genomförts i hela samhället. Fordismen, som innebar att det löpande bandet infördes i fabrikerna, segrade mot den gamla produktionsformen runt 1924-1928. Detta gjorde att arbetet blev mer specialiserat, monotont och despotiskt. Arbetarna stod nu vid det löpande bandet och byggde del för del. Det behövdes inte längre några speciella arbetsfärdigheter för att bygga exempelvis bilar. Men denna rationalisering av arbetet, som alltså var internationell, förde också med sig nya former av motstånd. Fackföreningarna förvandlades i och med denna förvandling av produktionen till instrument för kapitalismen. Om fackföreningarna kämpade för mer lön krävde arbetsköparna att produktionen skulle öka. Därför växte det upp motstånd utanför de institutionaliserade fackföreningarna.

Fraktionen intresserade sig även för varför vänstern antog den kontrarevolutionära inställningen med ett kritiskt stöd till Sovjetunionen. De menade att man borde använda samma metod som Lenin gjorde när han analyserade varför Andra Internationalen hade stött Första världskriget. Lenin menade att det var de objektiva förutsättningarna som ledde till detta. Imperialismen hade skapat ett skikt inom den europeiska arbetarklassen som var privilegierad och tjänade på det imperialistiska systemet. Det var arbetararistokratin som gav kriget en bas med stöd åt nationalism och reformism. Vänstern hade helt enkelt inte hunnit med i kapitalismens utveckling menade Johnson-Forest-fraktionen; kapitalismens utveckling hade sprungit före vänsterns utveckling.

Än så länge var gruppen en tendens inom den trotskistiska rörelsen, men deras analys av statskapitalismen fick dem även att börja kritisera trotskisternas syn på arbetarkampen och 1951 bröt de helt med rörelsen och bildade gruppen Correspondence.

Deras analyser och egna erfarenheter av arbetarkampen fick dem att lämna Lenins teser i Vad bör göras?, som argumenterade för att arbetarklassen behövde ett parti som skulle införa ett socialistiskt medvetande utifrån. De menade att precis som kapitalismen utvecklats, så hade även arbetarklassen utvecklats. Den hade mognat och därför behövdes det inga partimilitanter som skulle väcka proletariatet. C.L.R. James, som föddes på Trinidad, hävdade att arbetarklassen skapade sitt eget avantgarde och pekade på de svarta fabriksarbetarnas kamper som ofta fördes självständigt från de vita arbetarna.15 Men de gick längre i sin analys av arbetarklassens autonomi. De flesta kamper som arbetarna förde skedde nämligen utanför både fackföreningar och partier.

Redan 1946 hade gruppen givit ut en pamflett med namnet The American Worker.16 I den skrev en bilarbetare om sitt liv i och utanför General Motors-fabriken, och om motståndet mot den kapitalistiska organiseringen av arbetet och hans liv. De var nu inte bara intresserade av det statskapitalistiska skicket, utan även för det spontana motstånd som förs mot det. Ett motstånd som kanske skulle kunna växa till en radikal resning.

James menade att arbetarklassens organisationer utvecklas dialektiskt och att de framtida organisationerna skulle bryta radikalt med de kommunistiska partierna – vilka blivit kontrarevolutionära institutioner som försvarade kapitalet.17 Vänstern förstod sig inte på den dialektiska metoden som både Marx och Lenin fått från Hegel. Arbetarklassens organisationer skapas ur det spontana motstånd som arbetarna för som ett svar på den alienation de upplever och utsätts för i produktionen. I State Capitalism and World Revolution var han med och skrev:

”Massornas forna arbetarorganisationer och folkrörelser skapades inte av en teoretisk elit eller någon förtrupp. De skapades ur miljoners människor erfarenheter och behov för att överkomma den ohållbara situation som samhället har påtvingat dem i flera generationer... de nya organisationerna kommer resa sig som Lillburnes Levellers parti, som folkets grupper och sektioner i Paris 1793, som kommunen 1871 och sovjeterna 1905. Inte en enda själ hade någon som helst aning om att dessa organisationer skulle dyka upp förrän de visade sig i all sin prakt.”18

Arbetarklassens resningar i Östtyskland 1953 och i Ungern 1956 visade att James och hans kamrater hade rätt. I Ungern täcktes landet av arbetarråd som tog över de flesta fabriker och arbetsplatser i hela samhället. Efter två veckor av dubbelmakt så invaderade Röda armén Ungern och krossade upproret. Sedan början av det kalla kriget hade ”Radio Free Europe” och ”Voice of America” uppmanat till resning i öststaterna, men efter de här revolutionsförsöken så tystnade de snabbt.19 Västmakterna ville hellre att de despotiska kommunistpartierna skulle fortsätta härska än att verklig arbetarmakt skulle införas.

Synsättet att arbetarklassens revolutionära organisationer uppstår ur det spontana motståndet mot kapitalismens organisering av arbetet fick Johnson-Forest-fraktionen att börja undersöka vanliga arbetares vardag. De började ge ut skrifter och publikationer som skrevs av arbetare som analyserade sin egen situation. Gruppens fokus på arbetarnas självaktivitet fick dem även att kritisera vänsterns syn på medvetande. Ett talande exempel på detta är när bilarbetarnas fackförening hade en omröstning vid slutet av Andra världskriget om de skulle förlänga ett avtal där de gick med på att inte strejka. De flesta arbetarna röstade för förslaget, men samtidigt gick nästan alla av dem ut i vild strejk. Det är arbetarklassens praxis och agerande som visar om de har ett socialistiskt medvetande – inte om de går på fackföreningsmöten eller är medlemmar i något socialistiskt parti.20

Correspondence-gruppen splittrades i olika riktningar, bland annat News and Letters Committee (Dunayevskaya 1955) och Facing Reality (C.L.R. James med flera 1962).21 Deras teorier som växte fram i den faktiska arbetarkampen lever dock vidare och gruppen är erkänd i USA som några av marxismens främsta nytänkare. Tidskriften Zerowork på 70-talet och dess efterföljare Midnight Notes är två framstående tidskrifter som vidareutvecklat den autonoma marxismen i USA.

Socialism eller barbari

– För individuellt och samhälleligt självbestämmande

Precis som Johnson-Forest-fraktionen i USA, så härstammade den franska gruppen Socialism eller barbari från den trotskistiska rörelsen och gick ur densamma efter Andra världskriget. Vänstern genomled alltså en allvarlig kris – marxismen som skulle vara ett emancipatoriskt verktyg för att förinta alla klasser, hade blivit ett vapen för förtryckande stater.

Socialism eller barbari började precis som Johnson-Forest-fraktionen med att kritisera vänsterns syn på Sovjetunionen.22 Även i Storbritannien fanns samtida trotskistiska kretsar runt Tony Cliff som utvecklade en liknande kritik, men de blev inte lika historiskt betydelsefulla. Medan Johnson-Forest-fraktionen mest fokuserade på staternas inriktning på ackumulation och arbetarnas motstånd mot detta, så inriktade sig Socialism eller barbari på själva maktstrukturen – det vill säga byråkratin. De kallade därför inte Sovjetunionen för statskapitalistiskt, utan såg det som en form av byråkratisk kapitalism. De ansåg dessutom att de flesta kapitalistiska stater hade inträtt i denna byråkratiska fas.23

Socialism eller barbari präglades av grundarna Cornelius Castoriadis och Claude Lefort. Castoriadis föddes 1922 i Grekland och gick med i kommunistpartiet när nazisterna ockuperade landet. När kommunistpartiet ville alliera sig med den inhemska borgarklassen valde han att gå ur och organiserade sig i en trotskistisk grupp. När landet ”befriades” 1944 så mördade kommunistpartiet 600 trotskister. Detta påverkade självklart hans syn på Sovjetunionen och de Moskvatrogna. Men han började även kritisera sin egen rörelses syn på Moskva. Hur kunde man ens kritiskt stödja en sådan stat?

Castoriadis menade att stalinisterna inte var en del av arbetarrörelsen som blivit uppsugen och degenererad av kapitalismen, som Trotskij hävdade. De var byråkrater som var fiender både till arbetarklassen och den västerländska kapitalismen.24

Lefort hade varit aktiv i den antifascistiska motståndsrörelsen under Nazitysklands ockupation av Frankrike. Han övertygades aldrig riktigt av trotskisternas analyser av Sovjetunionen. Han föddes 1924 och studerade filosofi när han träffade Castoriadis, som hade flyttat till Frankrike. Från början var de en fraktion inom Parti Communiste Internationale (PCI). De kallade sig Chaulieu-Montal-tendensen efter deras pseudonymer.25 Deras främsta kritik mot PCI var alltså att visa att kapitalismen fanns kvar i öst, men att den livnärde en klass av byråkrater och inte kapitalister. För dem var det helt främmande att påstå att Sovjetunionen var på väg mot att bli ett jämlikt och rättvist samhälle.

I två år – från 1946 till 1948 – försökte de påverka Fjärde Internationalen, men till slut gav de upp och lämnade den trotskistiska rörelsen för att skapa en egen grupp. Ett år senare – i mars 1949 – gav de ut sitt första nummer av sin tidning med samma namn som gruppen – Socialisme ou Barbarie.

I det första numret presenterades gruppens åsikter (de organiserade då endast runt 20 personer). De hävdade att världen var delad i två fiendestater: USA och Sovjetunionen. Dessa stater var expansiva och imperialistiska. Denna situation skulle antagligen leda till ett tredje världskrig om inte arbetarklassen reste sig och skapade ett verkligt socialistiskt samhälle. Mänskligheten hade alltså att välja mellan socialism eller barbari.26

Men vad skulle en sådan resning innebära? Socialism eller barbari menade att en revolution inte kan innebära att staten exproprierar all privat egendom. Det hade redan gjorts och det hade inte gett arbetarna makten över produktionsmedlen – istället hade det lett till ökad exploatering och förtryck. Det var inte bara vilka som ägde produktionsmedlen som var intressant för den socialistiska revolutionen, utan även hur samhället förvaltades. Därför började Socialism eller barbari propagera för arbetarnas självförvaltning av produktionen. Makten skulle ligga i arbetarnas händer – inte i partiets.

Eftersom samhället nu hade inträtt i den byråkratiska kapitalismens fas, så var det viktigaste för arbetarklassen att kämpa för kontroll över produktionsmedlen, och inte löneökningar. De hävdade att kampen för självbestämmande, och mot arbetsplatsernas alienation, alltid stod i direkt motsättning till den byråkratiska kapitalismen. En socialistisk revolution måste innebära att hela samhället förändras. Som de själva skrev:

”...om den socialistiska revolutionen skall avskaffa utsugningen och krisen i dagens samhälle, så måste den avlägsna alla specialiserade och permanenta ledare, så att de inte längre kan utöva makt i samhällets olika sektorer. Först och främst måste detta ske inom produktionen. Med andra ord: revolutionen kan inte begränsa sig till expropriering av kapitalisterna. Den måste också ”expropriera” den ledande byråkratin, det vill säga frånta den dess nuvarande privilegierande positioner.”27

Liksom Johnson-Forest-fraktionen intresserade sig Socialism eller barbari för arbetarklassens självständiga kamper. I en omröstning 1949 tog gruppen helt och hållet avstånd från den leninistiska åsikten att arbetarklassen måste skänkas ett medvetande för att göra revolution.28 En sådan syn på revolutionen och förändring att arbetarklassen var som en armé och vänstern dess generalstab – skulle bara skapa ett nytt förtryckande system. Det var denna arbetsdelning som hade skapat de byråkratiskt kapitalistiska systemen.

Socialism eller barbari menade att revolutionen är en ständigt aktuell företeelse i det kapitalistiska samhället. Varken de traditionella marxisternas mytiska kris eller det leninistiska partiets medvetande behövs för att den skall bryta ut. De intresserade sig istället för de kamper som redan pågår och utvecklas i samhället.29

Redan från starten hade gruppen hävdat att fackföreningarna förvandlats från kamporganisationer till serviceorganisationer. De hävdade att ingen längre gick med i facken för att kämpa mot kapitalismen, utan helt enkelt för att dessa gav arbetarna rättigheter och service. Orsaken till att denna förändring skett i fackföreningarna var självklart att de hade blivit byråkratiserade. Genom fackens ledning fanns det ett band till staten, och det var ledningen som försökte medla mellan arbetarna och staten.

Socialism eller barbari började ge ut arbetsplatstidningar och skrifter författade av de som jobbade i de olika fabrikerna, bland andra Daniel Mothé och Henri Simon. Gruppens viktigaste fabriksarbete skedde i Renault-fabrikerna i Paris-Bilancourt, även om de bedrev arbete på andra platser. Många av de kamper som fördes handlade just om självbestämmande och arbetets organisering.

Fackföreningarna kämpade bara för löneförhöjningar. Därför skedde det många strejker utanför facken. Socialism eller barbari hävdade att det var kamperna mot alienationen som var revolutionära. Man kan kämpa för 5% mer lön och få det, sa de, men att kämpa för 5% mindre alienation inom systemet går inte. De gick så långt i sina analyser av den byråkratiska kapitalismen, och motståndet mot den, att de menade att den grundläggande klassmotsättningen i samhället inte går mellan de som äger och de som arbetar, utan mellan de som ger order och de som tvingas lyda besluten.

Att kampen och den grundläggande samhällskonflikten handlade om rätten till självbestämmande över sitt liv, fick dem att börja leta efter olydiga subjekt i hela samhället. Liksom Johnson-Forest-fraktionen uppmärksammade de färgades kamp för frigörelse, så började Socialism eller barbari intressera sig för kvinnornas och ungdomarnas uppror mot ordningen.30

Detta synsätt – att kampen främst handlade om självbestämmande och motstånd mot alienationen – gjorde att en del tendenser inom Socialism eller barbari började bryta helt med marxismen. Detta, samt frågan om revolutionärers uppgifter, skapade en del konflikter inom gruppen och två fraktioner bröt sig ur vid olika tillfällen. Informations et Liaisons Ouvriéres31 menade att revolutionärers uppgifter inte bestod i att försöka intervenera i klasskampen som grupp, utan att förmedla kontakter mellan grupper av arbetare. Pouvoir Ouvrier menade att det var felaktigt att överge marxismen.

Socialism eller barbari fortsatte att existera till 1965, men gruppen inspirerade en mängd olika rörelser och teorier som spelade stor roll i maj-revolten 1968, exempelvis situationisterna. Den tongivande brittiska organisationen Solidarity gjorde mycket för att sprida teoribildningen på engelska under 70-talet.

Utforskandet av arbetarrörelsen

– Karl-Heinz Roth och Proletarische Linke

Johnson-Forest-fraktionen och Socialism eller barbari var pionjärer för den autonoma marxismen. De visade att kapitalet hade inträtt i en statskapitalistisk eller byråkratisk fas, vilket skapade nya former av kamper som var arbetarklassens svar på samhällets och produktionens förändringar. Båda grupperna hade dessutom påstått att det finns olika skikt inom arbetarklassen som är viktiga att upphäva, något som till exempel de svartas kamp var ett bra exempel på. Men ingen av grupperna gick så långt i sina undersökningar av arbetarklassen som de italienska och tyska grupperna, som hade hämtat inspiration från sina kamrater i Frankrike och USA.

I och med den globala arbetarklassoffensiven och det starka vänsteruppsvinget under 60-talet, hade självklart även de autonoma teorierna spridit sig till Tysklands vänsterrörelse. Det bildades till och med aktivistgrupperingar kring dessa, en av dem var Proletarische Linke (Proletär vänster). Gruppen hade kontakter med stadsgerillaorganisationen 2 juni-rörelsen och hade byggt kadrer i olika industrier och arbetarklassområden.32 Tillsammans med Revolutionärer Kampf i Frankfurt och Arbeitersache i München gav de ut den operaistiska tidskriften ”Wir wollen alles!” (”Vi vill ha allting!”).33 Denna var föregångare till de senare tyska operaistiska tidskrifterna Autonomie och Wildcat.

Proletarische Linke var främst inspirerade av den operaistiska34 traditionen och försökte att undersöka det dialektiska förhållandet mellan kapitalets strukturering av arbetsprocessen och arbetarklassens motstånd mot denna process – det vill säga förhållandet mellan arbetarklassens tekniska och politiska sammansättning. Detta fick dem att ta fasta på att det var arbetarklassens kamper som var historiens drivkraft, och att kapitalets teknologiska utveckling hänger samman med klasskampen.

Karl-Heinz Roth var en av de ledande i Proletarische Linke. Likt många andra hade han radikaliserats under sin tid i den tyska studentrörelsen. Han hamnade i fängelse i samband med en skottlossning mot polisen, men är mest känd för att ha skrivit ett av den autonoma marxismens klassiska verk – Die ”andere” Arbeiterbewegung.

Utanför de tyska kommunistiska och socialdemokratiska partierna har det alltid funnits en annan arbetarrörelse. Roth är främst intresserad av arbetarklassens praxis, inte vad deras uttalade åsikter är. Roth tar fasta på vad han kallar en arbetarståndpunkt, där arbetsvägran, sabotage och allmän olydnad är uttryck för klassens kamp. Detta gör att det visar sig att arbetarklassen var levande och kämpande även i de värsta perioder av statlig repression, som under den nazistiska diktaturen.

Arbetarrörelsens partier och fackföreningar har traditionellt organiserat kvalificerade arbetargrupper och det var ur dessa grupper som reformismen växte fram. Denna grupp finns främst inom metall- och maskinindustrin. Dessa arbetare, som oftast var män, har en stark yrkesstolthet och identifierar sig med sitt arbete, eftersom deras utbildning gör dem oumbärliga för produktionen. Eftersom de identifierar sig med sitt arbete, så är fackföreningarna det bästa vapnet för denna arbetargrupp. Stridsmedlen de använder sig av är främst bojkott och strejk – medel som de inte bara använder i kampen för högre lön och mot mekaniseringen, utan även för att utestänga kvinnor från arbetet.

Den kanske allra största arbetargruppen är dock enligt Roth de outbildade, okvalificerade arbetarna. I sin bok går han igenom en mängd olika grupper från lantarbetarna på storgodsen, gruvarbetarna i Ruhr, hamn- och varvsarbetarna i nordvästra Tyskland till pappers- och textilarbetarna. Dessa grupper bestod ofta av invandrad arbetskraft, och det krävdes ingen speciell utbildning för att göra jobbet. Därför var de enkla att byta ut, vilket gjorde att de inte identifierade sig med sitt arbete och på grund av det så var fackföreningarna inte en organisation för dem. Dessa grupper disciplinerades därför inte, utan förde våldsamma militanta kamper självständigt från den officiella arbetarrörelsen, till exempel de stora Ruhrstrejkerna 1889, 1905 och 1912. Det socialdemokratiska partiet hade endast nio prenumeranter på sin tidning i ett område när strejkerna var som hårdast där 1889!35

Denna tradition fortsätter enligt Roths analys till Ruhrupproret 1920. Arbetarna vid det löpande bandet (som infördes mellan 1923 och 1927), de arbetslösa under den stora krisen, efterkrigstidens massarbetare och de tyska kvinnornas kamp finns hela tiden med. Under Första världskriget hade en mängd kvinnor dragits in i produktionen. Fram till 1916 jobbade 4,3 miljoner kvinnor i fabrikerna – männens antal var 4,7 miljoner. En mängd nya industrier hade växt upp i samband med kriget, bland annat ammunitionsindustrin. Kvinnors lönearbete motarbetades av det tyska kommunistpartiet, eftersom det undergrävde deras politik som utgick ifrån männens identifikation med arbetet.

Kvinnorna förde dock en antagonistisk kamp och kämpade ofta tillsammans med invandrare och ungdomar i produktionen. 1917 blev deras kamper otroligt oförsonliga och militanta. Kapitalets motdrag blev att förbjuda kvinnoarbetet och försäkra att varje man hade rätt till en arbetsplats. De försökte stärka patriarkatet och därmed den arbetsmoral som skapade splittringar inom arbetarklassen. Men kvinnokampen dog inte ut för detta. Bara tre år senare blossade den upp igen i samband med brödkravaller och livsmedelsoroligheter.36

Roth var alltså en av de första som började undersöka de materiella grunderna till varför olika grupper och individer organiserar sig på olika sätt. Genom att undersöka gruppers klassammansättning visade han att arbetarrörelsen är mycket mer komplex och skiktad än vad man först kanske tror.37

Prolelarische Linke försökte utifrån denna teoretiska landvinning skapa en behovsorienterad politik som utgick från massarbetarens vardag. Detta var motsatsen till vad många andra vänstergrupper ville – nämligen att bygga ett leninistiskt parti eller något liknande som skulle leda och uppfostra arbetarna. Proletarische Linke menade att revolutionärers uppgifter är att kämpa där man befinner sig – i sitt kvarter eller där man jobbar – och försöka utveckla den dagliga klasskampen som redan pågår.

Operaismo och Autonomia-rörelsen

– De italienska autonoma och jakten på revolutionen

I Italien hade det, som på många andra platser runtom i världen, uppstått en stark vänsterrörelse, och det var i Italien som de autonoma skulle bli starkast både teoretiskt och praktiskt. Redan på 50-talet fanns det grupper som kallade sig autonoma på arbetsplatserna. Ingenstans i Europa blev konflikten mellan klasserna så skarp som i Italien. I Frankrike hade en generalstrejk, fabriksockupationer och gatustrider lamslagit landet under två veckor i maj -68, men i Italien dog inte dessa kamper ut så snabbt, utan pågick i flera år. 1968, främst under ”den heta hösten”, gick fem och en halv miljoner arbetare ut i strejk och hundratusentals arbetare demonstrerade, ockuperade och saboterade fabrikerna. En mängd olika aktioner skedde runtom i Italien. Exempelvis i Milano så organiserade arbetare från hundratals fabriker vägblockader tillsammans med studenter så att hela staden stannade ner. Regeringens svar på denna rörelse var att arrestera 13 000 personer och 35 000 arbetare fick sparken efter protesterna.38

Fackföreningarna kämpade endast för högre löner och var motståndare till arbetarnas nya kampmetoder. Det arbetarna bekämpade var takten på de löpande banden, ackord, ohälsosamma arbetsvillkor och mycket mer. På Mirafiori-verken i Turin, som var en av de största FIAT-fabrikerna, var arbetarnas paroll: ”Vi vill ha allting!”.

Redan innan protesterna hade nått den här höjden hade den italienska arbetarklassen fört en hård kamp utanför fackföreningar och partier. FIAT-arbetarnas uppror mot sina egna fackbossar i Piazza Statuto i Turin 1962 har angetts som en viktig startpunkt.39 Dessa nya klassaktioner gav upphov till nya teorier hos vänsterintellektuella och den utomparlamentariska vänstern. En mängd tidningar uppstod – exempelvis Quaderni Rossi (Röda häften) 1960-66 och Classe Operaia (Arbetarklass) 1964-67. Det skapades en helt ny teoribildning som kallades operaismo, vilket på svenska betyder ungefär arbetarism.

De första operaisterna var marxister som ofta kom ur den italienska traditionella arbetarrörelsen, till exempel Mario Tronti och Raniero Panzieri. De hade kontakt med grupperna i Frankrike och USA och likt dem intresserade de sig för arbetarklassens autonoma kamper.40 Fast de gick ännu längre i sina analyser. Det ideologiska klimatet var av tradition betydligt mer sofistikerat och avancerat i Italien. Man avgränsade sig från, och gick bortom, den dominerande italienska marxismen med dess rötter i Antonio Gramsci. Genom att flytta fokus i analysen från kapitalets till arbetarklassens planhalva, lyckades man på ett mycket genomgripande och systematiskt sätt återvända till Marx för att förstå och förklara den framväxande arbetarautonomin.

Operaisterna hävdade att vänstern måste ha ett arbetarperspektiv. Arbetarklassen är inget offer utan det handlande subjektet i historien. Kapitalet är reaktivt och svarar endast på arbetarklassens kamper. Enligt Mario Tronti så var arbetarklassen kapitalets motor. För att fabrikerna skall kunna skötas och den kapitalistiska produktionens hjul skall rulla så krävs det arbetare som sköter dem. Därför försöker kapitalet att få arbetarklassen att fungera som arbetskraft inom kapitalet. För om det inte finns några arbetare – hur skall då produktionen skötas?

Tronti betonade att det var en skillnad på arbetskraft och arbetarklass. Arbetskraft var klassen när den lydigt skötte sitt jobb, när den var reducerad till en kugge i maskineriet. Arbetarklass var klassen när den vägrade underordna sig, och exempelvis genom en strejk reste sig upp och revolterade mot kapitalet – med andra ord när klassen vägrade vara en del av det kapitalistiska systemet. Det var detta Marx kallade ”klass för sig”, i motsats till enbart ”klass i sig”. På sätt och vis bekämpar alltså arbetarklassen sig själv, i alla fall som en del av det kapitalistiska systemet.

Operaismen hävdade att eftersom kapitalet var ett system som byggde på produktion, och arbetarna var de som fick produktionen att rulla, så var det egentligen arbetarklassen som hade all makt i samhället. Tronti skrev:

”Om kapitalets förutsättning ligger i arbetarnas händer, om kapitalet inte kan verka utan en verksam arbetskraft, om kapitalet, redan vid sin födsel, är en konsekvens av produktivt arbete, om det inte finns något kapitalistiskt samhälle utan arbetarnas delaktighet, med andra ord om det inte finns någon social relation som inte också innebär en klassrelation, och det inte finns någon klassrelation utan arbetarklassen... då kan man dra slutsatsen att borgarklassen från födseln egentligen är underordnad arbetarklassen.”41

Denna teori hävdade att arbetarklassen skulle bekämpa själva arbetet. Proletariatet är enligt operaisterna kapitalets negation, eftersom dess revolutionära strategi går ut på att vägra vara en del av kapitalismen. Genom den autonoma arbetarkampen så vägras kapitalet tillväxt och hindras från att utvecklas och förbättras. Proletariatet har inget positivt att ge det kapitalistiska systemet när det är revolutionärt, menade operaisterna. Detta visar sig inte bara i öppna konflikter som strejker, utan även i vardagligt sabotage och maskning. 1974 förlorades 134 miljoner arbetstimmar i Italien genom strejker – och då är inte maskningen inräknad, som var så hög som 28% per vecka!42

Eftersom kapitalet behöver arbetarkampen för att expandera, så måste den göra arbetarkampen till något ofarligt – något som gör att kapitalismen utvecklas istället för att förintas. Detta var enligt operaisterna fackföreningarnas och partiernas uppgift. De fanns till för att frånta klasskampen dess antagonistiska och antikapitalistiska karaktär. Partierna och facken ville få arbetarna att skapa tillväxt och få hjulen i det kapitalistiska samhället att snurra.

Operaisterna hävdade även att fabrikens och samhällets organisering är ett svar på arbetarkampen. För dem var teknologi inte något neutralt som hos de flesta andra marxister. Tvärtom – arbetets organisering var ett svar på arbetarklassens kamp. Det var ingen slump att det löpande bandet inrättades när arbetarna hade tillkämpat sig kortare arbetsdag och skapat starka fackföreningar. Det var ett svar på arbetarklassens stigande makt i samhället. Operaisterna menade att arbetarklassens politiska sammansättning – till exempel att arbetarna organiserar sig i fackföreningar och kämpar för kortare arbetsdag – kontras med att arbetarklassens tekniska sammansättning förändras av kapitalet. Det vill säga: det löpande bandet infördes. Arbetsköparna går med på att fackföreningar tillåts och att arbetsdagen sänks, men eftersom tekniken förfinats och produktiviteten ökats, så ökas därmed även exploateringen och utsugningen av arbetarklassen.

I mars 1973 hölls det en konferens i Bologna som var en viktig milstolpe för den autonoma rörelsen. En mängd arbetare och aktivister från hela Italien samlades för att skapa en ny form av organisering. En organisation som skulle skapa en autonom politik utifrån människors direkta behov och inte ifrån någon abstrakt politisk ideologi. Det var den autonoma arbetarrörelsen, eller Autonomia Operaia Organizatta (Arbetarnas autonoma organisation), som bildades. Teoretiskt var den inspirerad av operaismen och hade som främsta kampmetod arbetsvägran. Deras krav var enkla – att kämpa för mer lön och mindre arbete.

De autonoma teoretikernas undersökningar av arbetets betydelse i samhället fick dem att påstå att hela samhället hade förvandlats till en fabrik. Marx hade talat om att kapitalets underordning skulle gå från formell till reell underordning. I den formella underordningen hade kapitalet fortfarande en gräns, ett slut. Men i den reella underordningen så underordnas hela livet kapitalet. Hela livet reduceras till arbete. De arbetslösa för en kamp för att få en plats som arbetare i det kapitalistiska systemet, samtidigt som de håller nere lönerna eftersom det finns stor tillgång av arbetskraft. Skolorna utvecklar och förfinar arbetskraften. Arbetet i hemmet reproducerar arbetskraften. Allting handlar om arbetet.

Att hela livet reduceras till arbete gör även att motståndet förs överallt. Därför var studenternas, hemmafruarnas, ungdomarnas och andra gruppers kamper lika intressanta som fabriksarbetarnas. För de autonoma skulle kamperna inte ta sig in i fabrikerna, som resten av vänstern gjorde med sina infiltrationsförsök av fackföreningarna. Istället var det tvärtom, det gällde att föra kampen ut ur produktionen och in i resten av samhället också. Detta för att skapa en enighet inom arbetarklassen genom nya oväntade allianser. Husockupationer, hyresstrejker och reducerandet av el- och vattenräkningar var resultat av denna strategi. Dessa kamper blev vanliga i Italien under 70-talet, kallades självreduceringskamper och förenade massor med människor. Bara i Turin och Piemonte var ungefär 150 000 hushåll inblandade och sänkte sina elräkningar kraftigt.43 Om elen stängdes av för några hushåll så satte autonoma arbetare som jobbade på elverket helt enkelt på den igen. Det italienska kommunistpartiet vände sig helt emot dessa antikapitalistiska kamper och sa att ”arbetare bryter inte mot lagen”. Vänstern stod alltså i direkt motsättning till arbetarnas kamper.

Den autonoma strategin var att försöka störta kapitalet i en kris. Genom att hela tiden pressa för att få mer betalt men att arbeta mindre – till exempel genom att slippa betala för färden till och från jobbet – så skulle det skära djupt i kapitalisternas profitmarginaler. Kapitalismen skulle hamna i en kris – en kris där proletariatet skulle ta överhanden och förinta kapitalet helt och hållet.

De autonoma menar att det i klasskampen uppstår nya sociala relationer mellan människor – nya sätt att leva. Studenterna ockuperade universiteten och öppnade upp dem för hela samhället. Dessa användes som sociala utrymmen där alla var välkomna. Kommunismen var något som omedelbart yttrade sig i de pågående kamperna. Detta kallades för självvalorisering av de autonoma teoretikerna. De förtryckta och utsugna skapar nya värden och värderingar i livet genom sina kamper. Kommunismen kom att handla om nuet och inte om något slags avlägset lyckorike i framtiden.

De autonomas studier av klasskampens internationella historia var också banbrytande. Sergio Bologna var en av de som återupptäckte den europeiska och amerikanska arbetarklassens erfarenheter.44 Det han såg med sina autonoma ”glasögon” var att de ryska sovjeterna och de tyska arbetarråden var organisationsformer som svarade mot de yrkesutbildade arbetarnas förutsättningar, som redan hade en viss kontroll över produktionsmedlen. Den revolutionära fackföreningen IWW i USA vid samma tid representerade ett helt annat skikt – nämligen de rörliga, oskolade tillfällighetsjobbande arbetskraftsinvandrarna. Hans slutsats var att olika organisationsformer motsvarar olika teknisk sammansättning av klassen. Därför så är inte någon organisationsform för evigt giltig och gångbar. Vare sig det handlar om fackföreningar, arbetarråd, socialdemokratiska eller leninistiska partier, så är de ingenting annat än produkter av speciella historiska omständigheter.

Den italienska autonoma arbetarkampen kan ses som en förlängning av den globala arbetarklassoffensiv som varade 1965-1973, en arbetarrevolt som i Spanien, Portugal och Italien lyckades bestå även efter 1973. I Italien krossades den runt 1977 och Autonomia-rörelsen dog ut helt 1980. Den 7 april 1979 fängslas omkring 80 personer från Autonomia Operaia Organizatta utan juridiska processer, med hjälp av en gammal lag från Mussolini-tiden som myndigheterna aktiverar. Flera framträdande intellektuella, bland andra Antonio Negri, döms för ”förberedelse till väpnat uppror och konspiration mot staten”. Sammanlagt 20 000 aktivister fängslas 1979-1982. Flera av dem sitter än idag inspärrade. Tusentals autonoma flyr också utomlands, bland annat för att delta i den Sandinistiska revolutionen i Nicaragua 1979.45

Förutom den våldsamma repression som staten riktade mot rörelsen, så bidrog även interna splittringar till rörelsens fall. Splittringarna hade uppstått eftersom rörelsen ideologiserats. Den viktigaste orsaken var dock att de stora fabrikerna i Norditalien, där den autonoma rörelsen hade sitt starkaste fäste, hade börjats decentraliseras och skickats utomlands. Arbetarklassens politiska sammansättning – det vill säga den autonoma arbetarkampen som yttrade sig i olika former av strejker, hus- och fabriksockupationer, självreducering, stads- och fabriksgerilla etc – hade tvingat fram en kris för kapitalet, som i sin tur omvandlade den tekniska sammansättningen av arbetarklassen.

Produktionens organisering i de stora fabrikerna förändrades och avreglerades, vilket undergrävde själva den materiella grunden till den autonoma arbetarrörelsens makt, som de fått från sin ställning i produktionen. Mirafiori-fabriken i Turin, där de autonoma kanske hade sitt starkaste fäste, hade tiotusentals anställda. Sådana stora fabriker är idag ett minne blott i nästan hela Europa. 1980 lyckades FIAT mot fackets vilja och med hjälp av statliga lönekompensationer, avskeda så många som 24 000 arbetare – endast i Turin! Denna drastiska omstruktureringsvåg spreds till alla större företag och gick hand i hand med den brutala repressionen som lyckades slå tillbaka militansen och de framgångar i fabrikerna som arbetarklassen utvecklat sedan 60-talet. Detta industriella regimskifte drogs till sin spets när FIAT-ledningen 10 år senare använde sitt övertag för att omforma produktionen med en variant av ”japanisering” med mager produktion och vertikal exploatering – den så kallade toyotismen.46

Att produktionen decentraliserades och att fabriksarbetarnas antal minskade har dock inte gjort att vare sig arbetarklassen eller klasskampen försvunnit. De har bara antagit nya former och uttryck. Den så omtalade globaliseringen är enligt de autonoma ett resultat av arbetarklassens kamper på 60- och 70-talet. I dagens motstånd mot nyliberalismen ser vi en ny politisk sammansättning av arbetarklassen. I Italien utgår den bland annat från arvtagare till Autonomia-rörelsen – till exempel från de ungefär 200 så kallade sociala centren som finns spridda över landet och fungerar som en slags ockuperade ”frizoner” för radikal politisk och social aktivism, samt en mängd basdemokratiska fackföreningar som Cobas. Kamperna resulterade våren 2002 bland annat i massdemonstrationer och en generalstrejk med 90%-igt deltagande – Italiens största strejk någonsin.

Slutlig diskussion

Problemformuleringen i inledningen av detta arbete var: varför växte den autonoma marxismen fram? Svaret på det verkar främst vara att stora delar av vänstern blundade för verkligheten. Samhällets utveckling stämde inte överens med deras ideologi. Enligt denna vänster var Sovjetunionen en bastion för arbetarklassen och ett alternativ till kapitalismen. Istället för att erkänna att deras ideologi var felaktig, så valde de att försöka göra om verkligheten efter ideologin. Upproren i Ungern och Östtyskland på 50-talet var kontrarevolutionära enligt denna vänster, och stödde man inte Sovjetunionen så var Kina alternativet. En del kunde gå med på att det fanns problem med de socialistiska staterna, men att de var ändå värda ett stöd. Det var detta som gjorde att den autonoma marxismen växte fram. En teori skall användas för att analysera verkligheten – inte för att göra om verkligheten till en fantasi.

I verkligheten hade människor det inte alls det bättre i Sovjetunionen än vad de hade det i väst. Det var inte arbetarklassen som hade makten i de socialistiska staterna, utan det var partiet. Firmorna och fabrikerna i Sovjetunionen hade lika stora problem med en olydig arbetarklass som arbetsköparna i exempelvis Frankrike och USA.

Vänsterns syn på medvetande – att vanliga människor inte var kapabla till att föra motstånd och skapa ett annat samhälle – är en annan orsak till varför den autonoma marxismen växte fram. Återigen stämde det inte överens med verkligheten. Bolsjevikerna hade inte varit med och skapat arbetarråden i de ryska revolutionerna 1905 och 1917. Kommunistpartierna och fackföreningarna stod utanför upproren i Italien och Frankrike på 60- och 70-talet. De motarbetade till och med dessa resningar. Den autonoma marxismen uppstod som teori eftersom det faktiskt fanns en självständig arbetarrörelse – självständig från den officiella arbetarrörelsen och självständig från staten och kapitalet. Den autonoma marxismen menar att det är dessa rörelser som är intressanta och som revolutionärer skall delta i och försöka utveckla.

Ett ointresse för vänsterns tradiga politik behöver inte betyda att klasskampen är på en låg nivå, ofta betyder det bara att den bytt form och klär sig i en ”opolitisk” dräkt. I exempelvis USA har strejkerna minskat ganska drastiskt, men å andra sidan har maskning som konfliktmetod ökat från 18 till 55%.47 Återigen är det de autonoma marxisterna som drar de politiska konsekvenserna av detta. Förändringar i arbetarklassens tekniska sammansättning gör att strejken blir mindre lämpat som vapen och därför används andra metoder som påtryckningsmetoder. Den autonoma marxismen växte fram som en modern klasskampsteori för praktisk tillämpning och inte som en ideologi som skulle förhärliga och rättfärdiga vänsterns olika organisationer.

Sammanfattning

De autonoma teorierna växte fram i opposition till den traditionella kommunistiska arbetarrörelsens teorier och organisationssätt. Kapitalismens utveckling hade förvandlat partierna och fackföreningarna från arbetarklassens verktyg till organisationer som bidrog till att upprätthålla arbetsfred och garantera tillväxten för kapitalismen.

I och med detta så togs det initiativ utanför den officiella arbetarrörelsen. En ”andra arbetarrörelse” som istället för att försöka uppvärdera sin situation i det kapitalistiska samhället, för en kamp mot hela det kapitalistiska systemet, genom att vägra vara en del i det. Det är denna rörelse de autonoma teorierna handlar om. Människors alienation i hemmet, arbetsplatsen eller i skolan leder till motståndsyttringar. I kampen så skapas det alternativ och nya levnadsförhållanden. Människor växer och förvandlas i kamp enligt de autonoma teorierna. För dem är kommunismen inte ett lyckorike som byggs genom att först skapa proletariatets diktatur och sedan gå igenom det socialistiska stadiet. Många av de traditionella marxisternas syn på samhällsutvecklingen är att den tuffar framåt som ett ånglok och stannar på olika stationer längs historiens järnväg, för att till slut stanna vid ändstationen kommunismen. Detta synsätt menar de autonoma är helt felaktigt och dessutom farligt. Det var den synen på historien som användes till att tvinga människor att utföra slavarbete i Kina och Sovjetunionen. Man bygger inte kommunismen i statsprojekt sa de autonoma. Kommunismen yttrar sig i klasskampen. De autonoma förklarade kommunismen på samma sätt som Marx hade gjort i Den tyska ideologin:

”Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som skall uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga utvecklingen som upphäver det nuvarande tillståndet.”48

Och den verkliga utvecklingen som upphäver det nuvarande tillståndet är enligt de autonoma marxisterna arbetarklassens självständiga kamper som förs mot kapitalet. Det är de kamper som försöker förinta arbetarklassen som dess roll som arbetskraft i det kapitalistiska systemet. För att citera den italienske autonoma teoretikern Mario Tronti:

”Arbetarklassen behöver bara betrakta sig själv för att förstå kapitalet. Den behöver endast bekämpa sig själv för att förstöra kapitalet. Den måste förstå sig själv som politisk kraft. Och den måste negera sig som produktiv kraft.”49

Eftersom hela samhället förvandlats till en fabrik och kapitalismen reducerat allt till varor, så genomsyrar arbetarklassen och dess motstånd hela samhället. Detta innebär att alla gruppers kamper är viktiga, och det handlar att skapa allianser mellan arbetslösa, studenter och arbetare så att kapitalet som totalitet kan attackeras. Men detta motstånd har alltså inte bara en negativ funktion, för i denna kamp så ser vi det nya samhället växa fram. Exempelvis hos kvinnorörelsen har vi inte bara sett kampen mot att kvinnan är underordnad mannen och patriarkatet, utan även experiment med nya familjeformer och nya sätt att leva. Johnson-Forest-fraktionen kallade det ”the invading socialist society”. Alternativen till kapitalismen har vi redan. De är inneboende i det kapitalistiska systemet och kan väckas till liv och växa sig starkare om proletariatet vågar utmana makten på allvar.

Noter till ”Vi vill ha allting!”

1. Marx, Karl: ”Kommunistiska manifestet”; Vertigo förlag; 1998 – [Finns på nätet]

2. Marx, Karl; ”Brev till bracke”

3. Price, Curtis; ”Ömtålig välstånd? Ömtåligt social fred?”; Riff-Raff nr 1; 2002 – [Finns på nätet]

4. Som vi kommer se så innebär arbetsplatsen för de autonoma hela samhället. De påstår att hela samhället har kommit att organiseras som en social fabrik, vilket innebär att makten finns överallt – men även motmakten.

5. Weller, Ken; ”The Lordtown struggle and the real crisis in production”; Solidarity; 1973 – [Finns på nätet]

6. Cleaver, Harry; ”Reading Capital Politically”, Antithesis; 2000 – [Finns på nätet]

7. Cleaver, Harry; ”Reading Capital Politically”, Antithesis; 2000 – [Finns på nätet]

8. Barrot, Jean; ”Critique of the Situationist International”; 1996 i Homes, Stewart; ”What is situationism?”[Finns på nätet]

9. C.L.R. James pseudonym var J.R Johnson och Raya Dunayevskaya kallade sig F.Forest.

10. Trotskistiska Interationalen, i Sverige idag representerad av Socialistiska Paritet.

11. De delar av vänstern som inte såg Sovjetunionen som ett alternativ till kapitalismen, brukade dock mena att Sovjetunionen var bättre och mer progressivt än den kapitalistiska världen. Man skulle ge Sovjetunionen ett kritiskt stöd helt enkelt. Johnson-Forest-fraktionen menade istället att de enda man skulle stödja i Sovjetunionen var det ryska proletariatet och dess kamper mot statskapitalismen där.

12. F. Forest; ”An Analysis of Russian Economy”; New International; Dec. 1942, Jan. 1943 och Feb. 1943

13. James, C.L.R.; ”Resolution on the Russian Question”; Sept. 1941 – [Finns på nätet]

14. James, C.L.R. (i samarbete med Raya Dunayevskaya och Grace Lee); ”State Capitalism and World Revolution”; 1949 – [Finns på nätet]

15. Cleaver, Harry; ”Reading Capital Politically”; Antithesis; 2000 – [Finns på nätet]

16. Romano, Paul och Stone, Ria (pseudonym för Raya Dunayevskaya); ”The American worker”; Detroit; Facing Reality Publishing Company; 1946 – [Ett kapitel finns på nätet]

17. James, C.L.R.; ”Notes on Dialectics; Hegel and Marxism”; Friends of Facing Reality Publications; 1971

18. James, C.L.R. (i samarbete med Raya Dunayevskaya och Grace Lee); ”State Capitalism and World Revolution”; 1949 – [Finns på nätet]

19. Glaberman, Martin och Faber, Seymour; ”Back to the future: the continuing relevance of Marx”; Critique vol 32-33; 2000

20. Se föregående fotnot

21. Cleaver, Harry; ”Reading Capital Politically; Antithesis; 2000 – [Finns på nätet]

22. Socialism eller barbari hade även direkt kontakt med Johnson-Forest-fraktionen. De översatte varandras texter och skrev till och med en del texter tillsammans.

23. Cleaver, Harry; ”Reading Capital Politically”; Antithesis: 2000 – [Finns på nätet]

24. van der Linden, Marcel; ”Socialisme ou Barbarie: A French Revolutionary Group (1945-65)”; Left History 5.1; 1997 – [Finns på nätet]

25. Castoriadis kallade sig Pierre Chaulieu och Leforts pseudonym var Claude Montal.

26. van der Linden, Marcel; ”Socialisme ou Barbarie: A French Revolutionary Group (1945-65)”; Left History 5.1; 1997 – [Finns på nätet]

27. Cardan, Paul (pseudonym för Cornelius, Castoriadis); ”Socialismens mening”; Växjö Ungsocialister; 1973

28. I gruppen fanns det egentligen tre åsikter. En liten grupp av före detta bordigister, som hävdade att ett parti behövdes, delade gruppens analys av den byråkratiska kapitalismen. Mitten, som företräddes av Castoriadis, menade att en revolutionär organisation behövdes, men att den inte skulle leda kampen, utan endast vara ett instrument för klasskampen. Den tredje ståndpunkten representerades av Lefort som hävdade att arbetarklassen spontant skapar sina egna organisationer.

29. Cardan, Paul (pseudonym för Cornelius, Castoriadis); ”Socialismens mening”; Växjö Ungsocialister; 1973

30. Cleaver, Harry; ”Reading Capital Politically”; Antithesis: 2000 – [Finns på nätet]

31. Informations et Liaisons Ouvriéres bildades 1958 och bytte senare namn till Informations et Correspondance Ouvriéres. Denna gruppen lade ned 1972. Ur resterna uppstod Echanges et Mouvement som fortfarande finns.

32. Baumann, Bommi: ”Hur det hela började”: Författarförlaget; 1973

33. Autonomi-kollektivet: ”Den autonoma rörelsen i Europa – Italien, Tyskland, Danmark”: Autonom tidskrift nr 1; 2000 – [Finns på nätet]

34. Operaismen var en italiensk marxistisk teoribildning. Mer om den i nästa kapitel.

35. Eriksson, Ulf; ”Exempel”; Brutus Östlings Bokförlag Symposion; 1999

36. Se föregående fotnot.

37. En bok som inspirerats av Roths analytiska perspektiv och tillämpar det på arbetarrörelsens historia i Sverige är Brutus Östlings oumbärliga ”Den ’andra’ arbetarrörelsen och reformismens framväxt” (Federativs förlag; Stockholm: 1980) – [Finns på nätet]

38. Katsiaficas, George; ”The Subversion of Politics”; Humanity Books; 1997 – [Finns på nätet]

39. Sjunnesson, Jan; ”Från kommunikation till kommunism”; 1997 – [Finns på nätet]

40. Johnson-Forest-fraktionen ”The American Worker” översattes av Danilo Montaldi till italienska 1954 via Socialism eller barbaris franska översättning. Den väckte, tillsammans med annat banbrytande material från fraktionen, mycket stort intresse i Italien. Eftersom kapitalismens utveckling gått längst i USA, så menade man att arbetarkampen där också nått en så hög nivå att den var bestämmande för klasskampen i hela världen.

41. Tronti, Mario; ”The Strategy of Refusal”; 1976 – [Finns på nätet]

42. Katsiaficas, George; ”The subversion of politics: European autonomous social movements and the decolonization of everyday life”; Humanity Books; 1997 – [Finns på nätet]

43. Katsiaficas, George; ”The subversion of politics: European autonomous social movements and the decolonization of everyday life”; Humanity Books; 1997 – [Finns på nätet]

44. Bologna, Sergio; ”Class Composition and the Theory of the Party at the Origin of the Workers’ Council Movement”; Telos, #13; Fall 1972 – [Finns på nätet]

45. Föredrag av Autonomi-kollektivet i Malmö, 12 september 1998

46. Roth, Karl-Heinz; ”The return of the proletarian dimension and the left’s fears: possibilities and limits of socialist politics in the transition to the 21st century”; Clash, #10; February 1994

47. Price, Curtis; ”Ömtåligt välstånd? Ömtålig fred?”; Riff-Raff nr 1; 2002 – [Finns på nätet]

48. Marx, Karl; ”Människans frigörelse”; Daidalos, 1997

49. Eriksson, Ulf; ”Exempel”; Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1999

Källförteckning

BÖCKER

Baumann, Michael ”Bommi”; ”Hur det hela började”; Stockholm; Författarförlaget; 1976

Cleaver, Harry; ”Reading Capital Politically”; Leeds; Antithesis; 2000 Originalet: Cleaver, Harry; ”Reading Capital Politically”; Austin; University of Texas Press; 1979 – [Finns på nätet]

Cardan, Paul (pseudonym för Cornelius Castoriadis); ”Socialismens mening”; Växjö Ungsocialister; Fripresstryck Jönköping; maj 1972. Finns även utgiven under namnet ”Socialismens innebörd”; Göteborg; Arbetarpress; oktober 1973 och juli 1975. Originalet utkom i den franska tidskriften ”Socialisme ou Barbarie” 1961.

Eriksson, Ulf; ”Exempel”; Stockholm/Stehag; Brutus Östlings Bokförlag Symposion; 1999

Home, Stewart; ”What is situationism?”; AK Press; 1996

James, C.L.R.; (i samarbete med Raya Dunayevskaya och Grace Lee); ”State Capitalism and World Revolution ”; Detroit; Facing Reality Publishing Committee; 1950. Nyutgiven av H. Kerr, Charles; Chicago; 1986. – [Finns på nätet]

James, C.L.R.; ”Notes on dialectics: Hegel and Marxism”; Detroit; Friends of Facing Reality Publications; 1971. Även utgiven som James, C.L.R.; ”Notes on Dialectics: Hegel, Marx, Lenin ”; Westport: Lawrence Hill & Co; 1980. Originalet publicerades 1948.

Katsiaficas, George; ”The subversion of politics: European autonomous social movements and the decolonization of everyday life ”; New Jersey; Humanities Press; 1997 – [Finns på nätet]

Marx, Karl; ”Kommunistiska manifestet”; Stockholm/Malmö; Vertigo förlag; 1998 – [Finns på nätet]

Marx, Karl; ”Människans frigörelse”; Uddevalla; Daidalos; 1995; Antologi av Sven-Eric Liedman

Romano, Paul & Ria Stone (pseudonym för Raya Dunayevskaya); ”The American Worker”; Detroit; Facing Reality Publishing Company; 1946 – [Ett kapitel finns på nätet]

Roth, Karl-Heinz; ”Den ’anden’ arbejderbevaegelse og den kapitalistiske repressions udvikling fra 1880 til i dag”; Dansk översättning; GMT; maj/juni 1976. Det tyska originalet: Roth, Karl-Heinz; ”Die ’andere’ Arbeiterbewegung und die Entwicklung der kapitalistischen Repression von 1880 bis zur Gegenwart. Ein Beitrag zum Neuverständnis der Klassengeschichte in Deutschland”; München; Trikont; 1974

Tronti, Mario; ”The Strategy of Refusal” i ”Working Class Autonomy and the Crisis”; London; Red Notes & CSE; 1979. Det italienska originalet skrevs 1965 och publicerades som en del av de ”initiala teserna” i Tronti, Mario; ”Operai e Capitale”; Turin; Einaudi; 1966, 1971. – [Finns på nätet]

Weller, Ken; ”The Lordstown struggle and the real crisis in production”; Solidarity; 1973 – [Finns på nätet]

Östling, Brutus; ”Den ’andra’ arbetarrörelsen och reformismens framväxt”; Stockholm; Federativs förlag; 1980 – [Finns på nätet]

ARTIKLAR

Autonomi-kollektivet; ”Den autonoma rörelsen i Europa – Italien, Tyskland, Danmark”; Autonom tidskrift, #1; 2000 – [Finns på nätet]

Bologna, Sergio; ”Class Composition and the Theory of the Party at the Origin of the Workers’ Council Movement”; Telos, #13; 1972. Även publicerad i ”The Labour Process and Class Strategies”; CSE Pamphlet, #1; London; Stage 1; 1976. Det italienska originalet publicerades i ”Operai e Stato”; Milano; Feltrinelli; 1972. – [Finns på nätet]

F. Forest; ”An Analysis of Russian Economy”; New International; Dec. 1942, Jan. 1943, Feb. 1943

James, C.L.R.; ”Resolution on the Russian Question”; Sept. 1941 – [Finns på nätet]

Glaberman, Martin & Seymour, Faber; ”Back to the future: the continuing relevance of Marx”; Critique, vol 32-33; 2000

Price, Curtis; ”Ömtåligt välstånd? Ömtålig social fred?”; Riff-Raff, #1; 2002. Originalet: Price, Curtis; ”Fragile Prosperity? / Fragile Social Peace?: Notes on the U.S. ”; Collective Action Notes, #16-17; 2000 – [Finns på nätet]

Roth, Karl-Heinz; ”The return of the proletarian dimension and the left’s fears: possibilities and limits of socialist politics in the transition to the 21st century”; Clash, #10; Feb. 1994

Sjunnesson, Jan; ”Från kommunikation till kommunism”; 1997 – [Finns på nätet]

van der Linden, Marcel; ”Socialisme ou Barbarie: A French Revolutionary Group (1945-65) ”; Left History 5.1; 1997 – [Finns på nätet]


Martin Glaberman och Seymour Faber: Tillbaka till framtiden – Marx fortsatta relevans

I det kommunistiska manifestet skriver Marx och Engels: ”Bourgeoisien kan inte existera utan att oavbrutet revolutionera produktionsinstrumenten, det vill säga produktionsförhållandena, alltså samtliga samhällsförhållanden.”1 Marx tänkte tillräckligt mycket på de här orden för att reproducera dem i Kapitalet.2 Mycket av det som skrivits av marxister sedan Marx har varit att dokumentera förverkligandet av hans förutsägelser. Den utgångspunkten reflekterar oviljan att förstå och använda Marx metodologi, som Lenin gjorde i sina arbeten om imperialismen.

Det som man måste förstå är att ”revolutionera... samtliga samhällsförhållanden” inkluderar arbetarklassen och Marx uppfattning om arbetarklassen var dialektisk och konkret. På de sidor som utgör klimaxet till första volymen av Kapitalet, om den generella lagen om kapitalistiska ackumulationen, skrev Marx:

”[I]nom det kapitalistiska systemet genomfördes alla metoder för ökning av arbetets samhälleliga produktivitet på den enskilde arbetarens bekostnad. Alla medel, som ökar produktionen, slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten. De stympar arbetaren och förvandlar honom till en specialmänniska, nedvärderar honom till en maskindel, gör arbetet till en plåga och berövar det allt innehåll, avlägsnar honom från arbetsprocessens intellektuella värden, samtidigt som vetenskapen blir en del av själva processen, en självständig kraft däri. Arbetarens arbetsbetingelser fördärvas, han tvingas att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti, hela hans livstid förvandlas till arbetstid, och hans hustru och barn kastas under kapitalets Jaggernautsvagn. (...) Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, dvs. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.”3

Marx ansåg att antingen var proletariatet revolutionärt eller så var det ingenting. Vad är Marx’ revolutionära proletariat? Var är det socialistiska proletariatet? De flesta marxister, som skrev under andra halvan av det tjugonde århundradet har inte förstått Marx dialektiska syn på arbetarklassen. I Den heliga familjen så säger Marx och Engels: ”Frågan är inte vad den eller den arbetaren eller ens proletariatet som helhet vid ett visst tillfälle föreställer sig vara målet. Frågan är vad proletariatet är och vad det i enlighet med sitt vara historiskt tvingas att göra.” Detta är svårt att förstå för intellektuella tränade i positivistisk vetenskap. Men Marx och Engels utvecklade det vidare i Den tyska ideologin:

”Såväl för att detta kommunistiska medvetande skall få spridning bland massorna som för förverkligandet av själva saken måste människomassorna förändras och förändras på ett sådant sätt, som bara kan ske genom en praktisk utveckling, en revolution. Denna revolution är alltså inte bara nödvändig därför att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt utan också därför att den klass som störtar den bara genom en revolution kan få allt det gamla träcket från halsen och bli kapabel att bygga ett nytt samhälle från grunden.”4

Med andra ord, arbetarklassens medvetande handlar inte om uttalade åsikter utan den handlar om dess aktivitet. Detta kan vara svårt att dokumentera men det finns ett fascinerande exempel på den dialektiska motsägelse som den amerikanska arbetarklassens medvetande under Andra världskriget innehöll. Nära slutet på kriget anordnade ”United Automobile Workers Union” (UAW) en medlemsomröstning om man skulle behålla förslaget om ett avtal mot strejker som gällde under kriget. Genom en nationell poströstning skulle bilarbetarna godkänna eller inte godkänna förslaget. I omröstningen så röstade två tredjedelar mot en tredjedel av arbetarna för att behålla förslaget. Men samtidigt som omröstningen genomfördes så gick en överväldigande majoritet av dem ut i vild strejk.5 Hur var de amerikanska arbetarnas medvetande? Var det patriotiskt och konservativt eller var det militant? Vilket var viktigast – att skicka en röstsedel eller delta i aktioner på arbetet? Du kan vara säker på att arbetsköparna var mer bekymrade av vilda strejker än om omröstningen.

Hal Draper menar att ”proletariatet är mer än summan av dess individuella atomer.”6 En arbetare som sitter ensam hemma eller med sin familj är inte samma arbetare på arbetet där han binds samman med andra arbetare. Det är en annan fråga involverad. Medan en absolut majoritet gick ut i strejk, så röstade inte en majoritet. De flesta vänsteraktivister antar att arbetare som inte deltar i fackföreningsaktiviteter, går på fackföreningsmöten eller inte deltar i omröstningar är mindre ”medvetna” än de som gör det. Krigstidsomröstningen om avtalet mot strejker motsäger detta, de arbetare som inte röstade men var villiga att stå upp mot och sätta press på politikerna, fackföreningsledarna, och militärens representanter i fabrikerna (man riskerade att bli inkallad i armén) var inte bakåtsträviga på något seriöst sätt. Utan oftast, så existerade båda synsätten i samma person. Med vår egen erfarenhet i en stor vild strejk som stängde ner nästan alla Chrysler-fabriker 1943 såg vi fackföreningsmedlemmar som konstant propagerade för avtalet mot strejker bli militanta deltagare i strejkvaktsblockader som såg till att hålla fabrikerna stängda.

Hur applicerade Marx och Engels sin metodologi, vilken var baserad på det dialektiska synsättet, på arbetarklassen? Engels påpekade att ”Kommunisterna vet tillräckligt bra... att revolutioner inte görs medvetet eller avsiktligt, utan att överallt och under alla tider har de varit den nödvändiga utgången av omständigheter helt självständiga från olika partiers och hela klassers viljor.”7 De baserade sin teori på den revolutionära arbetarklassens aktivitet.

Pariskommunen 1871 åstadkom inte särskilt mycket utan den krossades. (Marx prisade den för att den förintade bagarnas nattarbete. Ett sekel senare så kunde man läsa på reklamen för Wonder Bread ”brödet som bakas när du sover”.) Trots detta använde Marx den ändå för sin teori om arbetarstaten. 34 år passerade innan ryska arbetare skapade sovjeterna i revolutionen 1905 utan ledarskap från socialister eller kommunister. 1905 års revolution krossades också men Lenin utvecklade med dessa erfarenheter Marx teorier om Pariskommunen och skrev Staten och revolutionen. Dessa erfarenheter fick honom dessutom att överge de idéer som han uttryckte i Vad bör göras: nämligen de att socialismen endast kan komma till proletariatet utifrån.8 Men de flesta marxister väljer att ignorera detta faktum och behåller de övergivna idéerna som finns i Vad bör göras.

Syftet (med den här texten) är inte att tvinga på läsarna en massa citat från Marx. Syftet är den att Marx utvecklade en teori om proletariatet som fungerade. Men det har bara förståtts till viss del av hans följeslagare i det här seklet. I det inflytelserika verket Monopolkapialet, säger Baran och Sweezy att de var medvetna att deras tillvägagångssätt ”har resulterat i ett nästan totalt förringande av det subjekt som har en central plats i Marx’ studier om kapitalismen: arbetsprocessen”. Dock går de sidan vidare och säger:

”Vårt förringande av arbetsprocessen innebär dock inte att vår bok inte handlar om klasskampen... Det revolutionära initiativet mot kapitalismen som i Marx tid tillhörde proletariatet i de avancerade länderna har förflyttats till de fattiga massorna i de underutvecklade länderna som kämpar för att befria sig själva från imperialistiskt förtryck och exploatering.”9

Två år efter den här boken var publicerad ockuperade 10 miljoner franska arbetare fabriker i Frankrike och var nära att störta De Gaulles regering. Att Baran och Sweezy inte behandlade arbetsprocessen kan ha varit acceptabelt om de inte hade behandlat arbetarklassens aktivitet: genom att de helt och hållet avvisade den. Klasskampen och kampen mot ”imperialistiskt förtryck och exploatering” är i den här kontexten dubbeltydig. Bondeuppror och nationella revolutioner hur viktiga och progressiva de än må vara är inte ett substitut för den proletära revolutionen vilken Marx, Engels och Lenin menade var ekvivalent med den socialistiska revolutionen.

Harry Braverman i hans viktiga bok Arbete och monopolkapial avvisar inte arbetarklassen eller undviker arbetsprocessen. Som han säger själv: ”Inget försök kommer handla om arbetarklassen på nivån av dess medvetande, organisation, eller aktivitet. Det här är en bok om arbetarklassen som en klass i sig själv och inte som en klass för sig själv.”10 Därför är detta främst en bok som handlar om arbetarklassen som ett offer.

Båda dessa böcker lämnar dörren på glänt för smala, empiriska undersökningar som menar att arbetarklassen är bakåtsträvande och konservativ. Det är inte så att dessa studier inte skulle ha gjorts i vilket fall som helst. Det är en hel serie av vänsterakademiker som nu kan få deras arbeten accepterade av berömda marxister.

Relevanta frågor som måste få ett svar är bland annat: Hur applicerar vi denna marxistiska metodologin på världen efter andra världskriget? Vilka höjder har arbetarklassen i den industriella världen nått i dess kamper? 1953 gjorde arbetarklassen uppror i Östtyskland.11 För att vara säkra på att resningarna inte skulle sprida sig byggde västmakterna England, Frankrike och USA en mur av polisiär och militär makt så att arbetarna i Västtyskland inte skulle förena sig i kampen med sina bröder och systrar i öst. Det östtyska upproret krossades med sovjetiska pansarvagnar.

Under sommaren 1956 började motstånd formas av arbetarklassen i Polen och man skapade även arbetarråd som en dispyt mellan det polska och sovjetiska kommunistiska partiet. Oroligheterna i Polen upprepades 1970-1971 och 1980-81.12 Oroligheterna var också tydliga i Ungern 1956.

Den 23 oktober höll intellektuella och studenter en demonstration i centrala Budapest vid Josef Bem-statyn. Han var en polsk revolutionär som kämpade i den ungerska revolutionen 1848. Demonstrationen hölls för att visa stödet för det polska motståndet. Den kommunistiska regimen vacklade men tillät till slut demonstrationen. Vid slutet av demonstrationen så var demonstranterna osäkra på vad deras nästa steg skulle vara, men de beslöt sig för att marschera mot radiostationen i Budapest för att få sina krav utsända. Nu var det sent på dagen och många arbetare som precis kommit hem från jobbet gick med demonstrationen. På torget framför radiostationen möttes demonstranterna av skott från den hemliga polisen. Den ungerska revolutionen hade börjat. Inom 24 timmar hade det skapats arbetarråd över hela Budapest. Inom ytterligare 24 timmar var hela Ungern täckt av arbetarråd som hade tagit över nationens alla produktiva inrättningar. Den ungerska armén hade disintegrerats, soldaterna hade antingen gått med revolutionen eller lämnat över vapnen till revolutionärerna och gått hem. Till och med stora delar av trupper från de sovjetiska garnisonerna deserterade. Till slut var många soldater från den sovjetiska ockupationsmakten tillbakadragna och ersatta av soldater från Fjärran Östern vilka inte hade någon kontakt med folket i Ungern. Den fjärde november, efter två veckor av dubbelmakt attackerade sovjetiska trupper. Det tog en veckas strid för att krossa revolutionen och motståndet fortsatte långt efter detta. Ingenting i Ungern kunde krossa revolutionen, det krävdes en invasion av sovjetiska pansarvagnar för att kväsa den.13

Sedan början av det Kalla kriget hade Radio Free Europa och America’s Voice uppmanat östeuropéerna att göra uppror. Efter den ungerska revolutionen så hörde man aldrig några mer uppmaningar till resning från dem. Väst gav Sovjet ett tillfälle att attackera när Storbrittannien, Tyskland och Israel invaderade Egypten för att erövra Suez-kanalen. Den västerländska pressen försökte konstant förringa det ungerska upproret genom att endast ta upp frågan med flyktingar och fritagandet av den ungerska kardinalen Mindzenti (Mindzenti hade blivit befriad av ungerska officerare och flydde sedan till den amerikanska ambassaden utan att spela någon som helst roll i revolutionen.).

1968 skakades Europa om igen. Efter några veckors gatustrider mellan studenter och polis i Paris och en sittstrejk i en flygplansfabrik i Nantes reste sig arbetarklassen i Frankrike och tog över nästan hela produktionen. På 48 timmar ockuperade 10 miljoner arbetare fabriker i Frankrike och var nära att störta De Gaulles regering. Den här gången fanns det dock flera skillnader med upproret i Ungern. De nationellt revolutionära tendenserna som fanns i Ungern lyste helt med sin frånvaro i Frankrike. Men å andra sidan, den splittring som skapades i den ungerska armén saknades i Frankrike. I båda revolutionerna fanns inget synligt bevis på stöd för arbetarna från proletariatets traditionella organisationer. De franska socialistiska och kommunistiska partierna inklusive de fackföreningar som de kontrollerade kämpade bittert för att få ut arbetarna ur fabrikerna och för att begränsa deras krav till vanliga fackliga krav. De försökte även stoppa de viktiga kontakterna mellan arbetarna och studenterna. Som ett resultat av detta slutade det med nederlag för de franska arbetarna och det enda de fick var löneökningar.14 Andra arbetarklassresningar detta år skedde till exempel i Tjeckoslovakien.15

Det här är bara några stympade erfarenheter för den internationella arbetarklassen under andra hälften av det tjugonde århundradet. Arbetarklassens historia skänker oss dock några intressanta frågeställningar. Varför insisterade hela vänstern på att ignorera dessa händelser? 1963 höll Everett C. Hughes ett viktigt tal för American Sociological Association. Han reste frågorna varför sociologerna med alla deras undersökningar inte kunde förutse de explosionsartade utvecklingen av medborgarrättsrörelsen. Han skrev:

”Det är endast en speciell instans i det mer generella sociologiska siandet, involverandet i dramatiska och massiva sociala förändringar och extrema former av sociala handlingar...

Några har frågat varför vi inte förutsåg de svartas stora massrörelser; det kan vara så att vår uppfattning av social vetenskap är så empirisk, så begränsad av all fakta som appliceras till en liten hypotes, att vi inte kan följa upp den galna kombinationen av sociala omständigheter.”16

Lider vänsterister av de begränsningar som Hughes menade att sociologer hade? Det kan vara att kräva för mycket att kräva ett svar på varför vänstersociologer, politiska vetenskapsmän, ekonomer, eller historiker misslyckades med att förutse den ungerska eller den franska revolutionen. Hursomhelst var ju dessa uppror likt alla andra massiva och spontana händelser.17 (Spontanitet skall dock inte ses som något som plötsligt sker. En spontan revolt kan inte äga rum om den inte blivit förberedd av generationer eller ännu mer av motstånd. Med andra både defensiva och offensiva vardagliga strider, vissa som slutar i segrar och andra som slutar i nederlag är förelöpare till framtida resningar.). Det är dock inte för mycket begärt att fråga varför dessa händelser inte intensivt och noggrant studerades och teoretiserades.

Det finns två svar på detta. Det första är att händelserna inte överensstämde med vänsterns uppfattningar, nämligen den att en proletär revolution inte kan äga rum utan ett revolutionärt parti, en press som de kan kommunicera med eller en depression eller en annan stor kris i samhället. Det andra är att dessa händelser inte passade särskilt bra med den begränsade empiriska analysen vilken anses vara vetenskaplig i akademiska kretsar. Empiriska undersökningar är en nödvändig förutsättning för alla teorier. Dock blir det problematiskt så fort teorier reduceras helt och hållet till empirism, vilken använder en undersökningsmetod som allt för enkelt leder till att dra slutsatserna att revolutionen är omöjlig, att arbetarklassen är inkapabel till en grundläggande social förändring av samhället. Det finns en mängd arbeten t.ex. de som gjorts av Mike Davis och Michael Burawoy som visar att arbetarna är konservativa och bakåtsträvande. De har massor av bevis. Arbetarklassen är splittrad på grund av kön, ålder, kunskap, etnisk tillhörighet etc. Så här långt är det sant. Men även om de här forskarna hade undersökt Budapest i september 1956 eller de industriella förorterna i Paris i april 1968 så hade exakt samma saker funnits. Det skulle inte finnas några bevis för de kommande resningarna. Hur skulle det kunna finnas det? Arbetarna själv visste ju inte om det.

Tror någon seriöst att de ryska arbetarna som skapade sovjeterna 1905 eller som störtade tsaren 1917 var fria från fördomar, antisemitism, sexism eller nationalchauvinism? Och tror någon detsamma om de ungerska arbetarna i 1956 eller de franska arbetarna 1968? (I Frankrike fanns det en stark rasism mot de afrikanska immigranterna, något som dock minskades kraftigt under händelserna maj 1968.) Var de polska arbetarna som skapade Solidaritet 1980 fria från antisemitism, sexism eller påverkad från katolska kyrkan? Det som fattas i de flesta av dessa empiriska undersökningar är Marx’ teori. De är baserade på djupen som arbetarklassen har nått under kapitalismen, inte dess höjder. Som resultat av detta är de helt och hållet konservativa.

Men det här vill vi inte säga att empiriska undersökningar är helt meningslösa. Men om de inte används tillsammans med marxismens teoretiska analys av arbetarklassen är de mycket begränsade. Det finns akademiker som gör ett bra jobb och analyserar arbetarklassens självaktivitet.18 Det arbetet behöver dock bli en del av den fundamentala förståelsen av arbetarklassens kapacitet. Nämligen den verkligt existerande arbetarklassens förmåga att förändra samhället.

Hur relateras detta till USA? Kan amerikanska arbetare göra det som ungerska eller franska arbetare gjorde? Man kan inte ge ett svar på den frågan. Det skulle vara klart att inget av detta skall få radikaler att anta att splittringarna i arbetarklassen är absoluta. Arbetarklassens enhet är ett relativt värde. Radikaler har stött (och borde stödja) de svartas kamper mot de vita arbetarnas, kvinnors mot de manliga arbetarnas osv. Förändringar i relationer har gjorts inom arbetarklassen. Afro-amerikaner och kvinnor har penetrerat den vita manliga arbetarklassens bastitioner till en viss grad. Vad vänsterister inte skall tro är att alla dessa splittringar inom klassen måste lösas för att en social förändring skall bli möjlig. För det första är det omöjligt. För det andra, om det var möjligt så skulle inte kapitalismen behöva störtas.

Vad gjorde det möjligt för den franska arbetarklassen att ta över alla fabriker trots motståndet från deras ledare och deras organisationer? Vad gjorde det möjligt för den ungerska arbetarklassen, män som kvinnor, arbetare som tjänstemän att ta över de flesta arbetsplatser över hela landet och styra de flesta byarna och städerna utanför Budapest? Varför är nästan ingen intresserad av att få svar på dessa frågor?

Man skall komma ihåg att det som de franska och ungerska arbetarna gjorde ansågs vara omöjligt. Det man kan förutse här är att det kommer ske en annan resning, som vi dock inte kan förutse i tid och plats. Så länge orsakerna till arbetarklassens motstånd existerar, dvs. alienationen, är en annan resning ofrånkomlig.19 Om någon bevisade att man kan förinta alienationen under kapitalismen, att arbetarna inte behövde kämpa mot deras levnads- och arbetsförhållanden, då kommer vi vara öppna för en teori som förklarar slutet för arbetarklassen som aktör för social förändring. Alla de nya namnen som används för att beskriva samhället vi lever i (post-industrialism, postkapitalism, informationssamhället, globaliseringen etc.) avskaffar inte proletariatet. De gör det bara enklare att bortse från det. Men det är just proletariatet som vi måste analysera – och Marx gör fortfarande de studierna effektiva och framgångsrika.

Från tidsskriften Critique, vol 32-33 (2000)

Noter till ”Tillbaka till framtiden”

1. Marx, Karl; Kommunistiska Manifestet; Vertigo förlag; 1998 – [Finns på nätet]

2. Marx, Karl; Kapitalet, Första Boken; Bo Cavefors Bokförlag, 1970 – [Finns på nätet]

3. Marx, Karl; Kapitalet, Första Boken; Bo Cavefors Bokförlag, 1970 – [Finns på nätet]

4. Marx, Karl; Den Tyska Ideologin; Daidalos, 1995, i antologin Människans frigörelse. – [Urval finns på nätet]

5. Glaberman, Martin; Wartime Strikes; Detroit; Bewick Editions; 1980

6. Draper, Hal; Karl Marx’s Theory of the Revolution, Vol.2; New York; Monthly Review Press; 1978

7. Engels, F.; ”Principles of Communism”; in Marx and Engels; C.W. Vol.6; Moscow Progress – [Finns på nätet]

8. Lenin; ”The Petersburg Strike”, C.W. Vol.8; ”Revolutionary Days”, Ibid; ”Two Tactics” Ibid; och ”The Reorganization of the Party”, C.W., Vol.19 – [Finns på nätet]

9. Paul Baran och Paul Sweezy; Monopoly Capitalism; New York: Monthly Review Press; 1974

10. Braverman, Harry; Monopoly Capitalism; New York: Monthly Review Press; 1974

11. Hildbrandt, Rainar: The Explosion: The Uprinsing Behind the Iron Curtain; New York; Duell, Sloan and Pearce, Bostin: Little, Brown and Company; 1955. Arnuld Baring; Uprising in East Germany June 17, 1953; Ithaca; New York; Cornwell University Press; 1972

12. Informations Correspondence Ouvriere; Poland 1970-71, Capitalism and Class Struggle; Detroit; Black and Red; 1977. Henri Simon; Poland 1980-82, Class Struggle and the Crises of Capital; Detroit; Black and Red; 1985

13. Lomax, Bill; Hungary 1956; New York; St. Martin’s Press; 1976. Lomax ed., Bill; Hungarian Warkers Councils in 1956; Highland Lake; NJ; Atlantic Research and Publications. Anderson, Andy; Hungary 56; London; Solidarity. J. Lasky ed., Melvin: The Hungarian Revolution; New York: Praeger; 1957.

14. Singer, Daniel; Prelude to Revolution in May 1968; New York; Bill and Wang; 1970. Seale, Patrick, and McConville, Maureen; Red Flag/Black Flag: French Revolution 1968; New York: Ballantine Books; 1968. Gregoire. R. och Perlman, F.; Worker-Student Action Commites: France May ’68; Black and Red; 1970.

15. Fisera ed., Vladimir; Workers’ Councils in Czechoslovakia Documents and Essays 1968-1969; London; Allison and Busby, 1978. Remington, Robin Alison; Writer in Prague, Documents on Czechoslovak Communism in Crisis; Cambridge, Mass; The MIT Press; 1969.

16. C. Hughes, Everett; ”Race Relations and the Sociological Imagination”; American Sociological Review, vol. 28, # 6; Dec 1963

17. Det existerar en marxistisk teoretiker som såg chansen för möjligheter som de i den ungerska revolutionen. C.L.R. James undersökte det som skedde i Ungern i en abstrakt teoretiskt form genom att använda sig av dialektiken i en undersökning av arbetarklassens organisationer i Notes on Dialectics: Hegel, Marx, Lenin; London; Allison and Busby; 1980 (1948)

18. Jag skulle vilja ge uppmärksamhet åt några vars arbeten inte har blivit helt kända: James W. Rinehart, Ken C. Kursterer och Tom Jurovich.

19. Martin Glaberman och Seymour Faber; Working for Wages: the Roots of Insurgency; New York; General hall; 1998 – [Finns på nätet]


Paul Cardan: Socialismens innebörd

Det är förbluffande så liten plats socialismen upptar i dagens socialistiska debatt. Det är ännu mer förbluffande att höra revolutionärer med självpåtagen myndighet hävda att vi så gott som uteslutande borde bry våra hjärnor med ”kampens omedelbara uppgifter” och låta framtiden ta hand om sig själv. Dessa uppfattningar påminner om Bernsteins berömda uttalande: ”Målet är intet, rörelsen är allt”. I realiteten finns det ingen rörelse som inte går mot ett mål, må vara att detta mål ständigt måste omdefinieras allteftersom rörelsen framskrider.

Man tar ofta sin tillflykt till omsorgsfullt valda citat från Marx kritik av de utopiska socialisterna för att på så sätt undvika en grundläggande debatt om socialismen. Men ett citat är naturligtvis inte något bevis. Det är faktiskt raka motsatsen: ett bevis för att ett verkligt bevis saknas.

Vad är då sakens egentliga kärna? Marx hade naturligtvis rätt när han argumenterade mot dem som ville ersätta den faktiska kamp som ägde rum framför näsan på dem med detaljerade och ogrundade beskrivningar av det framtida samhället. Men han avstod inte från att tillkännage sin egen uppfattning om vad han ansåg borde vara den proletära revolutionens program. I själva verket fogade han till det Kommunistiska Manifestet elementen till ett sådant program. Han försatte ingen chans som den ökade historiska erfarenheten erbjöd, att utveckla, förbättra och till och med ändra sina tidigare programmatiska begrepp. Exempel härpå är hans generalisering av erfarenheterna från Pariskommunen och hans ”Kritik av Gotha-programmet”.

Att idag hävda, att vi inte kan och inte heller bör gå längre än Marx, det är liktydigt med att påstå att ingenting av vikt inträffat under de senaste 80-90 åren. Detta är vad en del människor tycks tro – däribland många självutnämnda ”marxister”. Naturligtvis medger de att det hänt åtskilliga ting som är värda att nedtecknas, men de avvisar tanken att det skulle medföra någon grundläggande förändring av deras programmatiska begrepp. Deras teoretiska och politiska stagnation går hand i hand med deras organisatoriska upplösning.

Vi menar att det som hänt under loppet av den period vi talar om, och speciellt under tiden efter 1917, är av större betydelse för socialister än något som tidigare hänt under hela mänsklighetens historia. Proletariatet tog makten i ett väldigt land. Segerrikt motstod arbetarmassorna alla försök till en borgerlig kontrarevolution. Så försvann de gradvis från scenen, och ett nytt socialt skikt, byråkratin, etablerade sin dominans över det ryska samhället och satte igång med att ”bygga socialismen” med hjälp av de mest obarmhärtiga metoder, terror och exploatering. Stick i stäv med alla prognoser, däribland Trotskijs, bestod den ryska byråkratin det prov som historiens största krig representerade. Idag tävlar den med USA om den industriella och militära överlägsenheten.1

Efter kriget etablerade sig samma byråkratiska skikt i så olikartade länder som Östtyskland och Tjeckoslovakien å ena sidan och Kina, Nordkorea och Nordvietnam å den andra, utan någon proletär revolution i ordets egentliga bemärkelse. Såvida nationaliseringen av produktionsmedlen och planering är socialismens ”fundament”, behöver det tydligen inte finnas något direkt samband mellan socialismen och arbetarklassens egen aktion. Allt arbetarna behöver göra är att slita och släpa för att bygga och sedan driva de ”socialistiska” fabrikerna. Vilken byråkrati som helst som garanteras vissa fördelaktiga betingelser och någon hjälp från Kreml skulle kunna genomföra illusionsnumret.

Men så hände något. 1956 reste sig de ungerska arbetarna i väpnad aktion mot byråkratin. De grundade arbetarråd och krävde ”arbetarförvaltning av produktionen”. Huruvida socialismen helt enkelt var ”nationalisering plus planering” eller ”arbetarråd plus arbetarförvaltning av produktionen” visade sig vara mer än ett rent akademiskt problem.

Traditionella föreställningar om socialismen har på olika sätt kommit att testas av verkligheten. Vi kan inte springa ifrån svaren. Om socialismen är detsamma som nationaliserad egendom plus planering plus Partiets diktatur, då är socialismen detsamma som Chrustjev, hans sputnikar och hans ”smör 1964”. Om man har sådana idéer, då är det bästa man kan göra att bli opponent inom regimen, en kritiker som inom ramarna för det kommunistiska partiet försöker ”demokratisera” och ”humanisera” systemet. Men varför överhuvudtaget gå så långt. Industrialiseringen kan äga rum utan demokrati. Som Trotskij uttryckte det: en revolution har sina extra kostnader. Att dessa kostnader måste räknas i form av rullande huvuden är bara vad man har att vänta.

Dessa överväganden är inte bara relevanta för varje diskussion om socialismen, de är också grundläggande för vår förståelse av nutidens kapitalism. I flera kapitalistiska länder har viktiga sektorer av industrin nationaliserats, och det har införts en hög grad av statlig kontroll och ekonomisk planering. Själva kapitalismen – den ”ortodoxa” västliga kapitalismen – har genomgått enorma förändringar. Verkligheten har brutalt skakat de flesta traditionella föreställningar – t.ex. att kapitalismen inte längre kan vidareutveckla produktivkrafterna2, att framtidsutsikterna endast är ekonomiska sammanbrott och allt allvarligare kriser, att arbetarklassens levnadsstandard inte kan höjas väsentligt och varaktigt under kapitalismen, och att en växande industriell reservarmé är en ofrånkomlig produkt av systemet. ”Ortodoxa” marxister tvingas utföra alla former av verbal gymnastik för att försvara dessa uppfattningar. De dagdrömmer om nästa stora Kris – som har funnits alldeles runt knuten i över tjugo år.

Dessa problem, som uppstått ur kapitalismens utveckling, är intimt förbundna med den socialistiska rörelsens programmatiska begrepp. Som vanligt är det de s.k. ”realisterna” (de som ryggar tillbaka inför en diskussion om socialismen då den så ”uppenbart tillhör en fjärran framtid”) som visar sig vara blinda för realiteterna. Dagens verklighet kräver att vi, här och nu, på nytt undersöker rörelsens fundamentala problem. Mot slutet av denna artikel skall vi visa varför det är omöjligt att inta en riktig ståndpunkt till de mest triviala problem som kan dyka upp, utan en sådan debatt. På detta stadium står det emellertid klart, att ingen medveten rörelse kan existera som inte besvarar den grundläggande frågan: Vad är socialism? Denna fråga är i grund och botten bara en omkastning av två andra: Vad är kapitalism? Och vilka är de verkliga rötterna till krisen i dagens kapitalism?

Motsägelsen inom produktionen

Enligt den traditionella marxismen är det den privata äganderätten till produktionsmedlen och ”marknadens anarki” som frambringar kriserna i det kapitalistiska systemet. Det hävdas att avskaffandet av den privata äganderätten kommer att inleda ett nytt skede i det mänskliga samhällets utveckling. Idag har vi erfarenheter som pekar på omöjligheten i resonemanget. I de östeuropeiska länderna förekommer inte längre något privat ägande av produktionsmedlen. Länderna drabbas inte av några depressioner. Ändå utkämpas den sociala kampen med samma våldsamhet som i väst.3 Den traditionella tankegången betonade, att ekonomiskt kaos, massarbetslöshet, stagnation och usla löner var både rotfasta uttryck för kapitalismens motsättningar och klasskampens huvudorsaker. Men trots full sysselsättning och höjda löner ser vi idag hur kapitalisterna har konstanta problem med att hålla sitt eget system flytande och att klasskampen på intet sätt försvagats.4 De som konfronterats med denna situation och ändå fortsätter att citera de gamla texterna, de kan inte ge något verkligt bidrag till det nödvändiga återuppbyggnaden av den socialistiska rörelsen.

Den traditionella marxismen5 betraktade motsägelserna och irrationaliteten inom kapitalismen på ett ekonomiskt totalitetsplan och inte på produktionsplanet. Felet låg, enligt dess uppfattning, i ”marknaden” och i ”distributionssättet” och inte i det enskilda företaget eller i produktionssystemet i dess mest konkreta, materiella bemärkelse. Nu påverkas naturligtvis den kapitalistiska fabriken av sin omgivning: det skulle t.ex. vara ren idioti att tillverka osäljbara produkter. Och naturligtvis erkänner den traditionella marxismen att den moderna fabriken är genomsyrad av kapitalismens anda: metoderna och arbetsrytmen är mer förtryckande än nödvändigt, kapitalisten bryr sig inte om arbetarens liv, fysiska hälsa osv. Men i sig själv, sådan fabriken står där, betraktas den som uteslutande Effektivitet och Rationalitet. Det är det personifierade Förnuftet, ur såväl teknisk som organisatorisk synvinkel. Den kapitalistiska teknologin är Teknologin, en storhet som man inte kan resa invändningar emot, eftersom den utgör slutprodukten av den historiska utvecklingen sådan den utfällts i produktionen genom de blinda redskapen för det Historiska Förnuftet; nämligen kapitalisterna själva. Det kapitalistiska sättet att organisera produktionen (arbetsfördelning, specialisering, noggrann arbetskontroll genom övervakning och, i sista instans, med hjälp av själva Maskinen) är organisation par excellence, eftersom kapitalisterna i sitt profitbegär tillämpar den modernaste teknologin och det effektivaste produktionssättet. Kapitalisten skapar med andra ord de riktiga medlen, men använder dem för felaktiga syften.

Traditionalisterna förklarar för oss, att störtandet av kapitalisterna kommer att inrikta dessa otroligt effektiva produktionsmedel mot de riktiga målen. Det kommer att innebära att de används för att ”tillfredställa massornas behov” istället för att ”maximera kapitalisternas profit”. För övrigt kommer det att eliminera de omänskliga excesser som är inneboende i det kapitalistiska sättet att organisera arbetet. Men vad det inte kommer att göra och inte kan enligt denna traditionella uppfattning – kanske bortsett från i en fjärran framtid – det är att förändra något i själva sättet att organisera arbetet och den produktiva aktiviteten, vars väsentliga drag är en ofrånkomlig följd av ”det nuvarande stadiet av produktivkrafternas utveckling”.

Marx insåg naturligtvis att den kapitalistiska rationaliseringen av produktionen rymde en motsägelse. Den uppstod genom att det levande arbetet (arbetaren) i ökad utsträckning blev slav under det döda arbetet (maskinen). Människan alienerades i samma mån som hennes egna produkter och uppfinningar fick makten över henne. Hon reducerades till en ”halv människa” genom den ökande arbetsdelningen. Men hos Marx blev detta till en abstrakt filosofisk motsägelse. Det hängde samman med människornas öde i produktionen, och inte med produktionen själv. Produktionen ökade parallellt med arbetarens omvandling till ”ett hjul i maskineriet” och på grund av denna omvandling. Produktionens objektiva logik sopar undan alla subjektiva behov, önskningar och förhoppningar hos människorna. Den måste ”disciplinera” dem. Det finns ingenting man kan göra åt det, så länge det har sin grund i den teknologiska nivå vi idag har uppnått. Men generellt sätt härrör det från själva ekonomins natur, som fortfarande befinner sig i ”nödvändighetens rike”. Denna situation skulle bestå så långt in i framtiden som Marx brydde sig om att se. Till och med i samhället av ”fritt associerade producenter” hävdade Marx att ”människan inte kommer att vara fri i produktionen” (Kapitalet, del III). ”Frihetens rike” skulle skapas utanför arbetet, genom ”förkortning av arbetsdagen”. Frihet är fritid, eller så tycks det vara.

Det är vår uppfattning, att det Marx endast betraktade som en ”filosofisk” motsägelse, i realiteten är den verkligaste, djupaste, mest konkreta och grundläggande motsägelsen inom kapitalismen.

Den är orsaken till vårt samhälles permanenta kris. ”Rationaliteten” i den kapitalistiska produktionen är av synnerligen ytligt slag. Alla medel används för ett enda syfte: ökad produktion för produktionens egen skull. Detta mål är i sig själv absolut irrationellt.

Produktionen är ett medel för att nå mänskliga mål; människan skall inte vara ett medel för produktionen. Det irrationella i kapitalismen kommer omedelbart och konkret till uttryck i att den behandlar människorna i produktionen uteslutande som medel och därmed förvandlar dem till objekt, till ting (”förtingligande” eller ”reifikation”). Men till och med vid monteringsbandet är produktionen baserad på människan som ett aktivt, medvetet väsen. Försöken att förvandla arbetaren till ett kugghjul – målet som kapitalismen strävar efter men aldrig når – kommer i direkt motsättning till produktionens utveckling. Om kapitalismen en gång skulle lyckas i sin strävan, skulle det innebära ett ögonblickligt sammanbrott för hela produktionsprocessen. Ur kapitalistens perspektiv kommer denna motsägelse till uttryck på följande sätt: samtidigt som han försöker reducera arbetet till utförandet av strängt definierade uppgifter (eller snarare rörelser), är han å andra sidan hela tiden tvungen att vädja till och lita till att arbetarens medvetna och villiga deltagande, på hans förmåga att förstå och göra mer än det som förväntas av honom.6

Denna situation påtvingas arbetaren åtta eller fler timmar om dagen. Som en av våra kamrater på Renault-fabrikerna uttryckte det: det fordras av arbetaren att han på en gång uppträder som en automat och som övermänniska. Detta är orsaken till ständig konflikt och kamp vid varje fabrik, gruva, byggnadsplats eller verkstad i det moderna samhället. Situationen förändras inte genom ”nationalisering” eller ”planering”, inte heller av hög- eller lågkonjunktur eller av höga eller låga löner.

Detta är den fundamentala kritik som socialister idag borde rikta mot det sätt på vilket samhället är organiserat. Genom att kämpa på denna front skulle de ge en direkt uttalad formulering av vad varje arbetare i varje fabrik eller på varje kontor känner varje dag och hela tiden försöker uttrycka genom individuell och kollektiv handling.

Kapitalistisk produktion

I vår tid tillbringar folk största delen av sin vakna tid på arbetet. Men arbetet är en plåga och en meningslös sysselsättning. Det är en plåga, emedan arbetaren ständigt är underställd en främmande och fientlig makt, en makt med två ansikten: maskinens och ledningens. Det är meningslöst, emedan arbetaren åläggs två motstridande uppgifter: att göra som han blir tillsagd och att uppnå ett positivt resultat.

Ledningen organiserar produktionen med tanke på ”maximal effektivitet”. Men det första resultatet av detta organisationssätt är att arbetaren uppreser sig mot själva produktionen. Det man förlorar på detta sätt, övergår vida resultaten av den värsta depression. Kanske är förlusterna lika stora som den totala produktionsmängden idag.7

För att bekämpa arbetarnas motstånd genomför ledningen ännu längre driven specialisering av arbete och uppgifter, med stelbent reglering av produktionssätt och arbetsmetoder. Den kontrollerar såväl kvalitet på som kvantitet av de varor som produceras. Den inför ackordsarbete. Den fortsatta teknologiska utvecklingen präglas i ständigt ökande grad av en klasskonflikt. Maskinen konstrueras eller väljs ut efter en grundläggande princip: stödjer den ledningens kamp mot arbetarna? Minskar den ytterligare det lilla område för självstyre som arbetaren fortfarande äger? Kommer maskinen att rentav kunna avlägsna denna sista rest? I denna bemärkelse är organiseringen av produktionen en – vare sig det är i England eller USA, Frankrike eller Sovjetunionen. Teknologi är först och främst klassteknologi. Ingen amerikansk kapitalist eller rysk fabriksdirektör skulle någonsin införa en maskin som ökar friheten för en enskild arbetare eller en grupp arbetare, så att de själva kunde leda arbetet.8

Arbetarna är ingalunda hjälplösa i denna kamp. De finner ständigt på nya sätt att försvara sig. De bryter mot reglerna, samtidigt som de ”officiellt” håller med dem. De organiserar sig informellt och upprätthåller en kollektiv disciplin och solidaritet. De förkastar hela det manipulatoriska svineriet. Både de som spräcker ackorden och de som bara går och slår dank tvingas lämna arbetsplatsen.

Med sina metoder för att organisera produktionen invecklar sig ledningen i en rad motsägelser och konflikter. Dessa är betydligt större än de som förorsakas av motståndet från arbetarna. De rigida fastställandet av uppgifter är nästan alltid godtyckligt och ofta fullständigt irrationellt. Det är omöjligt att definiera ”rationella” normer för arbetet så länge arbetarna befinner sig i permanent opposition. Att behandla arbetarna som individuella atomer strider mot den moderna produktionens kollektiva natur. Resultatet blir att det uppstår en formell och en informell organisering av företaget, av arbetsflödet och av kommunikationen. Dessa former av organisering är permanenta och befinner sig i strid med varandra.9

Ledningen av arbetet skiljs alltmer från dess utövande. För att övervinna detta avstånd måste ledningen – återigen på ett fullkomligt godtyckligt sätt – söka rekonstruera och avspegla hela produktionsprocessen inom sina egna led. Men detta är inte bara omöjligt, utan det leder också till framväxten av en enorm byråkratisk apparat. Den långtgående arbetsfördelning som uppstår inom denna apparat, medför att hela komplexet av tidigare motsägelser reproduceras.

En ledning som är skild från arbetet kan inte planera rationellt. Den kan inte i tid korrigera ofrånkomliga felgrepp. Den kan inte lösa de oförutsägbara problemen. Den kan heller inte acceptera tanken att ansvaret överförs på arbetarna... eller att arbetarna hålls fria från allt ansvar för vad som kan inträffa. Ledningen är aldrig välinformerad. Den viktigaste informationskällan – arbetarna på verkstadsgolvet – organiserar en permanent ”tystnadskomplott” mot ledningen. I sista hand kan ledningen inte förstå produktionen, eftersom den inte kan förstå dess viktigaste drivkraft: arbetaren.

Denna situation är prototypen för alla konflikter i dagens samhälle. Med lämpliga variationer kan beskrivningen av kaos i ett kapitalistiskt företag användas på den engelska regeringen, på EEC, på SUKP, Kol- och Stålunionen, FN, den amerikanska armén och den polska planeringskommissionen.

Ledningens agerande i produktionsprocessen är inte en tillfällighet. Den är påtvingad sitt handlingssätt av det faktum att det sätt på vilket den organiserar produktionen är sättet att organisera utsugningen på. Men motsatsen gäller också: privatkapitalister och statsbyråkrater är i stånd att utsuga just för att de leder produktionen. Klassindelningen i det moderna samhället avkläds i ökande grad alla sina formella och legala utsmyckningar. Det som avslöjats är själva kärnan i alla grundläggande förhållanden i alla klassamhällen: arbetsfördelningen mellan ett samhällskikt som dirigerar både arbetet och det sociala livet och en majoritet som endast utför beslut som fattats på andra håll. Ledningen av produktionen är inte bara ett medel för utsugarna att öka utsugningen. Den är själva grundvalen för och kärnan i utsugningen. Så fort ett visst samhällskikt tar ledningen av produktionen i sina händer, reduceras de övriga i samhället till objekt för detta skikt. Så snart ett ledarskikt har uppnått en härskande position, används denna position för att skaffa sig privilegier (en hövlig benämning på tillägnande av mervärde). Dessa privilegier måste försvaras. Makten måste utvidgas. Denna spiralrörelse leder snabbt till bildandet av ett nytt klassamhälle. Detta är (mer än konsekvenserna av efterblivenhet och internationell isolering) den mest relevanta lärdom vi kan dra av oktoberrevolutionens urartning.

Socialism betyder arbetarförvaltning

Följden av det ovan sagda blir, att om den socialistiska revolutionen10 skall avskaffa utsugningen och krisen i dagens samhälle, så måste den avlägsna alla specialiserade och permanenta ledare, så att de inte längre kan utöva sin makt inom samhällets olika sektorer. Först och främst måste detta ske inom själva produktionen. Med andra ord: revolutionen kan inte begränsa sig till expropiering av kapitalisterna. Den måste också ”expropiera” den ledande byråkratin, det vill säga frånta den dess nuvarande privilegierade positioner.

Socialismen kommer inte att kunna befästas med mindre än att den första dagen genomför arbetarförvaltning av produktionen. Denna uppfattning kom vi fram till 1948 efter en analys av den ryska revolutionens förfall.11 De ungerska arbetarna drog precis samma slutsats av sina egna erfarenheter av byråkratin. Arbetarnas ledning av produktionen var ett av de centrala kraven från de ungerska arbetarråden.

Av en eller annan anledning har marxister alltid betraktat arbetarklassens maktövertagande uteslutande som erövring av den politiska makten. Verklig makt, nämligen makt över produktionen i vardagslivet, har alltid ignorerats. Vänsteroppositionen mot bolsjevikerna kritiserade med rätta det faktum, att partiets diktatur hade ersatt den diktatur som skulle ha utövats av de proletära massorna. Men detta utgör endast en aspekt av problemet, och den är till och med sekundär. Lenins ”programmatiska föreställningar” – i motsats till hans praxis12 – var att den politiska makten skulle ligga hos sovjeterna, de mest demokratiska av alla institutioner. Men han upprepade också hela tiden från 1917 fram till sin död, att produktionen skulle organiseras uppifrån, ”efter statskapitalistiska linjer”.13 Detta var den mest fantastiska idealism. Proletariatet kan inte vara slavar i produktionen sex dagar i veckan för att njuta av den politiska suveräniteten på söndagen: och eftersom produktionen är det verkliga sätet för makt i det moderna samhället, kommer proletariatets ”politiska makt” snabbt bli en fasad och ingenting annat. ”Arbetarkontroll” över produktionen representerar ingen verklig lösning på problemet. Antingen måste arbetarkontroll snabbt utvecklas till att bli arbetarledning, eller också blir den en fars. Varken i produktionen eller i det politiska livet kan längre perioder av dubbelt herravälde tolereras.

Historien har visat att vad som händer efter revolutionen är av avgörande betydelse för socialistiskt tänkande. Nästan allt beror på den nivå av medveten aktivitet och engagemang som massorna uppnått.

En äkta revolution är inte möjlig om inte denna aktivitet har nått väldiga dimensioner både vad gäller hur många som deltar och djupet i deras engagemang. En revolution är en period av intensiv och medveten aktivitet från massornas sida, då de själva försöker ta hand om samhällets gemensamma angelägenheter. En byråkratisk urartning är endast möjlig när denna aktivitet ebbar ut. Men vad är det som orsakar en sådan tillbakagång i massaktiviteten? Många ärliga socialister kan inte göra annat än att lyfta armarna mot himlen och säga att de önskar att de visste.

Det finns inga garantier för att en revolution inte skall urarta, med andra ord inte något recept på hur massaktiviteten skall kunna hållas på hög nivå. Men historien visar klart att vissa faktorer faktiskt mycket snabbt leder till att massorna drar sig tillbaka från praktisk aktivitet: det kan på olika områden av samhällslivet uppträda och konsolideras individer eller grupper, personer som tar hand om ”samhällets gemensamma angelägenheter”.14 För att massaktiviteten skall hållas vid liv, är det nödvändigt att folk vet och förstår att makten verkligen tillhör dem och att de kan förändra de praktiska betingelserna för sina egna liv. Detta måste de uppfatta genom vardagslivets fakta, inte genom officiella festtal. Det första och viktigaste område där detta måste förverkligas, är i arbetet. Arbetarförvaltning av produktionen är något handgripligt och omedelbart begripligt för arbetarna. Det skänker verklig mening åt alla andra uppgifter, åt all politisk aktivitet. Utan detta kommer till och med revolutionär politik att bli vad all politik är idag: bara skitsnack och mystifikationer.

Vad innebär arbetarförvaltning?

Arbetarförvaltning betyder inte att vissa personer med arbetarklassbakgrund utväljs att ersätta den nuvarande ledningen. Det betyder att industrin, på de olika nivåerna, styrs av församlingar av arbetare, tjänstemän och tekniker. Saker som bara angår en verkstad eller avdelning bestäms av en arbetarförsamling från den speciella verkstaden eller den speciella avdelningen. Den dagliga rutinen eller oväntade problem behandlas av valda förvaltare, som kan avsättas när som helst om de inte sköter sitt jobb. Samordningen mellan två eller flera avdelningar garanteras genom möten mellan de respektive förvaltarna eller av gemensamma allmänna möten. Koordineringen av hela fabriken och dess förhållande till den övriga ekonomin är en uppgift för driftsråden, som består av valda delegater för de olika avdelningarna. Grundläggande frågor avgörs av generalförsamlingar där alla arbetare deltar.

Genom arbetarledning blir det möjligt att med en gång eliminera de grundläggande motsägelserna i den kapitalistiska produktionsformen. Arbetarnas självförvaltning markerar slutet på arbetets makt över människan och början till människans makt över sitt eget arbete. Varje företag kommer att vara självstyrande i största möjliga utsträckning och själv bestämma över alla de aspekter av produktionen som inte berör den övriga ekonomin. Vidare kommer varje företag att delta i de beslut som gäller den totala organisationen av produktionen och det sociala livet. De generella målen för produktionen bestäms av hela det arbetande folket i gemenskap. Den plan som väljs, ålägger varje företag vissa uppgifter under en viss period, och varje företag utrustas med de medel som det behöver för att lösa dessa uppgifter. Men inom dessa generella ramar kan arbetarna på varje företag organisera sitt eget arbete så som de önskar.15 Var och en som är införstådd med orsakerna till krisen i dagens industri, och var och en som studerat arbetarnas krav och informella kamp,

kommer att klart förstå efter vilka linjer arbetarnas organisering av produktionen kommer utvecklas. Koordineringen av arbetet kommer att ske genom direkt kontakt och samarbete. Den rigida arbetsfördelningen motverkas genom rotation av arbetarna mellan de olika avdelningarna och arbetsuppgifterna.

Direkt kontakt kommer att upprättas mellan de avdelningar som använder maskinerna och verktygen och de avdelningar och fabriker som framställer dem. Detta kommer att leda till att arbetaren får ett annat förhållande till produktionsutrustningen. Det viktigaste målet för den produktionsutrustningen vi har idag är, som redan påvisats, att öka produktionen genom att öka maskinens makt över människan. När arbetarna själva styr produktionen, kommer de att börja utveckla utrustningen som inte bara är avpassad efter produkterna, utan som kan möta deras behov som hela människor.

Den medvetna utformningen av teknologin kommer att bli den avgörande uppgiften för det socialistiska samhället. För första gången i historien kommer människan att bli herre över sin egen produktiva verksamhet. Arbetet kommer inte längre att vara ”nödvändighetens rike”. Det kommer att bli ett område där människan utvecklar sina skapande krafter. Dagens vetenskap och teknik öppnar stora möjligheter i denna riktning. Naturligtvis är detta inte en omdaning som kan ske över en natt, men man bör heller inte betrakta den som något som ligger i en fjärran kommunistisk framtid. Dessa problem kan inte överlåtas åt sig själva. De kräver systematisk kamp från det ögonblick då arbetarklassens makt är etablerad. Lösningen av den kommer att kräva en hel övergångsperiod. Denna period är i själva verket det socialistiska samhället (till skillnad från kommunism).

Socialistiska värden

Vilka kommer de viktigaste värdena att vara i ett socialistiskt samhälle? Hurdan kommer dess grundläggande värdeorientering att se ut? Återigen är det tal om uppgifter som en proletär rörelse måste ta itu med genast och inte skjuta framför sig in i en dimmig framtid. Vi försöker inte spekulera oss fram till någon ny etik eller metafysik. Vi försöker helt enkelt formulera de lösningar som tycks oss ofrånkomliga när vi betraktar värdekrisen i vårt samhälle och arbetarnas verkliga hållning både inom och utanför fabriken.

Arbetarledning av produktionen, den medvetna omformningen av teknologin och styrning av samhället genom arbetarråd och demokratisk planering kommer otvivelaktigt att i hög grad utveckla produktiviteten och öka ekonomins tillväxt. Detta kommer möjliggöra en snabb ökning av konsumtionen. Många grundläggande sociala behov kommer att kunna tillfredställas. Arbetsdagen kommer att förkortas. Men som vi ser det är detta inte sakens kärna. Det är endast biprodukter av den sociala omvälvningen, om än ingalunda oväsentliga.

Socialismen är inte en lära om hur vi skall kunna öka produktionen för produktionens egen skull. Detta är ett fundamentalt kapitalistiskt sätt att betrakta tingen. Det har aldrig varit så att människan endast varit engagerad i att öka produktionen, kosta vad det kosta vill. Socialismen är inte heller ett system som vill har ”bättre organisering” för organiseringens egen skull, vare sig det gäller bättre organisering av produktionen, ekonomin eller av samhället som helhet taget. Detta är kapitalismens besatthet, både den privata och den byråkratiska (att sedan kapitalismen ständigt gör konkurs också på detta område är irrelevant i detta sammanhang). Den fråga som är av någon som helst betydelse när det gäller socialismen är denna: Ökad produktion och bättre organisering – men till vilket pris, på vems bekostnad och i vilket syfte?

Det svar vi vanligen får, från herrar Chrustjev, Gaitskell, Gollan eller Healy, är att vi måste sörja för ökad produktion och bättre organisation för att därmed öka både konsumtion och fritid. Men ta en titt på världen omkring oss! Människorna är offer för en ständigt ökande press från dem som organiserar produktionen. Största delen av sitt vakna liv sliter de som galningar i fabriker och på kontor, för att få ett årligt lönepåslag med 3 % eller en fridag extra om året. Till slut – och det är inte längre någon framtidsvision – reduceras mänsklig lycka till en jättelik trafikpropp, där varje familj tittar på TV i sitt eget dollargrin, medan de förstrött slickar i sig den vaniljglass som trollats fram ur bilens kylskåp!

Konsumtion för konsumtionens egen skull har ingen mening för människan. Fritid för fritidens egen skull är tomhet. Få har det så eländigt i dagens samhälle som arbetslösa gamlingar – även om de saknar ekonomiska problem. Arbetare över hela jorden ser med längtan fram mot söndagen. De känner ett överväldigande behov att fly bort från arbetsveckans mentala och fysiska slaveri. De ser fram emot att kunna disponera sin egen tid. Ändå finner de att det kapitalistiska samhället till och med där har makten över dem. De är lika alienerade på fritiden som på jobbet. Objektivt sett avspeglar söndagen hela eländet i den arbetsvecka som just är slut och hela tomheten i den som snart skall börja.16

Konsumtionen idag avspeglar alla motsättningar i en kultur i upplösning. ”Höjd levnadsstandard” är meningslös så länge det hela saknar mål.17 Samhället är organiserat för att skapa fler behov än människorna kan få tillfredställda. ”Högre levnadsstandard” är det lockbete både kapitalister och byråkrater använder för att få folket att följa dem. Inga andra värden, inga andra motiv återstår för människorna i detta omänskliga, alienerade samhälle. Men denna process är i sig motsägelsefull. Förr eller senare kommer man att ha nått taket. Levnadsstandarden i detta decennium får levnadsstandarden i de tidigare att verka löjlig. Varje inkomstnivå ses över axeln av den som ligger strax ovanför.

Innehållet i dagens konsumtion är i sig motsägelsefullt. Konsumtion förblir anarkisk (och ingen byråkratisk planering kan göra något åt det), eftersom de varor som konsumeras inte utgör något gott i sig, eftersom de inte är absoluta utan förkroppsligar denna kulturs värden; folk arbetar ihjäl sig för att kunna köpa varor som de saknar förmåga att njuta av eller till och med använda. Arbetare somnar framför TV:n de köpt för övertidsersättningen. Behoven är allt mindre äkta behov.

Mänskliga behov har alltid i huvudsak varit sociala behov (nu talar vi inte om biologiska behov). Idag manipuleras och produceras behoven i allt större utsträckning av den härskande klassen. Slaveriet manifesterar sig i själva konsumtionen. Därför hävdar vi att socialismen inte primärt kan vara intresserad av ökad produktion och konsumtion av det slag vi har idag. Det skulle rätt och slätt, genom otaliga led och kausala sammanhang, leda till mer kapitalism.

Socialism handlar om frihet. Vi menar inte frihet i rent juridisk bemärkelse. Vi menar inte heller moralisk eller metafysisk frihet. Vi menar frihet i dess mest reella, jordnära bemärkelse: frihet för människor i deras dagliga liv och aktiviteter, frihet till att kollektivt bestämma hur mycket som skall produceras, hur mycket som skall konsumeras, hur mycket man skall vila. Frihet att bestämma, kollektivt och individuellt, vad man skall konsumera18, hur man skall producera och hur man skall arbeta. Frihet att vara med och bestämma den kurs samhällsutvecklingen skall ta. Och frihet att själv styra sitt liv inom denna sociala ram.

Frihet i denna betydelse kommer inte att följa automatiskt på utvecklingen i produktionslivet. Frihet får inte förväxlas med fritid. Mänsklig frihet är alls inte slapphet utan fri aktivitet. Det verkliga innehåll folk ger sin ”fritid”, betingas i övervägande grad av det som sker i den grundläggande sfären av det sociala livet, nämligen produktionen. I ett alienerat samhälle är fritiden, både till form och innehåll, endast ett uttryck för alienationen.

Inte heller kommer ”bättre utbildningsmöjligheter för alla” att automatiskt leda till frihet. I sig löser undervisningen ingenting utan åstadkommer endast massproduktion av individer som är menade att reproducera samma samhälle; individer som i sin personlighet kommer att bekräfta den existerande sociala strukturen med alla dess motsägelser. Undervisning idag, i England eller i Ryssland, i skola eller i familj, har som mål att producera människor som är anpassade till den bestående samhällsordningen. Den korrumperar den mänskliga känslan av integration i samhället och omformar den till en blind underkastelse under auktoriteterna. Den korrumperar den mänskliga känslan av att ta verkligheten ad notam och gör den till en tillbedjan av status quo. Den påtvingar oss ett meningslöst sätt att arbeta som splittrar, förrycker och förvränger våra fysiska och andliga möjligheter. Ju mer undervisning av nuvarande typ, desto mer produktion av den människotyp vi har idag, med integrerad slavmentalitet.

Utvecklingen av produktivkrafterna och det ”materiella överflöd” som kommer att följa härav, kommer inte av sig själv att leda till några förändringar i de sociala attityderna. Det kommer inte att avskaffa ”allas kamp mot alla”. Generellt kan man säga att denna kamp är mycket hårdare och mycket obarmhärtigare i USA än i en afrikansk by. Orsaken härtill är uppenbar: i dagens samhälle genomsyrar och ödelägger alienationen meningen med allt. Den ödelägger inte bara meningen med arbetet, utan också med alla aspekter av det individuella och sociala livet. De enda återstående värdena och motiven är högre och högre levnadsstandard. För att gottgöra den ökade frustration som människorna upplever i arbetet – som i alla andra sociala aktiviteter – uppställer samhället ett nytt mål för dem: tillägnandet av ständigt flera ”nyttigheter”. Avståndet mellan det som faktiskt är möjligt att uppnå för arbetaren och vad samhället fastställer som ”anständig” konsumtionsstandard har ökat med produktivitetsökningen och höjningen av den verkliga levnadsstandarden. Denna process och den åtföljande ”allas kamp mot alla” kommer inte att upphöra förrän denna kultur och dess konsumtionshysteri ryckts upp med rötterna. Men dessa kapitalistiska attityder har i realiteten fullständigt genomsyrat, dominerat och deformerat det som idag gäller som ”marxism”.

Privatkapitalismen och den byråkratiska kapitalismen har en gemensam metod som de använder för att binda människorna till deras arbete och sätta dem i motsatsställning till varandra. Metoden består i en systematisk löneskillnadspolitik. Å ena sidan råder väldiga skillnader i inkomst allteftersom man rör sig uppåt i den byråkratiska pyramiden, det må vara i fabriken eller i staten. Å andra sidan används löneskillnader systematiskt för att bryta ner klassolidariteten. Denna politik tillämpas mot arbetare mer mycket likartat arbete både då det gäller yrkesskicklighet och ansträngning. När klasstrukturen i samhället ödeläggs, kommer det inte återstå något legitimt skäl, ekonomiskt eller annat19, för att upprätthålla sådana löneskillnader. Ingen kollektiv, demokratisk ledning av fabriken, ekonomin eller samhället kan fungera bland människor som är olika ställda i ekonomiskt avseende. Med bevarande av lönedifferentieringen kommer den nuvarande idiotin omedelbart att återuppstå. Lika lön för alla som arbetar måste vara en av de grundläggande regler som den socialistiska revolutionen tillämpar.

Den socialistiska organisationen

När vi som revolutionära socialister försöker definiera våra socialistiska begrepp, är det uppenbart att vi samtidigt definierar själva rörelsen. Vilka är vi? Efter vilket program vill vi att arbetarklassen skall bedöma oss?

Det är en fråga om elementär politisk anständighet att vi öppet och utan tvetydigheter eller dubbeltal förklarar vilka mål vi anser att folk borde kämpa för. Men detta är också något av stor praktisk betydelse. Det är faktiskt en fråga om liv och död för uppbyggnaden av en revolutionär organisation och dess utveckling. Och varför?

Låt oss först betrakta förhållandet mellan den revolutionära organisationen och arbetarklassen. Om den socialistiska revolutionens enda och viktigaste uppgift är att avskaffa det privata ägandet och den fria marknaden, för att genom nationalisering och planering påskynda produktionens utveckling, då har inte proletariatet någon självständig och medveten roll att spela i denna omvälvning. Allt som reducerar proletariatet till ett lydigt och disciplinerat infanteri – som står till det ”revolutionära” högkvarterets disposition20 – är gott och riktigt. Det räcker med att arbetarna är beredda att bekämpa kapitalismen. De behöver inte veta hur, varför och i vilket syfte. Detta vet ”ledarna”. Förhållandet mellan partiet och klassen är en parallell till arbetsfördelningen i det kapitalistiska eller byråkratiska samhället. Efter revolutionen ligger makten hos partiet som ”leder” samhället ” i arbetarnas intresse”. Denna uppfattning delas av såväl stalinister som trotskister.21 Uppkomsten av ett byråkratiskt klassamhälle blir på detta sätt helt oundviklig.

Om däremot målet för den socialistiska revolutionen är att upprätta arbetarnas egen ledning av produktionen, ekonomin och det sociala livet genom arbetarrådens absoluta makt, då kan det aktiva och medvetna subjektet i denna revolution inte vara något annat än proletariatet självt. Den socialistiska revolutionen kan endast komma till stånd genom proletariatets självständiga aktion. Endast om arbetarna själva finner den vilja och det medvetande som fordras för att krossa kapitalismen och förverkliga socialismen, kommer en sådan omvälvning att ske. Socialism som förverkligas ”å proletariatets vägnar”, om det så görs av det mest revolutionära parti, är en totalt meningslös föreställning. Den revolutionära organisationen är icke och kan icke heller vara arbetarklassens ”ledare”. Den kan endast vara ett redskap i klasskampen. Dess huvuduppgift är att i ord och handling hjälpa arbetarna att förstå sin historiska roll som förvaltare av samhället.

Hur skall den revolutionära organisationen fungera internt? Enligt traditionella uppfattningar organiseras partiet efter vissa väl prövade effektivitetsprinciper som uppges bygga på ”sunt förnuft”, nämligen en vidsträckt arbetsfördelning mellan ”generaler” och ”manskap” och de förras kontroll över de senare, specialisering av arbetet, rigid uppgiftsfördelning etc. Detta är kanske borgerligt ”folkvett”, men det är rent nonsens ur revolutionär synpunkt. Detta organisationssätt är effektivt endast i den bemärkelse att det effektivt reproducerar borgerliga förhållanden, både inom och utom partiet. I sin bästa och mest ”demokratiska” form är partiet endast en parodi på borgerlig parlamentarism.

Den revolutionära organisationen bör själv ta i bruk de principer som proletariatet har utvecklat i sina historiska strider: Kommunen, sovjeterna och arbetarråden. De lokala organen bör vara självstyrande i den utsträckning som är förenlig med organisatorisk enhet; direkt demokrati tillämpas överallt där det är praktiskt möjligt; alla poster besättas genom val med möjlighet att när som helst återkalla varje delegerad i centrala organ med beslutande makt.

Vad är socialistiska krav?

Vilken hållning bör organisationen inta i den dagliga klasskampen? Vilka krav bör den ställa i nuet med tanke på långsiktiga mål vi kämpar för?

För de traditionella organisationerna, vare sig de är reformistiska eller ”marxistiska”, betraktas klasskampen huvudsakligen som ett medel att föra in arbetarna under partiets kontroll och ledning. För trotskisterna t.ex. är det viktigaste under en strejk att få strejkkommittén över på den ”linje” som partiklicken har bestämt. Ofta är det på detta sättet strejker har misslyckats, eftersom partimedlemmarnas uppfostran och hållning gör att de, ofta utan att egentligen vilja det, ser som sitt primära mål att få rörelsen under kontroll och inte låta den utveckla sig fritt. Sådana organisationer betraktar striderna i fackföreningarna huvudsakligen som en kamp för att vinna kontroll över fackföreningsapparaten.

De krav som ställs, avspeglar den reaktionära ideologi och hållning som råder i dessa organisationer. Det sker på två sätt. Först genom att de uteslutande talar om löneökningar, om kamp mot krascher och arbetslöshet, eller om nationalisering. På så sätt riktar de arbetarnas uppmärksamhet mot reformer som inte bara är möjliga att uppnå inom det kapitalistiska systemet, utan vilka också kapitalismen, på eget initiativ, i ökande utsträckning infriar. Dessa reformer är faktiskt det egentliga uttrycket för den omdaning i byråkratisk riktning som äger rum i vårt samhälle. Ur denna synvinkel tjänar dessa krav endast till att få den sociala strukturen att framstå som ännu förnuftigare. De sammanfaller väl med de målsättningar vi finner på den ”vänstra” eller ”progressiva” flygeln inom den härskande klassen.

För det andra: genom att framföra ”anti-kapitalistiska” krav – glidande löneskala, arbetar”kontroll”, arbetarmilis etc. – krav som man anser vara oförenliga med kapitalismen (men naturligtvis inte presenteras som sådana för arbetarna)22, tjänar dessa organisationer till att mystifiera och manipulera arbetarklassen. Partiet vet t.ex. (eller tror sig veta) att glidande löneskala aldrig kommer att accepteras av kapitalismen. De tror att ett sådant krav, om arbetarna verkligen går in för det, kommer att leda till en revolutionär situation och slutligen till revolution. Men detta yttrar inte partiet offentligt. I så fall skulle det ”skrämma bort” de arbetare som ”ännu” inte är beredda att kämpa för socialismen. Det till synes oskyldiga kravet presenteras som om det kunde uppfyllas, samtidigt som man ”vet” att det är omöjligt. Det är betet som kommer få arbetarna att svälja kroken och den revolutionära linan. Med ett fast grepp om metspöt kommer partiet hala upp arbetarklassen i den ”socialistiska” stekpannan. Allt detta skulle ha varit ett vidunderligt projekt – om det inte vore för dess totala enfald.

För den revolutionära organisationen är det endast ett kriterium som kan vara avgörande då det fattas beslut om den hållning den skall inta till arbetarnas kamp. Ökar eller minskar denna speciella kampform, denna speciella organisationsform arbetarnas deltagande, deras medvetenhet, deras förmåga att styra sina egna angelägenheter, deras självtillit (Allt detta är för övrigt den enda garantin för att kampen kommer att bli segerrik och effektiv också ur de mest omedelbara och begränsade synpunkter)?

Vi förespråkar därför att alla viktiga avgöranden träffas direkt av strejkförsamlingar, vi förordar valda strejkkommittéer som kan avsättas när som helst, vi motsätter oss att fackföreningspampar skall leda striderna. Vi förordar organisering på grundplanet och ett obetingat stöd åt direkt valda ombud, och vi motsätter oss alla illusioner om att ”reformera”, ”förbättra” eller ”erövra” den byråkrati ska fackföreningsapparaten.

Kraven måste bestämmas av arbetarna själva och inte påtvingas dem av fackföreningen eller det politiska partiet. Detta betyder naturligtvis inte att den revolutionära organisationen saknar egna synpunkter på problemen, eller att den skall avhålla sig från att försvara dessa även om arbetarna inte är eniga. Men det betyder att organisationen måste låta bli att manipulera eller tvinga in arbetarna i fixa positioner.

Organisationens hållning till speciella krav är direkt avhängig hela dess uppfattning om socialismen. För att ta två exempel:

A) Ursprunget till förtrycket av arbetarklassen finns i själva produktionen. Socialismen gäller en omvälvning av dessa produktionsförhållanden. Därför måste de omedelbara krav som hänger samman med arbetsbetingelserna, eller mer generellt: med livet på fabriken, inta en central plats, minst lika viktig och kanske viktigare än lönekrav.23 Genom att inta denna ståndpunkt uttrycker vi inte bara vad arbetarna idag är mest upptagna av, utan vi etablerar också en direkt förbindelse med revolutionens mest centrala problem. Genom att inta en sådan ståndpunkt kan vi också avslöja den djupt konservativa naturen hos alla existerande fackföreningar och partier.

B) Utsugningen visar sig i ökande grad i den hierarkiska strukturen i arbete och lönesättning, och i den atomisering av proletariatet som följer av att löneskillnader införs. Vi måste energiskt bekämpa hierarkiska uppfattningar om arbetet och social organisering; vi måste stödja sådana krav som syftar till att avskaffa eller reducera löneskillnader (t.ex. lika löneökning åt alla eller regressiv procentuell ökning som ger mer åt dem som befinner sig nederst och mindre till dem som befinner sig på toppen av lönestegen).

Detta är verkliga antikapitalistiska krav. Anti-kapitalistiska ”övergångskrav”, i den betydelse som trotskisterna använder uttrycket, har aldrig existerat. Sådana krav har existerat och kan bara existera under en av två betingelser. Antingen inträffar det att krav som normalt är ”förenliga” med kapitalismen, blir explosiva och revolutionära (”fred och jord” 1917 t.ex.), eller att omedelbara krav, om de framförs genom en livskraftig klasskamp, genom sitt innehåll underminerar grundvalarna för det kapitalistiska samhället. De ovan nämnda exemplen är av detta slag.

Noter till ”Socialismens innebörd”

1. Strax före kriget förutsade Trotskij dagligen att byråkratin inte skulle överleva denna väldiga prövning, på grund av ”motsättningen mellan regimens socialistiska fundament och byråkratins parasitära natur”. I dag säger trotskisterna att USSR:s ökande militärmakt är produkten av det ”socialistiska fundamentet”. Om läsaren inte kan fatta denna logik, så följ detta resonemang: När en sputnik framgångsrikt skjutits ut i rymden, måste den ha sänts iväg ur djupet av det socialistiska fundamentet. Explosioner på halva vägen beror på byråkratins parasitära natur.

2. Detta påstås uttryckligen i Trotskijs övergångsprogram: ”Mänsklighetens produktivkrafter stagnerar. Nya uppfinningar och förbättringar är inte i stånd att öka den materiella rikedomen”.

3. Behöver vi nämna DDR 1953, Polen och Ungern 1956, Kina 1957 och ekona från de dagliga striderna i ryska fabriker som kommer till uttryck i den officiella sovjetpressen, inklusive Chrustjevs offentliggjorda rapport till XX partikongressen.

4. Klasskampens former är inte desamma som förr, något som är en följd av vissa djupgående orsaker som sammanhänger med de problem vi diskuterat i denna text. Men kampens intensitet har inte avtagit. Arbetarnas intresse för traditionell politik, ”vänsterorienterad” eller icke, har blivit avsevärt mindre. Men spontana strejker i England och ”wild-cats” i USA förekommer allt oftare. Se P. Cardan i nr 31 av Socialisme au Barbarie, ”Revolutionär politik under den moderna kapitalismen”.

5. Här och senare i texten används marxism i ordets effektiva, historiska betydelse. Med marxism menar vi de idéer som är mest utbredda i den marxistiska rörelsen, tröttnande filosofiska subtiliteter och detaljerande introduktioner i speciella citat. De idéer som tas upp till diskussion i denna text är just de som Marx lade fram i Kapitalet.

6. ”Sen kommer nåt annat in i bilden. Förr – om en jobbare blev skickad att göra en sak, en reparation, och medan han gjorde det upptäckte han ett fel till. Då reparerade han det också utan att ha order på det. Det kommer han inte göra mer. UMS skapar den mentaliteten hos jobbaren att han tänker: jag ger fan i det här... jag gör bara det jag blivit skickad på och resten skiter jag i. Tar dom ifrån oss allt ansvar – så blir vi ansvarslösa. Räknar dom snålt och misstänksamt så svarar vi med snålhet och misstänksamhet. Det går kanske så långt att jobbaren inte ens säger nåt. Han kanske ser att här är en katastrof i faggorna, något som kanske kostar tusentals kronor om reparationen försenas – och jobbaren kommer att tänka: det kan företaget gott ha. UMS tar bort människovärdet hos arbetaren. Och det är inte bra för produktionen” (Arbetare i Kiruna, ur Sara Lidmans ”Gruva”). (Anm. i norska upplagan)

7. Se J.A.C., Brown, ”The Social Psychology of Industry” (Penguin).

8. På sätt och vis motsäger senaste nytt inom företagssociologin vad Cardan hävdar här. Ett av de huvudsakliga syftena för de försök med självstyrande grupper som dragits igång här och var har just varit i att finna en form av nyorientering av teknologin som i begränsad omfattning tillerkänner arbetaren ett visst självstyre. Men å andra sidan är de självstyrande grupperna en ekräftelse på Cardans teorier. Ty bakgrunden till denna nyorientering är just insikten om att det finns en outnyttjad produktionskapacitet hos arbetaren som endast kan tas i bruk om han tillerkänns en viss frihet. Men denna frihet måste, om inte de självstyrande grupperna skall ödelägga systemet, vara av mycket begränsad omfattning. Nya styrtekniker måste tas i bruk, t.ex. nya lönesystem. Denna ”industriella demokrati” kan under inga omständigheter vara något mer än arbetarens rätt att i viss mån själv råda över sitt verktyg. (Delvis översättarens anmärkning)

9. En norsk sociolog, Sverre Lysgaard, har gjort en god analys av dessa informella organisationsformer. Trots sin borgerlighet ger han i boken ”Arbeiderkollektivet” en god framställning av förhållanden på en arbetsplats idag. (Anm. i norska upplagan).

10. Med socialism menar vi den historiska period som börjar med den proletära revolutionen och slutar i kommunismen. Genom detta sätt att definiera begreppet håller vi oss strikt till Marx. Detta är den enda ”övergångsperioden” mellan klassamhället och kommunismen, eftersom ett slags ”stat” och politiskt tvång upprätthålls (”proletariatets diktatur”). Det kommer också att finnas ett ekonomiskt tvång (”den som icke arbetar, han skall heller icke äta”). Men det är inte heller ett klassamhälle, då inte bara den härskande klassen utan varje socialt dominerande skikt avskaffats. Den förvirring Trotskij och trotskisterna givit upphov till i detta sammanhang, genom att ständigt införa flera ”övergångssamhällen mellan kapitalismen och kommunismen (arbetarstat, degenererad arbetarstat, ytterligare degenererad arbetarstat etc.) måste blottläggas. Det slutliga resultatet av denna indelning är en legitimering av byråkratin och en mystifiering av arbetarna, genom att få dem att tro att de kan vara den ”härskande klassen” – och ändå brutalt utsugas och förtryckas. Ett samhälle där arbetarna inte är den avgörande sociala kraften i egentlig och bokstavlig bemärkelse, är inte och kan aldrig vara en ”övergång” till socialismen eller kommunismen (bortsett från den bemärkelsen att även kapitalismen är ett ”övergångsstadium” till socialismen).

11. Se artikeln ”Socialisme ou Barbarie” i nr 1 av Socialisme ou Barbarie.

12. Vi ämnar inte här diskutera utvecklingen i Ryssland efter 1917, inte huruvida Lenin eller bolsjevikerna ”kunde ha handlat annorlunda”. Det är en fullständigt steril och innehållslös diskussion. Det som måste betonas är sambandet mellan det som faktiskt gjordes... och de slutgiltiga resultaten. 1919 var ledningen av produktionen och ekonomin redan i händerna på ”specialister”, ledningen av det politiska livet var i händerna på ”specialisterna på revolutionär politik”, d.v.s. partiet. Ingen makt i världen kunde under dessa omständigheter ha stoppat det byråkratiska förfallet.

13. Några av Lenins skrifter på detta område borde vara bättre kända av revolutionära socialister. De följande raderna ur hans artikel om ”De omedelbara uppgifterna för Sovjetregeringen” (Selected Works, Vol. VII, sid. 332, 342, 345) visar mycket tydligt i vilka banor bolsjevikerna tänkte i frågan om arbetets organisering:

”Den mer klassmedvetna eliten av det ryska proletariatet har redan tagit som uppgift att förbättra arbetsdisciplinen... Detta arbete måste stödjas och uppmuntras av alla krafter. Vi måste ställa frågan om ackordsarbete och använda och pröva det i praktiken; vi måste ställa frågan om att ta i bruk det som är progressivt och vetenskapligt i Taylor-systemet... Taylor-systemet är en kombination av den kapitalistiska utsugningens subtila brutalitet och ett antal av dess största vetenskapliga upptäckter då det gäller att analysera mekaniska rörelser i arbetet, avskaffandet av onödiga och felaktiga rörelser, utarbetande av riktiga arbetsmetoder etc.”

”Revolutionen kräver, i socialismens intresse, att massorna obetingat lyder ledaren för arbetsprocessen och endast hans vilja”.

”Vi måste lära oss att kombinera arbetarmassornas ’mötes’-demokrati ... med järndisciplin i arbetet, med obetingad lydnad för en enda persons vilja, sovjetledaren, på arbetet. Vi har ännu inte lärt oss detta. Vi skall lära oss det.”

Vi tror att dessa uppfattningar, subjektiva faktorer, spelade en mycket stor roll i urartningen av den ryska revolutionen, en roll som ännu inte blivit värderad i sin fulla tyngd. Detta är inte en fråga om att dra ner Lenin i skiten. Men vi kan idag se sambandet mellan hans uppfattningar och den senare stalinistiska verkligheten. Vi är inte ”bättre” revolutionärer än Lenin. Vi är bara 40 år äldre.

14. Alla dessa anmärkningar har direkt relevans för problemet rörande själva den revolutionära organisationen och dess möjliga urartning. Man behöver endast ersätta ordet ”massor” i texten mot ordet ”medlemmar”.

15. Vi kan inte här gå in på alla teknologiska problem som ar inbegripna i en sant demokratisk planering. Vi har diskuterat dem ingående i nr 22 av Socialisme ou Barbarie. Vad det gäller är att de generella målen i planen bör bestämmas kollektivt och vara accepterade i största möjliga grad. Om vissa fundamentala data är givna, skulle det vara möjligt att med hjälp av datorer producera ett antal planer och någorlunda i detalj visa de tekniska implikationerna för var och en av dem, i relation till ekonomins olika sektorer. Arbetarråden skulle så kunna diskutera det förtjänstfulla i dessa olika planer, i fullt medvetande om allt vad de innebär i fråga om mänskligt arbete.

Avgöranden tex. om huruvida en ökning av produktiviteten på 10% bör leda till högre lön eller förkortad arbetstid eller ytterligare investeringar, är något som alla bör vara med om. Sådana avgöranden angår alla. Det är inte något som utan vidare kan överlåtas till byråkrater som handlar i ”massornas intresse”.

Om sådana grundläggande beslut överläts åt professionella experter, skulle dessa snart börja avgöra saker och ting efter sina egna intressen. Deras dominerande ställning inom produktionen skulle tillförsäkra dem en dominerande föll i fördelningen av den samhälleliga produkten. Grunden för nya klassförhållanden skulle vara tryggt och säkert lagd.

16. Se ”Correspondence”-pamfletten ”The American Worker” av Paul Romano och Ria Stone. Se även D. Mothe ”Les ouvriers et la culture”, Socialisme ou Barbarie nr. 30.

17. Detta är vad Hegel brukade kalla för den ”dåliga oändligheten” (schlechte Uendlichkeit).

18. En genuin marknad för konsumtionsvaror med ”konsumentens suveränitet” kommer helt säkert att för första gången upprättas i det socialistiska samhället.

19. Det är här inte möjligt att gå in på det otroliga sofisteriet hos de så kallade ”marxisterna”, som försöker rättfärdiga olikheter i lön, det må vara i USSR eller ”under socialismen”. Låt oss bara anföra två ting:

A) Strikt genomförande av principen om ”betalning eller värdet av det utförda arbetet”, som Marx anbefallde i ”Kritiken av Gotha-programmet” skulle leda till en differens av graden 1 (okvalificerad kroppsarbetare) till 1,25 eller 1,5 (kärnfysiker). Med ”värdet av utfört arbete” menar vi värde i marxistisk bemärkelse, så som arbetsteorin definierar det.

B) Olika inkomster under socialismen rättfärdigas vanligen med att samhället måste betala till den enskilde vad denne lagt ut för sin yrkesutbildning. Löneskillnaderna i ett privatkapitalistiskt samhälle betalar tillbaka dessa löneskillnader många gånger om. ”Principen” är rena dravlet vad gäller socialismen, eftersom samhället kommer att bära kostnaderna för utbildningen.

20. Norrmannen Pål Steigan, ordförande i SUF (m-l), kallar själv gärna sitt framtida parti för ”revolutionens generalstab”.

21. Denna föreställning återfinns tydligt i oktober-novemberutgåvan av Labour Review. En artikel av Cliff Slaugther, med titeln ”Vad är revolutionär ledning?” innehåller bl.a. ett angrepp på idéerna i Socialisme ou Barbarie. Artikeln innehåller ingenting utöver standardsamlingen av plattityder som ”nödvändigheten av ett stålsatt ledarskap”, av det slag man finner i vilken trotskistisk artikel som helst i detta ämne skrivet under loppet av de senaste tjugo åren. Vidare följer författaren den genuina traditionen hos Trotskijs epigoner genom att noga undvika varje försök att förstå de idéer han kritiserar. Den teoretiska nivå han opererar på illustreras väl av det faktum att han ”förklarar” hela mänsklighetens historia under de senaste fyrtio åren med ”krisen i det revolutionära ledarskapet”. Inte för ett ögonblick frågar sig vår författare efter orsakerna till denna kris. Om partiet kan lösa den och detta ”måste byggas av dem som begriper den historiska processen teoretisk!”, varför har då inte de insiktsfulla trotskisterna på trettio år varit i stånd att bygga det? Varför har de trotskistiska organisationerna gått mot upplösning även i länder där de en gång hade en viss styrka? Slaughters ”tillbakavisande” av antibyråkratiska föreställningar grundas på argumentet att medvetenhet är nödvändigt för att störta kapitalismen. Medvetenhet identifieras då, helt naivt med partiledarnas medvetenhet. Till slut avslöjar författaren sin grundläggande borgerliga mentalitet genom att peka på centraliseringen av den borgerliga makten, dess organisationen dess vapen osv, och genom att – för att kunna bekämpa den – kräva ”stärkande av disciplinen och en enastående grad av centraliserad auktoritet”. Inte ett ögonblick faller det honom in att den proletära centraliseringen och disciplinen – representerar någon helt annorlunda än kapitalistisk centralisering och auktoritet. Det är den senare Slaughter kräver alltmer av.

22. I realiteten är några av dem inte alls oförenliga med kapitalismen: glidande löneskala tillämpas inom många industrigrenar och i en rad länder idag. Men denna manifestation av trotskisternas förmåga att leva i en imaginär värld är irrelevant för vårt huvudargument.

23. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att fackföreningar och traditionella politiska organisationer håller käft om dessa problem, inte heller att en ökande del av de ”vilda” strejkerna gäller sådana krav.


Mario Tronti: Kampen mot arbetet

Dagens arbetarkamp i kapitalismens mest avancerade kärnländer visar klart och tydligt i dess egen spontanitet att det mest effektiva sättet att attackera kapitalet är kampen mot lönearbetet. Partiet måste vara organiseringen av de kamper som redan förs inom klassen, men vilka klassen ännu inte lyckats att organisera. Ingen arbetare är idag benägen att känna igen existensen av arbete utanför kapitalet.

Den kapitalistiska civilisationens historiska resultat och även dess förutsättning för fortsatt överlevnad är att arbetet innebär exploatering. Från detta finns det ingen återvändo. Arbetarna har själva inte något att vinna på genom att tro på någon slags värdighet i arbetet. ”Producentens stolthet” lämnar de helt och hållet till sina chefer. Nuförtiden är det bara chefen som fortsätter att lovprisa arbetet. Dock är det tyvärr så att man fortfarande kan höra prisandet av arbetet inom den traditionella arbetarrörelsen. Hos arbetarklassen självt finns det inte plats för någon ideologi. Här ses inte arbetet som något man skall identifiera sig med eller vara stolt över. Idag behöver bara arbetarklassen betrakta sig själv för att förstå kapitalet. Den behöver bara bekämpa sig själv för att kunna förstöra kapitalet. Den behöver erkänna sig själv som en politisk kraft och negera sig som en produktiv kraft. För att bevisa detta påstående behöver vi bara se på arbetarnas kamper. Under en strejk är ”producenten” omedelbart identifierad med klassfienden. Arbetarklassen konfronterar sitt eget arbetet som en fientlig styrka – som en fiende. Det här är inte bara utgångspunkten för klassantagonismen, utan även för organiseringen av denna antagonism.

Om alienationen har en betydelse så är det en högst revolutionär sådan. Organiserandet av alienationen är den enda riktning som partiet kan leda klassens spontana kampen. Kampens mål fortsätter att vara arbetsvägran, fast nu på en högre nivå. Det blir en aktiv, kollektiv och politisk vägran, som dessutom är organiserad och planerad på massnivå. På grund av detta är arbetarklassens organisationers omedelbara uppgift att försöka övervinna den passivitet som finns inom klassen.

Denna uppgift kan man bara lyckas med om man samtidigt ser denna passivitet som en elementär som spontan from av vägran hos arbetarklassen. För masspassiviteten är alltid ett resultat av klassens politiska nederlag som arbetarklassens officiella organisationer bäddat för. Eller så följer passiviteten ett språng framåt i den kapitalistiska utvecklingen, i och med kapitalets tillägnande av de sociala produktivkrafterna. Vi vet alla att dessa två objektiva förutsättningar för arbetarklassens passivitet har kombinerats under de senaste decennierna. Det är faktiskt dessa två faktorer som tillsammans konstituerat kapitalets absoluta och despotiska makt. På en internationell nivå så erövrade kapitalet hel samhället och blev självt socialiserat. Idén om att ge arbetarklassens rörelse den politiska rollen för förvaltningen av de nationella sociala intressena hotade den med ett historiskt självmord. Resultatet var ett avbrott av den revolutionära processen som successivt kan dateras från 1848, 1871 och 1917.

Från 1917 och framåt så bar revolutionen nederlagets märke.

Vilka krafter var det som vid den här tidpunkten försökte att blockera revolutionens fortsatta utveckling? Vad var det som hindrade processen att nå sitt mål? Ju närmare vi betraktar saken desto tydligare ser vi att det är arbetarklassens passivitet som stoppat denna utveckling. Det är passiviteten som är den faktor som kontrollerar alla framtida revolutionära möjligheter. Sanningen är den att arbetarklassens massiva tillbakadragande, dess vägran att se sig själv som en aktiv deltagare i det kapitalistiska samhället. är redan ett sätt att förlora spelet. Det leder till att de sociala intressena försvagas. Detta betyder dock inte att det som ser ut som en integrering av arbetarklassen i systemet behöver betyda ett slut på kampen mot kapitalet. Det kan tvärtom visa på en vägran hos klassen att utveckla och stabilisera kapitalet bortom vissa givna politiska begränsningar, bortom vissa gränser från vilka nya aggressiva kamper kan börja föras. Med tanke på att arbetarklassen blev tvungen att finna ett simpelt adekvat svar på två saker – alltså både mot den kapitalistiska produktionen och den officiella arbetarrörelsen – så kunde lösningen arbetarklassen tog till sig knappast tett sig annorlunda. Situationen krävde en speciell form av självorganisering. Denna var helt inom klassen och baserades på en spontan passivitet. Med andra ord en organisering utan organisation – en organisering som bourgeoisien inte skulle kunna att institutionalisera. Resultatet var ett av dessa organisatoriska mirakel som endast är möjliga från arbetarnas perspektiv, likt Lenins ”borgerlig stat utan en bourgeoisie”. Resultatet blev en organisering som inte längre är sedd som en förmedlande form som leder till arbetarstaten, utan nu sedd som en inledande form av arbetarpartiet.

Det är sant att vi idag har den stora uppgiften att basera byggandet av partiet på det politiska tomrum som finns. Detta kan bara göras i termer av praktiska erfarenheter och teoretiska undersökningar. Vilket dock inte ändrar det grundläggande faktumet att på den direkta klasskampens nivå har underlagen för detta redan lagts. Kamperna har redan både markerat terrängen och målet. Detta organisatoriska språngs startpunkt och inriktning är det passiva ickedeltagandet i kapitalismens utveckling och den aktiva politiska oppositionen mot kapitalets makt. Uppöppnandet av den revolutionära processen ligger exakt bortom just denna punkt. Det är på den sidan alla nutida problem med att bygga organiseringen för revolutionen finns. Vi behöver organisationens taktik för att kunna aktualisera vägrans strategi.

Genom denna process så måste fienden från och med nu bli konstant attackerad. Det enda subversiva vapen som är kapabelt att reducera honom till en strategiskt underordnad position, är hotet att vägra honom medlandet av arbetarklassen i de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Arbetarklassen måste sluta att uttrycka kapitalets behov och detta även i sina egna krav. Klassen måste aktivt tvinga ledarna att lägga fram förslag och krav så att arbetarna på en organiserad och aktiv basis kan säga ”Nej!” till dessa. Detta är idag det enda sättet att överkomma arbetarklassens passivitet. Det är på det här viset vi kan övervinna de spontana former vilket den här passiviteten yttrar sig i just nu. Detta för att utveckla denna spontantisms politiska innehåll som består av negation av revolt.

Arbetarnas första organiserade ”Nej!” gentemot kapitalistklassens krav kommer att eka som en total deklaration för ett öppet klasskrig. Det blir en historisk uppmaning till den avgörande delen av kampen. Arbetarklassens ”Nej!” kommer bli den moderna varianten av det gamla slagordet: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Av erfarenhet så vet vi att inget av det här kommer vara möjligt utan den högsta graden av våld.

Alla tidigare sociala omstörtningar har lämnat den produktiva verksamheten orörd. Förr har dessa alltid handlat om en distribution av den produktiva verksamheten vilka omfördelas till nya grupper av människor. Enligt Marx så är det bara den kommunistiska revolutionen som för första gången utmanar hela den produktiva verksamheten som den hitintills har existerat (idag kan vi börja säga att revolutionen är det enda möjliga miniprogrammet för arbetarklassen). Denna revolution kommer förinta arbetet och därav klassherraväldet. Arbetarklassens förintande av arbetet är en och samma sak som den våldsamma förstörelsen av kapitalet.

Men vad händer då med Marx åsikt om att arbete är ”det främsta existensvillkoret för (...) den mänskliga tillvaron”? Kanske vore det bättre att flytta det från de framtida möjligheterna för kommunism till den nuvarande kapitalismens historia och låta arbetarna släppa den åsikten och överlämna det till cheferna. Betyder detta att när arbetarperspektivet konfronteras med Marx så blir det en fadersmördare? Det här är en fråga som vi ännu inte kan besvara. Fortsättningen med undersökningarna som presenteras här kommer vara grundläggande för lösningen på detta och alla de andra problem som detta reser. Det finns inga givna lösningar, än en gång så återstår allt att göras. För att lyckas med denna undersökning så måste vi hålla ögonen på de mest undanskymda aspekter av hela den sociala processen. Detta tills vi har nått den punkt att vi kan urskilja vad som hänt inom arbetarklassen sedan Marx.

Från samlingen Operai e Capitale (1966)

Hosted by www.Geocities.ws

1