Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
TRE FURUPLANKOR … Av dem kan man inte ens göra en kista! Men Taras tänkte inte heller snickra någon likkista åt sig själv. Han ville ännu inte dö, han hade ännu inte förlorat sin tro. Av furuplankorna snickrade han en låda. Han gjorde ett hjul till dem och satte på skaklar. Det blev en skottkärra.
Mor Eufrosyne följde oroligt mannens arbete.
-- Tänker du ge dig iväg, Taras?
Han svarade inte.
-- Vi kanske klarar oss i alla fall? sade hon tveksamt.
Han ryckte vresigt på axlarna:
-- Asch! Tomma ord!
-- Tänker du gå själv?
-- Vem skulle annars göra det?
-- Kanske Andrej? frågade hon försiktigt.
-- Andrej har inget att skaffa med oss! mumlade gubben dystert.
Mor Eufrosyne skakade sorgset på sitt grånade huvud.
-- Du är inte i den åldern, Taras … suckade hon.
-- Jag kan inte skylla på åldern, svarade Taras med ett sorgset leende. -- Det är inget att spilla ord på … Vi kunde inte försvara vår rätt, vi kunde inte uppfostra våra söner -- nu har vi inget att skylla på.
På kvällen gjorde mor Eufrosyne och Nastja i ordning Taras för den långa färden. De tog fram klänningar, kostymer och underkläder ur de ärvda förvaringskistorna, borstade av naftalindammet och höll upp plaggen mot ljuset: skulle man ta emot dem på landet, vad skulle man ge för dem? Om varje plagg, som togs fram ur klädkistan, hade mor Eufrosyne kunnat berätta en hel historia: hur pengar hade lagts undan efter varenda avlöning, hur alla kvinnorna i huset länge och väl hade rådslagit och hur hela familjen därefter hade gått ut för att handla. Men det var bäst att inte tänka därpå, och det gjorde mor Eufrosyne inte heller. Hon endast suckade tyst, då hon lade ner plaggen i skottkärran.
Men en av kistorna kunde hon inte besluta sig för att öppna. Hon gick länge och väl fram och tillbaka framför den.
-- Här har vi Nastjas hemgift, sade hon till sist.
-- Min hemgift? undrade Nastja. -- Jag visste inte, att jag hade någon hemgift!
-- Jovisst! fortsatte modern. -- Lika fin som någon annan flickas.
-- Det hade jag ingen aning om! skrattade Nastja. -- Ja, lås upp kistan då, mamma! Några friare finns det i alla fall inte. Det kommer inga friare, de har blivit kvar på andra sidan Don. Lås upp!
Eufrosyne öppnade kistan, grävde i innehållet och började gråta.
Nastjas hemgift lades också i skottkärran.
På natten bakades färdbröd åt Taras av det sista mjölet.
-- Tänker du ge dig av i gryningen, Taras? frågade hustrun försiktigt.
-- Hur så! svarade Taras lika försiktigt. Han hade själv tänkt ge sig iväg i gryningen.
-- På dagen är det inte bra att gå med skottkärran, tror jag … Folk får se hur fattiga vi är.
-- Jag har inget att skämmas för! skrek Taras.
-- Förr om åren skämdes du för fattigdomen …
-- Det var på den tiden! fräste han. -- På den tiden var de fattiga sådana som inte ville arbeta. Men nu har jag inget att skämmas för. Jag går på dagen! skrek han hysteriskt. -- Mitt på ljusa dagen. Alla kan gärna få se min skottkärra!
Efter att ha tagit avsked från familjen, men utan att ens ha sett åt Andrej, lämnade han sitt hem vid middagstiden.
Med högburet huvud och uppblåsta grå mustascher gick han och rullade sin skottkärra genom hela Kamennyj Brod, genom hela staden, utmed de livligaste gatorna. De som kände honom såg efter honom under tystnad.
Men han gick sin väg framåt utan att se på någon. Högtidlig och vemodig, alldeles svart av den bitterhet, som brände hans själ.
Så gick han genom hela staden och kom ut på den stora landsvägen. Vid en vägkorsning stannade han för att räta på ryggen. Men det som han såg på vägen, tvingade honom att glömma allt.
Skottkärror, skottkärror, skottkärror, så långt ögat kunde se -- bara skottkärror och ryggar, som böjdes över dem. Ryggar och skottkärror -- något annan syntes inte till. Det var som en väg med straffångar. Gnisslande och knarrande rullade skottkärrorna fram över stenarna och släpade efter sig människor, som var utmattade, svettiga och alldeles svarta av damm. Det såg ut som om inte människorna utan skottkärrorna själva gick, med människohänder fastbundna vid sina skaklar.
Som om det aldrig hade funnits vare sig järnvägar eller bilar eller ånga eller elektricitet på jorden, och människan ännu inte hade lärt sig tämja hästen; som om det aldrig hade funnits butiker på jorden och människorna alltid hade hämtat brödet, där det såddes, som om det aldrig hade funnits någonting på jorden -- utom skottkärror och böjda ryggar och en dammig väg framför …
Människorna gick trötta och modlösa bakom sina skottkärror. Gubbar och kvinnor. Hela familjer. Man och hustru turades om att dra kärran. En åttaårig flicka bar sin lille bror i armarna och tryckte honom till sig, varsamt och ömt som en mor. På en skottkärra satt ett litet barn och snyftade bittert och gnuggade sig i sina av dammet uppsvällda ögon. Denna familj hade inget kvar på jorden -- varken hemstaden eller den egna härden eller ens tak över huvudet.
För dem fanns varken den höga himlen eller de bevingade molnen eller de gröna trädtopparna. Ett stycke dammig väg framför -- det var allt. De förbannade denna väg. De kände solen endast i nacken, en obarmhärtig ondskefull sol -- och de förbannade solen. Deras skuldror darrade och kröp ihop under plötsliga regnskurar -- och de förbannade regnet. Deras blodiga, illa medfarna händer orkade inte längre dra skottkärran -- och de förbannade sina händer. Men den, som ensam bar hela ansvaret för deras sorg, fick inte förbannas högt. De förbannade tyskarna med varje suck ur det trötta bröstet, med varenda spottning ur den förtorkade och dammiga gommen, i alla stönanden från barnen …
Taras stod vid vägkorsningen och såg tankspritt på vägen. Herre Gud! Herre Gud! upprepade han och skakade på huvudet. Han hade aldrig kunnat föreställa sig, att ett dylikt elände kunde drabba ett helt folk. Herre Gud! Herre Gud! Inför denna ocean av ett helt folks tårar föreföll honom hans egen sorg så liten och obetydlig.
Och liksom en bäck -- varifrån den än kommer -- till slut alltid rinner ut i havet, så rann den gamle Taras ut i denna ocean av ett helt folks tårar -- och upplöstes där …
Människoströmmen tog emot honom, böjde honom över skottkärran och förde honom med sig. Nu hade också han bara sin skottkärra och ett stycke väg framför. Också för honom fanns det varken himmel eller skog längre. Ett helt folk gick böjt över skottkärran, också den gamle Taras.
Efter några timmar kände han sig mycket trött. Det värkte outhärdligt i midjan och armarna kändes som trä och tycktes brinna. Jag är inte van ännu, tänkte Taras och vek av från vägen. På dikeskanten satt folk och vilade. En livlig, gråhårig man med glada ögon frågade genast Taras:
-- Varifrån kommer ni?
Taras talade om det.
-- Vart är ni på väg? frågade den livlige mannen och gjorde en förvånad rörelse med handen.
-- Varför frågar ni det? svarade Taras och ryckte på axlarna. -- Åt Dnjepropetrovsk till, om ni vill veta …
-- Vad ska ni där att göra?
Frågan retade Taras och han brydde sig inte om att svara.
-- Om ni går dit för att skaffa bröd, så förstår jag er sannerligen inte, tillade den livlige. -- Jag är själv från Dnjepropetrovsk. Får jag föreställa mig. Mitt namn är Petusjkov, barberare. Om ni har varit i vår stad, så har ni säkert blivit rakad hos mig. Minns ni, Röda Korsets frisörsalong på …
-- Nej, jag har aldrig varit där!
-- Jaså? Det var synd! Och ni är på väg till Dnjepropetrovsk? undrade barberaren. -- Jag är på väg därifrån. Det råder ett obeskrivligt elände där nu för tiden.
Taras ryckte misstroget på axlarna.
-- Tror ni mig inte? skrek Petusjkov med förolämpad röst. -- Tvivlar ni på att det här området har kunna bli fattigt? Då ska jag säga er … Men här hejdade han sig plötsligt och såg sig försiktigt åt sidorna. -- Nej, jag ska inte säga er något. Ge er iväg dit bara!
-- Har er stad länge varit … under führerns välde? hördes plötsligt en röst från diket och en gammal man med glasögon reste sig.
-- Vår stad? upprepade Taras. -- Fyra månader.
-- Jaså! tillade den gamle mannen med ett gåtfullt leende. -- Vi har redan varit det ett helt år …
Taras förstod, vad han menade, och satte sig bredvid sin skottkärra. Mannen med glasögonen och barberaren tittade medlidsamt på honom.
-- Men vart ska ni ta vägen? frågade han dovt.
-- Vi är på väg till Don, svarade barberaren. -- Där måste det ännu vara ett paradis …
-- Paradis! Ha ha … skrattade mannen med glasögonen. -- Jag skulle vara nöjd med en ordentlig visthusbod.
-- Paradis! skrek Petusjkov ursinnigt. -- Jag behöver absolut ett paradis för min vara! Jag nöjer mig inte med mindre.
Taras kunde gå i vilken riktning som helst -- mot Dnjepr eller mot Don, det spelade ingen roll. Han drog ut sin skottkärra på vägen, funderade en stund och började därefter gå mot öster. Nu hade han solen i nacken. Framför sig såg han barberarens böjda rygg. Bakom honom flåsade och hostade mannen i glasögonen, som kallades Pjotr Petrovitj.
På kvällen hade de hunnit fram till ett fält på andra sidan floden Donets.
-- Ska vi övernatta här? frågade barberaren.
-- Vi borde försöka hinna fram till någon by … sade Taras tveksamt.
-- Till någon by? Nej då. Det lönar sig inte för oss landstrykare. För oss är inga dörrar öppna på natten … Det är förbjudet att vistas ute på natten.
-- Vilka har förbjudit det?
-- Vilka? De, så klart …
-- De är rädda för partisanerna … viskade barberaren och log för sig själv.
Över fältet höjde sig här och var den fredliga röken från vandrarnas bål, och folket på vägen vek av ditåt. De valde ut en plats på fältet, ställde ifrån sig sina skottkärror och sjönk utmattade ner bredvid dem.
Fältet var alldeles nertrampat. Under den grymma sommaren hade arméer och folk gått fram och tillbaka över det. Överallt syntes spår av strider och lämningar efter vandrarläger; sönderbränt gräs, splittrade träd, skyttegravar, varggropar, aska, svarta lämningar efter bål … Flyktingströmmen hade runnit fram över detta fält och skingrats åt alla håll. Endast liken av stupade hästar vid vägen återstod, jämte kärrornas hjulspår, djupa och bittra som rynkor.
Hela arméer hade gått fram över detta fält, trampat ner det i ursinniga strider, begravt sina stupade, samlat upp de sårade och marscherat vidare utan att minnas detta fält. Endast de sårade mindes det: De hade lämnat sitt blod på det svarta gräset …
Nu hade de vandrande människoskarorna slagit upp sina läger på detta fält. En kvinna hade tagit av sig sin kattunkofta och tvättade den i en grop. Vattnet var rostigt. Det kunde bero på den leriga jorden. Men kanske var det också blod? Barnen sov i skyttegravarna. På lämningarna av de gamla bålen blossade nya eldar upp. En bitter, föräldralös rökslinga steg redan långsamt mot himlen … Solen gick ner, purpurröd som om den hade druckit allt blod och allt elände på jorden, elden från dess strider och röken från dess eldar. Från vägen kom ständigt nya skaror av människor med skottkärror. Det var redan trångt på fältet. Folk sov redan i dikena, tryckta mot varandra. Folk från Charkov och Poltava, från Donetsbäckenet och Saporosje. Folk från Artemovsk med saltsäckar på sina skottkärror, folk från Krementjug med tobak, som hade stulits från fabriken. Gränsbor med färgburkar. Alla städer i Ukraina tycktes vara samlade på detta fält. Ett helt folk tycktes vandra bakom skottkärrorna, på väg efter bröd … Bröd!
Ukraina, du kära! Ukraina! Vi har blivit fattiglappar, du och jag! tänkte Taras och skakade bittert på huvudet.
Under tiden hade barberaren gjort upp eld och njöt nu av att se lågorna slicka sitt bränsle, som om det var den bästa frisyr han någonsin utfört.
Från alla håll sträcktes händer fram mot elden. En man i rutig rock och mjuk filthatt, som satt för sig själv, sträckte sig utan att tänka på det mot elden, men flyttade sig inte från sin plats.
-- Varifrån kommer ni? ropade barberaren älskvärt åt honom som om han ville inbjuda honom till elden och till ett samtal.
-- Förlåt … hm … kom det dovt från mannen i den mjuka filthatten. -- Jag … hm … brukar inte tala så här utomhus. Han dolde åter sitt ansikte under rockkragen.
-- En intellektuell! sade Petusjkov med förolämpad min till Taras. -- En intellektuell med högskoleutbildning! Men om du ska vara intellektuell, så sitt för Guds skull hemma och ge dig inte ut på det här sättet, skrek han vresigt.
-- Förlåt … hm … yttrade mannen med filthatten. -- Jag ser att ni inte har förstått … Jag är sångare … Hm … Jag måste vara rädd om halsen … Här är det så fuktigt och rått …
Petusjkov hånskrattade:
-- Men rösten kunde ni väl vara rädd om hemma!
-- Jag hade inget val, genmälde skådespelaren kort.
-- Nej, man har inget val, suckade Pjotr Petrovitj. -- Om jag för två år sedan hade drömt, att jag -- gamle bokhållare -- skulle bli … hm … landstrykare, så skulle jag ha tänkt: Asch, vilken dum dröm! Men … nu sitter man vackert här … Kom själv och sätt er här för resten, skrek han åt skådespelaren. -- Värmen kostar inget.
-- Tackar som bjuder, svarade denne, lyfte på hatten och flyttade närmare elden.
-- Hur har det gått så här för er? frågade Taras. -- Det påstås ju, att tyskarna tycker om skådespelare.
-- Men jag … hm … tycker inte om tyskarna. Förlåt mig, syndiga ryss.
-- Vilket sällskap! utbrast barberaren förtjust. -- Vilket sällskap här vid vår lilla eld! Inte sant, Pjotr Petrovitj? Inte ens på den gamla goda tiden hade man lika fint sällskap varje dag.
-- Ack ja … mumlade bokhållaren drömmande. -- I det här sällskapet skulle man ha en karaffin … Med citronskal.
-- Apelsinskal … inpassade skådespelaren kort.
-- Varför just apelsinskal? Det är vanligast med citronskal. Så har det alltid varit.
-- Apelsiner är mjukare. Jag tål bara apelsiner … Förlåt … hm … det är rösten.
Barberaren kastade nya kvistar på bålet. De var fuktiga och slingrade sig som ormar i elden och fräste.
-- Omelett med tomater, sade barberaren. -- Det är min älsklingsrätt, om ni vill veta.
Ingen svarade honom. Han slängde åter kvistar på elden.
-- Den där rödbetan kan kokas, hördes plötsligt en blyg kvinnoröst.
-- Vad då? frågade barberaren och vände sig om.
Med ena sidan vänd mot elden och huvudet vilande på sin skottkärra satt en kvinna. Hon upprepade:
-- Jag säger … den där rödbetan på fältet … den skulle kunna kokas.
-- Ursäkta mig, inföll skådespelaren. -- Men det är en foderbeta. Det är svinmat.
-- Det spelar väl ingen roll, genmälde bokhållaren. -- Inte ska väl vi människor vara sämre än svinen? Vi äter ju fläsk?
-- Vi åt fläsk, rättade Taras.
-- Ja, det är sant. Alltså …
-- Men folk tycks redan ha rivit bort alla betorna, sade kvinnan sorgset.
-- Om vi letar så finner vi nog något! utropade barberaren, reste sig och sprang ut på fältet.
Han kom snart tillbaka, svettig och smutsig.
-- Ja … sade han och lade fram allt, som han hade lyckats få tag i. -- Det är fullt slagsmål om betorna. Folk har blivit som vilda djur.
-- Det är svälten …
-- Men vad ska vi koka i? frågade kvinnan.
-- Ja, vad ska vi koka i? Det tänkte jag inte på … Barberaren såg sig hjälplöst omkring. Det var mörkt, men från eldarna föll ljusa fläckar mot marken. -- Vänta! Här har jag något! Han böjde sig ner och tog upp något från marken. -- En hjälm! Han räckte den till kvinnan.
-- Den kan du koka i.
Kvinnan vände på hjälmen och började plötsligt gråta.
-- Vad är det? undrade alla.
-- Den är genomskjuten … Hon höll upp hjälmen, och alla såg ett svart hål i dess stjärna.
Det blev tyst vid bålet.
-- Jag hittar säkert en annan! sade barberaren med ett nervöst leende och började treva med händerna i gräset.
-- Det är kanske min mans hjälm … stammade den gråtande kvinnan.
-- Jag har hittat en kastrull! skrek barberaren. -- Den tycks vara hel …
Snart kokade betorna. Taras tog fram en halv brödkaka, de övriga plockade fram, vad de hade.
-- Titta bara! utbrast barberaren häpet. -- En fin soppa blir det!
-- Hungern är de bästa kocken. Det vet man … sade Pjotr Petrovitj leende.
-- Jag har inget att invända mot hungern! sade skådespelaren plötsligt med sann inlevelse. -- En konstnär måste alltid vara lite hungrig, annars sjunger magen -- och det är själen som ska sjunga. Men jag står inte ut, då folk frossar! skrek han. -- Då folk smackar! Jag arbetade vid operan i Charkov … Jag känner tyskarna. De hade Wagner. Men det där … var inte tyskar! Nej! Säg inte emot mig! De tvingade mig att sjunga på deras middagar … och smackade … och skrek: åt helvete med Wagner! De begärde att jag skulle sjunga sådana saker, som förekommer på deras bordeller … Han hejdade sig plötsligt, tog sig om halsen och skakade fruset på axlarna. -- Förlåt … Hm … Jag får inte bli upphetsad. Det är rösten. Jag måste vara rädd om den. Jag hoppas att ännu få sjunga Wagner … En gång i livet … Då … Han avslutade inte meningen, men alla förstod och suckade.
-- Ni måste svälja råa ägg … sade barberaren medlidsamt. -- Råa ägg varenda dag … Jag förstår mig på konsten, och jag vet det …
-- Ja, det är bra … ägg … yttrade skådespelaren matt.
-- Vi hittar nog en rik by! fortsatte barberaren med inlevelse. -- Vi hittar nog ett ställe, där det ännu finns ägg! … Och visthusbodar fulla med spannmål! … Och där vi hälsas som välkomna gäster … och …
-- Sådana byar finns inte, Petusjkov, sade bokhållaren och skakade på huvudet.
-- Jo, det finns! skrek Petusjkov. -- Det måste finnas! För att kunna sälja min vara behöver jag en rik by, en glad by, den får inte vara utplundrad …
-- Men vad har ni för vara? frågade Taras.
-- O! Jag har en psykologisk vara! svarade barberaren undvikande.
-- Åttiofyra potatisar och hundrasjutton skedar mjöl, viskade kvinnan plötsligt tyst.
-- Vad då? undrade alla och tittade på henne. Kvinnan blev förlägen. Hon hade inte märkt, att hon yttrade detta högt.
-- Förlåt, men hörde jag något om potatis? utbrast den outtröttlige Petusjkov.
Och han lockade ur henne hela hennes historia. Kvinnan -- hon kallades Matrena -- hade två flickor kvar vid schaktet. Den äldsta var tio och den yngsta fem år gammal. Hon hade lämnat litet mjöl och potatis åt dem, i knappa portioner. Och sagt åt dem att ta tre potatisar om dagen och lägga tre teskedar mjöl i soppan. Den äldsta flickan, Lubasja, hade fått lova att inte göra av med mer. Nu hade de hundrasjutton skedar mjöl och åttiofyra potatisar kvar …
-- Och jag som inte har hunnit halvvägs än, suckade gruvarbeterskan.
-- Ja, vi har också svältande anförvanter där hemma … sade bokhållaren dovt. -- Hur länge har du och jag egentligen varit på väg nu, Petusjkov?
-- De väntar oss inte tillbaka med tomma händer, de väntar att vi har bröd med oss. Hur skulle vi kunna komma tillbaka utan bröd? Vi måste hitta en by, en rik by som inte har blivit plundrad, där vi kan byta vårt krams mot matnyttiga saker …
-- Var ska vi finna en sådan by? suckade bokhållaren. -- Och kommer vi att finna någon?
-- Ja, det kommer vi! svarade barberaren med övertygelse.
Efter att ha övernattat vid det glödande bålet begav de sig alla tidigt på morgonen i väg för att tillsammans söka nå områden, som inte var utplundrade …
Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)