Även om skolan hade tagits över av onda makter, var det fortfarande skolplikt.
 Emma L, Amanda och Matilda gick fortfarande till skolan. 
det var en svår tid, lärarna och de andra eleverna var hjärntvättade och gick som maskiner. 
Lärarna var ointresserade av lektionerna och det var ofta svåra prov. 
- Den enda goda som har kvar sina krafteer är Maskrosen... sa Emma L.
till de andra när de satt i ett grupprum på en tråkig kemilektion. 
- ja.. vi borde tala med honom...! sa Maatilda. 
- jag kan gå och hämta honom nu! sa Amannda och gick.
Amanda kom tillbaka, utan nån Alex. 
- Han sa att det kunde vara riskfyllt attt prata i skolan.
- jaa, det förstås. Han borde byta skolaa eller nåt..! De kan ju mörda honom eller nåt när han inte är förvandlad! sa Emma, tydligt oroad. 
- Oooh, vad du bryr dig om hooonoom nu ddå! sa Matilda. Emma rodnade häftigt.
 - Uh, jag, Äh, jag bara tänkte att.. han är vårt sista hopp. 
- Vi kan väl göra nåt själva? Vart kan ddom ha gömt våra tiaror? frågade Amanda.
Dom andra skakade på huvudet, såg ganska lustigt ut, 2 tjejer som skakade på huvvet i takt.
- Fan jävla skit! Jävla Jedite, jag ska  söva honom igen, jag lovar, och den här gången 
kommer han inte att vakna igen! sa Matilda argt. 
- Men hur? Och hur ska vi stoppa Emma frrån att rädda honom? frågade Amanda.
 Emma L sa inget, hon var för upptagen med sin dagdröm om en viss person.
Det knackade på dörren.
- Kom in, sa alla.
- Hejsan tjejer! sa Emma H glatt.
- Vad eré? frågade Amanda trött.
- Jag tänkte bara komma och titta så attt ni inte planerar nåt... sa Emma i samma glada ton.
- Hur skulle vi kunna göra det!? Jävla....! Låt oss va!!!! skrek Mattlo och reste sig upp. 
Emma L och Amanda tog tag i Mattlos armar, hon kunde inte bara slå till Emma H. 
- Det var ni som blandade i er i andras  anlägenheter först! sa Emma lugnt.
- STICK! skrek Mattlo och spottade mot EEmma. Amanda och Emma L fick kämpa för att hålla i henne. 
- Matilda, du är så naiv. Hahaha... sa EEmma och vände och gick. 
Matilda föll ihop på golvet.
- Hon är så...så...hemsk.

Emma H gick visslande i korridoren.
- Du verkar så glad nuförtiden, ända senn den där nya biträdande rektorn kom...? Sa Carro 
lite frågande.
- Mm, en ny, underbar tid är här... Min  tid.. Haha... svarade Emma. 
- öhm, jaha...? Sa Carro och beslöt sig  sedan att gå och plugga till nästa spanska-prov, 
proven verkade svårare nuförtiden.
Den nya biträdande rektorn var så klart Jedite. 
Fast han kallades Johannes, Jedite var ju inget normalt namn. På papprerna stod det 
"Bitr. Rektor Johannes Ditling".
- vad tror ni att Jedite och Emma gör? ffrågade Matilda de andra i grupprummet. 
- Ja, de kommer ju inte nöja sig med en  liten skola... Sa Amanda. 
- Tror du dom försöker ta över alla skollor i stan? frågade Emma L skräckslaget.
- Vi pratar om några som tänker ta över  Jorden... viskade Matilda.
- åh nej. åh Matilda, åh Amanda, vi måstte stoppa dem! sa Emma L.
Det knackade på dörren igen. Matilda skrek:
- Lämna oss ifred din demon-älskande idiiot! lämna oss ifred!
Dörren öppnades, men det var inte Emma H, det var Jedite. 
- Nämen inte säga sånt flicka lilla!  
- OK, det var inte den demonälskande idiioten, det var demonen själv... var är våra tiaror, 
Jedite? frågade Matilda lugnt men hennes inre kokade av hat. 
- Om jag skulle säga vart era tiaror fannns, skulle inte planen lyckas, och det skulle inte 
vara trevligt inte sant? sa Jedite. 
-Vad gör du här då? frågade Emma L. 
- Måste ju titta till eleverna, jag är jju biträdande rektor...?
Alla såg hur arg han blev, men han kontrollerade sin ilska och gick med orden:
"Ni ska allt få se!"
- Vi måste prata med Emma... sa Amanda.
- som om vi kommer få henne god eller? ssa Matilda.
- Nej, jag menar att vi kanske kan få heenne att säga nåt användbart av misstag.
- jaha, oj... sa Matilda och tittade nerr. 
- Bra ide Amanda! sa Emma L glatt. 
Vännerna gick ut ur grupprummet för att hitta Emma H. Dom hittade henne vid akvariet, hon 
matade fiskarna.
- Emma... Hur har ni tänkt ta över världden?! det finns väl fler sailors...? frågade Amanda. 
- Dom hinner inte hit... sa Emma. 
- Vadå?
- Upptagna med eget. 
- Åååh.... jahaa... sa Emma L. 
Emma H tänkte att faktan skrämde dom andra mer än hjälpte. Hon fnissade för sig själv.
- Varför gör du det här? frågade Matildaa tankfullt. 
- Gör vadå? undrade Emma L. 
- Det här! Försöker ta över världen! är  ond! Varför, Sailor Rocket? sa Matilda. 
- Det är mitt öde...  Ända sen jag hittaade den här! sa Emma H och visade nånting, vid en 
närmare titt såg dom att det var en nyckel av svart sten. 
- vad är det? frågade Emma och sträckte  fram handen för att röra den. 
Matilda tog hennes hand och drog den tillbaka. 
- Inte röra! sa Emma H.
- Varför inte? sa Emma L lite dumt.
- Stark svart magi? sa Matilda frågande..
- Det vet jag inte, jag vill bara inte aatt någon annan än jag ska röra vid den. 
Jag låter inte ens Jed göra det... Sa Emma H.
Matilda stirrade på henne. 
- Vad menar du? Hur.. Hur gjorde stennycckeln dig ond? 
- Ondska gillade jag redan innan, men deen här gav mig kraft, och ledde mig till ruinerna av det Mörka Kungariket, sa Emma
- Oooooh. sa Emma L. 
- Jasså. Och där hittade du Jedites kistta? frågade Matilda. 
- Ungefär, jag kan ju inte säga allt jagg gjorde, ni kanske är tillräckligt smarta för att 
hitta en av mina icke-existerande svagheter... sa Emma lågt.
- Haha... vad skulle vi göra då, även omm vi kände till din akilles-häl!?! SPARKA dig?! sa Matilda.
- Jag är ingen Ebba... Så dum är jag intte... sa Emma H lite surt.
- Tyvärr inte. sa Matilda och stirrade ppå henne. Hatet växte inom henne, hon visste att det 
skulle bli svårt att inte mörda Emma om hon fick chansen... 
Emma fortsatte att mata fiskarna. 
- Vad var det vi hann döpa dom till nu iigen? Ale och Ann? sa hon lite vitsigt.
- Mm... sa Matilda. 
- Men de är inte nära din ondska. sa Emmma L
- nehe... men nu måste jag gå och pluggaa på franskan, ja, så att jag kan styra frankrike! 
skrattade Emma H och gick in i klassrummet.
- Jag hatar henne så mycket. sa Matilda,, men när hon vände sig om mot de andra så såg hon 
att de inte hade lyssnat. De stirrade på två killar som passerade, Alexander och en kille i åttan. 
- Tycker du att han är snygg? frågade Ammanda.
- ag tycker att Alex är snyggare, mumladde Emma L.
- Jag tycker att han är snygg... sa Amannda.
- Bara för att han är Maskrosen! sa Matiilda
- det blir inte sämre av att vi är ämnadde för varandra... viskade Emma. - För det är vi väl?! tilltalade hon oroligt. 
- Du menar som Maskerade Rosen och Sailoor Moon? undrade Amanda. 
- Ja, så måste det väl vara? sa Emma ochh tittade vilt omkring sig. 
- Jag.. Jag vet inte, men det tror jag vväl.. sa Matilda. 
De gick in i klassrummet och satte sig. 
Peter stod där, med den där lite döda blicken han hade haft på sistonde. 
- Vi kommer ha en ny lärare... I kemi occh gympa. Får jag  presentera : Heidi Nüske! 
En kvinnlig lärare kom in i klassrummet.
Emma H kände redan Heidi, eller "Hajen" som hon kallades, hon var en överlevare från det Mörka Kungariket.
- Hej Heidi! sa alla elever utom Emma L,, Matilda och Amanda. De förstod mer än väl vad det
 kunde vara för ny lärare. 
- Vi har mer nyheter. Heidi ska hålla i  skolan medans Johannes åker iväg på en resa... sa Peter. 
- Men är det inte du som är rektor, Peteer? frågade Emma L.
- Inte nu längre... sa Heidi lågt och sttirrade aggresivt på eleverna. 
Hennes blick stannade på Emma L, Amanda och Matilda. Matilda förstod att Emma H berättat 
om dem, för Heidis ögon sköt blixtar och Matilda kände nackhåren resa sig. 
- Vi ska börja med kemi idag, sa Heidi.  
Eleverna drog sig mot skåpen för att hämta kemi-böckerna.
- Läskigt, sa Emma L. 
- Håller med, säkert en demon... sa Matiilda.
- EN DEMON?! sa Amanda. 
- Ja, såg du inte hur hon stirrade på osss?! ingen vanlig lärare i alla fall... sa Emma L.
- Nej, garanterat inte. sa Mattlo. 
Kemi-lektionen var tråkig. Heidi fick några utbrott på eleverna. De skulle ha gympa efter kemin. 
Också det med Heidi. 
Gympan var tråkig. Det var bandy. 
- Varför verkar det som alla onda gympallärare gillar innebandy? viskade Emma L till Matilda.
- Jag tror att de gillar att plåga oss sså mycket som möjligt..! sa Matilda.
Efter gympan fortsatte dagen nästan som vanligt.
Förutom att Emma H saknades på matten.
Hon var faktiskt helt försvunnen, tillsammans med Jedite. 
- Var kan de vara? sa Amanda. 
- Var som helst. De håller troligen på aatt ta över frankrike... sa Matilda. 

Okej, dom onda höll inte på att ta över Frankrike, bara Sverige. Dom höll på att baka en 
tårta åt Göran Persson.
- Jorgubbssylt, grädde och en massa magiiskt pulver! sa Emma H glatt.
Jedite som faktiskt såg Emma utan att hon var Sailor Rocket, försökte hjälpa till så gott 
det kunde, men han var ingen vidare på att baka.
- Sen skickar vi den till er ledare.. meen kommer han verkligen att äta den? JAG skulle inte
 äta något som någon skickat till mig... sa Jedite tveksamt. 
- Du har inte sett Göran Person! skrattaade Emma. '
Så dom fortsatte att baka jordgubbstårta i den smutsiga kemi-salen. Det knackade.
- Vem tror du att det är? frågade Emma HH.
- Jag vet inte, det kanske kan vara dom  där tjejerna, sa Jedite misstänksamt. 
Emma sprang fram och öppnade dörren.
- Hej, Hajen. sa Jedite när den rödhårigga demonen klev in. 
- Jedite, sa hon och böjde på huvudet i  en liten bugning. 
- Ja, vad är det? sa Emma näsvist.
- Jag tror att dom där sailor-hjältinnorrna planerar något, sa Heidi tyst.
- De är inga sailor-hjältinnor! vi har dderas tiaror, vi gömde dem på Roddargatan! sa Emma stolt. 
Vad hon inte visste, var att Maskrosen, Alexander, var på toaletten som låg precis brevid 
kemisalen, och att han hade hört hennes ord! 
lex skyndade sig till det lilla grupprummet där tjejerna brukade sitta.
- Jag vet var dom är! skrek han.
Ebba var oturligt nog där också:
- Va? Var Sagan om Ringen-skådisarna är??!!
- Emma, får jag prata med dig? 
sa maskrosen. Han drog med sig Emma ut i korridoren, men just då kom den hjärntvättade Peter. 
- Uh, får vi ta en bensträckare? Luften  är så dålig! sa Emma snabbt. 
- Ööööh... Okej... sa Peter trögt. 
Så allas våran Alex T och Emma L gick ut och gick till kyrkogården, eftersom 
det var lite folk där.
- Vad är det, Alex? frågade Emma oroat.
- Jag vet var era tiaror är... sa Alexannder alvarligt.
- Åååh, Alex! det är ju UNDERBART! skrekk Emma och kastade sig upp i hans famn. 
Han stod förstenad kvar medans hon kysste honom snabbt på munnen. 
hon tog hans hand och de sprang tillbaka till grupprummet. 
När dom kom tillbaka så frågade Amanda:
- Var har ni två varit egentligen?
- Vid kyrkogården! svarade Emma L glatt.. Alexander rodnade lite vid tanken.
- Vad gjorde ni där då? sa Matilda och sstuderade de två flåsande i dörren, 
som fortfarande höll varandra i handen. 
- Ehm... jo, det var en massa folk här,  och Alex vet var våra tiaror finns...försökte Emma förklara.
- Va? Tiaror? sa Steffi och sträckte in  huvudet i rummet. 
- Hejdå, steffi, sa Matilda argt. 
- Vi pratade bara lite. mumlade Alexandeer helt i onödan eftersom det bara gjorde de andra mycket mer misstänksamma. 
Matilda kunde dock inte tänka på något annat än att han visste var tiarorna var. 
- Hämta dem. snälla alexander, bara hämtta dem! sa matilda.
Alexander mumlade något om vaktande monster men gick till slut.
- Tror du han hämtar dom? frågade Emma.
- Du vet väl bättre än vi... mumlade Amaanda.
Alexander gick till Roddargatan. första hindret var såklart dörren, som var låst. 
Han gick tillbaka och bad den ganska mycket överarbetade Christer om nyckeln, för 
att Johannes hade bett honom att hämta ett par böcker. Christer mumlade lite men gav honom nycklarna.
 Alexander gick till roddargatan igen, låste upp, och smög långsamt in. 
Han hörde nåt flåsande lite längre in i byggnaden.
"Monster!" tänkte han. Och, som alltid blom-killar vid fara, så förvandlades han. Den fåniga hatten dök upp ,och en mantel. 
Senare såg han att det bara var en hund.
- Uh, hej hunden.. mumlade han tyst och  var glad att han hade masken på så att hans blossande röda kinder inte skulle synas.
 Hunden var tyvärr inte så vänligt inställd som Maskrosen hade trott, utan kom morrande gående mot honom.
Maskrosen kastade en av sina alltid-lika-fina maskrosor på hunden. Hunden stannade kvar och luktade 
på den gula blomman och Maskrosen kunde smyga förbi. Han tittade sig omkring, han såg inget som kunde vara en tiara, 
tänk om han hade hört fel?!
Han gick längre in i korridoren och såg ett kassaskåp, likadant som de i skolan hade datorerna i. Där måste de ligga!
tyväär var den låst, och han hade inte sifferkoden. Vad skullehan nu göra?! Han letade i kontoret efter nån lapp som skulle avslöja nåt.
Han hittade en post-it lapp. där stod det: Vänster höger, vääänd om! Han försökte nåt på kassaskåpet, 
antingen var det tur, eller så var det otrolig tur.
Dörren svängde långsamt upp och där låg tre stycken skinande, vackra tiaror! 
Han tog dem och la dem i fickan och sprang tillbaka mot dörren. 
Men hunden, den förbannade taxen, hade tröttnat på maskrosen Maskrosen hade kastat. 
Nu stod hunden där och morrade.
- Snääll hund? försökte den stackars hjäälten. Hunden morrade ännu mer.
- Snälla? jag vill bara komma ut? försökkte hjälten igen men det gick inte alls. 
Den lilla hunden attackerade Maskrosens ben och Maskrosen skrek högt. 
Som om han behövde mer problem, kom Sailor Rocket och Jedite in i lokalen. 
- Det är den där förbannade Ros-härmarenn! skrek Sailor Rocket när hon fick syn på 
Maskrosen som desperat försökte få av sig hunden.
- Jag får väl gratulera f- Snälla? jag vvill bara komma ut? försökte hjälten igen men det gick inte alls. 
Den lilla hunden attackerade Maskrosens ben och Maskrosen skrek högt. 
Som om han behövde mer problem, kom Sailor Rocket och Jedite in i lokalen. 
- Det är den där förbannade Ros-härmarenn! skrek Sailor Rocket när hon fick syn på 
Maskrosen som desperat försökte få av sig hunden.
- Jag får väl gratulera för att ha kommiit ända hit, sa Jedite, men du kommer inte ut!
Just då hördes det en röst som sjöng en låt som de flesta onda inte står ut med:
- "Stop, in the name of looove"... sjöngg Ems L.
Jedite och Sailor Rocket stod som förstenade och stirrade på den fåniga sailor-hjältinnan 
som fortfarande sjöng och dansade lite. Mattlo och Amanda stod 
bakom henne och såg generade och överaskade ut. När hon sjungit klart sprang hon 
fram till den avsvimmade MaskrosenJust då hördes det en röst som sjöng en låt som de flesta onda inte står ut med:
- "Stop, in the name of looove"... sjöngg Ems L.
Jedite och Sailor Rocket stod som förstenade och stirrade på den fåniga sailor-hjältinnan 
som fortfarande sjöng och dansade lite. Mattlo och Amanda stod 
bakom henne och såg generade och överaskade ut. När hon sjungit klart sprang hon 
fram till den avsvimmade Maskrosen och satte sig brevid honom. "Säg något, älskade!"  
Maskrosen mumlade något. Detta tog Emma som ett tecken på liv, och reste sig upp. 
- Ni ska få för det här! Jag ska straffaa er! I kärlekens namn!
Jedite och Sailor Rocket vred sig på golvet i skratt efter den fåniga sången.
- Hahahaha, hur ska du straffa mig, du hhar ingen tiara! hahahaha, skrattade Jedite. 
- Ehuummmnn... sa Emma. 
- Jag har tiarorna... mumlade Maskrosen..Matilda rusade fram till honom och tog tiarorna.
De flög till respektive Sailor och de förvandlade sig snabbt. 
Men nånting förunderligt hände, deras kläder hade ändrats, Sailor Abdullah hade fått en svart kjol, Sailor Lovers rosetter hade långa band hängandes och Sailor Solars kjol hade blivit mångfärgad.
- Vi har nog blivit starkare... viskade  Sailor Abdullah.
- Super? sa Sailor Lover. 
- Jag måste pröva en sak, Superstjärna!  Srek  Sailor Solar, och en attack dom aldrig sett förr bildades. 
Den var en stor boll av strålande ljus, som bländade dem och sköt snabbt mot 
Jedite och Sailor Rocket. De onda satte upp händerna för ansiket i ett desperat 
försök att skydda ögonen men det var förgäves. Superstjärnan omgav dem snabbt med 
blindande ljus, och det var bara Super Sailor Solar kunde se rakt in i de ondas 
stora boll av ljus. Jedite och Sailor Rocket skrek av smärta. 
Jedite försökte bilda en sköld av mörk energi, men misslyckades.
Sailor Rocket drog sig åt sidan, bort från ljuset.
- Super Ardent Attack! skrek Super Sailoor Abdullah och ett eldklot slöt in i ljuset, drog tillbaka Sailor Rocket och brände dem svårt.
- Kärlekens Hämnd! skrek Super Sailor Loover, och alla förstod att det var en speciell 
attack för det här tillfället. Specialattacker är alltid starkast, och en stor rosa vägg 
slöt sig runt eld och stjärn-klotet. Sailor-hjältinnorna kunde nu inte längre se de onda. 
Just när godheten var nära en seger så såg alla hur Anton, en ganska fånig kille i klassen, kom in och ropade:
- Ni stör ju faktiskt!
Överrasksningen gav dom onda precis tillräckligt mycket tid för att fly.
Sailor Rocket plockade fram henne Mörka Nyckel, sträckte fram den framför henne och ropade: 
- Öppna dig, och visa mig hem!
De båda onda försvann, och Super Sailor Abdullah vände sig mot Anton och började skälla ut
 honom, på ett sätt som liknade Sailor Mars' utbrott på Sailor Moon's fjolligheter. 
Hon brann av ilska och hat mot Anton som förstört deras Super-attack som
 lätt skulle förintat de onda varelserna från tid och rum, för alltid. 
- Vart försvann dom? Undrade Sailor Solaar.
Anton var verkligen förvirrad, han fattade ingenting.
- Ni vet att det finns historier om andrra dimensioner? frågade Sailor Lover. 
Alla (förutom "stackars" Anton) nickade.
- Jag tror att de försvunnit till en annnan dimension och där kan de gott stanna, sa Sailor Lover. 
- Jag bara hoppas att de finns andra saiilor-hjältinnor där, 
annars blir det synd om den världen, sa Sailor Abdullah. 
- Vad fan snackar ni om? undrade Anton.  
- S T I C K !!! skrek Super-Sailor-Hjälttinnorna i kör, och Anton hade inget annat att 
göra än att snabbt sticka där ifrån. 

- Var är vi...? Sa Jedite när han satte  sig upp, han hade hemsk huvudvärk.
- I en annan dimension, sa Sailor Rockett kort.
Hon hade redan rest sig upp och blickade över det stora fältet dom var på.
Där hoppade små djur - kaniner. Eller... var det kaniner... var det inte...? 
- POKÉMON! skrek Sailor Rocket glatt. 
- Vad? mumlade Jedite.
- Det är en slags varelser som lever i dden här världen... Dom liknar djur i "vår" värld, men är mycket starkare.
Just då bet en liten rått-liknande varelse henne.
- AJJ!
Jedite kastade en sko på Rattatan och den sprang snabbt iväg. 
- Jag levde mitt förra liv här, här kan  vi bo och leva utan problem... sa Sailor Rocket, och förvandlade sig tillbaka till Emma H.

- Tror du dom kommer tillbaka? frågade SSailor Solar.
- Vet inte, hoppas inte, svarade Sailor  Abdullah.
Dom diskuterade deras fienders försvinnande, men hade inte kommit fram till mycket.
Alexander, alltså Maskrosen, Emma L, Amanda och Matilda stack hem till Matilda efter skolan och drack té. 
De pratade om vad som skulle hända härnäst och vad de skulle göra under sommarlovet, som faktiskt var väldigt snart nu. 
De beslutade att låta Jedite och Emma vänta och försöka leva ett normalt liv. 
Emma hade få minnen från hennes förra liv, men hon visste vägen till det stället där hon hade kännt sig hemma på den tiden.
Hon drog med Jedite genom en tät skog, och sa hela tiden "snart där..." 
Dom kom till en stor glänta i skogen, en del av träden hade svarta märken, 
men mitt i gläntan fanns det ingenting.
- Har ... dom ... sprängt det...?
viskade Emma ansträngt.
Hon kröp fram mot de svarta märkena och drog handen över ett av dem. 
"team rocket...." viskade hon hest. 
Jedite förstod ingenting. Det var ganska irriterande, eftersom han alltid hade trott att han var intelligent.
- Vad för nåt?
- Rokketto-dan! Team Rocket! Rakettiryhmmä! Skrek Emma. 
- Nej, jag förstår fortfarande inte, svaarade Jed.

- Vi måste hitta var deras nya högkvarteer är,  sa Emma tyst, mest för sig själv.
Just då kom två ljud ifrån en buske. Emma och Jedite snurrade runt och där stod två figurer: 
en med rosa och en med blått hår. 
De stirrade på Emma och Jedite och log elakt. "Bered er på trubbel..." började den ena. 
- Dubbel trubbel, fyllde Emma i.
Detta retade den blå-lila-håriga killen mycket.
- Jag vet att ni är Jessie och James, frrån Team Rocket,
 att nånstans här ska det finnas en talande meowth, att Jessies favoriträttt är snö och
 att James brukar klä ut sig till tjej, sa Emma.
- men... hur? frågade Jessie. 
- I ett tidigare liv var jag.... Nej, vii struntar i det. Var är Giovanni? 
- Bo-ss-s-en-n? Stammade dom två pokémonn-tjuvarna fram.
- Eller bättre, visa oss bara till ett hhögkvarter, sa Emma.
Jedite var tyst. 
- Du ser inte ut som en medlem i Team Roocket! Sa Jessie argt.
Bakom henne tittade en vit katt-liknande varelse fram, meowth.
- Varför skulle vi hjälpa er? sa den.
- För att ni inte vet vilka vi är, vi skkulle kunna vara två från elitklassen utklädda bara?
Jessie, James och Meowth svalde och gick med på att visa dom, för en liten summa pengar, förstås.
Emma letade efter pengar i sina fickor men hittade ingenting. 
Efter att ha gått hela dagen kom dom fram till en stad.
- Vad är det för stad? frågade Emma.
- KÄnner du inte igen Vermillion när du  är där? undrade Jessie.
Emma var sur, och sa ingenting.
Ett hus hade låst dörr, och man skulle knappa in en sifferkod innan man kunde komma in.
Emma slog in ett nummer, men allt som hände var att en mekanisk röst sa "Error". 
- Det där är ju koden från över tio år ssen! Skrattade Meowth.
- Din lilla misslyckade pokémon! Jag varr här för över tio år sen, och jag var MYCKET
 högre i rang än dig, jessie och james. Jag är besviken på er... sa Emma och 
tittade speciellt på Jessie, som faktiskt varit hennes dotter i hennes tidigare liv... 
- Jag... Miyamoto... Sailor Rocket... viiskade hon och svimmade.

Fortsättning följer...