L�ngt, l�ngt upp i Lappland. Bland is och sn�, kommer en grupp med mycket sm� varelser trampandes genom skog och fj�ll. Varelserna �r kl�dda i vackra kl�der i r�tt, bl�tt, gult och gr�nt. De har kl�der av den varmaste ull och ingen �r utan m�ssa. De har djur med sig. Djur som liknar v�r vanliga mygga.
Vart kan de vara p� v�g? Och vad g�r de d�r ute i den kalla natten?
Svaret ska du f� nu!
De sm� figurerna kommer fr�n de kalla och sn�iga fj�lltopparna. D�r har de bott i m�nga, m�nga �r. Tyv�rr s� blev det s� att maten tog slut b�de f�r de sm� varelserna och f�r deras myggliknande husdjur.
De blev tvingade till att s�ka nya boplatser f�r att kunna �verleva.
Det de g�r nu i denna kalla natt �r att leta upp n�gon plats d�r de kan bo och d�r de kan f�da sig och djuren.
- Titta h�r, ropar varelsen som g�r f�rst i ledet. (Vi kallar honom Pakko1)
H�r kommer en stor skog med h�ga t�ta granar. D�r kan vi s�kert f� lite v�rme och v�ra djur kan f� sig lite f�da, s� de b�rjar ge oss mj�lk igen!
- Jaa, s�ger hans fru. (som vi kallar Pakkja) �ntligen kan vi f� vila v�ra tr�tta ben under en t�t och vindskyddande gran
Pakko1 och Pakkja ropar till sig de andra uttr�ttade varelserna.
� Kom hit och s�tt er under granen. Vi f�rs�ker sova lite nu och s�tter ig�ng med v�rt boplatsbyggande direkt i morgon bitti.
De sm� varelserna kr�p ihop tillsammans under granens beskyddande vida och t�ta grenar. Det dr�jde inte l�nge innan alla sov en djup och beh�vlig dr�ml�s s�mn. Myggen slumrade till invid sitt husbondfolk och snart blev det alldeles tyst i skogen.
Skogens sen l�nge inf�dda inv�nare sneglade lite, p� den lilla gruppen under granen, n�r de vandrade f�rbi p� sina nattliga jaktvandringar. Men, inget djur brydde sig om dem. Bara konstaterade att de fanns d�r och att de s�kerligen skulle bli deras nya grannar i den stora skogen.
Solen gick upp sent morgonen d�rp�. Den g�r s� d�r uppe i norr. Varelserna (som vi nu kan kalla Pakkoiter) sov l�nge och vaknade f�rst n�r solens str�lar lyckades tr�nga sig in under granens t�ta grenverk.
Pakko1 var den f�rsta som vaknade. Han sm�g upp ur sin b�dd av mossa och v�ckte den s�mnige myggsk�taren. (Han hette Lumme) Lumme blev f�rskr�ckt �ver att dagen redan kommit s� l�ngt och att hans sk�tebarn, myggen, �nnu inte f�tt sin morgonsk�tsel. Lumme sprang upp fr�n sin b�dd och satte ig�ng med att mj�lka sina mygg. D�refter letade han under sn�n efter lummer. Lummer �r den v�xt som myggbarnen �r i stort behov av f�r att kunna v�xa och bli stora starka mygg.
Han fick gr�va l�nge under sn�n, men till slut lyckades han f� ihop s� det r�ckte till de sm� barnen.
� Pakko, ropade han. Vilken fin plats du hittat. H�r under sn�n finns lummer s� det kommer att r�cka till b�de sommarens och vinterns behov. Det finns s� mycket, s� nu kan vi l�ta myggen f� nya barn utan att beh�va oroa oss �ver deras f�da.
Lumme var nu en mycket lycklig liten Pakkoit. Han �lskade sina mygg �ver allt annat och blev lycklig �ver att hans myggbarn nu skulle f� g� en fantastisk framtid till m�tes.
Lumme v�ckte upp Randi f�r att de tillsammans skulle ordna med myggens boplatser. Randi var kvinnan som hade huvudansvaret f�r att myggen skulle f� rent och fint omkring sig. Precis som m�nniskor och tillika Pakkoiter, s� trivdes myggen b�ttre n�r det var ordning runt omkring dem.
Randi och Lumme skyndade sig att leta upp material till de myggholkar d�r myggmammorna bodde med sina sm� barn. De vuxna myggen utan barn levde ett friare liv. Ungmyggen fick bo i inh�gnade hagar tills de l�rt sig att stanna i Pakkoiternas n�rhet. N�r de v�l l�rt sig att inte flyga bort och att komma n�r Lumme eller Randi kallade p� dem, fick de obegr�nsad frihet.
De sm� Pakkoiterna fortsatte under m�nga dagar och m�nader med sitt byggande av stallar och holkar till myggen. Sj�lva kr�p de bara ner i mossan n�r det var dags f�r vila.
I denna nya skog d�r de nu beslutat sig f�r att stanna fanns m�nga andra djur.
F�glarna var naturligtvis v�ldigt nyfikna p� Pakkoiternas mygg. De ville bra g�rna f� chansen att snappa upp dem f�r att fylla sina magar, men Lumme vakade v�l �ver myggen och f�glarna lyckades bara vid v�ldigt s�llsynta tillf�llen att snappa �t sig en mygga. Oftast var det d� en gammal mygga som inte hann undan f�glarnas anfall.
En Pakkoit som hette Jauri funderade mycket p� hur de skulle kunna f� f�glarna att l�ta bli med sin myggjakt. Han beslutade sig f�r att ta en diskussion med f�glarna.
Ett m�te best�mdes d�r de skulle f�rs�ka att komma �verens med sina grannar f�r att kunna leva sina liv i s�mja som alla goda grannar ska g�ra.
� K�ra f�glar, b�rjade Jauri. Jag �r mycket medveten om att ni var h�r i skogen f�re oss Pakkoiter, men borde vi inte kunna leva invid varandra i s�mja och med �msesidig tolerans i alla fall.
Vi m�ste komma p� n�got s�tt att samarbeta med varandra.
- Ni m�ste f�rst�, sa en svart-vit flugsnappare, att mygg �r en viktig del i v�r f�da. Sv�rt f�r oss att kunna s�rskilja vilka mygg som �r era tamdjur och vilka mygg som �r vilda.
Jauri grunnade p� hur de skulle kunna komma vidare i sitt framtida samarbete med f�glarna.
Till slut kom en utm�rkt id� upp i hans huvud. Han kallade till �nnu ett m�te.
� S� h�r g�r vi, sa han. Ni, f�glar f�r v�ra gamla d�da mygg ifall ni slutar upp med att jaga de levande myggen. Ni f�r �ven ta del av alla andra produkter vi utvinner fr�n myggen s� som ull till era bon och ost fr�n myggmj�lken. Vi kommer ocks� att se till att v�ra mygg inte kommer att sticka era f�gelbarn, utan h�danefter kommer f�gelungar att f� vara ifred f�r myggen. I utbyte skulle vi g�rna vilja f� nyttja era gamla avlagda bon, eftersom de vore utm�rkta sovplatser f�r oss Pakkoiter.
- L�ter utm�rkt svarade en liten s�des�rla. Jag r�star f�r att vi tar emot detta utm�rkta erbjudande.
- Sj�lvklart vill vi idka byteshandel, kommenterade den gamla svalan. Jag har till och med �nnu ett f�rslag att komma med. Som ni alla vet s� �r v�ra ungf�glar, oavsett art, alldeles vilda n�r det g�ller att flyga och fara runt i luften. Skulle inte ni Pakkoiter kunna t�nka er att plocka b�r �t oss, s� kan vi som geng�ld l�ta er f� sitta p� ungf�glarnas ryggar och de kan d� ta er fr�n plats till plats. S�kerligen vore det v�l till nytta f�r er att se skogen uppifr�n f�r att l�ttare hitta byggnadsmaterial till myggens boningar.
Jauri gick mycket n�jd och bel�ten ifr�n m�tet med f�glarna och s�kert var f�glarna lika n�jda de ocks�.
S� kom det sig att Pakkoiterna och f�glarna b�rjade med byteshandel.
Livet f�r Pakkoiterna i skogen var nu mycket fridfullt och n�jsamt. Myggen frodades och Pakkoiterna likas�. Nu skulle det tyv�rr h�nda sig att Pakkoiterna b�rjade bli giriga och p� grund av detta gick sin egen utpl�ning till m�tes.
Vi skruvar tillbaka klockan lite. Till en mycket varm sommardag i Pakkoskogen.
En mycket svettig Pakkoit beh�vde svalka av sig. Han hoppade ner i en av de sm� sj�ar som b�rjade bildas. Han doppade ner hela sin kropp i det svala vattnet. I samma �gonblick kom en t�rstig mygga flygandes. Myggan fick syn p� den lilla sj�n. Gjorde en tv�r gir och d�k ner mot vattnet. Stack ner sin snabel, som olyckligtvis r�kade hamna p� Pakkoiten. Snabeln stack snabbt in i Pakkoitens kropp och drog in blod i myggan. Tammyggorna hade aldrig druckit Pakkoitblod tidigare, men nu b�rjade de f� smak p� det.
Inte nog med att myggorna b�rjade uppskatta Pakkoiternas blod. Pakkoiterna b�rjade �ven de uppskatta blodtransfusionen. Det visade sig snabbt att myggorna v�xte och frodades i en mirakul�st snabb takt. De blev st�rre och st�rre i en rasande fart. Samtidigt som de blev st�rre till v�xten, s� gav de naturligtvis mer och kraftigare ull och mj�lk till Pakkoiterna.
Pakkoiterna s�g bara f�rtj�nsten och blundade f�r faran. De fick finare och finare bon fr�n f�glarna eftersom myggkropparna nu var rasande stora. Deras resor ut�kades fr�n korta trippar i luftrummet ovanf�r skogen. Nu fick de smak p� den stora vida v�rlden. Nu ville de flyga till kusten och bada i havet. Naturligtvis gick f�glarna med p� detta eftersom betalningen ut�kades med mer och mer b�r, eftersom myggen orkade b�ra st�rre m�ngder b�r p� sina ryggar.
Nu kanske ni anar vad som h�nde. Myggorna blev till slut s� stora att Pakkoiterna inte l�ngre kunde ha kontroll p� dem. Myggorna blev bara mer och mer blodt�rstiga. Till slut b�rjade Pakkoiterna d� av blodbrist och p� s� s�tt tog de d�d p� sig sj�lva och hela sin ras.
L�r av detta att girighet �r en livsfarlig b�jelse och lagom �r b�st!!!!