Gibson gick ur tiden

Valparna tr�ffas f�rsta g�ngen

Det h�r handlar om att ta sig r�tten att s�rja ett hundkr�k som g�tt ur tiden och om att k�nna sorgen och saknaden efter en hund man �lskat! Jag minns f�rsta g�ngen jag och min irl�ndska terrier Maia tr�ffade rottweilern Gibson. Han var bara tio veckor och precis s� ynklig som bara en rottisvalp kan vara. Det finns n�mligen ingen hundras som �r s� "liten och �ngslig" som en rottweiler �r. Jag brukar kalla dem f�r v�rldens st�rsta kn�hund!

Maia som var tv� veckor �ldre �n Gibson visade genast vem som best�mde. Denna rangordning vidmakth�lls under alla �r. En enda g�ng under Gibson och Maias gemensamma uppv�xt blev det omv�nd ordning. Det var en dag d� Maia hade varit ovanligt bitchig mot sin d� store starke v�n. Gibson blev f�rbannad och slog omkull Maia och bad henne l�gga av med sitt evinnerliga krav p� best�mmander�tt.

Gibson var en ambassad�r f�r sin ras. Han visade med stor tydlighet att rottweiler egentligen �r v�rldens st�rsta kn�hund trots att vissa s�ger motsatsen. Av detta kan man l�ra: Sk�ter man sin rottweiler v�l s� f�r man en stor sn�ll lufs som inte g�r en fluga f�rn�r.

N�r Gibsons husse Jocke ringde mig och ber�ttade att Gibson d�tt blev jag helt ordl�s. Samtidigt kom p�minnelsen om att min Maia ocks� har ett slut. En stor svart sorg kom �ver mig n�r jag ins�g hur mycket jag kommer att sakna Gibson. Han hade ju liksom j�mt funnits. Gibson och Maia var som ett d�ligt �ktenskap. Fast kul har de haft tillsammans, trots att Maia alltid skulle best�mma.

Ett poem f�r Gibson och till tr�st f�r Jocke

- "Den dag kom som alltid m�ste komma f�r alla dem som vill leva. Han l�g p� sidan och fl�mtade och k�mpade efter livet som sakta flyktade i en tid av sorg och klagan. S� h�rdes med ens det sista djupa andetag och en suck och en liten �lva, s� skir och vacker, visade sig vid hans �ra och sv�vade upp mot himmelen. Och just som den inte syntes mer kom ett gr�t och en f�rtvivlan och en saknad �ver n�got som vi mist och aldrig mer skall ha."

Men �lvan fl�g h�gre och h�gre till dess en v�ldig j�gare syntes p� norra himlaf�stet. Ty Orion s�g och visste och str�ckte ut sin hand och �lvan gladdes och spred sitt stj�rneljus fr�n norr till s�der. D� kom som vid himmelens jakt tv� stora hundar, den ena st�rre �n den andra. De bet i det skimrande ljuset s� f�rsiktigt och lent och fl�g �ver himmelen och visade ljuset sin plats.

Och ser man nu upp mot himmelen en natt skall man se en ny liten stj�rna vid Orions fot. Den skimrar i �lvans stj�rneljus och blinkar och bl�nker; bara s� som en saknad v�n kan g�ra f�r att t�rar skall hindras att bl�ta den kind som saknar en mest."