- Jag var säker, men kanske börjar jag bli gammal... sa Blob sorgset.
Mattlo suckade, det kändes som allt var hopplöst för den goda sidan. Ondskan skulle alltid finnas, och kännas starkare. Tänk om... nej, Mattlo slog ifrån sig tanken.
- Vad är det, Abdullah? frågade Blob ochh undersökte noggrannt Mattlos ansiktsuttryck.
- Jag började bara tänka.. Kanske vore ddet enklare om man gick över till den onda sidan. Båda Emma L och Amanda är så jävla taskiga, ingen håller vår vänskap särskilt högt... Emma L är en fjompa som inte har en enda verksam attack, Amanda är medelmåttig och Emma H bara sviker oss om och om igen. Egentligen är jag den enda kloka. Dessutom är jag stark. 
Blob såg chockad ut.
- Vad är det du säger? Din uppgift är attt skydda världen, inte förstöra den!
Hans gröna färg bleknade lite åt det gråa hållet, och han såg igen gammal och sliten ut.
- Men jag bryr mig snart inte om världenn längre! Och inte ett tack får man för att skydda den! skrek hon, nu var Mattlo arg. Hon sprang ut ur skolan, Blob skulle få se.
Världen var otacksam, och det var Blob också. Ju mer Abdullah tänkte på det, desto säkrare blev hon. Världen skulle få se hur den klarade sig utan henne. Hon skulle få världen att beundra henne, älska henne. De skulle få se, allihopa.
Så hon gick hem, det var tomt. Hon satte sig ner vid ett papper och började skissa på en idé. Hon tog fram världskartan.
- Ja, så måste det nog bli...
Hon ringde upp Emma L först.
- Hallå, Lover. Det är 'Bdullah. Var tysst för några minuter, och låt mig förklara min idé...
Och Emma var tyst och lystnade. Mattlo förklarade, och det höll på länge. Om hur världen kunde fås ner på knä och hur Emma H skulle bli grön av avundsjuka. När Mattlo var klar var Ems L tyst en stund och sa sedan
- Ja, så får det bli. Ska jag ringa Amannda?
Och så gick det till när DiStra Sailors kom överens om att ta över världen.
Emma och Jedite låg i Emmas nya, stora, mjuka säng och matade varandra med vindruvor. 
 - Emma, jag har tänkt på en sak... Vi kanske kan vara lyckliga... utan att ta över världen. 
Emma skrattade till, men Jedite såg allvarlig ut. 
- Jag menar allvar, sockerpullan, min liilla Jiggelypuff! Vad ska vi göra med världen, jag är så lycklig just precis NU! I din famn.  
- Men... Vi kan inte stanna här hela tidden! Tänk då, för två år sen. Då var vi båda beslutna att få känna MAKTEN. Att kunna härska som kung och drottning över denna bisarra värld. Och NU! Titta på dig! Jag känner dig knappt längre!
Jedite tittade bort, han hade upplevt att det fanns mer än kampen för makt då när han hade varit utan Sailor Rocket. Men hon hade visst inte förändrats som han.
Hon var fortfarande den maktlystna flicka han fallit för. Och han hade fallit ordentligt. I pokemonvärlden insåg han hur mycket han älskade henne. Han hade sett James och Jessie, och Gary och Ash för den delen, bråka fast alla i deras omgivning visste hur mycket de älskade varandra. Jedite ville inte ha det så, han ville visa sin kärlek och öppna sitt hjärta. Han hade nog blivit mjuk, log han, och strök Emma över håret.
Emma log först också vid den mjuka rörelsen på hennes huvud, men flyttade sig sedan åt sidan.
- Man skulle ju kunna tro att det var enn dålig fanfic där någon har glömt bort hur din karaktär är! Du har ju blivit fånig!
- Men du, även om vi inte får världen, sså har vi äl varandra? sa Jedite försiktigt.
- Sådär sa du aldrig förut.
- Men jag älskade dig inte såhär mycket  förut! 
- PRECIS! 
Jedite satte sig upp.
- Jed, jag menade inte så... 
- Du vill inte ha mig. 
- Jo, Jeddie, det är klart, men jag- 
- Du vill inte ha min kärlek! 
- Du har förändrats - 
- OCH DU VILL INTE HA MIG LÄNGRE! 
Jedite rusade ut ur rummet. Emma tog sig åt pannan. Han betedde sig ju som Zoicite! 
Kanske, om han inte hade lämnats kvar borta i Kanto, så skulle han inte ha blivit denna mesiga fjolla han nu var. Visst, han var ju fortfarande trevlig att ha, men nu kändes det som världen vore ännu trevligare. 
Det hördes en smäll, när dörren slog igen.
Han kunde ha teleporterat sig härifrån, han gjorde där för att få uppmärksamhet, tänkte Emma och tog åt sig en vindruva ur skålen.
Blob studsade till av lättnad då han materaliserades i Amandas kök. Där satt Sailor-hjältinnorna tillsammans, lutandes över bordet med huvudena ihop. Han svävade tyst över dem för att se vad de höll på med. 
 - Jag tar Frankrike, Japan och Gambia med Senegal, sa Mattlo. 
- Jag tar Europa och Asien, förutom Frannkrike och Japan då, sa Amanda.
- Och jag tar Australien plus Afrika. Deet är varmt där, sa Emma L.
Blob bara gapade. Dom skulle dela upp världen sinsemellan! Hur kunde detta stoppas, hur hade det blivit såhär?
- Hur KAN ni?
- Vadårå? mumlades det från flicktrion.  
- Ni skulle ju vara hjältinnor...!
- Världen är otacksam. Vi har kämpat i   tre år, och inte ens ett tack har vi fått. Jag är trött på att vara en hemlig hjältinna, förevigt utsatt för terror. Nu ska folk älska mig, och om de inte älskar mig, så ska de frukta mig. 
Amanda och Emma nickade.
Blob kände hur han snart skulle explodera.
- Ni låter som den där Sailor Rocket.
- Ja, det har du rätt i. Lustigt va? sa  Amanda och skrattade. Till och med hennes skratt hade ändrats.
Blob försvann i ett sken och lämnade de före-detta hjältinnorna själva.

Hans tankar var fixerade på Sailor Chibi Lover. Var lill-Ems också -- förändrad (han ville inte säga 'ond' och erkänna för sig själv vad hans lärljungar blivit), eller var hon fortfarande sig själv? Hur tog Emma egentligen hand om henne nu när hon var ... förändrad? Han såg det direkt då han materaliserades i Emmas sovrum. 
Hans ögon vidgades av fasa. Lill-ems låg fastbunden i sängen med 
svart tejp över munnen. Hennes ögon var rödgråtna och hennes handleder och fotleder blodiga från en långdragen men nu uppgiven kamp mot repen som höll henne fast. 
Blob hjälpte henne loss, vilket är lite konstigt eftersom han varken har armar eller ben.
När Lill-Ems kommit loss så frågade hon efter Emma L.
- Hon har ... förändrats, sa Blob och enn ljusgrön tår rann ur hans röda öga.
- Jag märkte det, sa Lill-Ems hest. 
- ... Var det hon som gjorde det här? 
- Ja. Hon sa att jag störde henne, när jjag frågade varför hon såg så rasande ut när hon kom hem. 
Blob gnuggade sig mot Lill-Ems kind.
- Hur ska det gå...?
Och tillsammans försökte de komma på en idé om hur Lill-Ems framtida mor skulle bli sig själv igen. Detta pågick under hela natten.

Jedite gick på gatan. Han kände inte sig längre som den ondskefulla demonen han varit tidigare. Hans kläder, som Emma köpt åt honom, såg helt vanliga ut. Jeans hade han till och med. 
Visst, han hade ofta haft tillfälliga yrken för att kunna passa in i samhället förut. Talangjägare, väktare, kapten på en båt... Men hur skulle han skaffa ett RIKTIGT jobb, nu när han var själv?
Vad var han egentligen bra på, utan magins hjälp? 
Det var när han gick förbi en fotoaffär han fick idén.
Han gick in i en tobaksaffär, bad att få låna en telefonkatalog och slog upp "modellagentur". Han hittade ett nummer, gick till en telefonkiosk och förtrollade den så att den gick att använda utan telefonkort och ringde upp modellagenturen.
- Jaa, det är De Snyggas modellagentur,  svarade en bekant kvinnoröst.
- Eh, söker ni några manliga modeller? ffrågade han osäkert. Emmas kommentar "sådär skulle du inte ha sagt förut" ringde i hans öron.
- Javisst, vi har brist på dem faktiskt.. Jättefaktiskt. Mmm, sa den smått bekanta kvinnorösten i andra änden.
- Eh, okej, ehm... Jag kan vara modell!
- Kom hit så får vi se om du duger, lillla vännen. Du måste vara snygg, hur ser du ut? Fast inte vet jag. Kom hit, bara. 
- Men var är ni då? Nu?
- På agenturen ju! Vad heter du? 
- Jag heter Johannes Ditling, sa Jedite  och blev lite vemodig av minnen som vällde fram. 
- Nejmen! Det hette min förra .. erhhm,  rektor! Men det kan ju inte vara duuu, fnissade
Emma L i andra linjen. 
- Jaha, hur hittar jag till agenturen dåå? sa Jedite, eller Johannes som han blev kallad igen.
- Uhm... Vänta lite... sa Emma L och hölll för luren när hon frågade Mattlo vart agenturen låg.
Mattlo blev först lite förvirrad, men förstod sedan vad hon menade.
- Vi har ju inget riktigt ställe, vi sittter ju fortfarande i Amandas kök!
- AHH, PANIK! skrek Amanda när det ringdde på dörrklockan. 
- Hitta på något! sa Mattlo snabbt när hhon lyssnade spänt på låset som vreds om.
- Uhh, undervattensgränd 11! sa Emma ochh la på.
- Jasså, sitter ni här? sa Amandas mammaa.
- Jaa, vi .. dricker te! sa Amanda. 
Amandas mamma tittade sig runt i rummet. 
- Jaha, har ni köpt mer, vad bra, det vaar slut... 
- Nej, vi fick göra silverte, sa Mattlo  desperat. 
- Åh... Såpass, sa Amandas mamma förvirrrat. 
- Uh, kan du gå nu? frågade Amanda. 
Amandas mamma såg förolämpad ut, men gick. Emma L satt och tittade på telefonen. 
- Undervattensgränd 11... muttrade Mattllo. 
- Men förlåt då! sa Emma och tog på sig  sin smått sura min.
Amanda suckade. 
- Och HUR snabbt tror du han kommer dit?? Det är faktiskt sent nu... Jag tror inte mamma kommer att gilla det ifall jag plötsligt går och letar efter den där modellen, vad hette han förresten?
- Johannes Ditling, roligt va? Precis soom Jedite! 
Mattlo blinkade. 
- Ja, erhm.. det var ju roligt. Men Amannda, ring upp honom och säg att vi träffar honom imorgon. 
- ... Jag har inte hans nummer. 
Mattlo suckade lätt.
- Han kanske ringer upp igen?
Och precis när hon sagt det, ringde telefonen. Flickorna stirrade på den de första två ringningarna, sedan svarade Mattlo.
- De Snyggas modellbyrå?
- Hej, det är Johannes Ditling, jag prattade precis med-- 
- Åh, ja, goddag. Jag är rädd att vi måsste skjuta upp vårat möte.... 


Nästa dag stod Emma L, Mattlo och Amanda och väntade på sin blivande modell. 
Jedite och de numera onda Sailor-flickorna stirrade på varandra. 
- Oroa er inte. Det här är ingen ond plaan. Jag vill bara ha ett riktigt jobb, ett vanligt liv... sa Jedite. 
- HAH! Det jämnar ut sig. Vi vill bara tta över världen, sa Mattlo. 
- Ta hans energi! skrek Amanda. 
- Hurdå? undrade Emma L. 
Flickorna tittade rådvilla på varandra. Alla hade tagit för givet att någon annan kunde stjäla energi. 
Jedite såg fundersam ut, log lite och sa: 
- Om ni tar över världen, så kanske Emmaa ger upp....
- Så du vill inte ta över världen och alllt det där längre? frågade Amanda förundrat.
De tre flickorna tittade på varandra, var han att lita på trots allt?
- Ja, jag har förändrats är jag rädd...  sa Jedite.
- Hah, hur ska vi kunna veta? sa Mattlo  hånfullt.
- Ni ser inte Rocket här någonstans, elller hur? Men ... vad ska ni med modeller till ifall ni ska ta över världen? 
Flickorna tittade osäkert på varandra. 
- Erhm.. Ni tar ju alltid folk och tar dderas energi, sa Ems. 
- Och modeller är lagom korkade, för en  första arme, fyllde Mattlo i. 
- Men... Ni kan ju inte hjärntvätta folkk! 
- Det har du rätt i... shit också! sa Ammanda.
- Kan inte du lära oss? sa Emma och log  riktigt flirtigt. Hon hade fortfarande inte riktigt kommit över Jedites utseende (se sjuan). 
- Tror ni att Emma ger upp om ni tar öveer världen?
- Absolut! Jätteabsolut! MMM! hävdade Emmma L. Mattlo och Amanda nickade. 

Så började ett av de märkligaste sammarbeten som DiStra någonsin skådat.

Emma H satt hemma, på dåligt humör. Varför kunde inte han förstå att de var tvugna att uppnå den ultimata drömmen?
- Vad har du gjort idag då? frågade hennnes mor som precis kommit hem.
- Inget speciellt, svarade Emma och byttte kanal på tvn. 
Det skulle alltid gå att hitta Jedite på något sätt, tänkte hon. Kanske den svarta nyckeln, som nu fått vila länge, kunde hjälpa henne? 
Hon gick in i sitt rum och låste dörren.
Böjde sig ner under skrivbordet, sträckte ut handen... Ja, där var den, inknökad bakom skrivbordets ena ben mot väggen. Allt för att skydda den. 
Emma kunde inte avgöra om det var oron i hennes kropp eller nyckelns mörka kraft som fick hennes händer att darra. 
- Nyckel... Ta mig till Jedite, sa hon ttvekande. 
Ett svagt ljussken omgav henne, och nyckeln gav ifrån sig ett tystlåtet brummande, som om den spann som en katt.
Hon slöt ögonen, men när hon öppnade dem igen så såg hon inte Jedite. Hon såg Amanda som höll på och skissade något. 
Amanda tittade upp.
- Vad gör DU här?!
Härnäst hörde hon Mattlos röst. 
- Jag visste att vi inte kunde lita på JJedite! 
Emma snurrade runt. I en soffa i hörnet längst bort satt Emma L och Jedite, tätt ihop, med en stor bok över bådas knän. Emma kände sin värld rasa samman. 
Men hon fick inte brista i gråt, inte visa känslor inför sina fiender.
- Har du det trevligt här, Jedite? sa hoon iskallt och stirrade på Emma L som lutade sitt huvud mot Jedites axel och log fånigt.
- Emma, jag vill bara att du ska ge upp....! sa Jedite och reste sig lite halvt. 
- Jasså. Ge upp....! 
Nu stod tårarna uppe i ögonen, men Emma blinkade dem tillbaka. Han älskade henne tydligen inte, han ville att hon skulle ge upp honom. Om inte hon kunde få honom, då skulle ingen få honom. HON hade återupplivat honom! 
- Pokémonkraft förvandla mig! skrek hon  ilsket och kände kylan från Arcticuno smeka henne i nacken. 
- Vad gör du, du kan ju inte....sa Jeditte men slogs tillbaka av en Mörkerbomb.
Sailor Rocket skrattade, torkade en tår ur sitt öga och tittade runt i rummet. 
- Jag gör vad jag vill!
Han hade lyckats krossa ett hjärta hon inte trodde att hon hade. Hon skulle döda honom, döda honom, aldrig skulle fjompan EMMA L få honom! Döda dem allihopa! 
-MÖRKERKYLA!!!!!!!!!
AAAAAAAAAAAAAHHH! DÖ, JEDITE!!! ... Min ... Jedite...
Hon gick ner på knä av ansträngning. Jedite lyftes upp i en bubbla av mörker, sträckte ut armen mot henne, tycktes stelna av köld. Med sitt sista andetag väste han
- Jag älskar dig. 
Sedan gick han upp i atomer. Bubblan sprack, och en kyla spred sig i hela rummet. 
- Jedite! skrek Sailor Rocket desperat mmed tårarna strömmande.
Emma, Mattlo och Amanda stod som förstenade. Sailor Rocket hade precis lyckats med det som varken de eller drottning Beryl själv kunnat, nämligen döda Jedite. Hennes kärlek hade varit så stark, och när hon trodde att hon blivit sviken så hade den omvandlats till ren energi. Energi som dödade Jedite. 
Sailor Rocket tittade upp med rödstrimmiga kinder. 
- Tyck inte synd om mig, fräste hon, ochh med nyckeln teleporterade hon sig hem. 
Hemma kände hon hur sailor-dräkten ersättes med hennes vanliga kläder, hur styrkan hon känt nyss rann bort från henne tillsammans med tårarna.
Nyckeln kändes varm i hennes hand, och när hon såg på den märkte hon att den hade bytt färg till vitt. 
Blob ryckte till där han satt på bordet strax intill Sailor Mini Love. 
- Någon blev ... god. 
- Mamma? 
- Nej, inte din mamma..... .... Vad märkkligt. Jag tror att det är... Emma H. 
- Sailor Rocket?, sa lill-Ems tvivlande.. 
- Ja... Sailor Rocket. Jag måste dit ochh prata med henne.
Ems H ryckte till när hon hörde något, hon trodde att det var hennes mor och försökte dölja tårarna. Det skulle vara alltför svårt att förklara allt.
- Det är jag, Blob.
- Så du har också kommit för att skrattaa åt mig? sa Emma bittert.
- Nej. Jag kom för att jag kände att du  blivit ... god. Vi behöver dig, Rocket. Vad är det som har hänt? 
- De äckliga hororna sammarbetade med Jeedite! Lover satt och kladdade på honom, och jag trodde att han lämnat mig... Först när jag dödade honom förstod jag att det var för min skull. Han hade blivit av med all sin ilska, sin ondhet... och när han dog, så blev jag av med min. Han befriade mig.
Blob svävade lite närmare Emma, men sa ingenting. Det var så svårt att hitta de rätta orden.
Till sist torkade Emma bort tårarna.
- Vad händer nu?
- Vi måste göra de andra Sailor-hjältinnnorna goda. Du, jag och Lill-Ems... det blir ingen lätt uppgift, Sailor Rocket. 
 Emma log lite. 
- Jodå, det blir det. 
Tillsammans gick de till Amanda, det bara blev så. Och ingen sa något på vägen dit. 
- Pokémonkraft, förvandla mig, för en siista gång! sa hon och kände lättnaden över att snart skulle allt vara över. 
Mattlo ryckte till när hon hörde att det ringde på dörren. 
- Vad nu?
Alla tre, Abdullah, Lover och Solar sprang fram till dörren och öppnade den.
Sailor Rocket drog en gång med handen framför dem och 
de små svarta kristallerna lösgjorde sig från de hjärtan de förmörkat. De samlade sig i Emmas hand, och när alla tre fanns hos henne krossade hon de sköra stenerna lätt. 
- Tack och adjö, sa hon och vände sig omm.
- Vänta! skrek Mattlo, Amanda och Emma LL i kör.  
Emma tittade bakåt. 
- Tack, sa Mattlo lågt.