geocities.com/illyrien2001
Albanerna anses härstamma ifrån illyrerna som slog sig ner på västra Balkanhalvön runt 2000 f.Kr. De utgör minst 6 miljoner människor över hela världen: 3,5 milj i Albanien, 1,7 milj i Kosova, 0,7 milj i Makedonien, 0,3 milj i Turkiet, 140.000 i Grekland, 100.000 i Serbien och Montenegro, 90.000 i Italien. Det bor stora grupper albaner även i Tyskland, Argentina, Egypten och framförallt USA. I Sverige beräknas det bo ca 40,000 albaner. Albanernas nationalhjälte är Skenderbeg som slogs mot osmanerna på 1400-talet.
Det albanska språket är mycket gammal, det utgör en av de nio äldsta i Europa och är en egen språkgrupp inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Det härstammar inte från något annat språk men den har påverkats mycket genom historien, mest av antika grekiskan och latinskan. Övergången från illyriska till albanska skedde troligen mellan 400- och 600-talet. Man kan urskilja två huvuddialekter inom albanskan, gegiskan som talas i norr och toskiskan som talas i söder. Gränsen mellan de två dialekterna går ungefär vid Shkumbinifloden, i Albanien. Den första skolan som använde det albanska språket öppnades i Shkodra 1861. 1908 mötes albanska intellektuella i Manastir för att besluta om det albanska alfabetet genom att använda den latinska skriften. Innan hade de latinska, kyrilliska och arabiska skriften används. 1976 kom den första ortografiska ordboken (rättstavning) ut och 1980 den första heltäckande ordboken över dagens albanska. Vad gäller påverkande av andra språk hade illyriskan lite inflytande på utvecklingen av grammatiken av språken som talas i Balkan.
Albanien har en yta på ca 29 000 kvkm. Tirana som grundades 1614 blev landets huvudstad 1920 och hade år 2003 officiellt 353.400 invånare men kan enligt somliga bedömare rymma så mycket som 700.000 invånare. Folkmängden var 2004 3.544.808 invånare och BNP per capita 2.230 US dollar, 2004. Islam är den dominerande religionen. Albanien är 340 km långt, 140 km bred, ca 40% av landet är berg. De stora bergen toppar upp mot 2,7 km över havet. Albanien är ett av Europas vattenrikaste länder, det har sju floder vilka är Drini, Mati, Ishmi, Erzeni, Shkumbini, Semani och Vjosa, och tre sjöar vid gränsen, Shkodrasjön i norr, Ohrid- och Prespasjön i öster. Landet gränsar i norr till Montenegro, i nordost till Kosova, i öst till Makedonien och i söder till Grekland. En av landets naturtillgångar är olja.
Kosova har en yta på ca 10 900 kvkm. 1993 hade det en befolkning på 2,1 milj invånare av vilka 91% bestod av albaner. Administrativt centrum är Prishtina. Den dominerande religionen är Islam. Kosovas naturtillgångar är bly, zink, koppar, silver, guld, krom, nickel och stora brunkolsfält. Landet omges av bergskedjor med toppar i söder och väster på över 2,5 km över havet. Mellersta Kosova avvattnar floden Sitnica och Drini i Bardh avvattnar västra delarna. Kosovas areal utgörs till 50% av åker- och ängsmark. Landet gränsar i väster till Albanien, i nordväst till Montenegro, i norr och nordost till Serbien och i söder till Makedonien.
Illyrien är en antik benämning på Adriatiska havets östra kustland som sträckte sig från Istrien i norr till Epirus i söder. Där bodde det illyriska folkslaget vilka pratade ett indoeuropeiskt språk, varav endast ett fåtal namn och glosor har bevarats. Arkeologiska, antropologiska och språkvetenskapliga studier har lett till den slutsatsen att albanerna är direkta avkomlingar till illyrerna, vilka slog sig ner på västra Balkanhalvön runt 2000 f.Kr. Arkeologisk bevis indicerar dock att Balkan var befolkat före den neolitiska perioden (ca 10,000 år sedan). I början var det två indoeuropeiska folk som dominerade området, illyrerna i väst och thrakierna i öst, deras delning definierades av Morava och Vardar floderna. Illyrernas bergiga terräng höll dem isär från grekerna och thrakierna. Illyrerna var uppdelade i många stammar av vilka de bäst kända är, Dalmati, Ardaei, Dardani, Albani, Taulantii, Labeati, Orestes, Molossi, Chaones och Thesproti. Det fanns också illyriska stammar som slog sig ner i nuvarande Italien, t ex Veneti stammen i Venice runt 1200 f.Kr.
Stammarna var självregerande samhällen med en rådsförsamling av äldre och en vald ledare. En stark stamhövding brukade förena flera stammar till ett kungarike som varade en eller flera generationer. I sin början omfattade det illyriska kungariket nuvarande Dalmatien, Kroatien, Bosnien, Montenegro och Serbien förutom öst om Morava och Scutari (Shkodra i norra Albanien) var dess huvudstad. Den tidigaste kända kungen av Illyrien var Hyllus som registreras ha dött år 1225 f.Kr. Kungariket däremot nådde sin zenit på 400-talet f.Kr. när en av de mest framstående av de illyriska kungarna Bardhylus förenade kungarikena av Illyrien, Molossia (Epirus) och en stor del av Makedonien. De illyriska peonierna gick till raid mot Makedonien 359 f.Kr. och dödade Philips bror Perdiccas i ett kuppförsök men slogs ner av Philip då han kom till makten. 335 f.Kr. gjorde illyrerna, som hade sin fästning i Makedoniens västra gränsstad Pelion, uppror mot Alexander den Store men slogs ner av denne.
Grekerna anlade kolonier vid den illyriska kusten på ca 700-talet f.Kr., två av de mest framstående var Epidamus och Apollonia och genom dessa fick illyrerna kontakt med den grekiska kulturen. Men de förlorade aldrig sin identitet eller sitt språk under det starka inflyttandet av grekisk civilisation. Kontakten hjälpte dem att utveckla sin egen kultur medan de i sin tur påverkade det ekonomiska och politiska livet av kolonierna, vilka nådde en hög grad av välstånd och kulturel utveckling och var länkar för handeln mellan illyrerna och Grekland och Italien. Illyrerna exporterade jordbruksprodukter och boskap, speciellt hästar och även varor gjorda av lokal brons och järn. På ca 300-talet f.Kr. började kolonierna nalkas sitt slut och så småningom försvann de.
Det illyriska landet var rik på mineralier och illyrerna blev skickliga på brytning och bearbetning av metaller. De var även skickliga på att bygga båtar och segla, deras lätta och snabba galär (skepp) kända som liburnae var av sådan överlägsen design att romarna upptog de till deras egen flotta och skulle vara en typ av krigsskepp kallad the Liburnian. Det sista och bäst kända illyriska kungariket hade sin huvudstad i Scodra och en av dess viktigaste härskare var kung Agron. Han hade en armé och en flotta starkare än någon av hans illyriska föregångare. I allians med Demetrius II av Makedonien besegrade han Aetolianerna vilka belägrade Medeon i Acarnania 231 f.Kr. Agron var så nöjd med sin seger att han drack för mycket och dog plötsligt.
Under hans sons omyndiga ålder tog hans änka, Teuta, makten. Hon var ledare för härjande sjörövare som senare störde den romerska sjöfarten, Rom förklarade krig mot henne 229 f.Kr. Efter två års krig förmåddes hon att sluta fred 227 f.Kr. Detta var början till den romerska ockupationen av den illyriska halvön (annan benämning på Balkanhalvön). En ny expedition skickades mot Illyrien 219 f.Kr. Därefter startades ett utdraget krig som slutade med att romarna erövrade hela Balkan. Den siste kungen av Illyrien var Gentius som besegrades av romarna 167 f.Kr. och fördes till Rom som fånge. Illyrien, bestående framdeles av Enkalayes, Taulantes, Epirotes och Ardianes, blev nu romersk underlydande område. De norra delarna lyckades Rom inte underkuva förrän 35-33 f.Kr. då genom en kraftfull expedition led av Octavianus.
År 27 f.Kr. införlivades hela området som provinsen Illyricum med det romerska riket. Dalmatiens illyrer revolterade igen 6-9 e.Kr. men slogs ner av Tiberius. Illyricum hade sitt administrativa centrum i Salonae (Split) i Dalmatien. Under romersk styre genomgick det illyriska samhället stora förändringar, speciellt i dess materiella aspekter. Konst och kultur blomstrade, speciellt i Apollonia, där Octavianus (senare Augustus) kompletterade sina studier. Illyrien nådde en hög grad av välstånd och det genomkorsades av Via Egnatia med början från Dyrrachium (Durrës) och Apollonia genom Makedonien till Thessalonica (Thessaloniki, Grekland) och senare till Konstatinopel och var en viktig handelslänk mellan Rom och det som idag är Östeuropa.
Koppar, asfalt och silver bearbetades i delar av regionen och illyriskt vin, olja, ost och fisk från Scodras och Lichnidus (Ohrids) sjöar, betraktad som en utmärkt delikatess, exporterades till Italien. Importen bestod mest av tillverkade och/eller lyxiga varor. Illyrerna undvek till hög grad att assimileras med romarna eller romersk kultur och den illyriska kulturen överlevde tillsammans med språket även om många latinska ord kom in i och "blev" en del av det albanska språket. Klanmedlemmarna av det illyriska höglandet hade autonomi inom ramen av den romerska administrationen medan de ägde allians till kejsaren och accepterade auktoriteten av hans representanter.
De var födda till krigare och det var oundvikligt att kejsarna skulle rekrytera de till den romerska legionen och även pretoriangardet. När det romerska imperiet genomgick sin första stora kris blev Illyricum det sista bålverket av Rom och dess kultur i den antika världen. Flera av de mest framstående kejsarna av det senare romerska imperiet var av illyrisk härkomst., Claudius II, Gothicus, Aurelius, Dioklitianus och Konstantin den Store. De flesta blev valda av deras egna trupper på slagfältet och senare bifallsropade av senaten.
När delningen kom mellan öst och väst 395 e.Kr. blev de illyriskbefolkade områdena del av Bysans (öst). Även i Bysans kom illyrerna till att stiga till höga ställningar, Anastasius I, Justin I och den mest berömda av Bysans kejsare Justinian I, dessa formade den tidiga historien av Bysans (491 till 565). Under de första decennierna under Bysans led Illyrien av förödande raids från västgoter, hunner och östgoter. Dessa barbarer lämnade ödelägelse vart de än gick men Illyrien fick inga bestående märken från de men däremot från slaverna vilka startade sina invasioner till Balkan från 500-talet och hade vid slutet av 600-talet assimilerat illyriska stammar i det som idag är Slovenien, Kroatien, Bosnien och Serbien. Stammarna i södra Illyrien (inklusive nuvarande Albanien) förhindrade assimilering och bevarade sitt modersmål. Dessa är de som kom att bli albanerna.
Mellan 700 och 1000 fick namnet Illyrien ge väg för namnet som först nämndes på 100-talet av en geograf, Albanoi (stammen), som befolkade det som idag är centrala Albanien. Från denna stam spreds namnet för att omfatta resten av landet som Arbri och slutligen Albanien. Det albanska folket blev på den här tiden medveten om att de delade samma territorium, namn, språk och kulturarv. Albanien och albanerna nämndes för första gången i ett historisk register år 1081, av Bysans kejsare. Medan Bysans försvagades började andra utländska makter att dominera, bulgarerna behärskade större delen av dagens Albanien från 851 till 1018 och hade Ohrid som huvudstad. På 1100-talet ockuperade serberna de norra och östra delarna, av det land albanerna bebodde. Samtidigt började albanska feodalherrar att frigöra sig från den bysantinska kontrollen.
Furstendömet Arbëria uppstod 1190 med Kruja som huvudstad. Det föll dock under trycket från Venedig som 1204 tog kontroll över större delen av Albanien medan Bysans behöll kontrollen över de södra delarna och grundade Epirus despot. 1272 ockuperade styrkor från kungen av Neapel Durrës och grundade kungariket Arbëria. Härskaren karl av Anjou tvingades ut ur landet 1286 av bysantinska arméer och en revolterande inhemsk befolkning. I den senare delen av medeltiden nådde albanska stadssamhällen en hög grad av välstånd, utrikeshandeln blomstrade och albanska handlare hade sina egna agenturer i Venedig, Ragusa (dagens Dubrovnik) och Thessalonika. Bland de ledande albanska adelsfamiljerna var Thopia, Balsha, Shpata, Muzaka, Araniti, Dukagjini och Kastriota vilka av de tre första steg till att bli härskare över furstendömen som var oberoende av Bysans.
1347 ockuperade serberna hela Albanien utom hamnstaden Durrës, men kort efter tsar Stefan Dushans död 1355 föll det serbiska riket. Ockupationen medförde massiva utvandringar av albanerna, mest till Grekland och Egeiska öarna. Det bysantinska styret nådde sitt slut i Albanien, runt mitten av 1300-talet, medan osmanska riket började tränga in på Balkan. Mot slutet av 1300-talet, 1388 invaderades Albanien av osmanerna (turkarna) och 1430 slutförde de sin ockupation.
Gjergj kom från adelsfamiljen Kastriota och var son till prinsen Gjon Kastrioti. Han föddes i Kruja omkring 1405, och sändes i unga år till sultanens hov. De albanska furstarna hade blivit vasaller under sultanen och för att sultanen skulle försäkra sig som deras trohet tog han en son, som gisslan, från varje vasall. Gjergj utbildades som muslim och studerade framgångsrikt vid militärskolan, han fick namnet Iskander Bey som betyder furste Alexander. I flera osmanska kampanjer, både i Mindre Asien och Europa, utmärktes han som den bäste officeraren, och han utsågs till General av sultanen. 1443, då han hörde att albanerna revolterat mot osmanerna, övergav han den osmanska armén (vid en strid i Nish mot ungerna) och gav sig iväg till sin hemstad Kruja.
Han tog sin släktborg i besittning och hissade den albanska flaggan, vilket kommer från släkten Kastrioti, ovanför slottet. Den 28 november samma år utropade Skenderbeg ett oberoende albanskt furstendöme. 1444 samlade han alla albanska furstarna i Lezha under sitt befäl, i kampen mot osmanerna. Han var en genial militär ledare, med en styrka på knappt över 20 000 man slogs albanerna mot den kraftfullaste armén av den tiden och vann i 25 år. Osmanerna försökte ockupera Kruja 24 gånger men misslyckades med alla de. Skenderbeg tvingade 1461 (med hjälp av påven Pius II och regeringarna av Venedig, Neapel och Ungern) osmanerna till 10 års vapenvila men bröt den 1463 och förlorade sina allierade, och fick slås utan dem.
Venedig körde ett dubbelspel mot Skenderbeg, å ena sidan stödde de honom, å den andra utropade de en belöning till den som kunde döda honom. Han kallade åter i januari 1468 de albanska furstarna till Lezha för att återuppväcka det albanska förbundet. Men insjuknade och dog av feber den 17 januari 1468 i Lezha. Dessa var Skenderbegs sista ord i livet: "Så länge ni är fast förenade med varandra i samma tankar, som ni är kring mig i denna dag, finns det ingen fiende i hela världen som kan besegra er eller vårt land. Kom ihåg att en förenad nation, även om den är liten, aldrig kan besegras...". Tio år efter hans död föll Kruja, efter ett år till föll Shkodra och 1480 blev Albanien slutligen ockuperat av osmanska riket. Många albaner flydde till bl.a. Grekland, Egypten och södra Italien där Skenderbeg hade fått byar av kungen av Neapel. Än idag är dessa byar befolkade med arberesher (albaner som flytt från hemlandet) som bevarat det gamla hemlandets språk och kultur. Skenderbeg är albanernas nationalhjälte och hans kamp mot osmanerna har betytt mycket för albanerna, den gjorde de mer medvetna om sin nationella identitet och var senare inspirationskälla för kampen om frihet från osmanska riket. Osmanerna
Den osmanska ockupationen innebar att Albaniens ekonomi, konst och kultur nu försvagades och gick tillbaka. Vid slutet av 1500-talet började osmanerna att systematiskt islamisera befolkningen och vid slutet av 1600-talet hade 2/3 av albanerna konverterat från kristendomen till islam. De som tjänade militären fick förläningar som belöning för sin lojalitet. Dessa militärherrar såg mera till att få största möjliga privata rikedomar än att få handeln att blomstra. Förläningarna hängde alltså samman med tjänstgöring hos sultanen och var inte ärftliga. När den osmanska centralmakten försvagades på 1700-talet och förläningarna förvandlats till personlig egendom, av regimens tjänare, började ekonomi, handel och hantverk utvecklas. Centralmaktens försvagande gav väg för rivaliserande feodalherrar vilka skapade pashaområden, separata stater inom den osmanska staten.
De mest framgångsrika av dessa herrar var tre pashas från Bushatifamiljen, vilka dominerade mesta av det norra Albanien från 1757 till 1831. En annan var Ali Pasha Tepelena av Janina, en despot som härskade över södra Albanien och norra Grekland, från 1788 till sin död 1822. Ali Pasha skapade det största pashaområdet, och skapade och behöll kontakt med Europas stormakter. Under honom var Janina det mest avancerade centret i det västra osmanska imperiet. Dessa pashaområden bidrog till en snabbare utveckling av ekonomin av de albanska områdena. Ali Pasha dödades av osmanska agenter 1822 för främjande av autonomi. Då pasharna föll 1831, avskaffades förläningssystemet av osmanska riket.
1835 delades de albanskbefolkade områdena i vilajeterna (provinserna) av Shkodra, Kosova, Janina och Manastir, för administrativa syften. Efter Turkiets nederlag i kriget mot Ryssland, Serbien och Montenegro, i mars 1877, tvingades porten (turkiska regeringen) att acceptera San Stefanofördraget vilket tilldelade stora albanska områden till Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien.
Under hotet att delas mellan grannländerna kallade albanerna till samling i Prizren (Kosova) den 10 juni 1878 och skapade därmed Prizrenförbundet. Detta förbund hade två huvudmål, en politisk och en kulturel. För det första strävade man efter att förena alla albanska områden till en autonom stat inom ramen av det osmanska riket. För det andra skapade man en rörelse till att utveckla albanska språket, litteratur, utbildning och kultur. San Stefanofördraget stoppades av Österrike-Ungern och Storbritannien, och stormakterna mötes vid Berlinkongressen som också delade Albanien mellan flera länder. Prizrenförbundet började organisera motstånd mot Berlinkongressen, och två prominenta albaner, Abdyl Frasheri och Mehmed Vrioni, skickades av förbundet till kongressen för att få nationell erkännande av Albanien. Där hävdade Bismarck arrogant att ”det finns ingen albansk nationalitet”.
När montenegriner skulle ockupera de delar de tilldelats av kongressen mötes de av hårt albansk motstånd och därmed ändrade kongressen uppfattning om att dela dessa områden till Montenegro som i stället fick hamnstaden Ulqin, som togs från albanerna under hot om bombande från de gemensamma flottorna av stormakterna, om de inte retirerade. Då de progressiva tog överhanden, i Prizrenförbundet, krävde man att Albanien med tiden skulle bli helt oberoende. Genom det väpnade motståndet kontrollerade albanska förbundet nu stora delar av Albanien. Man byggde också upp en egen administration. Då sultanen vägrade de autonomi inom riket, bröt den första revolten ut 1880 i norra Albanien och Kosova, men krossades snabbt av turkarna och 1881 kunde de återta kontrollen. Men nu hade Prizrenförbundet blivit en symbol för det nationella uppvaknandet. Förbundets ledare fängslades och deporterades.
Det turkiska förtrycket blev intensivare och albanerna svarade med upprepade mindre revolter. 1899 skapades Pejförbundet (i Kosova) som en efterträdare till Prizrenförbundet som hade krossats och förbjudits. När turkarna, de nya som kom till makten i Istanbul 1908, ignorerade albanerna och deras krav revolterade de igen 1909 i en mer omfattande revolt, som dock slogs ned efter fem månader. Men kampen fortsatte och i maj 1912 reste sig albanerna igen mot turkarna. Revolten spred sig snabbt över Kosova, norra Albanien och västra Makedonien, och man intog Skopje. Turkarna tvingades då att erkänna albanerna autonomi, men detta var meningslöst inom det sönderfallande riket. Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro planerade att dela upp Albanien mellan sig och under detta hot skyndade sig albanska ledare med att utropa Albanien till en oavhängig stat. Man vände sig till stormakterna för att bli erkänt och understöddes av Österrike-Ungern och Italien.
Med Ismail Qemal som ledare mötes albanska delegater i Vlora och deklarerade den 28 november 1912 Albaniens självständighet, och upprättade en provisorisk regering. I detta Albanien ingick även Kosova som dock ockuperades av Serbien. I november 1913 erkände stormakterna Albaniens självständighet men när de fastställde dess gränser tog de ingen hänsyn till albanernas spridning, vilket medförde att 40 % av albanerna hamnade utanför Albanien och landet fråntogs hälften av sitt territorium, Serbien fick behålla Kosova genom Rysslands påtryckningar och Chameria gick till Grekland och andra delar till Montenegro. Det som blev kvar är dagens Albanien. Självständigheten skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte tyske prinsen Wilhelm av Wied, att styra landet.
Han blev totalt föraktad av de albanska politikerna och klanhövdingarna och tvingades lämna landet av en folklig revolt, efter ett halvårs styre. Under kriget ockuperades Albanien i olika omgångar och 1918, när kriget slutade, kontrollerade italienska styrkor det mesta av Albanien. I december 1918 mötes albanska ledare i Durrës för att diskutera deras intresse inför fredskonferensen i Paris. Här gjorde stormakterna försök att dela upp Albanien mellan Grekland, Italien och Jugoslavien men beslutet stoppades av amerikanske presidenten Wilson som använde sin vetorätt. Albanska ledare möts i Lushnjë i januari 1920 och protesterar kraftigt mot Pariskonferensens planer på att dela upp Albanien, de hotar med att ta till vapen för att försvara sitt land och skapar ett tvåkammarparlament. Följande månad flyttar regeringen till Tirana, som blir Albaniens huvudstad. I september lyckas de på egen hand kasta ut de italienska styrkor som ockuperade hamnstaden Vlora. Italien erkände då Albanien och andra följde snart exemplet.
Landets oberoende som stat säkrades genom medlemskapet i Nationernas Förbund i december 1920. Medan albanerna ställde krav på bl.a. Kosova, ställde Jugoslavien krav på norra Albanien och jugoslaviska trupper invaderade Albanien i november 1921 men tvingades retirera av Nationernas Förbund. 1913 års gränser fastställdes av stormakterna, utan hänsyn till befolkningens fördelning. I december 1921 formade folkpartiet regering, led av Xhafer Ypi och Ahmet Zogu som inrikesminister. Följande år i september intog Ahmet Zogu posten som premiärminister. Den nya regeringen företrädde storgodsägarnas intressen. Oppositionen skapades av en mer västinriktad, liberal grupp, under ledning av den albansk-ortodoxe biskopen Fan Noli, utbildad vid Harvard. Noli lyckades störta Zoguregeringen sommaren 1924 och blev premiärminister men visade sig vara fullständig inkompetent (man kunde inte enas om fördelningen av jorden mellan storgodsägarna och de jordlösa bönderna).
Zogu återtog makten i december 1924, med brittisk och jugoslavisk hjälp, Noli fick fly till Italien. Genom Tiranapakten 1926 garanterade han sin politiska position och knöt Albanien nära Mussolinis Italien, som i praktiken blev skyddsmakt. 1928 lät Zogu upplösa parlamentet och deklarera Albanien till ett kungarike och utropa sig själv till kung Zog I. Albanien blev alltmer beroende av Italien, både utrikespolitiskt och ekonomiskt. Italien hade innan ockupationen av landet 280 miljoner guldfranc investerade i Albanien. Zog inser till slut faran av ett totalt beroende, Albanien skriver handelsavtal 1934 med Grekland och Jugoslavien, Italien upphäver då ekonomisk hjälp. Zog utvisar de italienska rådgivarna. I april 1939 invaderar Italien Albanien och möter endast ett litet motstånd då den albanska armén i praktiken var avväpnad, Zog flyr utomlands med statskassan.
Då Tyskland och dess allianser intog Grekland och Jugoslavien i april 1941 gavs Italien tillfälle att lägga beslag på de albanskbefolkade delarna utanför Albanien. Sålunda skapades ett ”Storalbanien” med nästan alla albaner samlade inom sitt territorium. Kampen mot ockupanterna fördes av två rörelser, Albaniens Kommunistiska Parti som bildades i november 1941 och organiserade 1942 motståndsrörelsen Levizja Nacional Clirimtare (LNC), och Balli Kombëtar vilka strävade efter ett fortsatt Storalbanien även efter kriget. LNC arbetade framgångsrikt och hade vid krigets slut en partisanarmé på 70 000 man, detta ifrån en befolkning på ca en miljon. 1943 kapitulerade Italien för de allierade och följande månad i september invaderar tyskarna Albanien men kan inte besegra partisanerna, som i januari 1944 tar kontroll över södra Albanien och i juli centrala och norra Albanien.
Följande månad skapar kommunisterna en provisorisk regering med Enver Hoxha som premiärminister och den 17 november befrias huvudstaden Tirana. Efter kriget började kommunisterna med att nationalisera industrin, transport, skog och jordbruk som man dock gick försiktigare fram med. 1946 utropades Albanien till en folkrepublik och en ny författning antogs. Samma år slöts vänskapsavtal med Jugoslavien och jugoslaviska rådgivare började strömma in i landet. Stora delar av Albaniens budget finansierades av Jugoslavien. Albanien höll på att bli Jugoslaviens sjunde delrepublik men räddningen kom i juni 1948 då Jugoslavien uteslöts ur Kominform. Därefter följde ekonomisk hjälp från Sovjet och man började rensa ut jugoslavientrogna ur det albanska partiet. Landet blev medlem av Kominform 1950 och Warszawapakten och FN 1955. Sovjet var främst intresserad av att exploatera Albaniens mineraltillgångar, landets exporter bestod mest av råvaror som olja och kopparmalm medan importen bestod av maskiner och liknande.
Sovjet började närma sig Jugoslavien och man ville att Albanien skulle göra detsamma, då Hoxha tog Kinas parit i den sino-sovjetiska ideologiska konflikten, började 1960 sovjetiskt bistånd minska och kinesiskt öka. 1961 bröt Sovjet med Albanien och fick lämna basen i Durrës. Då trupper från Warszawapakten invaderar Tjeckoslovakien 1968 lämnar Albanien denna pakt och upptar ekonomiskt och politiskt samarbete med Kina. I och med den kulturrevolution som sattes igång i februari 1966 gick röda garden till angrepp mot religionen och 1967 förklarade man Albanien till en helt ateistisk stat, och införde dödsstraff för religionsundervisning. 1976 antogs en ny konstitution som markerade att Albanien var en Socialistisk Folkrepublik. Kina började närma sig USA och mer viktigt för detta, Jugoslavien vilket gjorde att Albanien tog avstånd från Kina. Brytningen kom 1978, därefter skulle Albanien klara sig själv, utländska krediter förbjöds.
Detta ledde till den ekonomiska tillbakagången på 80-talet. Sedan 1983 började Hoxha ersättas alltmer av Ramiz Alia som helt övertog makten som ledare efter Hoxhas död 1985. Då hade Hoxha varit ledare i mer än 40 år, genom sin skicklighet och hänsynslöshet. Sina politiska konkurrenter avrättade han och de som inte delade hans uppfattningar blev fängslade. Alia började införa försiktiga reformer och öppna sig något utåt, man inledde diplomatiska förbindelser med Västtyskland 1987 och sökt främst att utvidga dessa med neutrala länder. Då förbättringarna uteblev ökade missnöjet bland befolkningen och i slutet av årtiondet drabbades landet av ekonomisk avstannande och livsmedelskris. Alltfler albaner försökte lämna landet, då religions- och resefrihet infördes genom reformpaketet i maj 1990, vilket till stor del handlade om ekonomin.
Två månader senare, i juli, demonstrerar unga albaner mot regimen i Tirana. Så i december, efter omfattande studentdemonstrationer går Alia med på att låta andra partier bildas, och inom kort bildas det Demokratiska Partiet, DP. Parlamentet antar den 18 december en lag som godkänner flerpartisystem. Den 31 mars 1991 ägde de första fria valen rum, Arbetarpartiet (tidigare Kommunistiska Partiet) fick 67 % av rösterna och Demokratiska Partiet fick 30 %. Konstitutionen förändrades i april och redan i juni fick premiärminister Fatos Nano och hans regering avgå på grund av generalstrejk som omfattade en halv miljon arbetare och en sammandrabbning mellan demonstranter och polis där fyra dog och 58 skadades. (I juni 1991 byter Arbetarpartiet namn till Albanska Socialistpartiet, SP).
Därefter bildas en koalitionsregering, där de ledande partierna ingår. Även denna regering fick avgå den 4 december då DP drog tillbaka sina ministrar eftersom de ansåg att SP blockerade en reform, förändringarna av ekonomin inte gick snabbt nog. En ny regering bildades under Vilson Ahmeti som styrde landet fram till nyval den 22 februari 1992. Nu gick det bättre för demokraterna, som hade blivit kända även i landsbygden, de fick 92 mandat av 140. I april kommer Sali Berisha till makten som president och inleder en kampanj för att utrota kommunismen. 19 personer som haft viktiga poster under kommunismen eller nära anknytning till de arresteras och anklagas för bl.a. korruption. Den nya presidenten började styra på ett sätt som liknade Hoxhas. Då det var dags för nytt parlamentsval, den 26 maj 1996 genomförde DP ett fuskval, något som fördömdes av OSSE som övervakade valet. USA frös då sina tidigare goda relationer med Berisha.
De flesta albaner hade lockats att satsa alla sina tillgångar i fonder som lovade skyhög avkastning. Till en början kunde dessa betala ut stora vinster, men i januari 1997 blev det känt att det var ett pyramidspel. Några vann och några förlorade. Därefter kollapsade den ena fonden efter den andra. Våldsamheter bröt ut i södra Albanien och snart spreds det sig till en revolt som ledde till att statsmakten kollapsade, rebeller bröt sig in i militärförråd och beväpnade sig, likaså nästan hela befolkningen. Revolten krävde minst 1600 dödsoffer från sin början i mars fram till valet den 29 juni, vilket Berisha tvingades utlysa. Soldater från bl.a. Italien, Grekland och Turkiet ingrepp i den s.k. Operation Alba som hade som främsta uppgift att se till att distributionen av nödhjälp fungerade, att hålla de stora kommunikationslederna öppna, och senare att skydda valobservatörerna.
Pyramidspelen var inte den enda orsaken till revolten, Berishas styressätt som blev alltmer auktoritär och åsidosatte mänskliga rättigheter och demokratiska spelregler var också en orsak. Då valen var över vann SP och fick 100 mandat jämfört med DP:s 27. Rexhep Mejdani utsågs till ny president och Fatos Nano blev premiärminister. Den nya koalitionsregeringens främsta uppgifter blev att återsamla alla de vapen som kommit i omlopp bland befolkningen, återta kontrollen över landet och få fart på ekonomin. DP har bojkottat parlamentet en stor del av tiden. Den 22 november 1998 accepterades en ny konstitution av en folkomröstning. Parlamentet hade 1999 120 ledamöter som väljs var fjärde år. Idag söker Albanien medlemskap i nästan varje tänkbar organisation, speciellt EU och NATO vilket det råder stor enighet om.
Under antiken beboddes landet av den illyriska stammen Dardan som kallade sitt land för Dardani. Dardania omfattade den övre Vardardalen, Kosova och Nis omland. De vigtigaste städerna var Scupi (Skopje) och Naissus (Nis). Wilkinson (expert på Balkans situation): "Det är ett allmänt antagande att albanerna tillsammans med de latiniserade vlaherna är rester av de trako-illyrer som sökte skydd i halvöns västra berg under tryck från avarer, slaver och andra främlingar fr.o.m 500-talet. Det enda som skilde dem från vlaherna var att de senare talade latin". Efter den romerska ockupationen ingick området i provinsen Illyricum. När romarriket föll 395 e.Kr. kom landet under Bysans kontroll.
Efter 500-talet sökte dess invånare, illyriska stammar, skydd i bergen under tryck av bl.a. slaver (serbernas förfäder) och andra invandrande främlingar från den tiden. Albanerna har alltså varit närvarande i Kosova långt före serberna och även efter deras ankomst, fast majoritetsförhållandena har varierat. 1184 ockuperades hela landet av det medeltida serbiska riket som behåller det till 1389. Under denna tid flyttade den serbiska överklassen dit och i botten levde ett underpriviligierat och beskattat albanskt bondsamhälle. 1389 ockuperades Kosova av osmanerna, efter slaget vid Trastfältet, vilka behåller det till 1912.
Vid slutet av 1600-talet hade de flesta albaner konverterat till islam och 1690 skede en stor serbisk utvandring och igen 1736-1739. De flesta serber som stannade kvar i Kosova övergick också till islam. De som blev muslimer fick skattelättnader och kunde göra karriär inom osmanska rikets regering och militär. 1835 blev Kosova en av de fyra albanskbefolkade vilajeterna som osmanska riket skapar för administrativa syften. Det viktigaste i Kosovas historia är Prizrenförbundet som skapades 1878, vilket markerade början på albanernas frihetskamp. 1912 bröt en albansk revolt ut mot turkarna, som sedan gick med på att erkänna albanerna autonomi.
Kosova ingick i Albanien som skapades den 28 november 1912, men året därpå 1913 ockuperades Kosova av Serbien som fick behålla det genom Londonkonferensen. I och med det serbiska övertagandet dödades 13 000 albaner. Albanerna hämnades under första världskriget då den serbiska armén tvingades retirera genom Kosova och Albanien till den grekiska ön Korfu. Efter kriget styrdes Kosova med järnhand av serbiska styrkor, den albanska befolkningen behandlades som andra klassens medborgare och en serbisk kolonisering inleddes. Kosovaalbanerna hade inte ens rätt att använda sitt modersmål.
Under andra världskriget förenade axelmakterna de albanska områdena i Jugoslavien med Albanien och ett Storalbanien skapades. Kosovaalbanerna fick de nationella rättigheter som de saknat under mellankrigstiden. Efter kriget återtogs Kosova av Jugoslavien, som möte motstånd av det andra Prizrenförbundet som hade skapats 1943 av representanter för de antikommunistiska krafterna i Kosova för att säkra Kosovas union med Albanien. Jugoslavien gav Kosova status av autonom region, och erkände albanskan som ett av de officiella språken i Kosova vid sidan av serbiskan. Efter Rankovics fall 1966 och UDBas försvagande, vilka styrde Kosova med järnhand efter andra världskriget, började Kosovaalbanerna kräva republikstatus för Kosova.
Genom författningsförändringar 1969, 1971 och den nya konstitutionen 1974 jämställdes i praktiken Kosova med Jugoslaviens delrepubliker, men Kosova kunde bl.a. inte utträda ur Jugoslavien och/eller ansluta sig till Albanien. 1981 bröt omfattande demonstrationer ut i Kosova, demonstranterna krävde republikstatus för Kosova. Enligt albanska källor dödades mer än 2 000 ungdomar i sammanstötningar med armén och polis. Serbien antog i mars 1989 en ny författning som avskaffade Kosovas autonoma självstyre. Detta var kulmen på en antialbansk kampanj som startades sedan oroligheterna i Kosova 1981. Albanerna svarade med demonstrationer och genom att organisera sig politiskt. I juli 1990 utropade kosovaalbanerna Kosova till en republik.
Därefter stängde Serbien alla albanska medier, TV- och radiosändningar övertogs av serber, och efter en generalstrejk avskedades 120 000 albaner anställda inom den offentliga sektorn. I september 1991 röstar 99,87 procent, av de 87 procent röstberättigade, för ett självständigt Kosova och utträdde ur Jugoslavien. Året därpå hölls de första flerpartivalen. LDK vinner valet och Ibrahim Rugova blir Kosovas inofficielle president då Serbien förklarar valen olagliga. LDK, Kosovas demokratiska förbund, har fört en icke våldspolitik i kampen om Kosovas autonomi. Senare gick många eller några av dess anhängare med i UÇK.
Medan Serbien genom att förtrycka albanerna tvingade de att lämna Kosova skapar albanerna en underjordisk regering som organiserar skolutbildning i privata lokaler, läkar- och socialvård i samarbete med den katolska kyrkan och Moder Teresas hjälporganisation, och annat. Sedan 1996 började den ny organisation göra sig mer känd, UÇK (Ushtria Çlirimtare e Kosovës - Kosovas befrielsearmé), vilka våren 1996 dödade fem serbiska polismän och anlade en bomb som exploderade hos den serbiske polischefen i huvudstaden Prishtina, efter mordet på en albansk student. I början trodde många att detta bara var någonting som serberna kommit på för att provocera fram ett krig som bara kunde sluta med att de flesta kosovaalbaner skulle dödas eller tvingas på flykt från Kosova.
Senare dock, speciellt våren 1998 då serbiska styrkor gick till attack mot en av UÇK:s fästen i Drenicaområdet, kom det fram att det faktiskt var en albansk organisation vilka hade tröttnat på serbernas förtryck och LDK:s inaktivitet. Efter denna attack utbröt strider mellan UÇK och serbiska styrkor, och då dessa strider fortsatte, ledde de till slut till Kosovakriget då NATO fick ingripa genom flygbombningar våren 1999, vilket varade i 78 dagar. Dessa bombningar riktades mot Serbiens militära baser och styrkor, dock skedde misstag. Många gånger träffades civila, både albaner och serber. Under kriget försökte serbiska styrkor att etniskt rensa Kosova på albaner, nära en miljon fördrevs under vapenhot från sina hem och lämnade Kosova för bl.a. Makedonien eller Albanien.
Så i juni 1999 tvingades serberna att retirera från Kosova och därefter tog Kfor över, vilka idag ska garantera freden i Kosova som styrs av en FN-administration, UNMIK. Innan Kfor skapade viss ordning i Kosova rådde stor laglöshet, idag är situationen bättre. UÇK fick demilitariseras och många av dess anhängare gick med i TMK (Trupat e mbrojtjës të Kosovës - Kosovas försvarstrupper) som är en albansk organisation, andra genomgick en polisutbildning och utgör en del av Kosovas polisstyrka där även serber är med. Kosovas framtida status är oklar, albanerna vill ha totalt oberoende, i fredsavtalet finns inget löfte om självständighet och inte heller sägs det någonting om någon folkomröstning. Vidare ska FN organisera val i Kosova vilket skedde hösten 2000. Då ägde lokala val rum i Kosova och LDK med Ibrahim Rugova som ledare fick majoritet.
I landet bor minst en halv miljon albaner där motsättningarna mellan de och makedonierna är stora. 1992 anordnade albanerna en folkomröstning om självstyre för västra Makedonien vilket chockerade och provocerade makedonierna. Den 6 november 1992 inträffade en incident på en marknad i Makedonien. Albansk radio rapporterade att en albansk yngling hade misshandlats till döds av makedonisk polis. Detta medförde att ett par tusen albaner strömmade till marknaden för att prottestera. Denna händelse ledde till starka motsättningar mellan albaner och makedonier. Det finns grundskolor i landet vilka undervisar på albanska och även gymnasier förekommer med albansk undervisning.
Albanerna försökte att inviga ett albansk universitet i december 1994 men stoppades av makedonierna. Det invigdes två månader senare. 1997 demonstrerade makedonska studenter mot att parlamentet antagit en lag som lät albanerna få sin undervisning på albanska. De skrek "Albanerna till gaskamrarna", "Häng albanerna" och "Död åt albanerna". Efter kriget i Kosova 1999 och efter att UÇK upplöstes skapades i Makedonien en annan UÇK (Ushtria Çlirimtare Kombtare - Nationella befrielsearmén) som förde väpnat kamp mot Makedonien. Efter många strider gick de med på att avväpna sig då makedonierna gick med bl.a. på att ha albanska ministrar.
SLUT
Upphovsrättsskyddad © Adnan Abazi 2001
