Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
»Staten är ett maskineri i den härskande klassens händer för att undertrycka dess klassfienders motstånd. I detta avseende skiljer sig proletariatets diktatur i själva verket inte det ringaste från varje annan klass' diktatur, ty den proletära staten är ett maskineri för att undertrycka bourgeoisin. Men här finnes likväl en väsentlig skillnad. Den består i, att alla hittills existerande klasstater varit den utsugande minoritetens diktatur över den utsugna majoriteten, medan proletariatets diktatur är den utsugna majoritetens diktatur över den utsugande minoriteten.
Kort sagt: proletariatets diktatur är proletariatets av ingen lag begränsade och på våld baserade herravälde över bourgeoisin, vilket åtnjuter de arbetande och utsugna massornas sympati och understöd (Lenin, »Staten och revolutionen«)«
generaldepoten/olg/olgnode4.html
Av detta tema tar jag tre huvudfrågor:
1. Proletariatets diktatur som verktyg för den proletära revolutionen. Frågan om proletariatets diktatur är framför allt en fråga om den proletära revolutionens grundläggande innehåll. Den proletära revolutionen, dess rörelse, dess omfattning, dess landvinningar ikläder sig kött och blod först genom proletariatets diktatur. Proletariatets diktatur är den proletära revolutionens verktyg, dess organ, dess viktigaste stödjepunkt, som upprättats för att för det första undertrycka de störtade utsugarnas motstånd och befästa de uppnådda vinningarna, för det andra för att slutföra den proletära revolutionen, fullfölja revolutionen till socialismens fullständiga seger. Besegra bourgeoisin och störta dess makt kan revolutionen göra också utan proletariatets diktatur. Men att undertrycka bourgeoisins motstånd, behålla segern i sina händer och marschera framåt till socialismens slutgiltiga seger — det är revolutionen inte i stånd till, om den ej på ett visst stadium av sin utveckling skapar ett speciellt organ i form av proletariatets diktatur som sitt viktigaste stöd.
»Frågan om makten är den fundamentala frågan för varje revolution« (Lenin). Betyder det att det hela här inskränker sig till att ta makten, erövra den? Nej, ingalunda. Maktövertagandet är endast början av verket. Den i ett land störtade bourgeoisin förblir på grund av många orsaker en lång tid starkare än proletariatet, som störtat den. Därför gäller det framför allt att behålla makten i sina händer, stärka den och göra den oövervinnlig. Vad kräves det för att uppnå detta mål? För detta är det nödvändigt att genomföra åtminstone tre huvuduppgifter, vilka reser sig för proletariatets diktatur »dagen efter« segern:
a) krossa motståndet från de av revolutionen störtade och exproprierade godsägarna och kapitalisterna, likvidera alla slags försök av dem att återupprätta kapitalets makt;
b) organisera uppbyggnadsarbetet så att alla arbetande svetsas samman omkring proletariatet samt leda detta arbete i en riktning, som förbereder klassernas likviderande och avskaffande;
c) beväpna revolutionen, organisera en revolutionsarmé till kamp mot de yttre fienderna, till kamp mot imperialismen.
För att genomföra, att lösa dessa uppgifter är proletariatets diktatur nödvändig.
»Övergången från kapitalismen till kommunismen omfattar«, säger Lenin, »en hel historisk epok. Innan denna avslutats, bevarar utsugarna oundvikligen hoppet på en restauration, och detta hopp förvandlas till restaurationsförsök. Och efter det första allvarliga nederlaget kastar sig de störtade utsugarna, som inte väntat att bli störtade, inte trott på detta och inte kunnat föreställa sig det, med tiodubblad energi, med rasande lidelse, med hundrafalt stegrat hat in i kampen för att återvinna det förlorade 'paradiset', för sina familjer, som levat så skönt och som det 'simpla packet' nu dömt till ruin och elände (eller till 'simpelt' arbete … ). Och efter de kapitalistiska utsugarna följer småbourgeoisins breda massa, om vilken årtiondens historiska erfarenhet i alla länder vittnar, att den svänger och vacklar, i dag följer proletariatet, i morgon ryggar tillbaka för omvälvningens svårigheter, råkar i panik vid ett första nederlag eller halvt nederlag för arbetarna, tappar huvudet, rusar än hit än dit, jämrar sig och löper över från det ena lägret till det andra.« (Lenin, »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«, Samlade skrifter i urval, b. XII, s. 161-162.)
Och bourgeoisin har sina skäl att företa restaureringsförsök, ty ännu länge efter sitt fall är den starkare än proletariatet, som störtat den.
»Om utsugarna slagits ned endast i ett land,«, säger Lenin, »och detta är naturligtvis det typiska fallet, ty en samtidig revolution i en rad länder är ett sällsynt undantag — så förblir de likväl starkare än de utsugna.« (Samma arbete, s. 160.)
Vari består den störtade bourgeoisins styrka?
För det första »i det internationella kapitalets makt, i styrkan och fastheten av bourgeoisins internationella förbindelser«. (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 74.)För det andra däri, att »utsugarna ännu i lång tid efter omvälvningen oundvikligt behåller en rad högst betydande och faktiska företräden: de förfogar ännu över pengar (att på en gång avskaffa pengarna är inte möjligt), en viss, ofta betydande mängd lösöre, de förfogar över relationer, organisations- och förvaltningsvana, kännedom om alla förvaltningens 'hemligheter' (bruk, metoder, medel, möjligheter), de förfogar över högre bildning, nära beröring med den (borgerlig levande och borgerligt tänkande) högre tekniska personalen, de förfogar över en ojämförligt mycket större färdighet på det militära området (vilket är mycket viktigt) o.s.v., o.s.v.« (Lenin, »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«, Samlade skrifter i urval, b. XII, s. 160.)
För det tredje »i vanans makt, i småproduktionens makt. Ty av småproduktionen finns det tyvärr ännu mycket kvar i världen, och småproduktionen alstrar kapitalism och bourgeoisi oavlåtligt, dagligen och stundligen, spontant och i massomfattning« … ty att »avskaffa klasserna innebär inte bara att jaga bort godsägare och kapitalister — det har vi gjort tämligen lätt — det innebär även att avskaffa de små varuproducenterna, och dem kan man inte jaga bort, dem kan man inte undertrycka, med dem måste man sämjas, dem kan (och måste) man omdana och omskola endast genom ett mycket långvarigt, långsamt och försiktigt organisatoriskt arbete.« (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 74 o. 98.)
Därför säger Lenin att:
»Proletariatets diktatur är ett den nya klassens offervilligaste, skoningslösaste krig emot en mäktigare fiende, mot bourgeoisin, vars motstånd tiodubblats genom dess störtande«,att »proletariatets diktatur är en hårdnackad kamp, blodig och oblodig, våldsam och fredlig, militär och ekonomisk, pedagogisk och administrativ emot det gamla samhällets krafter och traditioner.« (Samma arbete.)
Det behöver väl knappast bevisas, att det inte finnes den ringaste möjlighet att utföra dessa uppgifter på en kort tid, att på några få år genomföra allt detta. Därför får proletariatets diktatur, övergången från kapitalismen till kommunismen inte betraktas som en kortvarig period i form av en rad »ultrarevolutionära« akter och dekret, utan som en hel historisk epok fylld av inbördeskrig och yttre sammandrabbningar, av energiskt organisationsarbete och ekonomiskt uppbyggande, angrepp och återtåg, segrar och nederlag. Denna historiska epok är nödvändig inte bara för att skapa de ekonomiska och kulturella förutsättningarna för socialismens fullständiga seger, utan också för att ge proletariatet möjlighet att för det första skola och stålsätta sig självt såsom den kraft, vilken är i stånd att regera landet, och för det andra fostra om och omdana de småborgerliga skikten i en riktning, som tryggar den socialistiska produktionens organisation.
»Ni måste«, sade Marx till arbetarna, »gå igenom femton, tjugo, femtio år av inbördeskrig och internationella drabbningar inte bara för att förändra de rådande förhållandena utan för att också själva förändras och bli dugliga för den politiska makten.« (»Avslöjanden om kommunistprocessen i Köln«.)
I det Lenin fortsatte och vidareutvecklade Marx' tanke, skrev han:
»Under proletariatets diktatur måste man fostra om miljoner bönder och små egendomsbesittare, hundratusentals tjänstemän och ämbetsmän samt borgerliga intellektuella, underordna dem alla den proletära staten och den proletära ledningen och övervinna deras borgerliga vanor och traditioner«, och lika nödvändigt blir det att » … i långvarig kamp på den proletära diktaturens grund fostra om … också proletärerna själva, vilka inte befrias från sina egna småborgerliga fördomar på en gång, inte genom något under, inte på den heliga jungfruns bud, inte med påbud av en paroll, en resolution eller ett dekret, utan endast genom långvarig och tung masskamp mot det småborgerliga massinflytandet.« (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 181 o. 180.)
2. Proletariatets diktatur som proletariatets herravälde över bourgeoisin. Redan av det ovan sagda framgår, att proletariatets diktatur inte är ett vanligt personskifte i regeringen, ett »kabinettsskifte« o.s.v., medan den gamla ekonomiska och politiska ordningen lämnas oantastad. Mensjevikerna och opportunisterna i alla länder, vilka fruktar diktaturen som elden och skräckslagna förväxlar begreppet diktatur med begreppet »makterövring«, reducerar vanligen »makterövringen« till ett »kabinettsskifte«, då en ny regering av män sådana som Scheidemann och Noske, MacDonald och Henderson träder till makten. Det behöver väl knappast förklaras, att dessa och liknande kabinettsskiften inte har någonting gemensamt med proletariatets diktatur, med det verkliga proletariatets erövring av den verkliga makten. Då män sådana som MacDonald och Scheidemann är vid makten, under det att den gamla borgerliga samhällsordningen bibehålles, så kan deras så att säga regeringar inte vara någonting annat än en tjänsteapparat i bourgeoisins händer, ett hölje över imperialismens varbölder, ett verktyg i bourgeoisins händer mot de förtryckta och utsugna massornas revolutionära rörelse. Kapitalet behöver dessa regeringar som en kuliss, när det blir obekvämt, ofördelaktigt eller svårt för detsamma att utan kulisser utsuga och förtrycka massorna. Uppkomsten av sådana regeringar är givetvis ett tecken på att inte allt är »lugnt i Sjipkapasset«[Not] »hos dem därborta« (d.v.s. hos kapitalisterna) men trots detta förblir regeringar av detta slag ovillkorligen kapitalets camouflerade regeringar. Det är en himmelsvid skillnad emellan en MacDonald- eller Scheidemannregering och proletariatets erövring av makten. Proletariatets diktatur är inget regeringsskifte utan en ny stat med nya maktorgan centralt såväl som lokalt, en proletariatets stat, som uppstått på ruinerna av den gamla staten, bourgeoisins stat.
Proletariatets diktatur uppstår inte på den borgerliga samhällsordningens grundval utan under loppet av dess nedbrytande, efter bourgeoisins störtande, under loppet av godsägarnas och kapitalisternas expropriering, under förloppet av de viktigaste produktionsredskapens och produktionsmedlens socialisering, under förloppet av proletariatets våldsamma revolution. Proletariatets diktatur är en revolutionär makt, som stödjer sig på våld mot bourgeoisin.
Staten är ett maskineri i den härskande klassens händer för att undertrycka dess klassfienders motstånd. I detta avseende skiljer sig proletariatets diktatur i själva verket inte det ringaste från varje annan klass' diktatur, ty den proletära staten är ett maskineri för att undertrycka bourgeoisin. Men här finnes likväl en väsentlig skillnad. Den består i, att alla hittills existerande klasstater varit den utsugande minoritetens diktatur över den utsugna majoriteten, medan proletariatets diktatur är den utsugna majoritetens diktatur över den utsugande minoriteten.
Kort sagt: proletariatets diktatur är proletariatets av ingen lag begränsade och på våld baserade herravälde över bourgeoisin, vilket åtnjuter de arbetande och utsugna massornas sympati och understöd (Lenin, »Staten och revolutionen«).
Härav följer två grundläggande slutsatser:
Första slutsatsen: Proletariatets diktatur kan ej vara en »fullständig« demokrati, en demokrati för alla, de rike så väl som de fattige — proletariatets diktatur »måste vara en stat, som är demokratisk på ett nytt sätt (mot[Not] bourgeoisin)« … (Lenin, »Staten och revolutionen«, Samlade skrifter i urval, b. XII, s. 35-36.) Kautskys & Co:s tal om allmän jämlikhet, om en »ren« demokrati, en »fullkomlig« demokrati o.s.v., är en borgerlig täckmantel för det otvivelaktiga faktum, att jämlikhet mellan de utsugna och utsugarna är omöjlig. Teorin om den »rena« demokratin är en teori för arbetarklassens överskikt, som dresserats och omhuldats av de imperialistiska rövarna. Den har lanserats för att skyla över kapitalismens varbölder, för att skönmåla imperialismen och förläna den moralisk kraft i kampen mot de utsugna massorna. Under kapitalismen finns det inte och kan inte finnas några verkliga »friheter« för de utsugna redan därför att alla lokaler, tryckerier, pappersförråd o.s.v., vilka behövs för att utnyttja »friheterna«, är utsugarnas privilegium. Under kapitalismen förekommer det inte och kan det inte förekomma att de utsugna massorna verkligen deltar i landets styrelse, redan av det skälet att regeringarna även under den mest demokratiska ordning, under kapitalismens betingelser inte tillsättes av folket utan av herrar sådana som Rotschild och Stinnes, Rockefeller och Morgan. Demokratin är under kapitalismen en kapitalistisk demokrati, en demokrati för den utsugande minoriteten, en demokrati som baserar sig på inskränkning av den utsugna majoritetens rättigheter och är riktad mot denna majoritet. Först under den proletära diktaturen kan de utsugna komma i åtnjutande av verkliga friheter, först då kan proletariatet och bönderna verkligen deltaga i landets styrelse. Demokratin är under proletariatets diktatur en proletär demokrati, en demokrati för den utsugna majoriteten, vilken demokrati baserar sig på inskränkning av den utsugande minoritetens rättigheter och är riktad mot denna minoritet.
Andra slutsatsen. Proletariatets diktatur kan ej uppstå som ett resultat av det borgerliga samhällets och den borgerliga demokratins fredliga utveckling, den kan endast uppstå som ett resultat av att det borgerliga statsmaskineriet, den borgerliga armén, den borgerliga tjänstemannaapparaten och det borgerliga polisväsendet rives ned.
»Arbetarklassen kan inte helt taga det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i gång för sina egna syften«, säger Marx och Engels i förordet till »Det kommunistiska partiets manifest«. Den proletära revolutionen får » … ej som hittills skett flytta över det byråkratiskt-militära maskineriet från den ena handen till den andra, utan måste krossa det … , det är förutsättningen för varje verklig folkrevolution på kontinenten«, säger Marx i sitt brev till Kugelmann år 1871.
Marx' sats, som inskränkte sig till kontinenten, gav opportunister och mensjeviker i alla länder anledning att utbasunera, att Marx således medgav möjligheten av den borgerliga demokratins fredliga utveckling till proletär demokrati i åtminstone några länder, som inte tillhör den europeiska kontinenten (England, Amerika). Marx medgav faktiskt en sådan möjlighet och han hade anledning att göra ett sådant medgivande för Englands och Amerikas vidkommande under förra seklets sjuttiotal, då det ännu inte fanns någon monopolistisk kapitalism, ingen imperialism, och då dessa länder till följd av sina säregna utvecklingsbetingelser ännu inte hade en utvecklad militarism och byråkratism. Så förhöll det sig, innan den utvecklade imperialismen framträdde. Men sedan, 30-40 år efteråt, då läget i dessa länder i grunden förändrats, då imperialismen utvecklats och omfattat alla kapitalistiska länder utan undantag, då militarismen och byråkratismen framträtt också i England och Amerika, då de säregna betingelserna för Englands och Amerikas fredliga utveckling försvunnit — då måste inskränkningen beträffande dessa länder bortfalla av sig själv.
»Nu«, säger Lenin, »år 1917, under det första stora imperialistiska krigets epok, bortfaller denna Marx' inskränkning. England såväl som Amerika, de största och sista representanterna — i hela världen - för anglosaxisk 'frihet', ifråga om frånvaro av militarism och byråkratism, har fullständigt glidit ner i det smutsiga och blodiga allmäneuropeiska träsket av byråkratiskt-militära institutioner, vilka underordnar sig allt och förtrycker allt. I England såväl som i Amerika är nu nedbrytandet, förstörandet av det 'färdiga statsmaskineriet' (som under åren 1914-1917 där utvecklats till 'europeisk', allmänimperialistisk fulländning) 'förutsättningen för varje verklig folkrevolution'.« (Lenin, »Staten och revolutionen«, Samlade skrifter i urval, b. XII, s. 39.)
Med andra ord, lagen om proletariatets våldsamma revolution, lagen om det borgerliga statsmaskineriets nerbrytande såsom en förutsättning för en sådan revolution, är en ofrånkomlig lag för den revolutionära rörelsen i världens imperialistiska länder.
Självfallet — om proletariatet i en avlägsen framtid kommer att segra i kapitalismens viktigaste länder och den nuvarande kapitalistiska omgivningen kommer att avlösas av en socialistisk omgivning — då är en »fredlig« utvecklingsväg fullt möjlig för några kapitalistiska länder, vilkas kapitalister till följd av det »ogynnsamma« internationella läget kommer att anse det ändamålsenligt att »frivilligt« gå med på allvarliga eftergifter åt proletariatet. Men denna förutsättning gäller endast för en avlägsen och eventuell framtid. För den närmaste framtiden finnes inga, absolut inga grunder för ett sådant antagande.
Därför har Lenin rätt, när han säger:
»Den proletära revolutionen är omöjlig utan ett våldsamt förstörande av det borgerliga statsmaskineriet och dettas ersättande med ett nytt.« (Lenin, »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«, Samlade skrifter i urval, b. XII, s. 141.)
3. Sovjetmakten som den proletära diktaturens statsform. Den proletära diktaturens seger innebär bourgeoisins undertryckande, det borgerliga statsmaskineriet nerbrytande, den borgerliga demokratins ersättande med proletär demokrati. Det är klart. Men vilka är de organisationer, med vars hjälp detta kolossala arbete kan utföras? Att proletariatets gamla organisationsformer, som växt upp på den borgerliga parlamentarismens grundval, är otillräckliga för ett sådant arbete — det kan väl knappast betvivlas. Vilka är då de nya organisationsformer för proletariatet, som är i stånd att inte bara bryta ner detta maskineri och inte bara ersätta den borgerliga demokratin med proletär demokrati, utan också bli grundvalen för den proletära statsmakten?
Denna proletariatets nya organisationsform är sovjeterna.
Vari består sovjeternas styrka jämfört med de gamla organisationsformerna?
Den består däri, att sovjeterna är proletariatets mest allomfattande massorganisationer, ty de och endast de omfattar alla arbetare utan undantag.
Den består däri, att sovjeterna är de enda massorganisationer, som förenar alla förtryckta och utsugna, arbetare och bönder, soldater och matroser, och där massornas avantgarde, proletariatet, på grund härav lättast och fullständigast kan förverkliga den politiska ledningen av massornas kamp.
Den består däri, att sovjeterna är massornas egna, direkta organisationer, d.v.s. massornas mest demokratiska och följaktligen mest auktoritativa organisationer, som i högsta möjliga grad underlättar deras deltagande i den nya statens uppbyggande och dess styrelse samt i högsta möjliga grad utlöser massornas revolutionära energi, initiativ och skaparkraft i kampen för den gamla ordningens tillintetgörande, i kampen för den nya proletära ordningen.
Sovjetmakten är de lokala sovjeternas sammanslutning och utformning till en gemensam statsorganisation, till en proletariatets statsorganisation, med proletariatet såsom de förtryckta och utsugna massornas avantgarde och såsom härskande klass — de lokala sovjeternas förening till en sovjetrepublik.
Sovjetmaktens väsen består i, att de mest massomfattande och mest revolutionära organisationerna för just de klasser, vilka förtryckts av kapitalisterna och godsägarna, nu utgör »den ständiga och enda grundvalen för hela statsmakten, för hela statsapparaten«, att »just de massor, som t.o.m. i de mest demokratiska borgerliga republiker« där de enligt lagen är likaberättigade, men »i själva verket genom tusentals manövrer och knep hindrats att deltaga i det politiska livet och att komma i åtnjutande av de demokratiska rättigheterna och friheterna, nu drages med till ständigt och obetingat samt dessutom avgörande deltagande i statens demokratiska styrelse«[Not]. (Se Lenin, »Teser och referat om den borgerliga demokratin och proletariatets diktatur« på Kommunistiska internationalens första kongress, Samlade verk, b. XXIV, s. 13, ryska.)
Därför är sovjetmakten en ny form för statens organisation, vilken principiellt skiljer sig från den gamla, borgerligt demokratiska och parlamentariska formen, en ny statstyp, som inte är anpassad till uppgiften att utsuga och förtrycka de arbetande massorna utan till uppgiften att fullständigt befria dem från allt slags förtryck och utsugning, anpassad till den proletära diktaturens uppgifter.
Lenin har rätt, då han säger att i och med sovjetmaktens framträdande »den borgerligt demokratiska parlamentarismens epok avslutats och ett nytt kapitel i världshistorien börjat: den proletära diktaturens epok«.
Vari består sovjetmaktens utmärkande drag?
De består däri, att sovjetmakten så länge klasserna består är den mest massomfattande och mest demokratiska av alla tänkbara statsorganisationer, ty då det är här som sambandet mellan arbetarna och de utsugna bönderna och deras samarbete i kampen mot utsugarna förverkligas och då sovjetmakten i sin verksamhet stödjer sig på detta samband och detta samarbete, så utgör den därigenom befolkningsmajoritetens makt över minoriteten, den är denna majoritets stat, uttrycket för dess diktatur.
De består däri, att sovjetmakten är den mest internationalistiska av alla klassamhällets statsorganisationer, ty genom att den avskaffar allt slags nationellt förtryck och stödjer sig på samarbetet mellan de arbetande massorna av olika nationaliteter, underlättar den dessa massors sammanslutning till ett enhetligt statsförbund.
De består däri, att sovjetmakten genom själva sin struktur gör det lättare för massornas avantgarde, proletariatet, som utgör sovjeternas mest sammansvetsade och mest medvetna kärna, att leda de förtryckta och utsugna massorna.
»Erfarenheten från alla revolutioner och från de förtryckta klassernas samtliga rörelser, erfarenheterna från den socialistiska rörelsen i hela världen lär oss«, säger Lenin, »att endast proletariatet är i stånd att förena de spridda och efterblivna skikten av den arbetande och utsugna befolkningen och draga dem med sig.« (Samma arbete, s. 14.) Saken är den, att sovjetmaktens struktur underlättar förverkligandet av de anvisningar denna erfarenhet ger.
De består däri, att sovjetmakten, som förenar den lagstiftande och den verkställande makten i en enhetlig statsorganisation samt ersätter de territoriella valkretsarna med produktionsenheter, med verkstäder och fabriker, direkt sammanknyter arbetarna och de arbetande massorna i allmänhet med statsförvaltningens apparater, lär dem att styra landet.
De består däri, att endast sovjetmakten är i stånd att befria armén från att stå under borgerligt befäl samt förvandla den från ett redskap för folkförtryck, vilket den är under den borgerliga ordningen, till ett verktyg för folkets frigörelse från såväl den egna som en främmande bourgeoisis förtryck.
De består däri, att »endast den sovjetiska statsorganisationen är i stånd att verkligen med en gång slå sönder och definitivt förstöra den gamla, d.v.s. den borgerliga tjänstemanna- och domstolsapparaten.« (Samma arbete.)
De består däri, att endast den sovjetiska statsformen, som drar med de arbetandes och utsugnas massorganisationer till ett ständigt och obetingat deltagande i statsförvaltningen, är i stånd att förbereda det bortdöende av statsväsendet, vilket utgör ett av det framtida statslösa, kommunistiska samhällets grundelement.
Sovjetrepubliken är således den sökta och äntligen funna politiska form, inom vars ram proletariatets ekonomiska frigörelse och socialismens fullständiga seger skall genomföras.
Pariskommunen var fröet till denna form. Sovjetmakten är dess utveckling och fulländning.
Därför säger Lenin, att
»Arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeters republik är inte bara formen för en högre typ av demokratiska institutioner … utan också den enda[Not] form, som är i stånd att trygga den smärtfriaste övergången till socialismen.« (Lenin, »Teser om konstituerande församlingen«, Samlade verk, b. XXII, s. 131, ryska.)