Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
TILL NASTJA kom hennes skolkamrat Sinaida springande, flämtande av iver.
-- O, Nastja! skrek hon från tröskeln. -- Pavlik har kommit!
Nastja kände plötsligt, hur hjärtat började skälva i hennes kropp. Men hon reste sig inte ens från sin plats, utan frågade lugnt och nästan likgiltigt:
-- Pavlik? Var är han nu?
Väninnan betraktade henne med girig och öppen nyfikenhet. -- O, Nastja! skrek hon hela tiden. Nastjas likgiltighet förbryllade henne och förolämpade henne till och med av en eller annan anledning.
-- O, så känslolös du är, Nastja! sade hon och gjorde en tillgjord grimas med läpparna. -- Dig kommer ingen att tycka om. Jag mötte Pavlik på gatan, tillade hon vårdslöst. -- Det var en ren tillfällighet. Kan man tänka sig! … Men hon kunde inte behärska sig längre utan skrek hänfört: -- O, Nastja! Han gav mig en lapp till dig.
-- Får jag den.
Nastja tog lappen och kände hur det brann i kinderna. »Nastja! Jag väntar dig klockan fem utanför skolan. På det vanliga stället. Pavlik.«
-- Hur ser han ut nu? … frågade hon stilla.
-- O, Nastja, Han är alldeles svart! Fruktansvärd …
Nastja försökte föreställa sig Pavlik fruktansvärd, men kunde inte. Hon mindes honom som en blåögd, klemig yngling med röda kinder. För dessa flickröda kinders skull och hans, enligt åsikten i klass 10 B, för en man opassande kärlek till poesi brukade pojkarna kalla honom »fröken«. Ingen kallade honom vid hans rätta namn Pavel. Överallt gick han under namnet Pavlik -- både bland släktingar, kamrater och lärare.
Klockan var tio minuter i fem, då hon kom fram till skolan. Pavlik var ännu inte där. Nastja upptäckte fönstren till sitt gamla klassrum och tittade in genom det sönderslagna glaset. En kall och fuktig lukt strömmade emot henne från den tomma, övergivna byggnaden. Vid väggen låg sönderslagna pulpeter i en svart röra. Hennes pulpet var också där. Hennes och Pavliks. Deras segelbåt, med vilken de tillsammans hade seglat ut i livet. Det var Pavliks dikter. Segel kallade han drömmen.
Nastja stod länge vid fönstret. Det kändes vemodigt och ensamt, som det alltid gör vid ruinerna av ett kärt hus, där man har tillbringat en större eller mindre del av sitt liv. Till sist slet hon sig från fönstret och gick vidare utefter skolbyggnadens fasad. Vid huvudingången stod ett skelett och grinade mot Nastja med tänderna. Vem kan ha släpat ut det hit? undrade Nastja. Det måste vara tyskarna … Men varför? Hon fortsatte utmed skolgårdens staket. Träden stod nakna, svarta och förgråtna som änkor. En fuktig höstvind gungade deras kronor. De stönade och lade sig på sidan. Först föll ett träd, sedan ett annat … Nastja, som inte förstod vad det var fråga om, kastade en förskrämd blick över staketet och fick se tyska soldater i bara skjortärmarna. De arbetade för fullt med att hugga ner träden på skolgården.
-- Nastja! hörde hon plötsligt en röst viska bakom ryggen.
Hon vände sig häftigt om. Pavlik sträckte fram armarna mot henne.
Hon såg på honom och ryggade tillbaka. Herre Gud, vad hade de gjort med honom? Pavlik var mager, svart och trasig. Var har du dina glada, blå ögon, Pavlik? ville hon skrika. Det luktade svett och dålig tobak om honom.
Han såg hänfört på henne.
-- Så ser du alltså ut nu! mumlade han förvirrat och sänkte vördnadsfullt armarna.
-- Och du … så där!
Han märkte först nu fasan i hennes blick och sänkte huvudet.
-- Hur så? frågade han och såg i marken. -- Är jag hemsk?
-- Jaa … Du är hemsk. Alldeles svart.
Han skrattade kort och bittert.
-- Det är bra, att du är hemsk, sade hon leende och lade sina händer på hans skuldror. -- Hemsk, det betyder att du har varit hederlig.
-- Ja, svarade han ivrigt och grep henne hårt om händerna. -- Jag är ren och hederlig för dig, Nastja.
-- Och inte bara för mig? frågade hon försiktigt.
-- Nej, för alla.
Hon skrattade glatt.
-- Och jag? Är jag hemsk?
-- Du? utropade han med hänförelse. -- Du har blivit stor … Och vacker …
-- Men jag är också … hederlig, viskade hon och sänkte blicken.
-- För alla?
-- För dig också.
Han tryckte hennes hand tyst och tacksamt i sin. Nu stod de tysta utan att se på varandra.
Med ett tungt stönande föll ett träd i skolparken.
-- Vad är det? frågade Pavlik med bävan.
-- Tyskarna hugger ner parken … svarade Nastja.
Hennes ansikte blev plötsligt alldeles blodrött. Han rodnade också.
-- Vår park? viskade han. -- Minns du?
-- Ja, svarade hon knappt hörbart. Han hörde inte svaret, men kände det på läpparna som denna första och enda kyss i parken.
-- Där var det också ett träd … sade han suckande. -- Minns du?
-- Ja, jag minns.
-- Jag ristade in bokstäverna P och N.
-- Och ett hjärta.
-- Minns du?
-- Ja, jag minns det.
Åter hördes en såg gnissla, ondskefullt och rasande …
-- Nu sågar de i … hjärtat … sade Pavlik nervöst. -- Fy tusan! Jag kan inte höra det där ljudet! Nu går vi, Nastja!
De följde staketet och stannade först vid den stora stenen under linden. Här hade de brukat träffas ända sedan åttonde klassen. Nastja satte sig på stenen. Pavlik slog sig ner i det gula gräset bredvid henne. Båda satt tysta. Den tyska sågen hördes hit som ett myggsurr. Nastja såg rakt ut i luften. Hon ville hela tiden fråga, var Pavlik hade varit och vad han hade gjort, men något hindrade henne, hon visste själv inte vad.
-- Nå, var är våra kamrater? … Hela klassen? frågade Pavlik.
-- Det är olika med den saken.
-- Ja … De är skingrade, förstås. Var är Fjodor? Minns du, han drömde alltid om att bli konstruktör? Uppfinna en evighetsmotor. Den lustige Fjodor!
-- Han är i armén. Vi har ingenting hört från honom. Han har kanske stupat.
-- Han är lycklig!
-- Är det lyckligt att stupa? undrade Nastja.
-- Nej, men är där -- det är lyckligt. Om han har stupat, så är han i alla fall lyckligare än vi. Vi kommer ändå att duka under, mejas ner som gräset på stäpperna …
Nastja svarade inte.
-- Och var har du dina väninnor? Marusja?
-- I fängelset …
-- Galja?
-- I Tyskland …
-- Lisa? …
-- Hon kallar sig Louise nu.
-- Har hon sålt sig åt tyskarna? undrade Pavlik.
-- Nej. Nu är hon med italienarna. Tyskarna är ena riktiga svin, säger hon, men italienarna tycks gå an …
-- Sköka!
Nu hördes yxslag i närheten av dem, och ett träd föll brakande till marken. Staketet darrade. Fuktiga blad och flisor yrde över det unga paret.
-- De hugger! De hugger! sade Pavlik nervöst. -- Hela vår generation hugger de av vid roten …
-- De kommer inte att lyckas, mumlade hon tyst.
-- Kanske inte, svarade han med en axelryckning. -- Men de stympar allt … han reste sig och borstade bladen från byxorna. -- Ska vi inte gå nu?
De fortsatte sin väg.
-- Du har blivit så bitter … så hård, Pavlik, sade hon oroligt, saktade stegen och frågade plötsligt: -- Var har du varit Pavlik, vad har du gjort?
Han skrattade till och stannade.
-- Det är en lång berättelse, lilla Nastja, sade han och skakade på huvudet. -- Och jag har redan berättat den så många gånger för dig …
-- För mig? undrade hon.
-- Ja. I mina tankar, svarade han leende. -- På vägen hit berättade jag hela tiden allt för dig om och om igen … ! Men nu när jag är här, så vet jag verkligen inte hur jag ska börja.
-- Men notisen i tidningen, sade hon tyst och utan att se på honom.
-- Läste du den?
-- Ja.
-- Och förbannade?
-- Nej. Tyckte synd …
han rynkade sina pojkaktiga ögonbryn med martyrmin.
-- Det var onödigt … Varför? Det var onödigt att tycka synd om … Det sårar mig. Du skulle ha förstått.
-- Hur skulle jag ha kunnat förstå? sade hon knappt hörbart. -- Jag försökte …
-- Förstår du? sade han ivrigt och grep hennes hand. -- Förstår du, allt hände som i en vansinnig dröm … stötvis … Där var de våra … plötsligt var de borta … och där var -- tyskarna … Jag förlorade fattningen … Jag hann inte tänka över någonting. Vad skulle jag göra med mig själv, hur skulle jag leva? Och så kom den där kallelsen … Alldeles oväntat … Jag uppmanades att inställa mig på deras tidningsredaktion. Men varför valde de just mig? Medarbetarna talade senare om för mig, att de kallade alla, som hade arbetat i »Bolsjevistskaja Pravda«. Men jag hade ju inte arbetat där … Jag hade bara fått några av mina dikter tryckta där. Minns du?
Hon nickade och rodnade. Hon mindes dikterna om skolan och seglet. De var tillägnade henne. I tidningen hade det också stått: »Tillägnas N.« Bara en bokstav, men alla i klassen hade genast förstått, vad det var frågan om. Nastja hade blivit ond på Pavlik. De sade inte ett ord till varandra på tre dagar.
-- Det var Iverskij, en halt jäkel, som blandade mig in i det där! fortsatte Pavlik. -- En obegåvad poet … Ett sånt där svin utan minsta begåvning, förstår du! … Men hos tyskarna hade han blivit huvudfiguren på redaktionen. Det var han, som blandade in oss alla. Det var han, som gjorde upp listan. Ja, så var det. Vad skulle ni göra? Vad skulle jag ta mig till?
Han kastade en bönfallande blick på Nastja. Hon svarade inte.
-- Ja … sade han eftertänksamt. -- Jag skulle ha låtit bli att gå dit. Jag skulle aldrig ha gått dit. Men, du förstår, jag tappade alldeles fattningen. Och mor -- han skrattade bittert -- mor, hon klängde sig fast vid mig och skrek och grät och bad, att jag skulle gå dit för Guds skull, annars skulle de slå ihjäl mig! Ja … så gick jag dit förstår du. Jag var fast besluten att vägra, säga att det måste vara ett misstag och förklara, att jag inte var tidningsman … Men ingen ville höra på mig. På redaktionen satt en officer från Gestapo. Alla smög sig förbi honom. Iverskij räckte mig en notis och sa: »Redigera den!« Ja, jag tog och redigerade den … En oskyldig notis, utan innehåll … Fem rader … Sådana notiser brukar aldrig signeras, men Iverskij skrev med flit under den med mitt fullständiga namn. Då jag fick se det i tidningen -- sade han och bet sig i läpparna -- tänkte jag genast på dig, Nastja …
Pavlik sänkte huvudet och försökte behärska tårarna. Nastja teg.
-- På det sättet blev jag stämplad, fortsatte han och svalde en klump. -- Iverskij sade åt mig, att jag nu måste skriva dikter -- ett ode över tyskarnas ankomst till vår stad. Jag svarade, att jag inte kunde skriva oden. Han svarade: »Försök!« Jag sade, att jag inte kunde skriva något alls på så kort tid. Han gav mig tre dagars frist och lät mig gå hem. Och så var jag ensam … hemma … Jag var så orolig, att det inte kunde beskrivas. Jag rörde inte ett papper. Jag visste, att jag inte skulle kunna skriva sådana dikter. Jag talar om allt för dig, Nastja, sade han och såg henne i ansiktet för första gången under sin berättelse. -- Jag talar om allt, som det var, även om det är bittert för mig. En eller annan notis till skrev jag kanske … men dikter! dikter! De måste ju skrivas med hjärtat, det vet du!
-- Nå, hur gick det? frågade Nastja lågmält.
-- Då beslöt jag att fly. Bort från staden. Och så flydde jag.
-- Jag vet det … annars hade jag inte kommit idag …
-- Jaså? sade han med ett förläget leende. -- Ja, jag trodde väl det …
-- De sökte efter dig.
-- Ja … Mor har berättat det … Nu ska du höra. Jag beslöt att ta mig fram till de våra. Men vid Don greps jag av tyskarna, misshandlades och stuvades in i en godsfinka. Så satte sig tåget i rörelse. Vart de förde mig, visste jag inte. Kanske till något läger. Kanske till Tyskland. Först ett långt stycke på andra sidan Dnjepr lyckades jag fly från tåget. Och där stod jag ensam på främmande jord …
Han strök sig över pannan.
Nastja teg.
-- Det var fullständigt okända trakter för mig! fortsatte Pavlik. Där hade kriget inte varit på länge. Och tyskarna kände sig hemma i städerna. I Kiev sprang tyska officersaspiranter omkring på gatorna. Folket var pinat och nertryckt. Jag gick genom allt detta som genom en fasansfull natt och tänkte: Vart ska jag ta vägen, vad ska jag ta mig till? Vem är jag egentligen, Pavel Basjanov?
-- Hur kunde du tvivla på det? sade Nastja. -- Du är -- ungkommunist.
-- Ja, log han och skakade sorgset på huvudet. -- Det vet man inte än …
Hon kastade en förvånad blick på honom.
-- Har du tänkt någon gång på varför du och jag och klasskamraterna är ungkommunister, Nastja? Har du inte gjort det? Det hade inte jag heller. Men där borta började jag tänka och grubbla.
-- Jag förstår inte riktigt … suckade Nastja.
-- Men fråga dig du: »Varför är jag ungkommunist?« Både du och jag och alla de andra gick ju bara in i kommunistiska ungdomsförbundet, utan grubbel, sökande eller val, och många gjorde det utan minsta eftertanke.
-- Men ska det var nödvändigt att … grubbla?
-- Ja! svarade han med övertygelse. -- Människan går genom grubbel och kval som stålet genom den renande elden, och blir först då människa. Men vi satte först på oss de röda halsdukarna och sedan ungdomsförbundets märken. Mycket enkelt. Och så började vi drömma om livet. Vi drömde så belåtet om det, att man riktigt skäms, när man tänker tillbaka. Men där borta -- avbröt han sig häftigt -- där borta stod jag inför ett vargliv. Och jag var ensam. Det fanns ingen annan. Förstår du?
-- Ja, det förstår jag … viskade Nastja.
-- Vi har alla blivit ensamma, var och en i enrum med sitt samvete. Och var och en av oss måste själv välja sin väg ut i livet.
-- Var och en tänker på att rädda den egna livhanken, men man borde tänka på att rädda sin själ, mumlade hon.
-- Vad menar du?
-- Ja, så brukar min far säga.
-- Själ! skrattade han. -- Vi tänkte inte på själen i vår klass. Jag visste inte ens, om jag hade någon själ … Men då den började droppa blod, så kände jag den …
-- Vad kände du?
Han svarade inte. Han stod med huvudet framåtsträckt och lyssnade till något.
-- Är det sågen igen? frågade han osäkert. -- Eller är det bara jag, som inbillar mig? …
-- Det är bara du som inbillar dig …
-- Ja! Han skrattade nervöst och förläget. -- Nu kommer sågen! Men där borta på andra sidan Dnjepr tyckte jag mig hela tiden höra steg … steg bakom ryggen … Vad kan det vara med mig? undrade han och rynkade pannan.
-- Du har blivit gammal, Pavlik! anmärkte hon plötsligt. -- Du verkar så gammal nu …
-- Ja, aderton år.
-- Mera! Du är äldre.
-- Ja, äldre, erkände han. Sjutton och ett halvt plus ett halvår under tysken. Men vad kunde det vara med mig? Jo! Jag var ensam. Alldeles ensam med min själ. Han skrattade bittert. -- Ensam! Och jag hade aldrig varit ensam förut. Även på bio gick vi kollektivt, alla tillsammans, minns du?
-- Ja, jag minns.
-- Men där borta var jag alldeles ensam och hade många vägar framför mig. Nej, inte vägar utan stigar, dem är det svårare att välja mellan. Och jag måste välja själv.
-- Välja? undrade hon.
-- Ja, välja. Hur så?
-- Nej … Fortsätt du bara …
-- Ser du, där borta på andra sidan Dnjepr ger de ut tidskrifter. På ryska och ukrainska. Broschyrer. Tidningar. De skildrar i alla kulörer det paradisiska livet i Tyskland. Tyskland kallas Europa, och vi ryssar är asiater, säger de, som inte har sett Europa och inte känner det. Varenda dag bespottade de i sina tidningar det heligaste, som vi hade -- du och jag … Och jag läste det … Förstår du?
Hon teg och såg uppmärksamt på honom.
-- Jag läste allt. Det ena efter det andra. Jag svalde det som gift och sade: Försök bara förgifta min själ! Ja, så var det. Men efter att ha svalt kastade jag upp det. Det var inte gift utan kräkmedel. Det var äckligt … Han spottade. -- Men det fanns också andra broschyrer. Slugare. De var skrivna … hur ska jag förklara det? … i en viskande ton. Förstår du? En insmickrande viskning i själva örat … De viskade också om socialismen. Mycket dimmigt, knappt hörbart, men i alla fall! Och allra mest om kulturen. Ett lockande ord! Inte sant? Eller om den ukrainska nationen. Eller om ungdomens mission. Och i de broschyrerna smickrade de till och med den ryska ungdomen. Det läste jag också. Och på allt detta grubblade jag ensam … Har jag inte blivit gråhårig? frågade han plötsligt.
-- Nej … Inte vad jag kan se …
-- Det är precis som mor. Hon påstod, att det var solen som hade blekt mitt hår. Men hon började gråta i alla fall … Ja, så var det tidskrifterna … Det fanns också litterära tidskrifter. Där kunde man få in dikter, och ämnet behövde inte vara politiskt. Dikter i största allmänhet. Förstår du?
-- Nej, sade Nastja.
Han skrattade till.
-- Det gjorde inte jag heller. Men det påstods så i alla fall. Sådana där dikter om blå himmel och djupa ögon … I största allmänhet. Några började skriva. Och fick äta sig mätta. Men jag svalt. Jag svalt hemskt, Nastja, jag kan inte ens tala om för dig, hur det var! Potatisskal var en festmåltid för mig. Och diskrester … Vet du, Nastja, nu har jag fått respekt för diskrester. Paris' mage! Men från alla väggar skrek plakaten mot mig: »Unge man! Tyskland väntar dig!« Och petljuraklubbarna[Not] slog upp sina portar: »Unge man! Kom och roa dig och dansa och glöm, att du har en själ i blodet!« Och magen kurrade: »Skriv dikter för tidskrifterna, om vad som helst, och ät dig mätt!«
-- Men själen? frågade Nastja tyst.
-- Vad menar du?
-- Jo, hade inte själen något att säga dig?
-- Det ska vi tala om sen. Jag vill bara säga, att jag hade att välja. Och jag valde. Jag tog alla dessa vägar och stigar som tömmar i händerna och började välja. Vart jag skulle styra min häst. Och plötsligt visade det sig, att det bara fanns två vägar. Det fanns många stigar och återvändsgränder, men bara två vägar, Nastja. Tyskarna -- eller Ryssland. Och jag -- sade han tyst -- jag valde.
-- Vad valde du då, Pavlik? frågade hon knappt hörbart.
-- Det ska jag tala om … Men först ska du komma ihåg -- jag var ensam. Runt omkring mig bestämdes livet av varglagar. Jag var hemskt hungrig. Jag blödde till själ och kropp. Jag hade många steg bakom mig. Och allt, som var heligt för mig, bespottades varje dag. Röda armén var någonstans långt, långt borta, ja, jag visste inte ens, om den fortfarande fanns till -- eller inte … Och jag valde -- sade han stilla och med inlevelse, utan att se på Nastja -- jag valde kommunismen, Ryssland, ungdomsförbundet.
Nastja suckade plötsligt glatt och med lättnad.
-- Pavlik! ropade hon. -- Så hemsk du är, Pavlik! Inte ska man berätta på det sättet? Jag visste inte, vad jag skulle tro om dig.
-- Men nu är jag inte samme ungkommunist som förr, tillade han skyndsamt. -- Nu har jag blivit en ungkommunist, som inte är rädd att dö för sin övertygelse. Förstår du, va?
-- Ja.
-- Och om jag nu blev kallad till redaktionen, visste jag nog vad jag skulle göra, sade han leende.
Han tog hennes händer i sina och såg henne in i ögonen.
-- Ja, lilla Nastja, det var hela berättelsen om mina öden och äventyr. Nu måste du berätta … Vad har du grubblat på, hur har du sökt och valt?
-- Jag har inte mycket att berätta, svarade hon förläget. Hur skulle jag tänka på sådant! Du var ju den klokaste av oss i klassen, och flickorna kallade dig filosof, när de ville retas. Men jag är bara en vanlig flicka. Jag lever bara som samvetet bjuder.
-- Samvetet! Det var ett bra ord, sade han skrattande. -- Det är synd, att vi så sällan fick höra talas om det.
-- Varför skulle man tala om det? Samvetet är en sak, som man måste äga, men man behöver inte tala om det …
Han såg kärleksfullt och uppmärksamt på henne.
-- Du har också blivit äldre, Nastja, sade han.
-- Gammal?
-- Nej. Men förut var du en ung flicka. Och nu finns det inga unga flickor längre …
-- Nej, det är sant …
-- Jag har så mycket vackert att säga dig, lilla Nastja! yttrade han lågmält. -- Alla vackra ord som finns i språket, och många fler, som jag har tänkt ut själv.
-- Det behövs inte! sade hon förskräckt.
-- Jag bar dem så varsamt för att inte tappa dem på vägen.
-- Säg inget! bad hon åter och dolde ansiktet i händerna.
-- Ska jag inget säga? undrade han med ett sorgset leende. -- Ja, som du vill då … Han sänkte undergivet sina armar.
-- Nu är det inte tid att tänka på sin lycka … viskade hon. -- Man skäms.
-- Men om kärleken?
-- Inte om kärleken heller … Det behövs inte. Jag vet ju ändå …
-- Och jag?
-- Du vet också.
-- Nastja! utbrast han och sträckte armarna mot henne.
-- Det behövs inte! hejdade hon honom strängt. -- Inte nu. Sedan.
-- Sedan? Han skrattade bittert. -- Kommer det att bli något »sedan« för oss?
-- Ja! Ja, Pavlik!
-- Som du vill då! sade han harmset. -- Jag ska inget säga. Men jag ville bara tala med dig om … kärleken, därför att det här kanske är vårt sista möte … Jag ska ge mig iväg.
-- Ska du ge dig iväg?
-- Ja. I morgon.
Hon frågade inget, fastän det kändes som om hjärtat stannade i bröstet på henne …
-- Jag har bestämt mig för att ta mig fram till de våra, Nastja, sade han tyst. -- Jag är aderton år, jag kan redan kämpa …
Fylld av stolthet såg han på henne och frågade:
-- Inte sant?
-- Jovisst, svarade hon tveksamt. -- Visst är det sant … Och det blir lättare för dig.
-- Lättare? undrade han. Han hade inte väntat ett sådant svar.
-- Ja, lättare. Där slås de öppet, och dör man, så är det i alla fall bland sina egna.
Han blev ond:
-- Vad skulle jag annars göra, som inte blir »lättare«, va?
-- Kämpa som vi gör, svarade Nastja kort.
-- Vilka -- ni?
-- Den underjordiska rörelsen, viskade hon tyst.
Han kastade en förvånad blick på henne:
-- Finns det en underjordisk rörelse? Finns det? frågade han viskande.
-- Ja, svarade hon med en axelryckning, tittade på honom och skakade på huvudet. -- Har du, Pavlik, vandrat genom hela Ukraina utan att se ett spår av partisanerna eller den underjordiska rörelsen?
Han sänkte huvudet.
-- Jag berättade ju för dig, sade han urskuldande. -- Jag sökte, grubblade, valde …
-- Men de kämpade och dog, avslutade Nastja meningen. Hon suckade. -- O, Pavlik!
Han teg utan att se upp.
Sedan frågade han försiktigt och tyst, fortfarande utan att se på Nastja:
-- Kan jag … komma till er?
Hon log glatt.
-- Naturligtvis, Pavlik.
-- Tror du på mig?
-- Hur skulle jag kunna annat, svarade hon rättframt. -- Jag har ju sagt dig -- jag älskar …
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)