- Risken är att det onda väcks upp senare, eller att kroppen blir aldelles själlös. Men det går..fortsatte han. Lover frågade om han kunde göra det och innan någon visste ordet av undrade Hampus varför han hade så ont överallt. - Det kan väl inte vara träningsvärk? uundrade han för sig själv occh gick in för att plugga till nästa prov. - Okej.... HAN betedde sig då inte som Yäädite. Kan han ha glömt det? sa Lover. - Hm... Det verkade så, sa Blob. - Det kan ha varit en smart taktik, sa Abdullah misstänksamt, men det kan också vara så. Att han glömt. Vi avvaktar och ser... När de kom in i klassrummet, förvandlade tillbaka till Emma och Mattlo och utan Blob, så satt Hampus bredvid Steffi som vanligt. Steffi hade ju såklart aldrig märkt nåt. Förutom att han hade plötsligt börjat förfölja "trollen". Resten av dagen var normal, förutom kvällen, då Mattlo pratade länge med Blob. - Tror du det kommer fler generaler, Bllob, och vem bestämmer över dom? frågade Mattlo. Blob tänkte och nickade lite. - Jag är inte säker om nåt än. - Usch... Ondskan... Vad är det med DiSStra egentligen? VARFÖR händer allt här? - Jag tror att det kan vara en helig pllats, eller något sånt.... Nej, nej, ta det inte på för stort allvar, det är bara en misstanke, sa Blob då en låga tändes i Mattlos ögon. - Ååh.... En helig plats...! Det är klaart! Kanske... kanske ett heligt palats ska ligga här... Lady Lover's tempel... Blob såg besvärad ut. - Vi ska nog inte lägga oss i framtidenns bekymmer... sa han lite trött. - Men Lill-ems då? Hon verkar ju komma från framtiden? Men blob svarade inte, utan försvann. - BLOB!! fan vad oartigt, mumlade Mattllo aggresivt för sig själv. Nästa dag i skolan så hände, förvånande nog, ingenting. Sailorhjältinnorna beslöt att fika hemma hos Emma L, och självklart var lill-Ems där, sötare än någonsin med sina rosa kläder, sitt mörkblonda hår och stora, rosa rosett på huvudet. Hon bar alltid runt på sitt blommiga paraply-parasol. - Kan jag också få saft och kakor? fråggade hon. - Javisst får du det! sa den över-snällla Emma. Lill-Ems satte sig på en söt rosa pall och började mumsa på den stora chokladkakan. - Det kan vara ganska bra att inte allttid behöva oroa sig för ondskan, sa Mattlo även om hon var fullt upptagen med att tänka på vad som log bakom alla ondskefulla planer... - Självklart! ta en kaka till! sa Emma upphetsat. - Lugna ner dig, Ems, sa Amanda. - Lill-Ems, vad gör du här? Vet du varfför din mamma skickade dig hit? sa Mattlo. - Njaa... Det var farligt hemma, sa Lilll-Ems. - Hur bor ni? frågade Emma. - Vackert... Ett högt, rosa torn.. Det är jättefin, sa lill-Ems och fick glans på ögonen. Hemlängtan. - Emma, låt oss hålla oss till saken.... Sa Mattlo. - Vad för sak? undrade Emma. - Äh... Har du någon aning om vilken onndska din mamma och pappa oroade sig för?, fortsatte Mattlo vänd mot Lill-Ems. - Nja.. De ville ju aldrig berätta nåt.... Men jag har mina aningar, sa Lill-Ems och såg medvetet mystisk ut. - Berätta, sa Mattlo. - Vårat kungarike är hotat från flera hhåll. Stämningen i slottet har blivit tyngre och tyngre de senaste veckorna, och de dära mötena som jag aldrig får vara med på är nu oftare och oftare, sa Lill-Ems. - Men hur kom du hit då? undrade Amandaa som hittils inte sagt nåt. - Det var med den här, sa hon och visadde en rosa hjärtformad ädelsten. Den var mycket vacker, och många små flickor skulle älska den. - Va fin den var! sa Emma L. - Den är en del av Kärlekskristallen, mmamma har en annan del... Den är mycket kraftfull. Det är eran, sa Lill-Ems med en blick på Amanda och Matilda, uppgift att skydda den. - Jag förstår... Skydda prinsessan och kristallen, vaar har jag hört det förut? Mattlo log sarkastiskt. Amanda skrattade lite, men insåg sedan stundens allvar och tittade på kristallen. - Vi ska ta hand om den, sa Emma sen. Lill-Ems gav den ljusrosa kristallen till sina vänner, försiktigt... Emma L la den i en ask, så att den skulle vara lite skyddad. - Vi kan inte ha den i en ASK, sa Mattllo. - Hur ska vi ha den då?, undrade Emma. - Du måste ha den på dig... På något säätt. - Som en brosch, kanske, sa Amanda. - Det blir bra.. BLOB!!, skrek Mattlo. Den gröna figuren dök upp. - Lady Abdullah, du vrålade på mig, sa Blob. - Äh... Men kan du ... hur gör man en bbrosch av kärlekskristallen? - Åååh, sa Blob hänfört, kärlekskristalllen... - Du känner till den? frågade Mattlo, ooch lyfte på ena ögonbrynet. - Ja, jag har hört talas om den ... Attt den ger lyckliga minnen och kärlek till den som beskyddar den. Låt mig se på den. Emma L sträckte fram kristallen och Blob tittade på den i flera minuter. Till sist sa han lugnt: - Jag tror jag vet hur man gör. Emma L höll fortfarande i kristallen då den lyfte, svävande i luften. Blob åkte runt den, runt runt, svävandes runt den vackra kristallen. Han åkte snabbare och snabbare tills det såg ut som ett grönt skimmer, och när han stannade så föll en brosch ner till marken. Kärlekskristallsbroschen. Emma tog glatt upp den och satte den på hennes tröja. -Jag har lust att förvandla mig! sa EmmmaL glatt. - Äh, vänta tills det behövs istället, svarade Mattlo. Nästa dag i skolan satt Emma H ensam, i den mening att det inte var nån speciell som satt i närheten. - Ja, vi har en liten överraskning för er i klassen, sa Tobas. Anton, som förut hade slutat i klassen kom in i klassrummet. - Anton har beslutat sig för att börja här igen! sa Tobias glatt. - Jaså, viskade Mattlo till Emma L, somm faktiskt haft en förälskelse i Anton på den första klassresan. På den klassresan hade hon i och för sig haft en förälskelse i nästan alla killar i klassen, inklusive Hampus. Anton satte sig på ledig plats och började prata med sina gamla klasskompisar. - Undra varför? viskade Emma L till Matttlo. - Ja, eftersom ni alla redan känner honnom så kan vi börja med en genomgång nu, sa Tobias och började skriva saker på tavlan. Lektionen gick, och gick... Och gick. Tobias pratade, och pratade, och pratade.... Eleverna blev tröttare och tröttare, alla utom Hampus och Anton som satt upprätt och ny attack, en ny general. Attacken kom så småningom, en kall septemberdag. Det var en rast, och sailor-hjältinnorna var i kiosken då en general och Sailor Rocket trädde in. Emma, Mattlo och Amanda förvandlade sig hastigt, och tackade stjärnorna för att kioskägaren gått in bakom disken och inte såg. - Hm, vem är du då? frågade Sailor Abduullah. - En av den stora drottningens stora käämpar, sa främlingen leende. Sailor Rocket gäspade, hon tyckte hela idéen med en attack i kiosken var tråkig. - Kan inte du bara förbanna någon sak nu, så att vi kan gå Antoflite? frågade hon till sist. Då dök Ebba upp i kiosken. Hennes ögon lös upp när hon såg Antoflite som faktiskt var snyggare som general än annars, och han hade växt till sig och mognat en hel dig under sommaren... Ebba tyckte att han var väldigt snygg, men sedan såg hon sailor-tjejerna, och backade ut ur kiosken och sprang för att hämta Emma L och Mattlo. - Haha, såg du hur hon tittade på dig? sa Sailor Rocket skämtsamt till "Antoflite" När Ebba kom upp till skolan gick hon omkring och skrek "Emma, Mattlo?" Men ingen av dom var där (vilket för oss är ganska förståerligt). Till sist mötte hon Amanda. - Åh, Amanda, dt är några i kiosken somm är typ utklädda till Sailor Moon, och en jättesnygg kille! skrek hon. Amanda anade vad det egentligen var hon hade sett och skyndade sig till kiosken. Ebba satt kvar och tänkte. Eller, tänkte och tänkte. Hon undrade vem killen var. Det där bruna håret och ... Men till sist så gick hon in klassrummet. Hon kunde fortsätta att tänka där. Amanda stannade till utanför kiosken och försökte titta in genom fönstret. - Amanda, sa Matilda bakom henne. Hon vvar tillbakaförvandlad, och Emma också. Rocket och Antophlite var borta. - Hur gick det? Ebba berättade nåt osammmanhängande om snygg kille och tjejer utklädda till sailor moon, jag trodde väl att det var ni... - Det var vi, mot en ny general som likknar Nephlite och Sailor Rocket, sa Emma. - Slogs ni? Vad hände, jag förstår intee... sa Amanda. - Nej, han gjorde nåt med läskautomatenn, sen stack han och Rocket. Jag tror jag har en aning om vem det kan vara ... sa Mattlo. - Jasså, sa Amanda tveksamt. - Vem då?, frågade Emma. - Jag vill bekräfta det först, okej? saa Mattlo. - Jaha ... muttrade dom andra två lite besviket. Dom gick tillbaka till skolan där rasten just höll på att ta slut. Efter den lektionen (som förresten var väldigt tråkig) var det lunch. Emma H satte sig vid Mattlos, Ebbas och Emma Ls bord. - Hej Äms! Skrek Ebba, dom andra var tyysta. - Hej Ebba. Förlåt, Mattlo, förlåt, Emmma, sa Emma H. - Nej, Emma, gå nu, sa Mattlo. - Ni kommer att ångra det här, sa Emma argt och gick och satte sig hos Anton. Ebba gick och satte sig på andra sidan av Anton. - Åh nej ... klagade Mattlo samtidigt ssom hon åt sin kikärtsröra. Emma H tittade lite argt på Ebba. Emma L såg ut som om hennes bästa vän svikit henne för en kokosboll. Anton sa inget, la knappt märke till tjejerna som satte sig bredvid, och fortsatte att äta. Mattlo viskade till Ems L - Tror du det samma som jag tror? - Antophlite.... flämtade Emma L. - Historien upprepar sig verkligen... EEbba och Anton, liksom Nephlite och Lima... Patetiskt. Fast.... Emma H hjälper till nu, de kanske inte är lika lätta att besegra, sa Mattlo då. - Så vi ska vänta tills en fjolla ska mmörda Anton? frågade Emma L. - Äh, jag vet inte, svarade Mattlo. Borta vid det andra bordet blev Emma H irriterad på Ebba. Ebba kanske skulle kunna vara användarbar, men just då när hon ville prata planer! - Heeeej, sa Ebba till Anton och log liite fånigt. Emma suckade. - Öhm, hej? svarade Anton. - Ser du inte det? Så TYPISKT Ebbs, succkade Mattlo. Ebbas kinder var rosiga, hennes ögon glittrade och hon hade ett fånigt leende på läpparna - hela hennes utseende skrek förälskelse. Hon och Anton satt och pratade och pratade, medans Emma H blev mer och mer ignorerad. Hon reste sig till slut, lämnade sin mat och stormade iväg. Ebba och Anton hade inte ens reagert. - Vad är det Ebba håller på med? undradde Emma L som satt vid ett bord längre bort. - Ser du inte det? Så TYPISKT Ebbs, succkade Mattlo. Ebbas kinder var rosiga, hennes ögon glittrade och hon hade ett fånigt leende på läpparna - hela hennes utseende skrek förälskelse. Hon och Anton satt och pratade och pratade, medans Emma H blev mer och mer ignorerad. Hon reste sig till slut, lämnade sin mat och stormade iväg. Ebba och Anton hade inte ens reagerat. Hon hörde plötsligt Drottningen kalla på henne, och hon teleporterade till De t Mörka Kungariket, som låg i en paralell lokal. Där väntade hon - den mörka, respektingivande skepnaden - Drottning Tennia. - Ni kallade? sa Emma vördnadsfullt. - Jag vet att nånting håller på att hännda med Antoflite... sa hon och hällde lite vätskor i provrör. Emma bara stod där, tyst. - Någonting... Mänskligt. Vad är det nii kallar det? - Kärlek, min drottning. - Känner du till denna... kärlek? frågaade Drottningen. Emma kom att tänka på Jedite, men sa inget. - Har hört talas om det, ja. Tennia log hånfullt, då hon stirrade ner i ett provrör och såg Emmas drömmar om Jedite. - Nå, föll min Yäädite dig inte i smakeen? - M-min drottning - j-jag...! Emma rodnade häftigt. - Fast, vi fick dig åtminstone till vårr sida, sa drottningen och skrattade lite ondskefullt. Emma sa inget, hon stod och bara tänkte på svunna tider. Tiderna då Jedite och hon gick igenom Viridian-skogen i Pokémon-dimensionen.... När han tog henne i handen med sin stora, varma hand.. Hans mjuka fingrar... Tiderna då hon fick drunkna i hans så djupblåa ögon varje dag. Hon saknade honom, hon saknade dom tiderna så innerligt. Åh, Jedite! - Rocket! Koncentrera dig. - F-förlåt min drottning.... Har du alddrig känt... kärlek? Tennia rodnade häftigt och såg ursinnig ut. - DU HAR INGEN RÄTT ATT FRÅGA DET! FÖRSSVINN! Emma blev uppriktigt rädd och teleporterade tillbaka. Nästa lektion var fysik med Fredrik, det handlade om energi. - Varför har vi fysik med dig? Vi brukaar ju ha det med Sofie? frågade Carro. - Hon har annat att göra, och det här äär ett enkelt kapitel: Energi, svarade Fredrik och pekade på boken. - Jag tror jag kan gissa mig till en saak... viskade Mattlo till Emma L. Ungefär i mitten av lektionen frågade Emma L lite näsvist: - Kan man stjäla energi? Emma H bleknade lite grann. - Ja, det har jag också undrat, skrattaade Mattlo. - Nej... eller vad menar ni? sa Fredrikk lite förvirrat. -Men alla saker innehåller energi, men kan man inte förflytta en saks energi till en annan sak? tjatade Mattlo. Samtidigt som Fredrik försökte ge någon förklaring så tittade hon bort mot Anton och Emma H, dom mumlade lite. Emma H vände sig om tittade på Mattlo, hon log på ett sätt som hon själv gärna skule vilja kalla ondskefullt. Mattlo höjde föraktfullt sitt ena ögonbryn. Vad försökte Emma se ut som? Hon misslyckades fatalt, såvida hon inte velat göra en förvirrande grimasch som bara såg... dum ut. Mattlo log mot Emma, ett överlägset leende. Plötsligt visste hon att de skulle vinna. Hur skulle annars sagan sluta? Sailor Moon vann ju iallafall alltid i slutet.... Emma suckade och vände sig tillbaka till Anton, viskade något som fick Anton att le. Lektionen slutade efter ett tag (Fredrik blev förvirrad och började prata om sjuka kompisar) och Mattlo och Emma L gick ut i korridoren för att prata med Amanda. - Jag har en känsla av att vi kan klaraa av det här ... men vi måste avvakta först, sa Mattlo till Amanda och Emma vid skohyllan. - Jasså? Vadårå? undrade Amanda. - Nämen, Sailor Moon klarade ju mörka kkungariket? Och jämnfört med det är det här bara strunt... Dessutom måste vi ju visa Emma vilka som bestämmer. - Jag vet mycket väl vilka som bestämmeer, sa Emma H som klev ut ur klassrummet. - Vi, fyllde den efterkommande Anton i.. - Hah! fjollor hela bunten, sa Mattlo mmed en djup suck. - V-vad vill ni?! sa Emma L frågande. - Slåss? Amanda lät hotfull, och tog ettt steg framåt. - Inte nu, inte här... log Emma H - Vi har bättre saker för oss än att sllåss för att NI har lust, sa Anton. Amanda tog ett steg bak och försökte lugna ner sig. - Vad är det som är så viktigt då? morrrade Mattlo åt dom två onda. - Säger inte! sa Emma H samtidigt som hhon gick ut genom dörren. - Töntar, mumlade Mattlo hatfyllt, och hennes kropp brann av ilska, som alla eldens hjältinnor hade hon ett hett humör. - Ska vi följa efter? frågade Amanda. - Är det en så bra idé? Jag menar... muumlade Emma L. - Menar vadå? Klart vi ska följa efter!! sa Mattlo och tog på sig skorna. - Dom är antagligen i kiosken... sa Emmma L. - Emmas beroende av lakrits måste vara lite ivägen för såna "onda" människor... skrattade Mattlo när dom gick neråt gatan. Vad dom inte visste, var att Emma och Anton inte var i kiosken, utan fortfarande i skolan... Emma H och Anton skrattade åt Mattlos dumhet, när de goda gänget steg in i kiosken och blev attackerade av smågodiset. I skolan satt Anton bredvid Ebba. - Jag tycker vi kan träffas nån gång effter skolan... sa Anton. Ebba sken upp och log. - GÄRNA! halvskrek hon av glädje. - Då säger vi halv 4 vid tunnelbanan dåå... sa Anton och gick. Ebba satt kvar och tittade efter honom... Anton kände en konstig känsla... Hans ondhet var på något sätt mättad... Han ville inte bara döda längre, och varje gång han såg Ebba ... Då ville han bara ta henne i sin famn... Kyssa henne... och hålla henne i all evighet. - Antoflite... hörde han en röst kalla på honom, det var Drottningen. Han teleporterade sig till Drottningens mörka sal. - Ja...? - Du får inte vara så svag!! Kärlek är för människor, du är en general!! Låt flickan vara, och fortsätt stjäla energi. - M-men Drottningen! - Antoflite...! Tack och lov, tänkte Antoflite, så var han beredd på något sånthär. - Vet du hur mycket energi en förälskadd flicka har? - This better be good, suckade Drottninngen och lutade sig tillbaka i tronen. - Jag är BARA ute efter hennes energi, jag svär, min drottning. Du är min enda äkta kärlek, jag är dig evigt trogen, i evighet. Tennia sträckte fram sin hand, och Anton kysste den. Lite motvilligt var det, men det var tvunget. - Jag hoppas på att jag får se lite ressultat snart. Det gick inte speciellt bra med Yäädite, eller hur? Anton nickade och teleporterade sig tillbaka. Under tiden så kämpade de nu förvandlade sailor-hjältinnorna mot ett hundratal smådemoner i kiosken. - Solstjärna! sa Amanda och en stor lyssande cirkel brände några hundra monster. Men det kom hela tiden nya... - Vad ska vi göra? skrek Emma L hysteriiskt. - Arrghhh! Slipssnara! Jävla småkryp!! Abdullah attack!! ... fan, mumlade Mattlo och sparkade vilt omkring sig. - Jag vill inte attackera... Det blir bbara feeel! Iiiih, skrek Ems L och slog runt sig, fjompigt. - Du måste kämpa, din idiot! skrek Matttlo och så fortsatte den hopplösa kampen. - Vi flyr! skrek Amanda och försökte öpppna dörren, men den var låst utifrån. Dom såg Sailor Rockets flinande ansikte i ett fönstrerna. - Fan! sa Matilda när hon fick reda på det. - Vad ska vi göra nu? skrek Sailor Loveer panikartat. Då kom den nya killen i klassen - Tom. Han öppnade dörren utifrån och steg in och stirrade, helt chockat. Smådemonerna flög på honom också, och han flydde ut. Sailor-hjältinnorna följde efter. Tom var helt förvirrad, han bara stirrade tomt framför sig. - Uhm,.. Tack? Försökte Amanda. - Jag tror han är chockad, sa Mattlo occh viftade med handen framför Toms ögon. Långt bortifrån hörde dom skratt... - Sailor Rocket, din jävla amöba!!! skrrek Mattlo och vände sig mot henne och Antoflite. - Hm? - Du - Någon gång - Jag svär att jag skka ... jag ska... jag ska döda dig, någon gång, Sailor Rocket... - Tror inte du skulle klara av det, sa Sailor Rocket och viftade nonchalant med handen. Antoflite skrattade lite fånigt. - Och vad skrattar du åt, du ska ändå bbli mördad av en fjolla! skrek Mattlo till honom. Antoflite tystnade och började mumla om att man kunde ändra ödet och att han inte skulle dö. - Abbe, mumlade Lover och tog den myckeet aggresiva Sailor Abdullah i armen. Då kom Ebba. - Eh... Vilka är ni? Ni ser skumma ut, sa Ebba och sen fick hon syn på Antoflite. - Heeej! skrek hon och vinkade hysterisskt. Antoflite log tillbaka. - Ska vi gå, Ebba? - Jaaa! - Jag ska bara gå och byta om, rör dig inte. Ebba stod blickstilla medans Antoflite gick, med Sailor Rocket ilsket halvspringande jämsides med honom. - Antoflite, vad håller du på med? västte hon. - Jag har allt under kontroll, gå och ggör nåt annat, svarade han argsint. Sailor Adbullah viftade med handen framför Ebbas ansikte, hon bara log och mumlade lite lyckligt. Anton kom tillbaka med sina vanliga kläder, tog Ebba i handen och ledde iväg henne medans Abdullah såg oroligt efter dom. - Det där kan inte leda till något bra,, men dessvärre kan vi inte göra något åt det. Ebba skulle bara bli förbannad, hon förstår väl ingenting... - Jag tror hon är ganska förlorad just nu, sa Solar Anton kom tillbaka med sina vanliga kläder, tog Ebba i handen och ledde iväg henne medans Abdullah såg oroligt efter dom. - Det där kan inte leda till något bra,, men dessvärre kan vi inte göra något åt det. Ebba skulle bara bli förbannad, hon förstår väl ingenting... - Ska vi gå till kyrkogården? frågade AAnton leende. - JAA! Sa Ebba och såg lycklig ut. Så gick "det romantiska paret" iväg, utan att bry sig om ilskna människorna bakom. väl på kyrkogården så tryckte sig Ebba intill Anton, de stod lutade mot en gravsten och bara tittade in i varandras ögon. - Ebba... - ANTON!!! - Shh, viskade Anton och fnissade lite.. Han kände lusten att kyssa henne, men visste att hennes energi då skulle försvinna. Han ville inte det. Han ville ha Ebba, det måste vara kärlek. Med ens hörde han Tennias hotande röst, och mindes vad han behövde göra för att återvinna hennes förtroende. Han böjde sig ner mot hennes ansikte, och kysste henne... jag älskar dig Hon blev snabbt blek och rörde sig allt mindre. Anton släppte ner henne på det kalla gräset och tittade på henne. - Synd, att något så hemskt vart tvungeet att hända. Han gick långsamt därifrån. Han kom tillbaka till Tennias mörka kungarike och gav hennes en svävande boll av energi. - Du saknar flickan, inte sant? frågadee Tennia samtidigt som hon blandade nåt i en metallburk. - Nej, min drottning, det är bara dig jjag älskar. Jag är dig evigt trogen. - HAHA! Ljug inte för mig, Antoflite. PPatetiska varelse, du får leva med din flicka. Du duger inte annat till. HAHAHAHAHA! Anton mumlade argt och försvann. - Du får hålla ögonen på honom, sa Tennnia till en figur i bakgrunden. Leocite steg ut ur skuggorna. - Självklart, min drottning. Jag har inngen svaghet, som han. Jag känner ingen kärlek, utom för er, min drottning. Jag kommer inte att svika dig. Jag ska döda Sailor-flickorna, och rädda det mörka DiStrariket. - Vi får väl se, Leocite. Vi får väl see. Sailor Abdullah förvandlade sig tillbaka till Matilda på toaletten och började gå mot kyrkogården. Då hon inte såg någon Anton, utan bara en livlös varelse, så började hon springa. Hon satte sig på knä vid Ebbs och ruskade henne. - Hjäälp! Blob!! Blob dök upp, och susade ner brevid Ebba. Han andades ut när han såg hennes bröstkorg röra sig upp och ner. - Hon lever, hon är bara tömd på energii. Hon behöver bara vila, så får hon tillbaka energin.