Ett nioårsblot för vår tid

©2003-05 Ingeborg S. Nordén

Hednatemplet i Uppsala

Del 1. Helgningen

[hammarhelgning efter Edred Thorsson, på fornnordiska]

Del 2. Åkallandet

Var hälsade, alla höga gudar som svearna har känt och dyrkat i forna dagar! Innan Vitekrists präster kom till landet, innan kungarna brände ner lundar och helgedomar, kom hela folket tillsammans var nionde år för att hedra eder. Edra namn höras ännu i landets sagor och sägner, i namnen på bygder och byar--fast några i Sverige har insett att ni är mera än sagonamn ändå.

Del 3. Läran

I natt börjar nioårsblotets tid, då svearna samlade sig för att hylla eder med gåvor, med gästabud och heliga sånger. Jag själv lever på en annan tid och ett annat ställe, men ändå har jag inte glömt eder. Jag har ingen guldprydd helgedom, intet uråldrigt träd där brunnen upprinner, inga välhuggna bilder som visar eder kraft och närhet. Men trots detta har jag inte glömt att ni lever och står mig bi, som ni står svenskarna bi om de också minns och förblir trogna!

Del 4. Läsningen

[Ur Adam av Bremens skildring av Uppsalatemplet och nioårsblotet:]

»(---) Nu övergår jag till att säga några få ord om sveonernas hednatro.

Detta folk har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna. I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom sitter Oden och Frej. Man säger att de har följande betydelser: Tor, säger man, härskar i luften och råder över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Oden, det vill säga raseriet, styr krigen och ger människan kraft att bekämpa sina fiender. Den tredje, Frej, skänker de dödliga fred och njutning. De förser också hans bildstod med en väldig stående manslem. Oden framställer de beväpnad, liksom våra landsmän Mars. Tor däremot med sin spira tycks likna Jupiter. De dyrkar också till gudar upphöjda människor, som de skänker odödlighet till tack för stora bedrifter. […]

De har tilldelat alla sina gudar präster, som frambär folkets blot. Om en farsot eller hungersnöd hotar, offrar man till Tors bildstod, om ett krig förestår, till Oden, om ett bröllop skall firas, till Frej. Vart nionde år brukar man dessutom i Uppsala fira en gemensam fest med deltagande av folk från alla sveonernas landskap. Ingen har lov att utebli från denna fest. Kungar och folkstammar, alla och envar sänder sina gåvor till Uppsala[….] Offerriten tillgår på följande sätt: av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund hålles så helig av hedningarna, att varje träd anses ha en gudomlig kraft som följd av de offrade kropparnas död och förruttnelse. Där hänger också hundar och hästar jämte människor[…] För övrigt sjunger man, som vanligt är vid dylika offerhögtider, mångfaldiga sånger[…]«

Del 5. Laddningen

[Jag tar upp hornet i den ena handen och fyller det. Nu höjer jag hornet mot altaret i norr och säger:]

Ett horn skall ni få, o hedersgäster,

med guldäpplets glänsande dryck:

till blot har jag blandat det bästa jag har

med lovord och lyckorunor.

Hell dig, Oden, härfader och segergud! Må du styrka och skydda dina vänner i Norden från alla som vill hota landet, både utifrån och inifrån!

Hell dig, Tor, Jordens och Allfaderns son, som värnar svenskarna som du gör med alla människor i Midgård! Må du bevara deras hem, deras gårdar och åkrar från köld och hetta, torka och översvämning! Må du styrka deras kroppar så att ingen drabbas av någon dödssjukdom!

Hell dig, Yngve-Frej, som i forntiden kallades svearnas blotgud! Må ditt folk leva i fred som de har gjort i många år! Må alla som bor i ditt land, få njuta av kärleken och livet! Må de aldrig få glömma att du fortfarande bor ibland dem, som du gjorde i ynglingaättens dagar!

Hell eder, alla gudar och hjältar som svearna dyrkade vid denna tid! Må ni skydda och hjälpa dem som fortfarande minns eder, både i Norden och i hela Midgård: några som har svearnas blod i sig, som älskar deras gudar och seder, bor ändå långt därifrån i vår tid.

Med hammarens heliga tecken helgar jag hornet åt eder alla…

Del 6. Drickandet

[Jag dricker halva hornets innehåll och sparar resten för de senare delarna.]

Del 7. Stänkningen

[Jag doppar grenen i hornet, stänker både altaret och mig själv medan jag säger:]

Må alla svearnas gudar signa mig, som de signar sitt folk både i Norden och i utlandet!

Del 8. Gåvan

[Jag häller ut resten av hornets innehåll i blotskålen, som skall senare hällas ut på jorden då jag går ut. Sedan säger jag:]

»Den som giver vill jämt ha gengäld,» har Oden i urtid sagt: tag då emot min gåva i vänskap och fred, ni som har unnat mig allt gott!

Del 9. Avskedet

Farväl, alla gudar och hjältar, som har varit mina gäster i natt: mina vänskapsgåvor skall ni bära hem, envar till sin sal och sin värld. Men min trohet till eder sliter aldrig, förrän alla länder har härjats av Muspells lågor och släckts av havets böljor!