Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
DET HÄR ANGÅR inte oss.
Dörrarna var reglade och fönsterluckorna ordentligt tillbommade. Dagsljuset silade in genom springorna och darrade på golvet. Det tycktes varken finnas krig eller tyskar på jorden. Det var råttor i skafferiet, baktråg i köket samt järnbitar och plankor inne i rummet hos Taras.
För att spara på lampoljan brukade Eufrosyne tända den lilla lampan framför ikonerna endast i skymningen och suckade därvid varje gång: Du får förlåta mig, Herre! Den gamla väggklockan med porträttet av general Skobeljev[Not] till häst drog sig som vanligt en halv timme efter om dygnet. På morgonen brukade Taras flytta fram visarna med fingret. Allt var som vanligt, som om varken kriget eller tyskarna hade funnits.
Men hela det lilla huset var fyllt av oroliga suckar, knarrande läten och prassel. Från alla vinklar och vrår nåddes Taras av dämpade viskningar och kvävda snyftningar. Lonka kom med nyheter utifrån och tisslade med kvinnfolken i alla hörn, så att farfadern inte skulle höra. Och Taras låtsade, att han ingenting hörde. Han ville inte höra något, men kunde inte undgå att höra. Genom alla springor i det skröpliga huset hörde han; arkebuserade … torterade … deporterade … Då blev han alldeles utom sig, rusade ut i köket och skrek, så att spottet sprutade om honom:
-- Kan ni inte tiga, förbannade käringar! Vem har de mördat? Vem har de skjutit? Inte oss i alla fall. Det här angår inte oss. Så slog han igen dörren och gick in på sitt rum.
Han tillbringade nu hela dagar inne på sitt rum, där han hyvlade, sågade och limmade. Han hade gjort skickliga arbeten i hela sitt liv -- lokhjul eller granatkastare, det spelade ingen roll. Han kunde inte leva utan arbete, alldeles som en del folk inte kan leva utan tobak. Arbetet var ett behov för hans själ, en vana, en lidelse. Men nu behövde ingen hans skickliga händer. Det fanns ingen att göra hjul eller granatkastare åt. Och onyttiga saker kunde han inte göra.
Då kom han på idén att själv börja tillverka munstycken, kammar, cigarrettändare och nålar. Hans gumma bytte dem mot spannmål på torget. Det fanns varken bakbröd eller mjöl i staden. På salutorget såldes spannmål endast glasvis, liksom tidigare solrosfrön. För att kunna mala denna spannmål tillverkade Taras egenhändigt en liten handkvarn. Han skrattade då han betraktade sitt verk. Om ingenjör Kutjaj såge mig nu, kunde vi gråta tillsammans. Så här förspills alltså min ålderdom och talang, tänkte han bittert. Han lämnade kvarnen till sin gumma och sade:
-- Var rädd om den! När de våra kommer tillbaka, ska vi lämna den till muséet. De kan ställa ut den på stenåldersavdelningen.
Det enda, som han arbetade på med lidelse och inspiration, var lås och reglar. Varje dag hittade han på alltmera listiga, invecklade och säkra reglar för fönsterluckorna, kedjor, lås och bommar för dörrarna. Han tog bort dem, som han hade satt upp föregående dag, satte dit nya, prövade dem, råkade i tvivel och hittade på andra. Han förbättrade sitt låssystem på samma sätt som soldaterna i skyttegravarna förbättrar sina försvarsverk -- dag för dag. Gumman tog med sig de gamla låsen till salutorget, där de såldes i ett nafs. Varglagar behärskade nu livet i staden, och var och en ville stänga in sig i sin kula så säkert som möjligt.
Då grannen knackade på hos Taras en kväll, tittade gubben länge och bistert ut genom dörrspringan och undrade, vem det var som kom och i vilket ärende. Först därefter började han motvilligt låsa upp. Låset gnisslade, kedjorna klirrade och reglarna sköts tungt åt sidan.
-- Det är en riktig bunker, sade grannen då han kom in och fick syn på låsanordningarna. En riktig bunker i stället för ett hus är det du har, Taras. Därefter gick han in i rummen och hälsade på kvinnfolken.
-- Garnisonen år inte så dum, den heller. Och här har vi den bäste soldaten i garnisonen, sade han och pekade på Lonka.
Taras tyckte inte om sin granne. I fyrtio år hade de bott tak vid tak, och lika många år hade de grälat. Han var för fortfärdig, snabb, bullersam och mångordig för Taras. Taras tyckte om långsamt och måttfullt folk. Och just nu ville han inte träffa folk alls. Vad skulle han prata om nu? Han suckade och gjorde sig redo att lyssna.
Men grannen satte sig vid bordet och sade inte ett ord på en lång stund. Händelserna hade tydligen även gjort honom nedstämd och fåordig.
-- Har du gått i försvarsställning, Taras? frågade han till sist.
Taras teg och ryckte på axlarna.
-- Nå! Tänker du sitta så här i stugan?
-- Javisst.
-- Jaså. Då har du inte sett en levande tysk, Taras?
-- Nej, det har jag inte.
-- Men det har jag. Gud bevare mig för den synen! Han gjorde en avvärjande åtbörd med handen och tystnade åter. Så nickade han och snöt sig.
-- Staden vimlar av poliser, sade han plötsligt. Gud vet varifrån de har kommit! Idel obekant folk. Vi har aldrig sett något liknande.
-- Det här angår inte oss, mumlade Taras.
-- Nej … Jag menar bara, att det har kommit så många uslingar hit.
-- De tänker bara på att rädda livet, men de borde tänka på att rädda sin själ.
-- Ja …
De satt tysta en lång stund. De tänkte båda på samma sak: hur skulle de leva vidare? Vad skulle de ta sig till? Hur skulle det gå?
-- Folk påstår, att tyskarna tänker reparera fabriken … yttrade grannen tyst och motvilligt.
-- Vilken fabrik? utbrast Taras skrämd. Inte vår?
-- Jovisst … Vilken skulle det annars vara!
-- Det är inte möjligt! Var skulle tysken få tag i folk?
-- De kommer att tvinga dig.
-- Mig? Taras skakade långsamt på huvudet. Jag har varit med om att bygg denna fabrik, jag var med om att förstöra den för att den inte skulle gå till tysken. Jag lägger inte mina händer vid denna sak. Då må de hellre förtvina.
-- Du kan bli tvingad, genmälde grannen tyst. Han reste sig, böjd och gammal, och tog farväl:
-- Adjö då, Taras. Stanna du här. Din garnison är inte dum alls, skämtade han vemodigt på tröskeln.
Taras stängde och låste dörren omsorgsfullt efter honom.
-- Det här angår inte oss! sade han till sig själv. Men det var inte sant. Nyheten, som grannen hade fört med sig, angick honom alltför mycket. Dörren kunde han låsa, men hur skulle han kunna låsa sin själ?
Familjen och fabriken -- det var hela livet för Taras. Det hade inte varit något annat. Familjen och fabriken. Vad fanns kvar nu? Familjen? Var är de nu, mina söner, mina gesäller? Jag har inga söner. Det är bara kvinnfolken kvar. Det är hela garnisonen. Och fabriken? Var är den nu, min kära fabrik, mina egna händers verk? Det finns ingen fabrik längre. Bara ruiner. Ruiner och kråkbon.
Vad finns då kvar? Endast tron finns kvar. Med mina händer har jag byggt fabriken och förstört den. Med mina händer skall den också byggas upp igen. Tyskarna skall dö och försvinna, som en sjukdom, som ett oväder. De skall inte bli långvariga här.
Men nu tänkte Taras för första gången med fasa: Men tänk om de skulle bli här länge? … Han sköt genast bort den hemska tanken. Det är inte möjligt! Men den gnagde ihärdigt på hans själ: Tänk om de stannar här för alltid? Och fabriken börjar ryka som förr om åren? Och kanske Hartmann eller hans arvtagare tar fabriken i besittning? Skulle då allt detta ha varit förgäves, både skyttegravskriget 1918, hungerraseriet 1921 och de stormiga nattskiftena 1931? Han gick fram och tillbaka genom rummet och tänkte hela tiden på en och samma sak: Är detta verkligen något beständigt? Ska de verkligen kunna finna några usla arbetsvilliga? Han gav sig själv svaret: Kanske finner de några, men inte de mina! Mina söner höll inte stånd i försvaret. Men jag ska göra det. Jag ska överleva detta tillstånd. Han fortsatte att gå fram och tillbaka genom rummet, och de gamla golvplankorna knarrade sakta under hans tunga steg. Från den gamla väggklockans urtavla under general Skobeljevs häst hördes ett tungt, regelbundet tickande. Sekund efter sekund gick till evigheten, droppe efter droppe, droppe efter droppe …
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)