"Om Odin, jaulen och ulvhundarna"
Hur jaulen blev till jul och Odin blev till tomte
Odin och Frigg
med sina korpar och ulvhundar
D�r bak Odin och hans h�gs�te sutto de tv� v�ldigaste salsf�glar man sk�dat. Deras namn var Hugin och Munin och de tv� var Odins �gon i v�rlden och annorst�des. De fl�go i ottan fr�n Valhall var dag och kommo �ter var afton och sporde i Odins �ra vad de sett och h�rt.
Vid hans f�tter under salsbordet l�go tv� f�rf�rliga ulvhundar. Det var Gere och Freka och de var f�rskr�ckliga att sk�da. Gere var den st�rre av dem och fr�mst i styrka. Annars var han lugn och stilla om allfadern fanns n�ra. Med Freka var det v�rre. Hon var snar till vrede och k�nd f�r sin argsinthet. Freka var inte s� stor som Gere, men som stridskamrat stod hon inte efter Gere i k�mpagl�d.
Nu gick s� en tid och Ragnar�k blev. Under den kampen mot rimtursar och annat oknytt gick asar och vaner samman sida vid sida i stridens hetta. Om Gere och Freka kan man inte s�ga mer �n att de gick h�dan p� slagf�ltet. Ty v�rldstr�det, asken Yggdrasil r�mnade och gick under.
N�r s� v�rlden varit d�d i tusen �r gick en ung jungfru, Ylva, vid havets strand och funno tv� sm� duvor, den ene gyllengul och den andre r�d som elden. Och dessa tog hon med sig och v�rdade v�l. Hon satte dem p� en pinne vid sitt nattl�ger och �lskade dem mycket mer �n m�nniskorna.
En afton knackade en gammal lumpen en�gd stappelgubbe p� hennes d�rr och bad om mat och h�rb�rge. Det enda som f�rv�nade henne var spjutet i hans hand. S� stort var spjutet att det var det v�ldigaste hon sett. Och Ylva f�rpl�gade den en�gde v�l och visade honom sedan till en b�dd vid spisen och sade till honom att sova gott.
N�r Ylva omsider vaknade om morgonen funno hon att den gamle vandrat vidare. Hon f�rv�nades mycket �ver det v�ldiga spjut som gubben l�mnat kvar. Men mest undrade hon �ver vart de tv� sm� duvorna tagit v�gen och varifr�n de tv� sm� hundvalparna kommo fr�n, de som sova i b�dden vid spisen. Den ene gyllengul och den andre r�d som elden.
Och med hundvalparna f�rh�ll det sig som s�: Den gyllengula var stor och stark men annars lugn och sansad. Den r�da var liten men kvick och rask och snar till vrede och argsinthet. Och Ylva v�rdade dem v�l och fick med tiden deras beskydd. S� v�l v�rdade hon de tv� hundarna att ingen v�gade tilltala henne som inte ville henne v�l.
En dag, sedan m�nga vintrar f�rflutit kommo en gammal gubbe till hennes hall. Han r�t �t henne och kr�vde henne p� sitt. Och hundarna som nu var starkare och farligare �n alla sina fr�nder kr�p under Ylvas kjolar och gn�llde i skr�ck vilket f�rv�nade henne storligen. Ty aldrig tidigare hade hennes hundar rymt undan en h�rlig strid. N�r s� den gamle s�g spjutet invid spisen blev han sansad och god. Och han v�xte och lumporna han bar ramlade av honom och Ylva s�g en v�ldig krigare framf�r sig.
Och krigaren som nyss var en stappelgubbe tillsade henne: "S� v�l har du v�rdat mina hundar att jag skall s�ga dig detta som ingen levande eller d�d tidigare h�rt. Nu skall jag ta mina hundar med mig, men om tusen �r skall din dotters dotter med sin make vandra samman med en annan hund. Och den hunden skall vara mild och god och den skall vara k�rv�nlig mot allt levande. Hennes r�tta namn skall vara Irish, men hon skall kallas Maia."
Och vidare f�rt�ljde han: "Maia skall vara sin matmor trogen och vara henne till stor gl�dje. Men din dotters dotters make, av Balders blod, skall veta att hunden �r kommen ur Gere och Frekas stam. Och Irish, som kallas Maia skall vandra med honom vid hans sida och vaka �ver hans liv. F� skall veta och f�rst� att den goda hunden med sitt milda sinne och k�rv�nlighet �r av Frekas blod, den Freka som onda rimtursar och annat oknytt kallade f�r `r�da dj�vulen�."
D�rp� l�mnade gubben Ylva och lyste frid �ver henne. Och �nda sedan den dagen firar man denne h�ndelse och kallar den jaul, ty under midvinterns l�ngsta natt har man i tusen �r firat jaul till �minnelse av Ylvas m�te med allfadern. Och m�nniskor skall f�rdas l�ngt och l�nge f�r att giva varandra g�vor till sk�nks, f�r att fira denna dag.
Och sedan tidevarv lagts till tidevarv skall nya sagor ber�ttas om Ylvas m�te med allfadern. Och sagorna skall vandra fr�n mun till mun och de skall av tidens tand f�r�ndras. Men de som b�st skall minnas hur det egentligen f�rh�ll sig �r Geres och Frekas alla avkommor.
Inte s�llan skall det h�nda att barn, de utan skuld, just den natten d� jaulen firas, skall h�ra en bankning p� farstud�rren. Och se, en sn�ig gammal gubbe med frusen n�sa skall d� intr�da i storstugan och skr�mma slag p� alla hundar och de skall gny och gn�lla och g�mma sig under sin matmors kjolar.
Ty det �r endast hundarna som b�st vet vem den gamle sn�gubben �r som kommit p� bes�k. Och folket skall tro att den lumpiga gubben �r en tomte. Men det vet ju alla hundar, att tomtar �r gr� och tummetottsm� ... eller ... ?
Klicka p� bilden f�r att se den gamla filmen om Viktor Rydbergs Tomten
God Jul och Gott Nytt �r
�nskar Odin och Ylva, Gere & Freka
(runorna ristades i sten inf�r julen 1997)