Dryaderna

Det svishade om huvudet och marken kom allt n�rmare. Hon landade vigt, snurrade runt och kom upp p� f�tter, allt i en enda smidig r�relse. Hon s�g sig omkring, men ingen verkade ha sett n�t.
L�ngt borta h�rde hon r�sterna och hon tittade l�ngtansfullt mot det st�lle varifr�n ljudet kom. Sedan v�nde hon best�mt p� klacken och gick i motsatt riktning.
Skogens f�glar hade tystnat och insekternas surrande och visslande satte sakta ig�ng medan solen sj�nk ner bakom tr�dtopparna. Det lyste som guld d�r de sista str�larna m�tte tr�dkronornas fantastiska l�vverk.
Shinara suckade uppgivet medan hon sakta gick framm�t. Det hade inte varit l�tt att l�ta m�nniskorna passera. Hon ville inget hellre �n att spr�tta upp deras lena sm� halsar med dolken, men order var order och hon var tvungen att lyda. Hon tittade upp mot skogens sk�nhet och �nskade att hon inte tackat ja, att hon hade vett att inte l�mna detta. Men nu var det f�rsent. Och hon hade den of�rklariga k�nslan av att det var sista g�ngen hon vandrade h�r p� just den h�r platsen.
Egentligen var det mot Shinaras natur att g� p� marken, men hon hade blivit tvungen att �va sig och nu kunde hon g� h�r nere utan problem.
Shinara var dryad. Hela hennes liv hade hon bott och levt uppe bland tr�dens h�gsta och mellersta grenar. Hon var kort, med l�ngt brunt h�r, bruna �gon, gr�nskimrande hud och gr�nf�rgade kl�der. Fastsp�nt p� hennes rygg satt en stadig pilb�ge av horn och ett koger med vassa pilar. Uppe bland tr�den skulle inte ens ett vant �ga kunna se henne, s� v�l som hon matchade in i tr�dens gr�nska. Det vara bara vid vissa tillf�llen dryaderna l�mnade tr�den och vandrade p� marken, som under parningstid, eller de s�llsynta jakterna, men det intr�ffade v�ldigt s�llan nu mera.
Shinara �lskade sitt liv. Att tillsammans med sina v�nner leka kurrag�mma bland grenarna, samtidigt som de vaktade tr�den, var det b�sta hon visste. Men nu hade annat kommit iv�gen och hon var inte glad �ver det.
M�nniskorna hade hittat till de djupare delarna av skogen, d�r de annars inte brukade vara, och de hade uppt�ckt dryaderna. Nu jagade de inte l�ngre i skogen f�r villebr�dets skull. Nu jagade de f�r att kunna visa upp sagornas hemligaste v�sen p� st�dernas torg i burar, innan de avlivade dem som boskap, r�dda f�r att bli f�rtrollade av vad de trodde var h�xors besv�rjande �gon. Sen gav de sig ut p� jakt igen efter nya bravader att visa upp.
Dryaderna hade blivit f�rskr�kta �ver vad som skedde, och nu var det inte m�nga av dem kvar. Ingen utom krigarna fick l�ngre l�mna dryadstaden Sanshejah sj�lv, �nd� hade m�nga gjort det. Sakta hade Shinara sett hur deras befolkning krympte utan att hon kunde g�ra n�t.
Men nu hade Melaila, deras prinsessa och framtida drottning, f�rts bort och drottningen var d�ende. Nu rustade alla dryader f�r strid, och en speciell delegation hade f�tt order att ta sig till m�niskornas stad, d�r prinsessan h�lls f�ngen, f�r att befria henne. Shinara hade f�tt i uppgift att leda dem. Djupt f�rsjunken i tankar, m�rkte inte Shinara skuggan ovanf�r, men pl�tsligt landade n�gonting p� marken framf�r henne p� stigen, och hon s�g upp i Njasas ansikte.
Njasa s�g ut precis som Shinara med undantaget att hon hade ovanligt gyllengult h�r och smaragdgr�na �gon.
-Sv�rt att beh�rska dig? fr�gade Njasa retfullt, Du ser s� borta ut, samtidigt som det ser ut som om du svalt en hel sv�rm b�lgetingar.
-Det �r bara m�nniskorna, suckade Shinara uppgivet. Jag har sv�rt f�r att l�ta dem passera f�rbi obem�rkt.
-Samma h�r, men vi har f�tt str�nga order att inte g�ra n�t v�sen av oss. Jag har f�tt order att ta din vakt. Drottningen vill tala med alla som ska iv�g.
-D� f�r jag v�l fara dit d�. Tack, sa Shinara och hoppade upp bland tr�dkronorna. Hon undrade vad drottningen ville.
Framme i Sanshejah, svingade hon sig bland de tjocka tr�dgrenarna genast fram till drottningens botr�d, d�r drottningen stod med h�gburet huvud, st�dd p� en kammartj�narinna. Shinara s�llade sig till sina kamrater och h�rde hur de viskande undrade vad som var p� g�ng. Shinara uppt�ckte att det var n�gra fler �n sj�lva delegationen som samlats f�r att lyssna och undrade vad de skulle vara d�r f�r. N�r alla var samlade tog drottningen till orda med svag men respektingivande st�mma.
-V�nner, systrar, v�ktarinnorna i skogens utkant har h�rt att Melaila tagit livet av en m�nniska. Hon ska h�ngas i morgon i m�nniskostaden Trahas n�gra fj�rdingsv�g h�rifr�n, inte alls l�ngt fr�n skogen, s� ni m�ste ge er av i gryningen!

Gryningen randades med tunga, gr�a moln, som f�reb�dade regn. �ven om Shinara visste att de var tvungna att ge sig av hade hon absolut ingen lust att l�mna tr�den en s�n h�r dag. Hon �ngrade mer och mer sitt hastig uppb�dade mod och l�fte att fara iv�g och r�dda prinsessan. Hennes k�nsla av att aldrig mera kunna �terv�nda v�xte sig sakta starkare ju mer tid som gick.
Regnet smattrade n�r de gav sig iv�g. De omkring tio dryaderna h�ll till uppe bland de hala grenarna hela v�gen tills de kom fram till den del av skogen d�r m�nniskorna brukade h�lla till och jaga. D� kl�ttrade de vigt ner fr�n tr�den och fortsatte att f�rsiktigt g� p� marken noggranna med att inte synas, h�ras eller l�mna n�gra sp�r efter sig.
I skogsbrynet tog de fram l�nga m�rka k�por som de tog p� sig och drog upp huvorna s� l�ngt s� att knappt n�stipparna syntes p� dem. Och sedan s� gick de, f�r f�rsta g�ngen i sina liv, helt ut ur skogen.
Utan tr�dens skydd blev de snart genomv�ta. De st�dde sig p� varandra n�r de vacklade fram i regnet, tyngda av de snabbt vattenfyllda k�porna.
De s�g knappt n�nting framf�r sig. V�rlden var f�rvandlad och den enda urskiljbara f�rgen var gr�. Till och med gr�set s�g f�rgl�st ut. Dryaderna vandrade p� i en timme utan att regnet mattades av. Snarare s�g det ut att bli v�rre. De str�vade sakta framm�t mot sitt utvalda m�l, men med sinnen som snart var fyllda av f�rtvivlan att aldrig lyckas i vad de tagit f�r sig. Flera av dem b�rjade prata h�gt om att �terv�nda till skogen och slippa allt det h�r, men Shinara, som ox� maldes av dessa tankar lyckades f� dem att t�nka om genom att prata p� om skammen att fega �terv�nda utan att ha utr�ttat n�t. S� skulle aldrig sanna krigare g�ra och det var precis vad de var. Krigare.
Slutligen efter flera timmars �ndl�st vandrande kom de fram till en �s och uppe p� den s�g de stadsmuren som omgav Trahas. Sakta b�rjade de g� lite snabbare. Och s� �nnu snabbare. Ju n�rmare de kom, desto snabbare gick de och tillslut halvsprang de n�stan, medvetna om att de snart skulle ha Melaila inom r�ckh�ll.
Dryaderna kom snabbt f�rbi vakthuset vid stadsporten, d� vakterna bara vinkade f�rbi dem, ovilliga att g� ut i regnet. �nd� suckade Shinara av l�ttnad n�r de var inne i staden. Hon hade aldrig riktigt trott att det skulle g�.
Ingen dryad hade n�gonsin varit inne i en stad f�rut. �nd� vart de inte f�rv�nade �ver vad de s�g; fyrkantiga stenbyggnader, djur som sprang omkring l�sa eller stod h�rt fastbundna, stora �ppna torg och sm�, smala, m�rka gr�nder.
Och �verallt var det m�nniskor. De sprang omkring, fram och tillbaka, gjorde �renden och skvallrade. Det var m�n och kvinnor, unga som gamla, och Shinara hade sv�rt att h�lla h�nderna i styr, d� hon fick en impuls att strypa f�rsta b�sta som r�kade komma f�r n�ra. Detsamma g�llde alla dryader, som tittade p� m�nniskorna med mord i sinnet.
S� b�rjade en st�rre grupp m�nniskor dra sig mot mitten av staden och dryaderna f�ljde med str�mmen.
Snart kom de ut p� ett stort torg, som dominerades av en font�n, i forma av en sj�jungfru. P� andra sidan torget stod en galge med tv�rsl� och i den h�ngde en �gla som satt runt halsen p� Melaila. Hon stod med h�gburet huvud och tittade lungt ner p� �sk�darna, som inte v�gade m�ta hennes blick, r�dda f�r att bli f�rh�xade av den.
Dryaderna drog sig sakta n�rmare galgen och Shinara gav dem tecken att sprida ut sig och snart var de f�rdelade �ver hela torget. En man i klarr�da kl�der, steg fram bredvid prinsessan, drog fram ett pergament, vecklade upp det och b�rjade l�sa upp anklagelserna och domen mot henne. Hela tiden stod Melaila och stirrade ut �ver torget. Hon b�rjade k�nna igen vissa gester, r�relser och g�ngstilar bland folket och ins�g med stegrande hopp att det var dryader. Mannens ord var snart bortgl�mda och hon h�rde ingenting annat �n bruset av lycka n�r hon s�g sina v�nner sprida ut sig �ver torget och sakta dra fram vapnen.
Shinara stod nu vid ena torgets utkant och klev f�rsiktigt upp p� en tr�tunna. Hon s�rjde f�rsiktigt �ver tr�det tunnan var gjort av och bad tyst en b�n till dryadernas Gudar om att allt skulle g� bra. Sakta drog hon fram b�gen och lade an pilen.
Just n�r domaren klev ner fr�n galgen och gav plats �t b�deln, gick dryaderna till attack. Pilarna sv�rmade �ver hela torget. Galgvakterna f�ll som k�glor, galgrepet med �glan brast, domaren och b�deln segnade ner med pilar djupt begravda i br�stet och huvudet.
Shinara sprang fram och tog tag i den nu beredda Melaila och kallade till retr�tt. Tillsammans med �vriga dryader b�rjade de springa genom staden, f�rbi de f�rv�nade vakterna som kommit skyndande vid larmet p� torget. Hela staden var en labyrint f�r dryaderna och det dr�jde ett tag innan de m�rkte att de var vilse. F�rg�ves f�rs�kte de leta reda p� nya v�gar och till sist fann de den r�tta och satte av i spr�ngmarsch f�rbi f�rv�nade och panikartade m�nniskor och djur. Portvakterna f�rs�kte hindra dem men n�gra v�ltr�nade dryader anv�nde dolkarna och gjorde processen v�ldigt kort med dem och snart var de ute genom porten.
De hade alla kommit ner fr�n �sen och satt sig f�r att vila lite d� de h�rde ljudet av stadsgardets h�star uppe fr�n kr�net. De s�g panikartat p� varandra och Shinara trodde f�r ett kort �gonblick att hon skulle svimma. Ingen av dem hade t�nkt p� att m�nniskorna skulle f�lja efter. Hon s�nde sin sjuka drottning en mordisk tanke innan hon reste snabbt reste sig upp och manade alla att skynda p�. Snart sprang dryaderna ovant f�r livet i riktning mot skogen som l�g flera timmars v�g d�rifr�n.
S� b�rjade pilarna vina runt deras huvuden och panik b�rjade bryta ut bland krigarna och prinsessan Melaila b�rjade skrika hysteriskt. Hittills hade dryaderna h�llit ihop men nu spred de sig som l�v i vinden. De hade sv�rt f�r att springa p� marken och h�starna kom allt n�rmare. Hade det inte varit f�r regnet som skymde sikten hade de nog aldrig klarat sig, men nu regnade det ordentligt och �ven om dryaderna s�g d�ligt p g a. det s� s�g ryttarna �nnu s�mre.
Snart h�rde Shinara ljudet av skriken fr�n tr�ffade dryader, men hon v�gade inte v�nda sig om. Hon sporrade sig och fast hon var utmattad och hj�rtat dunkade s� h�rt att hon trodde att de skulle sl� genom br�stet p� henne, s� b�rjade hon springa �nnu fortare. Hon h�ll prinsessan h�rt i handen och v�grade sl�ppa henne. De kom fram till ett dike d�r de kastade sig ner f�r att f� n�ga �gonblicks vila.
Shinara slet av sig den besv�rande k�pan och reste sig sedan fl�mtande upp p� f�tter och tvingade den f�rskr�mda prinsessan att f�lja med. Hon h�rde h�starna n�rma sig och drog sin skyddsling med sig och s� b�rjade de springa igen. Prinsessan Melaila var bara ett halvt steg efter henne, d� de tillslut efter flera timmars spr�ngmarsch med f� vilopauser s�g kanten av skogsbrynet. S� pl�tsligt halkade Shinara i det regnhala gr�set, men Melaila drog upp henne och snart var de iv�g igen. Utmattade till bristningsgr�nsen k�mpade de vidare medan pilarna b�rjade vina omkring dem igen.
Det hade hunnit bli skymning n�r de �ntligen framme vid skogsbrynet m�tte v�ntande f�rst�rkning fr�n de andra dryaderna, som h�rt dem komma genom tr�dens viskande skvaller. Den d�ende drottningen och prinsessan kramade varmt om varandra, innan de snabbt f�rdes upp till de �versta grenarna, d�r de fick l�gga sig ner och vila. Shinara var utmattad och f�ll i djup s�mn i den grenklyka hon lyckats finna.
Dryaderna tillbringade natten uppe i tr�dens grenar och i gryningen, som v�lkomnades av ironiskt str�lande solsken, r�dgjorde de om vad de skulle g�ra. Majoriteten ville �terv�nda till Sanshejah och ligga l�gt, men drottningen ville att de skulle f�rsvara sin skog och g� till attack. Shinara ville �ven hon till Sansheja, men av lojalitet till drottningen sa hon sig vara villig att g� till motangrepp fast hon fortfarande var utmattad. Av de drygt tio dryader som gav sig av till m�nniskostaden hade nu sju �terv�nt och drottningen var fast besluten att h�mnas de och alla andra dryader som fallit offer f�r m�nniskornas simpla n�jen.
De avbr�ts av klirrandet fr�n ett f�tal ryttare som r�kat h�ra dem och snart ven pilar, skjutna p� m�f�, genom tr�den och dryaderna sp�nde sina b�gar f�r att f�rsvara sig. Shinara tr�ffade en yngling i huvudet och han segnade ner som en sten i vatten. N�r hans kamrater s�g det red de tillbaka till resten av soldaterna f�r att skaffa f�rst�rkning.
D� gav n�gra dryader upp och begav sig av mot staden. Men snart kom de tillbaka och ber�ttade att det fanns ryttare inte l�ngt �t det h�llet ox�. De var helt omringade. Snart hade de ingenstans att ta v�gen och pilarna ven allt t�tare omkring dem. De h�rde skratten fr�n dem och r�s n�r de t�nkte p� burarna de sett sina v�nner f�ras bort i. S� k�nde Shinara stanken av n�t hemskt och hon var inte ensam om det. Snart luktade det i hela skogen och f�glarna och djuren b�rjade sakta, f�r att sedan i panik undkomma den eld som soldaterna t�nt bland tr�den, d�r de funnit det tillr�ckligt torrt. Snart stod dryadernas urskog i brand och de blev tvungna att dra sig l�ngre och l�ngre ut mot �ppnare marker. S� tr�ffades drottningen i hj�rtat av en svartskaftad pil och hon dog �gonblickligen. Dryaderna vart slagna av chocken och Melaila gav upp ett f�rtvivlat klagotjut.
D� fattade Shinara sitt beslut. Hon hoppade ner fr�n tr�det till marken och fattade ovant en fallen ynglings sv�rd med b�da h�nderna. Och med solen i den raka ryggen som en aura, och skogens tr�d och f�glar omkring sig, ledde hon sina krigare i ett sista anfall.