"Om du misshandlar någon reser han sig inte upp och borstar av kläderna som på film. Istället blir det iltransport till sjukhus, operation i 16 timmar och livslånga ärr, både i kropp och själ. Flera kommuner satsar på projekt som lär unga förstå konsekvenserna av sitt kriminella liv. Resultatet är framgångsrikt och metoden billig, jämfört med annan behandling."

Bra artikel! Fast jag tänkte på en sak som man inte talar om så mycket nu för tiden: Nämligen samvetet! Många år senare, sedan man lärt sig hur livet fungerar, kan det vi kallar samvetet slå till som en klubba i nacken. Bilder av gamla synder som endast den vuxne kan framkalla mot bakgrund av sin större livserfarenhet kan förlama ens livssituation.

Jag bifogar ett dokument, visserligen några år gammalt, som får visa en annan konsekvens av livets tidigare handlingar.

Hälsning Max Hobstig

ENKÄT-svar till KRIS (Kriminellas Revansch i Samhället)

Sammanfattning: Det är inte så lätt att svara på frågorna. Jag har ju aldrig sysslat riktigt med tjyvnadsbrott. De första åren var det mest snatterier, inbrott i bilar och försäljning och förmedling av knark. Långt senare blev det personbrott. Att räkna på offers lidande går naturligtvis inte. Däremot kan man räkna på de skador offren vållats av gärningsmannen (sjukhusvistelser, sjukskrivning, ersättning från försäkringsbolag etc.) Min bakgrund är den traditionella: Fosterhem, barnhem, ungdomsvårdskola, ungdomsfängelse och fängelse.

På Lövsta var jag cirka tre år och fick en gedigen utbildning i kriminellt tänkande. Ungdomsfängelse varade i ungefär ett och ett halvt år (Uppsala, Roxtuna och Malmökåken). Mina fängelsevistelser varade cirka fyra år; 6 månader + 1,5 år + 2,5 år, (Långholmen, Norrtälje och Österåker. Vad gäller den totala häktningstiden har jag svårt att erinra mig längden. Inför sista voltan tror jag det var 3 eller 4 månader.

Banan: Min första volta avtjänade jag på Uppsala ungdomsfängelse 1965. Jag muckade sista gången från Österåker 1977. Brotten jag sist uträttat och straffats för var grovt rån, försök till grovt rån samt nån jävla sammansvärjning Jag minns inte rubriceringen Jag återföll samma dag jag muckade i kriminalitet.

Jag hade metadon i 14 år och avslutade behandlingen på egen begäran 1990. Nertrappningen varade till sommaren 1992.

Det är ju inte speciellt upplyftande att behöva minnas den här tiden. Jag har aldrig talat om den med någon tidigare mer än med min hustru (sedan 20 år). Jag skäms och har dåligt samvete och blev kristen på kuppen. Jag har gått igenom helvetet för att orka se mig själv i spegeln.

Karriär: I min nybörjarkarriär var det mest småstölder. Fina täckjackor (Bogner & Heller) i märkesbutiker och radioapparater ur bilar (Schaublorenz och liknande). Så småningom blev det försäljning av Preludin och Ritalina. Därefter blev det extraarbete med cannabisförsäljning i Kungsan. Omkring 1969 gick jag över till försäljning av morfinbas, tabbar (små morfintabletter) och heroin eftersom det liksom var coolare. Efter några år blev heroinintaget större och dyrare. Det blev schabbel med redovisningar, både de jag gav och de jag tog. Pengarna ville inte riktigt räcka till. I desperation började jag råna folk, personrån alltså.

Kumpanen och jag rökte finfint brass i Kungsan och fick förfrågningar av en del förbipasserande om vi hade något att sälja. "Minst hekton" svarade vi. Ett par tre om dan blåste eller rånade vi. Ibland ville inte offret bli vare sig blåst eller rånad. Samtliga som trilskades rände vi kniven i. Inga rån misslyckades (bortsett från att ett par på slutet identifierade mig, inte kumpanen, på Krim). Parallellt med rånen dealade jag när ekonomin var god.

Ibland fick jag betalt i varor och pengar för att skydda någon pusher (gör nu inte misstaget att tro att en liten man som jag med så små muskler inte kunde skrämma skiten ut en mycket större buse; knivar är alla rädda för, åtminstone om man inser att dåren som håller i den verkligen tänker använda den).

Naturligtvis gick det åt helvete. Ett par höll vi på att fulständigt ha ihjäl. Advokaten räknade med tre fyra års internering. Jag fick 2,5 år när jag stod inför skranket sista gången.

Nu långt senare, inser jag att Gud Fader redan då hade en uppgift för mig. När han en natt år 1975 slog in väggen i cellen på Norrtäljekåken och stod där i damm och grus, väldig och i full harnesk, som Oden själv, och krävde rättning i ledet inser jag att han redan vid rättegången såg till att jag fick en nådevolta. När jag nu sitter här och minns alla dessa ogärningar och nidingsdåd jag gjort mig skyldig till, faller tårarna från min kind. Hur skall jag någonsin kunna betala tillbaka den skuld jag bär på? När kommer jag att veta att jag är förlåten? Ni har fått era svar; räkna ni och analysera. Det är jag som ensam får bära smärtan av mina gärningar. MH

Klassmorfar? Nej tack!