Michel Foucault: Övervakning och straff (utdrag)

ISBN 91 7924 169 7
Översättare: Carl Gustaf Bjurström
Arkiv Förlag

Innehåll

Inledning (av Sune Sunesson)
De dömdas kropp
Fängelsesystemet
Panoptismen

Inledning

Av: SUNE SUNESSON

Härom sommaren höll jag på att läsa Övervakning och straff för tredje gången. Jag hade just läst färdigt det första kapitlet med sina kraftiga svängningar – från den brutala tortyrscenen i början via klaustrofobin i bilden från ungdomsvårdsskolan och till den häpnadsväckande sammanfattning Foucault gör av sitt teoretiska program, då jag märkte att jag för första gången förstått vad som stod där, att det faktiskt stod att själen är kroppens fängelse. Själen är kroppens fängelse.

De tidigare gångerna hade jag fnissat till åt den kvicka formuleringen och gått vidare i texten, men den här gången tänkte jag i flera timmar på vilka konsekvenser Foucaults mening egentligen kunde ha. På eftermiddagen for vi iväg för att festa hos några gamla vänner. Jag tänkte hela tiden på att själen var kroppens fängelse, kroppen var en fånge, och hur mycket det kunde förklara.

Allt eftersom festen framskred tyckte jag det var mer och mer roligt och underbart att jag nu kommit på själen med att vara en fångvaktare, en plit, ja en snut, och jag skrattade mycket åt det hela kvällen, till alla andras förvåning. Så småningom gick jag och lade mig i ett rum i stugan, men kunde inte sova, utan fortsatte att skratta, halvt vanvettig, halvt berusad, utan att kunna släppa tanken på Foucaults formulering, upprymd över den nya underbara insikten om själens rätta natur.

Men på andra sidan brädväggen låg vår värd och grät över samma sak som jag skrattade åt. Han var akut och personligt drabbad av själssnuten som försökte ödelägga hans liv, och ju mer jag skrattade, dess mer grät han.

Det är alltså ingen ofarlig bok jag här bidrar till att överräcka till de svenska läsarna.

***

Vad är då denna själ, som kommer så mycket problem åstad, och vad har den att göra med fängelser, disciplin och straff? Och är det verkligen en ”själ” denna bok handlar om? Nej, den handlar naturligtvis om mycket mera, men den handlar också om att styra och kontrollera genom makt över den ”själ”, som är resultatet av kontroll och fostran, en lydsjäl som disciplinen kan installera i de människor den underordnar sig. För att förklara allt detta behöver vi gå tillbaka och berätta något om historien bakom boken och om Foucaults arbeten om straff och disciplin.

Michel Foucault hade nyligen tillträtt sin lärostol vid College de France, denna märkliga inrättning där en handfull av de främsta vetenskapsmännen i Frankrike anställs för att hålla några helt offentliga föreläsningar varje år och i övrigt göra vad de gitter, då de franska fångarna revolterade. Frankrikes fängelser var överfulla och förhållandena vedervärdiga. Vänsterfolk som satt inne för politiska brott, bl a i samband med majrevolten två år tidigare, gav röst åt fångprotesten. Michel Foucault och många andra politiskt och socialt intresserade människor engagerade sig för fångarnas sak, och ur solidaritetsarbetet och arbetet för att sprida fångarnas egna protester växte organisationen GIP, Groupe d’Information sur les Prisons (Gruppen för information om fängelserna). GIP påminde på sätt och vis om det svenska KRUM och det norska KROM, men markerade kanske ännu starkare att den var till för att föra ut fångarnas egna försök till beskrivning av fängelseförhållandena.

Detta arbete med frågor kring fångar och fängelser bidrog till att Foucault nu började göra straff och fängelser till ett viktigt forskningsområde. Hans undervisning började handla om straffteorier, och 1973 gav han tillsammans med tio medarbetare ut den märkliga Moi, Pierre Riviére, ayant égorgé ma mère, ma soeur et mon frére (På svenska: Jag, Pierre Riviére, som har slagit ihjäl min mor, min syster och min bror).

Pierre Riviére var en ung bondson från Normandie som stod inför rätta i Aunay, (Calvados) år 1835 anklagad för att ha mördat sin mor, sin syster och sin bror med en trädgårdskniv. Medan han i häktet avvaktade rättegången och domen, skrev han ner sin egen version av vad som hänt. Han försökte där motivera att han måste få dödsstraff, eftersom det inte förelåg några förmildrande omständigheter, och brottet på intet sätt begåtts i förvirring, utan var en övervägd, kallblodig handling. Som bakgrund låter han oss få inblick i sina föräldrars förfärliga äktenskap och sin faders lidande, men han urskuldar sig inte, utan vidgår sitt gräsliga brott.

Det var vid denna tid psykiatrin hade börjat bli en professionell disciplin, som ställde anspråk på att få gehör inom rättsväsendet. Pierre var ett önskefall för de nya specialisterna, som naturligtvis ville få honom friad eller åtminstone dömd efter någon lindrigare paragraf. Pierre lyckades heller inte bli avrättad. Hans skrift sågs bara som det yttersta beviset på hans abnormitet. Han dog fyra år senare i fängelset, efter att in i det sista ha kämpat för sitt dödsstraff.

Pierre Riviére belyser här i den tragiska absurditetens form en brytningstid i straffens och människobehandlingens historia. Upptäckten av den psykiatriska själen rubbar skuldkalkylen och bondens förtvivlade hedersbegrepp. Boken om Pierre Riviére och Pierres egen vädjan blir inledningen till Foucaults fängelsestudier.

Övervakning och straff, eller, som den från början hette, Surveiller et punir, kom ursprungligen ut 1975, och har sedan dess publicerats på många språk, och i många upplagor. Den har väckt ett oerhört intresse och omfattande diskussioner, och på ett helt annat sätt än Foucaults andra böcker har den ingripit i politiska diskussioner och påverkat samhällsperspektiv.

Det märkliga är ju att Foucault i denna bok har kunnat skriva en lärd och lysande framställning av straffens idéhistoria, men inte ett ögonblick lämnat sin solidaritet med de revolterande fångarna och alla deras föregångare i historien, med dem som utsätts för straffen och övervakningen. Samtidigt är boken något mer än historia, något mer än en solidaritetsmanifestation med de usla och förtrampade. Den är också en bok om kunskapens sociala användning, och en bok om hur samhället skapar individer.

En framgångsrik outsider

Michel Foucault föddes 1926 i residensstaden Poitiers i västra Frankrike. Fadern var läkare. Sonen gick i katolskt läroverk i hemstaden, och därefter i det berömda Parislycéet Henri IV. Han var en duktig student och kom in vid elitinstitutet Ecole Normale Supérieure, där han tog sin examen i filosofi 1948. Filosofin var emellertid inte nog för Michel, som därför fortsatte sina studier med examina i psykologi och ”psykopatologi”. Under tiden arbetade han med forskning i psykologi, och publicerade 1954 en bok om psykiatrins utveckling, Maladie mentale et personnalité, som bl a var påverkad av sovjetisk psykologi.

Men samma år bröt han upp från studiemiljön i Paris och flyttade till Uppsala som fransk lektor. Han påbörjade där i universitetsbiblioteket Carolina Rediviva de forskningar som skulle ligga till grund för hans genombrottsverk Vansinnets historia Efter några försök att intressera de svenska idéhistorikerna för sitt arbete och några sejourer som föreståndare för Franska Institutet i Warszawa och Hamburg, lade han fram boken som avhandling för den högsta franska doktorsgraden, ”Docteur d’état”. Denna avhandling blev Foucaults första framgång. Han var vid den tidpunkten en 35-årig akademisk outsider, som hjälptes tillbaka till universitetsvärlden av några av sina framstående lärare, bl a Jean Hyppolite och Georges Canguilhem.

När Foucaults stora bok om vansinnet kom, 1961, skedde detta ungefär samtidigt som Erving Goffman, Thomas Szasz och Ronald Laing publicerade sina klassiska antipsykiatriska skrifter. Tillsammans blev dessa skrifter betydelsefulla för den stora diskussion om psykiatrin som började på sextio- och sjuttiotalen, men idag tyvärr förs med mindre styrka i den allmänna debatten.

Det är väl i dag därför inte bara själva ämnet som gör att Vansinnets historia säljs i ständigt nya upplagor, utan snarare det faktum att den blivit en klassiker, och en tillgänglig inledning till Foucaults författarskap, detta tjugotreåriga angrepp mot vetenskap, institutioner, konventionellt förnuft och allehanda professionella maktanspråk, som avbröts 1984, då Foucault dog i allmän blodförgiftning och hjärninflammation.

Vansinnets historia var alltså resultatet av den bildningsgång Foucault hade genomgått i Efterkrigs-Europa. Foucault visar hur en maktfullkomlig institution använder den föregivna kunskapen som en organisationsfaktor, som ett medel att få makt och kontroll över de vansinniga. Denna påstådda kunskap ger den samtidigt en legitimation för det den vill utföra med de vansinniga genom att avgränsa dessa ”vansinniga” som social kategori. Förmodligen är ett av huvudsyftena med vansinnesstudien att försöka förstå hur just ”vansinnet” som fenomen kunde bli föremål för en alldeles särskild, avgränsad klinisk och vetenskaplig verksamhet. Under 1700-talet hade vansinnet knappast varit något avskilt föremål för vetenskap och sjukdomssystematik. Men det var ändå ganska klart vilka de vansinniga var, och att de skulle urskiljas och avskiljas. Men formerna för detta avskiljande förändrades, visar Foucault, under hela tiden fram till att de första psykiatrerna träder fram på scenen som företrädare for den ”moderna” synen på vansinnet, dess behandling och orsaker.

Det som överraskade läsarna i vansinnesboken var väl inte Foucaults kritik mot psykiatrins begrepp och den omänskliga behandlingen av avvikande människor, alltsedan ”den stora inspärrningen” vid inledningen av Nya tiden, utan snarare relativiseringen av normalitets- och sjukdomsbegrepp och det antagande om en sammankoppling mellan kunskap och makt, som ligger under Foucaults alla överväganden.

Strax efter kriget, då Foucault kom till Paris och började sina akademiska studier, hade marxismen högkonjunktur i Frankrike, både inom arbetarrörelsen och bland de intellektuella. Men på fyrtiotalet var kanske inte själva marxismen som teori det viktigaste för de unga anhängarna, utan snarare att marxismen var direkt förbunden med Partiet, som politiskt förkroppsligade befrielsen, förnuftet och framtiden. Foucault blev också kommunist, och det var som kommunist han övergav filosofin och försökte sig på den ”vetenskapliga” psykologin. Hans uppbrott från Frankrike och psykologistudierna måste kanske också ses som uppbrott från kommunismen och vetenskapen, som ingendera gett Foucault de svar han sökt. I Vansinnets historia formulerade han en ny, egen ståndpunkt, som både var vetenskapskritisk och i praktiken ett slags motexempel till efterkrigskommunismens hierarkiska rationalism. Samtidigt är det – vilket vi skall tala mer om senare – helt klart att den som skrev Vansinnets historia är ett ”slags” marxist och en politiskt radikal människa.

Väl tillbaka efter uppbrotten påbörjade Michel Foucault så sin akademiska karriär. Han blev professor i filosofi vid universitetet i Clermont-Ferrand i Centralmassivet. Där stannade han i sex år. Efter en kort tid som professor i Tunis blev han 1968 filosofiprofessor i Paris-Vincenne, och 1970 var den snabba befordran fullkomnad – Michel Foucault fick en lärostol i ”tankesystemens historia” vid College de France.

Men det var inte främst Vansinnets historia som gjort Foucault så framgångsrik. Under de nio åren efter den hade han publicerat ytterligare tre böcker, varav åtminstone en blev en enastående framgång, och de andra mycket omtalade. La naissance de la Clinique, 1963 (finns ej översatt till svenska, men skulle väl heta ”Klinikens födelse” om så vore) handlar om medicinens historia och uppkomsten av de vetenskapliga och kliniska former som idag kännetecknar verksamheten, och framstår som så självklart förnuftiga och normala. I undertiteln kallar Foucault sin bok ”Det medicinska seendets arkeologi”. Arkeologi är förhistoria, och boken visar hur radikalt detta ”seende” av kroppar och symptom bygger på föreställningar om kroppen som system och sjukdomarna som processer. Så har behandlingar som i eftervärldens ögon framstår som barbariska eller idiotiska ständigt kunnat motiveras med sin tids bästa ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Vetenskap – makt att ordna

1966 kom Les mots et les choses (titeln skulle i svensk översättning vara ”Orden och tingen”), som är ett försök att presentera några av de moderna ”humanvetenskapernas” förhistoria. Foucault inleder förordet till den boken med att säga

den här boken har kommit till på grund av ett ställe hos Borges (den argentinske författaren), ur skrattet när jag läste stycket, ty det skrattet ifrågasatte alla orienteringspunkter för själva tänkandet... Stycket citerar en viss kinesisk encyklopedi” där man uppdelar djuren i a) sådana som tillhör kejsaren, b) de som är balsamerade, c) de tama, d) spädgrisar, e) sirener, f) sagodjur, g) bortsprungna hundar, h) sådana som är uppräknade i denna klassificering, i) ursinniga, j) otaliga, k) tecknade med en mycket fin kamelhårspensel, 1) etcetera, m) sådana som just har slagit sönder vattenkannan, n) sådana som på långt håll ser ut som flugor.

Men själva vårt skratt, vår förundran, vår upplevelse av att det är omöjligt att tänka på det sättet, avslöjar samtidigt begränsningarna i vårt eget sätt att tänka. Vetenskaperna ”ordnar” världen. De som ordnar världen i tanken bestämmer indelningsgränser och kategorier, som sedan kommer att lämna tankens värld, när kunskaper och vetenskaper institutionaliseras och blir maktapparater.

Dessa påtagliga följder av tankens ordning är ett huvudtema i Orden och tingen”, som behandlar vetenskapernas förhistoria under 1600- och 1700-talen. Foucault tar framförallt upp tre vetenskaper till behandling; vetenskapen om arbete och utbyte, dvs vad som i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet skulle efterträdas av ”politisk ekonomi”; vetenskapen om livet, naturhistoria och taxonomi, det som sedermera blev ”biologi”; samt slutligen vetenskapen om språket, grammatiken, den vetenskap som skulle komma att efterträdas av den historiska filologin.

Vetenskapshistorikerna, säger Foucault för att förklara sitt val, hade försummat de vetenskaper som inte var ”rena” och ”nobla”, som matematik, fysik och kosmologi, som alla hade utvecklats i nära kontakt med filosofin, och som påstods demonstrera ”den nästan oavbrutna utvecklingen av sanningen och det rena förnuftet”, medan de mer empiriska vetenskaperna förefallit för beroende av tillfälliga yttre omständigheter för att kunna kallas vetenskaper. Men när Foucault väljer dessa empiriska vetenskaper vill han försöka hitta regelbundenheter i hela kunskapsmassan i en given epok och en given kultur, för att pröva hypotesen att blandningen av ”rent” och ”orent”, av sanningar och felslut, fördomar, stolligheter, snillrika idéer, upptäckter och enfald i själva verket präglas av ett gemensamt vetandets regelsystem.

Den andra hypotesen i ”Orden och tingen” är, att vetenskaperna under en viss epok skulle kunna ses som ett gemensamt ”kulturlager”, som arkeologen kan gräva i. Foucault antog alltså att i en viktig mening hade vetenskaperna om arbete, liv och språk under perioden 1650–1800 mera gemensamt med varandra än med den tidigare eller senare forskningen om ”samma” föremål. Det innebär också i sin tur att utvecklingen mot de moderna vetenskaperna omkring sekelskiftet 1800 mindre skulle vara orsakad av de ”interna” problemen inom respektive vetenskap, och mera av gemensamma utvecklingsförutsättningar, som strukturerar de olika tendenserna och händelserna inom respektive vetenskaps utveckling. Som argument för denna idé visar Foucault att ”den klassiska tidsålderns” naturhistoria främst består i försök att skapa ett slags ordning i naturen, och att detta projekt inte har särskilt mycket att göra med den tidigare forskningen om växter och djur. På samma sätt tycks det vara med den allmänna grammatiken, som heller inte byggde särskilt mycket på den tidigare text- och språkforskningen, som främst sysslat med Bibeln.

När vetenskapen sedan, omkring år 1800, skulle bli ”modern”, var detta också förbundet med kraftiga avbrott i de traditioner som utvecklats under den ”klassiska” epoken, tiden efter 1650. Den allmänna grammatiken övergavs t ex till förmån för filologin, den dynamiskt, historiskt inriktade språkforskningen. Den naturforskning som främst, som hos Linné, delat upp och systematiserat, ersattes nu av en vetenskap om livets och naturens utveckling.

Det är vetenskapen som system som intresserar Foucault i ”Orden och tingen”. Han är bestämt emot en vetenskapshistoria som ”ger absolut prioritet åt forskarsubjektet”. Det är frågan om vilka i förväg uppställda villkor en Linné skall uppfylla för att komma rätt i sin tids vetenskapliga samtalsordning, bli en del av diskursen, snarare än hans egna avsikter, som Foucault vill undersöka. Däremot blir orsaksfrågorna delvis olösta i Foucaults framställning, något som han själv är väl medveten om.

Les mots et les choses är en svårläst, tjock – och det intygar även upphovsmannen – delvis obegriplig bok. Icke desto mindre blev den en kommersiell succé och en läsarframgång. Foucault blev världsberömd, och hans tidigare böcker, som bara lästs av specialintresserade, kom nu ut i jätteupplagor. Michel Foucault blev en ”mandarin”, en medlem av det tillbedda, smala skiktet av verkligt inflytelserika intellektuella i Frankrike.

Boken efter ”Orden och tingen”, L’archéologie du savoir, (sv övers. Vetandets arkeologi, 1972, Arkiv förlag 2002) kom 1969, när Foucault befann sig i studentrevoltens Vincennes, och den utgör en lång metodkommentar till de tre första böckerna.

Det finns en tendens, säger Foucault i ”arkeologin”, att filosofer och andra humanistiska vetenskapsmän med all kraft försöker slå vakt om och rädda ”subjektets” suveränitet. Det har funnits några viktiga utbrytningsförsök ur denna vetenskaps ideologins ordning. Marx försökte avvisa subjektssuveräniteten genom att ställa klasskampen och produktionsförhållandena i förgrunden. Nietzsche försökte ifrågasätta rationaliteten. Men mot Marx har filosoferna ställt upp teorier om hur samhällets alla olikheter kunde förklaras ur enhetliga former och värdesystem, och mot Nietzsche anförde de att rationaliteten skulle vara ett slags historiskt mål för människans utveckling.

Dessa försök till ”decentreringar”, som Foucault säger, har följts av andra, t ex psykoanalysens, etnologins och lingvistikens försök Men filosofin har låtit även dessa veta att subjektet och förnuftet måste få härska – i ”människans” namn. Det rör sig här om att låta en idé härska i teorin eller i ideologin, men det gör inte människorna ”mänskligare” i verkligheten.

Foucaults kritik mot subjektsfilosofin påminner mycket om den som vid samma tid framfördes från marxistiskt håll av Louis Althusser, och som utlöste så våldsam kritik mot honom. Althussers s k ”strukturalism” eller ”antihumanism” var främst grundad i en kommunistisk internpolemik och riktad mot de halvhjärtade bortförklaringar som kallades ”avstalinisering”, och som Althusser såg som ett nästan lika stort svek mot marxismen som själva stalinismen hade varit – en okritisk men humanistisk ytlighet som bara tjänade till att avväpna marxismen då den skulle behöva användas för att förklara sovjetsamhällets egen struktur.

När Foucault just hade skrivit färdigt Vetandets arkeologi kom majrevolten i Paris och omstörtade också Vincennes-universitetet där Foucault skulle bli institutionsprefekt. Paris-Vincennes var tillsammans med Paris-Nanterre de radikala vänsterstudenternas särskilda bastion. Miljön och erfarenheterna härifrån påverkade förmodligen Foucault till en mera politiskt aktiv hållning, vilket han lät ana redan i sin introduktionsföreläsning vid College de France 1970, ”L’ordre du discours” (på svenska blir det ”Diskursens ordning”).

I böckerna Orden och tingen och Vetandets arkeologi hade Foucault utvecklat sitt begrepp ”diskurs”, den vetenskapliga ”samtalsordning” som kännetecknade det vetenskapliga skrivandet, undervisningen och tankeutbytet under en viss period. I ”L’ordre du discours” kommer han med några viktiga tillägg till sina arkeologiska resonemang, och illustrerar därmed det underliggande tema som är väl synligt redan i Vansinnets historia, nämligen att idéhistorien och vetenskapshistorien handlar om maktförhållanden.

Diskursen är reglerad och inspirerad av maktförhållanden, inte bara av lärdomsordningens underliggande kunskapsregler (det Foucault kallar episteme). På det sättet kommer diskursen att också vara beroende av sociala förhållanden. Men formerna för denna avhängighet var fortfarande svåra att beskriva i vanliga kausala termer. Foucault var tydligen inte nöjd med de klassiska marxistiska förklaringarna – klasser och produktionsförhållanden – utan sökte en annan teori om makt, ojämlikhet och kunskap, som inte var lika kunskapsoptimistisk som marxismen.

Att det skulle vara svårt att förutse Foucaults senare utveckling hade han själv redan förutsagt i den fingerade intervju, som ingår i inledningen till Vetandets arkeologi:

– Tja, ni inbillar er väl inte att jag skulle göra mig en sådan möda och finna en sådan tillfredsställelse i att skriva, ni tror väl inte att jag skulle nöja mig med att huka mig och framhärda så som jag gör, om jag inte ... förberedde en labyrint där jag kan bege mig in... Fråga mig inte vem jag är och säg inte åt mig att förbli den jag är: det är en mantalsskrivningsmoral, det är den som bestämmer över våra identitetspapper. Men den skall lämna oss i fred när det gäller att skriva.

Foucaults fängelsehistoria

Övervakning och straff var inte alls det man hade väntat som uppföljning till ”Orden och tingen” och ”arkeologin”. Foucault höll sitt löfte och slingrade sig undan förväntningar och förutsägelser. Samtidigt blev boken en positiv överraskning för många. Detta är en läsbar Foucault, en bok som år efter år intresserar en bred publik, något som knappast kan sägas om Foucaults böcker mellan Vansinnets historia och denna.

Den historiska tesen i Övervakning och straff är enkel att sammanfatta. Straffen utvecklas sedan 1600- och 1700-talet från kroppsstraff och vedergällning, som utfördes mer eller mindre offentligt, mot en förnuftspräglad straffrättvisa och straffaritmetik under upplysningstiden. Detta inträffar samtidigt som de offentliga straffen förlorar i betydelse på grund av ökande svårigheter för staten att kontrollera den folkliga oron och oppositionen, som bl a uttrycktes i form av sympati för de laglösa.

Fängelset blev lösningen på problemet. Fängelser hade naturligtvis funnits i tusentals år, men vad som nu utvecklades var det generaliserade fängelsestraffet som metod, en metod som skulle tillämpas på alla brottslingar. Under ungefär samma period började de första vetenskaperna om människobehandling att ta form. Medicinen, och så småningom särskilt psykiatrin, kom att bli grundvetenskapen för ”penologin”, straffvetenskapen. Men det som verkligen gjorde att fängelset slog igenom som förvaringsform var både att mängden lämpliga fångar ökade och att straffvetenskapen kom till vid en tidpunkt då metoderna för den moderna disciplinorganisationen hade utformats till fulländning, främst i arméer, skolor och sjukhus. Den moderna disciplinen vilar inte, som den klassiska, (t ex disciplinen i den svenska armén under 1600-talet) bara på kraftfull ledning och hårda sanktioner för olydnad, utan är en genomtänkt metod för organisationsledning. Den förutsätter en total och mångdimensionell makt över de underlydande, som för att göras disciplinerbara måste avskiljas från omvärlden, i baracker och skolbyggnader. Disciplinen arbetar sedan med en indelning av ”rummet” – utrymmen och lokaler differentieras och specialiseras, och den underordnade lår lära sig att hålla sig på bestämda platser. Tiden styckas sönder och varje ögonblicks användning regleras i schemat. Den underordnades kropp, hans rörelser och hållning regleras i detalj.

Fängelset blir nu den idealiska mötespunkten för dessa tendenser. Det generaliserade fängelsestraffet ger möjlighet för kontrolltekniker, allt från Jeremy Benthams ”Panoptikon”, fängelset där allt kan kontrolleras från en enda central punkt, till våra dagars raffinerade och elektroniskt övervakade fängelser med sina obligatoriska urinprov för att avgöra förekomsten av förbjudna rusmedel. Tekniker som denna tenderar att sprida sig från fängelset och till andra samhällssfärer, menar Foucault.

Det var under upplysningstiden som myndigheterna uttryckligen började rikta in sina straffåtgärder mot ”själen”. Men det är psykiatrins upptäckt av den sjukdomsdrabbade och botbara själen som möjliggör föreningen mellan strafflära, själsvetenskap och den pedagogik som disciplinläran stimulerat. Tillsammans bygger de upp strafftekniker som får konsekvenser och tillämpningar på alla områden i samhället. Från den stunden kommer denna kombinerade vetskap att genom uppfostran påverka individbildningen i hela Västerlandet.

Fängelset blir också den instans som skapar och avgränsar ”brott” och ”brottslighet”, genom att fängelsestraffet som generell huvudkategori bakvägen kommer att påverka synen på vad som är lagligt och olagligt. Gråzonen av folklig laglöshet får därmed mindre betydelse, samtidigt som sättet att straffa skapar, omhuldar och reproducerar den brottslighet som passar bra till straffsystemet. Fängelset blir här en ”kunskapsproducent”, liksom tidigare tortyren och den offentliga avrättningen hade varit det. Det blir också ett exempel på kunskap som används för makt och kontroll. Själva denna kontroll skapar nämligen ”kunskap” om de fångar som den valt ut åt sig, en kunskap som ständigt bekräftas av den apparat som utgår från den.

Foucault och lärorna om makten

Redan i slutet av första kapitlet av denna bok, långt innan han givit oss några egentliga empiriska belägg, presenterar Foucault sina synpunkter på vad ”makt” egentligen är. Först säger han att ”kroppens” historia har försummats i ett viktigt avseende. Vi känner till hur människokroppar har angripits av baciller, men inte hur maktförhållanden har reglerat dem.

Under historiens lopp har, i olika former, de politiska och s a s reguljärt repressiva relationerna vävts samman med den ekonomiska underkastelse som gör kroppen till en produktivkraft. Kroppen blir bara användbar om den både är produktiv och ”underkastad”. Men denna underordning har inte bara åstadkommits med våld, list och ideologi, utan kanske främst genom andra metoder, som bygger på en reglering av kroppens handlingsfält. Dessa rent materiella regleringar, t ex genom produktionsapparatens utformning, har sedan blivit förvetenskapligad och systematiserad i olika utgåvor av ”kroppens politiska teknologi”, som först uttrycktes i disciplinläran, och i dag kanske kommer till uttryck i nya produktionstekniska metoder. Vi kan också tänka oss immateriella regleringar av i princip samma slag, regleringar som inte bygger på makt genom ”samtycke”, ”legitimitet” eller ”auktoritet” utan på förmågan att inringa handlingsfält genom definitioner och anvisningar.

Den makt det här gäller är makt, säger Foucault, som inte existerar annat än när den utövas, och inte kan ses som den härskande klassens privilegium, utan som en effekt av den strategiska position denna klass intar.

Den här formen av makt möter medborgarna på betydligt fler punkter än de vedertagna tydliga maktutövningspunkter som finns i staten och samhället. A andra sidan är dessa mikromaktsituationer inte av en allt-eller-intet-karaktär. Kampen mot varje sådan maktutövning gäller inte ”hela makten”. Motståndet är därför alltid möjligt, inte bara som utopiskt projekt, utan omedelbart.

Med denna syn på makten följer också en förändrad syn på sanning och kunskap. Vi måste överge tanken att kunskapen bara kan utvecklas oberoende av makt, menar Foucault, och går vidare till att säga att det inte finns någon kunskap oberoende av maktförhållanden, på samma sätt som det inte finns någon makt utan kunskap.

Just dessa teser har diskuterats mycket och kritiken mot Foucault har delvis varit hård, inte minst från marxister, som anklagat honom för att vilja upplösa alla strukturella maktbegrepp. Ibland jämförs hans maktbegrepp med vissa amerikanska idéer om makt och politiskt beteende, som innebär att den centrala forskningsfrågan i maktdiskussionen är om individen utövar makt eller inte, för att man därmed skall kunna avgöra om han ”har makt”. Den marxistiska och vänstersociologiska är snarare om han – eller snarare den klass han tillhör – har tillgång till en viss mängd potentiella maktmedel. Men det är en kritik som inte träffar Foucault. Han var inte intresserad av individuella makthavare, vem som har eller inte har makt, utan hur de som underordnas faktiskt drabbas av makten. Denna fråga är dessutom ständigt praktisk och empirisk. Den blir på det sättet ett slags maktteoriernas hypotesprövning, som ständigt kommer att kunna värdera vad de globala maktteorierna egentligen lyckas förutsäga om vad som händer i de verkliga människornas liv.

Andra anklagelser gäller bristen på förnuftskategorier i Foucaults beskrivning av kunskapen (och makten), och hans uttryckliga avvisande av föreställningen om oberoende kunskapssökande subjekt.

I en artikel som ingår i Power/Knowledge har Foucault skrivit:

Man skriver de medfött blindas historia, vargbarnens, hypnosens. Men vem skriver undersökningens historia, en historia som är mycket allmännare, mindre avgränsad men ändå så mycket mera definitiv ... Ty denna enkla teknik är sammanflätad med ett helt kunskapsområde och ett särskilt slags makt.

Han vill visa det som praktiskt händer, det man faktiskt gör i behandlingssituationer, avskalat alla de goda avsikter och illusioner som man i varje ögonblick omgett den verkliga handlingen med. En intervjuare läste upp det här stycket och frågade så Foucault varför han inte hade med förnuftet i sin bild av vetenskapens utveckling. Foucault svarade på sitt eget sätt:

Jag har försökt att synliggöra de återkommande former där makt påverkar och uttrycks i kunskap och kunskap verkar på samma sätt på makt. Vi kan inte bara slå oss till ro med att ”makten” behöver den eller den upptäckten, den eller den kunskapen, utan borde lägga till att makten i sig skapar nya saker att veta något om, och att den också innebär en samling av information ... På det sättet skapar maktutövningen ständigt kunskaper ... (Ur ”Prison talk” i Power/Knowledge, red. av C Cordon, 1980).

En konsekvent ytterlighetsman

När man läser Foucault och möter sådana teser och påståenden, som dem jag återgett, kan man förfara på olika sätt. Man kan göra en historisk undersökning av det som kan undersökas på det sättet och försöka få fram hur väl hans historieskrivning stämmer. På det sättet visar det sig kanske att han överdrev i ett eller annat avseende, men i stort sett ger man honom väl rätt, och inordnar hans teser och förklaringar i sitt privata kunskaps- och tolkningsarkiv. Man kan också, naturligtvis, om man har lust, kritisera honom för att han knappast nämner att det också funnits humanistiska inslag i människobehandlingens historia, och att det t ex fanns andra pedagogiska utvecklingsmodeller än disciplinens under 1700-talet. Den typen av kritik blir emellertid lätt poänglös, eftersom den inte berör kärnan i Foucaults arbete, och inte heller i grunden ifrågasätter trovärdigheten i hans historieskrivning. Dessutom är ett av hans huvudsyften just att ifrågasätta tesen att människobehandlingens historia är en enda lång humanisering av straff och annat omhändertagande av människor. (För en sammanfattning av kritiken mot Övervakning och straff, se kap 7 i J.G Merquior: Foucault, 1985).

Men frågan är, om man inte går miste om mycket av det som är unikt med Michel Foucault, om man läser honom bara som en – låt vara kritisk – historiker eller sociolog. Det finns flera skäl för det.

Michel Foucaults kritik mot vetenskapen var en av de radikalaste man kan föreställa sig. Han hörde inte till dem, som lastade den moderna vetenskapen för världens tillstånd och krävde nya vetenskapliga tankeordningar för att rädda världen. Han tillhörde inte heller dem som liksom Paul Feyerabend bekänner sig till en så långtgående relativism, att de likställer magi, ockultism, religion, snusförnuft och vetenskap som likvärdiga eller åtminstone likaberättigade reflexionsformer.

Foucault gick längre än så. För honom var problemet inte att vetenskapen påstår att den har sanningen, men inte har den. För Foucault var problemet att vetenskapen faktiskt skapar sanningen, och inte bara i laboratoriet, utan att den kan liera sig med andra maktapparater och bidra till att skapa den ordning där den blir sann, som i exemplet med fängelserna. Alla har vi erfarenhet av detta sanningsskapande. Varje läkarbesök är ett försök att skapa sanning, att fastslå sanning, något som vore omöjligt utan den makt som läkaren tilldelas i mötet med patienten.

Därmed vidgas också problemet till att bli ett problem som gäller kunskapsproduktion och kunskapsanvändning i allmänhet, där professioners maktanspråk blir förlängningar av vetenskapernas försök att inmuta domäner att kontrollera. Det är mot denna bakgrund vi får se Foucaults paradoxala uttalande om ”vetenskaplighet”. En journalist frågade honom: – Tycker Ni att marxism och psykoanalys är riktiga vetenskaper? Foucault svarade: – Nej, det hoppas jag inte.

I nästan samma andetag kunde han prisa Karl Marx, förklara att inget historiskt och samhällsvetenskapligt tänkande vore möjligt utan Marx, som öppnat nya lärdomskontinenter, och det samma kunde han säga om Freud, den andre av de tre obekvämaste söner som tysk-romerska riket födde på 1800-talet. Här blandar Foucault beundran och distans. Lovprisningen är ofta reservationslös, men ändå på något sätt litet sorgset ironisk, ty de stora upptäckter som är löften om, och förutsättningar för människans befrielse, lägger samtidigt grunden till ortodoxiernas maktapparater.

Den tredje av de stora obekväma 1800-talstänkarna var Friedrich Nietzsche. Han var den ende av de tre, som explicit misstänkliggjorde all vetenskaps maktanspråk. Ibland låter Foucaults resonemang om ”kunskap och makt” som ett direkt eko av Nietzsche, inte minst i Övervakning och straff. Men samtidigt som Foucault i detta viktiga avseende tänkte som Nietzsche, tänkte han helt annorlunda om nästan allt annat. Medan Nietzsche retade sig på att makthavarna är stillastående, korkade och kälkborgerliga, och bekymrade sig för samhällsutvecklingen i ett samhälle som styrdes av kretiner, såg Foucault alltid saken från deras synpunkt som är utsatta för makten och makthavarna, och ser man det så är det inte alltid givet att man föredrar ett snille framför en dumskalle.

Under den övervägande delen av Nietzsches författarskap var en sådan identifikation och en sådan tanke inte bara främmande för Nietzsche, utan skulle ha varit direkt motsatta hans idéer. Det är bara i Nietzsches första ungdomsverk vi kan spara en återklang från en romantisk jämlikhetstanke. Där kan han uttrycka idéer som påminner om tanken i Schillers ode till glädjen, – att mänskligheten i en framtid skall kunna bli jämlik, att ”was die Mode streng geteilt” skall kunna enas, och att solidariteten är vägen dit.

Som bl a Dag Österberg påpekat företräder Foucault ett slags ”vänsternietzscheanism”, som är en solidarisk anarkism, inte den överlägsnes föraktfulla nihilism. Men detta får, för att fortsätta Österbergs resonemang, också konsekvenser för sättet att se på Foucaults författarskap och dra slutsatser av det. För om Foucault har ”rätt”, om vi ger honom rätt – om än bara till del – måste vi då inte i handling ta konsekvensen av detta? Hur skall vi kunna påstå att han hade ”rätt” om vi inte på något sätt låter detta påverka oss? Det är här den moraliska och politiska aspekten av Foucaults maktkritik blir särskilt intressant. Använder vi Foucaults böcker – t ex Övervakning och straff– bara som läroböcker i att se och upptäcka makt överallt, är det ingen garanti för att vi hamnar i en demokratisk position. Vi kan lika gärna komma att låta som olyckliga medlemmar av skattebetalarnas förening, småborgerliga eller aristokratiska högernietzscheanska individualister, som ser hot i varje sammanslutning och alltid vädrar förtryck i varje försök att organiserat stå emot förtrycket. Olyckligtvis har marxister ofta i sin kritik av Foucault placerat honom i denna högerbur.

Den andra tolkningen tar fasta på att det unika och intressanta i Foucaults maktdiskussion är den märkligt radikala omvändningen av perspektivet; att det är en maktkritik som utgår från den behärskade lydsjälen, den underordnade kroppen, och i all sin kritik mot upplysningens terroristiska förnuftsdyrkan ändå besjälas av en upplysningstanke, en icke utopisk, praktisk solidaritet, ett broderskap med alla uslingar.

Bibliografi och kommentarer

1. Böcker av Michel Foucault

(I lär medtas de flesta av Foucaults böcker i franska originalupplagor samt de engelska och svenska översättningarna.)

Maladie mentale et personnalité, Paris 1954. Andra omarbetade uppl., Maladie mentale et psychologie, 1962. Engelsk övers. Mental Illness and Psychology, övers. Alan Sheridan, New York, 1962.

Folie et déraison. Histoire de la folie à l’âge classique, Paris 1961. Avkortad version, Histoire de la folie, 1962. Den engelska utgåvan, Madness and Civilization, New York 1965 och London 1967 (övers. Richard Howard) utgår från denna kortare version med tillägg av bl a vad som i den svenska versionen blev kapitel 4. De svenska utgåvorna, Stockholm 1973 och Lund 1983 utgår från den förlängda avkortade versionen och heter Vansinnets historia under den klassiska epoken (övers. Carl G Liungman).

Naissance de la clinique, Paris 1963, omarb. 1972. På engelska 1973, New York och London (övers. Alan Sheridan).

Raymond Roussel, Paris, 1973.

les mots et les choses, Paris 1969. Engelsk utgåva, London och New York 1970, The order of things. (Övers. Alan Sheridan).

L’arcbéologie du savoir, Paris 1969. Engelsk utgåva, The Archaeology of Knowledge, London och New York, 1972. Övers. Alan Sheridan. Svensk övers., Lund 1972, Vetandets arkeologi, övers. C. G. Bjurström.

L’ordre du diseours, Paris 1971. (Ingår i den amerikanska upplagan av ”The Archaeology ...”)

Ceci n’est pas une pipe, Montpellier, 1973. (Om René Magritte) Engelsk utgåva, Berkeley 1983, This is not a pipe. Övers, av James Harkness.

Surceiller et punir. Naissance de la Prison, Paris 1975. Engelsk övers. Discipline and Punish, London och New York 1977, övers. Alan Sheridan. Svensk övers., Lund 1987, övers. C G Bjurström.

Histoire de la sexualité I. La volonté de savoir, Paris, 1976. Engelsk övers. The History of Sexuality. Volume I: An Introduction, New York, 1978 och London, 1979, övers. R Hurley. Svensk övers., Stockholm 1980, Sexualitetens historia. I. Viljan att veta, övers. Britta Gröndahl.

Histoire de la sexualité 2. L’usage des plaisirs, Paris 1984.

Histoire de la sexualité 3. Le souci de soi, Paris 1984.

2. Böcker skrivna tillsammans med andra

Hommage a Jean Hyppolite. Paris, 1971.

Moi, Pierre Riviére, ayant égorgé ma mère, ma soeur et mon frère ... Paris, 1973. Engelskutgåva New York 1975 och London 1978, I Pierre Riviere, having slaughte-redmy mother, my sister and my brother. Övers, av Frank Jellinek.

Herculine Barbin, dite Alexina B. Paris, 1978.

3. Samlingsverk med texter av Michel Foucault

Language, Counter-Memory, Practice, valda uppsatser och intervjuer i red. av

Donald F Bouchard. Övers, av Bouchard och Sherry Simon, Ithaca, N.Y. och Oxford, 1977.

Power/Knowledge. Valda intervjuer och andra texter, 1972-1977. Red. av Colin Gordon, översatt av Gordon et al. New York och Brighton, 1980.

The Foucault Reader, red. av Paul Rabinow, New York, 1984.

4. Böcker och artiklar om Michel Foucault

(Här medtages endast ett fåtal av de arbeten som utkommit om Foucault.)

Michel Foucault: The Will to Truth, av Alan Sheridan, London och New York, 1980.

Michel Foucault: Between structuralism and hermeneutics, av Hubert Dreyfus och Paul Rabinow. 2:a utvidgade uppl. Brighton och New York, 1983.

Res Publica 1985:3. Temanummer om Michel Foucault.

I BLM 1968:3 har Yngve Lindung publicerat en intervju med Foucault, och i Kris 11-12 finns också en Foucaultintervju.

Mats Beronius har i sin avhandling Den disciplinära maktens organisering, Lund, 1986, en perspektivrik framställning av Foucaults maktbegrepp. I Norge har Arild Utaker viktiga synpunkter på Foucault i sin Fra filosofikritik til vitens-kapskritik. Bergen u å, och i Danmark har bl a Esbern Krause-Jensen och Lars Henrik Schmidt, den senare främst i Magten ogden sociale diskurs, Ålborg, 1981, och i samlingsverket Foucailts blik, Århus, 1985, skrivit värdefulla Foucault kommentarer.

De biografiska kommentarerna i min framställning ovan bygger mycket på Sheridans bok. En bra presentation av Foucaults verk i kort format är efterskriften till Colin Gordons antologi, som jag rekommenderar varmt. Det gäller också Bouchards antologi, även om den framförallt innehåller några av Foucaults ”svåraste” uppsatser, t ex den kända ”Nietzsche, Genealogy, History”.

Nicos Poulantzas har kritiserat Foucault i sin L’Etat, Le Pouvoir, Le Socialisme, Paris 1978. På engelska State, Power and Socialism, London 1978.

En delvis mycket negativ men underhållande Foucaultkritik är Foucault av

J.G.Merquior, London, 1985. Merquior, som är elev till E. Gellner, levererar en typisk, pratig engelsk kritik av den oregerlige kontinentaleuropén Foucault. Boken är ojämn men har sina insiktsfulla sidor.

De dömdas kropp

Efter sitt attentat mot Ludvig XV dömdes Damiens den 2 mars 1757 till att göra avbön framför huvudingången till Notre Dame, dit han skulle föras ”i en kärra, naken, endast iförd en skjorta och bärande ett brinnande vaxljus på två skålpund”; i denna kärra och på en schavott som skulle resas på Place de Grève, skulle han därefter

knipas med glödande tänger i bröstet, armarna, låren och vaderna; hans högra hand, hållande kniven med vilken han begått sitt fadermord, skall brännas med svaveleld och i såren skall hällas smält bly, kokande olja och brinnande tjära samt vax och svavel sammansmälta; därefter skall hans kropp slitas i stycken av fyra hästar, hans lemmar och hans bål kastas i elden och förbrännas samt askan strös för vinden.1

”Slutligen slets han i stycken”, berättar Gazette d’Amsterdam den 1 april 1757.

Detta tog lång tid, ty de hästar som användes var inte vana att dra; istället lör fyra fick man därför spänna för sex stycken, och när inte det heller visade sig tillräckligt, blev man tvungen att skära av senorna och hacka sönder lederna för att skilja den olyckliges lår från bålen ...

Det påstås att inte en enda hädelse kom över hans läppar trots att han alltid flitigt nyttjat svordomar; de omåttliga plågorna fick honom bara att utstöta ohyggliga skrik och han upprepade ideligen: Min Gud, förbarma dig över mig. Jesus hjälp mig. Åskådarna blev alla uppbyggda av att se den omsorg med vilken kyrkoherden i Saint-Paul, trots sin höga ålder oavlåtligt tröstade brottslingen.

Och polisgevaldigern Bouton:

Vi tände svavlet, men det brann så dåligt att huden på yttersidan av handen endast föga skadades. Därefter grep en av bödlarna, med ärmarna uppkavlade ända upp över armbågarna, den för ändamålet särskilt framställda, ungefär en och en halv fot långa tången av stål, och knep honom först i höger vad, därefter i låret, därefter på två ställen i höger arm; därefter i bröstvårtorna. Trots att han var stor och stark hade han all möda att slita loss de köttstycken han två eller tre gånger grep från samma håll, medan han vred på tången; de sålunda bortslitna bitarna efterlämnade varje gång ett sår så stort som ett mynt på sex livres.

Damiens, som skrek mycket, dock utan att svära, lyfte därefter huvudet och såg på sin kropp; samme bödelsdräng tog med en järnskopa den kokande blandningen i kitteln och hällde ymnigt därav på vart och ert av såren. Därefter fästes med mindre rep de tåg som var ämnade att spännas efter hästarna och slutligen spändes de fyra hästarna en vid varje lem, längs låren, benen och armarna.

Registratorn, herr Le Breton, närmade sig flera gånger brottslingen för att fråga om han hade något att säga. Svarade nej; för varje plåga skrek han som en fördömd, det skall inte förtigas: ”Förlår mig, min Gud! Förlåt Herre!” Trots de ovan skildrade smärtorna lyfte han då och då på huvodet och betraktade oförskräckt sin kropp. Repen surrades så hårt av karlarna som höll i repändarna att han utstod outsägliga plågor. Herr Le Breton trädde åter fram till honom och frågade om han inte ville säga något; svarade nej. Biktfäderna gick flera gånger fram till honom och talade länge med honom; han kysste beredvilligt krucifixet de räckte honom; han sträckte fram läpparna och sade hela tiden: ”Förlåt, Herre.”

Hästarna ryckte till, dragande var och en lem rakt ut, varje häst hölls av en bödelsdräng. En kvart senare upprepades samma ceremoni, slutligen blev man efter flera omgångar tvungen att låta hästarna dra på följande sätt: de som var fastspända vid armarna drog rätt in emot huvudet, de som var fastspända vid låren drog upp mot armarna, vilket bröt sönder armlederna. Detta upprepades flera gånger utan framgång. Han lyfte på huvudet och betraktade sig själv. Man blev tvungen att sätta till ytterligare två hästar framför dem som var spända för låren, vilket gjorde sex hästar. Ingen framgång.

Slutligen gick bödeln Samson upp till herr Le Breton och sade att det inte fanns någon möjlighet ej heller något hopp om att lyckas och bad honom fråga domarna om de ville att han skulle hugga honom i stycken. Herr Le Breton kom ner från rådhuset och gav order om att göra nya ansträngningar, vilket skedde, men hästarna vägrade och en av dem som var spända för låren föll omkull på gatan. Biktfäderna återkom och talade åter till honom. Han sade (jag hörde det): ”Kyss mig, mina herrar.” Då kyrkoherden i Saint-Paul inte vågade, kröp herr de Marsilly under repet som var fast vid vänster arm och kysste honom på pannan. Bödelsdrängarna församlades och Damiens sade åt dem att inte svära, att göra sitt yrke, att han inte var dem gramse; han bad dem be till Gud för honom och anbefallde kyrkoherden i Saint-Paul att be för honom vid första mässan.

Efter två tre försök tog bödeln Samson och den som hade knipit honom med tången upp var sin kniv och skar av låren vid bålen; de fyra hästarna lade sig i selen och slet loss de båda låren; först det högra, därefter det vänstra; därefter gjordes sammalunda med armarna vid axlarna och armhålorna; man fick lov att skära i köttet nästan in till benet, och hästarna som drog allt vad de orkade, slet loss först höger arm, därefter vänster.

När de fyra lemmarna avlägsnats gick biktfaderna ner för att tala med honom, men bödeln sade dem att han var död, fast sanningen är att jag såg mannen röra på sig och underkäken gå av och an som om han talade. En av bödelsdrängarna sade till och med kort därefter att när de lyfte upp kroppen för att kasta den på bålet var han ännu levande. De fyra lemmarna som befriats från repen kastades på ett bål, som förberetts i inhägnaden i rak linje från schavotten, därefter bålen, det hela täcktes med ved och ris, och halmen som blandats i bränslet tändes på.

... Så som fastställts i domen förvandlades allt till aska. Den sista biten som återfanns i glöden var inte uppbränd förrän vid halvelvatiden på kvällen. Det behövdes ungefär fyra timmar för att bränna upp köttstyckena och bålen. Officerarna, bland vilka jag befann mig jämte min son, stannade på plats med ett detachement bågskyttar ända tills klockan var närmare elva.

Dagen därpå lade sig en hund på platsen där bålet hade varit och kom ständigt tillbaka trots att den flera gånger jagades bort. Detta har givit upphov till allsköns spekulationer, men det är inte svårt att förstå att djuret fann platsen varmare än andra.2

Sjuttiofem år senare skrev Léon Faucher följande reglemente för Ungdomsfängelset i Paris”:3

artikel 17. Fångarnas dag börjar klockan sex på morgonen under vintern, klockan fem under sommaren. Arbetet varar nio timmar om dagen under alla årstider. Två timmat om dagen ägnas åt undervisning. Arbetet och dagen ändas klockan nio under vintern, klockan åtta under sommaren.

artikel 18. Uppstigning. Vid den första trumvirveln skall fångarna stiga upp och klä sig under tystnad medan vakten öppnar celldörrarna. Vid den andra trumvirveln skall de vara uppstigna och bädda sina sängar. Vid den tredje trumvirveln skall de ställa sig på led och gå till kapellet där morgonbön förrättas. Trumvirvlarna slås med fem minuters mellanrum.

artikel 19. Morgonbönen förrättas av fängelseprästen och åtföljes av högläsning av moraliskt eller religiöst innehåll. Detta bör icke ta mer än en halvtimme.

artikel 20. Arbete. Kvart i sex under sommaren, kvart i sju under vintern går fångarna ner på gården där de skall tvätta sig om ansikte och händer och där en första utdelning av bröd äger rum. Omedelbart därefter samlas de i grupper och beger sig till arbetet. Detta skall börja klockan sex under sommaren, klockan sju under vintern.

artikel 21. Måltider. Klockan tio lämnar fångarna arbetet för att bege sig till matsalen; de tvättar sig om händerna och ställer upp i avdelningar på de olika gårdarna. Efter frukosten, rast till tjugu i elva.

artikel 22. Undervisning. När klockan är tjugu i elva slås en trumvirvel, fångarna ställer upp sig på led och tågar avdelningsvis in i skolan. Undervisningen varar två timmar, omväxlande ägnade åt läsning, skrivning, teckning och räkning.

artikel 23. Tjugu minuter i ett lämnar fångarna avdelningsvis skolan och beger sig till de olika rastgårdarna. Fem minuter i ett slås ånyo en trumvirvel och fångarna samlas på nytt i de olika verkstäderna.

artikel 24. Klockan ett bör fångarna ha infunnit sig i verkstäderna: arbetet pågår till klockan fyra.

artikel 25. Klockan fyra lämnar fångarna verkstäderna för art bege sig till gårdarna där de tvättar sig om händerna och samlas avdelningsvis för att bege sig till matsalen.

artikel 26. Middagen och påföljande rast varar till klockan fem: vid detta klockslag återvänder fångarna till verkstäderna.

artikel 27. Arbetet upphör klockan sju under sommaren, klockan åtta under vintern; en sista utdelning av bröd äger rum i verkstäderna. En kvarts högläsning, som handlar om något lärorikt ämne eller skildrar något uppbyggligt exempel, utföres av en av fångarna eller en av vakterna och åtföljes av aftonbön.

artikel 28. Halv åtta under sommaren, halv nio under vintern skall fångarna vara tillbaka i sina celler efter att ha tvättat händerna och efter inspektion av kläderna som äger rum på gårdarna; vid den första trumvirveln skall de klä av sig; vid den andra skall de lägga sig i sängen. Cellernas dörrar låses och vakterna gör en runda i korridorerna för att försäkra sig om ordning och tystnad.

Här har vi alltså, å ena sidan en plågsam avrättning, å andra sidan ett tidsschema. Straffen gäller inte samma brott och inte samma sorts brottslingar, men de är båda betecknande för var sin bestraffningstyp. Det ligger inte ens ett århundrade mellan dem. Under denna tid omfördelas straffväsendets ekonomi både i Europa och i Förenta Staterna. Det är en tid då en rad ”skandaler” ifrågasätter den traditionella rättvisan och då otaliga reformprojekt utarbetas; en ny teori om lag och brott uppstår, nya moraliska eller politiska argument för rätten att bestraffa framförs; de gamla förordningarna avskaffas, seder och bruk tunnas ut och försvinner; ”moderna” lagböcker förbereds eller utarbetas i Ryssland 1769, i Preussen 1780, i Pennsylvania och Toscana 1786, i Österrike 1788, i Frankrike 1791, år IV, 1808 och 1810. Straffväsendet inträder i en ny tidsålder.

Bland alla dessa förändringar ämnar jag här bara uppehålla mig vid en: avskaffandet av de kvalfulla straffen. I våra dagar har man litet väl lätt att glömma bort det. Kanske var det också en reform som på sin tid gav upphov till en aning för högtravande deklamationer. Kanske framställdes den litet för lättvindigt och litet för emfatiskt som en följd av en ”humanisering” som befriade en från besväret att verkligen analysera den. Och i vilket fall som helst, hur pass betydande är en sådan händelse, om man jämför den med de stora institutionella förändringarna? Uttryckliga, för alla gällande lagar införs, processordningen förenhetligas, juryförfarandet införs nästan överallt, straffet definieras som en åtgärd huvudsakligen avsedd att leda till brottslingens bättring och under 1800-talet blir tendensen att anpassa straffet efter den skyldiges person allt kraftigare. Straffen är inte längre lika omedelbart fysiska, man iakttar en uppsättning av subtilare, mera försåtliga pinomedel, som befriats från all yttre ståt, men är det tillräckligt för att man skall göra väsen av det? Det är väl bara en återverkan av mera djupgående förvandlingar. Men ett faktum kvarstår: inom loppet av några tiotal år har man hunnit undanskaffa den plågade, sönderhuggna, stympade kroppen, symboliskt brännmärkt i ansiktet eller på axeln, död eller levande utställd till allmänt beskådande. Kroppen, som var den rättsliga bestraffningens främsta måltavla, har försvunnit.

Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet slocknar straffets dystra fest undan för undan, även om den då och då flammar upp. Två olika utvecklingsprocesser flätas samman i denna förvandling. De följer inte riktigt samma kronologiska förlopp och utgår inte riktigt från samma grunder. Å ena sidan är straffet som skådespel på tillbakagång, dess ceremonier tenderar att hamna i skuggan och bara bli en del av rättegången eller de administrativa åtgärdema. Den offentliga avbönen avskaffas i Frankrike en första gäng 1791, och avskaffas på nytt 1830 efter att en kort tid ha återinförts; skampålen avskaffas 1789. I England avskaffas den 1837. I Österrike, Schweiz och vissa nordamerikanska stater som Pennsylvania avskaffas vid slutet av 1700-talet eller under första hälften av 1800-talet nästan överallt de offentliga straffarbeten som tidigare utfördes på öppen gata eller längs landsvägarna av fångar iförda halsjärn och brokiga kläder, med en järnkula länkad vid fötterna, under utbytande av smädelser, fräcka tillrop, speglosor, slag eller tecken på agg eller medbrottslighet med folkhopen.4 Schavotteringen fanns kvar i Frankrike 1831, trots häftig kritik – ”ett motbjudande skådespel”, sade Réal;5 den avskaffades definitivt i april 1848. Bruket att låta straffångarna sammankedjade släpas genom hela Frankrike till Brest eller Toulon ersattes 1837 av anständiga, svartmålade fångvagnar. Straffet upphörde undan för undan att vara ett skådespel och i den män det trots allt fortfarande var det, erhöll det negativa förtecken. Det är som om straffceremonins funktioner inte längre kunde förstås, och denna brottets rituella ”slutföljd” misstänks för att äga ett tvivelaktigt släktskap med den bestraffade gärningen: man beskyller den för att vara lika våldsam som brottet eller ännu våldsammare, man befarar att den skall vänja åskådarna vid en grymhet man vill få dem att ta avstånd från, visa dem hur ofta förekommande brotten är och i sista stund kasta om rollerna, så att bödeln ter sig som en brottsling och domarna framstår som mördare, medan den straffade brottslingen blir föremål för medlidande eller beundran. Beccaria sade det mycket tidigt: ”Det mord som framställs för oss som ett ohyggligt brott ser vi med berått mod och utan den minsta ånger begås inför vara ögon.”6 Den offentliga avrättningen uppfattas nu som en härd där våldet flammar upp på nytt.

Straffet tenderar alltså att bli brottmålsrättegångens mest undangömda del. Vilket medför ett antal konsekvenser. Det är inte längre något man upplever nästan dagligen, det ingår numera i ett abstrakt medvetande. Dess verkan anses bero på att det är oundvikligt, inte på det intryck det gör på åskådaren, det är vissheten om att man alltid får sitt straff som skall avskräcka människorna från brottsliga handlingar, inte straffets ohyggliga skådespel; mekanismen som gör straffet avskräckande får nya kugghjul. Därmed upphör rättvisan att offentligt axla ansvaret för det våld den utövar. Att även rättvisan dödar, att även den kan drabba, tjänar inte längre till att förhärliga dess makt, utan är en del av sig själv som rättvisan är så illa tvungen att tolerera men som den inte gärna framhäver. Den vanfrejd som straffet innebär fördelas på ett annat sätt än tidigare. Så länge det var ett skådespel, utstrålade schavotten en oklar fasa omfattande både bödeln och den dömde, i vars sken den skam, som drabbade delinkventen, ständigt kunde förbyta sig till medlidande eller ära, samtidigt som bödelns lagliga våld regelbundet förvandlades till ett nidingsdåd. Hädanefter fördelas skandalen och belysningen annorlunda: nu är det själva domen som sätter en entydigt negativ stämpel på delinkventen: förhandlingarna och domslutet blir därför offentliga; vad domens verkställande beträffar så är det en sorts extra skam som rättvisan skäms att belasta den dömde med: rättvisan håller sig sålunda på avstånd och har hela tiden en tendens att under tystnadsplikt anförtro verkställandet åt andra. Det är fult att vara straffbar, men föga ärofullt att straffa. Därav kommer det dubbla skyddssystem som rättvisan upprättar mellan sig själv och de straff den utdömer. Verkställandet av straffet tenderar att bli en självständig sektor, som ett administrativt maskineri befriar rättvisan ifrån. Denna gör sig kvitt sina dova olustkänslor genom att begrava straffet under byråkratiska åtgärder. Det är karakteristiskt att fängelserna i Frankrike länge lytt under inrikesministeriet och att strafflägren stått under marinministeriets och kolonialministeriets kontroll. Denna fördelning av rollerna åtföljs av en förnekelse på det teoretiska planet: tro inte att det straff vi domare utdömer huvudsakligen är ämnat att bestraffa; det är avsett att rätta till, uppfostra, ”bota”. Straffet är inte längre strikt inriktat pä att låta den skyldige sona sitt brott utan blir mer och mer en metod att få honom att bättra sig och därmed befrias domarna från det otrevliga yrket att bestraffa. I det moderna rättsväsendet och hos dem som utövar rättvisan finns det en skamkänsla inför straffet, som visserligen inte alltid hindrar domarna att visa sig nitiska, men som växer oavbrutet: på detta sår myllrar psykologerna och den andliga ortopedins små tjänstemän.

I och med att kroppsstraffet och pinorna upphör försvinner också skådespelet; men därmed släpper också rättvisan sitt grepp om kroppen. Rush skriver 1787:

Jag kan inte låta bli att hoppas att det inte skall dröja länge innan galgen, skampålen, schavotten, piskan och hjulet kommer att betraktas som forna liders barbariska sedvänjor i vissa länder eller under vissa århundraden, och som bevis för hur föga förnuft och religion förmått påverka människosinnet.7

Och sextio år senare talade Van Meenen vid öppnandet av andra fångvårdskongressen i Bryssel om sin barndom som ett svunnet tidevarv: ”Jag har sett marken översållad av stegel och hjul, galgar och skampålar; jag har sett ohyggliga skelett utsträckta på hjul.”8 Brännmärkningen var avskaffad i England (1834) och i Frankrike (1832); år 1820 vågade man inte i England tillämpa straffet för högförräderi i dess helhet (Thistlewood9 höggs sålunda inte i stycken). Det var bara spöstraffet som fanns kvar i ett antal straffsystem (Ryssland, England, Preussen). Men i stort sett hade straffmetoderna blivit finkänsliga. Straffet fick inte längre gå ut över kroppen, eller i alla händelser så litet som möjligt, och det avsåg att i kroppen nå något som inte var kroppen själv. Det kan visserligen sägas att fängelse, inspärrande, straffarbete, tukthus, förvisning och deportanon – som kommit att inta en så betydande plats i de olika moderna straffsystemen – är ”fysiska” straff: det är straff som, i motsats till böter, berör kroppen direkt. Men förhållandet straffkropp är inte detsamma som vid tortyr och plågsam avrättning.

Kroppen är ett verktyg eller ett mellanled: om man ingriper mot den genom att spärra in den eller låta den arbeta, är det för att beröva individen en frihet som betraktas på en gång som en rättighet och en tillgång. För en sådan uppsättning av straff är kroppen innesluten i ett system av tvång och berövande, av plikter och förbud. Det fysiska lidandet, själva kroppens plågor är inte längre en grundläggande beståndsdel av straffet. Straffet är inte längre ett uttryck för konsten att framkalla outhärdliga kroppsliga lidanden utan för en ekonomi av upphävda rättigheter. Skall rättvisan gå ut över de dömdas kroppar och hantera dem, så sker detta på avstånd, snyggt och propert, efter stränga regler som avser ett mycket mera ”upphöjt” ändamål. Till följd av denna nya återhållsamhet inträder en hel armé av tekniker för att ersätta bödeln, som var pinans direkta, anatomiska utövare: vakter, läkare, fängelsepräster, psykiatrer, psykologer, uppfostrare; genom sin blotta närvaro kring den dömde omger de rättvisan med de lovsånger den behöver: den försäkrar den om att kroppen och lidandet inte är de yttersta målen för dess straffande verksamhet. Man måste betänka att de dödsdömda i våra dagar ända in i det sista står under läkarövervakning – och att läkaren sålunda i sin egenskap av bevarare av hälsa och välbefinnande och bekämpare av smärta sällar sig till de tjänstemän som å sin sida har till uppgift att beröva den dömde livet. När avrättningen närmar sig får patienten lugnande sprutor. Rättvisans ansträngningar att uppträda anständigt utmynnar i följande utopi: att beröva någon livet utan att det onda skall kännas, fråntaga någon alla rättigheter utan att vålla något lidande, ålägga straff befriade från smärta. Bruket av psykofarmaka och olika fysiologiska ”avkopplingsmedel” ligger, även om deras verkan är övergående, helt i linje med detta ”okroppsliga” straffsystem.

Dödsstraffets moderna riter vittnar om denna dubbla utveckling – skådespelet avskaffas, lidandet upphävs. Lagstiftningen i de europeiska länderna har överallt följt samma förlopp, om än med skiftande hastighet: samma död för alla utan några tecken som utvisar brottets art eller den brottsliges sociala ställning; en ögonblicklig död utan att avrättningen förvärras genom att dras ut i tiden eller utsträckas till en fortsatt misshandel av liket, en avrättning som inriktar sig på livet snarare än på kroppen. Man har övergivit de långdragna procedurerna under vilka dödsögonblicket fördröjdes med hjälp av noggrant uträknade avbrott och plågorna mångfaldigades genom ett antal successiva angrepp. Man har övergivit de invecklade kombinationerna av olika sorters misshandel, som dem som iscensattes för att avliva kungamördare eller dem som författaren till Hanging not Punishment enough10 drömde om i början på 1700-talet och som skulle ha gjort det möjligt att rådbråka den dödsdömde på hjulet, därefter piska honom sanslös och slutligen hänga upp honom i kedjor för att låta honom långsamt dö av hunger. Det förekommer inte längre några avrättningar då den dödsdömde släpas på ett galler (för att inte huvudet skall spräckas mot gatstenen), då han får buken uppsprättad och inälvorna med hast utrivna för att han skall ha tid att med egna ögon se dem kastas i elden; då han slutligen halshuggs och kroppen styckas.11 När dessa ”tusen dödar” reduceras till enbart halshuggning, betecknar detta en helt ny bestraffningsmoral.

Redan 1760 hade man i England (för avrättningen av lord Ferrer) prövat en hängningsmaskin (stödet under den dödsdömdes fötter rycktes undan, vilket avsåg att undvika den långa dödskampen och brottningen mellan offret och bödeln som ibland inträffade). Den förbättrades ytterligare och antogs definitivt 1783, samma år som man avskaffade den traditionella processionen från Newgate till Tyburn.12 I samma veva passade man på, då fängelset byggdes om efter Gordon-upploppen,13 att uppföra schavotten inne i själva Newgatefängelset.14 Den bekanta tredje artikeln i den franska brottsbalken av 1791 – ”envar dödsdömd skall ha huvudet avhugget” – har en tredubbel innebörd: döden är lika för alla (”Samma brott skall beläggas med samma straff, oberoende av den skyldiges rang och ställning” stod det redan i den motion som den 1 december 1789 antogs efter proposition av Guillotin15); döden utdelas med en enda gång, utan att man tillgriper ”långa och sålunda grymma plågor” liknande dem som galgen, brännmärkt av Le Peletier, medförde; straffet drabbar vidare enbart den dödsdömde eftersom halshuggningen, som tidigare var det straff som förbehölls adeln, var det minst vanhedrande för familjen.16 Giljotinen, som togs i bruk från och med mars 1792, är den mekaniska konstruktion som stämmer överens med dessa principer. Döden är reducerad till en synlig, men ögonblicklig händelse. Mellan lagen, eller dem som verkställer den, och brottslingens kropp är kontakten blixtsnabbt övergående.

Ingen fysisk kamp; bödeln behöver bara vara en samvetsgrann urmakare.

Erfarenheten och förnuftet visar att det sätt som tidigare brukades för att hugga huvudet av en brottsling utsätter denne för ett värre lidande än vad själva förlusten av livet innebär, medan lagen uttryckligen kräver att avrättningen skall ske ögonblickligen och med en enda gång; det finns många exempel på hur svårt det är att lyckas härmed. För att tillvägagångssättet skall vara absolut säkert måste det anlita oföränderliga mekaniska medel, vilkas kraft och verkan man kan bestämma ... Det är lätt att bygga en dylik maskin vars verkan är ofelbar; halshuggningen kommer att ske på ett ögonblick, i enlighet med den nya lagens krav. Om så anses nödvändigt behöver denna apparat inte väcka något uppseende och knappast ens uppmärksammas.17

Nästan utan att vidröra kroppen berövar giljotinen brottslingen livet, på samma sätt som fängelset berövar honom friheten eller böterna lägger beslag på hans ägodelar. Dess uppgift är inte att tilllämpa lagen på en verklig kropp, som kan känna smärta, utan på en juridisk individ, som bland andra rättigheter äger den att leva. Giljotinen skulle vara lika abstrakt som lagen själv.

Något av den plågsamma avrättningen fortlevde för all del en tid i Frankrike som en sorts överbyggnad till den strikta, rena halshuggningen. Fadermördare – och kungamördare som jämställdes med dem – fördes till schavotten höljda i en svart slöja; där högg man handen av dem, så sent som 1832. Därefter bevarade man bara den svarta slöjan. Så skedde vid Fieschis18 avrättning 1836: ”Han skall föras till avrättningsplatsen i skjorta, barfota och huvudet täckt av en svart slöja; han skall där uppvisas på schavotten inför allt folket medan en notarie läser dödsdomen, och han skall därefter omedelbart avrättas.” Man må komma ihåg Damiens avrättning. Observera att det sista tillägget till dödsstraffet var en svart slöja. Den dödsdömde skulle inte längre ses. Endast uppläsningen av domen på schavotten berättar om ett brott som inte bör ha något ansikte.19 Dess undangömmande är det sista spåret av de stora kvalfulla avrättningarnas skådespel: ett tygstycke för att dölja en kropp. När Benott, som var en tredubbel niding – han hade dräpt sin mor, han var homosexuell och även mördare – avrättades, var han den första föräldramördare som tack vare lagen slapp att få handen avhuggen:

Medan domen upplästes, stod han på schavotten; höljd i en stor vit svepning med ansiktet dolt bakom en svart slöja var föräldramördaren undandragen den tigande folkhopens blickar, och under den hemlighetsfulla, dystra klädseln var det enda livstecknet de ohyggliga tjut som snart tystades av bilan.20

I början av 1800-talet försvinner sålunda det stora skådespel som kroppsstraffet utgjorde; man skyggar för den torterade kroppen; iscensättningen av lidandet ingår inte längre i straffet. Den sobra bestraffningens tidevarv tar sin början. Man kan säga att de plågsamma straffen är avskaffade nästan överallt omkring 1830-1848. Ett så allmänt påstående är givetvis en sanning med modifikation. För det första ägde inte alla förändringar rum på en gång och på samma sätt. Det förekom eftersläpningar. England var, paradoxalt nog, ett av de Linder som visade sig mest motsträviga när det gällde att avskaffa tortyr: kanske berodde det på den engelska straffrättens mönsterbildande roll, genom införandet av juryförfarandet, den offentliga rätttegången och habeas-corpus-principen; förmodligen berodde det på att man inte ville avstå från stränga straff under de sociala oroligheter som utmärkte perioden 1780-1820. Romilly, Mackintosh och Fowell Buxton försökte länge förgäves att mildra den engelska lagstiftningrus många och tunga straff- detta ”ohyggliga slaktande” som Rossi sade. Lagens stränghet (åtminstone ifråga om straffhotet, ty tillämpningen var desto mer eftergiven ju mera orimlig lagen föreföll jurymedlemmarna) hade t o m ökat, eftersom Blackstone 1760 kunde räkna till 160 sorters brott belagda med dödsstraff i den engelska strafflagen, medan man 1819 kom upp till 223. Man borde egentligen också ta hänsyn till de allt snabbare framsteg och de bakslag omvandlingsprocessen omväxlande företedde under perioden 1760– 1840; till den hastighet med vilken reformen utbredde sig i vissa länder som Österrike, Ryssland eller Förenta Staterna och i Frankrike under den Konstituerande nationalförsamlingens tid21 och den tillbakagång som skedde under motrevolutionen i Europa och den stora sociala rädsla som präglade åren 1820-1848; till de mer eller mindre tillfälliga förändringar som undantagsdomstolarna och undantagslagstiftningen införde; till den snedvridning som inträdde mellan lagen och domstolarnas praxis (som långt ifrån alltid återspeglade lagstiftningen). Allt detta gör utvecklingen i övergången från 1700-talet till 1800-talet synnerligen oregelbunden.

Härtill kommer att även om omvandlingen till väsentlig del är ett fullbordat faktum omkring 1840 och om straffmekanismen då fungerar efter nya scheman, är själva processen långt ifrån avslutad. Minskningen av de plågsamma kroppsstraffen är en tendens som har sina rötter i den stora omvandlingen mellan 1760 och 1840, men den är inte fullbordad och man kan säga att det sätt varpå de kvalfulla avrättningarna ägde rum länge fortsatt att spöka i våra straffsystem och att det ännu fortsätter. En ny etik för det lagliga dödandet markerades av införandet av ett mekaniskt redskap för att åstadkomma en snabb och diskret död, nämligen giljotinen. Men under revolutionen omgavs den genast av en stor teatralisk ritual. Giljotinen fortsatte i flera år att utgöra ett skådespel. Man fick flytta ut den till stadsportarna, ersätta den öppna kärran med en täckvagn, snabbt skjuta ut den dödsdömde under fallbilan, organisera avrättningar i all hast vid omöjliga klockslag och till slut resa giljotinen innanför fängelsets murar och göra den otillgänglig för allmänheten (efter Weidmans avrättning 1939), stänga av de gator som leder till fängelset där schavotten är dold och där avrättningar äger rum i hemlighet (Buffets och Bontemps avrättning i Santé-fängelset 1972), åtala de vittnen som berättat vad som försiggått, allt detta för att avrättningen skulle upphöra att vara ett skådespel och för att den skulle förbli en sällsam hemlighet mellan rättvisan och den dömde. Man behöver bara nämna alla dessa försiktighetsmått for att inse att dödsstraffet i grunden ännu idag förblir ett skådespel, och man just därför känner sig tvungen att göra det till ett förbjudet skådespel.

Greppet om kroppen har inte heller släppt helt och hållet vid mitten av 1800-talet. Den kvalfulla avrättningen med dess teknik för att framkalla lidande utgör visserligen inte längre bestraffningens medelpunkt; denna inriktar sig nu på att åstadkomma förlusten av en rättighet eller en ägodel. Men ett straff som straffarbete eller t o m fängelse – enbart frihetsberövande – har aldrig fungerat utan att det medfört en viss utökning av straffet, som otvivelaktigt drabbar själva kroppen: minskade matransoner, avstängning från sexuell samvaro, hugg och slag, inspärrande i isoleringscell. Är detta en icke önskad ofrånkomlig följd av inspärrningen? I själva verket har fängelsestraffet, i sina tydligast uttalade dispositioner, alltid lämnat rum för ett visst mått av kroppsligt lidande. Den kritik som under första hälften av 1800-talet ofta riktades mot fängelsesystemet (att fängelset inte är en tillräcklig bestraffning: fångarna lider mindre av hunger och köld och av umbäranden överhuvudtaget än många fattiga och t o m arbetare) pekar på att ett postulat aldrig riktigt upphävts, nämligen att det är rättvist att den som har blivit dömd lider fysiskt mer än andra. Man har svårt att tänka sig ett straff utan tillägg av kroppsligt lidande. Hur skulle ett okroppsligt straff se ut? Avsikten att tillfoga fysisk plåga finns alltså kvar som en bottensats i det moderna straffväsendets mekanismer – en bottensats som man inte helt har kommit tillrätta med men som mer och mer sveps in i ett okroppsligt straffsystem.

***

Att straffen mildrats genom århundradena är ett av rättshistorikerna välkänt förhållande. Men man har länge betraktat det i dess helhet, som en kvantitativ företeelse: mindre grymhet, mindre lidande, mera mildhet, mera respekt, mera ”mänsklighet”. I själva verket åtföljs dessa förändringar av en förskjutning inom själva straffåtgärdens objekt. Minskad intensitet? Måhända. Men alldeles säkert ändrad målsättning.

Om de strängaste straffåtgärderna inte längre riktar sig mot kroppen, vad tar de då fasta på? Teoretikerna – som omkring 1760 inleder en period som ännu inte avslutats – har ett enkelt, nästan uppenbart svar på den frågan. Det tycks ligga i själva frågeställningen. Eftersom det inte längre är kroppen, måste det vara själen. Efter den vedergällning som går ut över kroppen måste det komma ett straff som verkar på djupet, som påverkar hjärtat, tanken, viljan, sinnelaget. Mably har en gång för alla formulerat principen: ”Måtte straffet, om jag så får uttrycka mig, drabba själen snarare än kroppen.”22

Detta är ett viktigt ögonblick. Straffskådespelets tidigare aktörer, kroppen och blodet, lämnar scenen. En ny gestalt gör maskerad sin entré. Ridån har gått ner för en bestämd sorts tragedi. Nu börjar en komedi, ett skuggspel, röster utan ansikte, opåtagliga begrepp. Nu måste straffrättens apparat få grepp om denna kroppslösa verklighet.

Är detta bara ett teoretiskt påstående, som dementeras i praktiken? Det vore förhastat att säga. Att straffa är i våra dagar förvisso inte bara det samma som att omvända en själ; men Mablys princip har inte bara förblivit en from önskan. Man kan följa dess verkningar genom hela det moderna straffväsendet.

För det första har det skiftat föremål. Jag menar inte därmed att man plötsligt har börjat bestraffa andra brott. För all del, definitionen på vad som är lagöverträdelser, deras hierarki efter allvarlighetsgrad, marginalen inom vilken det ryms ett visst överseende, vad som är tolererat i praktiken och det som är tillåtet enligt lagen – allt det har i stor utsträckning förändrats sedan två hundra år tillbaka; många handlingar som tidigare, i samband med ett visst utövande av religiös myndighet eller med en bestämd typ av ekonomiska förhållanden, gällde som brott har nu upphört att vara brottsliga; hädelse (blasfemi) är inte längre ett brott; smuggling och snatteri i hemmet betraktas delvis som mindre allvarligt. Men dessa förskjutningar är kanske inte det viktigaste: proportionerna mellan det som är tillåtet och det som är förbjudet har från det ena århundradet till det andra förblivit relativt konstanta. Däremot har ”brottets” föremål, det som i praktiken bestraffas, genomgått en djup förändring: det gäller egenskaperna hos det som är straffbart, dess natur eller på något sätt dess substans snarare än dess formella definition. I skydd bakom lagens relativa stabilitet har en hel serie av snabba och subtila avlösningar ägt rum. Under rubriken brott och lagöverträdelser dömer man alltjämt juridiska objekt som är definierade av lagtexten, men samtidigt domer man passioner, instinkter, anomalier, lyten, missanpassningar, verkningar av miljö eller arv; man dömer aggressioner men genom dem dömer man också aggressiviteten; våldtäkter men också perversioner; mord som samtidigt är uttryck för drifter och åtrå. På detta kan man svara att det inte är dem man dömer och att man enbart åberopar dem för att bättre kunna förklara de handlingar som skall dömas och för att avgöra hur pass mycket den ansvariges vilja deltog i brottet. Det är ett otillfredsställande svar. Ty det är verkligen dessa skuggor, som skymtar bakom fakta i målet, som döms och bestraffas. De döms indirekt genom de ”förmildrande omständigheter” som i domslutet inför inte bara ”omständigheterna” under vilka gärningen har ägt rum utan något helt annat som undandrar sig all juridisk kodifiering: kunskaperna om brottslingen, den värdering man gör av honom, det man kan veta om förhållandet mellan honom själv, hans förflutna och brottet, det man kan vänta sig av honom i framtiden. De döms också genom hela den uppsättning av begrepp som är i omlopp mellan läkarkonst och rättspraxis ända sedan 1800-talet (”monstren” från Georgets tid, de ”psykiska anomalierna” i Chaumiés cirkulär, de nutida experternas ”perversa” eller ”missanpassade”) och som under sken av att förklara en handling är ett sätt att rubricera en individ. De ådöms straff som säger sig inte bara ha till syfte att få delinkventen att ”önska att leva efter lagen och tjäna sitt uppehälle utan också att förse honom med medel att göra det”. De bestraffas genom den inre avvägningen av ett straff som visserligen drabbar ett brott men som kan förvandlas (förkortas eller förlängas) allt efter den dömdes beteende. De bestraffas också genom den uppsättning av ”säkerhetsåtgärder” som beledsagar straffet (förvisning, övervakning, straffrättsligt förmyndarskap, obligatorisk läkarvård) och som inte är avsedda att utgöra ett straff för överträdelsen utan att kontrollera individen, neutralisera den fara han utgör, förändra hans brottsliga böjelser och inte upphöra förrän denna förändring har ägt rum. Man åberopar inte brottslingens själ inför domstolen enbart för att förklara hans brott och för att införa den som ett led i det juridiska fastställandet av ansvaret. Om man åberopar den så emfatiskt, med en sådan strävan efter att förstå och en sådan ”vetenskaplig” omsorg, så är det för att döma den samtidigt med brottet och för att ta sig an den i bestraffningen. I hela den straffrättsliga ritualen, från förhören till domslutet och de sista efterverkningarna av straffet, införs sålunda ett antal objekt som inte bara utökar mängden av utan även upplöser sammanhanget mellan de juridiskt definierade och kodifierade objekten. Den psykiatriska expertisen och mera allmänt sett kriminalantropologin och kriminologins ständigt upprepade framställning finner där en av sina bestämda funktioner: genom att högtidligt inlemma förbrytelserna bland de objekt som kan göras till föremål för en vetenskaplig kunskap ger de den lagliga bestraffningens maskineri ett rättmätigt grepp inte bara om förbrytelserna utan också om individerna; ett grepp inte bara om vad de har gjort utan också om det de är, kommer att bli eller kan bli. Rättvisan har utsträckts till att omfatta även själen i ett skenbart begränsande och förklarande syfte men i själva verket har den lagt den under sig. I och med att de europeiska länderna för 150 eller 200 år sedan började införa nya straffsystem började domstolarna alltså undan för undan, men genom en utveckling som går mycket långt tillbaka i tiden, att döma något annat än brott, nämligen brottslingarnas ”själ”.

Och därmed har de börjat göra något annat än att döma. Eller, för att uttrycka det mera exakt, bland de bedömningar som ingår i domen har andra typer av värderingar smugit sig in och väsentligt förändrat reglerna för domens utformning. Ända sedan undersökningsproceduren långsamt och mödosamt utarbetats under medeltiden, bestod domen i att fastslå att ett brott hade begåtts, fastställa vem som var gärningsmannen och tillämpa lagen. Kännedom om förbrytelsen, kännedom om vem som var ansvarig och kännedom om lagen var de tre villkoren för ett på sanningen grundat domslut. Nu infinner sig under brottmålsförfarandet en helt annan sanningsfråga. Inte längre bara: ”Är fakta belagda och är de brottsliga?” utan också: ”Vad är detta våldsdåd eller detta mord för något? På vilken nivå, inom vilket område av verkligheten hör gärningen hemma? Är den resultatet av inbillningar, en psykotisk reaktion, ett vanvettsutbrott, en perversitet?” Inte längre: ”Vem har förövat den?” Utan: ”Hur skall man kunna ange den orsakskedja som framkallat den? Var hos gärningsmannen ligger själva roten? Instinkten, det omedvetna, miljön, arvet?” Inte längre bara: ”Vilket lagrum är tillämpligt på denna förbrytelse?” Utan: ”Vilken åtgärd är den lämpligaste? Hur skall man kunna förutse vederbörandes utveckling? Hur skall han säkrast bringas att bättra sig?” En hel uppsättning av värderande omdömen, diagnoser, prognoser, normativa bedömningar rörande brottslingen som individ ingår numera i uppbyggnaden av domslutet i ett brottmål. En ny sanning har genomträngt den som rättsmaskineriet tidigare krävde: en sanning som flätats samman med den förra och förvandlat fastställandet av den anklagades skuld till ett sällsamt vetenskapligt-juridiskt komplex. En talande vittnesbörd är det sätt varpå frågan om vansinnet utvecklats inom brottmålspraktiken. Enligt Code pénal, Napoleons lagsamling från 1810, ställdes frågan först i slutet av artikel 64. Där står det att det varken föreligger brott eller lagöverträdelse, om gärningsmannen vid handlingens förövande var vansinnig. Möjligheten att påvisa vansinne uteslöt alltså möjligheten att beteckna en gärning som brottslig: om gärningsmannen var galen, blev handlingen inte mindre allvarlig för det, och straffet skulle inte heller mildras; det var själva brottet som försvann. Det var alltså omöjligt att förklara någon på en gång brottslig och galen; ställdes diagnosen vansinne, kunde den inte införas i domslutet; den stoppade hela rättegångsproceduren och rättvisan miste sitt grepp om gärningsmannen. Det var inte bara undersökningen av den för vansinne misstänkte brottslingen utan även återverkningarna av denna undersökning som skulle hållas utanför och försiggå före domslutet. Under 1800-talet misstolkade emellertid domstolarna mycket snart innehållet i artikel 64. Trots liera domslut av kassationsdomstolen,23 som påminde om att vansinne varken kunde medföra en mildring av straffet eller ett frikännande, utan enbart ett nedläggande av målet, fortsatte de att i själva sina domslut ställa frågan huruvida vederbörande var tillräknelig eller ej. De godtog åsikten enligt vilken man kunde vara på en gång skyldig och galen; ju galnare man var, desto mindre skyldig var man; man var visserligen skyldig, men man borde spärras in och vårdas snarare än straffas; man kunde vara skyldig och samtidigt farlig på grund av uppenbar sinnessjukdom osv. För Code pénals synsätt var allt detta juridiska absurditeter. Men det var utgångspunkten för en utveckling som lagskipningen och t o m lagstiftningen skulle påskynda under de följande 150 åren; redan 1832 års reform, som införde de förmildrande omständigheterna, gav möjlighet att anpassa domslutet efter den grad av sjukdom eller halvt vansinne som kunde hållas för trolig. Och vanan att anlita psykiatrisk expertis i brottmål (allmänt förekommande vid cours d’assises men ibland också vid tribunal correctionnel24 gör att även om domslutet alltid formuleras som ett beslut om en laglig bestraffning, innebär det mer eller mindre outtalat ett omdöme om vad som är normalt, ett utpekande av orsaker, en uppskattning av eventuella förändringar, ett föregripande av delinkventens framtid. Allt detta är förfaranden om vilka det vore felaktigt att påstå att de utgör yttre förutsättningar för ett välgrundat domslut; de ingår som en integrerande del i den process enligt vilken domslutet utformas. Artikel 64 lastslog ursprungligen att vansinnet utplånade alla brott. Nu medför varje brott och t o m varje förseelse en möjlighet eller rent av en rättighet till legitim misstanke om att vansinne eller i varje fall anomali föreligger. Och domen som fäller eller frikänner fastslår inte bara en skuld, den är inte bara ett straffande lagligt beslut; den innebär en bedömning huruvida den åtalade är normal eller ej och lämnar tekniska föreskrifter rörande det sätt varpå vederbörande kanske kan göras normal. Domaren i våra dagar – antingen han är domare eller nämndeman – gör mycket mer än bara ”dömer”.

Han är inte heller ensam om att döma. Igenom hela den straffrättsliga proceduren och straffets verkställande myllrar det av anknutna instanser. Allt flera små extra domstolar och parallellt fungerande domare uppstår runt omkring själva domslutet psykiatriska experter och psykologer, domare och ämbetsmän som har i uppdrag att övervaka straffets verkställighet,25 uppfostrare, tjänstemän inom kriminalvården medverkar till att den rättsliga makten att bestraffa splittras. Man kan visserligen invända att ingen av dem verkligen är delaktig i rättigheten att avkunna dom; vissa har, efter domens avkunnande, bara rättigheten att verkställa ett straff som domstolen fastställt; andra – experterna – uppträder före domslutet enbart för att upplysa domarna och inte för att fälla någon dom. Men i och med att de straff och säkerhetsåtgärder som domstolen fastslår inte är absolut avgjorda, i och med att de kan förändras på vägen, i och med att man överlåter åt andra än dem som dömer överträdelserna att besluta om den skyldige ”förtjänar” att försättas halvt om halvt på fri fot eller få villkorlig dom, om dessa andra kan avbryta det straffrättsliga förmyndarskapet, så är det faktiskt den lagliga bestraffningens maskineri man överantvardar i deras händer och åt deras omdöme: de är visserligen bara anknutna domare, men trots allt domare. Hela den apparat som sedan åratal utvecklats kring straffets verkställighet och dess anpassning efter individen utökar antalet instanser som fattar ett rättsligt beslut och förlänger det långt bortanför själva domslutet. Vad de psykiatriska experterna beträffar kan de för all del påstå att de inte dömer. Men titta på de tre frågor dessa experter sedan franska justitieministeriets cirkulär 1958 har att besvara. Utgör den åklagade en samhällsrisk? Är han oemottaglig för ett rättsligt straff? Kan han botas eller återanpassas? Dessa frågor har ingenting med artikel 64 att göra eller med den åklagades eventuella vansinne i det ögonblick då gärningen förövades. Det är inga frågor om ”ansvar”. De rör sig bara om hur straffet skall tillämpas, om det är nödvändigt, nyttigt och eventuellt effektivt. De tillåter att i nätt och jämnt kodifierade termer ange om mentalsjukhus är bättre än fängelse, om man skall förutse långvarigt eller kortvarigt inspärrande, läkarvård eller säkerhetsåtgärder. Vilken uppgift fyller psykiatern i ett brottmål? Han är inte någon expert som avgör graden av ansvar, utan en rådgivare som talar om vilken sorts straff som skall utdömas, det är han som skall säga om den åklagade är ”farlig”, hur man skall skydda sig mot honom, hur man skall ingripa för att förändra honom och om det är bäst att bestraffa eller att vårda. I tidernas begynnelse var psykiaterns uppgift att lämna ”sanna” uppgifter om hur pass ”fri” lagöverträdaren var då han begick sin gärning; hans uppgift är numera att föreslå en ordination på vad man skulle kunna kalla en ”medicinsk-juridisk behandling”

Låt oss sammanfatta: ända sedan det nya straffsystemet – det som fått sin definition i de stora lagsamlingarna under 1700- och 1800-talen – trätt i kraft, har domstolarna genom en sammanlagd utveckling kommit därhän att de dömer någonting annat än brott; de har drivits att i sina domslut göra något annat än att döma; och domarmakten har till en del överförts på andra instanser än dem som är satta att döma lagöverträdelserna. Hela straffproceduren har belastats med utomjuridiska element och personer. Man kan säga att det inte ligger något märkvärdigt i det, utan att det ligger i rätttvisans öde att undan för undan suga upp främmande element. Men det finns en sak som är sällsam i det moderna brottmålsförfarandet: om det inom sig upptar så många utom juridiska element, så är det inte för att kvalificera dem juridiskt och undan för undan integrera dem i den strikta makten att bestraffa: det är tvärtom för att kunna få dem att fungera inom själva straffproceduren som icke juridiska element; det är för att undvika att denna procedur förblir en enbart laglig bestraffning; det är för att befria domaren från ansvaret att vara den som skenbart bestraffar: ”Givetvis avkunnar vi en dom, men även om den framkallas av ett brott ser ni ju att den för oss fungerar som ett sätt att behandla en brottsling; vi bestraffar men det är ett sätt att säga att vi vill uppnå en förbättring.” Rätttskipningen i brottmål fungerar och berättigas i våra dagar enbart tack vare detta ständiga åberopande av något annat än sig själv, tack vare att den oupphörligen infogas i icke-juridiska system. Den måste hela tiden kvalificeras på nytt av ett vetande.

Bakom utvecklingen mot allt mildare straff kan man alltså spåra en förskjutning av den punkt på vilken de inriktas; och bakom denna förskjutning, ett helt fält av nya objekt, en helt ny ordning för att uppnå sanningen och en massa roller som tidigare inte fanns inom straffrättsväsendet. Ett vetande uppstår, tekniker och ”vetenskapliga” framställningar utbildas, som flätas samman med utövandet av makten att bestraffa.

Denna boks syfte är att utarbeta den moderna själens och den nya domarmaktens samfällda historia; att upprätta en genealogi för det nuvarande vetenskapligt-juridiska komplex som makten att bestraffa stöder sig på, som den finner sitt berättigande och sina regler i och inom vilket det brer ut sin verkningar och döljer sin omåttliga sällsamhet.

Men utifrån vilken plats kan man skriva denna historia om den moderna själen inför rätta? Om man stannar vid rättsreglerna eller brottmålsprocedurerna löper man risken att se ett massivt, yttre, orubbligt och avgörande faktum framhäva en förändring av de kollektiva känslorna, ett framsteg för humanismen, eller en utveckling av de humanistiska vetenskaperna. Om man som Durkheim26 bara studerar de allmänna sociala formerna, löper man risken att som princip för straffens mildring utpeka individualiseringsprocesser, som snarare är en följd av de nya makttaktikerna och bland dem de nya straffmekanismerna. Den här föreliggande undersökningen följer fyra allmänna regler.

1. Att inte koncentrera undersökningen av straffmekanismerna enbart på deras ”repressiva” verkningar, enbart på deras egenskap av ”bestraffningar”, utan återinsätta dem i hela den serie av positiva verkningar som de kan ge upphov till, även om de vid en första anblick ter sig marginella. Att alltså ta straffet som en sammansatt social funktion.

2. Att inte analysera bestraffningsmetoderna som enkla följder av rättsregler eller som tecken på vissa sociala strukturer, utan som tekniker vilkas specifika egenskaper utvecklas inom det mera allmänna område som utgörs av andra metoder för maktutövning. Att betrakta straffen ur den politiska taktikens synvinkel.

3. Att inte behandla straffrättens och de humanistiska vetenskapernas historia som två skilda serier, som när de blandas skulle utöva en störande eller nyttig inverkan – vilket man nu föredrar antingen den ena på den andra eller på varandra, utan istället försöka utröna om de inte äger en gemensam härkomst och om de inte båda är underkastade en ”epistemologisk-juridisk” utformningsprocess, kort sagt, att göra maktens teknologi till den princip som bestämmer såväl straffväsendets humanisering som kunskapen om människan.

4. Att undersöka om det förhållande att själen gör sin entré inom straffrättssystemet och att ett helt ”vetenskapligt” vetande därmed också införlivas i domstolsarbetet inte är resultatet av en förändring i det sätt varpå själva kroppen innesluts av maktförhållandena.

Kort sagt: att försöka studera straffmetodernas förvandling utifrån en kroppens politiska teknologi, ur vilken man skulle kunna utläsa den historia som är gemensam för maktförhållandena och förhållandena till objekten. Så att man genom en analys av de milda straffen, betraktade som ett led i en maktteknik, skulle kunna förstå hur utvecklingen har kunnat leda till att inte bara brottet utan också människan, själen, den normala eller onormala individen blivit objekt for det straffrättsliga ingripandet och samtidigt uppfatta på vad sätt ett specifikt tvångssystem kunnat göra människan till objekt för vetande inom en framställning med ”vetenskaplig” status.

Men jag har inte anspråk på att vara den första som arbetat i denna riktning.27

***

I Rusches och Kirchheimers stora bok28 kan man finna ett antal väsentliga hållpunkter. Först bör man befria sig från illusionen att straffet framför allt (om inte uteslutande) är ett sätt att undertrycka brott och att det i denna roll, alltefter de sociala formerna, de politiska systemen eller trossystemen, kan vara strängt eller överseende, inriktat på att låta den skyldige sona sitt brott eller på att erhålla gottgörelse för den skada som vållats, på att åtala individerna eller utreda det kollektiva ansvaret. Man bör snarare analysera de ”konkreta bestraffningssystemen”, studera dem som sociala företeelser som varken samhällets rent juridiska uppbyggnad eller dess grundläggande etiska val kan förklara; betrakta dem inom det område där de fungerar och där det inte enbart gäller att bestraffa brottet; visa att de bestraffande åtgärderna inte bara är ”negativa” mekanismer, som tillåter att undertrycka, hindra, utesluta och avskaffa, utan att de är förbundna med en hel serie av positiva och nyttiga verkningar som de har till uppgift att främja (och i den meningen kan man säga att om de lagfästa straffen har tillkommit för att bestraffa lagöverträdelserna, så har definitionen på lagöverträdelserna och deras beivrande tillkommit för att hålla straffmekanismerna och deras funktioner igång). Rusche och Kirchheimer har fullföljt denna tankegång och förbundit de olika straffsystemen med de produktionssystem inom vilka de är verksamma: inom en ekonomi grundad på slavarbete skulle straffmekanismerna sålunda ha till uppgift att tillföra ett tillskott av arbetskraft – och att frambringa ”civila” slavar vid sidan om dem som erhålls genom krigståg eller handel; under feodaltiden, då myntväsen och produktion är föga utvecklade, skulle man iaktta en plötslig ökning av antalet kroppsstraff– eftersom kroppen i de flesta fall var den enda tillgängliga ägodelen; och i samband med marknadsekonomin skulle så straffarbetet, korrektionsanstalterna (fattigstugan, spinnhuset och tukthuset), arbetstvånget och fabrikerna som begagnar fångar som arbetskraft uppträda. Men eftersom det industriella produktionssystemet förutsätter en fri arbetsmarknad, skulle straffarbetets andel i straffmekanismerna därefter ha minskat under 1800-talet för att ersättas av fängelsestraff med uppfostrande syfte.

Det finns säkert en hel del att invända mot det strikta samband Rusche och Kirchheimer anser sig kunna urskilja. Men man kan förmodligen ta fasta på den genomgående tanke som hävdar att straffsystemen i våra dagars samhälle bör ses inom ramen för en viss kroppens ”nationalekonomi”: även om man inte tillgriper våldsamma eller blodiga straff, även när man använder ”milda” metoder som fängelse eller korrektionsanstalt, rör det sig hela tiden om kroppen – kroppen och kroppskrafterna, hur man skall dra nytta av dem, hur pass följsamma de är, hur de skall fördelas och hur man skall göra sig till herre över dem. Det är alldeles säkert befogat att skriva straffets historia mot bakgrund av moralbegreppen eller de juridiska strukturerna. Men kan man skriva den mot bakgrund av kroppens historia från det ögonblick då straffet utger sig för att enbart inrikta sig på brottslingarnas hemliga själ?

Historikerna har redan för länge sedan tagit itu med kroppens historia. De har studerat den inom ramen för en historisk demografi eller en historisk patologi. De har föreställt sig den som säte för behov och lustar, som den plats där fysiologiska processer och ämnesomsättningar äger rum, som måltavla för virus eller mikrober: de har visat i vilken grad de historiska förloppen spelar in i vad som kunde betraktas som existensens rent biologiska grundvalar; och vilken plats man inom samhällenas historia måste tillmäta biologiska ”händelser”, t ex spridningen av baciller eller den ökade livslängden.29 Men kroppen är också direkt inlemmad i ett politiskt kraftfält; maktförhållandena äger ett direkt grepp om den; de omger den, etiketterar den, dresserar den, plågar den, tvingar den att arbeta, att delta i ceremonier, att avge vissa tecken. Denna politiska inringning av kroppen är med invecklade, ömsesidiga relationer knuten till dess ekonomiska utnyttjande. Det är till stor del i sin egenskap av produktionskraft som kroppen är utrustad med makt-förbindelser och härskarmöjligheter. Men å andra sidan kan den inte konstitueras som arbetskraft om den inte är införlivad i ett tvångssystem (där man också behöver ett politiskt instrument som är noga anpassat, uträknat och utnyttjat). Kroppen blir inte någon användbar kraft förrän när den är på en gång produktiv och beroende. Detta underkuvande sker inte enbart genom antingen våld eller ideologi. Det kan mycket väl vara direkt, fysiskt, spela ut krafterna mot varandra, inriktas på rent materiella förhållanden utan att därför innebära något våld. Det kan vara noga uträknat, organiserat och tekniskt genomtänkt, det kan vara subtilt och varken begagna vapen eller terror, och ändå förbli fysiskt. Det finns med andra ord ett ”vetande” om kroppen som inte exakt motsvarar vetenskapen om hur den fungerar och ett sätt att behärska kroppens krafter som är mer än förmågan att betvinga dem: detta vetande och denna behärskning utgör vad man skulle kunna kalla en politisk teknologi. Det är för all del en oklar teknologi, som sällan formuleras i sammanhängande, systematiska framställningar; den består ofta av litet av varje; den begagnar ett osammanhängande antal instrument och tillvägagångssätt. Trots de sammanhängande resultaten är den oftast bara en uppsättning instrument av alla möjliga former. Dessutom kan man inte säga att den hör hemma vare sig i en viss sorts institutioner eller i ett statligt maskineri. Bägge anlitar denna teknologi. De begagnar sig av vissa av dess tillvägagångssätt, uppvärderar eller påbjuder dem. Men själv befinner den sig, med sina mekanismer och sina verkningar, på en helt annan nivå. Det rör sig på sätt och vis om en maktens mikrofysik som utnyttjas av organisationerna och institutionerna men vars giltighetsområde på något sätt befinner sig mellan det där dessa stora organisationer fungerar och själva de materiella kropparna och deras krafter.

Studiet av denna mikrofysik förutsätter emellertid att makten som utövas inom den inte uppfattas som en egenskap eller en egendom utan som en strategi och att man inte utgår från att det herravälde den leder till är något man ”lägger beslag på” utan är resultatet av mått och steg, manövrer, taktiska grepp, tekniker och mekanismer; att man i denna makt urskiljer ett nät av ständigt spända, ständigt aktiva relationer, snarare än ett privilegium som man skulle kunna inneha; att man snarare jämför den med en ständig kamp än med ett kontrakt som reglerar en överlåtelse eller med erövringen av ett område. Man måste kort sagt inse att denna makt är något man utövar snarare än besitter, att den inte är ett av den härskande klassen erövrat eller bevarat ”privilegium”, utan den samfällda verkan av dess strategiska positioner – en verkan som kommer till synes i de underlydandes ställning och som denna ibland bidrar att förlänga. A andra sidan tillämpas inte denna makt utan vidare, som ett tvång eller ett förbud, gentemot dem ”som inte har den”. Den omger dem, den sprids genom dem, den stöder sig på dem, liksom de själva i sin kamp mot makten i sin tur tar spjärn mot de grepp den har om dem. Detta innebär att dessa relationer sträcker sig djupt ner i samhällslagren och att de inte är lokaliserade till förbindelserna mellan stat och medborgare eller till klasskillnaderna och att de inte nöjer sig med att på individernas, kropparnas, gesternas och beteendenas plan återspegla lagens eller styrelsesättets allmänna utformning. De artikuleras mycket riktigt genom en serie invecklade kugghjul utifrån denna lagens eller styrelsesättets utformning, men de varken liknar eller motsvarar den, de har en egen, specifik mekanism och en egen, specifik utformning. Dessa relationer är slutligen inte entydiga, de definierar otaliga punkter där kraftmätningar kan äga rum, en mängd oroshärdar som var och en innebär risker för konflikter, strider och för en åtminstone tillfällig omkastning av styrkeförhållandet. Omstörtandet av dessa ”mikromakter” lyder sålunda inte under lagen allt eller intet; det är ingenting som åstadkommes en gång för alla genom att man inför en ny kontroll över samhällsorganisationerna, får institutionerna att fungera på ett nytt sätt eller förstör dem; i gengäld kan ingen sådan tillfällig, lokal omstörtning ingå i historien annat än genom de verkningar den framkallar i hela det nätverk den är omsluten av.

Kanske bör man avstå från hela den tradition som låter oss tro att det inte kan finnas något vetande annat än när alla maktrelationer är upphävda och att vetandet inte kan utvecklas annat än befriat från maktens befallningar, krav och intressen. Kanske bör man avstå från att tro att makten gör den maktägande galen och att ett av villkoren för att erövra vetande består i att avstå från makten. Man bör snarare medge att makten producerar vetande (och inte bara gynnar vetandet därför att det gagnar den eller tillämpar vetandet därför att det är nyttigt); att makt och vetande direkt förutsätter varandra; att det inte finns något maktförhållande utan att ett därmed sammanhängande område av vetande skapas och att det inte heller finns något vetande som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande. Detta samband mellan makt och vetande bör alltså inte analyseras utifrån ett kunskapssubjekt som kan vara antingen fritt eller icke fritt i förhållande till maktsystemet. Man bör tvärtom betrakta subjektet, liksom de objekt som görs till föremål för kunskap och kunskapens former som verkningar av det grundläggande sambandet mellan makt och kunskap och dess historiska förvandlingar. Kort sagt, det är inte kunskapssubjektets verksamhet som alstrar ett vetande som tjänar eller undandrar sig makten, utan föreningen makt–vetande, de processer och stridigheter den genomgår och av vilka den består, som avgör kunskapens former och möjliga områden.

Att analysera hur kroppen omsluts av politiken och maktens mikrofysik förutsätter att man – vad makten beträffar – avstår från motsättningen våldsideologi, från ägandets metafor, kontraktsmodellen eller erövringsmodellen; och, vad vetandet beträffar, att man avstår från att skilja mellan det som är ”egennyttigt” och det som är ”oegennyttigt”, från kunskapens modell och subjektets överhöghet. Om man gav termen en annan mening än den Petty och hans samtida på 1600-talet gav den, skulle man kunna drömma om en politisk ”anatomi”. Därmed skulle man inte avse någon undersökning av en stat betraktad som en ”kropp” (med dess beståndsdelar, tillgångar och krafter), och inte heller någon undersökning av kroppen och dess närmaste omgivning, uppfattade som en liten stat. Man skulle där behandla den ”politiska kroppen” som föreningen av materiella beståndsdelar och tekniker som tjänar som vapen, som etapper, kommunikationsvägar och stödpunkter för makt- och vetanderelationer som omringar människornas kroppar och underkuvar dem genom att göra dem till föremål för ett vetande.

Det gäller att återinpassa bestraffningsteknikerna – antingen de bemäktigar sig kropparna i tortyrens ritual eller de vänder sig till själen – i denna den politiska kroppens historia; att betrakta de olika sätt varpå brottslingarna bestraffas mindre som en följd av juridiska teorier än som kapitel av den politiska anatomin.

Kantorowitz30 har gjort en utmärkt analys av ”kungens kropp”: en dubbel kropp enligt den juridiska teologi som utarbetades under medeltiden, eftersom den förutom den övergående kroppen som föds och dör omfattar en annan kropp som förblir genom tiderna och fortlever som den fysiska och dock orörbara bäraren av kungadömet: kring denna dualitet, som ursprungligen var nära besläktad med den kristologiska modellen, organiseras en ikonografi, en politisk teori om monarkin, juridiska mekanismer som på en gång särskiljer och förbinder kungens person och Kronans krav samt en hel ritual vars höjdpunkter utgörs av kröningen, begravningen och underdånighetsbetygelserna. Man skulle kunna tänka sig att placera den dömdes kropp vid motsatt pol; den har också sin juridiska status, den ger också upphov till ett ceremoniel och kräver en hel teoretisk framställning, inte för att rättfärdiga den ”större makt” som sammanhänger med kungens person, utan för att kodifiera den ”mindre makt” som stämplar dem som underkastas ett straff. I det politiska områdets mörkaste del utgör den dömde en symmetrisk och omvänd bild av kungen. Man borde analysera det som man för att hedra Kantorowitz skulle kunna kalla ”den dömdes mindre kropp”.

Om den större mängd makt som återfinns på kungens sida framkallar en dubblering av hans kropp, har då inte det överskott av makt som utövas på den dömdes undergivna kropp framkallat en annan typ av dubblering? En okroppslig dubbelgångare, en ”själ” som Mably sade. Den straffande maktens ”mikrofysiska” historia skulle i så fall utgöra en den moderna ”själens” genealogi eller en del av en sådan genealogi. Hellre än att i denna själ urskilja de återupplivade resterna av en ideologi skulle man i den urskilja det aktuella korrelatet till en viss teknologi för makten över kropparna. Man borde i så fall inte säga att själen är en illusion eller resultatet av en ideologi, utan att den finns, att den äger en verklighet, att den ständigt produceras på nytt inuti, omkring och på ytan av kroppen av den makt som utövas på dem som bestraffas – och mera allmänt på alla dem som övervakas, dresseras, uppfostras, dårar, barn, skolbarn och koloniserade folkslag, dem som man fjättrar vid en produktionsapparat och som man kontrollerar hela livet igenom. Det är en själ som är en historisk verklighet och som till skillnad från den själ som representeras av den kristna teologin inte är född i synd och värd att bestraffas, utan snarare föds ur bestraffningens, övervakningens, tuktans och tvångets processer. Denna verkliga, okroppsliga själ är inte någon substans; den är det element där verkningarna av en viss typ av makt och referensen till ett vetande artikuleras i förhållande till varandra, kuggverket som tillåter maktförhållandena att ge upphov till ett möjligt vetande och åt vetandet att förlänga och förstärka maktens verkningar. På denna referensverklighet har man grundat olika begrepp och avgränsat olika områden för analys: psyke, subjektivitet, personlighet, medvetande o s v; på den har man byggt upp tekniker och vetenskapliga framställningar; utifrån den har man hävdat humanismens moraliska krav. Men man bör inte låta sig vilseledas: själen, denna teologernas illusion, har inte ersatts med en verklig människa som kan göras till föremål för vetande, filosofiska reflektioner och tekniska ingrepp. Människan som det talas om och som man uppmanar oss att befria är redan i sig själv resultatet av ett beroende som sträcker sig mycket djupare än hon själv. Hon bebos av en ”själ” som ger henne existens och som själv är en bricka i det herravälde makten utövar över kroppen. Själen är på en gång verkan av och redskapet för en politisk anatomi; själen är kroppens fängelse.

***

Att bestraffningarna i allmänhet och fängelset i synnerhet är avhängiga av kroppens politiska teknologi är det kanske mindre historien än nuet som har lärt mig. Under de senaste åren har uppror brutit ut i fängelser litet varstans. Syftet, parollerna och förloppen har tett sig tämligen paradoxala. Det har varit revolter mot en fysisk misär som har existerat i mer än ett århundrade: mot kylan, mot den kvävande anhopningen av fångar, mot de ålderstigna murarna, mot hungern, mot misshandeln. Men det har också förekommit uppror mot mönsterfängelser, mot utdelning av lugnande medel, mot isolering, mot sjukvård och undervisning. Har revolterna enbart haft materiella syften? Har de motsagt sig själva genom att på en gång rikta sig mot förfallet och mot komforten, mot väktarna och psykiatrerna? Faktum är att det i samtliga fall har gällt kropparna och materiella företeelser. Så har det varit i alla de otaliga framställningar som fängelset har givit upphov till sedan början av 1800-talet. Det som har legat till grund för dessa framställningar och dessa revolter, det man har kommit ihåg och det man har angripit har just varit dessa små, oändligt små materiella frågor. Det står var och en fritt att betrakta allt detta som oöverlagda yrkanden eller att bakom dem misstänka främmande strategier. Det har dock faktiskt rört sig om en revolt, på kropparnas nivå, mot själva fängelsets kropp. Det som har ifrågasatts har inte varit fängelsets alltför råa eller alltför sterila, alltför rudimentära eller alltför fulländade ram, det har varit själva det materiella fängelset i dess egenskap av maktens instrument och bärare. Det har varit teknologin som makten över kropparna har begagnat och som ”själens” teknologi – uppfostrarnas, psykologernas och psykiatrernas teknologi – varken lyckats dölja eller uppväga av den enkla anledningen att den själv bara är ett av dess verktyg. Det är detta fängelses historia jag skulle vilja skriva; med alla de olika former för politisk inringning som det samlar inom sin slutna arkitektur. Som en anakronism? Inte om man därmed menar att skriva det förflutnas historia med nuets termer. Däremot om man med det avser att skriva nuets historia.31

3. Fängelsesystemet

Om man bad mig fastställa den tidpunkt då fängelsesystemet är färdigutvecklat, skulle jag inte välja 1810 och Napoleons strafflag, inte ens 1844 och den lag som införde cellstraffet; jag skulle kanske inte heller välja 1838, fastän Charles Lucas, Moreau-Christophe och Faucher gav ut sina böcker med förslag till fängelsereform det året. Jag skulle välja den 22 januari 1840, då ”kolonin” i Mettray officiellt öppnade sina portar.1 Eller kanske ännu hellre den ärofulla dag, som ingen almanacka påminner om, då ett barn på sin dödsbädd sade: ”Så synd att behöva lämna kolonin så snart.”2 Det är det första fängelsehelgonets död. Många andra helgon har förmodligen kommit efter honom, om det stämmer att kolonins fångar för att prisa den nya bestraffningspolitiken brukade säga: ”Vi skulle föredra att bli slagna, men cellen är bättre för oss.”

Varför Mettray? Därför att man där möter disciplinen i dess mest intensiva utformning, därför att det är modellen där alla beteendets tvångsteknologier koncentreras. Det är på en gång ”ett kloster och ett fängelse, en skola och ett regemente”. De små, starkt hierarkiserade grupper mellan vilka fångarna är uppdelade hänför sig till fem modeller samtidigt: familjen (varje grupp utgör en ”familj” bestående av ”bröder” och två ”äldre bröder”); armén (varje familj står under kommando av en chef och är uppdelad i två sektioner, som lyder under varsin sekondchef, varje fånge bär ett nummer och skall lära sig att följa de grundläggande militära övningarna, en renlighetsmönstring äger rum varje dag, klädesmönstring varje vecka, upprop sker tre gånger om dagen); verkstaden, med chefer och verkmästare som dirigerar och övervakar arbetet samt lär upp de yngre; skolan (en och en halv timmes lektioner om dagen; undervisningen meddelas av läraren och sekondcheferna); och till slut domstolen: varje dag äger ”rättskipning” rum i samlingssalen: ”Minsta olydnad bestraffas, och det bästa sättet att undvika att allvarligare förbrytelser äger rum är att strängt straffa de minsta förseelser: i Mettray räcker det med att ha sagt ett ord för mycket för att bli bestraffad”; det främsta straffet är inspärrning i cell, ty ”isoleringen är det bästa sättet att inverka på barnens moral; det är framför allt där som religionens röst, även om den aldrig talat till deras hjärtan, återerövrar hela sitt grepp om känslorna.”3 Hela denna institution, som är avsedd att befinna sig i utkanten av straffsystemet och som just precis skapats för att inte vara ett fängelse, når sitt högsta uttryck i en cell, på vars väggar det står målat i svarta bokstäver: ”Gud ser dig.”

När olika modeller på detta sätt läggs över varandra, blir det möjligt att avgränsa ”dressyrfunktionen” inom det som är specifikt för den. Cheferna och sekondcheferna på Mettray skall varken vara helt och hållet domare eller arbetsledare eller underofficerare eller ”föräldrar” utan litet av alltsammans, enligt en form for ingripande som är specifik. De är på något sätt beteendets tekniker: uppförandets ingenjörer, individualitetens ortopeder. De har till uppgift att frambringa kroppar som är både undergivna och dugliga: de kontrollerar den nio eller tio timmar långa arbetsdagen (hantverk eller jordbruk); de leder paraderna, de fysiska övningarna, plutonskolan, de svarar för uppstigning och sänggående, för marscherandet till trumpet eller visselpipa; de leder gymnastiken;4 de kontrollerar renligheten, övervakar baden. Det är en dressyr som åtföljs av en oavbruten observation; fångarnas dagliga uppförande begagnas för uppsamlandet av ett vetande; detta vetande organiseras så att det blir ett ständigt instrument för bedömning:

När barnen anländer till kolonin, verkställer man en sorts förhör för att göra sig en uppfattning om deras bakgrund och deras familjeförhållanden, ta reda på vilken förseelse som föranlett rättegången och alla de förbrytelser som ingår i deras korta och ofta sorgliga existens. Dessa upplysningar antecknas i en liggare, där man undan för undan för upp allt som rör varje särskild intern, hans vistelse på kolonin och den anställning han fått när han lämnade den.5

Modelleringen av kroppen lämnar upplysningar om individen, inlärandet av olika tekniska kunskaper alstrar vissa beteendemönster och förvärvandet av färdigheter flätas samman med upprättandet av vissa maktförhållanden; man utbildar goda, starka och skickliga jordbrukare; inom ramen för själva detta arbete framställer man, under förutsättning att det är tekniskt kontrollerat, undergivna individer samtidigt som man om dem samlar ett vetande man kan lita på. Denna disciplinära, på kroppen inriktade teknik, leder till en dubbel effekt: å ena sidan en ”själ”, om vilken man bör förvärva en viss kunskap, och en underkastelse som bör bibehållas. Ett resultat bekräftar effektiviteten i detta dressyrarbete: när ”revolutionsfebern lidelsefullt sysselsatte allas fantasi” år 1848, då skolorna i Angers, La Flèche, Alfort, ja, till och med gymnasierna gjorde uppror, förblev internerna på Mettray lugnare än någonsin.”6

Vad som framför allt gör Mettray så exemplariskt är specificiteten hos det dressyrarbete man kan iaktta där. Det gränsar till andra kontrollsystem och hämtar stöd hos dem: medicin, undervisning, religiös handledning. Men det sammanfaller absolut inte med dem. Inte heller med administrationen i egentlig bemärkelse. Chefer eller sekondchefer, monitörer eller arbetsledare, alla ledare måste leva tillsammans med internerna; de är ”nästan lika tarvligt” klädda som de; de lämnar dem praktiskt taget aldrig, utan övervakar dem dag och natt; de bildar bland dem ett nätverk som håller dem under ständig observation. För att utbilda dem har en specialiserad skola inrättats inom själva kolonin. Det väsentliga i dess program består i att lära upp de blivande ledarna på samma sätt och utsätta dem för samma tvång som internerna: ”de var i sin egenskap av elever underkastade den disciplin de som lärare längre fram skulle tillämpa”. Man undervisar dem i konsten att utöva ett maktförhållande. Det är det första lärarseminariet inriktat på ren disciplin: ”förbättringen” utgör där inte bara ett projekt, som åberopar ”humaniteten” eller grundar sig på ”vetenskapen”, utan en teknik som man lär sig, som förmedlas och som lyder under generella normer. Det praktiska förfarande som med tvång normaliserar de odisciplinerades eller de farligas beteende kan i sin tur, om det perfektioneras tekniskt och tänks igenom ”rationellt”, ”normaliseras”. Den disciplinära tekniken blir en ”disciplin” som även den har sin skola.

Det råkar vara så att de som skriver de humanistiska vetenskapernas historia anser att det var vid denna tid en psykologisk vetenskap uppstod. Ernst Heinrich Weber lär ha börjat hantera sin lilla passare för att mäta förnimmelserna just under dessa år. Vad som händer i Mettray (och i andra europeiska länder litet tidigare eller litet senare) är givetvis av annan art. Det är en ny typ av kontroll – som ger både kunskap och makt – av sådana individer som gör motstånd mot den disciplinära normaliseringen, som stiger fram eller rättare sagt specificeras institutionellt. Och dock är uppträdandet av dessa disciplinens, normalitetens och underkuvandets yrkesmän lika betydelsefullt för psykologins födelse och utveckling som införseln av ett mått för särskillnadströsklar. Man kan för all del säga att den kvantitativa beräkningen av de sensoriska gensvaren åtminstone kunde åberopa den gryende fysiologins prestige och att den därför förtjänar att ingå i kunskapernas historia. Men normalitetskontrollerna var kraftigt inramande av en medicin och en psykiatri som försåg dem med en ”vetenskaplig” form; de kunde stödja sig på en rättsapparat som direkt eller indirekt stod till tjänst med en rättslig förankring. I hägnet av dessa två betydande förmyndarskap – och samtidigt som en sorts länk eller bytesplats dem emellan – har en genomtänkt normbevarande teknik utvecklats ända till våra dagar. Dess specifika, institutionella stödjepunkter har mångfaldigats sedan den lilla skolan i Mettray grundades. Deras apparatur har ökat i kvantitet och utbredning; deras band med sjukhusen, skolorna, offentliga myndigheter och enskilda företag har mångfaldigats; deras tjänstemän har ökat i antal, makt och kvalifikation; disciplinlöshetens ingenjörer har ynglat av sig. I vad gäller normaliseringen av den normaliserande makten och inrättandet av en kombination av makt och vetande som behärskar individerna har Mettray och dess skola bildat epok.

***

Men varför har jag valt att utpeka just detta ögonblick som det då det utformas en viss bestraffningskonst, som är ungefär densamma som vi begagnar än idag? Just därför att detta val är en aning ”orättvist”. Därför att det inplacerar ”slutet” på utvecklingsprocessen i straffrättens utkanter. Därför att Mettray är ett fängelse, utan att vara det. Det är ett fängelse eftersom man där förvarade ungdomsbrottslingar som hade dömts av domstolarna; samtidigt är det något annat, eftersom man där spärrade in de minderåriga som hade åtalats men frikänts enligt paragraf 66 i strafflagen, samt internatskoleelever, som, liksom på 1700-talet förblev inspärrade där i kraft av den rätt att tukta sina barn som tillerkännes fadern. Mettray är en bestraffande mönsteranstalt på gränsen till straffsystemet i dess strikta bemärkelse. Det är den mest berömda av en rad institutioner som långt utanför straffrättens gränser har bildat vad man skulle kunna kalla fängelsearkipelagen.

I de allmänna principer (eller stora riktlinjer) som först fastställts, i de stora lagsamlingarna och i den senare lagstiftningen hade det dock uttryckligen sagts: inget fängelse ”utanför lagen”, inget fängsligt förvar som inte beslutats av en kompetent, rättslig institution, nu skall det vara slut på alla dessa godtyckliga och omfattande inspärrningar. Själva den utomrättsliga inspärrningens princip övergavs emellertid aldrig i praktiken.7 Och även om den klassicistiska tidens inspärrningsapparat delvis (men bara delvis) monterades ner, sattes den på nytt i funktion, ändrades och utvecklades på vissa punkter. Men det som är ännu viktigare är att den via fängelset förenades med å ena sidan de lagliga straffen och å andra sidan de disciplinära mekanismerna så att det hela kom att bilda en enhet. Gränserna mellan inspärrning, rättsliga straff och disciplininstitutionerna som redan under den klassicistiska tiden var svåra att utskilja, tenderar att helt utplånas så att det istället uppstår ett väldigt, sammanhängande fängelse som utbreder korrektionstekniken till de mest oskyldiga former av disciplin, överför de disciplinära normerna ända in i straffsystemets hjärta och som låter kriminaliseringens hot sväva över minsta lilla laglöshet, minsta oregelbundenhet, avvikelse eller anomali. Ett varierat fångstnät, omfattande såväl kompakta institutioner som fragmentariska och suddiga metoder har övertagit den klassicistiska tidsålderns godtyckliga, omfattande och illa integrerade inspärrning.

Det är inte tal om att här rekonstruera hela det nät som bildar fängelsets först näraliggande, därefter alltmera avlägsna omgivning. Det räcker med några hållpunkter för att man skall kunna uppskatta dess omfattning och några data för att man skall kunna uppfatta hur snabbt det kom till.

Där fanns avdelningar för jordbruk vid centralfängelserna (det första exemplet är Gaillon 1824; följt av Fontevrault, Les Douaires, Le Boulard); det fanns kolonier för fattiga, övergivna eller kringströvande barn (Petit-Bourg 1840, Ostwald 1842); det fanns upptagningshem och barmhärtighetsanstalter för fallna kvinnor ”som ryggar tillbaka inför tanken att återvända till ett sedeslöst liv”, för ”de stackars oskyldiga flickor som moderns lösaktighet utsätter för en förtidig perversitet” eller unga, fattiga flickor som man finner vid sjukhusens portar eller framför hus där man hyr ut möblerade rum. Det fanns korrektionskolonierna av den typ som förutskickades av 1850 års lag: de minderåriga, antingen de blivit frikända eller dömda, skulle där ”uppfostras gemensamt under sträng disciplin och sättas i arbete inom jordbruket eller de förnämsta industrier som är knutna till det”; litet senare sällar sig till dem de minderåriga som gjort sig förtjänta av förvisning samt ”elakartade och uppstudsiga barn från fattigvården”.8 Kretsen vidgar sig redan och avlägsnar sig allt mera från det egentliga straffväsendet, fängelseformen mildras långsamt innan den försvinner helt och hållet. Då vidtar anstalter för övergivna eller medellösa barn, barnhem (som Neuhof eller Le Mesnil-Firmin), anstalter för lärlingar (som le Bethléem i Reims eller La Maison i Nancy); ännu litet längre bort finner man en kombination av kloster och fabriker, som La Sauvagère, Tarare och Jujurieu (där arbeterskorna kommer in vid ungefär tretton års ålder, lever inspärrade under åratal och inte slipper ut annat än under övervakning; de är inte avlönade utan får betalt som tjänstefolk, därtill kommer premier för flit och gott uppförande, men de lyfter inte denna betalning förrän när de lämnar institutionen). Ännu längre ut mot periferin finner man de organisationer som inte tar det ”kompakta” fängelset till modell men begagnar vissa av fängelsets mekanismer. Det är t ex välgörenhetsföreningar, uppbyggliga stiftelser, hjälpbyråer som på en gång delar ut understöd och svarar för en viss övervakning, arbetarstäder och arbetarförläggningar – vilkas primitiva och minst utvecklade former ännu mycket tydligt är präglade av korrektionsanstalternas exempel.9 Slutligen övergår detta vittfamnande inrutningsnät i de disciplinära inrättningar som fungerar utspridda i hela samhället.

Vi har sett att fängelset förvandlade rättvisans straffmetoder till förbättringstekniker; fängelsearkipelagen för i sin tur ut denna straffinstitutionens teknik till hela samhällskroppen, vilket får flera viktiga följder.

1. Denna väldiga inrättning skapar en långsam, oavbruten och omärkbar gradering som gör det möjligt att liksom naturligt övergå från oordning till lagöverträdelse och i andra riktningen går från överträdande av lagen till en avvikelse från en regel, ett genomsnitt, ett krav eller en norm. Under den klassicistiska tidsåldern ägde lagöverträdelsen, synden och det dåliga uppförandet en viss gemensam anknytning till ”felsteget” i största allmänhet10 men förblev trots allt tre olika företeelser i och med att de hörde hemma under skilda kriterier och instanser (botgöring, domstol, inspärrning). Fängelset, med sina övervaknings- och bestraffningsmekanismer, fungerar däremot relativt kontinuerligt. Det råder en kontinuitet mellan institutionerna själva, som skickar fallen mellan sig (från hjälpverksamheten till barnhemmet, till uppfostringsanstalten, till korrektionsanstalten, till disciplinbataljonen, till fängelset; från skolan till välgörenhetsföreningen, till arbetsstugan, till skyddshemmet och till klostret; från arbetarbostaden till sjukhuset och till fängelset). Det råder en kontinuitet mellan kriterierna och straffmekanismerna som börjar med den enkla avvikelsen och därefter undan för undan gör reglementena och straffen alltmer betungande. Det finns en kontinuerlig gradvis övergång mellan de specialiserade, kompetenta myndigheter som inrättats (ifråga om vetande och makt) som utan godtycke konstaterar och mäter utifrån reglementen, hierarkiserar, differentierar, belönar och straffar och som undan för undan går från tillrättavisning av avvikande till bestraffning av brottslingar. ”Fängelseordningen”, med dess mångfald av suddiga eller kompakta former, dess kontroll- eller tvångsinstitutioner, dess diskreta övervakning och dess omedgörliga tvångsmakt upprätthåller en kvantitativ och kvalitativ förbindelse mellan straffen; den ordnar små och stora straff, mildhet och stränghet, dåliga betyg och ända ner till minsta klander i serier eller disponerar dem i subtila förgreningar. Den minsta disciplin kan utmynna i omdömet: ”Du kommer att sluta i fängelset”; och i det strängaste av alla fängelser får livstidsfången höra: ”Den minsta avvikelse i ditt uppförande kommer att noteras”. På 1700-talet försökte man att i en ”ideologisk” teknik av föreställningar och tecken finna en straffets allmängiltighet som nu bygger på de olika fängelseinrättningarnas utbredning och materiella, invecklade, utspridda men sammanhängande uppbyggnad. Ett visst gemensamt ”innehåll” sträcker sig därmed från den första lilla oegentligheten till det mest slutgiltiga, det grövsta brott; det rör sig inte längre om felsteg eller ens om den skada som tillfogas allmännyttan, utan om avvikelser och anomalier; det är detta gemensamma ”innehåll” som sysselsätter skolan, domstolen, dårhuset och fängelset. Det generaliserar på innebördens område en funktion som fängelset generaliserar på det taktiska området. Härskarens motståndare, sedemera samhällsfienden, har förvandlats till en avvikande som drar med sig faran för oordning, brott och vansinne. Fängelseordningens nätverk kopplar genom en mångfald av förbindelser ihop två långa, mångskiftande serier: det straffande och det onormala.

2. Fängelseordningen med sina olika instanser gör det möjligt att rekrytera de stora ”förbrytarna”. Den organiserar vad man skulle kunna kalla ”disciplinära karriärer” där ett helt elaborationsarbete utförs under skenet av uteslutningar och förkastelser. Under den klassicistiska tidsåldern öppnade sig i samhällets utkanter eller luckor den ”laglöses” oöverskådliga, toleranta och farliga trakter eller som åtminstone undslapp maktens direkta ingripande; det var ett område där brottsligheten utbildades och där den hade sin tillflykt; där möttes under slumpartade kringirranden fattigdomen, arbetslösheten, den förföljda oskulden, listen, kampen mot de mäktige, vägran att underkasta sig förpliktelser och lagar, det organiserade brottet; det var äventyrets fält som Gil Blas, Sheppard och Mandrin genomströvade kors och tvärs, var och en på sitt sätt. Disciplinens differentieringar och förgreningar upprättar under 1800-talet ett antal stela kanaler mitt i systemet, där fogliga medborgare och förbrytare framställs med hjälp av samma mekanismer. Där rådde en sorts disciplinär, kontinuerlig och tvingande ”utbildning” som är litet grand besläktad med en skolgång eller en professionell karriär. Man drar upp karriärer lika säkert, lika oundvikligt som i ämbetsmannavärlden: välgörenhetsinrättningar och understödsföreningar, placering i upptagningshem, uppfostringskolonier, disciplinbataljoner, fängelser, sjukhus, fattighus. Redan på 1800-talet var vägarna väl kartlagda;

Våra välgörenhetsinrättningar utgör en underbart samordnad helhet tack vare vilken den medellöse inte förblir utan hjälp ett enda ögonblick från vaggan till graven. Följ den olyckliges bana: han föds till hittebarn, därefter tas han om hand av barnkrubban och därpå barnhemmet; han lämnar det vid sex års ålder för att inträda i folkskolan och därefter de vuxnas skolor. Om han inte kan arbeta, inskrivs han i sitt arrondissements välgörenhetsbyrå, om han blir sjuk, kan han välja mellan 12 sjukhus ... När den fattige i Paris når slutet av sin bana, väntar 7 fattighus på honom och ofta förlänger deras hälsosamma ordning hans onyttiga dagar långt bortom den rikes.11

Fängelsenätet förpassar inte den som inte går att assimilera till något dunkelt helvete, ty det finns ingenting utanför det. Det återtar på ena hållet vad det synes utesluta på det andra. Det sparar allt, inbegripet det som det bestraffar. Det avstår inte ens från det som det har diskvalificerat. I detta panoptiska samhälle, där inspärrningen fungerar som en överallt närvarande armatur, befinner sig inte förbrytaren utanför lagen; han befinner sig redan från början i lagen, i hjärtat av lagen eller i alla händelser i centrum för de mekanismer som omärkligt leder från disciplinen till lagen, från avvikelsen till lagöverträdelsen. Bestraffar fängelset kriminaliteten, så frambringas denna huvudsakligen inom och med hjälp av en inspärrning som fängelset när allt kommer omkring bara fortsätter. Fängelset är bara en naturlig följd, bara ett steg högre upp i hierarkin. Fåfängt alltså att förundra sig över att de dömdas biografi i så stor utsträckning passerar genom alla dessa mekanismer och anstalter som man låtsas är till just för att undvika fängelset. Om man vill kan man där se ett tecken på förekomsten av en outplånlig, obetvinglig ”förbrytarkaraktär”; straffången i Mende har omsorgsfullt utformats med utgångspunkt från barnet på uppfostringsanstalten och enligt de kraftlinjer som uppritats av ett generaliserat fängelsesystem. Å andra sidan kan de som känner sig lyriska inför det marginella låta sig berusas av bilden av den ”laglöse”, samhällets store nomad som strövar omkring i den undergivna och ängsliga ordningens utkanter. Brottsligheten uppstår inte i samhällets utkanter, genom att någon blir en ”utstött”, utan genom att han inpassas i samhället allt snävare, utsätts för en allt mera påträngande övervakning och ett allt mera hopat disciplinärt tvång. Kort sagt, fängelsearkipelagen sörjer för att det djupt inne i samhällskroppen formas en kriminalitet utifrån små obetydliga laglösheter, som den övertar, vilket leder till etablerandet av en specificerad brottslighet.

3. Men den kanske viktigaste effekten av fängelsesystemet och dess utbredning långt utanför den lagliga inspärrningen är att det lyckas göra makten att bestraffa till något naturligt och legitimt och att sänka straffsystemets toleranströskel. Det tenderar att utplåna det drag av omåttlighet som vidlåder utövandet av bestraffningar. Detta resultat uppnås genom att man samordnar de båda register inom vilka fängelsesystemet breder ut sig: det ena, rättvisans, är lagligt, det andra disciplinens, är utanför lagen. Fängelsesystemets kontinuitet på ömse sidor om lagen, före och efter dess domslut, ger en sorts laglig borgen för de disciplinära mekanismerna, de beslut och bestraffningar de inrymmer. Från den ena kanten till den andra av detta närverk, som omfattar många ”regionala”, relativt fristående och oberoende institutioner, förmedlas med ”fängelseformen” den ”stora” rättvisans modell. Disciplinanstalternas reglementen kan kalkeras på lagen, belöningar och bestraffningar inom fängelset kan efterhärma domsluten och straffen, övervakningen kan te sig som en upprepning av polisens modell; ovanför alla dessa skiftande anstalter reser sig fängelset, som i förhållande till dem alla utgör en ren, oblandad och oförmildrad form, och ger dem alla en sorts statlig borgen. Fängelsesystemet, med sina schatteringar som sträcker sig från straffarbete eller fästning ända till en oklar, lätt inrutning, meddelar en typ av makt som bekräftas av lagen och som begagnas av rättvisan som dess älsklingsvapen. Hur skulle disciplinen och den makt som verkar i den kunna framstå som godtycklig, då den bara sätter igång själva rättvisans mekanismer, låt vara att den mildrar deras intensitet? Då disciplinen för all del generaliserar deras verkningar och sprider dem ända ner till botten av samhället, men enbart gör detta för att undvika att de slår för hårt? Fängelsesystemets kontinuitet och fängelseformens spridning gör det möjligt att legalisera eller i alla händelser legitimera den disciplinära makten, som på så sätt undviker att te sig som en överdrift eller ett missbruk.

Å andra sidan sätter fängelsesystemets pyramid in makten att utmäta lagliga straff i ett sammanhang där den ger ett intryck av att vara fri från varje överdrift och allt våld. I den raffinerat progressiva graderingen som de disciplinära apparaterna utgör, de ena ”innefattade” i de andra, innebär fängelset inte alls ett utbrott av en makt av annan art, utan bara att man ökar en aning intensiteten i en mekanism som inte har upphört att fungera ända sedan de första tillrättavisningarna. Mellan den sista ”uppfostrings”-anstalten, som tar hand om en för att man skall slippa sättas i fängelse, och fängelset dit man skickas efter ett av lagen straffbelagt brott, är skillnaden och bör skillnaden vara nätt och jämt märkbar. En sträng ekonomi som har till effekt att göra den sällsamma makten att straffa så diskret som möjligt. Ingenting hos den påminner längre om härskarens övermått av makt då han förr i tiden på den avrättades kropp hämnades den skymf hans myndighet hade utsatts för. På dem man anförtror i fängelsets vård fortsätter detta ett arbete som påbörjats på annat håll och som hela samhället fullföljer på var och en av oss med hjälp av otaliga disciplinära mekanismer. Tack vare fängelsesystemets continuum smyger den dömande instansen sig in bland alla de instanser som kontrollerar, förvandlar, rättar och förbättrar. Man skulle rentav kunna säga att ingenting längre skiljer den från dessa andra system om det inte vore förbrytarnas särskilt ”farliga” karaktär, det grava i deras avvikelse och ritens oundgängliga högtidlighet. Men till sin funktion är denna makt att straffa inte väsentligt olik makten att bota eller makten att uppfostra. Den erhåller av dem och genom deras lilla underordnade verksamhet en garanti nedifrån; men den är inte oviktig eftersom det är teknikens och det rationellas garanti. Fängelsesystemet ”naturaliserar” den lagliga makten att straffa, liksom den ”legaliserar” den tekniska makten att disciplinera. Genom att göra dem homogena, genom att utplåna det våld som kan finnas hos den ena och det godtycke som kan rymmas inom den andra, genom att dämpa det uppror bådadera kan väcka, genom att därmed bespara dem att visa sig så häftiga och förbittrade, genom att låta samma noga uträknade, mekaniska och diskreta metoder gå från den ena till den andra, gör fängelsesystemet det möjligt att genomföra den stora maktens ”ekonomi” vars formel 1700-talet hade försökt att finna när ackumulationen av människor och frågan om hur de på ett nyttigt sätt skulle hanteras blev ett problem.

Genom att det generaliserade fängelsesystemet spelar över hela samhällskroppen och oavbrutet blandar konsten att rätta till med rätten att straffa, sänks den nivå från och med vilken det är acceptabelt och naturligt att bli straffad. Man frågar sig ofta hur man före och efter revolutionen kunde finna en ny grundval för rätten att straffa. Det har säkert något med teorin om samhällsfördraget att göra. Men man bör också och kanske framför allt ställa frågan: hur har man burit sig åt för att folk skall acceptera makten att straffa, eller helt enkelt acceptera att bli straffade, när de blir det? Teorin om samhällsfördraget kan inte besvara den frågan annat än genom att uppställa fiktionen om ett juridiskt subjekt som ger andra rätten att gentemot honom utöva den rätt han själv äger i förhållande till dem. Det kan mycket väl hända att det är fängelsesystemets continuum, som upprättat förbindelser mellan disciplinens makt och lagens makt och som utan avbrott sträcker sig från de allra lindrigaste tvångsmetoderna till det hårdaste straffängelse, som har fungerat som den tekniska, faktiska,; omedelbart materiella motsvarighet genom vilken denna tänkta överlåtelse av rätten att straffa har ägt rum.

4. Med denna nya maktekonomi har fängelsesystemet, som är dess förnämsta verktyg, hävdat en ny form av ”lag”: en blandning av lagligt och naturligt, av föreskrift och beskaffenhet, nämligen normen. Det ger upphov till en serie effekter: den rättsliga makten eller i alla händelser dess sätt att fungera sönderfaller inifrån; det blir svårare och svårare att döma och liksom skamligt att avkunna en dom; domarna grips av en våldsam lust att mäta, värdera, diagnosticera, skilja mellan normalt och onormalt; de kräver äran att få bota och återanpassa. Det är onödigt att betrakta detta som ett utslag av deras goda eller dåliga samvete eller ens domarnas omedvetenhet. Den enorma ”medicinska hunger” de ständigt ådagalägger – från tillkallandet av psykiatriska experter till den uppmärksamhet med vilken de lyssnar till kriminologins pladder – är ett uttryck för det viktiga faktum att den makt de utövar har ”denatu-rerats”; att den förvisso på en viss nivå styrs av lagarna men att den på en annan, som är mera avgörande, fungerar som en normerande makt; det är den maktekonomi de lyder under, inte deras skrupler eller deras humanism, som får dem att formulera ”terapeutiska” domslut och att fatta beslut om inspärrningar avsedda att ”återanpassa” den dömde; men om domarna å andra sidan mindre och mindre finner sig i att döma enbart för att döma, så har domarverksamheten mångfaldigats i och med att normaliseringsmakten utbrett sig. Buren av disciplinens överallt förekommande anordningar, stödjande sig på alla fängelseinrättningarna, har denna normaliseringsmakt blivit en av vårt samhälles viktigaste funktioner. Normaliseringsdomarna är allestädes närvarande. Vi befinner oss i läraren-domarens, läkaren-domarens,; uppfostraren-domarens, ”socialarbetaren”-domarens samhälle; alla dessa låter det universellt normativa råda; och var och en av dem, på den punkt han befinner sig, låter kroppen, rörelserna, beteendet, uppförandet, färdigheterna och prestationerna lyda under normerna. Fängelsenätet, med sina täta och utspridda former, med sina system för att infatta, fördela, övervaka och observera, har varit den normaliserande maktens underlag i det moderna samhället.

5. Samhällets nätverk av fängelser gör det möjligt att på en gång fysiskt bemäktiga sig kropparna och att ständigt observera dem; dess inneboende egenskaper gör fängelset till den bestraffningsapparat som bäst överensstämmer med den nya maktekonomin och till det instrument för utbildandet av ett vetande som denna maktekonomi behöver. Dess panoptiska sätt att verka tillåter det att fullgöra dessa båda uppgifter. Genom sina möjligheter att fasthålla, fördela och registrera har det länge utgjort en av förutsättningarna, den enklaste, den mest outvecklade och den mest materiella, men kanske också den mest oundgängliga, för att den ofantliga examensverksamhet som objektiverat det mänskliga beteendet skulle kunna utvecklas. Om vi efter den ”inkvisitoriska” rättvisans era inträtt i den ”examinatoriska” rättvisans tidevarv, om examensprocessen, ännu mera generellt betraktat har kunnat breda ut sig över hela samhället och delvis kunnat ge upphov åt de humanistiska vetenskaperna, så har ett av de viktigaste instrumenten härför varit de olika fängelsemekanismernas mångfald och täta sammanflätning. Jag påstår inte att de humanistiska vetenskaperna har uppstått ur fängelset. Men att de har kunnat formas och få den oerhörda kunskapsteoretiska verkan vi känner till, beror på att de har burits av en ny, specifik maktmodalitet: en viss kroppens politik, ett visst sätt att göra anhopningen av människor foglig och nyttig. För detta krävdes att definierade relationer till vetandet infördes i maktförhållandena; det behövdes en teknik för att väva samman underkuvande och objektivering; det innebar nya individualiseringsprocesser. Fängelsernas nätverk utgör en stomme för en sådan kombination av makt och vetande, som historiskt sett gjort de humanistiska vetenskaperna möjliga. Människan om vilken en kunskap kan förvärvas (antingen man kallar henne själ, individualitet, medvetande eller uppförande – det spelar ingen roll vilketdera i det här sammanhanget) är på en gång resultatet av och föremålet för detta analytiska besittningstagande, denna kombination av herravälde och observation.

6. Detta är utan tvivel förklaringen till att fängelset, denna föga märkliga uppfinning som redan vid sin tillkomst blev så kritiserad, visat sig så hållfast. Om fängelset bara hade varit statsapparatens instrument för förkastelse eller förtryck skulle det ha varit lättare att ändra dess alltför iögonfallande sidor eller finna en mera presentabel ersättning. Men djupt rotat i maktens anordningar och strategier som det är, kan det med en ofantlig tröghet motsätta sig alla som skulle vilja förändra det. En sak är karakteristisk: när det talas om att förändra fängelsesystemet är det inte bara rättsinstitutionerna som sätter sig på tvären; det som gör motstånd är inte fängelset som en form av lagligt straff, utan fängelset med alla dess utomrättsliga determinationer, förbindelser och verkningar; det är fängelset i dess egenskap av led i det allmänna nätet av olika sorters disciplin och övervakning; fängelset så som det fungerar inom en panoptisk ordning. Vilket inte innebär att det inte kan förändras eller att det en gång för alla är oumbärligt för en samhällstyp som vår. Man kan tvärtom inom den oavbrutna raden av processer som fått fängelset att fungera ange vilka två processer som avsevärt skulle begränsa dess användning och förändra dess inre funktioner. Och förmodligen har dessa två processer redan sedan länge inletts. Den ena är den som minskar nyttan av (eller ökar nackdelarna med) en kriminalitet som inrättats som en specifik, sluten och kontrollerad form av laglöshet; när omfattande laglösheter utformas i nationell eller internationell skala, direkt anknutna till den politiska eller ekonomiska apparaten (finansvärldens laglösheter, underrättelsetjänster, vapen- eller narkotikahandel, fastighetsspekulationer) är det uppenbart att förbrytarvärldens något grovhuggna och iögonfallande arbetskraft visar sig ineffektiv; eller, för att ta ett mera begränsat område, när den sexuella tillfredsställelsen blir lättare att utnyttja ekonomiskt genom försäljning av preventivmedel, porrtidningar, filmer och skådespel, förlorar prostitutionens arkaiska hierarki en stor del av sin tidigare nytta. Den andra processen är tillväxten av antalet disciplinära organisationer, deras vidgade samarbete med straffapparaten, den allt större makt man tillerkänner dem, den allt massivare överföringen av juridiska funktioner de kommer i åtnjutande av; undan för undan som sjukvården, psykologin, skolan, socialhjälpen och det ”sociala arbetet” övertar en allt större del av makten att kontrollera, bestraffa och belöna, kan straffapparaten i gengäld bli allt mera medicinsk, psykologisk eller pedagogisk; därmed minskar också nyttan av den övergång fängelset utgjorde när det tack vare avståndet mellan dess ”förbättringsdiskurs” och dess konsolidering av kriminaliteten, länkade samman den straffrättsliga och den disciplinära makten. Bland de allt tätare normaliseringsinrättningarna förlorar fängelsets specificitet och dess roll som förbindelselänk sitt existensberättigande.

Finns det någon fängelsets helhetspolitik som står på spel är det alltså inte huruvida det skall vara en korrektionsanstalt eller ej; om domare, psykiatrer eller sociologer skall ha större makt över det än tjänstemän och vakter; det ingår inte ens som alternativ om man skall ha fängelser eller något annat än fängelser. För närvarande består problemet snarare i de normaliserande inrättningarnas våldsamma tillväxt, med alla de makteffekter de medför genom att underlägga sig nya föremål.

***

En insändare skrevs 1836 till La Phalange: ”Moralister, filosofer, lagstiftare, ni som smickrar civilisationen, här har ni en karta över ert välordnade Paris, den perfekta kartan där alla snarlika företeelser har förts samman. I mitten, innanför en första stadsmur, har ni sjukhus för alla slags sjukdomar, anstalter för alla former av nöd, dårhus, fängelser, straffkolonier för män, kvinnor och barn. Närmast utanför den första stadsmuren finner man kaserner, domstolar, polishus, bostäder för konstaplarna, platser för schavotterna, bödelns och hans medhjälpares bostäder. I stadens fyra hörn finner man deputeradekammaren, pärkammaren,12 Institut de France och kungliga slottet. Utanför finner man allt det som livnär detta område: affärslivet med sina bedrägerier och bankrutter; industrin och dess ursinniga strider; pressen och dess sofismer; spelhusen; prostitutionen; folket som dör av hunger eller vältrar sig i utsvävningar, alltid redo att lyssna till stämman från Revolutionernas Geni; de hjärtlösa rika ... kort sagt, allas ursinniga krig mot alla.”13

Vid denna osignerade text ämnar jag hejda mig. Vi har kommit långt bort från de offentliga avrättningarna, stegel och hjul, galgar och skampålar. Vi är också långt från den dröm som reformatorerna mindre än femtio år tidigare bar på, nämligen ett straffsamhälle där rättvisans brokiga skådespel oavbrutet skulle pågå på tusen små teatrar och där omsorgsfullt iscensatta bestraffningar på dekorativa schavotter skulle bilda en oavbruten Lagens marknadsfest. Fängelsestaden, med sin tänkta ”geopolitik”, lyder under helt andra principer. Texten i La Phalange påminner om några av de viktigaste: att det i hjärtat av detta samhälle, liksom för att vidmakthålla det, finns, inte något ”maktcentrum”, inte någon kärna av kraft, utan ett mångfaldigt nätverk av olika element – murar, utrymmen, institutioner, regler, framställningar; att fängelsesamhällets modell alltså inte är kungens kropp med den makt som utgår från den, inte heller de kring ett samhällsfördrag förenade viljorna ur vilka en på en gång individuell och kollektiv kropp skulle uppstå, utan en strategisk fördelning av element av olika arter och på olika nivåer. Att fängelset varken är lagarnas eller lagsamlingarnas eller rättsapparatens barn; att det inte är det undergivna eller valhänta verktyget för domstolens domslut eller för de verkningar den önskar uppnå; utan att det är domstolen som i förhållande till fängelset är någonting utanför och underordnat. Att fängelset med den centrala ställning det intar inte är ensamt utan bundet till en rad andra ”fängelseinrättningar”, som skenbart är vitt skilda ifrån det – eftersom de är avsedda att lindra, bota och hjälpa – en som alla likt fängelset tenderar att utöva en normaliserande makt. Det som alla dessa inrättningar siktar på är inte att bekämpa överträdelser i förhållande till en ”central” lag, utan ett myller av olika former av laglöshet, som växer upp kring produktionsapparaten ”handel och industri” olika till natur och ursprung, med var sina specifika roller inom profiten och olika behandlade av straffmekanismerna. Att det som ytterst styr alla dessa mekanismer inte är en apparats eller en institutions enhetliga verksamhet, utan nödvändigheten att ta upp en kamp och iaktta reglerna för en strategi. Att bilden av en institution för underkuvande och förkastelse, uteslutning och marginalisering inte är adekvat då det gäller att beskriva alla de lömska lindringar, tjuvnyp och finter, alla de omsorgsfullt uträknade tillvägagångssätt, alla de tekniska förfaranden och slutligen alla de ”vetenskaper” som i hjärtat av fängelsestaden låter framställa den disciplinära individen. I den centrala och centraliserade mänsklighet som både är ett resultat och ett verktyg för invecklade maktrelationer, där kroppar och krafter är underkastade en mångfald ”inspärrningsinrättningar” och görs till föremål för framställningar som själva är delar av denna strategi, hör man det avlägsna stridslarmet.14

3. Panoptismen

Följande mått och steg skulle enligt ett reglemente från slutet av 1600-talet vidtagas när pest utbröt i en stad.1

Till att börja med, en strikt rumslig inrutning. Staden och dess område stängs givetvis av från yttervärlden, det är vid dödsstraff förbjudet att lämna den, alla kringströvande djur avlivas och staden delas upp i skilda kvarter, vart och ett underställt en intendent. Varje gata lyder under en syndikus som har till uppgift att övervaka den. Lämnar han den, bestraffas han med döden. På utsedd dag får alla befallning att låsa in sig i sina bostäder: det är vid dödsstraff förbjudet att gå ut. Syndikusen kommer själv och låser alla portarna utifrån samt tar med sig nycklarna, som han överlämnar till kvartersintendenten och som denne bevarar ända till karantänens slut. Varje familj skall ha försett sig med mat, men för vin och bröd skall det mellan gatan och husen ordnas små rännor av trä som gör det möjligt för var och en att erhålla sin ranson utan kontakt mellan invånare och leverantörer. För kött, fisk och grönsaker begagnar man sig av korgar och hissanordningar. Om man absolut måste gå ut, får man göra det i tur och ordning och undvika varje möte med andra. De enda som får röra sig fritt är intendenterna, syndikusarna och vaktmanskapet samt, från det ena besmittade huset till det andra och från det ena liket till det andra, de s k ”korparna” om vilka man anser att det inte spelar någon roll om de dör. Det rör sig om ”tarvligt folk som bär de sjuka, begraver de döda och uträttar många låga och föraktliga uppdrag”. Rummet är på detta sätt uppdelat, orörligt, förstenat. Var och en är fjättrad vid sin plats. Och om någon rör på sig är det med fara för eget liv, antingen drabbas han av smittan eller av straffet.

Inspektionen fungerar oavbrutet. Överallt vakar ett öga. ”En omfattande milis under befäl av officerare och väl ansedda personer”, vaktmanskap vid stadsportar, rådhus och i alla kvarter för att befolkningen skall lyda snabbare och för att ämbetsmännens myndighet skall förbli obestridd ”ävensom för att förebygga all oordning, stöld eller plundring”. Vid portarna finns det posteringar, i änden av varje gata en vaktpost. Varje dag inspekterar intendenten det kvarter som åvilar honom, förhör sig om syndikusen sköter sina åligganden, om invånarna har några klagomål att framföra samt ”övervakar deras göranden och låtanden”. Varje dag tillryggalägger syndikusen den gata som han har ansvaret för, stannar framför varje hus, ser till att alla dess invånare visar sig i fönstren (de som bor inåt gården får sig tilldelade ett särskilt fönster där ingen annan än de får visa sig), verkställer upprop, förhör sig om vars och ens hälsa, en i taget – ”varvid invånarna vid dödsstraff är förpliktigade att säga sanningen”, och om någon inte visar sig i fönstret, skall syndikusen förhöra sig om orsaken. ”Därigenom kommer han lätt att upptäcka om man undansticker någon sjuk eller död”. Var och en är inlåst i sin bur, var och en i sitt fönster, svarar när namnet ropas upp och visar sig när man begär det, det är den stora mönstringen av levande och döda.

Denna övervakning stöder sig på ett oavbrutet pågående registreringssystem: syndikusen avlägger rapport till intendenterna, intendenterna avlägger rapport till rådmännen eller borgmästaren. I början av ”inspärrningen” upprättar man en rulla över alla de invånare som är närvarande i staden, man uppför vederbörandes ”namn, ålder och kön utan att göra åtskillnad mellan stånden”. Ett exemplar är avsett för kvartersintendenten, ett för rådhuset, ett tredje för syndikusen så att han skall kunna förrätta sitt dagliga upprop. Alla iakttagelser gjorda under inspektionens lopp – döda, klagomål, överträdelser av reglerna – antecknas och vidarebefordras till intendenterna och magistraterna. De senare bestämmer över den medicinska vården; de har utsett en ansvarig läkare; ingen annan läkare får vårda de sjuka, ingen apotekare får iordningställa läkemedel, ingen biktfar får besöka de sjuka utan att ha fått ett skriftligt tillstånd från denne läkare, detta ”för att förhindra att man döljer dem som blivit smittade och behandlar dem utan magistraternas kunskap”. Allt som rör det patologiska är föremål för en ständig och centraliserad registrering. Vars och ens förhållande till sin sjukdom och sin död går genom maktens instanser, den bokföring som där äger rum och de beslut som där fattas.

Fem eller sex dagar efter karantänens början desinficeras husen ett efter ett. Alla invånare får gå ut; i varje rum lyfter eller hissar man upp ”möbler och varor”; man häller ut ett rökelseämne; man bränner det efter att omsorgsfullt ha täppt till fönster, dörrar och t o m nyckelhål, vilka fylls med vax. Slutligen bommas hela huset till medan rökelseämnet brinner upp; man kroppsvisiterar dem som sköter desinficeringen både när de går in och när de går ut ”i närvaro av husets invånare, så att man kan se om de inte har med sig något ut som de inte hade när de gick in”. Fyra timmar efteråt kan invånarna återvända till sin bostad.

Detta slutna rum, uppdelat, övervakat i varje skrymsle, där individerna är inplacerade, var och en inom ett bestämt utrymme, där minsta rörelse kontrolleras, där alla händelser antecknas, där centrum och periferi är förbundna genom ett oavbrutet pågående bokföringsarbete, där makten utövas odelad efter ett oavbrutet hierarkiskt mönster, där varje individ antecknas, iakttas och insätts på sin plats bland de levande, de sjuka och de döda – allt detta utgör en kompakt modell av den disciplinära uppbyggnaden. Mot pesten ställs ordningen; den har till uppgift att reda ut varje form av villervalla: den som uppstår när kropparna blandas och sjukdomen vidareförs; den som uppstår när rädsla och död utplånar förbuden och det onda mångfaldigas. Den tilldelar var och en hans plats, hans kropp, hans sjukdom och hans död, hans egendom, tack vare en överallt närvarande, allvetande makt, som själv regelbundet och utan avbrott uppdelas i underavdelningar ända tills individen, med det som kännetecknar honom, tillhör honom och händer honom, slutgiltigt har avgränsats. Mot pesten, som representerar förvirring och sammanblandning, sätter disciplinen den makt som ligger i analysen. Pesten har omgivits av en hel litterär fiktion, där den framstår som en fest då lagarna är upphävda, förbuden avskaffade, då människorna grips av frenesi inför tidens flykt, då kropparna blandar sig utan hänsyn, då individerna avslöjar sig, kastar av sig sin stadgade identitet och det ansikte man tidigare igenkände som deras för att låta en helt annan sanning framträda. Men det har också funnits en politisk dröm för vilken pesten utgjorde exakt motsatsen: inte en kollektiv fest utan en rad strikta uppdelningar; inte lagöverträdelser utan ett reglemente som tränger in i tillvarons minsta detaljer tack vare en fullständigt utarbetad hierarki som ser till att makten fungerar ut i de finaste förgreningarna; inte några masker som tas på eller av, utan ”rätt namn”, ”rätt plats”, ”rätt kropp”, ”rätt sjukdom” som anvisas för var och en. Pesten utgör en form för oordning, både i verkligheten och i fantasin, och som sådan har den disciplinen som medicinskt och politiskt korrelat. Bakom den disciplinära uppbyggnaden urskiljer man fasan för ”smittan”, pesten, upproren, brotten, lösdriveriet, deserteringarna, folk som dyker upp och försvinner, lever och dör i oordning.

Om det är sant att spetälskan givit upphov till uteslutningsritualer som i viss mån tjänat som modell för den stora Inspärrningen och liksom givit den dess allmänna utformning, så har pesten å sin sida givit upphov till disciplinära scheman. Snarare än en massiv uppdelning i två läger framkallar disciplinen en mångfald indelningar, individualiserande fördelningar, en djupgående organisering av övervakningar och kontroller, en intensifiering och en förgrening av makten. Den spetälske utesluts, drivs i landsflykt eller spärras in; man låter honom liksom försvinna i en massa som det inte finns någon anledning att differentiera; den pestsmittade däremot infångas i en omsorgsfull, taktisk inrutning, där de individuella differentieringarna utgör den oundvikliga följden av en makt som mångfaldigas, artikuleras och uppspaltas i underavdelningar. Den stora Inspärrningen å ena sidan, den goda dressyren å den andra. Spetälskan med sin uppdelning, pesten med sin indelning. Den ena stämplas, den andra analyseras och fördelas. Förvisningen av den spetälske och pestens hejdande åtföljs inte av samma politiska dröm. I det ena fallet gäller det att bevara gemenskapen ren, i det andra att skapa ett disciplinerat samhälle. Två olika sätt att utöva makt över människorna, kontrollera deras förhållande till varandra och upplösa de farliga beblandningarna dem emellan. Den pestsmittade staden, genomdragen av hierarkier, övervakningar, iakttagande blickar och registreringar, staden som är fastlåst i ett extensivt maktmaskineri, som tar sikte på var och en av de individuella kropparna för sig – det är utopin om det perfekt styrda samhället. Pesten är (åtminstone så länge den bara förutses) en prövning under vilken man kan lämna en idealisk definition av den disciplinära maktutövningen. För att rent teoretiskt se hur rättigheter och lagar fungerade föreställde sig juristerna att de var försänkta i ett tänkt naturtillstånd; för att se hur den perfekta disciplinen fungerade, föreställde sig ländernas styresmän att pest rådde. Innerst inne i det disciplinära tankeschemat gäller pesten som en bild av allt slags förvirring och oordning; på samma sätt som spetälskan är en bild för kontakten som måste brytas och därmed återfinns i varje uteslutningsschema.

Olika scheman alltså, men inte oförenliga. Man ser hur de långsamt närmar sig varandra; det som är utmärkande för 1800-talet är att den maktteknik som kännetecknar den disciplinära inrutningen då tillämpas på uteslutningens område, vars symboliska invånare var de spetälska (men vars verkliga befolkning bestod av tiggare, landstrykare, dårar och våldsmän). Att behandla ”spetälska” som ”pestsmittade”, att projicera disciplinens finslipade indelningar på interneringens förvirrade område, att bearbeta det med de metoder makten begagnar för en analytisk fördelning, att individualisera de uteslutna, men begagna individualiseringsmetoderna för att markera uteslutningarna – det är detta som den disciplinära makten regelbundet ägnat sig åt sedan början av 1800-talet: den psykiatriska asylen, straffanstalten, korrektionsanstalten, uppfostringsanstalten och till en del även sjukhuset, ja i stort sett alla instanser för individuell kontroll fungerar på två sätt: å ena sidan svarar de för en tudelning och en markering (dåre-icke dåre; farlig-ofarlig; normal–onormal); å andra sidan upprättar de en differentierande fördelning och tvingar in var och en på hans plats (vem han är; var han bör befinna sig; på vad sätt man skall karakterisera honom och hur man skall känna igen honom; hur man skall underkasta honom en konstant, individuell övervakning osv). Å ena sidan gör man de spetälska till ”pestsmittade”; man påtvingar dem som uteslutits de individualiserande disciplinernas taktik; å andra sidan gör de disciplinära kontrollernas allmängiltighet det möjligt att markera vem som är ”spetälsk” och utsätta honom för uteslutningens dualistiska mekanismer. Den ständiga uppdelningen mellan normalt och onormalt som varje individ är underkastad har gjort att den spetälskes binära markering och förvisning fortsatt ända in i våra dagar, fast tillämpade på helt andra objekt. Förekomsten av en hel uppsättning tekniker och instruktioner som avser att mäta, kontrollera och rätta till de onormala, sätter igång disciplinära anordningar som fruktan för pesten framkallade. Alla maktmekanismer som än idag omger det onormala för att på en gång markera och förändra, kombinerar de båda former som de avlägset härrör från.

***

Benthams Panopticon är det arkitektoniska uttrycket för denna samordning av maktmekanismer. Principen är bekant: en cirkelrund byggnad bildar en ring i vars mitt reser sig ett torn; detta är försett med stora fönster som vetter mot ringens insida; den ringformade byggnaden är uppdelad i celler som går tvärs igenom den; varje cell är försedd med två fönster, ett inåt, som svarar mot fönstren i tornet; ett utåt som släpper in ljuset som tränger igenom cellen från den ena sidan till den andra. Det enda man behöver göra är då att placera en övervakare i tornet och låsa in en dåre, en sjuk, en dömd brottsling, en arbetare eller ett skolbarn i varsin cell. Övervakaren i tornet kan urskilja alla de små instängda silhuetterna som avtecknar sig i motljus i den omgivande byggnadens celler. Varje bur är en liten teater för en enda skådespelare, fullkomligt individualiserad och ständigt synlig. Den panoptiska anordningen upprättar rumsliga enheter som gör det möjligt att oavbrutet iaktta och omedelbart känna igen. Man vänder alltså upp och ner på fängelsehålans princip; eller, rättare sagt, dess tre principer – låsa in, beröva ljuset och dölja – man bevarar bara den första och slopar de båda andra. Fullt ljus och övervakarens blick åstadkommer ett effektivare fängelse än mörkret, som när allt kom omkring utgjorde ett skydd. Synligheten är en fälla.

Detta tillåter först och främst – som negativ effekt – att undvika de kompakta, myllrande, stormiga folkhopar som man fann i fängelserna eller andra förvaringsanstalter, de hopar som Goya målade eller Howard beskrev. Nu är var och en på sin plats, väl inlåst i en cell, där övervakaren kan iaktta honom framifrån; sidoväggarna hindrar honom samtidigt att komma i kontakt med sina kamrater. Han syns, men han ser inte; han är ett objekt om vilket information inhämtas, men han är aldrig subjekt i en kommunikation. Hans rum är så disponerat, mitt emot tornet, att han är synlig i byggnadens axel, men ringen han befinner sig i är uppdelad i vål åtskilda celler som innebär att han är osynlig i sidled. Och det är detta som garanterar ordningen. Om de inspärrade är brottslingar, föreligger ingen risk för komplotter, kollektiva rymningsförsök, planer för nya brott och ömsesidigt dåligt inflytande; om de inspärrade är sjukhuspatienter föreligger ingen risk för smitta; om det är fråga om dårar, föreligger ingen risk för ömsesidiga våldsamheter; om det är fråga om barn föreligger ingen risk för fusk, buller, prat eller oordning. Och gäller det arbetare, kan det inte förekomma några slagsmål, stölder, sammangaddningar eller tidsfördriv som försinkar arbetet, gör att det blir mindre väl utfört eller vållar olyckor. Folkhopen, denna kompakta massa där alla slags utbyten äger rum, där individerna smälter samman, den kollektiva effekten avskaffas och ersätts av en samling individer. Från vaktens synpunkt ersätts hopen av en mångfald som kan räknas och kontrolleras. Från de inspärrades synpunkt ersätts den av en inlåst och betraktad ensamhet.2

Därmed uppnår Panopticon sin huvudsakliga verkan, nämligen att göra fången ständigt medveten om att man kan se honom. Tack vare att han är medveten om det fungerar makten automatiskt. Övervakningen blir permanent till sin verkan, även om den i sin handling är diskontinuerlig, makten blir så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna t en maktsituation som de själva uppbär. Från den synpunkten är det på en gång för mycket och för litet sagt att systemet fungerar genom att fången ständigt iakttas av en övervakare: för litet, ty huvudsaken är att han vet sig vara övervakad, för mycket, ty han behöver inte vara det i verkligheten. Därför uppställde Bentham principen att makten borde vara synlig och okontrollerbar. Den är synlig i och med att fången inför sina ögon har den höga silhuetten av tornet, från vilket han iakttas. Den är okontrollerbar i och med att fången aldrig bör veta om han är iakttagen i ett bestämt ögonblick, men samtidigt bör vara säker på att han alltid kan iakttas, för att man inte skall kunna avgöra om övervakaren finns på plats eller inte, för att fångarna från sina celler inte ens skall kunna urskilja en skugga eller ett motljus, förutsåg Bentham inte enbart persienner för fönstren i den centrala övervakningssalen utan även att denna skulle vara uppdelad medelst skiljeväggar som möttes i rät vinkel; för att förflytta sig från den ena avdelningen till den andra skulle vaktmanskapet inte behöva öppna och stänga dörrar utan röra sig i ett system av vinklar, ty minsta gläntning av en dörr, minsta ljus, minsta glimt i en springa kunde förråda vaktens närvaro.3 Panopticon är en maskin som upplöser motsatsparet att se–att vara sedd: i den ringformade yttre byggnaden är man alltigenom sedd utan att se; i tornet i mitten ser man allt utan att synas4.

Det är ett viktigt arrangemang, ty det gör makten automatisk och avindividualiserad. Maktens princip vilar mindre i en person än i en genomtänkt fördelning av kropparna, ytorna, ljuset, blickarna; den vilar i en apparat vars inre mekanismer producerar det förhållande i vilket individerna är infattade. Ceremonierna, ritualerna, markeringarna, i vilka härskarens övermakt tog sig uttryck, är hädanefter onödiga. Det finns ett maskineri som svarar för asymmetrin, skillnaden, och som förhindrar all jämvikt. Det är alltså betydelselöst att veta vem som utövar makten. Vilken individ som helst, nästan slumpvis utvald, kan få maskinen att fungera: om inte direktören gör det kan hans familj, hans omgivning, hans vänner, hans besökare, till och med hans tjänstefolk ombesörja det.5 På samma sätt är motivet likgiltigt: det kan vara någon indiskret persons nyfikenhet, ett barns skälmaktighet, en filosofs kunskapsbegär som driver honom att besöka detta den mänskliga naturens museum, eller också ondskan hos dem som finner ett nöje i att iaktta och bestraffa. Ju flera sådana anonyma och tillfälliga iakttagare det finns, desto större risk löper lången att överrumplas och desto mera medveten är han om att han iakttas. Panopticon är en underbar maskin som utifrån de mest skiftande önskningar alstrar homogena maktverkningar.

Ett faktiskt underkuvande uppstår mekaniskt ur en fiktiv relation. Det är därför inte nödvändigt att tillgripa våld för att få den dömde brottslingen att iaktta ett gott uppförande, dåren att hålla sig lugn, arbetaren att arbeta, skolbarnet att vara flitigt, den sjuke att följa läkarens föreskrifter. Bentham talade hänfört om hur lätta de panoptiska anstalterna var; inga galler, inga kedjor, inga tunga lås; det räcker med klara skiljeväggar och väldisponerade öppningar. Otympligheten hos de gamla ”säkerhetsfängelserna” med deras borgliknande arkitektur kan ersättas med den enkla och ekonomiska geometrin hos ett ”visshetens hus”. Maktens effektivitet, dess tvingande kraft utgår så att säga från andra parten – den som de tillämpas på. Den som ingår i ett synlighetsfält och som vet det, axlar maktens tvång och låter det spontant gå ut över sig själv; han upptar i sig en maktrelation, inom vilken han åtar sig båda rollerna; han blir principen för sitt eget underkuvande. Därmed kan den yttre makten avlasta sin fysiska tyngd; den tenderar mot det okroppsliga; ju mera den närmar sig det okroppsligas gräns, desto varaktigare, djupare är dess verkningar, de har ernåtts en gång för alla och förnyas oavbrutet: en ständig seger utan någon fysisk sammandrabbning och alltid vunnen på förhand.

Bentham säger inte om han för sitt projekt inspirerats av det menageri som Le Vaux hade byggt i Versailles, det första menageri vars olika delar till skillnad från vad traditionen bjöd inte var utspridda i en park.6 I centrum befann sig en åttakantig byggnad som en trappa upp endast omfattade ett rum, d v s kungens salong; åt alla håll öppnade sig breda fönster mot sju burar (den åttonde sidan svarade mot ingången), där djur av olika arter var inspärrade. På Benthams tid fanns inte längre detta menageri. Men i Panopti-conprogrammet finner man en liknande omsorg om det individualiserande iakttagandet, om karakteriseringen och klassificeringen, om ett analytiskt anordnande av rummet. Panopticon är ett kungligt menageri där djuren har ersatts av människan, där artgrupperingen har ersatts av den individuella fördelningen och kungen av en lönnlig makts maskinen. Med undantag därifrån har Panopticon också en naturvetenskaplig uppgift. Den gör det möjligt att bestämma skillnader: hos de sjuka kan man iaktta vars och ens symtom utan att den kliniska bilden förvirras av sängarna intill, den förorenade luften eller smittan; hos skolbarnen kan man notera prestationerna (utan att det förekommer efterapningar eller fusk), upptäcka fallenheten, bedöma karaktärer, upprätta exakta klassificeringar och i förhållande till den normala utvecklingen skilja vad som är ”lättja och genstörtighet” från det som är ”obotlig dumhet”; hos arbetarna kan man notera vars och ens fallenhet, jämföra den tid som olika arbetare behöver för att utföra ett och samma arbete och, om de är dagavlönade, beräkna lönerna i förhållande härtill.7 Panopticon kan också användas som ett laboratorium där man gör experiment, förändrar beteendemönster, dresserar eller korrigerar individerna. Man kan också utexperimentera läkemedel och kontrollera deras verkningar. Pröva olika straff på de fångna, allt efter deras brott och karaktärsegenskaper, och se efter vilka som är de mest effektiva. Man kan lära arbetarna olika tillvägagångssätt samtidigt och avgöra vilket som är det bästa. Man kan göra pedagogiska experiment – och då speciellt ta upp den bekanta frågan om vad totalt isolerad uppfostran leder till, genom att för detta syfte begagna hittebarn; man skulle då kunna få se vad som händer om man vid sexton eller arton års ålder sammanför pojkar och flickor; man skulle kunna kontrollera om vem som helst kan lära sig vad som helst, så som Helvétius tror; man skulle kunna följa ”varje iaktagbar idés genealogi”; man skulle kunna uppfostra olika barn i olika tankesystem, låta somliga tro att två gånger två inte är fyra och att månen är en ost och så sammanföra dem alla när de fyller tjugu eller tjugufem år; man skulle då kunna bevittna diskussioner som vore väl värda alla predikningar och alla dessa konferenser som man ger ut så mycket på; man skulle åtminstone få tillfälle att göra upptäckter inom metafysikens område. Panopticon är stället framför alla andra som möjliggör experiment med människor och säker analys av de förändringar man kan erhålla hos dem. Panopticon kan till och med bli en apparat för att kontrollera dess egna mekanismer. Från sitt torn kan direktören iaktta alla de anställda som han har under sitt befäl: sjukvårdare, läkare, verkmästare, lärare, vakter; han kan bedöma dem kontinuerligt, förändra deras uppförande, underkasta dem de metoder han finner bäst; och själv kan han lätt i sin tur iakttagas. En inspektör som oförhappandes dyker upp i Panopticon kan med ett enda ögonkast och utan att man kan dölja något för honom se och bedöma hur hela anstalten fungerar. Och är för övrigt inte direktören, fastlåst som han är i denna arkitektoniska anordning, hans bundsförvant? Den inkompetente läkaren, som har låtit smittan sprida sig, den oskicklige fängelsedirektören eller verkstadschefen blir epidemins eller revoltens första offer. ”Mitt öde”, säger Panopticons mästare, ”är förenat med deras (de inspärrades) med alla de band jag har kunnat uppfinna”.8 Panopticon fungerar som en sorts maktlaboratorium. Tack vare dess observationsmekanismer blir makten effektivare och förmår tränga djupare ner i människornas beteende; ett ökat vetande uppstår varje gång makten gör framsteg och upptäcker nya föremål att känna till inom alla de områden där makten utövas.

Mellan den pestsmittade staden och den panoptiska anstalten finns det stora skillnader. De visar hur det disciplinära programmet har förvandlats inom loppet av ett halvsekel. I det ena fallet rör det sig om ett undantagstillstånd: mot det extraordinära onda reser sig makten; den är överallt närvarande, den ger sig tillkänna, den uppfinner nya hjulverk; den delar upp och skiljer åt, den låser fast och rutar in; för en kort period bygger den vad som på en gång är anti-samhället och det perfekta samhället; den framtvingar ett idealiskt maskineri, men, liksom det onda som den bekämpar, faller den tillbaka på dualismen liv–död: det som rör sig bär döden med sig, därför dödar man allt som rör sig. Panopticon måste däremot betraktas som en modell som kan utbredas och göras allmän. Panopticon är ett sätt att definiera maktens förhållande till människornas dagliga liv. Bentham presenterar för all del Panopticon som en särskild anstalt sluten om sig själv. Man har ofta betraktat det som det fullländade inspärrandets utopi. Jämfört med de förfallna, myllrande fängelser fyllda av kval, som Piranesi graverade, ter sig Panopticon som en grym och utspekulerad bur. Att det ända till våra dagar har givit upphov till så många varianter, antingen förverkligade eller i form av projekt, visar vilken makt det under två århundraden har haft över fantasin. Men Panopticon bör inte betraktas som en drömbyggnad: det är ett diagram för maktmekanismen i dess idealiska form: om man bortser från alla hinder, motstånd eller gnisslanden, kan det sätt varpå det avser att fungera framställas som ett rent arkitektoniskt och optiskt system: i själva verket utgör det en bild av en politisk teknologi som kan och bör skiljas från allt specifikt användningssätt.

Tillämpningarna av Panopticon är mångahanda; det kan användas för att förmå fångarna att bättra sig, men också för vården av sjuka, undervisning av skolbarn, förvaring av dårar, övervakning av arbetare och för att tvinga tiggare och sysslolösa att arbeta. Det är ett sätt att infoga kropparna i rummet, att fördela individerna i förhållande till varandra, att upprätta en hierarki, att disponera maktcentra och deras kanaler, att definiera maktens verktyg och ingripanden som kan tillämpas i sjukhus, verkstäder, skolor och fängelser. Varje gång man har att göra med en mångfald individer som man måste påtvinga en uppgift eller ett beteende kan det panoptiska schemat användas. Det är – om de nödvändiga förändringarna vidtas – tillämpligt på ”alla anstalter där man inom ett icke alltför utbrett utrymmes gränser skall hålla ett visst antal personer under övervakning.”9

Inom var och en av sina tillämpningar tillåter Panopticon en mera fulländad maktutövning. Och på flera sätt: därför att man tack vare det kan minska antalet personer som utövar makten samtidigt som antalet personer över vilka makten utövas ökar. Därför att det gör det möjligt att ingripa i varje ögonblick och att den ständiga påtryckningen verkar innan felen, misstagen och brotten har hunnit begås. Därför att dess styrka, under dessa förhållanden, ligger i att makten aldrig behöver ingripa, att den verkar spontant och utan att göra väsen av sig och att det utgör en mekanism med kedjereaktion. Därför att det utan andra fysiska redskap än de som tillhandahålles av en arkitektur och en geometri direkt påverkar individerna; det ger sinnet en makt över sinnet”. Det panoptiska schemat ökar intensiteten hos varje maktapparat: det svarar för dess ekonomi (i fråga om materiel, personal och tid); för dess effektivitet genom sin förebyggande beskaffenhet, sitt kontinuerliga fungerande och sina automatiska mekanismer. Det är ett sätt att tillvälla sig makt ”i en dittills exempellös utsträckning”, ”ett nytt och mäktigt styrmedel ...; dess förträfflighet vilar i den väldiga styrka som det är i stånd att förläna alla institutioner inom vilka man tillämpar det.”10

En sorts politikens ”Columbi ägg”. Det panoptiska schemat kan nämligen införlivas med vilken funktion som helst (undervisning, läkekonst, produktion, bestraffning); det kan förstärka denna funktion genom att intimt förena sig med den; det kan bilda en sammansatt mekanism inom vilken maktrelationerna (och vetanderelationerna) exakt och ända in i minsta detalj kan anpassas efter de företeelser det gäller att kontrollera; det kan upprätta en direkt proportion mellan ”mera makt” och ”mera produktion”. Kort sagt, det gör att maktutövningen inte kommer till utifrån, som ett stelt tvång eller en börda, på de funktioner som den underlägger sig, utan att den är tillräckligt subtilt närvarande inom dem för att deras effektivitet skall öka samtidigt som dess eget grepp om dem blir fastare. Det panoptiska arrangemanget är inte bara ett led, en växelanordning mellan en maktmekanism och en funktion; det är ett sätt att få maktrelationerna att verka inom en funktion och, tack vare dessa maktrelationer, en funktion. Det panoptiska systemet kan ”reformera moralen, bevara hälsan, ge nya krafter åt industrin, sprida bildningen, lätta de offentliga bördorna, bygga industrin liksom på hälleberget, upplösa istället för att avhugga den gordiska knut som fattiglagarna utgör, allt detta genom en enkel arkitektonisk idé.”11

Dessutom är denna maskin så inrättad att dess slutenhet inte utesluter den yttre världens ständiga närvaro. Som vi har sett kan vem som helst komma och fungera som övervakare i tornet och när han gör det kan han även gissa sig till hur övervakningen sker. Varje panoptisk anstalt kan, även om den är lika omsorgsfullt tillsluten som ett straffängelse, utan svårighet underkastas sådana på en gång slumpartade och ständiga inspektioner, inte enbart av därför utsedda kontrollanter utan också från allmänhetens sida; vilken samhällsmedlem som helst skall ha rätt att komma på besök och med egna ögon konstatera hur skolor, sjukhus, fabriker och fängelser fungerar. Det föreligger alltså ingen risk för att den maktökning den panoptiska maskinen medför skall spåra ut i tyranni; den disciplinära anordningen kommer att kunna kontrolleras demokratiskt, eftersom den ständigt kommer att vara tillgänglig för ”världens stora domstol.”12 Detta Panopticon, som är så subtilt inrättat att en övervakare med en enda blick kan iaktta så många individer, tillåter också vem som helst att komma och övervaka vilken övervakare som helst. Synlighetsmaskinen, som tidigare utgjorde en sorts mörkrum utifrån vilket man kunde bespeja individerna, förvandlas nu till en genomskinlig byggnad där maktutövningen kan kontrolleras av hela samhället.

Det panoptiska schemat är avsett att spridas till hela samhällskroppen utan att förlora någon av sina egenheter; dess bestämmelse är att bli en allmänt utbredd funktion. Den pestsmittade staden utgjorde en exceptionell disciplinär förebild: fulländad men alltigenom grundad på våld; mot den dödsbringande sjukdomen satte makten sitt ständiga dödshot; livet var reducerat till sitt enklaste uttryck; mot dödens makt ställdes lagens glav med dess minutiösa hantering. Panopticon verkar tvärtom vidgande; det strävar efter en mera ekonomisk och mera effektiv utformning av makten, men det är inte för maktens egen skull eller ens för att rädda ett hotat samhälle: det gäller att göra de sociala krafterna starkare – öka produktionen, utveckla ekonomin, sprida undervisningen, höja den offentliga moralen, på det att allt månde växa och föröka sig.

Hur skall man kunna förstärka makten så att den istället för att med sina krav och sin otymplighet verka hindrande och betungande, tvärtom underlättar ett dylikt framsteg? Hur skall man på samma gång kunna intensifiera makten och öka produktionen? Hur skall makten, när den ökar i styrka, samtidigt kunna öka samhällets krafter istället för att lägga beslag på dem eller tygla dem? Det svar Panopticon ger på dessa frågor är att en produktiv ökning av makten inte kan erhållas om inte makten å ena sidan på ett kontinuerligt sätt kan utövas ända ner i samhällets grundvalar och genomtränga dess finaste beståndsdelar, och om den å andra sidan inte befrias från de våldsamma, plötsliga och diskontinuerliga uttryck som hänger samman med utövandet av en härskarmakt. Kungens kropp med dess sällsamma materiella och mytiska närvaro, med den styrka han själv utvecklar eller förmedlar till andra, går stick i stäv mot den nya maktens fysik som panoptismen definierar; dess område är tvärtom de nedre regionerna, som är uppfyllda av oregelmässiga kroppar, med deras detaljer, deras mångfaldiga rörelser, deras osammanhängande krafter, deras rumsliga relationer; det rör sig om mekanismer som analyserar fördelningar, avvikelser och kombinationer och som begagnar sig av instrument för att göra sakerna synliga, registrera, skilja dem åt och jämföra dem: det är den fysik som utvecklas av en relationell och mångfaldig makt, som inte når sin högsta intensitet i kungens person, utan i de kroppar som just tack vare dessa relationer kan individualiseras. På det teoretiska planet definierar Bentham ett annat sätt att analysera samhällskroppen och de maktrelationer som sträcker sig genom den; på det praktiska planet definierar han ett sätt att underordna kroppar och krafter som syftar till att öka maktens nyt ta, samtidigt som det inbesparar Härskaren. Panoptismen är den allmänna principen för en ny ”politisk anatomi” vars föremål och syfte inte är härskarens förhållande till de underlydande utan de disciplinära relationerna.

För Bentham gäller det kanske att med den omtalade, genomskinliga buren utarbeta ett projekt för en fulländad disciplinär anstalt, men det gäller också att visa hur man kan ”öppna dörrarna” och släppa ut disciplinen för att låta den verka i hela samhällskroppen på ett diffust, mångfaldigt, polyvalent sätt. Den disciplin som under den klassicistiska tiden hade utarbetats inom bestämda, relativt slutna områden – kaserner, skolor, stora verkstäder – och som man inte kunde tänka sig tillämpa alltigenom på hela samhället, annat än tillfälligt och i begränsad skala inom en pestsmittad stad, den drömmer Bentham om att förvandla till ett nät av anordningar som skulle finnas överallt, ständigt vaksamma, täckande hela samhället utan luckor eller avbrott. Den panoptiska uppbyggnaden är formeln som tillåter en dylik spridning. På en elementär nivå, i form av en lätt flyttbar mekanism, erbjuder den ett program för basfunktionerna i ett samhälle genomkorsat av disciplinära mekanismer.

***

Här har vi alltså två bilder av hur disciplinen bör vara. Längst ut åt ena hållet har vi blockaddisciplinen, den slutna anstalten, uppförd i samhällets utkanter och helt inriktad på negativa funktioner: stoppa det onda, avbryta förbindelserna, hejda tiden. Längst ut åt det andra hållet har vi panoptismen, d v s disciplinen som mekanism: en funktionell anordning som är avsedd att förbättra maktutövandet genom att göra det snabbare, lättare, effektivare, en plan för subtila tvångsmetoder att begagna i ett kommande samhälle. Övergången från den ena målsättningen till den andra, från en undantagsdisciplin till en till hela samhället utbredd övervakning, är betingad av en historisk förvandling: den fortskridande utbredningen av disciplinära anordningar under hela 1600- och 1700-talen deras mångfaldigande genom hela samhällskroppen, uppkomsten av vad man grovt sett kan beteckna som det disciplinära samhället.

Under den klassicistiska tiden ägde en omfattande generalisering av disciplinen rum; det är vad Benthams fysik nöjer sig med att fastställa. Därom vittnar den ökade mängden av disciplinära institutioner; de sträcker sitt nätverk över ett allt större område och de blir framför allt mindre marginella; det som var en ö, en utvald plats, en av omständigheterna dikterad åtgärd eller en enstaka modell, blir nu den allmänna formeln; de reglementen som var utmärkande för Moritz av Oraniens och Gustav II Adolfs fromma protestantiska arméer antas av alla Europas arméer; i jesuiternas mönsterskolor eller Batencourts och Demias skolor, efter Sturms, utbildas de allmänna formerna för en skoldisciplin; upprustningen av militärsjukhusen och flottans sjukhus tjänar som schema för hela 1700-talets reorganisering av sjukhusen.

Men denna utbredning av de disciplinära institutionerna är förmodligen bara den mest synliga aspekten av flera mera djupgående processer.

1. Disciplinen får en omvänd funktion. Från början begärde man framför allt av disciplinen att den skulle neutralisera uppdykande faror, stävja onyttiga eller oroliga befolkningsgrupper, avvända de olägenheter som följer med alltför stora anhopningar. Nu begär man, i och med att den blir istånd härtill, att den skall fylla en positiv uppgift genom att öka den nytta som kan utvinnas ur individerna. Den militära disciplinen är inte längre ett medel att förhindra plundring, desertering eller olydnad, den blir en teknik som ligger till grunden för arméns existens, för att den inte längre skall vara en hoprafsad folkhop utan en enhet, som hämtar ökad kraft just precis ur det förhållande att den är en enhet; disciplinen ökar vars och ens färdigheter, samordnar dessa färdigheter, påskyndar rörelser och förflyttningar, mångfaldigar eldkraften, breddar anfallsfronten utan att minska dess styrka, ökar motståndskraften o s v. Disciplinen i verkstäderna förblir ett medel att se till att reglementen och myndigheter respekteras och att hindra våld och vårdslöshet, men den tenderar också att öka skickligheten, hastigheten, avkastningen och därmed profiten; den är fortfarande en uppförandemoral, men strävar mer och mer efter att inrikta beteendena på ett bestämt syfte och att införliva kropparna med ett maskineri och krafterna med en ekonomi. När landsortsskolorna och de kristna elementarskolorna utvecklades under 1600-talet, var de argument man framförde till deras förmån framförallt negativa: de fattiga, som inte hade möjlighet att uppfostra sina barn, hette det, lämnade dem ”i okunnighet om sina förpliktelser: med den omsorg de måste lägga ner på sitt uppehälle och genom att de själva blivit illa uppfostrade, är de inte i stånd att förmedla en uppfostran som de själva aldrig har fått”; vilket medför tre allvarliga olägenheter: okunnighet om Gud, lättja (med allt den har i släptåg i form av dryckenskap, orenlighet, snatteri och rån) samt uppkomsten av horder av trashankar, ständigt redo att ställa till bråk och ”som bara duger att tömma kassan i Hôtel-Dieu”.13 Det mål som man i början av revolutionstiden uppsätter för folkskolan omfattar emellertid bl a att den skall ”stärka” och ”utveckla kroppen”, göra barnet istånd ”att i framtiden utöva något mekaniskt arbete”, ge det ”en klar blick, en säker hand, raska vanor”.14 Disciplinen fungerar mer och mer som en teknik för att framställa nyttiga individer. Följden är att de disciplinära institutionerna upphör att vara marginella, att de lämnar samhällets utkanter där de dittills hörde hemma, att de överger former som uteslutning eller umgällande, inspärrning eller avskildhet. Följden är att de efterhand upplöser släktskapsbanden med klosterväsendets regler och slutna institutioner. Följden är också att den får en tendens att tränga sig in i samhällets viktigaste, mest centrala, mest produktiva sektorer; att den vinner inträde i några av samhällets stora, väsentliga funktioner: manufakturernas produktion, meddelandet av kunskaper, spridningen av färdigheter och kunnanden, krigsapparaten. Därav följer slutligen den dubbla tendensen som man kan iaktta under hela 1700-talet att öka antalet disciplinära institutioner och att införa disciplinen i de redan existerande inrättningarna.

2. Spridningen av de disciplinära mekanismerna. Medan å ena sidan de disciplinära institutionerna mångfaldigas, har deras mekanismer å andra sidan en tendens att ”avinstitutionaliseras”, att tränga ut ur de slutna borgar där de tidigare fungerade och att cirkulera i ”fritt” tillstånd; de massiva, kompakta formerna av disciplin upplöses i smidiga kontrollförfaranden som kan överföras till andra områden och anpassas. Ibland är det de slutna inrättningarna som till sin inre, specifika funktion fogar en yttre, övervakande roll och som omkring sig utvecklar en hel krets av sidokontroller. Den kristna skolan har sålunda inte bara till uppgift att utbilda fogliga barn; den skall också ge möjlighet att övervaka föräldrarna, ta reda på det sätt varpå de lever, deras tillgångar, deras fromhet, deras seder. Skolan har en tendens att utbilda små sociala observatorier i syfte att tränga in ända till de vuxna och utöva en regelbunden kontroll även över dem; ett skolbarns dåliga uppförande eller frånvaro är enligt Demia en legitim förevändning för att gå och fråga ut grannarna, framför allt om man har anledning att tro att familjen inte kommer att säga sanningen; därefter att utfråga föräldrarna för att kontrollera att de kan sin katekes och sina böner, om de är beslutna att rycka upp sitt barns laster med roten, hur många sängar det finns i hemmet och hur man fördelar sig mellan dem under natten, besöket avslutas eventuellt med en allmosa, överräckandet av en fromhetsbild eller bidrag till flera sängar.15 På samma sätt uppfattas sjukhuset mer och mer som en stödpunkt för medicinsk övervakning av befolkningen utanför; efter Hôtel-Dieus brand 1772 är det många som begär att de stora, tunga och oordnade anstalterna skall ersättas av en rad mindre sjukhus; dessa skulle ha till uppgift att ta emot kvarterets sjuka men också att insamla informationer, bevaka endemiska eller epidemiska företeelser, öppna polikliniker, ge invånarna råd och hålla myndigheterna underrättade om hälsotillståndet i trakten.15

Man finner också disciplinära metoder som inte sprids utifrån slutna institutioner utan från kontrollpunkter utspridda i samhället. Religiösa grupper, välgörenhetsföreningar har läge spelat en roll i ”disciplineringen” av befolkningen. Ända sedan motreformationen fram till julimonarkins filantropi har initiativ av denna typ mångfaldigats; syftet var religiöst (omvändelse och bättre moral), ekonomiskt (hjälp och uppmuntran till arbete) eller politiskt (bekämpa missnöje och oroligheter). Man behöver bara citera stadgarna för de parisiska församlingarnas välgörenhetssammanslutningar. Området som skall täckas är uppdelat i kvarter och kantoner, som medlemmarna i föreningen fördelar sins emellan. Det åligger dem att regelbundet besöka de kvarter som är dem anförtrodda. ”De skall anstränga sig att bekämpa dåliga ställen, krogar, biljardakademier, spelhålor, offentliga skandaler, hädelser och ogudaktighet samt all annan oordning som kan komma till deras kännedom.” De skall också avlägga individuella besök hos de fattiga; och vad de skall förhöra sig om är fastställt i stadgarna: de skall ta reda på om dessa fattiga äger en fast bostad, om de kan sina böner, om de ofta begagnar sakramentena, om de har något yrke, hurudan deras moral är (och ”huruvida de ej hamnat i armod av egen förskyllan”); slutligen bör man

skickligt förhöra sig om hur de beter sig i sitt äktenskap, om de håller fred med varandra och med grannarna, om de vinnlägger sig om att uppfostra sina barn i gudsfruktan ... om de inte låter sina vuxna barn av olika kön ligga tillsammans eller i samma säng som de själva, om de inte är hemfallna åt lättsinne och smeksamhet i familjen, i synnerhet i umgänget med sina halvvuxna döttrar. Ar man inte säker på att de är gifta, skall man be dem förete äktenskapsintyg.17

i. Förstatligande av disciplinmekanismerna. I England är det privata, religiöst inspirerade grupper som under långa tider axlat den sociala disciplinens funktioner;18 i Frankrike har välgörenhets- och understödsföreningar övertagit en del av denna roll, men en annan del – förmodligen den viktigaste – tog snart polisen hand om.

Upprättandet av ett centraliserat polisväsende har länge, och redan i samtidens ögon, framstått som det mest direkta uttrycket för det kungliga enväldet; härskaren önskade ha ”en egen ämbetsman som han direkt kunde anförtro sina befallningar, uppdrag och avsikter och som hade i uppdrag att utföra hans order och verkställa de instruktioner han försett med sitt sigill”.19 Polislöjtnanterna och generallöjtnanten i Paris, som var deras överhuvud, återupptog också ett antal redan existerande funktioner – att efterspana brottslingar, övervaka ordningen i städerna, utöva ekonomisk och politisk kontroll – men införlivade dem i ett stramt, enhetligt administrativt maskineri:

Alla krafter och underrättelser som härrör från den yttre ringen strålar samman hos generallöjtnanten ... Det är han som sätter i rörelse alla de hjul som tillsammans skapar ordning och harmoni. Verkningarna av hans fögderi liknas bäst vid himlakropparnas rörelser.20

Men även om polisen som institution organiserats som ett statligt redskap, direkt knutet till den politiska härskarmakten, är den typ av makt den utövar, de mekanismer den sätter i rörelse och de element, på vilka den tillämpar dem, specifika. Den är en organisation vars verksamhet bör kunna omfatta hela samhällskroppen, inte bara därför att den sträcker sig till dess yttersta gränser utan också därför att den vårdar sig om de minsta detaljer. Polismakten bör syssla ”med allt”: men detta ”allt” är emellertid inte staten i dess helhet eller riket, såsom utgörande monarkens synliga och osynliga kropp – det är myllret av händelser, gärningar, uppträdanden, åsikter – ”allt som sker”;21 polisens föremål är ”det som händer varje ögonblick”, dessa ”småsaker” som Katarina II talade om i sin Stora Instruktion.22 Polisen, det är en obegränsad kontroll som uppsätter som sitt ideal att nå samhällskroppens mest elementära beståndsdelar och mest flyktiga företeelser: ”Ministeriet som omfattar domarkåren och polistjänstemännen är ett av de allra viktigaste; de föremål som det ägnar sig åt är så att säga obegränsade, man upptäcker dem först efter en tillräckligt detaljerad granskning”:23 det oändligt lilla i den politiska makten.

För att kunna utövas måste denna makt förse sig med redskapen för en oavbruten, uttömmande, överallt närvarande övervakning som förmår göra allting synligt under förutsättning att den själv förblir osynlig. Denna övervakning bör vara som en blick utan ansikte som förvandlar hela samhällskroppen till sitt synfält: tusentals ögon utplacerade överallt, en rörlig och ständigt vaken uppmärksamhet, ett vidsträckt, hierarkiserat nätverk som enbart i Paris enligt Le Maire omfattar de 48 kommissarierna, de 20 inspektörerna, de regelbundet betalade ”observatörerna”, de lägre, dagavlönade ”spionerna”, angivarna kvalificerade för olika uppdrag och slutligen de prostituerade. Dessa oavbrutna observationer hopas i en serie rapporter och register; under hela 1700-talet utvecklas, tack vare en invecklad dokumentär organisation en ofantlig polisrapport som tenderar att täcka samhället i dess helhet.24 Till skillnad från de metoder som råder vid domstolarna eller inom förvaltningen är det uppföranden, attityder, möjligheter, misstankar som inregistreras – en ständig bokföring av individernas beteende.

Men man bör lägga märke till att även om denna poliskontroll helt och hållet vilar i ”kungens hand”, så fungerar den inte bara i en riktning. Den är i själva verket ett system med två ingångar: å ena sidan skall den kringgå rättsväsendet för att uträtta kungens direkta vilja; men den kan också tillmötesgå ansökningar som kommer nerifrån; det stora flertalet av de så omtalade ”lettres de cachet”, som länge var symbolen för kungens godtycke och politiskt diskvalificerade det fängsliga förvaret, hade i själva verket begärts av familjen, av en husbonde, av lokala notabiliteter, av invånarna i kvarteret eller prästen i församlingen; deras funktion var att genom en internering bestraffa oordning, bråk, ohörsamhet, dåligt uppförande, d v s en hel mängd icke straffbara förseelser; densamma som Ledoux ville bannlysa ur sitt arkitektoniskt fullkomliga samhälle och som han kallade ”brott på grund av ouppmärksamhet”. Med andra ord, till sin roll som rättvisans hantlangare i jakten efter brottslingar och som redskap åt den politiska kontrollen av stämplingar, oppositionsrörelser och uppror, fogar 1700-talspolisen en disciplinär funktion. Det är en sammansatt funktion eftersom den förenar kungens absoluta makt med de allra minsta i samhället Utspridda maktinstanserna; eftersom den mellan dessa olika slutna disciplinära institutioner (verkstäder, krigsmakt, skolor) utbreder ett nätverk och ingriper där de andra inte kan ingripa, och disciplinerar områden som inte är disciplinära, men som polisen täcker, förbinder och förser med sina väpnade styrkors garanti: en disciplin som utspelar sig i mellanrummen och samtidigt höjer sig över dem som en metadisciplin. ”Med hjälp av en klok polismakt vänjer fursten folket vid ordning och lydnad”.25

Upprättandet av ett organiserat polisväsende under 1700-talet innebär en bekräftelse på att disciplinens generalisering uppnått statliga dimensioner. Man förstår också att polisen, med ett minimum av förändringar, har kunnat undvika att dras med i omdisponeringen av den juridiska makten, trots att den var uttryckligt förenad med allt det som hos kungamakten gick utöver den reguljära rättvisan; man förstår också hur det kommer sig att den ända till våra dagar inte har upphört att allt mera eftertryckligt påtvinga rättvisan sina prerogativ; visserligen är den rättvisans hantlangare, men genom sin utbredning och sina mekanismer smälter den mycket bättre än domstolarna samman med det disciplinära samhället. Det vore emellertid fel att tro att alla de disciplinära funktionerna konfiskerats och uppslukats en gång för alla av en statlig myndighet.

”Disciplinen” kan inte identifieras vare sig med en institution eller en myndighet; den är en typ av makt, ett sätt varpå denna utövas, som omfattar en hel uppsättning av redskap, tekniker, förfaranden, tillämpningsnivåer och syften; den är en maktens ”fysik” eller ”anatomi”, en teknologi. Den kan ombesörjas antingen av ”specialiserade” institutioner (straffängelserna eller 1800-talets korrektionsanstalter), av institutioner som begagnar den som sitt huvudsakliga redskap för ett bestämt mål (uppfostringsanstalter, sjukhus), av befintliga instanser som i disciplinen finner ett medel att stärka eller reorganisera sina inre maktmekanismer (en dag borde man visa hur relationerna inom familjen, framför allt inom kärnfamiljen föräldrar–barn, har ”disciplinerats” genom att den ända sedan den klassicistiska tiden uppsugit yttre scheman, först skolans och arméns, därefter medicinska, psykiatriska, psykologiska scheman, vilka har gjort familjen till det område där den disciplinära frågan om vad som är normalt och vad som är onormalt med förkärlek uppträder); eller av myndigheter som gjort disciplinen till princip för sin inre verksamhet (förvaltningens disciplinering fr o m Napoleontiden), eller slutligen statliga organ som har till funktion – inte bara men huvudsakligen – att upprätthålla disciplinen ett helt samhälle igenom (polisen).

Man kan alltså i stort tala om uppkomsten av ett disciplinärt samhälle i denna utveckling, som sträcker sig från de slutna formerna för disciplin, en sorts social ”karantän”, ända till ”panoptismens” obegränsat spridbara mekanism. Det innebär inte att det disciplinära sättet att utöva makt har ersatt alla andra; men det har smugit sig in bland de andra och ibland diskvalificerat dem, det har tjänstgjort som övergång, det har förbundit dem sinsemellan, det har givit dem en förlängning och framför allt har de gjort det möjligt att utsträcka maktens verkningar ända till de tunnaste, mest avlägsna delarna. Den ombesörjer en ”infinitesimal” spridning av maktförhållandena.

Bara några år efter Bentham skrev Julius detta samhälles födelseattest.26 På tal om den panoptiska principen sade han att den var något mycket mer än en sinnrik arkitektonisk idé: den var en händelse ”i den mänskliga tankens historia”. Skenbart utgör den bara lösningen av ett tekniskt problem men bortom den avtecknar sig en hel samhällstyp. Antiken hade varit en skådespelets civilisation. ”Att bereda en stor mängd människor möjlighet att iaktta ett fåtal föremål”: det problemet löstes av templens, teatrarnas och cirkusarnas arkitektur. Tillsammans med skådespelen härskade det offentliga livet, de våldsamma festerna, den sinnliga närheten. I dessa ritualer där blodet strömmade, återfann samhället sina krafter och bildade för ett ögonblick liksom en enda stor kropp. Den moderna tidens problem är det motsatta: ”Skaffa ett fåtal eller rent av en enda ögonblicksbild av en stor mängd”. I ett samhälle där det inte längre är gemenskapen eller det offentliga livet som är det viktiga utan å ena sidan de enskilda individerna, å den andra staten, kan inte förbindelserna upprättas annat än genom en form som är skådespelets direkta motsats:

Det var förbehållet den moderna tidsåldern, då statens inflytande ständigt ökar och den för varje dag allt djupare ingriper i det sociala livets alla detaljer och förbindelser, att utvidga och fullända garantierna härför, genom att utnyttja och på detta stora mål inrikta uppförandet och fördelningen av byggnader avsedda att samtidigt övervaka en stor mängd människor.

För Julius var det som Bentham hade beskrivit som ett tekniskt program redan en avslutad historisk utveckling. Vårt samhälle är inte skådespelets samhälle utan övervakningens; under bildernas yta pågår en djupgående påverkan av kropparna; bakom den väldiga abstraktion som utbytena utgör, fortskrider en minutiös och konkret dressyr av de nyttiga krafterna; kommunikationskedjorna är ett medel för att hopa och centralisera vetandet; en uppsättning av tecken definierar maktens fästen; individens sköna helhet amputeras, förtrycks eller förvanskas inte av vår sociala ordning, men individen fabriceras omsorgsfullt, i enlighet med en hel krafternas och kropparnas taktik. Vi är mycket mindre grekiska än vad vi tror. Vi befinner oss varken på åskådarbänkarna eller på scenen, utan inuti den panoptiska maskinen, omfattade av dess makt, som vi själva vidarebefordrar, eftersom vi själva utgör ett av dess kugghjul. Napoleongestaltens betydelse i den historiska mytologin har kanske delvis sin grund i detta förhållande: den befinner sig på den punkt där det monarkiska och rituella utövandet av härskarmakten möter den hierarkiska och permanenta tillämpningen av en obegränsad disciplin. Napoleon är den som med en enda blick behärskar allt, men som aldrig låter sig undslippa en detalj, hur oändligt liten den än må vara: ”Som ni ser är ingen del av kejsardömet utan övervakning, inga brott, ingen förbrytelse, ingen lagöverträdelse bör förbli ostraffad och geniet, som vet allt, omfattar hela detta väldiga maskineri med sin blick utan att den minsta detalj kan undslippa honom”.27 När det disciplinära samhället slår ut i full blom, bevarar det alltjämt tack vare kejsaren sitt gamla utseende av skådespelsmakt. I sin egenskap av monark och samtidigt usurpator av den gamla tronen och organisatör av den nya staten har han i en sista symbolisk gestalt samlat hela den långa utveckling i vilken härskarens prakt och maktens oundvikligen spektakulära yttringar undan för undan förbleknar till en daglig övervakning, till en panoptism där de vaksamma, samordnade blickarna snart gör örnen lika onödig som solen.

***

Det disciplinära samhällets uppkomst anknyter till ett antal omfattande historiska processer bland vilka den tar plats: ekonomiska, juridiskt-politiska och slutligen vetenskapliga.

1. Sammanfattningsvis kan man säga att disciplinen är en teknik för att bringa ordning i den mänskliga mångfalden. Det är sant att detta varken är något exceptionellt eller något karaktäristiskt; varje maktsystem ställs inför samma problem. Men det som är utmärkande för disciplinen är att den gentemot mångfalden försöker utveckla en makttaktik som skall svara mot tre kriterier: den bör göra maktutövningen så lite kostsam som möjligt (ekonomiskt genom att minska utgifterna; politiskt genom att uppträda diskret, inte exterioriseras så mycket, förbli relativt osynlig och väcka svagt motstånd); den skall se till att denna sociala makts verkningar uppnår ett maximum av intensitet och en så stor utbredning som möjligt utan bakslag och utan luckor; slutligen skall den förbinda denna maktens ”ekonomiska” ökning och avkastningen från de inrättningar inom vilka den utövas (antingen de är pedagogiska, militära, industriella eller medicinska), kort sagt öka på en gång fogligheten hos alla systemets beståndsdelar och deras nytta. Denna disciplinens tredubbla målsättning svarar mot en historisk konjunktur som är välkänd. Å ena sidan 1700-talets kraftiga befolkningsökning, som leder till en ökad icke bofast befolkning (ett av disciplinens första mål är att göra den bofast; disciplinen är en antinomadisk princip); en förändring av storleksordningen hos de grupper det gäller att kontrollera och manipulera (från början av 1600-talet till franska revolutionen hade antalet elever i skolorna mångfaldigats, liksom förmodligen antalet patienter på sjukhusen; armén omfattade i slutet av 1700-talet över 200 000 man i fredstid). Å andra sidan tillväxer produktionsapparaten, den blir alltmera utbredd, alltmera invecklad men också allt dyrbarare och det gäller att öka dess lönsamhet. De disciplinära förfarandenas utveckling svarar mot dessa båda processer eller rättare sagt mot nödvändigheten att anpassa sambandet dem emellan. Varken resterna av den feodala makten, den administrativa monarkins strukturer eller de lokala kontrollmekanismerna, eller den invecklade och ovissa härva de bildade sins emellan, kunde axla den uppgiften; deras nätverk var oregelbundet och fullt av luckor, de råkade ofta i konflikt med varandra och framför allt var den makt som utövades inom dem till sin natur ”överdådig”. Den var överdådig på flera sätt: därför att den direkt kostade statskassan mycket pengar, därför att systemet med köp- och säljbara ämbeten och utarrenderade uppbörder utgjorde en indirekt men mycket tung börda för befolkningen, därför att det motstånd den mötte drev den in i en cirkel där den hela liden måste förstärkas, därför att den framför allt verkade genom uppbörder (uppbörd av pengar eller varor genom det kungliga skatteverket, länsherrens och kyrkans skatteuttag samt uppbörd i form av arbetskraft och tid för dagsverken eller för krigstjänst, inspärrning eller förvisning av lösdrivare). Disciplinens utveckling anger att elementära makttekniker har uppstått, som hör hemma i en helt annan ekonomi: maktmekanismer som istället för att ”dra ifrån något”, tillträder inifrån för att bidra till inrättningarnas effektivitet, till ökningen av denna effektivitet och till utnyttjandet av det den producerar. I stället för den gamla principen ”uppbörd–våld”, som tidigare inom maktens ekonomi, inför disciplinen principen ”mildhet-produktion–profit” för att anpassa människornas mångfald och produktionsredskapens mångfaldigande (och med ”produktion” bör då förstås inte enbart produktion i egentlig bemärkelse utan även produktion av vetande och färdigheter i skolan, av hälsa i sjukhusen, av förstörelsekraft i armén).

För att denna anpassning skall kunna genomföras måste ett visst antal problem lösas, för vilka den gamla maktekonomin inte var rustad. Disciplinen kan minska det som gör massfenomenen ”nyttovidriga”: reducera det som hos en mångfald gör att den är så mycket svårhanterligare än en enhet; reducera det som gör det svårt att utnyttja dess beståndsdelar var för sig samt deras summa; reducera allt det som inom mångfalden hotar att utplåna de fördelar det stora antalet innebär; det är därför disciplinen fixerar; den hejdar eller reglerar rörelserna; den upplöser förblandningarna, de kompakta anhopningarna som uppstår på ovissa vägar, de uträknade fördelningarna. Den måste också behärska alla de krafter som uppträder så snart en organiserad mångfald bildas; den måste neutralisera den kontramakt som framspringer ur den och gör motstånd mot den makt som vill behärska den: oroligheter, revolter, spontant bildade organisationer, sammanrotningar – allt som hör hemma bland de horisontella sammanslutningarna. Det är anledningen till att disciplinen uppför skiljeväggar och inför vertikala förbindelser, att den mellan företeelser som tillhör samma plan inför så vattentäta skott som möjligt, att den utbildar finmaskiga hierarkiska nät, kort sagt att den mot mångfaldens inneboende motståndskraft ställer den kraft som den kontinuerliga, individualiserande pyramiden utgör. Disciplinen skall också öka den nytta som särskilt kan utvinnas ur vart och ett av de element som ingår i mångfalden, med så snabba och billiga medel som möjligt, d v s genom att begagna själva mångfalden för att uppnå denna ökning: det är anledningen till att man för att utvinna ett maximum av tid och kraft ur kropparna inför sådana helhetsmetoder som tidsscheman, kollektiv dressyr, exercis och en samtidigt alltomfattande och detaljerad övervakning. Dessutom måste disciplinen öka den nyttoeffekt som kännetecknar det som är mångfaldigt och göra var och en av dessa mångfalder nyttigare än den enkla summan av dess beståndsdelar. Det är för att öka mångfaldens brukbara verkningar som disciplinen utbildar olika former av taktik för fördelning, ömsesidig anpassning av kroppar, rörelser och rytmer, för differentiering av förmågor, för ömsesidig samordning i förhållande till en inrättning eller en uppgift. Till slut skall disciplinen medverka till att maktrelationerna utspelas inom själva mångfalden och inte ovanför den, så diskret som möjligt, så väl ledat som möjligt i förhållande till dessa mångfalders övriga funktioner och även med så litet överdåd som möjligt: för denna uppgift svarar sådana anonyma maktverktyg som låter sig utsträckas till hela den mångfald de reglerar, t ex den hierarkiska övervakningen, den oavbrutna registreringen, de ständiga bedömningarna och klassificeringarna. Kort sagt, det gäller att ersätta en makt som tar sig uttryck i glansen och prakten hos dem som utövar den med en makt som på ett smygande sätt gör dem som den tillämpas på till objekt; att inhämta ett vetande om dessa objekt snarare än att breda ut de praktfulla härskartecknen. Med ett ord, disciplinen är den samling av oändligt små tekniska uppfinningar som gjort det möjligt att öka mångfaldens nyttiga storlek och samtidigt minska olägenheterna hos en makt som måste styra den just för att denna mångfald skall bli nyttig. En mångfald, antingen det rör sig om en verkstad eller en nation, en armé eller en skola, når fram till disciplinens tröskel då förhållandet mellan nytta och olägenhet blir gynnsamt.

Västerlandets ekonomiska uppsving tog sin början med de metoder som möjliggjorde kapitalackumulation och man kan kanske säga att metoderna för att hantera ackumulationen av människor är det som möjliggjorde ett politiskt uppsving, jämfört med de traditionella, rituella, kostsamma och våldsamma formerna för makt, som snart kom ur bruk och ersattes av en raffinerad, utspekulerad förtryckets teknologi. I själva verket kan de båda processerna, ackumulation av kapital och ackumulation av människor, inte skiljas åt; det skulle inte ha varit möjligt att lösa det problem som ackumulationen av människor utgjorde, om inte en produktionsapparat hade vuxit ut som gjorde det möjligt både att försörja dem och att utnyttja dem; den teknik som gör det möjligt att utnyttja den ackumulerade mångfalden av människor påskyndar å andra sidan. På ett mindre allmänt plan har produktionsapparatens teknologiska förvandlingar, arbetsdelningen och uppbyggnaden av disciplinära metoder upprätthållit mycket nära förbindelser.28 Var och en av dessa två processer har gjort den andra möjlig och nödvändig; var och en av dem har tjänat som modell för den andra. Den disciplinära pyramiden har utgjort den lilla maktcell inom vilken uppdelningen, samordningen och kontrollen av uppgifterna har framtvingats och gjorts effektiva; och den analytiska inrutningen av tid, rörelser och kroppskrafter har bildat ett verksamt schema som från att användas på de grupper som det gällde att underkuva utan svårighet har kunnat överföras till produktionsmekanismerna; den massiva överföringen av militära metoder till den industriella organisationen är ett exempel på hur arbetsdelningen kan utformas med utgångspunkt från ett maktschema. I gengäld har den tekniska analysen av produktionsprocessen, dess uppdelning i olika ”maskinella” moment överförts till den arbetskraft vars uppgift var att ombesörja denna process: överföringen har utmynnat i ett disciplinärt maskineri där de individuella krafter de förenar samordnas och därmed ökas. Låt oss säga att disciplinen är den enhetliga tekniska metod genom vilken kroppens kraft på billigast möjliga sätt reduceras i sin egenskap av ”politisk” kraft och drivs till ett maximum i sin egenskap av nyttig kraft. En kapitalistisk ekonomis tillväxt har framkallat den specifika modalitet som den disciplinära makten utgör och vars allmänna lösningar och metoder för underkuvande av krafter och kroppar, eller kort sagt, vars politiska anatomi, kan begagnas av de mest skiftande politiska regimer, inrättningar eller institutioner.

2. Maktens panoptiska modalitet – på den elementära, tekniska, ödmjukt fysiska nivå där den befinner sig – är inte direkt underställd ett samhälles juridiskt-politiska strukturer och befinner sig inte direkt i deras förlängning men den är därför inte helt oberoende. Historiskt sett skedde den process genom vilken borgerskapet under 1700-talet blev den politiskt härskande klassen i skydd av en uttrycklig, kodad och formellt jämlik juridisk ram i och med att ett parlamentariskt och representativt styrelseskick infördes. Men utvecklingen och generaliseringen av de disciplinära anordningarna utgör den mörkare sidan av denna process. Under de allmänna juridiska former som garanterade ett system av i princip jämlika rättigheter fanns dessa små, varje dag verksamma, fysiska mekanismer, dessa till sitt väsen ojämlika, osymmetriska mikromaktsystem som de olika formerna av disciplin utgör. Och även om det representativa styrelseskicket formellt medger att allas vilja, direkt eller indirekt, med eller utan mellaninstanser, utgör suveränitetens grundval, så svarar disciplinen för att vid basen krafter och kroppar förblir underdåniga. Den verkliga, kroppsliga disciplinen har kommit att utgöra de formella och juridiska friheternas undervåning. Man kunde föreställa sig samhällskontraktet som den ideella grunden för rättvisan och den politiska makten; panoptismen utgjorde den tekniska, universellt spridda tvångsmetoden. Den har inte upphört att bearbeta samhällets juridiska strukturer på djupet för att driva maktens effektiva mekanismer att fungera tvärtemot den formella ram den själv givit lig. ”Upplysningstiden”, som upptäckte friheten, uppfann också disciplinen.

Skenbart utgör disciplinen endast en sorts rättvisans undervegetation. Den förefaller till det oändligt lillas nivå förlänga de allmänna former som definierats av rättvisan och tillämpa dem på de enskilda existenserna; eller också framstår den som en sorts skolning som gör det möjligt för individerna att inordna sig under de allmänna kraven. Den skulle utgöra en fortsättning av samma typ av rättvisa men i en annan skala och därmed göra den mera minutiös och förmodligen även mera överseende. Man bör snarare betrakta disciplinen som en sorts anti-rättvisa. Dess exakta roll är att införa oöverkomliga asymmetrier och utesluta ömsesidighetsförhållanden. För det första därför att disciplinen mellan individerna upprättar en ”privat” bindning, ett tvångsförhållande som är fullkomligt skilt från förpliktelsen som vilar på ett kontrakt; man kan för all del acceptera en disciplin genom att underteckna ett kontrakt, men det sätt varpå den tillämpas, de mekanismer som den sätter i rörelse, det ensidiga underordnandet, ”övermåttet” av makt som alltid befinner lig på samma sida, avsaknaden av jämlikhet mellan olika ”partners” i förhållande till det gemensamma reglementet gör det disciplinära bandet till kontraktsförbindelsens motsats och gör det möjligt att snedvrida den senare så snart den innehåller en disciplinär mekanism. Man känner t ex till alla de reella metoder som påverkar arbetskontraktets juridiska fiktion: disciplinen inom verkstäderna är inte den minst betydande av dem. Därtill kommer att medan de juridiska systemen tillämpar universella normer för att bestämma ett rättssubjekt, karakteriserar, klassificerar och specialiserar disciplinen; den ordnar individerna efter skalor, fördelar dem efter en norm, hierarkiserar dem i förhållande till varandra och diskvalificerar eller underkänner dem rent av i vissa fall. I det rum där och under den tid då disciplinen utövar sin kontroll och dess asymmetrier råder, försätter den i alla händelser tidvis rätten ur spel – om än aldrig fullständigt så dock alltid delvis. Hur regelmässig och institutionell disciplinen än kan vara, utgör den genom själva sin mekanism en ”antirättvisa”. Och även om det moderna samhället har en tendens att utfärda lagar för allting och tycks vilja dra upp gränser för maktutövandet, sätter detta samhällets överallt utbredda panoptism igång ett på en gång ofantligt omfattande och oändligt litet maskineri som i strid mot rätten underhåller, förstärker och mångfaldigar maktens asymmetri och gör de gränser som dragits upp fåfänga. De allra minsta formerna för disciplin, vardagens panoptism kan mycket väl befinna sig under den tröskel där de vidlyftigare samhällsapparaterna och de mera betydelsefulla politiska striderna dyker upp. När det moderna samhället uppstod var disciplinen och det klassvälde som genomsyrar detta samhälle det politiska priset för de juridiska normer enligt vilka makten omfördelas. Där har vi förmodligen förklaringen till den betydelse som man så länge har fäst vid disciplinens små tillvägagångssätt, de futtiga lister och knep som den har uppfunnit eller vid den kunskap som skänker den ett ansikte som kan tillstås; därav kommer också rädslan för att göra sig av med dem så länge man inte har funnit någon bra ersättning; därav även påståendet att disciplinen skulle utgöra samhällets grundval och svara för dess jämvikt medan den i själva verket består av en serie mekanismer avsedda att definitivt och överallt bringa maktrelationerna ur jämvikt; därav också det faktum att man envisas att framställa den som den ödmjuka och konkreta formen för all moral, medan den i själva verket är ett knippe av fysisk-politisk teknik.

Och för att återkomma till frågan om det lagliga straffet, så bör fängelset och hela den korrektiva teknologi som åtföljer det sättas in just i det sammanhanget: på den punkt där den lagbestämda makten att bestraffa förvrids och förvandlas till en disciplinär makt att övervaka; den punkt där lagarnas universella straff selektivt tillämpas på vissa individer, som ständigt är desamma; den punkt då man övergår från rättssubjektets rekvalificering genom straffet till en nyttig dressyr av brottslingen; den punkt där rättvisan vänder ut och in på sig själv och antirättvisan blir de juridiska formernas egentliga och institutionaliserade innehåll. Det som då gör rätten att bestraffa till något allmängiltigt är inte att det universella medvetandet om lagen utbreds till vart och ett av rättssubjekten utan att de panoptiska metodernas finmaskiga nät regelbundet utbredes.

3. Dessa olika tillvägagångssätt har vart och ett för sig en lång historia. Men det som är nytt på 1700-talet är att de genom att samordnas och generaliseras uppnår den nivå från och med vilken kunskap och makt regelbundet förstärker varandra: i och med att den ena tar form, ökar den andra och tvärtom, i ständig växelverkan. Disciplinen överskrider då den ”teknologiska” tröskeln. Disciplinen har inte bara infört ”ordning” först i sjukhusen, därefter i skolorna och slutligen i verkstäderna; tack vare disciplinen blev var och en av dessa anstalter en inrättning sä utformad att varje objektiviseringsmekanism kunde fungera som ett redskap för underkuvande och varje ökning av makt kunde ge upphov till kunskap; det är utifrån detta för de teknologiska systemen så säregna samband som den kliniska medicinen, psykiatrin, barnpsykologin, den pedagogiska psykologin, rationaliseringen av arbetet har kunnat uppstå i disciplinär miljö. Alltså en dubbel process: en epistemologisk frigörelse grundad på en förfining av maktrelationerna; ett mångfaldigande av maktens verkningar tack vare att nya kunskaper utbildas och anhopas.

Spridningen av de disciplinära metoderna ingår i en bred historisk process: under ungefär samma tid utvecklas många andra teknologier – inom agronomin, industrin, ekonomin. Men man måste erkänna an det har varit föga tal om panoptismen jämfört med vad som sagts om gruvdriften, den gryende kemin, metoderna för nationalbokföringen, masugnarna och ångmaskinen. Man betraktar den knappast som mer än en bisarr liten utopi, en drömd elakhet – ungefär som om Bentham hade varit polissamhällets Fourier vars falangstär skulle ha varit utformad som ett Panopticon.29 Och dock fanns där den abstrakta formeln för en fullt verklig teknologi, nämligen den som hanterar individerna. Att den så föga prisats beror på flera anledningar; den mest uppenbara är att de framställningar den har givit upphov till sällan har erhållit vetenskaplig status annat än inom ramen för en akademisk klassificering; men den viktigaste är förmodligen att den makt som den sätter i verket och som tack vare den kan ytterligare ökas, är en direkt och fysisk makt som människorna utövar över varandra. Det är en föga ärofull slutpunkt och utgångspunkten är svår att tillstå. Men det vore orättvist att jämföra de disciplinära metoderna med sådana uppfinningar som ångmaskinen eller Amicis mikroskop. De är något mycket mindre och dock är de på sätt och vis mycket mera. Vill man finna en historisk motsvarighet eller åtminstone något att jämföra med, får man nog söka sig till den teknik som begagnades av inkvisitionen.

1700-talet har uppfunnit disciplinen och examineringen, ungefär som man förmodligen kan säga att medeltiden har uppfunnit rättsundersökningen. Men efter helt andra vägar. Undersökningen var en gammal teknik som brukats i skatteindrivningens och förvaltningens tjänst och hade framför allt utvecklats i samband med kyrkans omorganisering och furstendömenas tillväxt under 1100-och 1200-talen. Det var då som den i känd omfattning trängde in i de kyrkliga domstolarnas och därefter de världsliga domstolarnas jurisprudens. I sin egenskap av auktoritärt efterforskande av en konstaterad eller bevittnad sanning skilde sig undersökningen från de äldre förfarandena: ed, ordalier – som tvekamp, järnbörd – eller överenskommelser mellan enskilda. Undersökningen innebar att härskarmakten tog sig rätten att fastslå sanningen med hjälp av ett antal reglerade tekniska tillvägagångssätt. Men om rättsundersökningen från och med den stunden ingår i den västerländska rättskipningen (ända till våra dagar), får man inte glömma vare sig dess politiska ursprung eller dess samband med statens och kungamaktens uppkomst eller att den längre fram kom att förskjutas och fylla en roll i utbildandet av ett vetande. Undersökningen är nämligen den kanske rudimentära men grundläggande biten utifrån vilken de empiriska vetenskaperna har utbildats; den var den juridiskt-politiska matrisen för det experimentella vetande som snabbt blommade upp i slutet av medeltiden. Det är kanske riktigt att matematiken i Grekland uppstod ur mätningsmetoderna; i alla händelser uppstod naturvetenskaperna i slutet av medeltiden ur rättsundersökningen och det sätt varpå den genomfördes. Den vittomfattande empiriska kunskap som täckte all denna världens ting och som nedtecknade dem i en ordnad, obegränsad framställning som konstaterar, beskriver och fastslår ”fakta” (och detta just då Västerlandet inledde den ekonomiska och politiska erövringen av denna värld) utgick från den verksamhetsmodell som Inkvisitionen erbjöd – denna jättelika uppfinning som vår hastigt påkomna blödighet förpassat i skymundan i vårt minne. Det som den politiskt-juridiska, administrativa och straffrättsliga, religiösa och världsliga undersökningen har varit för naturvetenskaperna, det har den disciplinära analysen varit för de humanistiska vetenskaperna. De vetenskaper som vår ”humanitet” sedan mer än ett sekel fröjdar sig åt har sin tekniska matris i disciplinen och dess undersökningars småpetiga och ondskefulla noggrannhet. Dessa undersökningar har kanske för psykologin, psykiatrin, pedagogiken, kriminologin och så många andra sällsamma former av vetande haft samma betydelse som den fruktansvärda undersökningsmakten hade för det stilla vetandet om djuren, växterna och jorden. Andra former av makt, andra former av vetande. I den klassicistiska tidsålderns begynnelse försökte Bacon, lagens och statens tjänare, att för de empiriska vetenskaperna utforma en undersökningens metodologi. Vilken Högste Övervakare kommer att utforma en examineringsmetodologi för de humanistiska vetenskaperna? Med mindre att just precis detta skulle vara en omöjlighet. Ty om undersökningen, i samma stund den blev en teknik i de empiriska vetenskapernas tjänst, kapade förbindelserna med det inkvisitoriska förfarande där den hade sina historiska rötter, så har examensförfarandet för sin del förblivit intimt knutet till den disciplinära makt som format det. Det är alltjämt en inneboende del av disciplinen. Det tycks för all del ha genomgått en spekulativ rening i och med att det ingår i vetenskaper som psykiatri och psykologi. Man kan se hur det i form av tester, samtal, förhör, rådgivning skenbart korrigerar disciplinens mekanismer: skolpsykologin har till uppgift att korrigera skolans stränghet, på samma sätt som det medicinska eller psykiatriska samtalet har till uppgift att rätta till arbetsdisciplinens återverkningar. Men man får inte låta lura sig: individerna skickas genom en sådan teknik bara från en disciplinär instans till en annan och i koncentrerad eller formaliserad skepnad återger en sådan teknik det maktvetandeschema, som är utmärkande för all disciplin.30 Den stora undersökningen, som har givit upphov till naturvetenskaperna, frigjorde sig från sin politisktjuridiska modell; examensformen däremot är alltjämt knuten till den disciplinära teknologin.

Medeltidens rättsliga undersökning segrade över den tidigare formen för rättskipning som grundade sig på anklagelsen, men detta skedde genom en process som kom uppifrån; den disciplinära tekniken har på ett smygande sätt och liksom underifrån översvämmat en straffrätt som i princip ännu är inkvisitorisk. Alla de viktiga förskjutningar som kännetecknar det moderna straffsystemet – brottslingen bakom brottet, betraktad som ett problem, önskan att finna ett straff som utgör en rättelse, en terapi, en normalisering, uppspaltningen av dömandet mellan olika instanser som förutsättes mäta, bedöma, diagnosticera, bota och förvandla individerna – allt detta vittnar om att det disciplinära examensförfarandet har fått fast fot i den rättsliga inkvisitionen.

Det som brottsdomstolarna nu ser som sitt tillämpningsområde, som sitt ”nyttiga” föremål, är inte längre den skyldiges kropp som har upprest sig mot konungens kropp; det är inte heller samhällsfördragets rättssubjekt; det är den disciplinära individen. Det högsta straffrättvisan uppnådde under ancien régime var styckandet av kungamördarens kropp: den starkaste makten visade sig, då den drabbade den största brottslingen, vars totala förintelse lät brottet framstå i dess sanning. Det moderna straffsystemets idealiska slutpunkt borde vara en disciplin utan gräns: ett förhör utan slut, en oändlig undersökning som ständigt utökas med nya minutiösa och ständigt mera analytiska iakttagelser, ett dömande som innebär att man upprättar en aldrig avslutad dossier samtidigt som man utmäter milda straff parade med examineringens envetna nyfikenhet, ett rättsförfarande som ständigt skulle mäta avvikelsen från en ouppnåelig norm och samtidigt utgöra en asymptotisk rörelse i riktning mot det oändliga. Inkvisitionens rättsförfarande utmynnar logiskt i en plågsam avrättning. En rättvisa genomsyrad av disciplinära metoder och examensförfaranden förlängs helt naturligt av att individen sätts under ”observation”. Det är då knappast förvånande att cellfängelset med sin rytmiska uppdelning av tiden, sitt tvångsarbete, sina instanser för övervakning och betygsättning, sina normalitetslärare som övertar och mångfaldigar domarens funktioner har blivit straffsystemets moderna verktyg. Det är då inte heller förvånande att fängelserna liknar fabriker, skolor, kaserner, sjukhus, de liknar ju alla fängelser.

1
Hosted by www.Geocities.ws