Svärden var vid det här laget grå-daskiga båda två, av blandad ond och god energi, men det var det ingen som lade märke vid i stridens hetta. De två fienderna såg varandra rakt i ögonen, medans svärden rörde sig likt skuggor och de andra stod och stirrade på dem, kvidande och uppmuntrande och rädda och arga, utan att veta vad de skulle göra. Vid det här laget hade Sailor Rocket hört oväsendet i korridoren och kommit för att titta. Varken Abdullah eller Leocite märkte någonting, dom bara fortsatte med sin intensiva kamp. Rocket ställde sig brevid Maxzite. - Vad gör du här? - Det är dags för den stora kampen, Rockket, viskade Maxcite. Sailor Rocket stirrade på honom. - Verkligen? Och du tillåter Abdullah attt trötta ut Leocite? Vad tänker du med, Maxcite?! - Vadå?, sa den blonda generalen dumt. - Abdullah har ju Blob, den där gröna saaken, som kan ge henne energi! Ser du inte att Leocites' svärd har blivit helt ljust, Abdullah håller på att vinna! Vi måste avbryta! - Öh... hörde man från Maxzite. - Äh, jag får ta saken i egna händer: Iskyla! skrek Rocket och pekade mot Sailor Abdullah som genast fick ett istäcke över benen. - Vad är det som händer? undrade hon. Sailor Lover skrek högt. - SÅDÄR FÅR MAN JU INTE GÖÖÖRA! - I krig och kärlek, Lover, är allt tilllåtet. Det borde väl du veta, sa Rocket med ett iskallt leende. - Okej! Kärleks-attack, vrålade Lover, ooch siktade på Leocite. Han fick en glasartad blick, och tog ner svärdet. Abdullah halkade och ramlade. Leocite hjälpte henne upp, log, och kysste henne. - GAAAAH! skrek Abdullah, och knuffade bbort honom. Då vaknade han upp, och stirrade på Maxzite, som stirrade tillbaka med stora, sårade ögon. - Maxzite, jag var _förtrollad_! - Det spelar ingen roll, Leocite, sa hann ledset. - Kom nu, idioter, skrek Rocket och de tteleporterade sig bort. Sailor Abdullah stog kvar, och darrade. - Hände det som jag tror hände...? - Ehm, ja... jag tror det? svarade Sailoor Lover. Solar fnissade. - Jag gjorde något som faktiskt hjälpte till, sa Lover glatt. - Vadå HJÄLPTE, fräste Abdullah, medans Blob tog bort islagret över hennes ben. - Jag gjorde som att dom stack! halvskreek Lover. - Äh, det var ju jag som fäktades! svaraade Abdullah surt. I en väldigt annorlunda plats satt två generaler. - Jag är så ledsen, Lord Maxzite, men alllt är den där Sailor Lovers fel! sa Leocite och såg sorgsen och arg ut. Sailor Rocket gick runt, runt de två generalerna och muttrade för sig själv. - Max, Leo, ni kan inte hålla på så här,, den stora striden är nära, vi måste vara ett _lag_! det är för att vi är splittrade som vi alltid brukar förlora! Vi är ju bättre än dem! - Jaja, sa Maxcite, din pojkvän har intee precis kysst en TJEJ, du vet inte hur det är! - Nej, du har rätt, Jed kysste ald... Roocket fick några konstiga blickar från Maxzite och Leocite. - Äh, glöm det jag sa, sa hon sedan. Under tiden så förberedde sig de goda Sailor-soldaterna för att invadera DiStra riket. När de kände sig klara så tog de varandras händer, alla utom Blob såklart, han svävade i mitten av den lilla ringen och började prata med dem. - det här är troligen början på den storra striden, den största striden ni någonsin varit med om. Det kommer inte att vara lätt, men ni kommer att klara det om ni beter er som det lag ni är. - Får jag vara med i det laget? undrade en röst bakom dem. Maskrosen. - Jaa, älskling! Skrek Lover. Maskrosen log, och trängde sig in mellan Lover och Solar. Han tittade på Blob. - Fortsätt, snälla. - Vi är ett lag, och vi ska besegra dem.. Vi har många fiender nu, starka fiender, men de är lätta att splittra. Det var bra med dina kärlekssattacker, Lover, splittra Leocite och Maxzite, de klarar inte av otrohet, Leocite kommer att bryta ihop fullständigt om Maxzite kysser någon annan. - Men Blob, hur ska vi komma in i deras rike? frågade Sailor Abdullah. - Uhm, ja, jag har inte tänkt på det än.... - Okej. Vi går och frågar Sofie, sa Saillor Solar med ett listigt leende. De andra stirrade frågande på henne. - Um, okej, sa Blob, och så gick de ivägg till lärrarummet. I lärarrummet var det tomt. Ingen var där. - Hallå? ropade Sailor Solar in i rummett. Men det kom inget svar.... - Äh, vi går til kiosken emellan, sa Saiilor Abdullah, och till allas förvåning dök Anton upp bakom henne och gav henne en bit choklad. - Va? sa Sailor Lover förvirrat. Ebba var också med, och följde efter Anton in i lärarrummet. Anton vände, tittade på Blob och hjältinnorna, samt Maskrosen, och sa lugnt - följ mig, ner till det Mörka DiStrarikket... Han tog ett steg framåt, och försvann. - Ja! Vi följer efter dom! skrek Lover nnöjt och började gå mot hörnet där Anton hade försvunnit. - Vänta, det kan vara en fälla, sa Abdulllah. - Nämen, alla vet ju att Neflite blev good till sist? Och då borde väl Anton också bli god? log Sailor Lover. - Jag tror inte vi kan lita för mycket ppå det här att allt blir likadant. Det känns inte rätt, sa Abdullah. - Men va tråååkig du är! sa Lover och viiftade med armarna. Solar var tyst och stirrade in i hörnet. Hon gick snabbt fram, fortfarande tyst, och försvann hon också. - Hon försvann också! skrek Lover, kom vvi går efter! Sailor Abdullah sträckte ut handen vid hörnet, men inget hände. Hon tog ett djupt andetag och ställde sig i hörnet, och försvann, precis som Solar. Hon öppnade ögonen, och såg sig omkring. Det var mörkt, kallt och ljudlöst - det kändes som allting var dämpat. Solar stod en bit bort, och log mot henne när hon kom. Plötsligt så kom Sailor Lover, och hamnade ovanpå Sailor Abdullah. - AJ! Skrek båda två. Solar hyshade. - Titta där borta ... viskade Solar. Unggefär hundra meter bort stog ett litet monster. Den hade långa armar och ett omänskligt ansikte. Ganska ful överhuvudtaget. - Tror du vi kan smyga förbi den? frågadde Abdullah viskande. - Ööhööhöhh, sa monstret. Det lät precis som något de kände igen, men de kunde inte komma på vad. De förstod iallafall att de inte kunde smyga förbi, de var tvugna att slåss. - Slipssnara!! skrek Abdullah. Hennes rosett förvandlades till en slips och flög mot monstret. Men, till allas förvåning så krockade slipsen med en annan slips: monstrets. Den var hemskt ful, liksom själva monstret som såg ut som en blandning av en människa och en sten - det måste vara ett bergstroll, en mutant från Det Mörka DiStra-rikets inre. Slipsarna ven runt varandra men till slut så besegrade Abdullahs den fula, onda slipsen, men återvände till Abdullah utan att ha skadat bergstrollet. Bergstrollet log hotfullt, och sailorhjältinnorna backade några steg, stanken som kom ur trollets mun var fruktansvärd. - Mina vänner... Vad heter mynt på engellska?!!!??! vrålade Bergstrollet. En min av förståelse flög över Abdullahs ansikte. - PD! din... MÅSTE alla jävla människor i DiStra vara monster?! Tobias, vårtmonstret, hade fått nog av allt det mystiska som hänt i DiStra och att flera i åttan fortfarande var rädda för honom efter Vårtmonstersincidenten, som han själv inte hade ett minne av. Han hade blivit en snäll och ganska duktig lärare, och Sailorhjältinnorna saknade honom, speciellt eftersom den nya läraren, Peter David, skrek så högt att de fick ont i öronen efter varje lektion. Och nu var han ett monster, han också! Abdullah fick ett raseriutbrott, vrålade JAWSATTACK och attackerade monstret med sina tänder och slog honom samtidigt hårt med armar och ben, helt desperat att skada så mycket hon kunde. Sailor Abdullah och Lover stod först förstummade, men hämtade sig snabbt och drog bort Abdullah från lärar-trollet. - GAH! skrek Abdullah och försökte dra ssig loss, men lugnade sig och kom till sina sinnen. - Slipssnara attack .. igen! mumlade Saiilor Abdullah, och Sailor Solar fyllde i attacken med - Solarbeam attack! Det skadade honom inte. - Mina vänner... Vad heter mynt på engellska?!?!?!! Trollet log ondskefullt och slött. - Coin..? sa Sailor Lover frågande. - BRA!!!! Coin! Coin! COIN!! Vad heter ""jag äter just nu?!!!!" Sailorhjältinnorna kastade en förvånad, lite lättad blick till varandra. - I am eating right now, sa Abdullah enkkelt. - BRAAA!!!! Coin! Coin! ING-FORM VID RIGGHT NOW!!!! BRA!!!!!! Och Bergstrollet började dansa. PD-trollet tog tag i Sailor Lover och började dansa foxtrott med henne. Lover blev panikslagen och kastade en kärleksattack på honom mitt i kaoset. PD började att fnittra, och sedan, kyssa henne! Alla andra bara glodde på henne. - Stack...ars... Ems... stammade Abdullaah fram. - DIN JÄVLA ... Maskrosen hoppade på troollet och bankade honom i huvudet med sin stav. Det var slutligen för mycket för trollet, som ramlade ihop med Sailor Lover och Maskrosen över sig. - Nu Lover, använd din hjärtkristall ochh hela PD tillbaka till lärare! sa Blob snabbt. - va? sa Lover, helt förvirrat. Hon låg fortfarande på den gråaktiga saken. - Ta fram kärlekskristallen och ropa "Käärlekshelning"! - Jag vill inte använda NÅGOT kärleksfulllt på den jävla saken, kved Lover medans Maskrosen hjälpte henne gå av den. - Lover, det är din plikt, sa Blob och SSailor Lover förstod då att det var sant. Hon lyfte händerna ovanför sitt huvud - Kärleks...! En energisamling, formad ssom ett hjärta dök upp mellan hennes händer. - ... Helning! Hon virvlade runt och kasstade kärleksenergin på monstret. Monstrets värsta fulhet försvann, kvar låg en darrande, kvidande PD. - Kom, vi lämnar honom här, sa Abdullah.. De fortsatte gå in mot det mörka DiStrariket, Blob svävade först, sen kom Abdullah med handen på det Energisvärd hon framkallat vid Yäädite-bråket och nu stolt använde, sedan Sailor Solar, och sist Lover och Maskrosen, hand i hand och sedan Antoflite. Alla darrade av spänning, och ett litet leende spelade på Abdullahs mun. Mörkret var överallt omkring dem, och ibland kunde dom knappt se varandra. - Det är inte så långt kvar nu... sa Anttoflite hela tiden som nu ledde det nervösa ledet. Plötsligt flammade någonting upp, och det blev ljust. - Välkomna, mina vänner... Sa Leocite luugnt. Han fick syn på Antoflite och tillade - och mina fiender. - Det är synd att jag måste slåss emot ddig, men du måste förstå att Tennia har fel! Ondska är inte svaret på allt! sa Antoflite. Leocite bara log och plötsligt dök Maxzite upp bakom honom. - Äääälskling, sa Leocite gnälligt, Vad gör du här? - Måste ju hjälpa min lilla tårtbit, sa Maxzite, och Leocite hoppade till då han nöp honom i rumpan. Lover och Maskrosen gav varandra menande blickar. - Men JAG vill ju döda förrädaren! skrekk Leocite och viftade vilt med armarna. Maxzite satte sig ner på nåt som liknande en sten och gäspade. - Sätt igång då. - Döda .. vem? sa Lover oförstående. - Jag tänker inte låta dig döda en klok,, kär man, som gått över till den Ljusa sidan, du onda... fjolla! Skrek Maskrosen till Leocite. - Skulle det där föreställa en förolämpning? skrattade Leocite och tittade på Antoflite. Antoflite såg skräckslagen ut och började långsamt backa. Sailorhjältinnorna ställde sig runt Antoflite, Abdullah med höjt svärd, Lover och Solar med höjda händer och Blob med lysande ögon och beslutsamt slutet mun. Men plötsligt hördes det ett skratt. Det var varken Maxzites eller Leocites. Alla tittade sig förvånat omkring. - Är det Tennia? undrade Sailor Solar höögt. Men dom såg plötsligt deras rival, som tidigare varit deras bundsförvant: Sailor Rocket. - Rocket... suckade Abdullah. - Abdullah, Solar, Lover, Maskrosen... OOch Antoflite. - Goddag.. och Adjö! Kärleksattack! Skreek Lover. En rosa flod av bubblande sockerdricka sveptes mot Maxcite, som blev som berusad och kastade sig mot Maskrosen och kysste honom! Leocite, som nyss hade skrattat ondskefullt tystnade plötsligt. Maxzite hände fortfarande på maskrosen och försökte kyssa den skräckslagne hjälten. Lover stirrade skräckslaget på det, och kastade ännu en kärleksattack mot Maxzite i hopp av motsatt effekt, men den träffade Maskrosen, som genast mjuknade och besvarade Maxzites närmanden. De stod snart och kysstes passionerat. Leocites blick svartnade, ett brinnande hat och en outgrundlig sorg stod snart att se. - Dö, din jävel! skrek han och ett spjutt av svart eld dök upp i hans händer. Sailor Lover tittade skräckslaget på, alldelles för rädd för att göra något. Sailor Rocket bara tittade på, leende. Leocite kastade spjutet, det träffade Maskrosen i ryggen. Blomkillen föll ihop på marken. Abdullah flämtade till. Hon hade ju ändå dejtat Alex en kort tid i sjuan. Sailor Lover rusade fram och vände Maskrosen mot sig, tryckte honom intill sig och kysste honom desperat. - ...Maskrosen!, kved hon, Jag älskar diig!!!... - Älskade Lover, vi ses i nästa liv. Lillla stumpan... Sailor Rocket skrattade. - Det var väl ett sorgligt slut på den pperfekta kärlekshistorien? Maxzite vaknade plötsligt upp från sin berusning. - Vem dödade idioten? sa han långsamt näär han fick syn på den döende Maskrosen. - Maxcite... Du kysste honom!! Jag hatarr dig, jag hatar dig!, kved Leocite. - Va? .. ååh mitt huvud, sa Maxcite, jagg tror jag måste spy. Han vacklade bort. - Maskrosen, Maskrosen, dö inte, Alex, AAlex, lämnamigintejagklararmiginteutandig, älskade, jag kan inte leva utan dig, grät Lover. Maskrosen log vagt. - Du kommer att klara dig, min vackra drrottning. Du måste klara dig. Sailor Lover tog tag i hans hand och höll den mot kinden. Maskrosen log då han slöt ögonen, och Lover grät hejdlöst då hon kände hans hand falla ner till marken. Han var död, och Solar rusade fram och satte sig brevid den hulkande, krossade Sailor Lover. - Vad har du gjort? Hade det inte varit bättre att hjärntvätta honom? Nu kommer alla att undra var han är! Skrek Sailor Rocket argt till Leocite, sen vände hon sig till Maxzite: - Och vad höll DU på med egentligen? Maxzite som kommit tillbaka från det hörn han spytt, tittade återförstående på henne. - Vad gjorde jag? Ingen svarade. Maxzite gick fram till Leocite, som tyst gick bort, med sitt axellånga hår framför ögonen. - Leocite, vad är det? Tårtan...? Han svarade inte. - Inte den tysta behandlingen! Älskling,, vad är det? Vad har jag gjort? - Du kysste Maskrosen, Max, sa Abdullah.. Maxzite bleknade. - Och så DÖDADE din fjolliga pojkvän MINN pojkvän, skrek Lover argt och sprang fram till Maxzite för att örfila honom. Slaget kom som en överraskning för generalen. Han bara tittade tomt framför sig. - Hur VÅGAR du slå Maxy!?, fräste Leocitte hatfyllt, och sprang fram och örfilade Sailor Lover. Hon örfilade honom tillbaka, och det blev ett riktigt tjejbråk, båda skrek i falsett och viftade med händerna framför sig. Sailor Lover drog Leocite i håret, och han skrek ännu högre och tog tag i hennes hår. - SLUTA!!!!!!! skrek Abdullah. Leocite och Sailor Lover stirrade hatfyllt på varandra. Sedan gick dom mot varsitt håll. Sailor Rocket började skälla ut Leocite och Sailor Solar började trösta Lover. - Red ut det på riktigt. Gör det ni är hhär för att göra, idioter, slåss! Sa Sailor Rocket högt. Lover tittade upp, nickade beslutsamt, och tog Abdullahs svärd från henne. - Leocite... En guard! Leocite skapade ännu ett spjett av sin ilska, och dom började fäktas. Men plötsligt hördes det en röst: - Leocite... kom hit! Det var Tennias rööst. Leocite teleporterade sig till hennes sal i en virvel av prästkragar. Kvar stod Maxcite och Rocket en kort stund, log generat och teleporterade sig sedan bort till Leocite. När dom dök upp i den kungliga salen såg dom Leocite knäböja för deras stora drottning. - Leocite... Jag är inte nöjd med det soom har hänt... sa hon strängt. - Vad har hänt? frågade Maxzite. - Han älskar dig, Max, och det låter hann påverka sitt arbete, sa Tennia. Leocite tittade lidande på Maxzite, som stod som förstenad i en sekund, sedan rusade fram, drog upp honom i sin famn och tittade in i hans esmeraldgröna ögon. - Leo... Jag älskar dig också. Sailor Rocket gick fram till Tennia, knäböjde strax framför henne och la sin hand på hennes. - Låt dem ha en stund. - En kort stund, svarade Tennia kallt. Maxzites bruna ögon och blonda, långa hår var för mycket för Leocite. Han begravde sitt bleka ansikte i Maxzites bringa, tvinnade Maxzites hår mellan sina fingrar och kände tårar rinna ner för sina kinder. Tårar av kärlek, glädje och en outgrundlig rädsla för vad han visste skulle hända nu. Sailor Rocket tittade på dom två och kom att tänka på Jedites och hennes tid i den andra dimensionen. Fast aldrig hade varit så här sorgligt. - Måste han dö? frågade Rocket tyst. - Ja, det var bestämt långt innan, sa Teennia. - Ge honom en chans till... - Jag ger honom en sista strid, en sistaa tid med sin älskade. Det är generöst av en varelse som aldrig känt kärlek själv.... Sailor Rocket teleporterade sig bort. Maxzite viskade nånting i hans älskades öra och dom försvann också plötsligt. På annat håll var hjältinnorna och Antoflite på väg till tronrummet för att möta Tennia. Problemet var: dom var vilse. - Antoflite, jag trodde du skulle hitta här! skrek Sailor Lover lite desperat. - Dom har ändrat om sen kag var här sistt... mumlade han tillbaka. - Och när var det? undrade Sailor Abdulllah som hade Blob sittandes på axeln. - Eh... I förrgår. Sailor Solar sjönk till marken: - Jag orkar inte längre! - Vad menar du? sa Blob vänligt. - Jag är så trött, och vi skulle ju ha bbiologiprov i morgon! sa hon och la sig ner på den svarta smutsiga marken som verkade fortsätta i all evighet. - Kom nu, sa Sailor Abdullah och försöktte dra upp henne. - Öhm... Jag tror vi måste gå... Sa Antooflite stammande. - Vadårå? Vi skulle ju slåss mot ondskann och allt det där? sa Sailor Lover. Men så hörde hon ett skratt: Leocite. Leocite trädde fram ur mörkret, hållandes en skrikande Ebba i armen. - EBBA!!!!! skrek Antoflite och rusade ffram, men Leocite framkallade en mörk boll och höll den hotfullt över Ebbas huvud, som var ungefär i hans axelhöjd. - Överlämna dig själv om du vill att honn ska leva, sa han hotfullt. - Anton, vad är det som händer!? Skrek EEbba panikslaget. - Det kommer bli bra, jag lovar...sa Anttoflite tyst. Leocite log. - Nå? - Släpp henne. - Jag antar att du gjorde det mest rimliiga valet, för en sådan liten svag fjant som du.... Svaga, kärleksfulla, svekfulla... DÖ! Leocite kastade det mörka klotet mot den tysta Antoflite, som inte gjorde något för att försvara sig. Hans ögon var fästa på Ebba då han föll ner i mörkret... -Anton! skrek hon och sträckte sin hand mot honom. Sailor Solar och Abdullah var tvugna att hålla i henne, så att hon inte skulle rusa iväg och göra något som kunde skada henne. Ebba sjönk ihop i en skakande klump. Hennes första verkliga kärlek - en som inte var i en hopplöst känd person - död. Borta. Hon brydde sig inte om att hon teleporterades hem, bäddades ner i sin säng, hon bara låg och grät, grät så att hon inte kunde andas. När Sailor Abdullah lämnat henne så teleporterade hon sig tillbaka, för att slå ihjäl den förbannade Leocite! - Jag tycker faktiskt nästan synd om hennne... sa Sailor Rocket när hon samtalade med Maxzite och Leocite. Fast så mycket svar fick hon inte, dom var aldelles för upptagna med att titta djupt i varandras ögon. Nu var Sailor-hjältinnorna på väg igen, nu bara de. Hittills hade det verkligen gått hemskt - två på deras sida hade dött, medans allla onda utom Yäädite (och Antoflite, men han räknades ju nu som god) levde. Länge vandrade de där i mörkret, vilse utan Anton som ledsagare. Dom kom fram till en stor sal med flackande ljus och stannade tvärt. Där stod en kvinna, som verkade vara helt hypnotiserad av något som såg ut som provrör. Hon hällde en grön vätska från den ena till den andra, och tillbaka igen. - Hrmh, harklade sig Sailor Solar. Kvinnan tittade upp från rören och log ondskefullt. - Sofie? sa Lover överraskat. - Här inne kallas jag för Drottning Tennnia... sa lärarinnan slugt. - Så det var DÄRFÖR vi alltid var så tröötta på hennes lektioner! sa Sailor Abdullah argt. - Men nu har vi chansen! Kärlekshelning,, Attack! skrek Sailor Lover och försökte få Tennia god. - Haahahah...! Ursäkta hånskrattet, du vvar bara så rolig! sa Tennia, magin hade ingen effekt på henne. - GAH! skrek Sailor Lover, då attacken sstudsade tillbaka mot henne. Abdullah kastade sig över henne så att den missade. - Sailor Solar! Slipssnara... skrek Abduullah sedan. Sailor Solar förstod direkt. - Solstjärna... - ATTACK! skrek de sedan tillsammans. Enn brinnande slips åkte mot den onda drottningen. - Lover, du med! skrek Abdullah och knufffade till henne. - Ööh.. öh.. Lover försökte komma på en attack som faktiskt kunde göra någon skada, och följde ett galet infall: - Hårborstsattack! Ett antal hårborstar for mot Tennia och virvlade runt henne, slog henne och slet hennes hår. - Det där var oväntat... sa Abdullah stiilla. När dom magiska borstarna slutat dra i Tennias hår sa drottningen: - Mina krigare, kom! och knäppte med finngrarna. Inspringandes kom Leocite, Maxzite och Sailor Rocket. - Vi möts igen... sa Sailor Rocket. De goda sailorhjältinnorna mumlade argt och stirrade på deras rival. - Varför kan du bara inte bli god, din jjävel! sa Sailor Lover frustrerat. - Jag försökte, men bara för att jag bleev lurad av ... "yäädite", så har ni visst bestämt att jag inte platsar med er. - Du är en svekfull och svag människa, vvi behöver dig inte, vi vill inte ha dig, du kommer bara att svika igen! Vrålade Abdullah aggresivt. - JAG SKULLE INTE SVIKA OM NI VILLE HA MMIG MED ER! - Vi vill ha dig med oss, sa Solar lugntt, och jag tänker hålla dig till ditt löfte att du inte ska svika. - VAFAN?! det är inte bara du som bestämmmer! skrek Abdullah frustrerat. - Inte du heller, Abbe. Det är dags att ge henne en ny chans. - Jag orkar inte bli sviken igen... Jag orkar inte med jobbiga, svaga, hemska människor som inte vet var de står! - Det är dags att ge henne en ny chans, Lady Abdullah. Din gud Abdullah är förlåtande, det är dags att du försöker vara det också. Drottning Tennia harklade sig. - Jag tror att ni missförstått vad ni göör här.... - Håll käften ett tag, sa Abullah till TTennia och vände sig sedan tillbaka mot Sailor Rocket. - Nå? sa Rocket och log. - Om du vill visa vart du står, hjälp osss att besegra Tennia och Mörka DiStrariket! sa Abdullah. - Ok... Mörker-explosion! En mörk bomb mmed ett stort rött "R" på dök upp i Rockets händer. Tennia tittade tvivlande på Sailor Rocket. - Vad är det du håller på med? Jag troddde att du var med oss?! sa Maxzite medans han gick fram till Sailor Rocket. Sailor Rocket skrattade lite, och kastade den explosiva bollen rakt på Leocite! Leocite kastades några meter bakåt, innan Maxzite hann reagera. - Kärlekshelning! ropade Sailor Lover occh pekade på Leocite. En ström av rosa hjärtan virvlade runt Leocite, som sakta blev den goda (leo-god alltså) Leo igen. - Nej! Du får inte glömma allt vi hade ttillsammans! skrek Maxzite och sprang med Leo. - Nähä, sa Leo. - JAG ÄLSKAR DIG!! - Jaha, sa Leo igen. - Du älskar mig, Leo. - Nej, sa Leo, jag hatar dig, du är blonnd och korkad. - JAG ÄLSKAR DIG! - Kom Leo, vi tar dig härifrån, sa Sailoor Lover. - Jaha, sa Leo, likgiltigt, då Lover telletransporterade bort honom. Hon kom strax tillbaka. Max stod som förstenad. - Maxzite, KÄMPA då! skrek Tennia. - Ja, kämpa, kämpa mot mig! skrek Abdulllah, drog sitt energisvärd och hotade honom. Han tog fram sitt eget svärd och de började fäktas. Fram och tillbaka, utan någon av dom tröttnade. - Du vet väl att du kommer förlora? sa AAbdullah skämtsamt. - Livet är ändå inget värt längre, sa Maaxzite och försökte sticka in svärdet i sidan på hans motståndare. Just när det såg ut som en b-ig härming av Star wars, med lysande svärdfäktning, så stannade Maxzite. - Vad är det med dig?! skrek Tennia. Maxzite sa: - Gör mig till god, det är lika bra att glömma allting, nu när Leo ändå inte älskar mig längre. - NEEEJ! skrek Tennia, men ingen lyssnadde. Sailor Lover samlade kraft inför helningen, och sa sedan (relativt tyst): - Kärlekshelning, attack...! Nu när allt inte var en enda röra av strider, såg man verkligen förändringen. Det såg först ut som Max plågades, men allt eftersom så spred sig ett fånigt leende på hans ansikte. Sailor Rocket teleporterade bort Max, och det verkade som om den gamla Max ville veta varför hon hade den där roliga uniformen... - Jag förklarar sen. När hon kom tillbaka var det Blob, Abdullah, Lover, Solar och Rocket som sakta närmade sig drottningen. - Nu är dina generaler borta, sa Abdullaah skadeglatt. - Och jag är borta. Vad ska du göra nu? sa Rocket, oskyldigt leende. - Jag klarar er!!! - Nej, det gör du inte, kära Tennia, sa Blob med ett snett leende. - Känner du henne? frågade Abdullah Blobb. - Länge sedan, tidigare liv, blahblah, ssa Blob lågt. - Åh. Hur som helst, låt oss få det här överstökat så att vi kan koncentrera oss på skolarbetet sedan... - Ja, kan vi inte göra den där stora atttacken som man bara kan göra då man är ett fullt team? sa Lover. - Jovisst! De tog varandras händer, och skrek tillsammans: - DiStra Sailors ATTACK~! Tennia omslöts av en färglad smet, som sedan blev genomskinlig, och alldeles stel. Tennia var förstenad, innesluten i den genomskinliga klumpen. - Din tur, Lover! - Kärlekshelning, attack! Klumpen smälte, och ut kom en allmänt förvirrad kemi och syslöjdslärarinna. - Riket faller ihop! Vi måste ut! sa Bloob. De sprang upp till skolan, och kastade sig upp för trappan just som dörren försvann. - Tack och lov. - Vad gör ni här? Skolan är slut... sa dden före detta Drottningen, Sofie. - Va? SÅ lång tid har väl inte gått? Då kom Christer. - Vad gör ni här, flickor? Mattlo tittade ner, och såg att hon och de andra tjejerna var tillbakaförvandlade. - Uuh... Vi skulle bara plugga lite... ttill provet! - Det är sommarlov, ni är klara med ert arbete...? sa Christer. - Uh, ja... Juste! sa Mattlo tveksamt, ooch tog med sig de andra ut. - SOMMARLOV~! skrek Amanda glatt. - Vad fick vi för betyg då? sa Emma H. - Det får vi nog veta tids nog... Nu skaa vi njuta~, sa Emma L, och så gick de och köpte glass. ^_^ SLUUUT~ för åttan!