Så var det då dags att verkställa det gamla beslutet. Nu får det bära eller brista. Dör jag så kan de efterlevande i alla fall trösta sig med att mitt testamente har blivit nedtecknat i tid. Bilen brummade och hackade ovanligt mycket den här eftermiddagen under vår gemensamma färd mot vårt förutbestämda mål. Det var som om bilen visste att vår sista resa var påbörjad. Ett par gånger försökte bilen faktiskt köra fel väg.

Så utan förvarning reste sig en enorm byggnad framför mina ögon och bilens front. Om jag inte redan hade vetat, skulle jag mycket väl kunnat tro att byggnaden var en filial till Huddinge sjukhus. Mina ögon sved av all svett som ögonbrynen inte förmådde hålla borta. Under armarna forsade en flod av ångest och skräck. Magen smetade sig längs ryggraden i rädsla över att aldrig mer få mala sönder en god måltid. Munnen var torr som en öken och rösten skulle nog aldrig hitta sig själv igen.

Där, just lite oansenlig på en rödaktig tillbyggnad såg jag skylten. En förbipasserande dam stoppade jag utan pardon och bad att hon skulle hålla sig i närheten under tio minuter. Om jag inte kommit ut ur huset inom den tiden, så borde hon kalla på polis.

Jag tog mod till mig och närmade mig dörren. Jag såg en stiliserad bild av en runsten på väggen. Jag trodde mig minnas att originalet kan ses på Gotland. Benen bar mig knappt de allra sista stegen. Kroppen kändes uttorkad och svag när jag steg in genom porten. Mitt försök att ropa HALLÅ blev till ett tyst kvidande "hallå".

En röst som svarade; gjorde nästan slut på de sista krafterna, som jag med yttersta ansträngning vid detta livets sista minuter, med en oerhörd ansträngning kunnat mobilisera. "Får jag komma" in vädjade jag? "Jaa, va e re om"? svarade en ung herre som jag sett på TV. "Jag har skrivit en insändare till tidningen Kristdemokraten, jag vill gärna att någon av er tittar på den och säger vad ni tycker. Ni kanske inte vill att man skriver om er?"

Den unge mannen, som presenterade sig som Hasse tog mina papper och ställde sig vid en bardisk och läste. Vid ett bord i lokalen satt två andra unga herrar och korrekturläste stadgar och regler. Jag slog mig tyst ner vid deras bord, mot dörren till. En liten grabb, i åttaårsåldern, som hette Oskar, kom fram till mig. Han hade en stor godispåse som han bjöd mig ur och visade mig sedan en liten pärla som innehöll en bild av Stockholms stadshus.

Försiktigt tittade jag mig omkring, men höll mig stilla på min plats ytterst på stolskanten vid de två herrarna som satt djupt försjunkna i sina stadgar. Oskar var som barn plägar vara. När telefonen ringde sprang han fram och svarade. "Det är till dig Hasse" ropade han tvärs över lokalen.

Sedan den unge mannen som kallades Hasse avslutat samtalet fortsatte han med texten som jag givit honom. Jag hann planera flyktvägen ut ur lokalen, under den tid som kändes som en evighet, innan han läst till slut. Skräcken måste ha lyst ur mina ögon. Men jag trodde nog ändå att lille Oskar skulle ha räddat mig, om man tänkt låta dräpa mig.

"Skitbra!" ropade Hasse. "Skitbra!"

"Du har bibelcitatet längst ner på sidan två", sa jag försiktigt. Hasse bläddrade fram och läste ... (Nog tyckte jag att den unge mannens ögon för ett kort ögonblick blev blanka.) Hasse vände sig till en av de två administratörerna och sade till honom "Läs, det är bra!"

Jag kände det stora lugnet komma över mig. Jag hade vågat och vunnit. Medlemmarna på skinnskallarnas Höder Dart hade inte mördat mig. Killarna var som vanliga killar i vilken förening som helst. För Höder Dart är en ideell förening med drygt 300 medlemmar och många aktiviteter på sitt schema. Medlemmarna i Höder Dart har en stor passion för vikingatiden. Man syr och smider, man låter bygga vikingaskepp som man lär sig segla.

När jag gjorde mig beredd för att lämna sällskapet reste sig alla tre och tog i hand som vilka väluppfostrade ungdomar som helst. Lille Oskar följde med ut till bilen och tog adjö. Han fick trycka på en speciell knapp på instrumentbrädan som bara han och jag vet. Oskars och min hemlighet.

När jag åkte därifrån kunde jag inte förstå varför jag varit så rädd. Killarna var kanske lite mer tatuerade än killar vanligtvis är, men lika trevliga som vilka killar som helst. Jag kände en stor respekt för Hasse och "Skepparn". Utan tvivel gör de en enastående social insats som inte får förringas. Mitt mest bestående intryck är att vildbasarna på Höder Dart har goda förebilder i de äldre killarna som förestår lokalen.

Nu ser jag fram emot att få träffa fler av dem, när det är lite livligare på Höder Dart, dvs när det administrativa stadgearbetet gått till vila för trevligt umgänge kamrater emellan.

---

Jag slutar aldrig att förvånas över vårt behov av den "gode fienden", dvs en fiende som vi kan skylla allt skit på. Vad jag däremot förvånas över är att vi nästan alltid ser fel fiende.

Under 70 och 80-talen var "knarkaren" den "gode fienden". Allt förfärligt gav man knarkarna skulden för. Medborgarna vågade inte gå ut, man var rädd för anonyma nålstick på tunnelbanan, "för man hade hört någon som kände någon som sa att..."

Idag är det våldet. En patetisk polischef tillsammans med ärkebiskopen och en populistisk Jutterström ställer upp på bild och vädjar; "kasta bort din kniv". Polisen talar om amnesti för knivinnehav om man dumpar sin "mördarkniv" i en uppställd container på ett av stadens torg.

Det är så att man kan spy! För detta sker i samma stund som ovanliga presentbutiker säljer och gör sig stora pengar på de mest fantasifulla dråpverktyg. Denna försäljning som borde kallas anstiftan till dråp bedrivs helt öppet med polisen och myndigheternas goda minne.

Vi vuxna svär oss fria och förstår inte. Vi är rädda och vågar inte gå ut. Vi förfasas över att skinnskallarna får härja som de vill. Nazister och fascister kallar vi dem. Allt är deras fel. Våldet, rädslan och främlingskap!

Att de flesta våldsbrotten sker i hemmet tycks alla ha glömt. Att de flesta mord och dråp sker inom hemmets väggar talar vi tyst om. Att nästan alla "fula gubbar", de som förgriper sig på barn, finns i familjens allra närmaste krets; sånt vill vi inte veta.

Däremot lyser alla kristdemokrater upp som solar när en framtidsforskare i Västerås inför rikstinget redovisar sina forskningsresultat om ungdom. "Mest önskar sig ungdomar en fast punkt i tillvaron".

När skall vi kristdemokrater lära oss att Elsa Beskows utopiahem med "far är rar" och "mor ror", är en väsensfrämmande tillvaro för många ungdomar. Alienationen hos vissa ungdomsgrupper gör att de söker sig till varandra. De söker sig en fast punkt i tillvaron. Skinnskallarnas Höder Dart är en av dessa punkter som för många små "skinnkulor" ersätter familjen och hemmet.

Själv tillhörde jag Klubb Jova på Bryggargatan under 70-talet. Vi var den tidens värstingar. Folk och massmedia förfasade sig över vår existens. Vi skrattade inte eller skränade på bussar. Under våra resor hände det sig att vi kastade ut både chaufför och passagerare om de inte höll käften.

Vi hade fickorna fulla med hasch, amfetamin och heroin. Ett par av oss blev rikskändisar och kom på filmduken: Stoffe och Kenta känner alla till. Några av oss blev det folk av men de flesta dog av överdoser.

De stora skillnaderna mellan Klubb Jova och Höder Dart är samhällets insyn i verksamheten. På Jova vågade sig knappt polisen in. Höder Dart drivs av Fryshuset och Anders Carlberg. KdS har sin egen representant i styrelsen; nämligen Inger Davidsson. På Jova expedierades stora knarkaffärer. På Höder Dart dricker ungarna öl och väsnas och skriker Sieg Heil. Det är en viss skillnad på Jova och Höder Dart.

Det är herrar som Thurneman, Flink och Zethraeus i det lilla samt Hitler, Stalin och Mao i det stora sammanhangen som skapar kriminalhistoria. Skinnskallarna gör det inte!

Det är nämligen på detta vis. Man är inte kristdemokrat bara för att man säger: "Jag är"! Lika lite är en 20-årig snorunge nazist bara för att han skriker "Sieg Hiel"! Ser man inte per definition denna skillnad så har man ingenting förstått av de historiska skeendena.

Mitt råd är därför: Låt ungjävlarna skrika sig hesa. Men överge dem inte. Stöd Inger Davidsson och Anders Carlberg i deras strävanden. I annat fall kanske det går lika illa för Höder Dart som för Jova.

---

Matteus Kap 18:12-14

Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse?

Och händer det då att han finner det - sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som icke hade kommit vilse.