Rapport om en h�ndelse med guld
tisdag den 31 juli 2001

Det har varit en slitsam tid, den sista tiden p� heldygnsv�rden. Varje dag har fler �n en patient, inte s�llan tre stycken, varit i behov av st�ndigt s�llskap. Jag har personligen tagit p� mig fler timmar med dessa patienter per dag �n jag egentligen orkat med, av h�nsyn till de kollegor som upplevt r�dsla och/eller obehag inf�r de n�dv�ndiga uppdragen. F�rutom denna n�mnda patientgrupp har heldygnsv�rden varit befolkad av andra patienter med mer eller mindre stort omsorgsbehov. Personligen har jag upplevt en stor frustration av att inte ha haft tid till de patienter som inte g�r v�sen av sig, de som sitter i ensamhet eller de som st�ndigt s�ker kontakt.


Guldpatienten
Jag noterade redan f�r n�gra dagar sedan att patienten A bar ovanligt mycket guld kring armar, fingrar och runt halsen. Min f�rsta reflektion var att dessa smycken borde ha l�sts in vid patientens ankomst till avdelningen. Denna reflektion var grundad p� ett obehag och i viss m�n r�dsla f�r att damen skulle kunna f�rlora sina v�rdefulla tillh�righeter. Tyv�rr tog jag mig aldrig tid att ta upp saken i de forum som psykiatrin �nd� har i form av m�ten. Det var alltid andra saker som kom emellan. Under slutenv�rdsm�tet 30/7 f�r jag reda p� att patient A under sin sjukdom t�mt ett bankkonto och sedan hittats halvnaken n�gonstans utan pengar.


Armbandet
Under m�ndagen 30/7, vid 19:30-tiden satt jag p� balkongen med tillsyn (st�ndigt s�llskap) p� patienten AT. Vid bordet satt �ven tre kvinnliga patienter. AT och jag pratade om v�rldens stora m�n, Einstein, Planck och Newton. Vad damerna talade om vet jag inte eftersom AT och jag hade nog av oss sj�lva. S� h�r jag den kvinnliga patienten KD n�mna namnet A och ett guldarmband som hon l�nat (?). Jag avslutar AT och lyssnar vidare p� damernas samtal och jag k�nner en fasa som jag inte riktigt kan hantera. P� min fr�ga till KD om guldarmbandet, svarar hon att hon l�nat det av patienten (min uppskattning: v�rde 10.000 kr).

Jag uppmana KD att ta av sig armbandet och l�gga det i min hand. KD blir v�ldigt irriterad och b�rjar snacka strunt. T�lmodigt uppmanar jag KD att ta av sig armbandet och l�gga det i min hand. N�r KDs struntprat eskalerar till rent skitsnack blir jag irriterad och informerar henne om att om hon inte tar av sig armbandet nu, kommer jag att isolera henne till rummet. Patienten AT har nu, �ven han b�rjat bli f�rbannad och uppmanar fr�sande att KD skall ta av sig armbandet och ge det till Max. KD l�mnar d� �ver armbandet till mig.

Jag l�mnar d� balkongen och s�ger till AT att sk�ta sig och v�nta tills jag kommer tillbaka. D�rp� g�r jag in p� avdelningen f�r att s�ka upp �garinnan till armbandet och fr�gar ocks� kollegor jag m�ter efter patienten. Min tanke �r att patienten A m�ste f� m�jlighet att l�sa in sitt guld i v�rt kassask�p.

Under mitt letande passerar jag EN, tj�nstg�rande sjuksk�terska, som uppmanar mig att hj�lpa till med att iordningst�lla ett rum. Jag �r uppbragd, f�rtvivlad och r�dd f�r att A kanske har f�rlorat mer �n sitt armband och h�rsammar inte arbetsledarens uppmaning utan forts�tter att leta efter patient A. N�r jag s� f�r tag i A f�r jag in henne p� kontoret och visar henne armbandet och visar henne kassask�pet och informerar henne om att det �r b�st om hon l�ser in sina dyrbarheter. P� kontoret uppeh�ller sig minst tv� kollegor.

Patienten har ingenting emot att l�mna ifr�n sig smyckena, hon �r omedelbart beredd att avkl�da sig sina juveler. Jag b�rjar d�rf�r lera efter ett kuvert eller liknande f�r att kunna emballera v�rdesakerna. (Observera att patienten AT just nu befinner sig p� balkongen utan tillsyn). N�r jag just hittat en plastmapp �ppnas expeditionsd�rren av EN som utan vidare barskt k�r ut patienten eftersom; "Inga patienter p� expeditionen!" EN tar sig allts� ingen tid f�r att g�ra en bed�mning av vad som m�jligtvis utspelas p� kontoret. Patienten �ker ut. Hade EN bara givit sig tv� sekunder f�r att spana in l�get hade hon f�rst�tt att det inte handlade om psykiatri utan om juridik, det som skedde just d�.

Jag blev fullst�ndigt rasande och kastar guldarmbandet och plastmappen p� skrivbordet framf�r EN och p�pekar att det nu �r hennes ansvar. Jag p�pekar ocks� att om en enda guldsak nu f�rsvinner fr�n patienten s� kommer jag att st�lla EN till svars f�r detta.


Slutsats
Naturligtvis �r vi alla ansvariga f�r v�ra patienter. Om det kommer in en patient, juvelbeh�ngd som en julgran, med guld och briljanter har vi alla ett kollektivt ansvar f�r att patienten skyddas fr�n st�ld (eller f�rs�k till st�ld). Ingen kan sv�ra sig fri, inte ens jag. Patientens smycken borde tagits i f�rvar redan vid patientens ankomst. V�rt enda f�rvar �r att situationen den sista tiden varit h�nsynsl�st anstr�ngd, f�r oss alla p� heldygnsv�rden.


Till sist
Jag har naturligtvis gl�mt detaljer och mindre sammanhang av vad som h�nde mellan mig och EN p� kontoret. Men eftersom det fanns minst tv� kollegor till n�rvarande, f�rutom mig och EN, �r jag s�ker p� att dessa kan bidraga med en del av det som jag gl�mt. EN har naturligtvis sin upplevelse som �r lika viktig som min. Jag tror att om man sammanfogar dessa individuella upplevelser kommer man sanningen v�ldigt n�ra.

Med v�nlig h�lsning
Max Hobstig