5/9 1999
Var ute ig�r p� stan. 
Under ca 10 minuter upplevade jag dem kanske mest deprimerade minuterarna i mitt liv.
Mina kompisar hade g�tt in p� discot och ingen tjej, ingen verkade i �verhuvudtaget bry sig om mig.
Under dem 10 minuterarna kom Hanna fram till mig och gav mig en kram. 
Inte ens hon kunde �ndra n�got �t situationen. 
N�r kompisarna kommit ut och allt k�ndes b�ttre s� s�g jag Hanna st� och 
prata med en i skolan och sen s�g jag hennes kille f�rs�ka sl� honom som gick i skolan. 
D� t�nkte jag f�r mig sj�lv Varf�r?
Varf�r? V�ljer en fin, snygg och underbar tjej som Hanna en s�n idiot som honom till kille?
Jag kom inte fram till n�t svar.
Anistr�ningarna ifr�n min sida att fixa en tjej var noll. Jag var f�r blyg och brydde mig inte. 
Med undantag av Nina som jag tr�ffade f�r f�rsta g�ngen p� 2,5 m�nad. Hon var s�t och fin. 
K�nde bara f�r att h�lla om henne. 
Men l�t bli och f�rs�kte att inte stanna hos henne f�r l�nge f�r att st�ra henne. 
Vilken resulterade i att hon strax stod d�r med en annan kille i henne klass i sina armar.
K�nner mig f�retillf�llet s� �vergiven och s� ensam. S� extremt ensam. 
Har n�stan aldrig k�nt mig s� h�r f�rr.
S�g b�gge Annorna g� runt med olika killar hela tiden. 
B�gge h�lsade p� mig en g�ng utan att ge mig speciellt mycket uppm�rksamhet resten av kv�llen.
S�g mig sj�lv som den eviga ensamma och fule ungkarlen. 
Men l�ngst inne i mitt huvud finns hela tiden tanken att om jag skulle v�ga s� finns 
det s�kert n�gon som skulle vilja ha mig. 
Men jag vill att han ska ta initiativet p� bevis att hon verkligen vill ha MIG. 
Vill ha mig f�r den jag �r och inget annat.
Om jag hade haft en tjej j�mte mig idag. En fin s�t tjej att h�lla om.