Sommaren var slut. Den första skoldagen var regnig och kall. Av någon anledning mindes ingen Sofie, förutom de fyra Sailorsoldaterna. Två nya lärare hade tillkommit till skolan ,och lite strängare regler. Efter uppropet sa Emma H till Matto: - Jag tycker det är bra att vi är vännerr nu. Mattlo tittade misstänksamt på henne. - J-jo, det tycker väl jag också... - Det är JÄTTEBRAA!!! skrek Emma L och llutade hakan på Mattlos axel. - Jag lovar att jag ska hjälpa er att sllåss nästa gång något ondskefullt dyker upp, sa Emma h och log. Efter att skolan hade slutat för dagen gick alla hem åt varsitt håll. Mattlo satte sig ner på sin säng och tänkte. Hon var fortfarande inte säker på om det gick att lita på Emma. Samtidigt satt Emma ensam hemma och satt framför datorn. Lyssnade på musik, läste roliga artiklar ... Och så plötsligt ringde det på dörren. Emma gick snabbt nerför trapporna och öppnade dörren. - Goddag, sa Jedite, som var klädd i en mörkgrå Team Rocket-uniform. Emma kunde knappt tro sina ögon. - JEDDIE!!!!!!!!! Hon kastade sig på honom, klängde sig fast, och kramade honom. Han gav henne en mjuk puss på munnen och log. - Är det verkligen du? sa Emma och höll armarna hårt, hårt kring Jedite. Hon skulle aldrig låta honom försvinna igen. Jedite log och sa: - Det är jag, vem annars? - Ja, man vet aldrig.... Det har hänt enn massa saker då du varit borta.... Hon tystnade. Hon hade ju gått över till den Goda Sidan, och varit nöjd med det.... Hur skulle det nu gå? - Vad är det? sa Jedite och strök en hårrslinga från Emmas ansikte. - Jag vet inte vad jag ska ta mig till.... sa Emma tyst. - Men jag har en plan! sa Jedite högt occh log stolt, precis som James i Team Rocket brukade göra. - M-mmhmm? frågade Emma tyst. Det skullee iallafall ge henne lite tänketid. - Jag ska leka Wiseman!! Jag ska göra dee äckliga småflickorna onda! De är de enda som kan besegra sig själva - om du inte redan lyckats med det, min lilla Jiggelypuff? - Kalla mig inte det ... sa Emma. Jedite stod därsom ett levande frågetecken. - Jag gillar inte att jämföras med en tjjock,rosa pokémon. Hursomhelst så ... under tiden du var fast ... där borta, så var jag tvungen att sammarbeta med dom andra. Så dom får inte veta att du kommit tillbaka än. Förstått? - Emma... Jag är äldre och erfarnare än du... Förringa inte min intelligens, sa han sårat. - Jag vet att du vet så mycket mer än miig... men snälla? Din plan var bra, men om dom får reda på att du har kommit tillbaka kommer jag förlora all den tillit jag har kämpat mig till... sa Emma sorgset och tittade Jedite i ögonen. - Då får vi väl säga så, sa Jedite nästaan argt. - Jag glömde att fråga, vad har du gjortt där borta i ett helt år? Jag har saknat dig... sa Emma och försökte att le. - Det skulle du tänkt på innan du lämnadde mig där! sa Jed, och lät nästan precis som en förorättad Zoicite. - Jeddie... Jag var tvungen! jag har fammilj, det har inte du! .. Vad jag vet. Snälla du, försök att förstå. - Mwhh... Jag .. Jag har lärt mig hemsktt mycket av Team Rocket, sa han, och sträckte på sig i sin TR-kostym. Emma blev torr i munnen. Han var så stilig...... - Jag trodde att kristallnyckeln hade oäändlig kraft... inte att den skulle sluta fungera efter så lite användning... sa Emma. - Jasså, sa Jedite surt. - Men nu får vi sluta bråka om vi ska ta över världen, sa Emma listigt och log. Amanda satt och tittade på tv med sin familj när hon plötsligt fick en väldigt olustig känsla. Hon visste inte vad det var och försökte intala sig att det bara var på grund av skolan. Men det var inte det, innerst inne visste hon det. Det var inte BARA det. Hon började känna sig utnyttjad. Hon var en självklarhet... Alltid redo, alltid snäll, utan att någon visade uppskattning. Fan! Det måste på grund av att hon hade gått om en klass. Dom använde henne enabart för att hon kunde slåss... Visst, dom sa "tack för solstrålen, Amanda" hela tiden, men varför verkade det som dom inte brydde sig om henne? - Vad är det, Manda? sa Amandas mamma occh tittade oroligt på henne. - äh, trött bara, det var en lång skoldaag, sa Amanda och log falskt mot modern. Hon, som alla andra, gick på det och log lättat. Hon var så tacksam för sin enkla, problemlösa dotter. Amanda gick in på sitt rum och tänkte igenom allt de hade gått igenom. Vad skulle hennes vänner säga om hon lämnade dem? Sluta slåss med dom. Kanske låta Sailor Rocket ta hennes plats? De skulle fan bara skratta åt henne. Aldrig skulle de ta henne på allvar - nej, de tog henne aldrig på allvar! Lät henne inte bestämma, frågade henne aldrig om råd.... Fast klockan inte alls var mycket, halv 9 så gick Amanda och la sig. Hoppas det känns bättre imorgon tänkte hon. Det gjorde det inte. I skolan nästa dag var hon sur, grinig och ännu mer ledsen. När hon såg Emma L och Mattlo gå och viska blev det bara ännu värre. De jävlarna. Nu var det nåt hon inte fick reda på - igen! När skulle hon få reda på det? Jo, självklart inte en sekund innan DE behövde att hon visste! Hon gick förbi dem till sitt skåp utan att ens säga hej. Emma L och Mattlo såg lite överraskade ut, men ryckte bara på axlarna och fortsatte att prata. Amanda låste upp sitt skåp snabbt och tog ut några böcker. Sedan gick hon in i klassrummet, men glömde att låsa skåpet... Emma H smög tyst fram, tittade sig omkring, och öppnade Amandas olåsta skåp. Det var det perfekta tillfället att sätta igång Jeddie's plan. Amanda var redan sur -av någon anledning- och hade klantat till det med skåpet. Ems tog upp en liten, liten skärva av den Mörka Kristall som Jedite tagit med sig från Pokémonvärlden och la in den i ett hörn. Hon fnissade lite onskefullt och gick sedan tillbaka till lektionen. När hon mötte Mattlo och Emma L i klassrummet hade hon ett fånigt leende på läpparna. - Varför är du glad då? frågade Emma L nnyfiket. - Ehm... För att jag är så glad över attt vara med i ert gäng nu! sa Emma snabbt. - Det har du varit över hela sommarlovett...? sa Mattlo mumlande. Efter det blev det tyst och flickorna började arbeta. När lektionen slutade så var Amanda fortfarande aggresiv. Hon öppnade sitt skåp och kastade in böckerna hon inte använde just nu. Sen började hon leta efter kemiboken. Plötsligt stack det till i handen. - Aj! Men hon såg inte vad som hade varit så vasst. Kanske hon hade glömt någon hårnål eller nåt där? Hon klagade lite tyst över sin hand och tog kemiboken snabbt. Låste skåpet och gick iväg till nästa lektion. Den är inuti henne nu... tänkte Emma och log för sig själv. Det hade gått snabbare och bättre än hon trott. Snart skulle den lilla gruppen av hjältinnor splittras, och inget skulle stå ivägen för henne och hennes älskade demon. Hiphop. Amanda HATADE hiphop. Jävla hobbyturkar... Jävla skitidioter, värdelösa... Jävla skitskola!!! Amanda brann inombords. Hat över det allra mesta - alla problem som hennes hjärna (eller rättare sagt den mörka kristallen) hade förstorat upp till enorma svek... Hon hatade nu sina vänner och ville ... Ja, hon ville faktiskt förinta dem. Dagen gick och skolan slutade. Amanda gick hem ensam med snabba steg. Hon orkade inte prata med sina "vänner". Emma H förföljde Amanda på håll och såg den Mörka Kristallen göra sitt jobb. Fylla Amanda med mörk energi som gjorde henne på dåligt humör. Det skulle bara vara en tidsfråga innan Amanda skulle börja bråka med resten. Det dröjde faktiskt inte ens en timme - hon hetsade upp sig så mycket att hon när Mattlo loggade in på msn skrev till henne. Argt. "Jag har fått nog av er. Jag hoppar av DiStra Sailors" "Va?" "... Ta den tid som du behöver för att förstå... Du brukar inte vara trög" "Amanda?" "Jag hatar dig" "Nej, det gör du inte" "Jo det gör jag" "Varför?" "Ni bara utnyttjar mig!!!!!!11 ni gö rallt tillsammans - all tutom att slåss - då behöver mi nig!" "vad??" Amanda fick nog och tryckte på "blockera". Om hon inte förstod var det hennes eget fel, tänkte Amanda. Hon satte på musik, högt. Kanske hon skulle kunna vara sjuk imorgon? Tur att ingen var hemma, ingen som kunde klaga på att hon antagligen störde grannarna med att lyssna på Queen högt. "Amanda kanske inte svarar för hans/hennes status är Offline" stod det högst upp på rutan. Mattlo svor tyst för sig själv. Vad hade farit i Amanda? Mattlo skruvade på volymen Notre Dame de Paris och försökte lugna ner sig till det underbara ljudet av Gringoire's röst. Sexiga, underbara Gringoire...! Och sen fyllde Frollo i - underbara stackars Frollo. Det var inte hans fel att han blir kär... Ujdå. Kanske det var problemet? Kanske Amanda var kär? Vafan, då kunde hon förklara det! Idiot! Kanske var det något sjukt skämt? Men det var ju inte alls kul. Hon fick helt enkelt försöka prata med Amanda i skolan. Emma H satt i sitt rum och tittade på kristallnyckeln. Den som hade varit fylld av kraft var nu nästan ... livlös. Jedite satt bakom henne, lutade sig sakta fram och la huvudet på hennes axel. - En krona för dina tankar Hon ryckte till. "Makt och kraft är... så himla förgängligt. Det försvinner alltid igen." Jedite ryckte på axlarna men sa inget. - Förut skulle du sagt något djupt och iintelligent, men nu står du bara där. Är det James som gjort dig sån? sa Emma lite retsamt. - Kanske det, sa Jedite och flinade. Menn hur känner du dom så bra? Du kände till deras namn innan de presenterade sig...? - Dels så har det gjorts en serie där doom är med, precis som med Sailor Moon. Och Jessie är ... Ehm.. svarade Emma undvikande. - Ja? uppmuntrade Jedite. - Äh, låt oss - öh.. Låt oss kolla vad ssom händer i skolan! Jedite fick ta på sig vanliga kläder, för Emma H visste att så fort man hade något som inte var helt normalt på sig så väckte man uppmärksamhet. Jedite var van vid att klä ut sig. De gick till skolan, och det var mycket vackert väder. Nästan lika varmt som en sommarkväll. Jeddie hade på sig en DiStra-munktröja, det senaste modet i DiStra, jeans, och hade bakåtslickat hår. Han såg riktigt ung ut. Dörren var som vanligt låst till DiStra, Emma slog koden och de gick in. Det var tomt och öde i korridoren. Längst in i ett av lärarnas arbetsrum hördes det ett klickande från ett tangentbord. Christer, vicerektor och mattelärare, hade stannat kvar för att jobba. -Som vanligt... mumlade Emma. -Vad ska vi göra? Undrade Jeddie. -Ja, vad sägs om att plantera fler skärvvor av Den Mörka Kristallen? -En underbar idé, min lilla Jig- jag mennar, öh, min underbara onda Sailor Rocket~ -Jeddie... sa Emma smeksamt och de kyssttes snabbt. Sedan smög de in till dator-rummet, som konstigt nog var öppet, och tog universal-nyckeln som ledde till alla skåplås.... Emma hade lagt på minnet var hjältinnorna hade sina skåp, och de onda paret öppnade skåpet och varsin kristall. Sen låste de, och för extra effekt la dom in i några sjuors skåp också. Plötsligt kände Emma något i sin ficka. Kristallnyckeln var plötsligt tyngre och hade fått tillbaka mer av sin kraft. - Den laddas upp... sa Emma och höll nycckeln i handen. - Självklart, min söta Jig- jag menar Onndskefulla Kärlek, ju mer ondskefulla saker vi gör, desto mer energi får den! - Jag visste inte det, sa Emma, och tänkkte att makt inte är så förgängligt trots allt... Detta betydde att någon vacker dag kunde Emma återvända till Pokémonvärlden. Kanske efter att ha tagit över här, så kunde hon få makt där? Och hon kunde samla mer kunskap om hennes förra liv.. Plötsligt hördes det nånting från Christers rum. Christer kom halvspringande i korridoren, ansiktet rött av vrede och med en läderpiska i handen. - VAD GÖR NI HÄR? - Åh, ursäkta Christer, jag glömde min mmattebok och gick hit för att hämta den, sa Emma och spärrade upp ögonen och såg så oskuldsfull ut som hon kunde. - Du KUNDE ha sagt till! och vem är det här? sa han och petade på Jeddie med piskan. - Men, det ser du väl, det är ju Eddie! Christer började tjata om hur viktigt det är med skolans säkerhet och hur många tjuvar det fanns och så vidare. Blah blah. Jedite spärrade ut handen och en ström av mörk energi fick Christer att falla baklänges. - Varför gjorde du så för? Det var väl oonödigt, sa Emma H surt. - Vadå, han babblade ju bara! - Men det är CHRISTER! Det är synd om Chhrister! Han är gammal och stressad!! - Jaha? - Åh... jävla demon! sa Emma, och gick mmot utgången. - Men älskling..! Gå inte....! Men Jedite var snabbare än Emma hade räknat med och plötsligt stod han där vid dörren. - Jag är ledsen, sa Jedite och knäböjde.. Emma kände sig precis som Drottning Morga. Viktig och mäktig. Men hon ville inte bestämma över den hon älskade. - Res dig upp, det känns fånigt, sa hon och rodnade. - Du måste vänja dig vid att människor kknäböjer inför dig, älskade! - Inte du, Jeddie... Du ska sitta på troonen brevid mig! - Emma... - Jedite. Jedite ställde sig upp. Han var tydligen inte van vid sådana sitationer. - Låt oss gå hem, sa Emma och räckte fraam handen. Han tog hennes hand, och de vandrade långsamt hem genom den sommarvarma, vackra stadsnatten. Nästa morgon vaknade Amanda med fruktansvärd huvudvärk. Sen tittade hon på klockan. Den var redan åtta, hon skulle börja om en halvtimme. - Jävla skit! - Amanda! Vad säger du? hennes mamma titttade in i rummet. - Jag orkar inte gå till skolan idag, jaag är sjuk, och varför knackar du ALDRIG!?! fräste Amanda. Hon ångrade sig genast men var för arg, och påverkad av kristallen, för att säga förlåt. Mamman såg orolig ut, och nickade lite. - Du är verkligen blek! Amandas mamma kände på hennes panna. - Och varm som en stekugn också! Du stannnar hemma. - Bra. Amanda drog täcket över sig och försökte sova. Den första som kom till skolan var en liten sjua som hette Arsak. Han såg på Christer, som fortfarande låg på marken med en piska, och försökte sedan tyda schemat. Han förstod ingenting. - Christer, var ska vi vara? Christer svarade inte. Arsak gick för att kolla om det var någon i lärarrummet. Det var det inte. Vad skulle han göra? Han såg sig förvirrat omkring, och satte sig sedan i soffan. Ur lärarrummet (lärarna hade ett hemligt sätt att transportera sig) steg lärarinnan Petra ut. Hon fick syn på Christer som log på golvet och suckade. - För mycket arbete igen... Hon ringde ssjukhuset snabbt och förklarade sitationen så gott det gick. En ambulans kom och två ambulansförare satte christer på en bår och bar iväg honom. Nu hade en hel del lärare och elever kommit, och dator-micke, även kallad Höken och Gud, hade förklarat för Arsak att sjuorna skulle vara i S2. Arsak började leta efter sina saker i sitt skåp då han plötsligt hittade en vacker kristall i sitt skåp. Men när han skulle ta upp den så försvann den. Plötsligt bultade det förskräckligt i hans hand. Hans klasskamrat som stod bakom, kunde det vara han som tog den, så snabbt att ingen såg? Arsak slog till sin kompis. - Den var i mitt skåp! - Vafan gör du?!? - Den var min, skrek Asrak, han ville veerkligen ha den vackra kristallen, och kände att hans kompis stulit den från honom, han visste det! Hans kompis var en tjuv, en äcklig tjuv! - Jag har inte tagit nåt! - Lögnare! skrek Asrak och hoppade på hoonom. Det blev ett vilt slagsmål mitt i korridoren. Lärarna rusade dit och drog de två pojkarna från varandra. - Såhär kan ni inte hålla på! sa Åsa ochh drog iväg Arsak mot ett tomt grupprum. - Han tog min kristall... sa Arsak. Den VAR hans. Även om han inte aldrig sett den förrän nyligen. - Ja, men slå inte till honom nästa gångg. Säg till någon av oss lärare innan, sa Åsa. Arsak nickade motvilligt och gick ut i korridoren igen. Han skulle komma försent till sin lektion. Emma L kom nästan försent, hon öppnade sitt skåp snabbt för att leta rätt på fysikboken. Hon hade en känsla av att någon iaktog henne, men struntade i det. Paranoia, tänkte hon för sig själv. - Aje!! pep hon då någonting vasst skar henne på handen. Hon började blöda på lillfingret men såg inget tecken av det som kunde skurit henne. Det var säkert ett papper eller nåt, tänkte hon, stoppade lillfingret i munnen och tog sin fysikbok för att gå till lektionen. Hon satte sig snabbt ner på sin plats i klassrummet och tittade på klockan. De hade börjat redan 5 minuter sen, men läraren syntes ingenstans. Mattlo, som kom försent, satte sig hastigt ner och började rota i väskan efter papper och penna. Hon hittade det, som vanligt, efter en stund, och plockade även upp fysikboken. - Var är Christer? - Vet inte, sa Emma. Då kom Fredrik in i klassrummet. - Öh! Vad gör du här? frågade Andrés. - Christer är sjuk, så jag håller fysik med er, sa Fredrik och klassen började ivrigt undra vad för sjuk Christer var. Fredrik försökte förklara om värme, men ingen lyssnade. - Christer sjuk? Har han _någonsin_ variit det tidigare? sa Mattlo till Emma L. - Inte vad jag kan minnas, svarade hon. - Han var faktiskt det i sjuan ... sa Emmma H som suttit tyst och läst hittills. - Men ... det var ingen riktig sjukdom. Det var ... sa Emma L och alla stirrade på Emma H som blev tyst igen. Hon rodnade lätt och koncentrerade sig på boken. Värme, värme, värme. - Misstänkt, mumlade Mattlo. - Nejnej! Hon är ju god nu! Hon bara ånggrar sig, är det inte gulligt? sa Ems L. - Jag skäms bara för det jag gjorde då.... mumlade Emma H. - Visst, visst, sa Mattlo och slutade prrata. Det var tyst resten av lektionen, men ingen kunde koncentrera sig på boken eller uppgifterna. När lektionen tog slut så gick alla ut. Mattlo öppnade sitt skåp och slängde in några böcker från sin tunga väska. Nästa lektion skulle hon bara behöva penna och papper, så än behövde hon inte städa sitt skåp jakt efter någon bok. Emma H kände på sig att Emma L hade fått i sig kristallen, men den verkade visst långsamt. Någon dag innan hon kunde övertala dem att hjälpa henne med planen... Under lunchen började kristallen verka på Emma L. Allt började då Göran, en av kockarna, som vanligt skämtade tråkigt om att vegetarianerna (Emma L, Ebba och Mattlo) inte tog någon mat. - Det skulle väl hjälpa om ni för en jävvla gångs skull gjorde någonting GOTT! - Emma! flämtade Mattlo och drog med sigg Emma bort. Ebba bara fnittrade hysteriskt. Göran såg chockad ut. - Ja, vad kan dom tro som ger oss champiinjoner och ... svartrötter! skrek Emma. - Lugna ner dig, Ems, sa Mattlo lugnandee och satte ner Emma vid ett bord. Emma H satte sig sedan där också. - Varför ser alla så upprörda ut? frågadde hon. - Jag fick bara nog av de jävla skitkockkarna på det här äckliga stället. Jag går nu, sa Emma och reste sig och gick. Mattlo suckade och gick iväg för att hämta dricka. Ebba tog fram en bok och började läsa. Emma istället åt upp någon potatis och skyndade sig efter Emma L. - Vänta! Emma vände sig inte om, så Emma H fick springa ikapp henne och stanna framför henne. Hon flämtade. - De har faktiskt väldigt dålig mat. Mann borde göra nåt... Emma L nickade lite surt. - Vad menar du ? Ems H flinade och viskade i Emma Ls öra: - Jag vet ett sätt... Emma L såg misstänksam ut. - Ingenting ondskefullt! Eller, alltså, bara mot kockarna! - Hm. Varför skulle jag lita på dig? du bara sviker och sviker och utnyttjar hur god jag är. Fan! Jag är trött på det här! Emma H log lite och sa sakta. - Hur god är du längre, egentligen? Emma L blev tyst, hon var tvungen att tänka. - Jag räddade skolan förra året...? sa hhon. - Förra året ja, skrattade Emma H och böörjade gå långsamt därifrån. Lagom långsamt så att Ems L skulle hinna ikapp henne. - Meh! Vad menar du? Jävla ko, jag är viisst god! skrek Ems L efter Ems H, men vände och stormade iväg åt det andra hållet. Ems H vände sig och tittade. Det här hade hon inte räknat med... Mattlo dök upp plötsligt. - Jag hörde att Emma skrek om att hon vaar god, vad var det där om? - ....ingenting, svarade Emma H sorgset och gick tillbaka till skolan. - Du, låt Emma vara, okej? sa Mattlo, soom alltid misstänksam mot Ems. - Du har ingenting att göra med det här!! fräste Emma och sprang därifrån. Mattlo blev stående, vad håller Emma på med? Emma fnyste bara. - Emma, jag vill inte veta av att du hålller på med något ... ondskefullt igen, sa Mattlo hotande. Emma suckade och sa med tillgjord röst: - Nejdå, jag skulle inte kunna skada nåååågon. - Det värsta är att jag vet att du skullle kunna göra det. Du är fan oförbätterlig. - Hur ska jag kunna bättra mig när inte ens mina VÄNNER litar på mig!? Emma knappade in koden och gick in i skolan. Mattlo följde efter, och ingen sa något. När de satt sig i klassrummet sa Mattlo till sist: - Hur ska vi kunna lita på dig, när du iinte bättrar dig? Hon sa det tyst, nästan varsamt. - Meh!! Jag har ju bättrat mig... jag ärr.. äh. - Du är vadå? sa Mattlo hånfullt och sloog upp en bok. Emma svarade inte, och Mattlo la märkte till hur sorgsen hon plötsligt såg ut. - Glöm det! Jag går inte på dina krokodiiltårar! la Mattlo till. - Jag har ju försökt!! Du anar inte hur mycket jag har försökt, för er skull! Du vet inte hur det är att vara kär! Han kontrol- åh nej!! Emma reste sig, tog sin ryggsäck och rusade hem. Hon kom inte tillbaka på hela dagen, och lämnade Mattlo till oroliga tankar och försök till samtal med de aggresiva Ems L och Amanda. Emma gav någon simpel ursäkt till varför de slutade så tidigt till hennes mamma och gick upp på sitt rum. Hon letade efter sin dagbok, men hur hon än letade hittade hon inte den. Hon hörde dörren slå igen efter hennes mamma som gick iväg någonstans. "Hejdå älskling" hade hon sagt. Emma satte på musik och stirrade tomt framför sig. Det knackade på dörren till hennes rum. Mamma var inte hemma, det kan inte vara någon annan än... Det var Jedite. Han hade fortfarande på sig Team Rocket-uniformen och log. När Emma inte log tillbaka, blev han nästan orolig. - Jag råkade avslöja mig, Jeddie... Jedite verkade inte förstå först, sedan blixtrade det förbi en mörk min, men när han såg på Emma så kunde han inte vara arg. - Förlåt mig ... sa Emma likt ett skamseet barn. - Älskling... Det är ingen fara, det vett du väl. Klart jag förlåter dig. Jag förlåter dig allt.. jag är galen i dig... Jedite tog emot Emma i sina armar, och hon snyftade till. - Jag vet inte vad jag ska göra... viskaade hon. - Vi får helt enkelt få igång planen snaabbt, det ordnar sig, sa Jedite tröstande. - ARGH!!! Jävla .. skitallt, muttrade Maattlo där hon satt vid datorn i skolan. Hon var inne på Gaia, men inte ens den virtuella världen som hon älskade så kunde pigga upp henne. Allt påminde på något sätt henne om hennes sitation. Mattlo gick för att hämta elevrådsprotokollet i skåpet för att skriva rent det på datorn. Ansvarstagande som hon var hade hon inte kunnat stå emot att bli både klassrådsordförande, elevråds-sekreterare och matrådsrepresentant. När hon kom ut i korridoren såg hon Max och Leo. Hon stannade till och lyssnade på vad de sa. Max och Leo retade varandra. - Ja, Max, du är värdelös! sa Leo skämtssamt. Mattlo log i smyg och kom att tänka på förra terminens händelser. - Ska du säga, SNOBB! sa Max till Leo occh flinade. - Aboooo! Vad säger du leen? fortsatte LLeo och de närmade sig varandra, började slåss och Mattlo steg fram. - Åh.. Jag minns när ni var kära. Ni varr så söta... slank det ur henne. Leo och Max började genast mima rök-gester. - Vad har du nu rökt, lilla flicka? fråggade Leo med ett höjt ögonbryn. Max skrattade och sa åt Leo att sluta ge henne svampar. De fortsatte småbråka om det medans Mattlo gick tillbaka till klassrummet och undrade vad fan hon hade varit på väg att göra... Det kändes underligt ibland. Klassen var nu äldst i skolan, och DiStra Sailors sista år på skolan hade kommit. Hon började skriva på protokollet, men hade svårt att koncentrera sig. Klassen väsnades, och samtidigt tänkte hon på sina vänner som betedde sig underligt. Emma L var aggresiv. Vad fan kom det ifrån? Amanda var helt överaggresiv, det var också HEMSKT konstigt. Mattlo bet sig i läppen. Och Emma... Borde hon egentligen inte lita på henne? Det förtjänade hon väl egentligen, en rimlig chans? Jedite var ju inte med henne längre... Ja, var fan var Jedite? Hade de gjort slut? Hade han dött? Var fan hade Emma varit hela sommaren?! Det gick upp för Mattlo att hon inte visste någonting om vart Emma hade spenderat de senaste månaderna, efter att hon och Jedite fegat ur och stuckit ifrån DiStra. Nu ville hon ha svar. Först skulle hon bara gå och hämta datorgrejerna i skåpet... Hon såg på klockan att de slutade om tio minuter. Ingen idé att plocka fram datorn alltså. Istället gick hon i klassrummet och samlade ihop böckerna som hon la i väskan. Klassen väsnades, som alltid, när läraren till sist sa att det var slut för dagen. Mattlo orkade inte gå hem, istället gick hon runt omkring vid slussen. Vad hade hänt med Jedite? Varför hade de tagit för givet att han försvunnit för gott? Där var Amanda. Mattlo sprang ikapp henne och kramade henne bakifrån. - Hej söt! Hur äre? - Aje! Släpp mig, låt mig vara, stick! ffräste Amanda aggresivt. Mattlo backade undan, förskräckt. - Vad ÄR det? - Inget, bara så jävla utled på att ni uutnyttjar mig, ser mig som självklar, är så jävla dumma och blinda... Dra åt helvete, och ta Emma L med dig. Jag slutar i DiStra Sailors, okej!? Låt mig vara!!! Amanda gick därifrån argt, Mattlo blev stående. Amanda slutar i DiStra Sailors?! - Men.. Vi behöver dig! skrek Mattlo eftter henne. - Det borde ni ha tänkt på innan! Svaradde Amanda och försvann sedan i folkmassan. Mattlo beslöt att gå hem till Emma L för att få hennes åsikt. Hon åkallade Blob och de stack hem till Emma. De plingade på dörren. Emma öppnade, klädd i svart från topp till tå. Från hennes rum strömmade mörk rock och hon var blek med massor av svart smink runt ögonen och mörkt läppstift. Mattlo bara stirrade. - Vad hände med de rosa linnena? frågadee Mattlo till sist. Emma mumlade något argt och slängde igen dörren. - Hon verkar inte vara på bra humör... ssa Blob. - No kidding! fräste Mattlo som började tröttna på sina elaka kompisar. Hon hade trots allt aldrig haft något stort tålamod. Blob suckade, han lät lite lik Christer. - Och Emma H... Jag fattar ingenting! haalvskrek Mattlo och sparkade till en vägg i frustration. - Lugna dig, Abdullah... sa Blob. - Okej. Vi måste in till Ems... beslutadde Mattlo och gick och ringde på igen. Hon höll inne ringklockan i en minut men då rockmusiken bara höjdes tröttnade hon. - ÄMS FÖRIHELVETE, ÖPPNA DÖRREN!... GAH!! ...Abdullah, förvandla mig!! Abdullah ställde sig bredbent, tog sitt energisvärd som nu var en ständig del av hennes dräkt och riktade det mot dörren. - Lady 'bdullah, är du säker på det härr? - Äms, du får en chans till. Öppna dörreen innan jag hackar sönder den!! Inget svar. Mattlo attackerade dörren och högg lätt upp ett hål som var tillräckligt stort för att Abdullah lätt skulle kunna klättra igenom. Hon klättrade in och såg hur den vanligtvis bara normalstökiga lägenheten nu var full med krossade burkar och annat som Emma antagligen hade slängt i golvet av ren raseri. - Ems? Ropade Abdullah. - Försvinn! hörde hon en röst som verkadde komma från köket. Tyst tassade Sailor Abdullah mot köket, en av Emmas katter sprang förbi hennes ben snabbt. När hon kom fram till köksdörren slängde hon sig in, för att slippa tveka. Emma L stod och lutade sig vid köksfönstret. - Vad gör DU här? sa hon surt, hennes smmink hade kletat ut sig av tårar. - Emma, vad har hänt? sa Abdullah tyst, hon var orolig för sin vän. - Stick! Du är inte som jag! sa Emma ochh kastade en kakburk mot Abdullah. Den missade precis. - Nähä, hur är du du då? sa Abdullah, nuu farligt kylig. Hon var perfekt lugn och Blob blev rädd för den lite föraktfulla tonen hon hade. - Mörk Kärlek, förvandla mig! skrek Emmaa och förvandlades till Sailor Lover. Men det var inte den vanliga Sailor Lover, hon hade mörka mönster på sin kjol och hennes blick var isande kall. - Så du har blivit ond? spottade Abdullaah ur sig. - Ja, och jag tänker aldrig bli sådär paatetisk igen! Dags att dö, Sailor Abdullah~! HATATTACK! En flod av svarta tårar forsade från Sailor Dark Lover. Abdullah fylldes av medlidande då hon förstod hur ledsen Dark Lover måste vara - precis som Dark lady - precis som Amanda. Men innan hon hann göra något omvälvdes hon av de iskalla tårarna och kunde inte andas. - Snälla Lover, gör inte så här! sa Blobb och närmade sig henne. Dark Lover slog undan honom. - "Snälla"? sa hon surt. Mattlo kände hur hon började kvävas, snart kanske hon inte kunde göra något. - AARGGHHH, JAG VÄGRAR! Skrek hon högt. De svarta tårarna plaskade ner på köksgolvet och Abdullah började lysa orangefärgat. - Hur lyckades du med det där..?! frästee Dark Lover. Hon var tydligen inte beredd på att hennes "vän" skulle överleva hennes nya, starka attack. Abdullah tittade hjälplöst på Blob. - Vad gör jag nu?! - Teleport! skrek Blob som svar och genaast teleporterades både han och Abdullah bort. De kom till ett mörkt rum som var märkligt bekant men ändå helt ovant. Det tog Abdullah en lång stund att inse var de var någonstans. - Skolan! - Ja, jag tror att Sailor Lovers plötsliiga förändring kan spåras hit. Jag känner mörk kraft här, Abdullah... sa Blob långsamt. - Mörk kraft... Fiender? gissade Abdullaah. Hon tittade sig snabbt omkring, allt var stilla, åtminstone för tillfället. Blob seglade mot Abdullahs skåp. - Här, Abdullah, här strålar det ondska.... - Men! Det där är ju MITT skåp, Blob! - När öppnade du det sist? frågade Blob misstänksamt. - Uhm.. Det var nog någon dag sen. Jag öppnade det inte idag iaf. Abdullah la en hand mot skåpdörren. Hon kände ingen skillnad mot hur den brukade kännas. Kall och hård och alldeles stilla. - Ska jag öppna det? - Vänta, sa blob. Han började plötsligt lysa, och skenet var snart runt hela honom och Sailor Abdullah. - Jag visste inte att du kunde göra så! sa hon och öppnade sakta skåpet. Ingenting hände. Hon började försiktigt rota runt i det överfyllda skåpet. Plötsligt kände hon ett sting i tummen. Hon pep till, drog ut handen och såg en liten bloddroppe på tummen. Hon sög lite på den och försökte sedan se vad som gjort henne illa. - Den är nära nu... sa Blob oroligt. Mattlo såg inget annat än böcker, papper och en hårsnodd i sitt skåp. - Är du säker?